Igen. Nypremiären på ”Flygblad över Berlin” bjuder på en både uppdaterad och rafflande version av Stefan Andersson om Sverige under krigsåren 1939–1945. Foto: TOMMY HOLL
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Fullt.
Bäst: Modet att våga göra krogshow av något så allvarligt som krig.
Sämst: Nej, allvaret vinner.
Fråga: Har han någon ny musikdramatisk historia på gång…?
När Stefan Andersson hade premiär på ”Flygblad över Berlin” (min recension här) i januari 2019 blev det omedelbart en föreställning som lyfte, trots tyngden i sitt allvar. För krigsåren, Sverige under desamma, skojar man inte bort. Ändå lyckas och hade Stefan Andersson modet att göra en krogshow om temat. Vågat. Men han som avhandlat Sverige under andra tidsepoker och händelser gjorde det med säker hand. Han kan det här med historiskt berättande i musikform. Han är en god estradör, spinner snyggt en röd tråd av research, som gör att låtarna – och hans scensnack – får bärighet. Han backar heller inte för att väva in rena skrönor, som gör att publiken inledningsvis lyssnar andaktsfullt, men inser att han allt drar en vals.
Denna hans uppdaterade version av ”Flygblad över Berlin” tar egentligen avstamp i den fortsättning som sjösattes dagarna innan pandemin slog ut all scenverksamhet i mars 2020. Ramverket är detsamma, som 2019. Men när man nu tar upp föreställningen är det med vissa förändringar. Så har han gjort av sina tidigare shower, förfinat, stannat av och betraktat från håll, gått in och justerat, lagt till och dragit ifrån.
Det kan bli kladdande i onödan. Men inte här. Persongalleriet baserat på verkliga personer finns med: styrman Nils Ryberg, som var med på en konvoj med en dyr last av kullager till Skottland, Arne Beurling, kodknäckaren som med penna och papper knäckte tyskarnas kod under transittrafiken, Jane Horney, den svenska spionen som av danskarna falskeligen anklagades för dubbelspionage och avrättades, Gösta Wollin, kartritaren som landade som fallskärmsjägare under Dagen D, den svenske diplomaten Göran von Otter, som träffar SS-officeraren Kurt Gerstein i en tågkupé 1942 där denne vittnade om tyskarnas fruktansvärda dåd i Treblinka och Bełżec…
Ej heller att förglömma Stefan Anderssons morfar som som yngling flydde Norge för Sverige med tyskarna tätt i hasorna.
Ett myller av allvar. ”Flygblad över Berlin” har en drabbande autenticitet, men vågar också skämta i allvaret.
Foto: KAI MARTIN
Det skapar förstås en drabbande autenticitet, som dessutom förstärks av skådespelare Gunnar Pedersen, som göran några av gestalterna, men också Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kontroversielle chefredaktör som tog strid på Tysklands nazipolitik tidigt och höll ståndaktigt fast vid sina åsikter genom krigsåren. Ja, även Churchill dyker avmätt segerrusig upp i Pedersens gestalt när vi nått fram till krigslutet i maj 1945.
Så med berättelser från verklighetens dramatik i växelvis samverkan med Stefan Anderssons musik bildas en väv som lägger en form av andakt över kvällen. Vi är i år 80 år från krigsslutet. Kanoner i Europa mullrar igen. Människor slits upp från en trygg tillvaro, ser sina hem gå i spillror och familjemedlemmar dö av kulor och granater. Nej, freden är inget man kan ta för givet. Inte 1939. Inte heller 2025. Stefan Andersson och hans ensemble visar på det med insiktsfullt allvar.
”Flygblad över Berlin”, Kajskjul 8, Göteborg. Nypremiär 17 januari 2025. Spelas under våren fram till och med 8 april.
Manus, musik, regi, sång och gitarr: Stefan Andersson.
Hög tid att summera förra året. Ett, ur mitt perspektiv, intensivt nöjesår – avsett om det handlat revyer, musikaler, dans, teater, konserter, filmer eller böcker. Som vanligt utgår jag ifrån ett västsvenskt, om inte till och med göteborgskt, perspektiv. Oftast med självklara kopplingar, ibland med lite lösare. Men summa summarum handlar det ändå om det jag har upplevt på scen, filmduk och i bokväg med mera.
Håll till godo. Mycket nöje!
Vilken comeback. Amanda Jenssen bjöd på en av årets konserter när hon gästade Jacy’z i november. Foto: KAI MARTIN
Årets album:
Henning: ”Cowboy från rymden”. Kan man förena Håkan Hellströms Göteborgsromantik med Eldkvarns musikberättande och Mark Knoplers Dire Straits-estetik…? Tja, fråga Henning Sernhed, som utmärkt väl kan svara på den frågan.
Kristina Issa: ”Barn som ber”. Första gången på svenska gör Kristina Issa musik som är både dramatisk och närvarande. Ingen, säger ingen, sjunger som hon.
West of Eden: ”Whitechapel”. Göteborgsbandet som aldrig ger upp sina visioner blir bara starkare och starkare för varje år som går. ”Whitechapel” är vittnesmål från de offer som föll för Jack Uppskärarens brutalitet i London 1888.
Dödsriket: ”Ordet vart kött”. Göteborgsbandet med frontmannen Andrej Hude håller den svenska postpunkfanan högt.
Hästpojken: ”River av ett liv”. Nu mer medelålders för Adam Bolméus och Martin Elisson musik som de fortfarande vore tonåringar med såriga hjärtan och finnig hy. Smittande.
Bach Jazz: finurligt förenande av Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Bach i ömsint jazzton.
Revyfavoriter. Revyer tjusar högt och lågt – oavsett om det är i Falkenberg, Varberg, Mölndal eller på Hisingen. Foto: KAI MARTIN och BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Årets revyer:
Falkenbergsrevyn: ”Tvärdrag”. Gänget på Falkenbergs stadsteater är mästare på det mesta på scen. År ut och år in. 2024 var inget undantag.
Paraden: med Annika Andersson och hela hennes familj Korenado på eller vid sidan av scen blir denna Varbergsshow en tuff utmanare för Falkenbergsrevyn. Premiären på trettondagen, dagen efter den några mil söder ut, var omtumlande bra.
Mölndalsrevyn: ”50 år av revylution”. Som titeln skvallrar om handlade det om ett jubileumsfirande med extra allt. Dessa revyentusiaster förtjänar allt beröm.
