kaimartinblog

Det är sannerligen inte lätt att fira jubileum i dessa pandemitider. När man nu kan andas ut står jubilarerna från 2020, 2021 och, ja, till och med de från 2022 på kö och trängs med de verkliga jubilarerna 2023. Sångensemblen Amanda bildades annandagen 1981 och har med andra ord med råge fyllt 40. Men tillfälle till firande för kören har inte funnits.

För min del firar jag, om jag räknar rätt, 35 år med kören. Det var då jag såg ”Läckage” på saliga lokalen Teaterkompaniet i Haga 1988. En sällsam upplevelse, som dröjt sig kvar. Inledningen var sensuell, som ofta Sångensemblen Amanda var/är. Rummet var helt nedsläckt. Publiken satt på golvet eller tätt inpå den tänkta scenen. Så rörelser i mörkret och andningar, som blir så intima att jag plötsligt upplever mig vara mitt i en sexakt. Det är kittlande, men helt utan beröring. Fantasin sätts i sken. Så tänds ljuset. Gunilla Johansson Gyllenspetz (nu på Backa teater som skådespelare och regissör) står vacker framför mig och presenterar sig. Jag ler generat, vet inte om jag vågar säga mitt namn och det skulle dröja år innan jag vågade prata med henne, som om vi delat en one night stand. Året efter var det ”Baron lördag” på Arbetarkompaniet och sedan har scenerna följt: Angereds nya teater, Trädgår’n, Folkteatern, Artisten, Annedalskyrkan, Musikens hus. Ja, jag har till och med sett kören på Risö, öster om Stora Dyrön i Bohuslän. Där på båten ut denna stormpiskade och regniga dag var sången ackompanjemang när vi delas farkost till den lilla musikfestivalen.Häftigt, förstås, att vara nära musiken. Men en del av kören blev jag ju inte och i något trots skrevs där och då ”Dans på Risö” (lyssna här), som kom på mitt soloalbum ”Sol på svenska” (2004).

Nå, nu är det ju så att Sångensemblen Amanda under framför allt 80- och 90-talen tjusade och förförde med sina musikaliskt eklektiska föreställningar. De kunde sjunga, de kunde föra sig, de hittade in- och utgångar till låtar som klädde musiken i ny dräkt. De var sexiga, sensuella, allvarliga, lekfulla och inbjudande i samma andetag. De hade ett gäng försvarligt goda solister, där kanske Niklas Hjulström var den med störst driv i rösten och ett scenuttryck som fäste. Hans dåvarande hustru Anci Hjulström var också en solist med en personlighet som stack ut.

Nu firar kören sina plus 40 på Stora Teaterns scen inför en utsåld salong med texterna sista föreställning. En helaftonskväll med extra allt. Förut de 30-tal i kören (med medlemmar som varit trogen sedan starten, men också några som blott medverkar i ensemblen sedan några månader tillbaka) före detta medlemmar och gäster som just Niklas Hjulström, Karin Inde, Per Störby Jutbring och före detta körledaren Lasse Smedlund. En förtjusande, varm och innerlig kväll ledd av konferencier Francis Shaughnessy.

Man ledsagas genom Sångensemblen Amandas historia med, förstås, sången i centrum. Möter musik och texter från allt från lokala profiler som Lasse Dahlquist, Jorge Alcaide, Henrik Wallgren, Tomas Jönsson till Kent, Sting, Prince, Povel Ramel, Beatles, Björk, Jimi Hendrix, Titiyo, Mozart och Beach Boys tillsammans med haitisk och keltisk folkmusik. Sångensemblen Amanda spänner vitt och brett när det kommer till urvalet av musik.

Arrangemangen leker sig från solo, till kvartett till doo wop för hel kör (!). Allt till koreograferad rörelse, det där som då fick kören att sticka ut och som fortfarande är dess signum. Det blir tonsatt dikter av Werner Aspenström och Tomas Tranströmer, texten ”Bilflyg” av och med Niklas Hjulström, Mozarts ”Lacrimosa” som Per Störby Jutbring sjunger. Med mera, med mera.

Det blir en kärleksfull jubileumsföreställning med mersmak, som avrundas med extranumret ”With a little help from my friends”, en gång Niklas Hjulströms paradnummer i kören. Där han återigen får visa vilken skicklig sångare han är. Kanske sätter det också fingret på Amanda 2023, för bland de solister under kvällen sjöngs det väl, men utan egg och kraft. Som körsångare plägar göra.

