Högt och lågt för Lester

Humorshow:

E DU GO SHOW – Göteborgs (roliga) historia

!!

Underhållande trams. Markus ”Lester” Qvist förenar regelrätt trams, humor och talkshow i en föreställning som håller både högt och lågt. Foto: KAI MARTIN

Stenhammarsalen, Göteborg.

Bäst: ”Lester” som ståuppkomiker räddar mycket.

Sämst: ”Lester” som talkshowvärd stjälper mycket.

Fråga: Hur länge dröjer det innan ”Lester” hittar sitt rätta format…?

Han knôr sig in på Hardrock café efter att ha dônat på Youtube. Han propsar på en humor som har sin bas i göteborgskt tjôt och skoj sprungen ur ”Rally” i allmänhet och Peter Apelgren i synnerhet. Så knôr Markus “Lester” Qvist sig in på Stenhammarsalen med ”E du go show – Göteborgs (roliga) historia tillsammans med Swingerz plus allsköns gäster. E du go eller…? Kan det verkligen funka? In i de fina salongerna?

Jo. Men det är enligt devisen ”Friskt vågat. Hälften vunnet” går der och nog har han någon form av humortourettes, för allt är inte roligt som kommer ur munnen. Men mycket.

”Lester” håller fast vid sina tv-inslag som han slipat på på Youtube, berättar genom dem om Göteborgs ”sanna” 402-åriga historia (mycket underhållande och vansinnigt tramsigt), gör sina intervjuer (som inte är mindre fåniga). På scen blandas musik från Swingers (halva Barbados med sångerskan Helan Lidström) och Glenn Hysén som körsångare (nä) och framför allt driftkucku.

”Det är kort väg till Gbg om du vill det lite skôj” (”It’s a long way to the top if you wanna rock’nroll”, AC/DC:s slagdänga) och ”E du go” (Arvingarnas ”Eloise”) sätter musikaliska standarden. Det är inte en kväll att ta på allvar. Här är det en motorväg till skratt och trams. Det hade kunnat flyta på, men den raka vägen kantas av bekymmer.

På scen blir det en salig och underhållande röra, som emellanåt blir rena dikeskörningar i humorskolan. Men också vasst och slipat roligt, men glimtar av gapflabb. Högt och lågt, alltså.

Helt klart är att när ”Lester” agerar ståuppkomiker, som i inledningen, är hans som bäst. Då finns det ett flyt, en lysande humoristisk ådra och tajming som är lovande. Men när gästerna – för kvällen golfspelaren, legendariska Helen Alfredsson och gitarristen och kompositören Janne Schaffer, inte mindre legendarisk han – kommer in för ett slags talkshow… ja, då håller inte längre föreställningen måttet. Han är ingen Robin Paulson eller Kristian Luuk, eller för all del Fredrik Skavlan, som har tålamod att lyssna och ställa följdfrågor. Det blir plottrigt och flåshurtigt. Helen Alfredssons intressanta historia försvinner och med Janne Schaffer blir det istället hans show. Ingen riktigt balans, alltså.

Men jag gillar att ”Lester” vågar. Att han spänner bågen om än resultatet blir spridda skurar av pilar där få riktigt träffar målet. Utan misslyckanden ingen framgång, utan mod och övertygelse om att han gör rätt blir det heller ingen show.

”Lester” tar med sitt koncept nya kliv hela tiden och kommer med säkerhet att pricka formen och hitta den definitiva stilen inom inte en så avlägsen framtid. Han har så kallade funny bones, men ska bara få ordning på motoriken, så att allt hamnar rätt.

The E du go show, premiär 12 oktober 2023, Stenhammarsalen. Denna föreställning recenserade 23 november. Spelas 14 december, 8 februari, 14 och 21 mars.

Ciceron: Lester
Orkester: Mathias Lager, gitarr, trummor och sång, och Peter Samuelsson, bas och sång samt dj Lida.
Sång: Helena Lidström
På scen också: Glenn Hysén, Pipistrello och Fredrik Wingbro.
Trafikhistoriker: Pipistrello

Skuggor från det förflutna i ljuset av här och nu

Den minnesgoda kanske kan rekapitulera hur det var då Freddie Wadling skulle återförena Cortex för en spelning på Gothenburg Film Studio 3 oktober 2015. Eller om det var Cortex som skulle återförenas med eller utan Freddie Wadling. Turerna var många. Åsikterna om vad som hände likaså. Många gånger trodde jag att jag att jag var sanningen på spåren (och skrev om dem i en finaltext här!). Men helt klart är att den snabbt slutsålda spelningen med ytterst få marginaler ställdes in. Snopet för många, som hade sett fram emot detta.

Originalmedlemmarna Gerth Svensson och Uno Wall, gitarr respektive trummor, valde tillsammans med basisten Adam Wladis (bland annat Union Carbide), legendaren Henrik Venant (TT Reuter med mera) att tillsammans med konstnären och musikern Per Svensson att ur Cortex aska bilda the Manniquins of Death. Några av medlemmarna kom från Kingdom of Evol där Freddie Wadling var sångare och låtskrivare.

Det blev en spelning för bandet på Truckstop Alaska den 3 oktober 2015, något kvarter från Gothenburg Film Studio. Skam den som ger sig.

Och det har heller inte bandet gjort, som inte bara nyligen spelat på scen som förband till Public Image på Pustervik för någon månad sedan. Utan också gjort ett album med musik av Per Svensson, Henrik Venant och Gerth Svensson plus en liveversion av Liket Levers klassiker ”Levande begravd”, som blivit liggande men nu har kommit ut på Henrik Venants skivbolag Heartwork.