”Nyårsbubbel 2024”: revygänget på Aftonstjärnans scen skapar en ny tradition. Oerhört begåvat, men man har behov av att döda lite darlingar.
Årets teater:
”Avgrunden”, Aftonstjärnan, februari. Denna ambulerande pjäs om Kristina Lugn och Alla Edwall med Mirja Burlin och Timo Nieminen har spelats ett tag, men är ständigt underhållande aktuell.
”Onkel Vanja”, Folkteatern, november. Tjeckovs klassiker i klassisk teaterföreställning i en textmässigt djärv uppdatering.
”Odysséen”, Backa Teater, februari. Svindlande, lekfull uppsättning av det klassiska grekiska verket av Homeros.
”Skål för livet”, Stadsteatern, oktober. Omtumlande teater ursnyggt gjord i både form och innehåll.
”Ett spel från sofforna”, Esperantoscenen, april. Nyskrivet av Göteborgsskådespelaren Carl-Markus Wickström, vars manusdebut imponerar. Ett modernt ”I väntan på Godot”.
Årets musikal:
”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan, september. Ola Salo är som klippt och skuren i denna färgsprakande uppsättning av musikalen baserad på Roland Dahls roman.
”Jag ska slå dig på käften”, Stadsteatern Lunchteater, mars. En mustig musikdramatisk föreställning av och med Timo Nieminen om Nils Ferlins sista tid.
”Whitechapel”, Stadsteaterns lunchteater, april. West of Edens nya album blev även en musikdramatisk föreställning i berättande form. Stark.
”Byen som forsvant”, Narvik kulturhus, mars. Ådalsbandet, med Mölndalsbon Lars Bodén, tog uppdraget på största allvar från Narvik om att skriva musikdramatik om stadens historia. En intensiv musikdramatisk föreställning.
”Det påstrukna förklädet”, Balettakademin, oktober. Inte ens utexaminerade visar eleverna på Balettakademin i Göteborg att svensk musikal har en bländande framtid.
Konserter att minnas. Mycket musik under 2024 – här är några favoritögonblick från Göteborgsscener. Foto: KAI MARTIN
Årets konsert:
Amanda Jenssen, Jacy’z, november. Hon gör comeback på ett himlastormande vis, bjuder på sin nya jullåt ”Santa” på självaste releasedagen och jag bara står upp och skriker. Vilken röst hon har.
Bo Kaspers Orkester, Lorensbergsteatern, januari: allt känns igen, allt är invant som en gammal, skön fåtölj. Allt är bra. Alltid.
Ed Harcourt, Jacy’z, april: ensam vid flygeln eller med gitarren. Gästas av både Peter Jöback och Annica Svensson en magiskt avskalad och uppsluppen kväll.
Fever Ray, Way out West, augusti. Under ett Way out West som var en smula blek stack Karin Dreijers ut beträffande både musik och scenframträdande.
Hästpojken, Slice, april. Tänk att en releasespelning kan vara så berörande och rusigt bra.
Årets dans/show:
”Atlas song”: När Anna von Hausswolffs musik och band förenas med Göteborgsoperans danskompani blir det en så stark upplevelse att jag snudd på blåstes av stolen.
”Orup bara”, Draken, november. Jo, den hade premiär, Orup soloshow, i september. Men då var jag sjuk. En hitkavalkad med personlig touch underhåller han stort och imponerar.
Danny, Draken, december. Danny Saucedo är en favorit, som aldrig gjort mig besviken. Inte heller i denna nedtonade showexplosion som han turnerat med under hösten.
”A show larger than life”, Rondo, september. Fullödig, svensk show med dans och musik som hyllar pojkband genom tiderna.
Läsvärt. Göteborgsförfattare som bjöd på läsvärt under 2024. Foto: KAI MARTIN
Årets böcker:
Åke Edwardson: ”Treblinka comedy club”. Han har placerat Erik Winter i ide. Här är det istället Nazityskland under judehat och förintesele, andra världskriget början och en amerikansk journalist/komiker som söker sin släkt och rötter i tidiga 40-talets Berlin. Fruktansvärt bra.
Marie Hermanson: ”Längst in i skogen”. Göteborgsförfattaren fortsätter i Göteborg för cirka hundra år sedan. Mystik och krim i en skön förening i denna hennes tredje roman om polisen Nils Gunnarsson.
Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav”. Göteborgsförfattaren och -journalisten håller klassen med sin tredje roman i sviten om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Alltid rafflande. Alltid med smarta vändningar.
Carl Johan Vallgren: ”Din tid kommer”. Sällan har det stora vemodet rullat in så vackert, som när Falkenbergssonen återvänder till sin hembygd med detta deckardrama. I klass med Henning Mankell Kurt Wallander-svit.
Tony Fischier: ”Själarnas illusionister”. Han har ett driv som få, Göteborgsbaserade Umeåfödde Tony Fischier. I denna hans hittills tjockaste roman i serien om kommissarie Niklas Rangvik tummar han – återigen – inte en sekund på spänningen.
Årets film:
”Under trottoaren – stranden”: regissör Henrik Hellström från Falkenberg har gjort en film som det inte går att sluta prata om. Märklig, underhållande.
”Porträttet”, november. Petra Revenues nedtonad film om ett par som diskuteras sin forna relation är insiktsfull och porträttnära utan stora gester.
”Den svenska torpeden”, november. Göteborgsskådespelaren Josefin Neldén i sin livs roll som den trotsiga mästersimmaren Sally Bauer.
”Bröderna Andersson”, december. Ja, det tog sin tid innan jag fick sett Johanna Bernhardssons drabbande, och tålmodiga, film om bröderna Roy, Ronny, Kjell och Leif Andersson.
Saknade. Under 2024 gick bland andra Ulf Dageby och Sverker Stenbäcken bort. Foto: KAI MARTIN
Årets saknade:
Sverker Stenbäcken. Trots att han var svårt plågad av sin sjukdom stod han på scen med sitt älskade Bröderna Brothers i december 2023. En bit in på det nya året förlorade han kampen och avled, djupt saknad.
Ulf Dageby: I slutet av maj gjorde han ett vasst framträdande med husband på Pusterviks scen då musikaffären Musik Utan Gränser firade, lite försenat, 50 år. I juli gick Nationalteaterns grundare och Nationalteaterns Rockorkesterns starkaste profil hastigt bort.
Ulf ”Lången” Johansson: han som tillsammans med sin bror Christer bjudit upp och in till klubbliv sedan tidigt 60-tal har göteborgarna mycket att tacka. I augusti tog han farväl av livet. Saknad, aldrig glömd.
