kaimartinblog

Humorshow:

E DU GO SHOW – Göteborgs (roliga) historia

!!

Stenhammarsalen, Göteborg.

Bäst: ”Lester” som ståuppkomiker räddar mycket.

Sämst: ”Lester” som talkshowvärd stjälper mycket.

Fråga: Hur länge dröjer det innan ”Lester” hittar sitt rätta format…?

Han knôr sig in på Hardrock café efter att ha dônat på Youtube. Han propsar på en humor som har sin bas i göteborgskt tjôt och skoj sprungen ur ”Rally” i allmänhet och Peter Apelgren i synnerhet. Så knôr Markus “Lester” Qvist sig in på Stenhammarsalen med ”E du go show – Göteborgs (roliga) historia tillsammans med Swingerz plus allsköns gäster. E du go eller…? Kan det verkligen funka? In i de fina salongerna?

Jo. Men det är enligt devisen ”Friskt vågat. Hälften vunnet” går der och nog har han någon form av humortourettes, för allt är inte roligt som kommer ur munnen. Men mycket.

”Lester” håller fast vid sina tv-inslag som han slipat på på Youtube, berättar genom dem om Göteborgs ”sanna” 402-åriga historia (mycket underhållande och vansinnigt tramsigt), gör sina intervjuer (som inte är mindre fåniga). På scen blandas musik från Swingers (halva Barbados med sångerskan Helan Lidström) och Glenn Hysén som körsångare (nä) och framför allt driftkucku.

”Det är kort väg till Gbg om du vill det lite skôj” (”It’s a long way to the top if you wanna rock’nroll”, AC/DC:s slagdänga) och ”E du go” (Arvingarnas ”Eloise”) sätter musikaliska standarden. Det är inte en kväll att ta på allvar. Här är det en motorväg till skratt och trams. Det hade kunnat flyta på, men den raka vägen kantas av bekymmer.

På scen blir det en salig och underhållande röra, som emellanåt blir rena dikeskörningar i humorskolan. Men också vasst och slipat roligt, men glimtar av gapflabb. Högt och lågt, alltså.

Helt klart är att när ”Lester” agerar ståuppkomiker, som i inledningen, är hans som bäst. Då finns det ett flyt, en lysande humoristisk ådra och tajming som är lovande. Men när gästerna – för kvällen golfspelaren, legendariska Helen Alfredsson och gitarristen och kompositören Janne Schaffer, inte mindre legendarisk han – kommer in för ett slags talkshow… ja, då håller inte längre föreställningen måttet. Han är ingen Robin Paulson eller Kristian Luuk, eller för all del Fredrik Skavlan, som har tålamod att lyssna och ställa följdfrågor. Det blir plottrigt och flåshurtigt. Helen Alfredssons intressanta historia försvinner och med Janne Schaffer blir det istället hans show. Ingen riktigt balans, alltså.

Men jag gillar att ”Lester” vågar. Att han spänner bågen om än resultatet blir spridda skurar av pilar där få riktigt träffar målet. Utan misslyckanden ingen framgång, utan mod och övertygelse om att han gör rätt blir det heller ingen show.

”Lester” tar med sitt koncept nya kliv hela tiden och kommer med säkerhet att pricka formen och hitta den definitiva stilen inom inte en så avlägsen framtid. Han har så kallade funny bones, men ska bara få ordning på motoriken, så att allt hamnar rätt.

The E du go show, premiär 12 oktober 2023, Stenhammarsalen. Denna föreställning recenserade 23 november. Spelas 14 december, 8 februari, 14 och 21 mars.

Ciceron: Lester
Orkester: Mathias Lager, gitarr, trummor och sång, och Peter Samuelsson, bas och sång samt dj Lida.
Sång: Helena Lidström
På scen också: Glenn Hysén, Pipistrello och Fredrik Wingbro.
Trafikhistoriker: Pipistrello

Den minnesgoda kanske kan rekapitulera hur det var då Freddie Wadling skulle återförena Cortex för en spelning på Gothenburg Film Studio 3 oktober 2015. Eller om det var Cortex som skulle återförenas med eller utan Freddie Wadling. Turerna var många. Åsikterna om vad som hände likaså. Många gånger trodde jag att jag att jag var sanningen på spåren (och skrev om dem i en finaltext här!). Men helt klart är att den snabbt slutsålda spelningen med ytterst få marginaler ställdes in. Snopet för många, som hade sett fram emot detta.