På kort tid gör bandet sin andra spelning i Göteborg. Denna gång på Skeppet vid Stigbergstorget. Som förband har man Stockholmsbandet Then Comes Silence, som inte har spelat i Göteborg sedan 2014 och som sedan ett år har gått från kvartett till en trio.

Postpunkposörer. Then Comes Silence kan sin postpunk i både stil, musik och dramatik. Foto: KAI MARTIN

Vi pratar alltså en postpunksafton med stil och vad passar då bättre än att Klubb Död, verksamma i Stockholm med huvudsakligen arrangörsbas på Klubb Nalen sedan några år, står som arrangörer för evenemanget.

Then Comes Silence är stadigt spelande i Tyskland och Belgien, men har också börjat få in en fot i Staterna. Deras musik är effektiv postpunk med modernt snitt men med drag av Sisters Of Mercys mörker där trummisen Jonas Fransson emellanåt, då han inte låter pukorna mullra, spelar med ett slags diskobeat inte helt olikt Garbochocks Binkie Liljegren. Axel Svenson, sång och bas, kompletterar drivet med sitt spel där gitarristen Hugo Zombie adderar med både energi, melodi, ett energiskt tempo och utmärkt poserande.

Det här är postpunk i sin prydno av nya millenniets snitt. Elegant, mörkt effektiv och smittande mollstämt. Snyggt, men kanske några nummer för mycket den här kvällen.

The Mannequins Of Death mönstrar för aftonen Per Svensson, sång och gitarr, Henrik Venant, sång och keyboard, Adam Wladis, bas, Pontus Torstensson, trummor, och Linus Kuhlin, gitarr och sång. Den sistnämnde, författare (bland annat en bok om Cortex!) och musiker, från postpunkband som Del III och Sista Dansen, som här ersätter Gerth Svensson, som tvingats tacka nej på grund av hälsoskäl. Uno Wall, trummis, avled blott några månader efter Freddie Wadlings död i början av juni 2016.

Mäktigt malande. The Mannequins Of Death förvaltar Cortex arv väl. Foto: KAI MARTIN

Det är ett gäng tung meriterade postpunkmusiker, som snabbt placerar skåpet med sin envetet malande, kraftfulla musik. The Mannequins Of Death gör sina låtar både i skuggan av Freddie Wadling och i ljuset av densamme. Per Svensson är inte en lika karismatisk och mångfacetterad sångare om Freddie Wadling, men tar igen det i kraftfullhet. Cortex lever helt enkelt vidare i the Mannequins of Death – inte bara för de Cortex-låtar man spelar – i en elegant tidsresa från 80-talet med dess underjordiska musikaliska strömningar till ett relevant nu. Mäktigt.

Låtlista Then Comes Silence, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:

  1. Tickets to funerals
  2. Flashing pangs
  3. Apocalyps flare
  4. Rise to the bait
  5. She loves the night
  6. Worm
  7. Warm like blood
  8. Dark end
  9. The rest will follow
  10. Mercury
  11. Strangers
  12. Strange kicks
  13. We lose the night
  14. Animals

Låtlista, The Mannequins Of Death, Skeppet, Göteborg 18 november 2023:

  1. Mannequins of death (Cortexcover)
  2. Mind of darkness (Cortexcover)
  3. Nattdjur
  4. Warrior night (Cortexcover)
  5. Skuggorna kommer (Cortexcover)
  6. Planeter
  7. The rain (Kingdom of Evolcover)
  8. Evigt mörker, evigt liv
  9. Levande begravd (Liket Levercover)
  10. Fear of glass (Cortexcover, extranummer med gästsång av Alex Svenson från Then Comes Silence)

De sista entusiasterna – scenglädje som smittar

Show:

MINNESLUCKOR med PER FRITZELL, JAN RIPPE och DEN OFATTBARA ORKESTERN

!!!

Smittsamt. När Per Fritzell och Jan Rippe bjuder på ”Minnesluckor” är det både frejdigt, galet och alldeles underbart.
Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Jag är onekligen svag för les Garçon de la Plages swingande nummer.

Sämst: Lite stapplande emellanåt, men inget som hindrade det totala intrycket.

Fråga: Hur är det möjligt att ha en sådan enorm scenglädje efter nära 50 år tillsammans…?

Det är lite som något av Agatha Christie. Tre som möter fyra och blir sju, men där det nu bara återstår två som har glädjen att stå på scen med glödande glädje. Jo, jag vet att Claes Eriksson emellanåt bjuder upp till scendans, men inte med samma envetna frenesi som Jan Rippe och Per Fritzell. De två som möttes för nära 50 år sedan och därefter knappt varit ifrån varandra på scen. Bara det är värt att hylla.

När de andra i Galenskaparna och After Shave åtnjuter livets otium har de har varit flitiga med turnerandet av sitt ”Gott och blandat” (som jag dessvärre missat). Underhållning i ett mindre format. Nu ställer sig duon återigen på Kajskjul 8:s scen tillsammans med Den Ofattbara Orkestern för att öppna ”Minnesluckor”.

Det är här som de båda var med och öppnade tillsammans med Anders Eriksson och After Shave 1996 och därmed etablerade inte bara en fin tradition av underhållning utan också en scen som bjudit på högt och lågt sedan dess i en aldrig sinande ström.