Sångensemblen Amanda 40 plus, Stora Teatern, Göteborg, 10 juni 2023

Manus och regi: Robert Pukitis och Amandas konstnärliga råd: Anci Hjulström, Åsa Johansson, Sanna Källman, Angelina Mangs, Karin Marmander och Madeleine Stenmark).

Medverkande:

Sopraner: Maja Berndes, Åsa Johansson (även violin), Sanna Källman, Maja Lindgren, Anna Nilsson, Andressa Queiroz, Therese Lindgren och Madeleine Stenmark (även violin). Altar: Carina Borgström Källén, Anci Hjulström, Angelina Mangs (även slagverk), Melinda Mangs, Karin Marmander (även slagverk), Carolina Mörck och Annika Olsson. Tenorer: Tobias Edvardson (även viola), Johan Hogenäs (även gitarr och slagverk), Jonathan Kara, Torbjörn Nyberg (även kontrabas och ukulele), Sebastian Olsson, Jonathan Ronneheden, Robin Sjösvärd (även sopransax), och André Sveningzon. Basar: Marint Linderå Nordström, Stefan Malmeström, Magnus Markling, Johan Mörck, Patrick Rydman (även slagverk), Per Wiklund och Lars-Magnus Österberg.

Gästartister: Niklas Hjulström, Karin Inde, Tomas Jönsson, Brita Lindgren, Lasse Smedlund och Per Störby Jutbring.

Musik:

1. Morfar har berättat (Lasse Dahlquist, arr Tomas Jönsson)
2. Good vibrations (Brian Wilson/Mike Love, Lasse Smedlund)
3. Brahms (av och med Tomas Jönsson)
4. Sign O’ the times (Prince, svensk text Niklas Hjulström, arr Lasse Smedlund)
5. Frysdisken (av och med Tomas Jönsson)
6. Gede nabo (Ludovic Lamothe, arr Sten Källman)
7. Hack (Werner Aspenström)
8. Ingenstans (Werner Aspenström, musik Lasse Smedlund)
9. Fragile (Sting, svensk text Tobias Edvardson, arr Åsa Johansson)
10. Sueño de mar (Jorge Alcaide)
11. Om du var här (Jocke Berg, arr Patrick Rydman)
12. Längre in (Tomas Tranströmer)
13. En fot i jorden (text Henrik Wallgren, musik Ingrid Brännström och Jonas Simonson)
14. Stämning (Wilhelm Peterson-Berger)
15. Fre o (traditionell Haiti, arr Sten Källman)
16. Across the universe (Lennon/McCartney)
17. Bilflyg (av och med Niklas Hjulström)
18. Come along (Jocke Berg/Peter Svensson, arr Ingrid Bergström)

Paus:

19. Buona sera (Carl Sigman/Pet de Rose, arr Cajsa Roman)

20. Flygtext (Staffan Löwenadler)

21. Human behaviour (Björk/Nellee Hooper, svensk text Karin inde, arr Patrick Rydman och Tobias Edvardson)

22. Lacrimosa (WA Mozart)

23. Slagverk

24. Mwen sot anba (traditionell Haiti, arr Sten Källman)

25. Don’t explain (Billie Holiday/Arthur Herzog jr, arr Per Störby Jutbring)

26. Bayaty (traditionell Azerbaijan, arr Madeleine Stenmark)

27. Wild mountain thyme (traditionell keltisk, arr Francis Shaughnessy)

28. Kokosnöten (Povel Ramel, arr Patrick Rydman)

29. Ulla lilla tvåa (Luis Marquetti, svensk text och arr Johan Hogenäs)

30. Panama m tombé (traditionell Haiti, arr Sten Källman)

31. Utan dina andetag (Jocke Berg, arr Peter Lyche Holmstrand)

32. Styrelsen (Henrik Vita)

33. Helter skelter (Lennon/McCartney, arr Johan Hogenäs)

34. Voodoo child (Jimi Hendrix, arr Johan Hogenäs)

35. With a little help from my friends (Lennon/McCartney) – extranummer

Varieté:

VAR I TIDEN med CARL-EINAR HÄCKNER, VARIETÉORKESTERN, SILEA och MALTE KNAPP

!!!