Originalmedlemmarna Gerth Svensson och Uno Wall, gitarr respektive trummor, valde tillsammans med basisten Adam Wladis (bland annat Union Carbide), legendaren Henrik Venant (TT Reuter med mera) att tillsammans med konstnären och musikern Per Svensson att ur Cortex aska bilda the Manniquins of Death. Några av medlemmarna kom från Kingdom of Evol där Freddie Wadling var sångare och låtskrivare.

Det blev en spelning för bandet på Truckstop Alaska den 3 oktober 2015, något kvarter från Gothenburg Film Studio. Skam den som ger sig.

Och det har heller inte bandet gjort, som inte bara nyligen spelat på scen som förband till Public Image på Pustervik för någon månad sedan. Utan också gjort ett album med musik av Per Svensson, Henrik Venant och Gerth Svensson plus en liveversion av Liket Levers klassiker ”Levande begravd”, som blivit liggande men nu har kommit ut på Henrik Venants skivbolag Heartwork.

På kort tid gör bandet sin andra spelning i Göteborg. Denna gång på Skeppet vid Stigbergstorget. Som förband har man Stockholmsbandet Then Comes Silence, som inte har spelat i Göteborg sedan 2014 och som sedan ett år har gått från kvartett till en trio.

Postpunkposörer. Then Comes Silence kan sin postpunk i både stil, musik och dramatik. Foto: KAI MARTIN

Vi pratar alltså en postpunksafton med stil och vad passar då bättre än att Klubb Död, verksamma i Stockholm med huvudsakligen arrangörsbas på Klubb Nalen sedan några år, står som arrangörer för evenemanget.

Then Comes Silence är stadigt spelande i Tyskland och Belgien, men har också börjat få in en fot i Staterna. Deras musik är effektiv postpunk med modernt snitt men med drag av Sisters Of Mercys mörker där trummisen Jonas Fransson emellanåt, då han inte låter pukorna mullra, spelar med ett slags diskobeat inte helt olikt Garbochocks Binkie Liljegren. Axel Svenson, sång och bas, kompletterar drivet med sitt spel där gitarristen Hugo Zombie adderar med både energi, melodi, ett energiskt tempo och utmärkt poserande.

Det här är postpunk i sin prydno av nya millenniets snitt. Elegant, mörkt effektiv och smittande mollstämt. Snyggt, men kanske några nummer för mycket den här kvällen.

The Mannequins Of Death mönstrar för aftonen Per Svensson, sång och gitarr, Henrik Venant, sång och keyboard, Adam Wladis, bas, Pontus Torstensson, trummor, och Linus Kuhlin, gitarr och sång. Den sistnämnde, författare (bland annat en bok om Cortex!) och musiker, från postpunkband som Del III och Sista Dansen, som här ersätter Gerth Svensson, som tvingats tacka nej på grund av hälsoskäl. Uno Wall, trummis, avled blott några månader efter Freddie Wadlings död i början av juni 2016.

Mäktigt malande. The Mannequins Of Death förvaltar Cortex arv väl. Foto: KAI MARTIN

Det är ett gäng tung meriterade postpunkmusiker, som snabbt placerar skåpet med sin envetet malande, kraftfulla musik. The Mannequins Of Death gör sina låtar både i skuggan av Freddie Wadling och i ljuset av densamme. Per Svensson är inte en lika karismatisk och mångfacetterad sångare om Freddie Wadling, men tar igen det i kraftfullhet. Cortex lever helt enkelt vidare i the Mannequins of Death – inte bara för de Cortex-låtar man spelar – i en elegant tidsresa från 80-talet med dess underjordiska musikaliska strömningar till ett relevant nu. Mäktigt.

Låtlista Then Comes Silence, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:

1. Tickets to funerals
2. Flashing pangs
3. Apocalyps flare
4. Rise to the bait
5. She loves the night
6. Worm
7. Warm like blood
8. Dark end
9. The rest will follow
10. Mercury
11. Strangers
12. Strange kicks
13. We lose the night
14. Animals

Låtlista, The Mannequins Of Death, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:

1. Mannequins of death (Cortexcover)
2. Mind of darkness (Cortexcover)
3. Nattdjur
4. Warrior night (Cortexcover)
5. Skuggorna kommer (Cortexcover)
6. Planeter
7. The rain (Kingdom of Evolcover)
8. Evigt mörker, evigt liv
9. Levande begravd (Liket Levercover)
10. Fear of glass (Cortexcover, extranummer med gästsång av Alex Svenson från Then Comes Silence)

Show:

MINNESLUCKOR med PER FRITZELL, JAN RIPPE och DEN OFATTBARA ORKESTERN

!!!