Med ”Minnesluckor” öppnar duo Fritzell och Rippe för frejdig, galen och alldeles underbar underhållning. De spänner över musik från Sven Uslings Trio och Knut Agnreds ”Åke från Åstol” till sanslösa Les Garçon de la Plage från ”Falkes fondue” med fejk franska till Beach Boys musik. Och… ja, det är frustande roligt och en smula oroligt när Per Fritzell och Jan Rippe svingar sig ut över i scenkanten i tyglianer. Per Fritzells töntiga hembygdsman och hans Robinsonfigur är fortfarande skamlöst underhållande. Jan Rippes Kenneth Ålborg dryckesexcesser är ännu kittlande på gränsenhumor och hans Roger från ”Macken” vill varken han eller publik släppa taget om.

Ja, helt ogenerat flörtar Fritzell och Rippe med hela sin karriär i allmänhet och den med Galenskaparna och After Shave i synnerhet. Det är en igenkännande kavalkad av favoriter med en smittande scennärvaro. Jan Rippe och Per Fritzell tycker helt enkelt fortfarande att det är så ofantligt roligt att stå på scen och det ska de inte sluta med. ”Minnesluckor” är en underhållande show som sprider glädje. Det kan behövas i dessa tider.

Starkt om sorg

Teater:

A HUNDRED WORDS FOR SNOW

Bländande. Aiyana Bartlett är fullständigt bländande som tonåriga Rory som drabbas av sorg. Foto: LINA IKSE

Sorgen kan klä sig i många ansikten. Fler än myten säger att inuiter har ord för snö. Dramatikern Tatty Hennessys monolog ”A hundred word for snow”, som nu spelas på Gothenburg English Studio Theatre (Gest) speglar förtjänstfullt detta. I centrum tonåriga Rory som förlorat sin far. Biologiläraren som egentligen, i fantasin, var upptäcktsresande och hade Nordpolen som mål.

Det är dit hon ska med hans urna för att där sprida hans aska. Men nordpolen…? Det finns ju fyra fler än den geografiska.

Hennessy tar oss med på resan till Tromsö vidare till Svalbard. Med Aiyana Bartlett som ciceron leds man genom tonåriga Rorys känsloresa, med alla toppar och dalar, genom skratt, gråt, förtvivlan och försoning.

Aiyana Bartlett är bländande skicklig. Skapar en närhet i sin roll till Rory, som gör karaktären skälvande trovärdig. På 75 minuter görs alltså inte bara en resa mot ett tänkt mål utan också en tonårings känslosamma resa för sitt sorgearbete. Den kantas av reflektioner, humoristiska, sarkastiska, juvenilt naiva och drabbande. Den möts av både hastigt uppflammande kärlek, dåligt förstagångssex och förtvivlan.

Detta famnar alltså både pjäsen och Aiyana Barlett med intensitet, uppriktighet och värme. ”A hundred words for snow” låter skådespelaren i föreningen med texten göra jobbet i en tillsynes enkel uppsättning med ett starkt resultat.

”A hundred words for snow”, premiär 3 november 2023 på Gest (Gothenburg English Studio Theatre) till och med 25 november. Denna recension är baserad på föreställningen 9 november.

Av: Tatty Hennessy.

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi och ljusdesign: Diblik Rabía Leon.

Regiassisten: Iris van Dongen.

Ljuddesign: Karl Wassholm.

Animation och trailer: Emil Wickholm Thureson.

Med: Aiyana Bartlett som Rory.

Laddat med dockor i tonårsdrama

Teater

OXYTOCIN

Utmanar. Oskar Thunbergs ”Oxytocin” på Backa Teater både utmanar och tar tonårstiden på allvar. Foto: OLA KJELBYE

Hands up den som som vuxen längtar tillbaka till tonåren.

Jag gör det inte. Tvivlen. Vilsenheten. Längtan. De återkommande olyckliga förälskelserna. Nej, tack.

När Oskar Thunberg, regissör och dramatiker, tar sig an tonårstiden denna tids sturm und drang är det med ett stillsamt allvar. Och med dockor!

Det kan tyckas som ett vågspel – och definitivt en utmaning riktad mot de gymnasieelever som på tonåringars blasé vis är i målgruppen – med åldersgräns på 15 år. Dockor? Herregud!

Det är heller inga marionetter där någon rycker i trådarna för att skapa en dockteater. Bakom Jenny Bjärkstedts uttrycksfulla dockor finns skådespelare som inte bara hjälper med röster utan också rörelser. Det sistnämnda kan de vara flera om.

Besvärande och något som tar fokus från pjäsen? Nej, faktiskt inte. Efter en väldigt kort stund sätts skäppan på Jana, som ska börja gymnasiet och som lider av mental ohälsa. Hon sugs försiktigt in i skolans värld, bygger upp relationer och vi får följa hennes klasskamrater och henne genom en dryg termin. Kärlek och bråk, förhoppningar som grusas, fester, första fyllan, första kyssen, första samlaget, droger, kriminalitet, föräldrar och en morförälder vars liv lider mot sitt slut, sorg och glädje. Ja, som livet självt men ställt med varsam insikt om just tonårstiden med samma nära distans som en tidig Håkan Hellström-låt.

Pjäsens en timme och tre kvart kunde kanske ha stramats åt. Men ”Oxytocin” överraskar med sin kärleksfulla närhet till tonårens vilsenhet och stolthet.

Oxytocin, förresten…? Detta mirakelhormon som finns i oss. Som lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker pulsen, blodtrycket och halterna av stresshormoner. Med en långvarig effekt som påverkar oss mer än under själva beröringen.

En snabb googling ger:

”Oxytocin är ett långsiktigt bra hormon som frisätts ju mer du får av det. Det framkallas även av att dansa, sjunga i kör, ta ett varmt bad eller faktiskt av att ligga under ett tungt täcke.”

