Bildskönt. Rent estetiskt är Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Pinocchio” en upplevelse. Så också Odin Romanus roll som dockan som vill bli människa. Men pjäsen är alltför rapsodisk i sin helhet. Foto: OLA KJELBYE
I blickfånget, det ögonblickliga en vägg av masonit som fyller randen ut mot stora scenen. En anad dörr som förstärks av Geppetto (Kjartan Hansen), som med kol ritar dörren, gångjärn, nyckelhål. Han är en arm figur, men komisk i sin desperation att få tillträde till teatersällskapet innanför dörren. Det är en skicklig start, som förtas av Geppettos mumlande. Vad säger han? Är det viktigt? Varför är ljudet så lågt. Så kastas Pinocchio (Odin Romanus) ut och hamnar i Geppettos ägo. En utsökt pantomim börjar med Geppetto och dockan, där Odin Romanus från start går in för sin roll med stela, knixiga rörelser, blinkningar och huvudvridningar.
Det är i all sin enkelhet genialt. Och låt vi oss stanna vid den ypperliga scenografin och ljussättningen tillsammans med kostym och mask är regissör Katrine Wiedmanns ”Pinocchio” i hamn från första stund. Men det är ju också en historia som ska berättas. Den om trädockan, som Geppetto vårdar och älskar som vore det ett riktigt barn. Och dockan själv som längtar efter att bli en människa. Men som människa utsätts han ju också för alla frestelser och svagheter, som att för varje lögn växer näsan.
I Katrine Wiedemanns och Peter Dubont Weiss dramatiseringen av Carlo Collodis klassiska bok från 1880-talet satts i en modern kontext. Här finns krigshetsare (Putin, Kim Jong-un), som det raljeras över på låtsasryska respektive koreanska, adderat med nationalistisk vurmande. Till det att statens flickor ska producera barn och pojkarna ska bli soldater.
I detta samhällsklimat ska alltså Pinocchio bli människa, gå i skolan för att vara en plugghäst där de latare klasskamraterna lockar in i sina bedrägliga garn. Det som i sin tur leder till berättelsens dramatiska förvecklingar.
Det finns alltså mycket att berätta, men allt sker med en intensiv fart. Det blir rapsodiskt och snuttifierat av denna barnberättelse som ska göras för vuxna. Som om vi i publiken inte skulle ha tålamod att lyssna eller ta in.
Det är synd. ”Pinocchio” bär på så mycket skickligt i denna uppsättning, men det hastar förbi oss. Ja, Odin Romanus är återigen briljant (senast ”Nattvak”) och ensemblen sliter med att glida in och ut ur alla sina roller (undantaget Marta Andersson-Larson, som får hålla sig till sin felika den blå flickan) och ge dem personlighet. Här finns humor och allvar i en bra balans.
Men…
Pjäsen klockar in på knappt två timmar inräknat paus. Första akten hinner knappt börja förrän den är över. Nog är ”Pinocchio” värd mer än så. Ja, uppsättningen också.
”Pinocchio”, Göteborgs stadsteater, premiär 6 december 2024. Spelas till och med 22 februari 2025.
Av: Carlo Collodi.
Dramatisering för Göteborgs stadsteater: Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedermann.
Regi: Katrin Wiedermann.
Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn.
Koreografi: Lidia Wos.
Maskdesign: Jessica Cederholm.
Ljusdesign: Joakim Brink.
Ljuddesign: Dan Andersson.
I rollerna: Odin Romanus (Pinocchio), Kjartan Hansen (Geppetto/president Nobiliare/chaufför/sergeant), Marta Andersson-Larson (den blå flickan), Anna Bjelkerud (teaterdirektör/den rike mannen/fröken Sperelli/domaren/fiskaren), Anna Harling (skådespelare/polis/Felina/rekryter), Eline Høyer (skådespelare/polis/korvkioskbiträde/Caterina/rekryter), Simon Rajala (skådespelare/polis/rumsuthyrare/Tändstickan/rekryter) och Ashkan Ghods (skådespelare/polis/Volpino/Carlo/rekryter).
Stark debut. Bereket Hailemariams ”Teorier om människan” är inte bara hans pjäsförfattardebut utan också en närvarande text i ett ungdomens här och nu. Foto: OLA KJELLBYE
I ”Teorier om människan” sätts vänskapen mellan Josef (Nikola Borggård Gavanozov), Sami (Yohannes Frezgi) och Hermon (Sharzad Rahmani) snabbt på prov i en på samma gång evig ungdomsproblematik och samtida. Samtidigt vävs scenens berättelse samman med pingviners liv och John Coltrane. Hur är det ens möjligt…?
Backa Teater har ju vinnlagt sig om att hitta pjäser och pjäsförfattare som fångar samtiden, som lägger örat mot asfalten, mot förortsbetongen och de hjärtan som slår där hos de unga. Så också här. Bereket Hailemariams ”Teorier om människan” är inte bara hans pjäsförfattardebut utan också en närvarande text i ett ungdomens här och nu i ett slags filosofisk kontext. Från start sugs man in i de tre vännernas lekfulla käbbel om svensk hiphops stora fem. Personliga listor som väcker skratt, hån och raljanta kommentarer.
Vännerna är tajta, har hängt i ”evigheter” på gården i den förmodade förorten. Lierar sig ibland två mot en, växlar den ene mot den andre och bjuder förtroligheter. I detta var och ens egna problematik och ungdomsrus. Josef som är kär i Hermons storasyster, något han inte vågar berätta för sin vän, men i förtrolighet avslöjar för Sami. Han som inte lyssnar mer än fragmatiskt på grund av den rösten som hörs i hans huvud. Den som uppmanar honom att prata, säga någonting. Ord han saknar, upplever som förlorade. Så speglar han sig istället i dokumentärer han sett… om pingviner, hur de liknar den moderna människan av idag… om John Coltrane, vars karriär fylld av toner försvinner i musikalisk tystnad. Och Hermon, som kämpar med humörväxlingarna och misstankarna om att hennes storasyster har börjat träffa Josef.