Elisabeth Olsson: skaraborgaren som blyg kom till GT:s fotoredaktion och lärde sig jobbet av erfarna, varmhjärtade kollegor. Flyttade till Stockholm och kom ut (som om vi inte redan visste). Med utställningen ”Ecce homo” 1998 blev hon ett namn på allas läppar. En förkämpe för allas rättigheter. I slutet av oktober avled hon efter en tids sjukdom. Den inplanerade utställningen, reprisen av ”Ecce homo”, i Högsbo kyrka i november blev ett hedrande avsked.
ANAKRONISTERNA med Per Andersson, Claes Eriksson och Andreas T Olsson
!!!
Trio som roar. Andreas T Olsson, Per Andersson och Claes Eriksson bjuder på smart – och emellanåt – dåraktig underhållning. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Lorensbergsteatern, Göteborg.
Publik: utsålt.
Bäst: Galenskapen när två Kalle Lind kommer in på scen och skapar kaos.
Sämst: ”Getdressyren” känns en smula studentikos.
Fråga: Efter gästspelet på Stadsteatern i Stockholm i vår, blir det någon fortsättning för trion…?
En Claes Eriksson med kontrollbehov tillsammans med en stringent solist som Andreas T Olsson med en otämjd komiker som Per Andersson… kan det gå? Ja, tillräckligt för att Claes Eriksson i alla fall sökte samarbete (inledningsvis ingick även Henrik Dorsin i samlingen), fick ja och föreställningen ”Anarkisterna” kreerades och sedermera sattes på scen i vårs på Intiman i Stockholm.
När den nu spelas på Lorensbergsteatern är det Claes Erikssons sista suck på den scen han tillsammans med övriga Galenskapare och After Shave haft som egenägd hemmaplan sedan 1987. Det är med andra ord speciellt ur många aspekter.
Uppsättning gick som framgångståget i Stockholm. Nu ska allt dammas av, fräschas till och scenmotorerna kickas igång. Ja, Andreas T Olsson kommer till och med med ett nytt nummer Lorensbergsteaterns publik till ära.
Ja, nummer. Här handlar det om nummerrevy i högt tempo, men också med sedvanlig eftertänksamhet som kännetecknar inte bara Claes Eriksson utan också Andreas T Olsson. Filosofi och komik i en fungerande formel tillsammans med Per Andersson höga tonläge och mer fysiska humor. Jo, det gifter sig i ett stökigt, emellanåt larmande bröllop. Blir en smula för mycket ibland, men aldrig utan att någon helt tappar greppet… nästan.
För när Andreas T Olsson och Per Andersson kommer in och ”stör” Claes Eriksson blir det något som mynnar i brottarscenen i hotellkorridoren i ”Borat”, om ni minnas. Ett improviserat nummer med de ”unga” komikerna utklädda som något slags Kalle Lind i ett försök att hylla mästaren Claes Eriksson. Ja, Kalle Lind, som tillsammans med göteborgaren Henrik Jutbring (som nog fick sitt lystmäte i salongen) för ett år sedan kom med coffetableboken om Galenskaparna och After Shave.
Just där och då skenar allt okontrollerbart samtidigt som Claes Eriksson försöker hålla ansiktsdragen intakt. Galet rolig.
Men tillsammans med utmärkte – och lyhörde – kapellmästaren/pianisten Per Johansson bjuder trion på klassisk underhållning med en samling välskrivna texter och en hoper hyss och tokigheter. I fonden en bokhylla listigt skapad för entréer och sortier, kläd- och persedelbyten och attiraljer för möjlig använd i sketcherna.
”Anakronisterna” bjuder på nära två timmars underhållning av ett sällan skådat slag av tre starka scenpersonligheter, som var och en fyllt just Lorensbergsteatern på egen hand. Inte konstigt att det blir lite anarki emellanåt.
Fotnot: ”Anakronisterna” är byggt på ordet anakronism, som trion skriver ” något som fanns förr och som fortfarande finns, men som inte borde finnas – och definitionen av anakronist – någon som tycker att det som fanns förr och fortfarande finns, men inte borde finnas borde finnas…”.
Anakronisterna, Lorensbergsteatern, premiär 27 december 2024. Spelas till och med 6 januari 2025.
Artister, manus, musik, scenografi och regi: Per Andersson, Claes Eriksson och Andreas T Olsson.
Piano, dragspel och musikarrangemang: Per Johansson.
Scenografibygge: Sture Pettersson och Adam Roos, Hede ateljé.
Total underhållning. Även i ett ”nedskalat” format håller Danny Saucedo otroligt hög nivå på sin underhållning. Foto: KAI MARTIN
Draken Live, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Hur Danny sömlöst går från en genre till en annan med sitt eminenta band.
Sämst: Momentet med snurra hjulet var lite lökigt.
Fråga: När kommer nästa stora show med Danny…?
han slog fullkomligt knock på mig med sin show ”Nu” (2017/2018) på Börsen i Stockholm och the Theatre i Göteborg (recension här). Denna fullödiga föreställning med extra allt späddes på med ”The run(a)way show” (2019). (Recension här.) Skulle någon någon gång toppa detta – annat än Danny Saucedo själv.
Så kom pandemin och la sordin på det mesta, men i ett fönster hösten 2021 bjöd Danny upp till en show för en sittande publik på Kajskjul 8 i Göteborg, som i sitt format var fullständigt galet bra. Nej, man fick inte stå upp och dansa till denna hans ”Danny Saucedo dinner club experience”. Men vi var många som gnuggade rumpor den kvällen i ett slags sittdans. (Lös om föreställningen här.)
Året efter uppdaterade han sin ”Run(a)way show” med tillägget 2.0 på Cirkus i Stockholm (läs om den här). Toppkvalitet igen med dans, musik och en publikfest som bjöd in alla.
Jo, jag har sett Danny Saucedo några gånger och han har som få andra tagit sitt artisteri till riktigt höga nivåer.
Nu var det dags igen. Denna gång med något som initialt skulle vara en unplugged show, men där det kliat i de kreativa fingrarna och turnén har vuxit till något annat. Heller också ville han bara luras. För under hösten har han liksom börjat baklänges. Han med bandet – Jonas Pomo, klaviatur och sång, Sebastian Ågren, bas, gitarr och sång, och Niklas Nygren, trummor, sång och syntbas – kommer in på scen med ryggen mot publiken, bockandes och bugandes mot en backdrop föreställande en konserthall. Så chillar han med bandet, knäpper upp en öl för att börja leka lite soft med instrumentet. Så upptäcker han oss! Välkommen till ett backstagegig.
