kaimartinblog

Med ”Get ready for my close up show” är Stefan Odelberg nära nog tillbaka på brottsplatsen.

Det var 1997 på Cabaret Lorensberg som genombrottet kom 1997. Nu ska han hålla 33 shower i porten bredvid på Park Avenue med premiär 6 oktober.

Vid finalprogrammet av ”Bingolotto” vid midsommar försvann Stefan Odelberg i direktsändning. Han som tillsammans med Lotta Engberg varit programledare i tre år gjorde då sin sista sändning. Vad passade då inte bättre att inför en förvånad produktion, publik och, framför allt, programledarkollega trolla bort sig själv.

– Jag hade ju gjort det när jag medverkade i ”Fenomen”, säger han.

Trollkarlen som försvann

Den minnesgoda läsaren kanske kommer ihåg talangprogrammet för illusionister där Stefan Odelberg var en av deltagarna. Men under gång försvann han för att inte komma tillbaka. Ett trick som var effektivt och han hördes inte av på flera veckor.

– Jag kunde ju inte gå till final eftersom de inte visste var jag var, så istället blev jag diskvalificerad, säger han fortfarande nöjd över sitt trick.

– När jag visste att det var mitt sista program i ”Bingolotto” funderade jag länge på en liknande sorti. Ingen visste om det, så det blev en total överraskning för alla. När jag väl bestämt mig blev det ett bränsle för mig att göra de resterande programmen så bra som jag någonsin kunde. Men den här gången hörde jag av mig till dem efter några dygn. De skulle ju fira av mig, så det blev lite snopet för dem. Men jag gillar inte avtackningar.

”Är du typ känd?”

Det var under våren som det stod klart att Stefan Odelberg inte skulle fortsätta som programledare för programmet. In vid Lotta Engbergs sida skulle istället komikern, underhållaren och artisten Daniel Norberg kliva in.

Anledningen får vi bland annat under fotograferingen innan intervjun. Uppe vid Götaplatsen fångar Tommy Holls ivriga fotograferande av Stefan Odelberg ett gäng gymnasieelever.

– Är du typ känd? undrar några av dem och förklarar sedan att det har ett uppdrag från Hvitfeldtska gymnasiet

– Har du Instagram? Hur många följare har du?

När han förklarar att han har 11000 slocknar intresset hos tjejerna, som vill ha någon med 100000 följare. Men jag teaterviskar att han precis programlett ”Bingolotto” och nyfikenheten väcks till liv. Kanske är han ändå en kändis god nog och Stefan Odelberg ställer beredvilligt upp för ett filmat inslag där han också passar på att göra reklam för sin nya show ”Get ready for my close up show”.

– Det är så här det är nu, säger han efteråt.

– Produktionerna söker efter någon som har många följare på sociala medier. Där skiljer sig Daniel Norberg och jag åt.

Ingen bitterhet

Han är snabb att förklara att det inte finns någon bitterhet i att han fick slut. Dörrarna är öppna för en återkomst och han är tacksam för de tre åren han fick, som dessutom var under pandemiåren. En period som sargade Artistsverige svårt.

– Då lyckades vi ändå sälja fler lotter än vi gjort på 15 år och jag fick vara med om att leda 30-årsjubileet.

Ja, jubileum. Stefan Odelberg närmar sig själv sitt jubileum. Frågan är om han ska sätta det till 2025 eller 2027. Men definitivt nästa sommar då han fyller 50.

Vi backar lite med en smula förklarande historik.

– Jag var 15, 16 när jag började trolla. En kompis visade ett trick med en tändare som jag lärde mig. Det blev så uppskattat att jag fick lära mig fler. 1995 började jag med en skolföreställning på Torslandaskolan. Jag ringde till GP Nordväst och tipsade om att det skulle komma en trollkonstnär till skolan och de kom. Artikeln kunde jag sedan faxa till andra skolor. Plötsligt lyste telefonsvararen röd av alla meddelande, förklarar han som fick en försvarlig skolturné som drygt 20-årig ung magiker.