”Oxytocin är kroppens eget superhormon. Alla människor, både män och kvinnor, har hormonet oxytocin i sin kropp. Det frisätts framförallt vid fysisk närkontakt, till exempel genom kramar, beröring, massage, sex och ögonkontakt.”

Jo, Backa Teaters ”Oxytocin” berör.

”Oxytocin”, Backa Teater, premiär 18 oktober 2023. Spelas till och med 12 december. Denna recension baserad på föreställningen 9 november.

Regi och manus: Oskar Thunberg.

Mask, kostym och scenografi: Maja Döbling.

Dockmakare: Jenny Bjärkstedt.

Ljus: Christofer W Fogelberg.

Komposition: Daniel Ekborg, Simeon Hillert och Mats Nahlin.

Ljud: Simeon Hillert.

Med: Nikola Borggård Gavanozov, Ove Wolf/Pelle Grytt, Vivi Lindberg, Malin Morgan och Wahid Setihesh.

Musiker: Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Ett drömspel” – fascinerande scenkonst

Teater:

ETT DRÖMSPEL

Absurd och underhållande. Koreografen och regissören Örjan Anderssons iscensättning av Strindbergs ”Ett drömspel” är underhållande scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

August Strindbergs ”Ett drömspel” är fortfarande drygt 120 efter att den skrevs och sattes upp en drömpjäs för både regissörer och skådespelare. Ansedd som en föregångare av de expressionistiska dramerna och av Strindberg ansedd som ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”.

Till Strindbergs drömvärld kan de flesta hålla sig öppna. Skaffa sin egen fria tolkning både i sättet att skapa iscensättningen och spela rollerna.

Koreografen och regissören Örjan Andersson, som återvänder till Folkteatern efter framgången med ”Hamlet” (2017) är inte sen att öppna för sin version. Med hjälp av dramaturgen Magnus Lindmans strama, och paradoxalt nog samtidigt fria, tyglar har ursprungstexten kortats och satt in i en nutida kontext. Det är smidigt och sömlöst. Här blir det repetitivt och färgstarkt. På svenska, spanska och engelska (och kanske något språk till) och emellanåt fullkomligt hallucinationiskt.

Lysande scenografi och kostym. Både scenografi och kostym lyfter ”Ett drömspel” på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Till detta har scenografen Chrisander Brun (vilket scenrum) och kostymdesignern Jenny Nordberg (vilka kläder!) skapat en drömvärld på scen som är intagande och humoristisk. Något som förstärks av kompositör Franz Edvard Cedrins musik och ljusdesignern Christoffer Lloyds expressiva ljussättning

Ja, så förstås Örjan Anderssons känsla för dans och koreografi. ”Ett drömspel” i hans händer skulle, med de fem dansarna och fem skådespelarna i ett ömt omfamnande kollektivt samarbete och likväl strong individuellt spel, lika väl kunna vara satt på Göteborgsoperan. Den är snyggt gränsöverskridande, skickligt iscensatt med en ensemble som tar sig an sin uppgift med hull och hår.

”Ett drömspel” på Folkteatern är fascinerande scenkonst. Absurd, lekfull och underhållande på samma gång.

Ett drömspel”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 23 september 2023. Spelas till och med 11 november. Denna recension baserad på föreställningen 8 november.


Av August Strindberg

Bearbetning: Magnus Lindman
Regissör och koreograf: Örjan Andersson
Scenograf och ljuskoncept: Chrisander Brun
Ljusdesigner: Christoffer Lloyd
Kostymdesigner: Jenny Nordberg
Kompositör: Franz Edvard Cedrins
Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

Medverkande: Jernej Bizjak, Kevin Foo, Takuya Fujisawa, Sanna Hultman/Lisbeth Johansson, Anna Lundström, Javier Perez, Emilia Roosmann, Sofia Sangregorio, Jonas Sjöqvist och Sara Wikström

Dåtid i nutid i gripande pjäs på teater Trixter

Teater:

THE ART OF BEING MANY HANNAH ARENDT

Drabbande. Nyskrivna pjäsen ”The art of being many Hannah Arendt” griper tag på med Annika Nordins i stilsäker roll som filosofen Hannah Arendt. Foto: INES SEBALJ

Varande en av 1900-talets stora tänkare och skoningslös i sitt förhållande till sanningen fick förstås tyskan Hannah Arendt (1906–1975) både följare och belackare, vänner och fiender. Som om inte hennes judiska uppväxt var nog i en tid av antisemitism. Född i Hanover levde hon under sin barndom i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, ovetande om sig själv som judinna och frågande när hon väl ställdes inför det. Snart skulle hennes ifrågasättande inte vara värt ett vitten när hon hamnade i Berlin, blev elev hos filosofen Martin Heidegger (1889–1976). Flykten från Tysklands nazism till Paris blev en kortvarig frist och därefter, utan att kunna språket, till New York.

”The art of being many Hannah Ahrendt” är regissör Birte Niederhaus idé. I ett fritt förhållande till det material om Hannah Arendt hon har tagit till sig har hon skapat ett manus, som i långa stycken inte bara är en historiebeskrivning över den tyska filosofens liv och skeenden utan också en drabbande pjäs. Elegant kopplar den samman dåtid och Hannah Arendts historia och skeende med nutid. Med de allt snävare värderingar vi nu lider av i en peka finger-politik som skyller på andra, men vägra ta ansvar och insikt av det som sker.