Larvigt…? Ja, kanske. Men en annorlunda grepp och det dröjer inte längre förrän var enda kotte i Drakens salong är delaktig i en denna formidabla underhållning.
Han förvandlar tillsammans med bandet låtarna till en fest av improvisation och lekfullhet. Sömlöst glider de mellan genrer som funk, soul, latin med Danny Saucedo som en bländande crooner, som inte bara har total kontroll över sin spänstiga röst utan också utmanar den med skicklighet. Oerhört imponerande.
Han är kung av salsa, en mästare i funk, en cool jazzkatt, hittar rätt i pop, soul och mer balladintima format. Det är uppenbart att bandet trivs med hur de får traktera Dannys låtar tillsammans med honom och alla får sin presentation i form av snyggt levererade solonummer redan tidigt i showen.
Han har valt att köra på lite lösare boliner än normalt. Använder sig mer av stolpar i berättelserna kring låtarna än en inpluggat manus. Det kan bli lite slirigt ibland, men är också charmigt och inbjudande. Han plockar på volley upp någon kommentar från publiken. Filosoferar kring ljud och ljus rikedom, om sin egen roll i universum och raljerar ståuppaktigt. Dansen har fått kliva åt sidan. Han klarar sig bra ändå.
I somras på Way out West såg jag Benjamin Ingrosso bjuda på sin spännande show (skrev om den här). Men han har en bit kvar till toppen. I slutet av augusti såg jag Darin i Slottsskogens entrépark (läs här). Imponerande. Men en bit kvar. Men självklart ska det bli spännande att få se hur han klarar det stora formatet med Ullevi i sommar. Men ingen, säger ingen, slår Danny. Han är Sveriges showman nummer ett!
Danny Saucedo, Draken live, 1 december 2024, låtlista:
Brinner i bröstet
Så som i himlen
Vibes
För kärlekens skull (Ted Gärdestad-cover med inslag av Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg)
”Snurra hjulet”, där låtarna lottas fram – den här kvällen ”In the club” i dansbandsversion, Happy that you found me i hårdrocktappning och Amazing som reggae
Underhållare av rang. Med ”Orup bara” bjuder Orup på stor underhållning – helt ensam på scen med sina instrument. Foto: KAI MARTIN
Draken live, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Att fira Orups födelsedag med allsång.
Sämst: Att han fortfarande besväras av hosta efter förkylningen under hösten.
Fråga: Ska han verkligen inte våga sig på att skriva nytt material, trots allt…?
När man missar premiären 19 september på grund av sjukdom får man ju passa på vid ett annat tillfälle. Som vid Orups 66-årsdag. Och, nej, jag var inte ensam om att uppmärksamma den detaljen. Denna hans show – ”Orup bara”, med honom själv i sällskap av fyra gitarrer, en flygel, en Würlitzer och emellanåt hjälp av en taktmaskin – inleddes och avslutades med publiken i allsång till hans ära. Fint.
Ja, det är alltså bara Orup ensam på scen, men i sällskap av en publik som äter ur hans hand, som älskar hans låtar och hans älskar tillbaka.
Han som turnerat, firade 60 år med en fyra och halv timme lång konsert med gäster i Globen, gjort shower, album, komponerat för andra och jobbat ihop med Niklas Strömstedt och Anders Glenmark i Ges gav en hint om att något annorlunda skulle komma. Det gavs 2023 då han plötsligt, efter lång tids frånvaro, på sociala medier började med en serie där han tolkade favoriter genom åren. I avskalade arrangemang – flygel, gitarr, sång – sjöng han versioner som mycket väl i sig kunde ha blivit en show.
Nu blev det inte så. Istället blev det en föreställning med hans musik och liv i centrum.
I början på året hade ”Orup bara” premiär på Rival (inte heller den kunde jag se, men kom i mitten av mars och skrev om den här), så blev en publik framgång och följetång. Redan för ett år sedan var det klart att han skulle komma till Göteborg och Draken (läs min intervju med honom här) och i april gjorde han reklam för denna sin show med en spårvagnstur genom Göteborg och en kort spelning på hotel Draken (skrev om evenemanget).
I stort är ”Orup bara” huggen i sten. Han är vän av ordning, ändrar sällan på någonting. Men faktiskt, redan i inledande ”Det är nånting som är bra med stan ikväll” smyger han in något om Järntorget och IFK för att flörta med Göteborgspubliken. Och, suprise, första extranummer är ”Min mor sa till mej”, som ville han upprätthålla tempot från publiken och farten från avslutningslåten ”Då står pojkarna på rad”. (Fick höra efteråt att det aldrig hänt förut och aldrig kommer hända igen.)
Men det som är hugget i sten är också underhållning av hög klass. Hans väl inrepeterade låtar och prator skvallrar inte om slentrian. Det är helt enkelt skickligt att adressera allt till publiken som vore de först att höra allt. Dessutom trivs han på scen och kopplar från början på charmen. Lägg till att han spelar sina instrument med säker hand och sjunger förträffligt, trots en krånglande hosta som är reminiscenser från en tidigare förkylning.
Ibland pekar spelandet mot just de influenser som han frontade på Instagram för drygt ett år sedan. Pianospelet i ”Stockholm” bär drag av Rick Wakemans lir med Bowie i låtar som ”Changes” och ”Life on Mars?”. Någon gång kommer en Princegitarr in dominant glittrande som i ”Purple rain”.
Här står låtarna på parad, avklädda, innerliga och synnerligen effektiva. Orup showar loss när så krävs, dansar och larvar sig. Men kan också fånga allvaret eller skapa berättelser om låtarnas tillblivelse.
Den här kvällen, som förmodligen de flesta kvällar, kommer publiken på fötter och det bildas något av en eufori, eller Orupfori om man så vill. Det är imponerande att han fortfarande, snart 40 år efter genombrottet, fångar sin publik så väl. Men han är folkkär. Låtarna sitter i ryggmärgen hos publiken, som aldrig släpper taget om honom och hans musik. Lika lite som han släpper taget om publiken.
I vår åker ”Orup bara” på turné i Sverige. I sommar kommer han göra lite nedslag i en nedkortad version för x antal spelningar. Synd att missa.