– Tillsammans med min kompis Tommy Pettersson fortsatte vi sedan på White Corner där även Malte Knapp fanns. Vi trollade och han gjorde sina cirkustricks. Malte Knapp tipsade mig sedan om att Cabaret Lorensberg sökte folk.

Carl-Einar Häckner hjälpte

Då hade han dessutom fått kontakt med Carl-Einar Häckner och frågat den aningen äldre illusionisten om han kunde se över hans rutiner. Allt i en strävan om att bli bättre. Så Stefan Odelberg gick tvärs över gatan från sitt jobb på musikaffären Eko Avenyn, blev engagerad i första upplagan av Cabaret Lorensberg med premiär i mars 1997. Så: 1995 eller 1997?

– Jag är inte säker på att det blir något. Magnus Albrechtson på Cabaret Lorensberg har en gång sagt att firar man jubileum har man blivit gammal. Men samtidigt är det en bra idé. Vad skriver vi nu? 27 år?

Jo, han har några år på sig att fundera.

Återanvänder trick

Just nu står han med huvudet i sina kartonger. Det är där han hittar de nummer han nu ska göra i ”Get ready for my close up show”.

– Jag har funderat på den här föreställningen ett tag. Ja, redan sedan innan covidtiden. Men då jag i april visste att hösten var ren bestämde jag mig. Jag visste att det var kort startsträcka men hade redan sedan tidigare varit i kontakt med Park Avenue, förklarar han.

– Det blir att jag kommer använda gamla nummer och trick. Föreställningen, som är regisserad av Christoffer Bendixen, kommer spelas fredag, lördag och söndag. Föreställningarna är på en timme och en kvart. Jag kör två på fredagarna, tre på lördagarna och en på söndagarna. Allt inför en publik på 66 personer.

Kommer engagera publiken

Han kommer engagera publiken mer än som åskådare, så det gäller att vara beredd.

– Men jag kommer sälja två stycken olika amuletter. En för den som vill vara med och en som inte vill vara det.

Som titeln på showen förklarar handlar det om trolleritrick i närmiljö. Något som har blivit något av Stefan Odelbergs specialgren.

Jag drar mig till minnes ett trick från just starten på Cabaret Lorensberg som lockade mitt ekivoka jag till skratt. I dribblandet med offret i publiken blir två skumgummibollar en erigerad skumgummikuk. Mycket överraskande. Mycket roligt.

– Haha, kul att du minns den. Men… jag tror att den är svår att göra idag. Fast jag har kvar den.

Konsert:

TOMAS ANDERSSON WIJ

!!!!

Villa Belparc, Göteborg.

Publik: Sittande, nära nog fullsatt.

Bäst: Han är fenomenal på att knyta samma låtarna med sitt mellansnack.

Sämst: Möjligen kan han odla kommunikationen med publiken.

Fråga: Är han tillsammans med Pernilla Andersson bäst i genren som singer/songwriter på svenska…?

Han är nygift, 51-årige Tomas Andersson Wij. Har med sin ackompanjatör Andreas Hedén åkt land och rike. 800 mil, som från Göteborg till Los Angeles (hans ord, jag verifierar det inte) och jag hoppas att han även har hunnit med en bröllopsresa med sin fru sedan bröllopet i juni. För nu är han vid vägs ände. Spelningen på Villa Belparcs utomhusscen är hans – och även säsongens sista för spelstället – final på denna omfattande turné i sommar.

Han kan sitt Sverige. Med vemodsröst och melankoli skildrar Tomas Andersson Wij sitt land med betraktarens ögon. Han blundar inte för något. Han ser. Han pekar inte finger. Han beskriver. Oavsett om det är från uppväxten i Stockholms södra förorter eller barndomens somrar i Hälsingland, där mormor och morfar bodde.

Han landar i sitt då med samma självklarhet som sitt nu. Han är en mästare på det. Har kanske varit det redan sedan starten när han debuterade 1998 med albumet ”Ebenser”. Då då han levde med skräcken att bli betraktad som vissångare.