Det är närmast klaustrofobisk att följa Hannah Arendts resa genom livet med suveräna Annika Nordin i huvudrollen. Allt förstärkt av Anna Gustavsson finstämda, finurliga musik som ett löpande, känslomässigt soundtrack genom pjäsen.

Det är i huvudsak en monolog, men där Annika Nordin också spelar mot sig själv i filmat material som ger ett slags dokumentär känsla. Scenrummet Hannah Arendts estrad, hennes kontor. Men är också som ett kafé med plats för cirka 30 personer, där vi alla blir den tigande åhörarskaran som ser allt, hör allt, men gör ytterst lite. Återigen en besvärande reflektion över vår samtid.

”The art of being many Hannah Arendt” är en andlös, knapp timme bländade teater med både insikt och sorgkant, som borde få möta en stor publik.

”The art of being many Hannah Arendt”, premiär 28 oktober 2023. Spelas till och med 10 december på Teater Trixter. Denna recension är baserad på föreställningen från 5 november.

Manus och regi: Birte Niederhaus
På scen: Annika Nordin

Musik/komposition: Anna Gustavsson

Film & projektioner: Fredrik Egerstrand

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljud- och ljusteknik: Miranda Seiborg Wikström

Punk som fortfarande sparkar och lever

När den svenska punken kickade igång någon gång 1977 blev det snabbt en tändande gnista, som blev till en hel präriebrand i landet. I varje ort trotsade punkare både system, normer och synen på vad och hur saker och ting skulle se ut och låta. I Malmö, Lund, Klippan. I Åsa. I Göteborg och vidare.

Vi var ju några mer eller mindre välsnutna snorvalpar, som fick syre i våra drömmar och kunde andas ut i en kreativ miljö som var präglad av ett gör det själv-tänk. Något, som jag tror, har präglat hela den generationen.

Slobobans Undergång var tidiga i Partille 1977. Staffan Hasslings Englandsresa då väckte så mycket till liv och plötsligt stod han med band med vänner och storebror Per. Snart blev det en självklar del av den göteborgska punkrörelsen med Göteborg Sound, Bruset (som ju mer var ett pubrockband, men som hamnade i den tidiga punkkostymen) och Straitjacket med Freddie Wadling som centralfigur i egenskap av basist och sångare extraordinär. Vi i Stick! larmade igång berusade av tidens tempo i april 1978. Vi var alla 20 plus. Men med senare Attentat och Glo med på tåget blev det också tonåringarnas definitiva signatur där i slutet av 70-talet.

Attentat firar i år 45 och viker sig inte en tum från vare sig ideal eller musik. Nyligen kom albumet ”Det blir som det blir”. Ett fräsande starkt och typiskt Attentat-album. Tätt packad Göteborgspunk med popsignatur med en Jönsson som sparkar och spottar uppåt och åt sidorna.

Det är förstås mer än hedervärt att bandet fortfarande kickar 2023. Men det är förstås ett rent under att bandet ens existerar efter Jönssons näradödenupplevelse, där han i månader under våren 2022 låg på intensiven i en respirator.

Nu är han en tjurig fan. Det ska mer än lunginflammationer, blodförgiftning och sist ut multiorgansvikt för att släcka detta envetna liv. Tack för det.

Fullt ös. Att Jönsson i Attentat står på scen är ett smärre under. Men 2023 är bandet fortfarande kvar efter 45 år.

Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Våren 2022 skulle bandet ut på turné. Den fick förstås skrinläggas. Ny musik skulle också spelas in. Även det fick sättas på paus. När Jönsson väl kom på stapplande fötter och senare kände sig trotsigt redo att börja sjunga igen hade Patrik Kruse hoppat av som gitarrist. Nye basisten, eminente Siken, tog platsen och lämnade tomrummet efter en basist efter sig som tillfälligt fylldes av Crippa för några livegig i somras. Han som varit bandets mest trogne medlem genom åren vid sidan av gitarristen Paddan, men en position han gav upp för fem år sedan.

Självklart hade sjukdomstiden präglat Jönsson. Om detta måste han ju skriva. Nytt material adderades till det redan klara.

När nu Attentat med friskt humör både släpper och marknadsför sitt nya album är det med full kraft. In på bas har Karl Prytz klivit in sedan någon månad tillbaka. Det har blivit en gäng spelningar – akustiska och för fullt ställ. Så när bandet står på Musikens hus scen vet samtliga var skåpet ska stå. Det är uppenbart att Siken inte bara med energi och ungdomlighet inspirerat Attentat till en delvis ny, spirande ljudbild (både på scen och på platta). Med detta har bandet en skön här och nu-känsla i de nya låtarna parat med en frisk dos nostalgi. Äldre musik mixas förtjänstfull med det nya materialet.

Men det är helt klart en Jönsson på scen som är präglad av brist på ork, något som också ger effekt på sången. Det blir hellre än bra. Fast skit samma. Han är här. Kanske mer trotsig än tidigare. På sant punkmanér är det han som bestämmer. Ingen annan.

Tungt. Slobobans Undergång kan fortfarande mangla effektivt. Foto: REINE LUNDSTRÖM

Inte heller Slobobans Undergång har kunnat hålla sig ifrån att göra ny musik. Och då uppenbarligen heller inte återföreningar. Jag har sett bandet 2015 (just på Musikens hus i slutet av november då Attentat fick ställa in på grund av Jönssons dåvarande hälsoproblem) och 2018. Förtjusta över att samla de krafterna återigen lät det både mäktig och tungt. Nu med frejdiga och fartfyllda singeln ”Ett annat liv” tar bandet i sin uppdaterade form klivet in i 2020-talet med stolthet. På scen brukar Slobobans Undergång med bröderna Hassling i spetsen vara en kraft. Men denna gång blev det en smula mer uddlöst med Staffan Hassling besvärad av ryggproblem. Fast visst kramar det ihop sitt mangel med tätt packade gitarr, bas och trummor precis så effektivt som det annars plägar att göra.