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Jag är onekligen svag för les Garçon de la Plages swingande nummer.

Sämst: Lite stapplande emellanåt, men inget som hindrade det totala intrycket.

Fråga: Hur är det möjligt att ha en sådan enorm scenglädje efter nära 50 år tillsammans…?

Det är lite som något av Agatha Christie. Tre som möter fyra och blir sju, men där det nu bara återstår två som har glädjen att stå på scen med glödande glädje. Jo, jag vet att Claes Eriksson emellanåt bjuder upp till scendans, men inte med samma envetna frenesi som Jan Rippe och Per Fritzell. De två som möttes för nära 50 år sedan och därefter knappt varit ifrån varandra på scen. Bara det är värt att hylla.

När de andra i Galenskaparna och After Shave åtnjuter livets otium har de har varit flitiga med turnerandet av sitt ”Gott och blandat” (som jag dessvärre missat). Underhållning i ett mindre format. Nu ställer sig duon återigen på Kajskjul 8:s scen tillsammans med Den Ofattbara Orkestern för att öppna ”Minnesluckor”.

Det är här som de båda var med och öppnade tillsammans med Anders Eriksson och After Shave 1996 och därmed etablerade inte bara en fin tradition av underhållning utan också en scen som bjudit på högt och lågt sedan dess i en aldrig sinande ström.

Med ”Minnesluckor” öppnar duo Fritzell och Rippe för frejdig, galen och alldeles underbar underhållning. De spänner över musik från Sven Uslings Trio och Knut Agnreds ”Åke från Åstol” till sanslösa Les Garçon de la Plage från ”Falkes fondue” med fejk franska till Beach Boys musik. Och… ja, det är frustande roligt och en smula oroligt när Per Fritzell och Jan Rippe svingar sig ut över i scenkanten i tyglianer. Per Fritzells töntiga hembygdsman och hans Robinsonfigur är fortfarande skamlöst underhållande. Jan Rippes Kenneth Ålborg dryckesexcesser är ännu kittlande på gränsenhumor och hans Roger från ”Macken” vill varken han eller publik släppa taget om.

Ja, helt ogenerat flörtar Fritzell och Rippe med hela sin karriär i allmänhet och den med Galenskaparna och After Shave i synnerhet. Det är en igenkännande kavalkad av favoriter med en smittande scennärvaro. Jan Rippe och Per Fritzell tycker helt enkelt fortfarande att det är så ofantligt roligt att stå på scen och det ska de inte sluta med. ”Minnesluckor” är en underhållande show som sprider glädje. Det kan behövas i dessa tider.

När den svenska punken kickade igång någon gång 1977 blev det snabbt en tändande gnista, som blev till en hel präriebrand i landet. I varje ort trotsade punkare både system, normer och synen på vad och hur saker och ting skulle se ut och låta. I Malmö, Lund, Klippan. I Åsa. I Göteborg och vidare.

Vi var ju några mer eller mindre välsnutna snorvalpar, som fick syre i våra drömmar och kunde andas ut i en kreativ miljö som var präglad av ett gör det själv-tänk. Något, som jag tror, har präglat hela den generationen.

Slobobans Undergång var tidiga i Partille 1977. Staffan Hasslings Englandsresa då väckte så mycket till liv och plötsligt stod han med band med vänner och storebror Per. Snart blev det en självklar del av den göteborgska punkrörelsen med Göteborg Sound, Bruset (som ju mer var ett pubrockband, men som hamnade i den tidiga punkkostymen) och Straitjacket med Freddie Wadling som centralfigur i egenskap av basist och sångare extraordinär. Vi i Stick! larmade igång berusade av tidens tempo i april 1978. Vi var alla 20 plus. Men med senare Attentat och Glo med på tåget blev det också tonåringarnas definitiva signatur där i slutet av 70-talet.

Attentat firar i år 45 och viker sig inte en tum från vare sig ideal eller musik. Nyligen kom albumet ”Det blir som det blir”. Ett fräsande starkt och typiskt Attentat-album. Tätt packad Göteborgspunk med popsignatur med en Jönsson som sparkar och spottar uppåt och åt sidorna.

Det är förstås mer än hedervärt att bandet fortfarande kickar 2023. Men det är förstås ett rent under att bandet ens existerar efter Jönssons näradödenupplevelse, där han i månader under våren 2022 låg på intensiven i en respirator.