”Teorier om människan” tar ungdomens sturm und drang på allvar, men glider också in och ur verkligheten växelvis med närmast drömlika scener. Texten är rapp, poetisk och intensiv som kom flödet ur något från just svensk hip hop. Ibland stilla och eftertänksam. Ibland stormar skådespelarna i ordväxlingar mot varandra där replikerna andas i ett kaotiskt samma andetag. Ibland vågad tystnad. Det är snyggt. Det är effektivt. De blottar de juvenila, det spröda, känsliga och kaxigt stolta. Där allt kan skifta från en sekund till en annan.
Till detta Jonas Redig, allstädes närvarande på Göteborgs stora teaterscener just nu (”Skål för livet” och ”Onkel Vanja”), som kompositör och ljuddesigner med känsla för scenens dramatik. Ja, även Bella Oldenqvists ljusdesign som sätter tonen för denna drabbande tonårsdramatik tillsammans med Josefin Ekerås enkla, men effektiva scenografi..
”Teorier om människan”, Backa Teater, premiär 4 december 2024. Spelas till och med 29 mars 2025.
Av: Bereket Hailemariam.
Regi; Lars Melin.
Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders.
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.
Ljusdesigner: Bella Oldenqvist.
Maskdesigner: Josefin Ekerås.
Medverkande: Yohannes Frezgi (Sami), Sharzad Rahmani (Hermon) och Nikola Borggård Gavanozov (Josef).
Nordisk krim håller. Böcker som hållit mig vaken under 2024.
Jag inser att jag är för dålig på att samla ihop det jag har läst till recensioner. Böckerna blir, efter sina sista kapitel, ihopslagna och som i vilande. Men man ska ju, som alltid, bättra sig. Så här kommer ett gäng spänningsrelaterade romaner från Sverige, Danmark, Norge och Island. Håll till godo!
Anders Roslund: ”Fly” (Albert Bonnier)
Anders Roslund har ju sedan skrivarpartnern Börge Roslund (1957–2017) avlidit fått klara sig själv. Det har gått alldeles utmärkt. Kanske för att han lärt sig av Roslunds kunnande inom kriminalvård och lyckats balansera denna kunskap med sin journalistiska vetgirighet och förmågan att forma sanningar i förening med fantasi till bra spänningslitteratur. ”Fly” är ytterligare en i serien om det omaka paret kommissarie Evert Grens Piet Hoffmann, före detta kriminell. I förra boken ”100 procent” hamnade Hoffmann i fängelse. Det är där han är nu, då dåtiden kommer ikapp honom och han och hans familj hotas. ”Fly” är raffinerad, en bladvändare och en roman som flyr snabbt i läsandet. Bara Anders Roslund själv vet hur det ska sluta, men han har lösningar på allt och öppnar ständigt för nya möjligheter för sina karaktärer utan att för en sekund tappa skärpan.
Jussi Adler-Olsen: Sju kvadrat med lås (Albert Bonnier)
Redan från start fångade danske författaren Jussi Adler-Olsen min uppmärksamhet om avdelning Q, satt att jobba med kalla fall. Den var humoristisk, raljant på samma gång som den var driven i sitt språk och spännande i storyn. ”Sju kvadrat med lås” är sista boken i serien om avdelning Q i allmänhet och den bittre men ytterst duglige kommissarie Carl Mørck i blickpunkten. Han, som hamnat i fängelse, åtalad för narkotika relaterade händelser som ledde till en kollegas död för 15 år sedan. På utsidan jobbar avdelning Q med Rose, Assad och Gordon för att rentvå honom. Samtidigt är det uppenbart att han hotas från insidan av fängelset. Men är det för att han är snut…? Nja, sanningen är mer sofistikerade än så. Denna Jussi Adler-Olsens final på serien är briljant och finalen, som inte ska avslöjas, är så snillrik att jag häpnar. En så snygg sorti.
Jo Nesbø: Natthuset (Albert Bonnier)
Flitige Jo Nesbø kan konsten att underhålla i stort och smått. I serien om den rumlande kriminalkommissarien Harry Hole spänner han över mycket utan att mista hela stycket. Det är nerv, fart och briljans i de storslagna berättelserna. Men han kan fatta sig kort också. Som i ”Natthuset”, som utan att förlora sig flörtar rejält med Stephen King. Det är dessutom en bok som lätt läses av ungdomar från 15 år och uppåt. 14-årige Richard har förlorat sina föräldrar och skickas till ett fosterhem i den avlägsna hålan Ballantyne. Nej, vi rör oss i inte i norsk tassemark utan något slags amerikansk dito, där jag utan att veta i fantasin hamnar uppe i Maine på gränsen till Kanada. Det ena osannolika efter det andra händer med kamrater som försvinner framför ögonen på unge Richard. Inte guds bästa barn blir han förstås föremål för polisens misstankar. Jo Nesbø kittlar med denna sin berättelse och skapar en kuslig närvaro utan att jag helt och håller slukas av den tänka spänningen. Men det psykologiska spelet är listigt presenterat.