Allt annat än ett västgöta klimax. Mariestadsbandet Slaveri satte fingret i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar med sin spelning. Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Dessa två Göteborgsveteraner från den lokala – och nationella – punkscenen hade denna gång sällskap av Mariestadsbandet Slaveriet. Sprungna ur Frost och med trummisen Magnus Bjurén från tidiga Asta Kask är det på samma gång rutinerade och nyfikna nykomlingar. Bandet – Agnelica Gustavsson, sång, Christoffer Knutsson, gitarr, Erik Jonsson, gitarr, Jens Asterling, bas och nämnde Magnus Bjurén, trummor – vilar inte på hanen. Det är fullt ös från start med kanske aningens för långa pauser mellan låtarna. Bandnamnet är en fröjd och det är ingen tvekan om att det är ett friskt band med vänsterperspektiv som ett finger i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar. Senaste, försenade, albumet ”Ett småskaligt krig” är trotsig, underhållande och med titlar som ”Du har fel”, ”Jag hatar dig” och ”Res dig nu” skapar bandet måhända plakatpunk, men än sen…? Hellre det än att småfisa. Tack för det.

På scen landar gruppens musik väl, trotset förstärks och paras med förtjusningen av att stå på scen. Slaveriet klarar också att bjuda upp till punkdans med förträffliga arrangemang, som emellanåt osar Ruts (legendariskt brittiskt punkband från way back) och Dia Psalma, där Magnus Bjuréns intelligenta och högintensiva trumspel lyfter låt efter låt.

Den tunna linjen mellan Lars Sundestrand och Anton Corbijn

Foto har alltid haft stor betydelse för mig. Främst genom pappas fotokonst, de familjealbum han gjorde med bilder från våra liv från min tids begynnelse (det vill säga så långt som jag minns) till en bit in på 90-talet. Han hade ett konstnärsöga, var duktig på att teckna, gjorde fina etsningar och oljemålningar, som klär hemmet. Dessvärre gick inte hans talang i sällskap med självförtroendet. Han var för sträng mot sig själv.

Hans svartvita foton – och senare i färg – är ju minnesalbum, men också konstverk. Till bilderna skrevs det om vad som hände, gärna med någon tecknad figur i tusch.

Senare, en bit mot 60-talets slut, blev han bekant med konstnärsfotografen Tom Benson, som var vikarie på GHT:s korrektur där pappa jobbade. På så vi kom denne excentriske bildkonstnär in i vårt hem. Pappa fick lite bilder, som borde ha vårdats, men inte har gjort det och nu försvunnit som löv för vinden i historien.

Tom Benson tog omslagsbilden till Nynningens album ”För full hals”. Bandet som 1973 spelade i Hvitfeldtska gymnasiets aula just musik från det albumet med översatta dikter från Majakovskijs produktion. Vid mikrofonen Totta Näslund. Allt oerhört imponerande.

Kanske satt fotograf Lars Sundestrand i samma aula och såg den konserten. Vi var gymnasiekamrater då, lärde känna varandra senare och jag fick någon bild av honom från Lou Reeds konsert i Scandinavium under den amerikanske artistens ”Rock and roll animal”-turné i maj 1974. Vi skildes åt efter studenten för att återförenas som punkare i den tidiga rörelsens oskuld i Göteborg. Hans som redaktör, skribent och fotograf för fanzinet Funtime, jag i egenskap av sångare i Stick! (som ju efter ett år blev Kai Martin & Stick!). Hans integritet och nyfikenhet var redan då stark. Tidigt knöt han band till Ebba Grön och Freddie Wadling. Det i sin tur har gett hans enastående bok om just Ebba Grön – ”Station Rågsved” (Albert Bonniers förlag, utgiven 2016) – och nu ”Freddie – my head is a crowded room” (Bly förlag). Ett praktverk med tusen och en konstverk av särlingen Freddie Wadling som dessutom innehåller samtal med hustrun Bella Wadling, bildkonstnären Annika von Hausswolff, musikern och producenten Henryk Lipp, musikern och låtskrivaren Robert Hurula, Kent Karlsson, Joakim Lindegren, museiintendent Maja Björk Lindahl och musikkonstnären Carl Michael von Hausswolff. För designen står Pär Wickholm, som förutom att han är sångare i eminenta Stormavd också har jobbat med omslag till Thåström.

Ja, ni ser. Väven spinns.

Wadlings konst Arto photo gallery visar Freddie Wadlings mångskiftande konst och några av Lars Sunderstrands foton på Wadling. Mittfoto: OSCAR MATTSON

För en knapp månad sedan var det boksläpp på Seriehörnan i Göteborg av Lars Sundestrands bok. Nog vecka senare var det vernissage på Freddie Wadlings konst på Art photo gallery, hörnet Olivedalsgatan/Alfhemsgatan i Göteborg. Det var förstås en tanke. På väggarna Freddies konst, som spänner över så mycket från collage – faktiskt minnande om Tom Benson (som också var Freddies vän) – till skräckmålningar i färgstark krita.