Jo, Tomas Andersson Wij är en berättare. Både i sina texter och i sitt mellansnack. Som få andra väver han samman sin konsert med minnen och hågkomster, öppnar för en större förståelse. Det blir privat med klädsam distans, men tillräckligt för att man som publik ska kunna att han ger oss ett förtroende. Låten till sina vänner istället för tal när han fyllde 50. ”Harry Houdini”, som vävs samman med berättelsen om den trassliga historia Tomas Andersson Wij hade med sin far, som avled i covid. Sången till sin hustru. Privat – och allmängiltigt. Berörande och starkt. Men också inte utan humor. Han vet hur att balansera mellan ljus och mörker.

På scen bjuder han från sina första låtar. På scen bjuder han också på musik som ännu inte är utgiven, som ”Still got the blues för Sverige”. En sorts pendang till genonbrottslåten ”Blues från Sverige” från 2003. Även ”Sommarsorgen” är ny. Låtar som med självarhet vävs in i en diger låtlista från hela karriären. För Tomas Andersson Wij bjuder friskt och generöst på sin musik denna finalen på turnén.Fina ”So long”, förstås. Ja, ”Blues från Sverige” med en anekdot som bonus. Ja, självklart ”När solen färgar juninatten”, Sven-Ingvars-hyllningen från ”Så mycket bättre”, som blivit han egen.

Andreas Hedén är en följsamt försiktig ackompanjatör med sitt keyboard. Skuggar liksom Tomas Andersson Wijs gitarrspel och sångaren själv använder sig av två mikrofoner, den ena när han spöklikt körar sig själv.

Nils Berg – Kålltorps stolthet – gästar. Blåsaren som för bara en vecka sedan tillsammans med Håkan Hellström stod inför 40000 på Way out West bara hundra meter från Villa Parc. Kommer in till ”Tommy och hans mamma”, klär de redan sparsmakade arrangemangen i en skir, rikare dräkt med sitt lätta, känsliga saxofon-, klarinett- och tvärflöjtspel. Följer med på den musikaliska färden genom resten av konserten. Det vackra blir än vackrare.

Tomas Andersson Wij må inte vara de många harmoniernas man, men han har en egen ton. Han är heller ingen mästare av refränger, skriver ändå låtar som berör och fastnar.

Jo, han kan det där med att skriva. Är i grunden journalist med en vidare längtan för ordens och musikens flykt från kammaren ut till folks hjärta. Han kan det där, Tomas Andersson Wij.

Tomas Andersson Wij, Villa Belparc, 19/8 2023. Låtlistan (från Tomas Andersson Wijs Instagramsida)

Konsert:

RASMUS BLOMBERG med band + LILY ARBOR

!!!!

!!!

Café Hängmattan, Göteborg.

Publik: Runt 50.

Bäst: ”Stones come alive” är mäktig live också.

Sämst: Pedalpillandet och omstämmandet.

Fråga: Är det inte dags för fler att upptäcka Rasmus Blombergs kvaliteter.

När jag fick höra Rasmus Blombergs debutalbum ”River’s call” för två år sedan blev jag helt tagen. Musiken var inte bara vacker utan kraftfull. Låtarna följde ett slags dramaturgisk ordning. Precis som ett album ska göra, men som inte alla förmår. Här fanns en början i vackert försiktiga ”All that we wished for” till den ståtliga finalen i ”Don’t disappear”. Finstämt följs av intensivt, som ”Stones come alive”. En musikalisk vindlande resa från hans barndom i Floda på och längs Säveån till Göteborg.

Det var inte bara ett album som borde blivit en vinyl, men aldrig blev det. Det var dessutom, enligt mitt förmenande, 2021 års starkaste album. En platta jag ofta återkommer till. Musik som jag hävdar med all rätt skulle platsa på Way out West – åtminstone i stämningsläge. Live har han fortfarande en del att lära.

Men från scen… hur låter det då? Ja, jag har fått vänta. Trodde jag skulle få möjligheten i våras då en spelning på Fängelset genom Sofar Gothenburgs försorg arrangerades. Fast av den konserten blev det blott fyra låtar på en kvart, då andra artister också krävde sitt utrymme.