Arnaldur Indriðason: Stormens vrede (Norstedts)
Det är något särskilt att ha haft förmånen att resa till Island och sedan läsa krimlitteratur som utspelar sig på ön. Arnaldur Indriðason är en favorit. Sävlig i sitt språk och sitt berättande. Men detta utan att för en sekund tappa spänningen. Ja, man kanske får ha en smula tålamod, men med det vinner man mycket. Som i ”Stormens vrede”, ytterligare en roman i serien om kriminalkommissarie Konrad. Han som efter pensionen inte kan låta bli att bli indragen i olika fall, till kollegornas irritation, och dessutom fortsätta sökandet om vem som bragte hans far om livet för över 50 år sedan. Ja, han ältar detta så att det gnisslar. Men det är skickligt presenterar. Arnaldur Indriðason kan sin isländska historia, förmedlar bilder av ett Reykjavik från förr lika väl som nu. Han väver samman historia med ett här och nu, sömlöst, skickligt och dramatiken är alltid närvarande. Som när en kvinna lämnar in en pistol som kvarlåtenskap efter den avlidne maken. Pistolen har förstås sin historia och går den inte att koppla till Konrads pappa…?
Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdottír: Reykjavik (Romanus & Selling)
Ragnar Jónasson har jag lärt känna tidigare via hans böcker om kommissarie Hulda Hermansdottír. Han skriver i samma skola som just Arnaldur Indriðason, men har förstås sitt eget språk och sina egna berättelser. Men det finns även här något sävligt över spänningen, som ändå intre förtar något. ”Reykjavik” är skriven tillsammans med vännen och tillika Islands statsminister och partiledare för Vänsterpartiet – de gröna. En otippad kombo, kanske, men tillsammans har de fått till det med briljans. Precis som hos Arnaldur Indriðason är det tillbakablickarna som skapar dramat. Här en 15-årig flicka som försvinner efter ett sommarjobb 1956 för att aldrig återfinnas. 30 år senare firar Islands huvudstad 200-årsjubileum samtidigt som journalisten Valur Róbertsson börjar sin egen utredning i fallet. Det går, men att vända på stenar från det fördolda från förr väcker också hot. För någon eller några vill inte att sannningen ska avslöjas. Duon Jónasson–Jakobsdottír skruvar sakta åt tumskruvarna och gör rasande skicklig spänningslitteratur.
Total underhållning. Även i ett ”nedskalat” format håller Danny Saucedo otroligt hög nivå på sin underhållning. Foto: KAI MARTIN
Draken Live, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Hur Danny sömlöst går från en genre till en annan med sitt eminenta band.
Sämst: Momentet med snurra hjulet var lite lökigt.
Fråga: När kommer nästa stora show med Danny…?
han slog fullkomligt knock på mig med sin show ”Nu” (2017/2018) på Börsen i Stockholm och the Theatre i Göteborg (recension här). Denna fullödiga föreställning med extra allt späddes på med ”The run(a)way show” (2019). (Recension här.) Skulle någon någon gång toppa detta – annat än Danny Saucedo själv.
Så kom pandemin och la sordin på det mesta, men i ett fönster hösten 2021 bjöd Danny upp till en show för en sittande publik på Kajskjul 8 i Göteborg, som i sitt format var fullständigt galet bra. Nej, man fick inte stå upp och dansa till denna hans ”Danny Saucedo dinner club experience”. Men vi var många som gnuggade rumpor den kvällen i ett slags sittdans. (Lös om föreställningen här.)
Året efter uppdaterade han sin ”Run(a)way show” med tillägget 2.0 på Cirkus i Stockholm (läs om den här). Toppkvalitet igen med dans, musik och en publikfest som bjöd in alla.
Jo, jag har sett Danny Saucedo några gånger och han har som få andra tagit sitt artisteri till riktigt höga nivåer.
Nu var det dags igen. Denna gång med något som initialt skulle vara en unplugged show, men där det kliat i de kreativa fingrarna och turnén har vuxit till något annat. Heller också ville han bara luras. För under hösten har han liksom börjat baklänges. Han med bandet – Jonas Pomo, klaviatur och sång, Sebastian Ågren, bas, gitarr och sång, och Niklas Nygren, trummor, sång och syntbas – kommer in på scen med ryggen mot publiken, bockandes och bugandes mot en backdrop föreställande en konserthall. Så chillar han med bandet, knäpper upp en öl för att börja leka lite soft med instrumentet. Så upptäcker han oss! Välkommen till ett backstagegig.
Larvigt…? Ja, kanske. Men en annorlunda grepp och det dröjer inte längre förrän var enda kotte i Drakens salong är delaktig i en denna formidabla underhållning.
Han förvandlar tillsammans med bandet låtarna till en fest av improvisation och lekfullhet. Sömlöst glider de mellan genrer som funk, soul, latin med Danny Saucedo som en bländande crooner, som inte bara har total kontroll över sin spänstiga röst utan också utmanar den med skicklighet. Oerhört imponerande.
Han är kung av salsa, en mästare i funk, en cool jazzkatt, hittar rätt i pop, soul och mer balladintima format. Det är uppenbart att bandet trivs med hur de får traktera Dannys låtar tillsammans med honom och alla får sin presentation i form av snyggt levererade solonummer redan tidigt i showen.
Han har valt att köra på lite lösare boliner än normalt. Använder sig mer av stolpar i berättelserna kring låtarna än en inpluggat manus. Det kan bli lite slirigt ibland, men är också charmigt och inbjudande. Han plockar på volley upp någon kommentar från publiken. Filosoferar kring ljud och ljus rikedom, om sin egen roll i universum och raljerar ståuppaktigt. Dansen har fått kliva åt sidan. Han klarar sig bra ändå.