Nu är han en tjurig fan. Det ska mer än lunginflammationer, blodförgiftning och sist ut multiorgansvikt för att släcka detta envetna liv. Tack för det.

Fullt ös. Att Jönsson i Attentat står på scen är ett smärre under. Men 2023 är bandet fortfarande kvar efter 45 år.

Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Våren 2022 skulle bandet ut på turné. Den fick förstås skrinläggas. Ny musik skulle också spelas in. Även det fick sättas på paus. När Jönsson väl kom på stapplande fötter och senare kände sig trotsigt redo att börja sjunga igen hade Patrik Kruse hoppat av som gitarrist. Nye basisten, eminente Siken, tog platsen och lämnade tomrummet efter en basist efter sig som tillfälligt fylldes av Crippa för några livegig i somras. Han som varit bandets mest trogne medlem genom åren vid sidan av gitarristen Paddan, men en position han gav upp för fem år sedan.

Självklart hade sjukdomstiden präglat Jönsson. Om detta måste han ju skriva. Nytt material adderades till det redan klara.

När nu Attentat med friskt humör både släpper och marknadsför sitt nya album är det med full kraft. In på bas har Karl Prytz klivit in sedan någon månad tillbaka. Det har blivit en gäng spelningar – akustiska och för fullt ställ. Så när bandet står på Musikens hus scen vet samtliga var skåpet ska stå. Det är uppenbart att Siken inte bara med energi och ungdomlighet inspirerat Attentat till en delvis ny, spirande ljudbild (både på scen och på platta). Med detta har bandet en skön här och nu-känsla i de nya låtarna parat med en frisk dos nostalgi. Äldre musik mixas förtjänstfull med det nya materialet.

Men det är helt klart en Jönsson på scen som är präglad av brist på ork, något som också ger effekt på sången. Det blir hellre än bra. Fast skit samma. Han är här. Kanske mer trotsig än tidigare. På sant punkmanér är det han som bestämmer. Ingen annan.

Tungt. Slobobans Undergång kan fortfarande mangla effektivt. Foto: REINE LUNDSTRÖM

Inte heller Slobobans Undergång har kunnat hålla sig ifrån att göra ny musik. Och då uppenbarligen heller inte återföreningar. Jag har sett bandet 2015 (just på Musikens hus i slutet av november då Attentat fick ställa in på grund av Jönssons dåvarande hälsoproblem) och 2018. Förtjusta över att samla de krafterna återigen lät det både mäktig och tungt. Nu med frejdiga och fartfyllda singeln ”Ett annat liv” tar bandet i sin uppdaterade form klivet in i 2020-talet med stolthet. På scen brukar Slobobans Undergång med bröderna Hassling i spetsen vara en kraft. Men denna gång blev det en smula mer uddlöst med Staffan Hassling besvärad av ryggproblem. Fast visst kramar det ihop sitt mangel med tätt packade gitarr, bas och trummor precis så effektivt som det annars plägar att göra.

Allt annat än ett västgöta klimax. Mariestadsbandet Slaveri satte fingret i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar med sin spelning. Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Dessa två Göteborgsveteraner från den lokala – och nationella – punkscenen hade denna gång sällskap av Mariestadsbandet Slaveriet. Sprungna ur Frost och med trummisen Magnus Bjurén från tidiga Asta Kask är det på samma gång rutinerade och nyfikna nykomlingar. Bandet – Agnelica Gustavsson, sång, Christoffer Knutsson, gitarr, Erik Jonsson, gitarr, Jens Asterling, bas och nämnde Magnus Bjurén, trummor – vilar inte på hanen. Det är fullt ös från start med kanske aningens för långa pauser mellan låtarna. Bandnamnet är en fröjd och det är ingen tvekan om att det är ett friskt band med vänsterperspektiv som ett finger i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar. Senaste, försenade, albumet ”Ett småskaligt krig” är trotsig, underhållande och med titlar som ”Du har fel”, ”Jag hatar dig” och ”Res dig nu” skapar bandet måhända plakatpunk, men än sen…? Hellre det än att småfisa. Tack för det.

På scen landar gruppens musik väl, trotset förstärks och paras med förtjusningen av att stå på scen. Slaveriet klarar också att bjuda upp till punkdans med förträffliga arrangemang, som emellanåt osar Ruts (legendariskt brittiskt punkband från way back) och Dia Psalma, där Magnus Bjuréns intelligenta och högintensiva trumspel lyfter låt efter låt.