Han var en synnerligen kreativ och reseptiv person. Sög in allt och transformerade det i sin hjärna för vad det nu månde vara för hans personliga uttryck. Det gav rösten, det gav musiken, det gav konsten. Det sistnämnda som kanske främst kommit till uttryck på senare tid.

När han gick bort, knappt 65 år, i början av juni (skrev om det här!), hade han blivit folklig utan att ett fjäska en tum. Han var aktuell för ”Så mycket bättre”, där artisterna i programmet ändå ärade honom. Sörjd av många växte hans legendariska status och Göteborgs stadsmuseum lyckades på kort tid ordna en utställning om hans liv i skapande (läs om den här).

Vid hans begravning – på hans födelsedag den 2 augusti 2016 – var Vasakyrkan fylld av riddare och prinsessor kring Freddie Wadlings hov. Det blev en manifestation för hans person och konst (jag skrev om det här!).

Men det är ju så med en del konstnärer och artister, att de aldrig riktigt släpper greppet om sin publik.

Lars Sundestrands bok är ett exempel på det. Utställningen ett annat.

På vernissagen berättade Lars Sundestrand om att han var på väg till Genua för ett jobb. Han skulle helt enkelt söka upp den begravningsplats där Joy Divison hämtade omslaget till ”Closer”. På Staglieno ska han söka vidare på sitt oefterhärmliga vis. Han är också inviterad att medverka i ett nederländskt projekt om just Joy Divsion, och där är ju kopplingen till mästerfotografen, nederländaren Anton Corbijn tydlig. Han som var Manchesterbandets hovfotograf. Det som gav honom en språngbräda ut i karriären med band och artister porträtterade som Depeche Mode, U2, Morrissey, men också svenska artister som Ulf Lundell, Per Gessle, Sophie Zelmani…

Han blev med tiden filmare med videor för allt från Nirvana till Johnny Cash. Alltid med sin integritet och sin särart i varsam hand.

Genom Göteborgssoperans danskompanis nyfikenhet lockades han till ett projekt med just Danskompaniets föreställningar ”Skid” och ”SAABA” (skrev om den förstnämnda här och den sistnämnda här). Under ett gästbesök på prestigefyllda scen Sadler’s Wells i London fick Anton Corbijn exklusiv rätt att följa de 38 dansarna på och av scen, närgånget och på avstånd under tre dagar. Av tusentals digitala bilder (inte alltid ett format han använder sig av) har 21 bilder nu ställts ut i Göteborgsoperans foajé. Det som blivit ”Stillness thru movement” (3 november–12 december 2023).

Legendarer. Fotograf Anton Corbijn och Danskompaniets Katrín Hall närvarade vid vernissagen av ”Stillness thru movement” på Göteborgsoperan. Foto där jag medverkar: EMIL CARLSSON RINSTAD

Inititalt överraskas man av att bilderna är i färg. Corbijns signum är ju de utfrätta, svartvita bilderna. Men med färgen fångas också ett annat uttryck. Corbijn strävar som alla efter perfektion, men det är genom att skeende utmanar och det perfekta störs som bilden får sin kraft. Rörelseoskärpan i dansbilderna ger dansens kraft. Det är intensivt och närvarande. Precis som porträttbilderna där dansarna är såriga och nakna efter sina danspass. Bilder tagna med endast några få minuter till godo. På det hela taget var det ett uppdrag – och en utmaning – som Anton Corbijn aldrig ställts inför.

Ja, denne legendar var på plats för att öppna utställningen tillsammans med Danskompaniets konstnärlige ledare Katrín Hall, isländskan som format sitt danslag till ett av världens främsta.

Så fotokonsten har tagit mig på en resa. Från mina fars familjealbum till skivomslag och bilder på favoritpopgrupper och dito artister. Min medverkan som sångare i Kai Martin & Stick! gav mig en förståelse för bildens sprängkraft. Så som Lauri Dammerts bilder på oss när allt startade och några år framåt. Där fanns, förstås, också Lars Sundestrand, men också Schlagers och ETC:s fotografer som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius (nu aktuell med sina bilder på Stockholms stadsmuseum) och Lars Torndahl. Så vidare framåt mot ett här och nu. Foto fascinerar fortfarande.

Ett finger i luften vid Järntorget

Utmanare på Göteborgs skyline. Hotel Draken – ja, ett l – irriterar eller tjusar med sin position.
Foto: KAI MARTIN

När hela Folkets hus-komplexet byggdes på 40- och 50-talen var det för att stärka och manifestera den svenska arbetarrörelsen. Här fanns, förutom lokaler för olika fackförbund, också Folkteatern, biografen Draken – invigd 1956 – och dansstället Vågen. Man förenade nytta med nöje, tradition med nytt, bildning med trivialt.

Sedan några år och kanske främst under den grasserande pandemin har göteborgarna sett hur Folket hus tillsammans med Balder och Nordic Choice Hotels rest en skyskrapa som varit som en irriterande vagel i ögat för en del eller som ett spännande utropstecken på Göteborgs skyline.

Den rostbruna byggnaden sträcker sig 33 våningar (egentligen 34, för det finns ytterligare ett etage högst upp med en bar på insidan av huset) och kör arga leken med Karlatornet tvärs över älven.

Ja, utsikten är slående. Kanske blir den inte bättre i Göteborg än centralt belägna Järntorget 33 våningar upp i luften. Här ser du öster, väster, norr och syd. Staden breder ut sig för sina fötter. Men… låt oss ta det nedifrån och upp, inifrån och ut. För Draken hotel med dess environger, nöjeslokaler och rekreationsmiljöer är inte bara gjord för utsikt utan också insikt.