I somras på Way out West såg jag Benjamin Ingrosso bjuda på sin spännande show (skrev om den här). Men han har en bit kvar till toppen. I slutet av augusti såg jag Darin i Slottsskogens entrépark (läs här). Imponerande. Men en bit kvar. Men självklart ska det bli spännande att få se hur han klarar det stora formatet med Ullevi i sommar. Men ingen, säger ingen, slår Danny. Han är Sveriges showman nummer ett!
Danny Saucedo, Draken live, 1 december 2024, låtlista:
Brinner i bröstet
Så som i himlen
Vibes
För kärlekens skull (Ted Gärdestad-cover med inslag av Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg)
”Snurra hjulet”, där låtarna lottas fram – den här kvällen ”In the club” i dansbandsversion, Happy that you found me i hårdrocktappning och Amazing som reggae
Underhållare av rang. Med ”Orup bara” bjuder Orup på stor underhållning – helt ensam på scen med sina instrument. Foto: KAI MARTIN
Draken live, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Att fira Orups födelsedag med allsång.
Sämst: Att han fortfarande besväras av hosta efter förkylningen under hösten.
Fråga: Ska han verkligen inte våga sig på att skriva nytt material, trots allt…?
När man missar premiären 19 september på grund av sjukdom får man ju passa på vid ett annat tillfälle. Som vid Orups 66-årsdag. Och, nej, jag var inte ensam om att uppmärksamma den detaljen. Denna hans show – ”Orup bara”, med honom själv i sällskap av fyra gitarrer, en flygel, en Würlitzer och emellanåt hjälp av en taktmaskin – inleddes och avslutades med publiken i allsång till hans ära. Fint.
Ja, det är alltså bara Orup ensam på scen, men i sällskap av en publik som äter ur hans hand, som älskar hans låtar och hans älskar tillbaka.
Han som turnerat, firade 60 år med en fyra och halv timme lång konsert med gäster i Globen, gjort shower, album, komponerat för andra och jobbat ihop med Niklas Strömstedt och Anders Glenmark i Ges gav en hint om att något annorlunda skulle komma. Det gavs 2023 då han plötsligt, efter lång tids frånvaro, på sociala medier började med en serie där han tolkade favoriter genom åren. I avskalade arrangemang – flygel, gitarr, sång – sjöng han versioner som mycket väl i sig kunde ha blivit en show.
Nu blev det inte så. Istället blev det en föreställning med hans musik och liv i centrum.
I början på året hade ”Orup bara” premiär på Rival (inte heller den kunde jag se, men kom i mitten av mars och skrev om den här), så blev en publik framgång och följetång. Redan för ett år sedan var det klart att han skulle komma till Göteborg och Draken (läs min intervju med honom här) och i april gjorde han reklam för denna sin show med en spårvagnstur genom Göteborg och en kort spelning på hotel Draken (skrev om evenemanget).
I stort är ”Orup bara” huggen i sten. Han är vän av ordning, ändrar sällan på någonting. Men faktiskt, redan i inledande ”Det är nånting som är bra med stan ikväll” smyger han in något om Järntorget och IFK för att flörta med Göteborgspubliken. Och, suprise, första extranummer är ”Min mor sa till mej”, som ville han upprätthålla tempot från publiken och farten från avslutningslåten ”Då står pojkarna på rad”. (Fick höra efteråt att det aldrig hänt förut och aldrig kommer hända igen.)
Men det som är hugget i sten är också underhållning av hög klass. Hans väl inrepeterade låtar och prator skvallrar inte om slentrian. Det är helt enkelt skickligt att adressera allt till publiken som vore de först att höra allt. Dessutom trivs han på scen och kopplar från början på charmen. Lägg till att han spelar sina instrument med säker hand och sjunger förträffligt, trots en krånglande hosta som är reminiscenser från en tidigare förkylning.
Ibland pekar spelandet mot just de influenser som han frontade på Instagram för drygt ett år sedan. Pianospelet i ”Stockholm” bär drag av Rick Wakemans lir med Bowie i låtar som ”Changes” och ”Life on Mars?”. Någon gång kommer en Princegitarr in dominant glittrande som i ”Purple rain”.
Här står låtarna på parad, avklädda, innerliga och synnerligen effektiva. Orup showar loss när så krävs, dansar och larvar sig. Men kan också fånga allvaret eller skapa berättelser om låtarnas tillblivelse.
Den här kvällen, som förmodligen de flesta kvällar, kommer publiken på fötter och det bildas något av en eufori, eller Orupfori om man så vill. Det är imponerande att han fortfarande, snart 40 år efter genombrottet, fångar sin publik så väl. Men han är folkkär. Låtarna sitter i ryggmärgen hos publiken, som aldrig släpper taget om honom och hans musik. Lika lite som han släpper taget om publiken.
I vår åker ”Orup bara” på turné i Sverige. I sommar kommer han göra lite nedslag i en nedkortad version för x antal spelningar. Synd att missa.
Låtlista, ”Orup bara” på Draken, Göteborg 29 november 2024:
Det är nånting som är bra med stan ikväll.
Är du redo?
M-B.
Stanna hos mig.
Indiedrottning.
Som isarna (när det blir vår).
Nångång någon någonstans.
Sjung halleluja (och prisa Gud).
Upp över mina öron.
Stockholm.
Det gör ont (som föregås av en låt utan titel och Springsteens Dancing in the dark).
Med ”Anakronisterna” har Galenskaparnas Claes Eriksson gjort ett undantag. Han som helst skriver till föreställningar på egen hand har den här gången lierat sig med Per Andersson och Andreas T Olsson. När trion – tillsammans med ackompanjatören Per Johansson – spelar på Lorensbergsteatern är det också Claes Erikssons farväl från sin scen.