Lisebergs stora scen.

Publik: Ett entusiastiskt hundratal.

Bäst: Är ju svag för hans hysteriska splatternummer.

Sämst: Det var kanske lite för mycket repriser.

Fråga: Får han komma tillbaka fler gånger till Liseberg…?

Efter 20 säsonger på Lisebergs stora scen tog det slut 2016. Då hade han nära nog varje dag i veckan i juli kört två föreställningar per dag. Jag var nära nog och tittade till honom och hans Varietéorkester (Bernt Andersson, klaviatur och dragspel, Michael Krönlein, bas och kontrabas, Per Melin, trummor, och Stefan Sandberg, gitarr och saxofon) varje säsong. Och, ja, jag kan sakna den där traditionen med Carl-Einar Häckner och hans charmiga varieté.

Jag vet att det var snopet och sorgligt för honom att bli uppsagd från denna hans somriga underhållningsplattform. Men när han nu åter får chansen med ett fåtal föreställningar under Lisebergs- och Göteborgs jubileumshelg är det som om ingenting har hänt. Carl-Einar Häckner underhåller som han alltid har gjort, bjuder in balanskonstnären och lindansösen Silea samt cykelvirtuosen Malte Knapp och ger publiken en underhållande timme.

Carl-Einar Häckner är förtjust, återanvänder gamla nummer och blickar tillbaka på den underhållning som Liseberg har bjudit genom åren och som har inspirerat honom. Det är nostalgi, magi och humor och sedvanlig häcknersk anda. Man kan ha det sämre. Han skjuter trollstavar ur gylfen (fånigt roligt), trollar med små bollar (eller kulor) mellan fingrarna, lurar upp en i publiken för ett korttrick (men snor hennes glasögon och glömmer lämna tillbaka dem), är charmigt klumpig och precis, luras med att inte lyckas för att – tada! – fixa tricket med bravur.

Jaja, jag vet, det är Carl-Einar Häckner i sin prydno och kanske är denna hans varieté en upprepning av vad vi trogna i publiken redan har sett. Men inte desto mindre charmigt, underhållande och glädjande. Rent hysteriskt blir det med hans splatternummer där han bjuder in Malte Knapp, hänger ett vitt lakan över honom och sedan börjar penetrera hans huvud med knivar. Blodet sprutar i takt med varje hugg och Carl-Einar Häckner blir allt galnare. Publiken skrattar och förfäras i samma andetag.

Malte Knapp kan sina cykelkonster, som är svindlande och skickliga. Oavsett storlek på de cyklar han har. Sileas konster på linan är skickliga och hon är ett troget sällskap på scen med Häckner (senast förra året på Villa Belparc – recension här). Vi har sett det mest förut, men det är ingenkännandets glädje. För mig får Carl-Einar Häckner gärna återkomma med sin varieté, men gärna med färre repriser.

Konsert:

!!!!

Razzmatazz, Barcelona.

Publik: 2000 (98 procent svenskar), utsålt.

Bäst: Den underbara galenskapen.

Sämst: ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” klarar Håkan inte att sjunga längre.

Fråga: Varför spelade han inte ”La Rambla” när han ändå var i Barcelona…?

Man går på fyra konserter på Ullevi och ser och hör fyra helt olika konserter av en och samma artist. Varje kväll i augusti med sitt eget uttryck och sina speciella gästartist inför i runda slängar 70000 per kväll. Man fascineras och förundras. Vad ska nu stadens stora artist nu hitta på?

Man går dagarna efter konserterna till en barberare för att få sitt skägg trimmat och efter avslutad behandling. På hemvägen beslutat man sig för att ta en annan väg hem, korsar Haga Kyrkoplan och cyklar in i Haga där en bil passerar långsamt. Man noterar en hand som vinkar och hur bilen stannar till. Rutan åker ned och plötsligt är man inbegripen i ett tjugominuters samtal med Håkan Hellström, han som nyligen tjusade från scen.