Då stod han dessutom ensam på scen med sina pedaler och sin Fender Jaguar och gjorde intryck. Det gav helt enkelt mersmak.

Nu var det alltså äntligen dags efter att ha missat hans konsert på Nääsfabriker i början av juli då han spelade med band. På Café Hängmattans lilla scen – och dito lokal – blir det ju för artisten att gå i clinch med publiken. Närheten gör framträdandet skoningslöst. Med sitt band, trummisen Joel Jansson och keyboardisten/basisten Emil Aspegren blir det både dramatiskt, finstämt och uttrycksfullt.

Rasmus Blomgren må sakna större scenvana, men verkar inte lida av det i någon större mån. Samtidigt kräver hans musik största möjliga tystnad och uppmärksamhet. Hans fingerspelande bjuder på elegans och perfektion. Något som också utmanar till lyhördhet från publiken. Lägg där till att hans musik svänger, låtarna har helt enkelt groove oavsett om de är försiktiga eller ösiga. det är med andra ord svårt att inte bli berörd.

Det märks emellanåt att Bon Iver är en förebild, men jag tycker också att Rasmus Blomberg vågat sin i, ljudmässigt och i viss mån harmonimässigt, i the Cures ”A forest” eller den tiden kring albumet ”Seventeen seconds”. Det skapar en mystik, en spänning, en skönhet. Något som tillsammans bildar han så speciella karaktär.

Visst. Det kunde vara tajtare mellan låtarna. Var och en av låtarna kräver sina inställda pedaler för rätt sound och sin stämning på gitarren. Det tar lite onödigt med tid och risken är att man som publik tappar fokus. Han kunde också vara lite mer av en singer/songwriter och berätta om musiken han spelar.

Utrycksfull. Rasmus Blomberg kan gå från finstämt till kraftfullt – något han visade med sin konsert på Café Hängmattan. Foto: KAI MARTIN

Men med musiken väl på plats låter det förträffligt i ett väl balanserat sound och ljud utåt tillsammans med dynamiska arrangemang. Rasmus Blomberg är en utmärkt kompositör, gitarrist och sångare. Med sina lyhörda musiker har han skapas stor musik.

Sju låtar blir det den här gången, där han visar upp två nya – ”It was always you” och ”Wildfires”. Låtar som inom kort ska spelas in.

Det är musik som väl smälter in i hans övriga material, hämtat från just ”River’s call”. Det blir återigen en afton med längtan efter mer. Där urladdningen i ”Stones come alive” – där bandet tar ut svängarna och volymen rejält –följs av finstämda finalen i ”Don’t disappear”. Pustervik nästa…?

Rasmus Blomberg var uppvärmare för betydligt mer rutinerade Lily Arbor. För mig fick duon Felicia Darhult Störby (ja, hon är på håll släkt med New Time Orquestas Per Störby) och Lovisa Nilsson med band bli bonus. Tillsammans har de verkat i mer än tio år, om inte just som Lily Arbor (med start i Falkenberg). Det märks. Deras stämsång är fint sammanflätat med Felicia Darhult Störbys ljusare röst som med mer folk/countrykaraktär och snygga glissandon mot Lovisa Nilssons snyggt skuggande. De är trygga i varandra.

På scen vädras förstås förra årets album, men också lite låtar som är både äldre och nyare. Men live är låtarna värda bättre arrangemang. Det finstämda i duons musik kläs på scen i ett slags opassande kantighet. Synd. För deras vackra folk/countryton, americana om ni så vill, ska framföras på bästa sätt för att bäst komma till sin rätt. Men första extranumret där publiken fick samlas kring lägereldspianot och höra tjejerna sjunga utan förstärkning var en stund magi.

Rasmus Blomberg, Café Hängmattan, 18 augusti 2018. Låtlista:

1. You will fade.
2. It was always you.
3. May morning haze.
4. Wildfires.
5. Breathing.
6. Stones comes alive.
7. Don’t disappear.