– Jag var först i gänget in på Lorensbergsteaterns scen då vi spelade ”Stinsen brinner”. Nu blir jag sist av oss att gå av, säger han med visst vemod.
Tar farväl. Med ”Anakronisterna” tar Claes Eriksson farväl från Lorensbergsteatern, den scen som han med Galenskaparna och After Shave har ägt sedan 1987, men nu har sålt. Foto: KAI MARTIN
Claes Eriksson gör skäl för epitet själv är bästa dräng. Inte för han inte har jobbat med andra, det är ju tusen och en föreställningar och filmer med Galenskaparna och After Shave ett kreativt bevis på, men för att han har mått bäst av att skriva utan inblandning av andra.
Men med ”Anakronister” har det skett ett unikt och framgångsrik undantag. Föreställningen som spelades på Intiman i Stockholm i våras och gjorde succé, ska 27 december göra en sejour fram till och med 6 januari på Lorensbergsteatern. ”Anakronisterna” är ett samarbete med vännerna och kollegorna Andreas T Olsson och Per Andersson. Tre slipade revyrävar som inte bara kan locka till skratt utan också vässa en penna och författa sina egna sketcher och nummer.
– Idén är från mig. Jag tyckte det skulle vara roligt att få göra något nytt och när nu delar av gänget har klivit av tänkte jag på Per, Andreas och också Henrik Dorsin, som har funnit med i kulisserna, säger Claes Eriksson, som med ”delar av gänget” syftar på Galenskaparna och After Shave.
– Ja, där är det ju bara Per Fritzell och Jan Rippe som står på scen och i viss mån min bror Anders. Han har just nu en fin föreställning om sitt liv där han bland annat hyllar mig. Det var ju min födelsedagspresent, en föreställning, som han fick då han fyllde 13 år, som gjorde att han började stå på scen.
Tanken med ”Anakronisterna” var att fyra erfarna skådespelare, komiker och pjäsförfattare skulle delas på uppdraget.
– Men Henrik Dorsin hoppade snart av på grund av att han hade för mycket att göra. Det fick bli vi tre istället. Vi träffades i början på 2023 och jag hade med mig en teckning på hur det skulle kunna te sig, förklarar Claes Eriksson.
Teckning?
– Ja, det var till ”Stinsen brinner” som Rolf Allan (Håkansson, Galenskaparna och After Shaves hovleverantör av scenografi och formgivning, min anm.) ritade en väldigt rolig bild, som bidrog till föreställningens tillblivelse. Det har jag anammat, utan att vara lika duktig som Rolf Allan var. Hur som helst mottogs min teckning med acklamation av Per och Andreas.
Claes Eriksson förklarar att alla skriver var sin del, men att det inte finns någon millimeterrättvisa. Trion bildade dessutom ett bolag, då Claes Eriksson framhärdade att han ville att de skulle vara independent, det vill säga oberoende.
– Ingen av dem har ju varit van att ta några ekonomiska risker. Men jag tycker det är viktigt att inte liera sig med någon, säger Claes Eriksson.
– Så hittade vi datum på Intiman, vilket inte var helt lätt, och började med möten, skrev och repeterade. Jag blev väldigt imponerad av hur de andra skrev och när många tror att jag har skrivit allt blir jag förstås smickrad, men så är det ju inte.
Trio som roar. Andreas T Olsson, Per Andersson och Claes Eriksson står som gemensamma avsändare till ”Anakronisterna”. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Det har blivit en föreställning på nästan två timmar utan paus. Ingen regissör har medverkat, utan var och ens erfarenhet har kommit till pass.
– Jag brukar ju film repetitionerna, så det är väl det närmaste ett regiöga som vi har kommit, menar Claes Eriksson, men kommer också med ett erkännande.
– Jag hade ett nummer som jag tyckte var väldigt roligt, men de andra fick kämpa med det. Vi var tvungna att stryka det och jag såg hur lättade de blev när vi fattade det beslutet. Nu jobbar jag med det i skrift istället, eventuellt för en kommande bok. Jag tycker fortfarande det är roligt, men det passade kanske inte för scen.
Titeln ”Anakronisterna” erkänner Claes Eriksson kräver en förklaring.
– Vi vill ju alla tre använda revyns gamla form. Jag har det i mig, de har det i sig och ursprunget till titeln är från en recension i DN där det stod att jag var en anakronist.
Eller som det står i presentationen av ”Anakronisterna”: ”Stödda på definitionen av anakronism – något som fanns förr och som fortfarande finns, men som inte borde finnas – och definitionen av anakronist – någon som tycker att det som fanns förr och fortfarande finns, men inte borde finnas borde finnas – kommer dessa tre herrar att bjuda på ett nedslag i samtiden där formen av nedslagen är anakronistiska, det vill säga sång, sketch, monolog, de klassiska revybyggstenarna, medan det innehållsmässiga är rykande färskt och till och med så ”up to date” att inget av det ännu hänt. Hur är detta möjligt, frågar sig vän av ordning. Det är inte möjligt, är svaret, med tillägget: Endast det omöjliga är intressant.”
Att Andreas T Olsson, Per Andersson och Claes Eriksson fick till speltid på Lorensbergsteatern får betraktas som guds försyn. Framför allt för att de två förstnämnda är flitigt engagerade herrar.
– Det blir tolv föreställningar och vi spelar till och med på nyårsafton. Det har jag aldrig gjort förut.
Sist på scen. ”Anakronisterna” – med Andreas T Olsson och Per Andersson – blir Claes Erikssons sista medverkan på sin Lorensbergsteatern. Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN
Nu blir ”Anakronisterna” det sista Claes Eriksson gör på Lorensbergsteatern innan Vicky Nöjesproduktion och 2entertain tar över driften efter att ha köpt den anrika teatern.