Jo, han kan som få växla mellan de stora gesterna och det vardagsnära. Jag har haft förmånen att följa honom redan innan genombrottet för 23 år sedan. Han upphör aldrig att fascineras. Så… när sommarturnén aviseras lockar den och finalen på Way out West kanske mest. Men när en spelning adderas i Barcelona på en klubb… ja, då bränner det till. Biljetter fixas i ett snabbt andetag. Boende och flyg får lösa sig. Men i samklang med hustrun inser jag att vi får skynda på. Barcelona är hett i slutet av maj och i början av juni. Prima Vera Sound, rockfestivalen med bland andra Depeche Mode som huvudakt, lockar nära hundratusen. Som ett Roskilde under några dagar. Alla ska bo. Inte bara de som väljer Håkan Hellström på klubben Razzmatazz, där Cardigans och Soundtrack Of Our Lives spelat under sina mest skimrande dagar. Biljetterna tar slut snabbt, så man väljer ett större format. Det blir alltså med en tvåtusenkapacitet i en lokal som hade Trädgår’n och Pustervik förenats, utökat och breddat.

Håkan Hellström med band, som för första gången på 23 år saknar Stefan Sporsen som satt sin signatur på såväl klaviatur- och trumpetspel samt med sina arrangemang; in har Tobias Wiklund, trumpet, och David Nyström, klaviatur. En stor förändring, förstås. Men Finn Björnulfsson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, och LaGaylia Frazier, sång stöttar sedan gammalt.

När väl konserten drar igång är det rena kosläppet både på och nedanför scenen. Vakter och barpersonal ler förundrat över den sanslösa euforin som snabbt skapas när bandet med Håkan inleder med senaste albumet, ”Poetiska försök”, första låt ”Jag är en wild story” inför den svenska (!) publiken.

Det låter skevt och vint, galet och otyglat. Bandet livar olika scenkaraktärer med något slags piratlook blandat med Tobias Wiklunds trollkarlsoutfit med stor, toppig lila hatt och en matchande fotsid mantel. David Nyström antar utmaningen att köra något slags 1700-talslook med en vit peruk på huvudet som han, imponerande, klarar att bära hela den intensiva spelningen igenom.

Det dröjer inte länge förrän Håkan Hellström skiftar plats vid trummorna och Labbe Grimelund står vi scenkanten, som i ett ivrigt försökt att företa en stagedive innan han tyglar sig och vet sin plats. LaGaylia Frazier spänner från start stämbanden på ett sätt som jag inte är bekväm med, för ofta, för skrikigt. Jag får det inte att matcha helheten och tycker dessutom att det är synd; hon är en rasande skicklig sångerska och bör få visa det på ett annat sätt än vad som oftast sker. Det blir liksom allvar när hon får sjunga ”It’s alright” med djup, innerlig soulig gospelröst som inleder ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”.

Ja, allt tippar över och skenar i hundranittio utan knappt något kontroll.Men man ska inte glömma att Håkan Hellström är en sann publikdomptör som vet att bjuda på såväl eufori, galenskap, som eftertanke och lugn. Han har stuvat i sin låtlista (se nedan) för att skapa den dynamik och dramaturgi som vi är bortskämda med. Nej, det blir inte den storslagna produktionen (förstås) som på Ullevi. Inga gästartister, ingen symfoniorkester, inga skärmar. Här hänger en backdrop bakom bandet, som skvallrar om det rövarband som 2023 är Håkan Hellströms band och stil. De nya låtarna är interfolierade i låtlistan och blir självklara inslag i repertoaren.

Gammalt och nytt alltså i en salig blandning. Fullt ös, kärleksfullt och banne mig om fansens vädjan efter ”Exil on Wollmar Yxkullsgatan” inte hörsammas. För första gången spelad live i en entusiastisk version.

Håkan Hellsträm trivs i det tajta formatet. Han svettas ymnigt, skjortan blir som en våt fläck mot hans kropp, men han vägrar dra ned på tempot. Har publiken tagit sig ned till Barcelona ska de få en kväll sent att glömma. Vackert så. Sommaren kan börja.

