kaimartinblog

Äventyrsnerven finns i människans DNA. För en del mer. För andra mindre. Likaså att utmana sig själv och vad som verkar möjligt. Det pratas – och skrivs böcker – om att 70 är det nya 50 (Ingmar Skoog), att människan (åtminstone i den priviligierade västvärlden) är i bättre form än någonsin, både fysiskt och mentalt.

Så varför ska man stanna av när man kan fortsätta.

Någonstans i detta myller av kategorier kanske man kan hitta sitt lystmäte i att åka skidor fort utför, eller vara en plus 70-kvinna som älskar att köra mountainbike balanserande på smala klippor och fort utför i trånga och snäva passager. Eller kanske det lockar att åka kanot utför 30 meter höga vattenfall. Och om inte det räcker balansera på lina mellan två luftballonger. Eller döva pandemistiljten med att klättra under en motorvägsviadukt…

Låter det märkligt. Jo, men ändå inte. Allt finns dokumenterat och finns nu att se på Banff Mountain Film Festival, som landat i Göteborg för visningar med start 23 oktober och till och med 28 oktober på Chalmers.

Det är växelverkan mellan två program – röda respektive blå – som visar åtta filmer vardera. Det var alltså den röda jag hade förmånen att se.

Jag tillhör ju den där äldre gruppen, som nybliven 67-åring, som utmanar mig själv. Kanske inte till den där extrema graden, men idogt ishockeyspelande med mellan fyra till fem pass i veckan mellan stolparna kan bjuda på både fartfylld och intensiv hockey. Emellanåt med nuvarande NHL-aspiranter eller före detta SHL-spelare, men oftast med spelare som hållit på från lägre divisioner upp till högsta elit. Det är förstås kittlande, om inte annat för fantasin, men främst något gott då man lurar kroppen att tro att den besitter (nåja) en (åtminstone) 30-årings spänst och reaktionsförmåga.

Banff Mountain Film Festival är världens största med kategorierna bergssport och bergsupplevelser. Den har sin ursprung i den lillan kanadensiska orten Benff, där den första festivalen hölls 1976. Idogt har man fortsatt, men inte låtit filmerna stanna där. Ett urval av de filmer som visas vid varje festival åker på turné runt världen. Nu är det alltså dags för Skandinavien där den landat i Göteborg genom reseorganisationen Pathfinder Travels försorg.

Jag är ingen äventyrare. Snarare en som söker charterturismens trygghet. Jag utmanar mig sällan på hisnade vis mer än något enstaka åk i Balder på Liseberg. Genom Banff Mountain Film Festival får jag emellertid åka med på bitvis rent svindlande resor, som de ovannämnda.

Det är en portion filmer på olika längd och uttryck. Extremt friluftsliv med kittlande utmaningar.

Som ungdomarna i ”Alta” (regi: Etienne Mérel), som i skidorten Alta, Utah, USA, i en kortfilm visar skidkonstens trick, speed och glädje.

Eller Betty Birrell, kanadensiskan som vid 45 års ålder fastande för mountainbike och som nu knappt 30 år senare är en legendar inom sporten inte bara i trakterna kring norra Vancouver. ”North Shore Betty” (regi: Travis Rummel och Darcy Hennessey Turenne) visar en kvinna som inte bara håller sig i trim, utan också en människa som inspirerar andra. Under tolv underhållande minuter får man ett svep genom hennes liv, från surfare till mountainbikefantast. Det är ett ömsint porträtt om en fartfylld kvinna som hoppas få fortsätta med sin sport till hon åtminstone är 90. Och, ja, varför inte.

”Nuicance bear” (regi: Jack Weisman och Gabriela Osio Vanden) fångar inte några idrottsprestationer på hög nivå. Inga alls, faktiskt. Om man inte räknar en isbjörns spänst och motorik dit. Nej, istället är det en 14 minuter lång dokumentär om samhället Churchill, Manetoba, som inte bara lockar till sig isbjörnar utan också nyfikna människor, som på nära håll vill ta bilder på det vilda djuret. Samhället försöker skapa avstånd mellan människor och björnar, något som inte alltid går som man önskar. Filmen är fascinerande i sitt betraktande av isbjörnen på jakt efter den mat som oftast är inlåst.