– Vi köpte ju teatern för att få spela våra produktioner. Det har ju gått väldigt bra, men har med tiden också blivit tungrott. Den sista föreställningen med gänget var ”Macken” 2018, som blev en succé. Men efter den har vi ju inte gjort något tillsammans. Jag presenterade en idé för alla 2018 om en ny föreställning. Alla var entusiastiska, men så blev Knut (Agnred) sjuk. Vid flera föreställningar av ”Macken” fick Lasse Beischer, Per Fritzell och jag täcka upp för honom. Det blev ju aldrig riktigt samma sak. Sista föreställningen med ”Macken” 2018 blev på sätt och vis tack och hej för Galenskaparna och After Shave, erkänner han.
– Sedan spelade jag ”Vardagsmat” 2019 på teatern fram till pandemin, en föreställning som jag planerat att spela in. Men det blev tyvärr aldrig så. Vi har haft teatern i 37 år. Jag var först av oss att kliva upp på scen i ”Stinsen brinner”. Nu blir jag den sista att göra det med ”Anakronisterna”. Det är förstås både vemodigt och melankoliskt. Men också en känsla av lättnad. Det har varit ett stort ansvar. Nu hamnar teatern i rätta händer, vi kunde inte fått det bättre och dessutom står inte köpare av en teater i kö.
Men när förslaget om försäljning kom upp i Kulturtuben, föreningen med bland andra Galenskaparna och After Shave, 2023 var Claes Eriksson den som röstade emot.
– Jag gjorde det för personalen, som lagt ned sin själ och sitt hjärta i det här. Jag kunde inte medverka till att trotjänare tvingades gå. Nu sker det, men mer på en naturlig avgång.
Claes Eriksson har inte förlorat sin kärlek till skrivandet och till underhållning. Men det går trögare med åren.
– Jag känner att jag förlorat mitt omdöme till samtiden. Det är svårt att skriva nu. Det är som jag inte får fatt i det. Lusten att stå på scen kommer ju dessutom ur skrivandet. Därför är jag väldigt glad för ”Anakronisterna”.
”Anakronisterna”, Lorensbergsteatern, premiär 27 december 2024. Tolv föreställningar spelas till och med 6 januari 2025.
Av och med: Per Andersson, Andreas T Olsson och Claes Eriksson.
Piano: Per Johansson.
”Anakronisterna” kommer göra ett gästspel på Kulturhuset Stadsteatern i vår.
Kärleksmöte från förr. I filmen ”Porträttet” träffas Henry (Lars Andersson) och Iris (Malin Morgan) efter tio år i ett möte som blir ett samtal. Pressfoto: STOLLAR BOLLAR
De träffades i ett intensivt möte för tio år sedan som fortfarande ligger kvar i kroppen. Kärlek, älskog, passion…? Det är oklart. Men vare sig Iris (Malin Morgan) eller Henry (Lars Andersson) kan, trots att livet runnit på som ett flöde under många broar, sluta tänka på varandra. Så då han, den store konstnären, ringer till henne och vill ses, framför allt för att han vill göra hennes porträtt, svarar hon ja.
”Porträttet” är baserat på författaren, regissören, manusförfattaren Petra Revenues bok ”Närmare nu – en kärlekshistoria i form av ett enda möte” (2024). En bok som också blivit en film, alltså, under ett och samma år. Imponerande och kreativt. Det handlar om en lågbudget, independentfilm, avskalad på det mesta, men inte utan en fin ton och närvaro.
Petra Revenue står för manus och tillsammans med Golaleh Azad har hon regisserat. Björn Knutsson har skapat stämningsfull och vacker musik, som nyligen prisades i Cannes art fest för bästa kompositör till just denna hans musik till ”Porträttet”.
För den som väntar sig ett hett kärleksmöte kommer ”Porträttet” bli en besvikelse. Ja, det finns en närhet i Iris och Henrys relation. Men det är också en kärlek som är både långt borta och nära, men aldrig hudnära. Det är samtalet som är det centrala. Hur de speglar mötet från då nu, hur förväntningarna från den gången lever på helt skilda vis nu. Båda i relationer – hon ska snart gifta sig, han i trygg relation han inte vill bryta – men med en attraktion och längtan efter det som aldrig blev, men kanske borde ha blivit.
Hon med ett skört hjärta, efter en hjärtattack. Han med en något slags romantiserad bild av hur det var för tio år sedan, som kanske plötsligt kan blomma upp igen. De förenas inte, men gör det ändå i tafatta famntag, som inte inbegriper något mer. För det är samtalet som är den spinnande motorn i berättelsen.
Lars Andersson och Malin Morgan har en fin närvaro och ton, som aldrig spelar eller spiller över.
Ja, det finns spår av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, ett ältande som pendlar mellan allvar och skratt, trams och upprördhet. Och ja, ”Porträttet” uppmanar till ytterligare samtal. Ur var och ens egna erfarenheter.
”Porträttet”:
Regi: Petra Revenue och Golaleh Azad.
Manus: Petra Revenue.
Foto: Fabian Engström.
Klippning: Golaleh Azad.
Musik: Björn Knutsson.
I rollerna: Malin Morgan (Iris) och Lars Andersson (Henry).
Just nu går ”Charlie och chokladfabriken” med en färgsprakande Ola Salo som Willy Wonka som framgångståget på Göteborgsoperan.
Men redan nu är det klart vad som blir nästa musikal i operahuset nere vid hamnen. I höst blir det ”Miss Saigon”, som ska utmana och locka publiken.