Det står snart tydligt när man möter bistron, restaurang Heurlin, som ligger med sin entré bredvid Draken – och gamla Vågen – och vätter ut mot Heurlins plats. Här finns dekorationer som minner om Göteborgs hamn och industrier med ett utbud av närproducerat sätt och salt, bakverk signerad OS-vinnande konditorn Patrik Fredriksson.

Därifrån går man ner i hotellet frukostmatsal, som har något bekant över sig. Och, ja, en neonskylt skvallrar om att det var här Vågen låg, dansstället som tjänade miljö till texten i Nationalteaterns ”Livet är en fest”. Men som också huserat band som New Order, Magazines Howard Devoto på soloresa, Tom Verlaine, Thin Lizzy och Ramones. 2003 stod Kai Martin & Stick!-saxofonisten Gomer Explensch och jag tillsammans med husband på scen där när svensk punk firade 25 år. Då då Attentat gjorde gemensam sak med band och artister som Asta Kask, Perverts, Grisen Skriker, Brända Barn och Freddie Wadling och Stry Terrarie.

Lokalen är förstås omgjord till oigenkännlighet.

Men hotel Draken är ändå mån om att vårda minnen och koppla samman både kultur i huset och arbetarrörelsen i något slags paradox i detta kommersiella torn. Arbetarrörelsens konstnärer som Bengt Lundin, Albin Amelin och Synnöve Beskow-Lindfors samsas med modernare, gatukonstnärer som Alex Ristori och Sceb & Ollio och foton från Folkteaterns senare produktioner. I foajén står Alan Ryan Halls skulptur av Charlie Chaplin, den andra i sitt slag i världen, och minner tillsammans med en filmkamera och spotlighter om den filmtradition som funnits i biograf Drakens salong från 1956 och framåt. Men kanske främst genom att vara Göteborgs filmfestivals paradsalong sedan 80-talets början. Biografen har ju också förvandlats till show- och konsertlokal under namnet Draken Live invigd av Jill Johnson i september. Men sanningen är ju att konserter där är ingenting nytt.

Och med detta showställe öppnas också hart när varje skrymslen och vrår upp för nöje och rekreation, som senare kommer bli än mer med ett spa om 600 kvm, som öppnar i mars.

Som nytt hotell vill alltså Draken knyta an till sin historia i byggnaden i allmänhet och Göteborg i stort. Och av den tidigare konflikten mellan Folkets hus och Folkteatern anas inget (så har ju nu också ett hyresavtal dem emellan nyligen skrivits under).

Rosttonen från utsidan går igen på insidan. Allt är smakfullt och sobert, en smula kittlande och utmanande. När nog som om det krävs både en dresscode och en vågad lekfullhet för att passa in, förutom en väl fylld plånbok.

Foajén har dubbla entréer, dels från Järntorget, dels från baksidan av huset, det vill säga den som vätter mot älven. Där transporter till och från hotellet ska ske. Från entréplan åker man svindlande snabbt upp i huset med hissen, som också bjuder på en lika svindlande utsikt under de få sekunder som resan gör från grundplan.

Svindlande hisstur.

Nu är man i ett nafs på strålande utsiktsnivå, men jag återkommer till det. Här finns också, förstås, hotellrummen, som efter kostnadsnivå bjuder på mer eller mindre vyer. När jag kikar in hänger ovanför sängen ett porträtt av Ruben Östlund, som för att ytterligare förstärka filmtraditionen i huset. Men… ärligt, oavsett om jag gillar hans filmer eller inte, så är det inte just honom jag vill vara övervakad av under en vistelse på hotellet.

Hotellet har sina sviter, spatiösa och inbjudande. Förstår ligger de högt upp, men vad jag förstår ska snart ett nytt högt hus byggas ned mot älven som kommer skymma sikten – och förmodligen skapar buller när det byggs under några år – som inte ger några framtida utsikter. Synd.

Högt upp finns också konferenslokaler, där ett ”styrelserum” kanske är mest anslående. Inte bara för utsikten eller det gedigna marmorbordet som omringas av de läderklädda kontorsstolarna, utan för att på den längre väggen hänger en Albin Amelin-oljemålning med motiv från något av varven tvärs över älven. En slående kontrast, som på något sätt famnar hela hotel Draken.

Högst upp i huset ligger bistron som har en tuff uppgift att servera mat som konkurrerar med utsikten. Över lokalen hänger en 24 meter lång drake som svävar över restaurangen. Den är tillverkad av Megalodon Creations, samma kreatörer som stod bakom Universeums dinosaurier.

Men bistron har ambitioner i fråga om både mat och dryck, som tillsammans med just utsikten kan ge en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Ovanför bistron finns husets 34 våning, en bar för häng och musik, som inte ska störa verksamheten nere i restaurangen. Men i baren får man inte utsikten. Den som, trots allt och alla 474 rum, är hotel Drakens clue.

Som jag skrev inledningsvis får man är vyer av sällan skådat slag. Mot söder Linnéstaden mot Slottsskogen och Botaniska trädgården med Änggårdsbergens höjder, väster ut Masthugget, Stigberget och vidare mot Älvsborgsbrons valv som ju alla vet leder ut mot den stora världen med västerhavet och oändligheten. Österut den centrala staden lilla storhet, mot Örgryte, mot skogarna. Norrut Karlatornet, Ramberget, de norra förorterna med Brunnsbo och Kortedala på var sin sida av Göta älvs slingrande kurva uppströms.

Så oavsett om man gillar huset utanpå eller inte är hotel Draken en vinnare inuti för sikten ut.