Någon gång varit sugen på att i en kajak kasta dig utför ett 30 meter högt vattenfall? Inte jag, i alla fall (!). Men det är fransyskan Nouria Newmans stora utmaning. Ett jättelöfte inom kanotslalom, men som med allt högre krav på sig själv – med idrottsliga misslyckande som påföljd – tog sig an forsar och strömmande älvar i jakt på både kickar och en tillfredställande ro. Hon anses som en av världens främsta, oavsett kön, och filmen ”Wild waters” (regi: David Arnaud) är prisad. Det är lätt att förstå. Inte bara för dramaturgin där man steg för steg får följa Nouria Newmans kittlande utmaningar, utan också får förklarat vad det är som driver henne. Den är både snygg filmad med hisnande scener där vi som åskådare får följa med på hennes kajakfärder, som att höra vad som ligger bakom denna hennes passion. Det är bitvis 45 minuter av anspänning som bjuds.

Ultralöparen, kanadensiskan Stephanie Case tar sig inte bara an galet långa lopp. Hon har också, via ett uppdrag sanktionerat av FN, skapat organisationen Free to run. I Afghanistan jobbar hon med kvinnors rättigheter att få idrotta genom löpning, startar under tuffa omständigheter en dedicerad grupp. Men talibanernas maktövertagande förändrar situationen totalt. På detta pandemin. Men springa kan hon. I ”Free to run” (regi: Carrie Highman och Tim Highman) får man inte bara följa Stephanie Case utmaningar tillsammans med de afghanska kvinnorna utan också då springer det 450 kilometer långa Tor des Glaciers race i Italien. Ett lopp som inte bara är fysiskt utan också mentalt utmanande, men som hon klarar på totalt den tredje bästa tiden (155 timmar och sex minuter). Något som också gör att hon slår det tidigare rekordet av en kvinna med 30 timmar!. Filmen, 31 minuter lång, är utmattande, men fascinerande. Vilken kvinna!

Alla har sina drömmar. En del mer högtflygande än andra. Som Rafael Bridi , som gillar att gå på lina, men inte var som helst. Gärna ska det vara med riktigt långt ned till marken. I ”Walking on clouds” (regi: Renan Kamizi) ska han bokstavligen gå på moln, eller i alla fall väldigt nära. Mellan två luftballonger är en lina fäst, som han ska gå på. Filmen på sex minuter är evighetslång och gör mig sjuk av svindel. Ja, jo, jag ser att han är fastspänd med en säkerhetslina. Men det hjälps inte. Vilken – om än fascinerande – galenskap och vilken balansakt. Inte bara av Rafael Bridi utan också hela projektet, där luftballongerna var tvungen att kalibreras i vikt in på minsta milligram.

Alpernas utmaningar lockar många. I ”Flow with Sam Favret” (regi: Maxime Moulin) följer man Chamonix-födde Sam Favret på utförslöpor under pandemitiden, där han tvingas gå uppför bergen då liftarna är stängda. Allt för att få de optimala och ultimata åkningarna. Att se honom åka nedför en närmast lodrätt alpvägg lockar inte, men är onekligen beundransvärt.

Britterna Tom Randell och Pete Wittaker är klättrare med faiblesse för det annorlunda. Ju galnare desto bättre. Men pandemin sätter käppar i hjulen för deras utmaningar. I källaren i en av deras boende får de möjlighet att hålla träningen igång, men det räcker förstås inte. De spanar efter möjligheter i närmiljö och kommer på att betongbroar och att klättra under dem kan vara en god idé. Men först när de upptäcker en lång motorvägsviadukt som leder M5 över floden Clysts träskmarker och Exeter ship canal är den definitiva utmaningen antagen. Med en god portion av noggrannhet, galenskap, förberedelser och träning tar de sig under fyra dygn an sitt uppdrag. Detta – och lite till – får vi följa i ”The bridge boys” (Nick Rosen, Peter Mortimer) under 28 minuter. Mer underhållande än spännande och jag är tacksam att slippa följa detta deras äventyr på annat vis än i biosalongen.