Låtlista, Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona 31 maj 2023:

1. Jag är en wild story

2. Alla drömmar är uppfyllda

3. En vän med en bil

4. Man måste dö några gånger innan man kan leva

5. Zigenarliv dreamin

6. Kom igen Lena

7. That’s alright/Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

8. Den här gången är det på riktigt

9. 2 steg från paradise

10. Exile on Wollmar Yxkullsgatan

11. Fan ta dig

12. När lyktorna tänds

13. Tro och tvivel

14. Nu kan du få mig så lätt

15. Känn ingen sorg för mig Göteborg

16. Din tid kommer

17. Du

EXTRANUMMER

18. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen 

19. Det kommer aldrig va över för mig

20. En midsommarnattsdröm

21. Lovsång

22. Valborg

Allra sist blir det allsång för hela slanten. Det ser ut som att det här är låten som ska avsluta spelningarna i sommar. Det har funkat förut och det gör det nu också.

Konsert:

!!!!

EXIT NORTH

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Nära nog fullt på parkett och delvis balkong.

Bäst: ”Bled out” är en kraftfull låt.

Sämst: Förvisso 15 låtar, men fler hade inte suttit fel.

Fråga: Med hunden Ester på scen undrar man vad nästa steg ska bli… en kennel?

Med debutalbumet ”Book of romance and dust” hösten 2018 gav Exit North i min bok årets starkaste album. Göteborgstrion Ulf Jansson, klaviatur – företrädesvis piano –, Charles Storm, syntar, gitarrer, bas – ja, det mesta – och Thomas Feiner, sång och diverse instrument, förenades då i skivform med Steve Jansen. Den senare en trumslagare extraordinär med meriter från Japan, Rain Tree Crow och storebror David Sylvians album, plus Dolphin Brothers, där han också greppade sångmikrofonen och stod för komponerandet.

Albumet föregicks av år av arbete, ett precisionsarbete som fick ta tid innan allt var klart.

Tillsammans blev det musik murrig, rik och kraftfull som naturen om just hösten: stormig, stilla, färgrik, inbjudande. Ulf Janssons känsliga pianospel bar på spår av Debussy, Erik Satie såväl som Jan Johansson. Rent, klangrikt och bedrägligt enkelt. Steve Jansens spel som aldrig överdriver, som mer adderar än håller rytmen i musiken.Till det Thomas Feiners röst, mörk, djup, kraftfull med en timbre som tjusade redan i Anywhen, Göteborgsbandet som med albumet ”The opiates” för drygt 20 år sedan fick mig på fall. Så Charles storms ljudlandskap, fyllda av hyss och infall som fascinerar och lockar till mer lyssning efter varje gång albumet hade klingat ut. Jo, det är ett album att återkomma till.

Nu har bandet precis kommit med uppföljaren: ”Anywhen, still”. Medlemmarna fortsätter på den inslagna vägen. Rikt orkestrerad, spännande och oupphörligen fascinerande musik som förenar David Sylvians musik kring ”Dead bees on a cake” (1999) och ”Blemish” (2003) med just Anywhens musik från ”The opiates” och Thomas Feiners skapande som soloartist. Musik som också hämtar sin näring från andra artister, utan att förlora sin särart. Så är det också med Exit North, som skapat sitt eget DNA. Det är välproducerat och -arrangerat. En studioprodukt i sin prydno.

Med denna deras ny release har bandets musik också lyfts upp på scen. Gruppen har nyligen kommit hem från ett antal konserter i Japan, där de också spelade med anledning av debuten. Exit North har emellertid varit sparsmakad med spelningar. Planerade konserter nere på kontinenten fick ställas in på grund av pandemin. Nu var det alltså dags för premiär på europeisk mark och då på Stora Teatern i Göteborg.

Att ställa denna deras så välproducerade musik med alla infall och arrangemang är ingen smal sak. Men redan från start står det klart att Exit North inte tummat på någonting. På scen är bandet förstärkta med Sven Lindvall på kontrabas och elbas, en stråkkvartett samt senare blåsarduon Janne Bjerger, trumpet, och Niclas Rydh, trombon, plus Johanna Hjort på sång. Lägg till de första numren som ackompanjerades av projiceringar för att sätta extra ton till konserten.

Famnar mycket. Exit North lyckas lyfta sin fascinerande musik upp på scen. Foto: KAI MARTIN

Ja, det är märkvärdig musik. Musik som vill utmana och kittla sinnena. De vackra skira melodierna möter motstånd i arrangemangens mörka vrår. Det skaver och rister, vemodstonen löper blodröd genom musiken som växelvis låter de enkla klangerna vila mot Thomas Feiners mäktiga, mjuka, men uppfordrande röst, som har ett rikt register. Det är bitvis melankoliskt lekfullt för att i nästa stund brisera i något som skulle kunna kallas kakofoni. Men allt är samtidigt stramt arrangerat. Hänger det på en kant ska det hänga på en kant. Det fula ska vara fult på samma vis som det osvikligt vackra ska vara skönt. Exit North rymmer allt. Både på scen och på skiva.