Ny huvudroll. Förra säsongen gjorde Feline Andersson huvudrollen i Göteborgsoperans uppsättning av ”Wicked”. Nu ska hon göra huvudrollen i ”Miss Saigon” med premiär i september 2025. Foto: PRESSBILD/GÖTEBORGSOPERAN
”Charlie och chokladfabriken” är en av många succéer av musikaler på Göteborgsoperans scen. Med Ola Salo i rollen som en klippt och skuren, färgstark Willy Wonka har det blivit en publikmagnet (läs min recension här). I dag har det blivit klart att nästa säsongs satsning blir ”Miss Saigon”. Det är en musikal av Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil. Upphovsmännen bakom ”Les Misérables”. Musikalen, som är en modern tolkning av Puccinis klassiska opera ”Madame Butterfly” (som för övrigt gick på Göteborgsoperan 2018) – läs här), hade premiär 1989 har setts av över 38 miljoner människor, världen över. På Göteborgsoperans scen spelades den för 20 år sedan med Michelle Nigalan i huvudrollen som Kim.
Nu är det alltså dags igen och i en ny version signerad regissör Guy Unsworth, som hade premiär på Folketeateret i Oslo 2023 och är producerad av Scenekvelder. Den uppsättningen hade jag förmånen att se den sista av förra hösten. Den nominerades till det norska teaterpriset Hedda i kategorin Bästa musikteaterföreställning och var en fröjd att se i sin dramatik och musikaliska iscensättning.
I huvudrollen som Kim blir det den här gången Feline Andersson, som förra säsongen gjorde en stark prestation som häxan Elphaba. I ett pressmeddelande berättar hon att rollen i ”Miss Saigon” betyder något extra:
”När jag var 13 år såg jag Miss Saigon på Malmö Opera. Det förändrade mitt liv. Det var första gången jag såg en stark kvinnlig förebild med asiatiskt ursprung. Jag hade aldrig sett någon som såg ut som jag på en scen. Jag tänkte ”om hon kan göra det här, så kan jag, det finns en plats för mig”. Jag är så tacksam att jag får förtroendet att göra Kim och jag hoppas att jag kan få vara en lika viktig person för någon i publiken i Göteborg – att någon kan se sig själv i mig.”
Ett begränsat antal biljetter till ”Miss Saigon” med premiär 27 september 2025, är till försäljning redan i dag 28 november 2024.
Märklig. Henrik Hellströms ”Under trottoaren – stranden” är svårfångad, underlig, men en film som man aldrig kan sluta att prata om. Foto: FOLKETS BIO
Att regissör, manusförfattaren och filmskaparen Henrik Hellström vill skapa ett samtal om och kring sitt skapande står klart. Till lanseringen av senaste filmen ”Under trottoaren – stranden” bussades en premiärpublik till Falkenberg (där han växte upp) från Göteborg. En resa inte utan upptåg eller samtal. Vid premiärvisningen på Hagabion i Göteborg var konceptet något liknande.
Regissören höll ett anförande, som på något vis ville staka ut vägen för filmen. Att vi skulle bevittna en födelse, att vi i salongen alla var föderskor och att vi senare skulle, med ord, förmedla våra intryck. Torsten Rönnerstrand, bland annat docent i litteraturvetenskap, spelar Tott, en fiktiv roll baserad på honom själv. Innan filmen håller han en kortare föreläsning om att filmen delvis baseras på Eyvind Jonssons ”Strändernas svall”, som sin tur är baserad på Homeros ”Odysséen”. Att den noggranne svenska Nobelpristagaren (1974) i sin research missat sju verser i dikteposet, som Rönnerstrand nu kunde presentera. Dessa lästes med stort allvar och inkluderade inte bara Göteborg utan också sönerna Ulf och Björn. De som också medverkar som bröder i filmen. Allvaret gör humor. Precis som då bröderna Rönnerstrand introducerar filmen med att berätta om det stora slukhål som kommer uppstå på grund av en växande fettknöl i Djupedalsängsbäckens kulvert. Ett slukhål som kommer dra ner hela Linnéstadens stenstad inkluderat Petter Stordalens väldiga hotell Draken vid Järntorget. Allt berättat med lika stort allvar som fadern. Allvaret gör humorn.
Med titeln på denna Henrik Hellströms senaste film flörtar han med slagordet ”Sous les pavés, la plage” under studentupproret i Paris 1968. Något som också påverkade situationismen, en filosofisk konstyttring verskam under framför allt 60-talet, men som också har förgreningar till ryska Pussy riot.
Så redan innan filmen startar öppnar Henrik Hellström och de medverkande för samtal och refenser. Titeln kan, förutom kopplingen till studentupproren, också leda till Umeåbandet Deportees utmärkta album ”Under the pavement – the beach” (2009). (Ja, titeln är hämtad från händelserna i Paris 1968.) Referenserna till ”Strändernas svall” öppnar upp för både Ulf Lundells låt (1996) och Kai Martin & Stick!:s med samma titel (var video är inspelad mellan Falkenberg och Varberg) från comebackalbumet [utan titel] 2016. ”Odysséen” i sin tur öppnar det litterära landskapet med bland andra James Joyces ”Odysseus” (1922). Och för inte så länge sedan levde Homeros mäktiga verk upp i en fantasifull föreställning på Backa teater (läs recension här.) Ja, uppror, förresten. 2001 hade vi ju vår dos av det vid Göteborgskravallerna. Men knappast med någon filosofisk tyngd när gatstenarna grävdes upp för att kastas mot polisen. För inte hittade väl demonstranterna stranden under stenarna…? Men märkligt nog höll Ulf Rönnerstrand en guidad teaterföreställning, en bussresa (!), om sina upplevelser av kravallerna femton år efter (läs här).