Låtlista, ”Orup bara” på Draken, Göteborg 29 november 2024:
Det är nånting som är bra med stan ikväll.
Är du redo?
M-B.
Stanna hos mig.
Indiedrottning.
Som isarna (när det blir vår).
Nångång någon någonstans.
Sjung halleluja (och prisa Gud).
Upp över mina öron.
Stockholm.
Det gör ont (som föregås av en låt utan titel och Springsteens Dancing in the dark).
Fullmatad. ”A show larger than life” hyllar pojkband från 50-talet och framåt i en sprakande show på Rondo. Foto: PER JAHNKE
Rondo, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Balladerna har riktigt hög kvalitet.
Sämst: 42-årige David Lindgren i hiphopstass känns lite lökigt.
Fråga: Hur mycket kan man krama ur pojkbanden…?
Hösten 1991 i Scandinavium. New Kids On The Block spelar. Ett i raden av pojkband som skapar hysteri hos sina unga fans. Det är utsålt. En ung kvinna har skrivit på en skylt ”Donny, take my virginity!”. Hur det gick med den saken vet jag inte, men hon fick träffa bandet efteråt. Det är drygt 30 år sedan. Nya pojkband har kommit sedan dess: Westlife, ‘Nsync, Take That, Backstreet Boys, One Direction. Artister från grupperna har haft den puerila karriären som en språngbräda för sina solosatsningar, som för Justin Timberlake, Robbie Williams och Harry Styles har lett rätt upp bland stjärnorna.
När ”A show larger than life” (titeln hämtad från Backstreet Boys låt ”Larger than life”), initierad av mästerproducenten Mikael Gordon Solfors, nu når Göteborg och Rondo är det resultatet av fingertoppskänsla. Showen hade premiär för ett år sedan i Stockholm och landar som ett trimmat paket laddat med fyrverkeri och pojkbandsgodis på den göteborgska krogscenen.
Ingenting kan gå fel. Gör det inte heller. Det är högt tempo från start med David Lindgren, Boris René Lumbana, Greg Kurtiz, Kenny Lantz och Marco Wihlborg i fokus. Sång, dans, hits! Till detta ett band, lett av kapellmästare Kristian Kraftling, som är tajt, explosivt, svängigt och följsamt.
Vi får en resa som heter duga. Kanske med störst fokus på banden från 90-talet, med en hyllning till svenska Cheiron-gänget med Denniz Pop och Max Martin i spetsen, men också Motown-eran med låtar från Temptations och Jackson Fives repertoarer. Killarna dansar och sjunger så att svetten lackar. Det är intensivt, innerligt och med hjärtat. Lägg till en ljusshow som bitvis tar andan ur en, så blir det både ögon- och örongodis.
Visst, originalen når de inte upp till. Men framför allt Boris René Lumbana och Greg Kurtiz kan sjunga med bredd och lyster. David Lindgren är klippan mycket lutar sig mot. Han är en showräv som behövs och är mångt och mycket ett slags konferencier genom kvällen. Ur orkestern kliver Erik Segerstedt, hämtad från Uddevallas kommunala musikklasser, och visar vilken stjärna han är både gällande sång och de instrument han trakterar. Gitarristen Mathilda Fritzell spelar så det formligen ryker om henne.
Publiken är snart på tårna. Både vad det gäller att dansa och sjunga med.
Jo, pojkbanden genom åren griper fortfarande tag. Med eller utan förlorade oskulder.
”A show larger than life”, Rondo, Göteborg. Premiär 13 september 2024. Spelas till och med 21 december.
Regissör: Roine Söderlundh.
Koreograf: Kenny Lantz.
Manus/text: Lasse Karlsson, Roine Söderlundh och David Lindgren.
Musikarrangör: Kristian Kraftling.
Scenograf/ljusdesign: Jimmy Thorén.
Ljuddesign: Alexander Alexandersson.
Stylist/kostymdesign: Christopher Bergström.
Makeup/hårdesign: Kattis Trollregn.
Ensemble: David Lindgren, Boris René Lumbana, Greg Kurtiz, Kenny Lantz, Marco Wihlborg samt, inhopp dansare, Alexandro Duchén.
Band: Kristian Krafting (kapellmästare, keyboard och sång), Mathilda Fritzell (gitarr, fiol och sång), Shirin Siavashi (gitarr och sång), Kalle Persson (trummor och sång), Mattias Andréasson (bas och sång) och Erik Segerstedt (keyboard, dragspel, gitarr och sång).
Låtordning:
Intro
Larger than life/Everybody/No strings attached/Get down/Step by step/Relight my fire
When you’re looking like that
Gone
Everybody get out/I love rock’n’roll/House of love/Ice ice baby/You got it right (the right stuff/Ice ice baby/U can’t touch this/Steal your girl
Shape of my heart
Go back in time/Get ready/Picture of you/My girl
The call
Bang bang/Toxic/Whoops I did it again
I make love to you/I’ll never break your heart/End of the road
It’s gonna be me
Dynamite/I want you back/Dynamite/Can you feel it
Back for good
Feel
I want it that way
Tearin’ up my heart/Bye bye/Larger than life (extranummer)
DIGGILOO med Jessica Andersson, Andreas Lundstedt, Ann Westin, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Wiktoria, Cimberly, Elisa Lindström, Liamoo och Lisa Stadell
!!!
Tack och hej. Diggiloo-turnén tog farväl i Skatås 23 spelningar efter premiären i Ronneby 1 juli. Foto: KAI MARTIN
Skatås, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Cimberlys version av ”I’m telling you I’m not going” välter allt över ända.
Sämst: En halvtimmes paus skapar rastlöshet och får showen att tappa tempo.
Fråga: Ska Skatås fortsatt bli Diggiloo-turnéns finalarena…?
Förra årets final av Diggiloo hölls i Skatås. Så också i år. Då regnade det intensivt. I år var vädret nära nog lika hotande, men höll sig på rätt gräns. Men där 2023-års avslut blev en fundamental överraskning, inkluderat teamet, när Anne-Lie Rydé på scen aviserade sitt avslut inte bara på turnén utan på sitt artistskap är årets final ”bara” uppsluppen och underhållande.
Sedan starten 2003 har ett pärlband av artister uppträtt. Etablerade som nykläckta. Förra året fanns (”Idol”-vinnare 2022) och Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) med. Nu är det ”Idol”finalisterna Cimberly och Saga Ludvigsson från 2023, som ska utmana jessica Andersson med sin 18 säsong med ”Diggiloo” och Lisa Stadell, 15 säsonger.