Låtlista, Stora Teatern, Göteborg, 16 maj 2023:

1. Your story mine
2. The unforseen
3. Bested bones
4. Passenger’s wake
5. Bled out
6. Short of one dimension
7. Where the coin fell
8. A battle cried
9. I only believe in untold stories
10. Lessons in doubt
11. Let their hearts desire
12. Us in half
13. In the game
14. Signals (första extranummer)
15. Another chance

Hösten 2020 stod Rondo klar med sin extreme makeover, som förvandlade den anrika showlokalen till Nikos Taverna. Det var ju då tänkt att ”Mamma Mia, the party” skulle haft premiär. Det blev ett år senare, som startskottet gick för den så populära krogshowen med extra allt och allra mest Abba. Den har sedan dess huserat i Rondos lokaler och fått gästerna att få en snabbcharter till Grekland, in i en krogmiljö som är häpnadsväckande och annorlunda för en helkväll värd namnet. (Jag var på premiären och skrev om föreställningen här.)

Men nu ska Taverna åter förvandlas till klassiska Rondo. Efter sista säsongen i höst väntar Björn Skifs. Från Abba till ”Hooked on a feeling”, om man så vill. 1 februari 2024 har ”En värld av Skifs” premiär, den showen som gått som tåget på Hamburger Börs i Stockholm.

Nej, 76-årige Björn Skifs slår inte av på takten och vill fortfarande underhålla.

– Det var Hamburger Börs som kom till oss och undrade om vi ville hålla en show där. De hade renoverat och tyckte det var lämpligt med mig på scen eftersom jag varit där tidigare, säger han.

Med hustrun Pernilla Skifs, som regissör och koreograf, skred han till verket med entusiasm. Det var ju ett sätt att komma ur pandemindvalan och sorgen över att inte kunnat stå på scen, så ivern infann sig snart.

– Jag har ju vissa nummer som jag inte kommer undan, som jag måste göra. Men jag vill också bjuda på någonting nytt, som överraskning till publiken. Det är också viktigt för mig. Något hitparad vill jag inte göra, säger han.

Trots en över 60 år lång scenkarriär har han aldrig haft en stadigvarande show i Göteborg. Åtminstone inte som soloartist.

– Nej, det har mest blivit de shower vi har gjort turnéer med.

Men han hade, precis efter att Slam Creepers – Vansbrobandet med Björn Skifs som sångare och organist – avslutat karriären i slutet av 60-talet en show tillsamman med Janne Önnerud och Eleanor Bodel på Trädgårn i Göteborg. Men nu är det alltså dags för en regelrätt show i Björn Skifs namn.

– Det gick ju rätt bra i Stockholm, säger han ödmjukt.

– Vi skulle spelat några veckor förra hösten, men det blev fram till jul och nu också i vår, förklarar han som i helgen gjorde sina sista föreställningar av ”En värld av Skifs”.

5 oktober har han Malmöpremiär och kommer spela där hela hösten. Björn Skifs ser fram emot att få möta en ny publik.

– Ja, det ska bli kul att få spela på era breddgrader också, säger han, som också lockas av att få känna på det ambulerande livet som det nu blir med tre föreställningar i veckan med boende på hotell.

– Det är märkligt, men det suger i turnétarmen, erkänner han.

Björn Skifs är fylld av tillförsikt inför Malmö- och Göteborgssejourerna och kanske får malmöiterna och göteborgarna delvis får se en annorlunda show.

– Vi kommer inte ändra så mycket, men kanske något i pratorna eller att vi byter ut någon låt. Vi ska titta på det i sommar, säger han som nästa år blir 77 år och är still going strong.

Senast Björn Skifs gästade Göteborg var det i Scandinavium under konsertturnén ”Bitar ur mitt liv” (recension här) hösten 2018.

Fotnot: Biljetterna till ”En värld av Skifs” är till försäljning från 24 maj på Showtic.se och Liseberg.se.