Han, skådespelare på Backa teater, är nu rutinerad i sin roll som ”sig själv” i ”Under trottoaren – stranden”. Hans bror och far är det inte, där den sistnämnde debuterar som skådespelare. Henrik Hellströms film är underfundig, allvarlig och stillsam. Men det är också allvaret som gör humorn som med ett slags bordun som klingar envetet stilla under filmen.
Fadern Tott gör akademisk karriär. Foton förstärker att det är en dokumentär (fast det egentligen är en mockumentär). Han får en son med en kvinna som sedan lämnar honom ensam med barnet. Två år efteråt kommer son nummer två. Även här lämnar modern Tott. Han har tagit klivet ur den akademiska karriären och livet blir alltmer ett rollspel där sönerna kommer att ingå. Fortsatt användande av foton förstärker det dokumentära.
Den trehövdade familjen lever i enslighet någonstans i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland. Mat från ett mobilseringförråd, där etiketterna tagits bort, tjänar som föda för all framtid. Familjen spelar spel, ett slags alfapet, där tre namn läggs på bordet: Amanda, Lars och Mario. Tre vuxna som i olika stadier visar på ett karriärmässigt misslyckande tornar upp och som med en sliding door-liknande effekt tangerar varandras liv. Bröderna ger sig av utan sin far, på en odyssé med oklart mål.
”Under trottoaren – stranden” är en film med en otydlig början och ett vagt slut. Däremellan rör sig allt drömlikt märkligt. Men det är allvaret som gör humorn. Värmen i den som berör. Men framför allt, filmen är något man aldrig kan sluta att prata om. Bra eller dålig är egalt.
”Under trottoaren – stranden”, premiär 22 november 2024.
Regissör och manus: Henrik Hellström.
Musik: Erik Enocksson.
I rollerna: Torsten Rönnerstrand (Tott), Ulf Rönnerstrand (Ulf), Björn Rönnerstrand (Björn), Amanda (Malin Alm), Lars (Fredrik Lycke), Andreas Strider (Mario) med flera.
Full fart. Nobelpristagaren Dario Fospjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” roar från start till mål. Foto: OLA KJELBYE
Man har sannerligen försökt och ambitionen har många gånger varit god. Men, nej, fars har inte landat så väl på Göteborgs stadsteaters scener. Men med Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” från 1974 har man det. Den italienske pjäsförfattaren, och sedermera nobelpristagaren i litteratur (1997) raljerar och underhåller, prickar en samtid fylld av politiska strider, en spänd linje mellan terrorism från yttersta högern och yttersta vänstern, prishöjningar och strejker.
På Stadsteaterns lilla scen (för liten, har det visat sig, publikrusningen har varit total) vilar man inte på hanen. Redan innan föreställningen bjuds man på italiensk schlager innan av Lukas Feurst, Victoria Olmarker och Vera Veljovic samt ett välkomsttal från Fredrik Evers. Där berättar han om att Dario Fos diktade pjäs en månad efter premiären blev verklighet. Hur folk protesterade mot prishöjda varor genom att betala tidigare priser eller helt enkelt ta det de ville. Det blev polisingripande, arresteringar och den dåtida Berlusconistödda pressens ansåg att även Dario Fo med teaterensemble borde dömas.
Pjäsen fick sin stora svenska uppmärksamhet i Sverige som Angered Teaters första uppsättning med bland andra Sven Wollter i spetsen.
Nu är det ett annat rutinerat garde som tar över stafettpinnen och som de gör det. Carina M Johansson är ljuvlig som fryntlig Fellinikvinna i rollen som Antonia. Hon som precis kommit tillbaka från snabbköpet med händerna fylla av bärkassar med varor inte helt ärligt införskaffade. Till sin hjälp har hon grannfrun Margherita (Lukas Feurst), som är tveksam till att behöva dras in i oärligheterna. Bådas respektive män – Giovanni (Fredrik Evers) och Luigi (Victoria Olmarker) – är förvisso vänstersympatisörer. Men olagligheter…? Nej. Allt ska gå rätt till. Så spinns en intrig av växande lögner som blir allt mer hiskeliga ju fler varor som packas upp. In stormar polisen med Vera Veljovic i flera roller på det mest underhållande vis. Allt i en burlesk italiensk, högljud röra.
Regissör Alexander Öbergs uppsättning speglar sig skickligt mot dåtidens klangbotten såväl som i nutidens. Dramatiken leker tafatt med farsen och komiken är med från start till mål i full fart. Det här är helt enkelt en pjäs som tar andan ur en och bjuder på både skratt och eftertanke. Dario Fo har skrivit en fars som är en satir över sin samtid. Han lipar elakt mot de flesta politiska läger, mot politiska höjdare, mot polisen, mot giriga kapitalister. Bedrägligt kan man tro att han också stöttar de utsatta, men riktigt så enkelt är det inte i ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Även de får sig en släng av sleven i denna yttersta roande föreställning.
”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”, Göteborgs stadsteaters lilla scen. Premiär 15 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 21 november.Spelas till och med 5 januari 2025.
Av: Dario Fo.
Översättning: Anna och Carlo Barsotti.
Bearbetning och regi: Alexander Öberg.
Scenografi och kostymdesign: Richard Andersson.
Maskdesign: Maria Agaton.
Ljusdesign: Nicklas Jörgner.
Ljuddesign: Tommy Carlsson.
I rollerna: Carina M Johansson (Antonia), Fredrik Evers (Giovanni), Lukas Feurst (Margherita), Victoria Olmarker (Luigi, karabinjär) och Vera Veljovic (poliskonstapeln, karabinjärsergeant, dödgrävare, farfar med flera).
kaimartinblog 