Så här vid finalen är de två ungdomarna, 19 respektive 18, en självklar del av showen. Saga Ludvigsson charmade sig genom rutan och gör det från scen likaså. Men hon har en bit kvar till att sången sitter. Cimberly är en vassare sångerska, men en smula mindre showgirl än sin finalkollega från ”Idol”. Men hon kastar ju sig huvudstupa in i alla numren med glans.
Däremot är det hon som välter kvällen fullständigt med sin version av Jennifer Hollidays ”And I’m telling you I’m not going”. Låten från Broadwaymusikalen ”Dreamgirls”, som blev hennes genombrott på 80-talet och som senare ”American Idol”-deltagaren Jennifer Hudson gjorde till sin i en magnifik scen i filmatiseringen av ”Dreamgirls” (2006). Den gjorde ju svenskan under förra årets ”Idol”-säsong med smärtsam emfas. Från scen gör hon ””And I’m telling you I’m not going” så starkt berörande att de stående ovationerna inte räcker. Bravo.
Får stående ovationer. När Cimberly gör ”And I’m telling you I’m not going” får hon stående ovationer. Foto: KAI MARTIN
”Idol”-domaren Anders Bagge må vara en sångare, men är ingen dansman. Han klarar sig fint ändå. Hans scenskräck är förvisso alltid en utmaning, som han genomlider men hanterar. Det är djärvt. Han är ju en artist, producent och låtskrivare av rang vars CV är svårt att övertrumfa och på scen blir det lite stories från bland annat arbetet med Célin Dion.
Att vara artist på en Diggiloo-turné kräver emellertid sin artist. Anders Bagge kämpar. Hans röst är lätt och ledig, omfångsrik och mjukt vacker. Men för varje wejlande bjuder han på känslan att han är ute på djupt vatten. Nej, han missar inte. Men tilliten finns där inte. Till sig själv eller för publiken.
Mest avslappnad är han när han sjunger med andra. Då blir det mer lek och mindre allvar. Han behöver inte så i rampljuset, det skoningslösa.
Det är tvärt om med Liamoo, Göteborgssonen, som tar allt större kliv för varje gång jag ser honom. Han tar för sig, rör sig snyggt i de koreograferade numren och sjunger emellanåt i Bruno Mars-klass. Hans ”Dragon” görs i en dramatisk version, tangerande den i Melodifestivalen. Men här med lite större skärpa och mot en publik utanför kameravinklarna. En sann showman.
Uppsluppen final. ”Diggiloo”-turnén tackade för sig med en uppsluppen och underhållande final. Foto: KAI MARTIN
Så också med Andreas Wiese, som imponerar med sin röst, sitt omfång och sin karaktär på rösten – oavsett vilka genrer han svingar sig mellan.
Elisa Lindström slog igenom i ”Dansbandskampen” 2010, men har en bredd som sträcker sig utanför dansbandens domäner. Vid hyllningen av förra året bortgången kompositören Stefan Nilsson (1955–2023) sjunger hon ”Gabriella sång” från filmen ”Såsom i himmelen”. Inte som Helen Sjöholm, men starkt nog för att beröra.
Ingen ”Diggiloo” utan humor. I år med göteborgskan Ann Westin, en slagkraftig tant i min ålder som vågar att käfta. Hon gör sina inpass under gång, men när hon tar plats för ett eget nummer efter paus blir det riktigt roligt. Hennes ”drömscen” där hon håller tal på engelska till sin dotter som gift sig med prins Harry är storartad komik.
Från scen får vi allt från hyllningar till Abba, Lasse Berghagen, Stefan Nilsson och Alcazar. I det sistnämnda medleyt strålar Andreas Lundstedt som en discokula med övriga i ensemblen. Men det blir förstås också publika såväl som personliga tolkningar av standards.
Som när slagverkaren Pablo Cebeda bjuds in till scenens framkant och gör en bossa-version av ””Stand by me”, som är snygg, listig, följsam där trion Liamoo, Anders Bagge och Andreas Weise snyggt hänger in på sång.
Jessica Andersson är alltid en klippa. Här dessutom konferencier hela kvällen tillsammans med Andreas Weise.
Och, som finaler på turnéer alltid bjuder, så blev det lite hyss. Kanske inte så tydligt för publiken. Men… från blåsarna, eller när regissören Sandra Koffner kom in på slutet för sång och dans. Som om hon inte har gjort något annat (det har hon inte heller). Eller Andreas Weise i Pippi-peruk.
”Diggiloo” är över för den här gången. Det handlar alltså om oförarglig familjeunderhållning med folkkära, skickliga artister. Men speltiden är för lång, trots en generöst matad show.
Diggiloo-final, Skatås, Göteborg 24 augusti, 2024.
Artister: Cimberly, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Elisa Lindström, Andreas Lundstedt, Liamoo, Ann Westin, Jessica Andersson, Lisa Stadell och Wictoria.
Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Mattias Fjellström, gitarrer, och Pablo Cepeda, slagverk, gitarr och kör.
WHITECHAPEL – JACK THE RIPPER’S LONDON med WEST OF EDEN
!!!!
Bjuder mörker. West of Edensmusikdramatiska föreställning ”Whitechapel” visar Jack the Rippers offer i ett nytt förklarande ljus. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs stadsteater, Lunchteatern.
Bäst: Hur man belyser de mördade kvinnorna, som människor med livshistorier.
Sämst: Kunde faktiskt ha varit något lite längre. Men nu är ju Lunchteaterformatet som det är.
Fråga: Ska nu West of Eden göra en djupdykning i Göteborgs historia med hjälp av Crime Walks…?
Musikdramatiska föreställningar, det vill säga där man väver ihop fakta, historiska händelser med specialkomponerad musik, har blivit något av Stefan Anderssons signum och framgång. Men också något som Ådalsbandet gjort en färsk karriär på och likadant bröderna John och Victor Dohlsten.
Det är inte ett dumt sätt att lära på och få vidgade vyer. Det vet West of Eden. Det trägna bandet från Göteborg som i nära nog 30 år har haft sin musikaliska bas i den irländska folkmusiktraditionen. De har också under sin skivutgivning nosat på just det musikdramatiska. Men först med senaste albumet, det utmärkta och mustiga, ”Whitechapel” landat i en berörande helhet.
För med låtarna från albumet har den musikdramatiska föreställningen ”Whitechapel – Jack the Ripper’s London” tagit form. Ett nytt kliv har tagits i bandets karriär. I sanning imponerande av bandet i allmänhet, men i synnerhet av det kreativa äkta paret Jenny och Martin Schaub.
Här är det massmördaren Jack Uppskäraren, mytomspunnen som få och aldrig fångad eller fälld för sina bestialiska brott, som är i centrum. Men än mer hans offer. Med fakta och historier från författaren och forskaren Hallie Rubenholds bok ”Fem kvinnor: den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer” har låtarna fått sin näring. Det är musik som fångar, berättelser som berör.
West of Eden är i sitt esse med starkt spel från Henning Sernhedes Mark Knopfler-inspirerande gitarrspel till Lars Bromans fiolduellerande med Jenny Schaubs dragspel till det solida kompet från Ola Karlevos trummor och Martin Deubler Holmlunds kontrabas. Till det Jenny och Martin Schaubs livfulla sång.
I ”Whitechapel … Jack the Ripper’s London” får de mördade kvinnorna sina liv satta i ett nytt ljus. De som varit barn till föräldrar, varit mor till barn, som varit en äkta maka, varit en syster… men som av livets obarmhärtiga öde hamnat i samhällets utkant.
Under perioden augusti till november 1888 dödade den okände och häcklande mördaren fem kvinnor varav fyra var hemlösa. Mumma för dåtiden Londonpress. Alla de bestialiska dåden begicks i Whitechapel, fattiga kvarter i ett påvert London där ”fallna” kvinnor stod långt ned på den samhälleliga stegen. I Whitechapel var alla lika lite värda.
Kanske inte så konstigt att gin blev trösten. Det som fick människor att glömma, att inte känna, att drömma och släcka en törst då vattnet var otjänligt och hungern ständigt gjorde sig påmind.
Dessa fem kvinnors drabbande levnadsöden presenteras ömsint och förklarande av West of Eden. Dels genom musiken och sångerna. Dels genom musikernas berättande, där de fyra männen i bandet är något av staffagefigurer mot Jenny Schaubs berättarröst och vackert klingande och källklara röst.
Det är hon som binder samman låtarna med sina historier. Hon som har en humoristisk knorr i det mörka, för om mordoffer är det sällan lätt att hitta ljus. Här får Mary Ann Nichols, Annie Chapman, Hisingsfödda Elizabeth Stride, Catherine Eddowes och Mary Jane Kelly upprättelse och sina liv förklarade i ett förlåtande och förklarande sammanhang.
”Whitechapel – Jack the Ripper’s London” är helt enkelt bländande i allt sitt mörker.
Whitechapel, en musikdramatisk föreställning av West of Eden, Göteborgs stadsteaters lunchteater. Spelas till och med fredag 26 april 2024. Denna recension baserad på föreställningen klockan tolv 24 april.
Manus: Jenny Schaub.
Musik: Jenny och Martin Schaub (undantagen markerade i låtlistan). All musik hämtad från albumet ”Whitechapel”.
West of Eden: Martin Deubler Holmlund, kontrabas och sång, Lars Boman, fiol, sång, Henning Sernhede, elgitarr, mandolin och sång, Ola Karlevo, trummor, Martin Schaub, gitarr och sång, och Jenny Schaub, sång, dragspel och tin whistle.
Ljud och ljus: Arctur Hernandéz.
Låtlista:
Whitechapel blues
The ten bells
Harry the Hawker (Jenny Schaub, Martin Schaub, Henning Sernhede)
Dark Annie (Lars Broman, Jenny Schaub, Ola Karlevo)
Mudlarking
The register of shame (Martin Deubler Holmlund, Jenny Schaub, Martin Schaub)
THE COMPLETE WORK OF WILLIAM SHAKESPEARE – NÅGOT FÖRKORTAD
Stolligt. ”The complete work of William Shakespeare – något förkortad” är sceniskt underhållande galenskap från start till mål på 2lång. Foto: KAI MARTIN
Det är förstås något monty pythonskt över The Reduced Shakespeare Company och deras ”The complete work of William Shakespeare (abridged)”.Föreställningen som skapades i slutet av 80-talet för att bli en formidabel succé under nio år i Londons West End. Den har inte legat av sig nu nu gänget och entusiasterna Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm spelar den på sin scenkrog 2lång på Andra Långgatan.
Det är en rapp, manustät och intensiv uppsättning med en översättning som landar rätt i det intima rum som 2lång utgör.
Visst har vi lärt oss älska män i trikåer via just Monty Python. Brittiska galenskaper, gärna historierelaterade, likaså. Här famnar trion detta med emfas och bjuder friskt.
Javisst, det är komplett galenskap att försöka bjuda på Shakespeares samlade verk – 37 stycken påstås det, men jag räknar till 38 i programbladet. Men friskt vågat, allt vunnet, verkar gänget resonera.
Här handlar det om brottstycken av pjäser i rasande takt. Men också mer koncentrerat när man exempelvis gör ”Rome och Julia”. Allt ska med, men mycket måste förstås sållas bort. Det görs med skratt, trams och en omild behandling av originalpjäserna. Men ska man hinna med så ska man hinna med.
Här får man en roande föreställning fylld av upptåg under en helkväll. Som publik är man synnerligen delaktig och visst märks det att ”The complete work of William Shakespeare – något förkortad” har Lasse Beischer från 1 2 3 Schtunk som regissör. Han är som få andra en mästare på improvisation, en grundsten i denna föreställning. Ensemblen är snabba att notera minsta rörelse eller kommentar från publiken. Ja, denna kväll när Frölunda möter Skellefteå i semifinal i vägen mot SM-guld i ishockey slinker spoilern om att Skellefteå gjort första målet ur Johan Carlbergs mun (jo, jag planerade att se matchen i efterhand och vill inte ha något resultat).
Trio som roas. Magnus Hjelm, Tobias Rosén och Johan Carlberg är underhållande stollar som famnar Shakespeare med kärlek och satir.
Foto: KAI MARTIN
Det är med andra ord ett alert gäng, ständigt på tårna som både driver och vördar William Shakespeare.
Det blir en sann scenisk sensation i det lilla där det är fascinerande att konstatera hur väl man fångar sin publik. Det finns brottstycken av allvar där inte en knappnål kan höras och där skådespelarna skänker stunden en air av seriös teater. Men i huvudskak är det humorn som driver föreställningen. Jag säger bara de historiska dramerna med kungakronan i ett slags Super Bowl-spel med amerikansk fotboll som inspiration. Tokigt? Ja. Roligt? Ja.
Lätt andfådd lämnar jag lokalen efter andra aktens ”Hamlet”, som inte bara görs i en reducerad form utan också görs som kortaste någonsin i ett extranummer. Till det en baklängesversion. Man kan ha kul för mindre. Men det är synd att chansa.
The complete work of William Shakespeare – något förkortad, 2lång, Göteborg. Premiär i september. Spelas 2024. Denne recension baserad på föreställningen 11 april 2024.
Av Adamo Ling, Daniel Singer och Jess Winfield baserad på William Shakespeares pjäser.
Regi: Lasse Beischer.
På scen: Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm.
Scenografi och dekormålning: Johannes Fuchs.
Ljud och ljus: Sara Alexandersson.
Shakespeares pjäser i hans samlade verk: Antonius och Cleopatra, Coriolanus, Cymbeline, Hamlet, Julius Caesar, Kung Lear, Macbeth, Othello, Pericles, Romeo och Julia, Timon av Aten, Titus Andnocis (samtliga tragedier), En midsommarnattsdröm, En vintersaga, Förvillelser, Kärt besvär förgäves, Köpmannen i Venedig, Lika för lika, Muntra fruar i Windsor, Mycket väsen för ingenting, Slutet gott, allting gott, Som ni behagar, Stormen, Så tuktas en argbigga, Trettondagsafton, Två ungherrar i Verona, The Noble Kinsmen (komedier) och Kung Johan, Richard II, Henrik IV, del 1 och 2, Henrik V, Henrik VI, del 1, 2 och 3, Richard III samt Henrik VIII.
Laddat med allt. ”Moulin Rouge – the musical” på China teatern i Stockholm är fullproppad med godis. Foto: MATS BÄCKER
China teatern, Stockholm.
Publik: 1230 (utsålt).
Bäst: Överdådet från start till mål.
Sämst: Ljudvolymen – framför allt i början.
Fråga: Vad fanns inte med i denna välfyllda musikal…?
Ur Baz Luhrmans färgsprakande succéfilm ”Moulin Rouge” från 2001 skapades ”Mouline Rouge – the musical” (premiär 2018). En show tryfferad med allt: drama, romantik, drömmar, humor, allvar, färgstark kostym, vild koreografi, våld och musik hämtad från allt annat än det 1890-talets Paris som föreställningen ska spegla.
När nu musikalen har satts upp på China teatern (premiär 14 september 2023) har det inte sparats på krutet. Här ska allt med. Det är en stor ensemble som från start får slita med dans- och sångnummer som är hisnande och färgsprakande. I centrum, förstås, fantastiska Marsha Songcome i praktrollen som artisten, nöjespalatset Moulin Rouges stolthet och stjärna Satine. Men Moulin Rouge är i denna berättelse så mycket mer än en scen för uppträdande. Här förväntas artisterna också agera prostituerade uppmuntrade av teaterchefen Harold Zidler, som agerar cynisk hallick.
Ja, vi är alltså i ett slags både pråligt, vilt, sorgligt, lyckligt, romantiserat Paris Montmartre, konstnärskvarten. Men nöjesetablissemanget är på ekonomisk dekis. Ekonomiskt tillskott krävs. In kommer den onde greven (Fred Johnson) in med krav som hotar den konstnärliga frihet artisterna vurmar för. Konfliktfyllt…? Jo, det är bara förnamnet. Trovärdigt? Nja? Jag tror inte på några artister som lyckligt tjänar extra som sexarbetare. Men nu är ju storyn som den är.
In i denna mustiga gryta kommer den naive Christian (Andreas Wijk), en låtskrivare som snart hamnar i Henri Toulouse Lautrecs (ja, den tidstypiska konstnären finns med – här i Alexander Larsson gestalt) och spanjoren Santiagos klor. De som har kompositörsdrömmar med önskan om att sätta upp ett verk på just Moulin Rouge.
Intrigen är vävd med lösa sömmar. Men säg vilken musikal som inte är det…? Lassa in lite ”La Bohème” – Puccinioperan – med en tuberkulosdrabbad huvudrollsinnehavare, så har man en story att berätta.
Allt går i en vindlande can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer uppblandat i denna friskt generösa och berusande cocktail. Lägg till att artisterna musikern har att förhålla till nära nog 70 låtar (om jag räknat rätt) i späckade potpurrier med tungvrickande arrangemang. Här swingar man sig friskt mellan diskohits eller musik av Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och Eurythmics. Ja, till med ur ”Sound of music”. Allt ska med i detta sjöslag av musik.
Jo, det krävs sina lättklädda och hårt sminkade sångare och dansare för att göra denna show rättvisa. Men så är musikalartisterna i ”Moulin Rouge” i toppklass.
Romantik på scen. Marsha Songcome som Satine och Andreas Wijk som Christian har pusskalas på scen. Foto: MATS BÄCKER
Marsha Songcome sjunger med hjärtat och gör sin roll med själ, pendlande mellan Satines längtan efter kärlek och strävan efter ett värdigt liv. Andreas Wijks Christian görs med naivistisk skörhet och styrka – han är en bländande sångare med vacker klang och öm ton. Santiago i Anton Ewalds gestaltning är frustande och härlig, som rollen kräver en smula parodisk men med vass sång. Alexander Larsson gör Henri Toulouse Lautrecs haltande karaktär skönsjungande och drivet drömmande. Morgan Allings pondus och energi ger Harold Zidler lyster. Fred Johnsons Greve är inledningsvis fyrkantig och alltför stel, men denna diaboliska gestalt växer genom föreställningen.
Så då ensemblen, som är så bländande och som med de stora scenerna med sång och dans skänker ”Moulin Rouge” ljus, kraft och färg och gör den sprakande intensiv.
”Mouline Rouge – the musical”, China teatern, Stockholm. Premiär 14 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 16 mars 2024.
Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).
Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.
Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.
Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.
Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Lovisa Bengtsson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Rachelle Larsson (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).
Ensemblen: Ulrika Ånäs, Victor Morell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza stockseth, Sanna Jansson, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Hanna Carlbrand, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Agnes Lindgren, Edin Jusuframic och Marlene Lindahl.
Orkester: Jan Radesjö (kapellmästare och klaviatur), Mats ”Limpan” Lindberg (bas), Tobbe Stener (gitarr), Magnus Fritz (trummor), Mats Sundström (klaviatur och träblås) och Ulf Hellerstedt (gitarr).
kaimartinblog 