Musik | kaimartinblog

Helgen v. 35 – ett farväl till Bob Hund

Vi for mot Stockholm för ett farväl. Vi – Z och jag –har på olika håll och tillsammans följt Bob Hunds karriär. När gruppen nu efter över 30 tillsammans valt att lägga konserterna på hyllan ville vi vara på plats. Jag hängde på låset i höstas när biljetterna skulle ut. Det blev haveri, men slutligen ståtade jag med två biljetter till Zinkensdamm där Bob Hunds 777 och sista spelning skulle gå av stapeln.

Finalen för bandet kom ju att dra ut och fler spelningar adderades. Så det där med 777 totalt kanske man kan ta med en nypa salt. Men en sak är säker: jag tror inte bandet ändrar sig beträffande detta faktum att det nu är över. Bob Hunds medlemmar har ett beundransvärt konsekventtänk som jag beundrar.

Nå… vi litade inte på SJ, vi undviker flyg. Det blev Hilda, som tog oss nordost upp till huvudstaden. Men först efter ett morgonbad och ett gympass ute i Hovås. Jag har en operation som väntar, ett knä som spökar. Jag behöver vara så stark det går till dess det är dags.

När Z stökar omkring hittar hon plötsligt en loppis i lokalerna. Hon har hittat en spagettiskål, precis liknande en som vi har, men mindre. Jag kikar på den. 20 kronor är ingenting. Swishar summan till numret som står vi bordet. Loppisfynd efter morgonrehab…? Jo, jag tackar.

Så… vi lunchtid är vi redo och far österut, förbi Borås och ett stopp i Ulricehamn för lunch och tankning. Färden går vidare under ett grått molntäcke som spänner över hela färden. Utanför Mjölby faller vi fullständigt till föga och köper smågodis i massor som reskost. Korkat. Men…

Jag tröttnar efter att ha snaskat lite gotter. Tar sikte mot den fortsatta färden. Ser flygplanen som välkomnar en in till Linköping, korsar den väldiga bron som välver över Göta kanal, Norrköping, stigningen upp mot Kålmården, i ilfart förbi Stigtomta, Nyköping, Södertälje och köerna som stillar färden fram mot Aspunden. Där har vi fått låna en lägenhet av en vän. Ett stilla område. Hon har lämnat nyckeln hos en granne och vi ställer in vårt bagage för att omedelbart skaka liv i de stillasittande kropparna efter bilresan. Det blir en promenad ned mot tunnelbanan, där vi konstaterar att Icabutiken har öppet till elva och att restaurangen Vår Pizza, som vi har blivit rekommenderade, ligger där den ligger mitt emot tunnelbanestationen.

Men vi stannar inte där. Först väljer vi att gå nedför Hägerstensvägen för att snedda ned mot vattnet. Vi snirklar oss ned och passerar skådespelargatorna som ligger på tvärsan: Allan Edwalls Gata, Jarl Kulles Gata, Margaretha Krooks Gata.

Det duggar och våra glasögon behöver vindrutetorkare i gråvädret.

Så ner mot Örnsbergs båtklubb och ut på strandpromenaden förbi Klipporna i Vinterviken, där vi konstaterar att man kan bada (och om man är medlem kan bada bastu). Fortsätter längs Vinterviken, kommer fram till Winterviken – festvåning, café och konferens – och in i koloniträdgården med sina höstprunkande trädgårdslotter.

Vildmarken gör sig på mind. En hare korsar vårt spår, grodor likaså. På en höjd spejar en rådjursbock.

Vi gör hela varvet. Kommer upp vid Aspuddens skola, går nedför Erik Segersälls Väg ned mot där vi startade och går in på Vår Pizza, bestämmer mat och vin efter att vi fått bord i den hyfsat välbesökta lokalen. Jag beställer chianti att dricka, ett glas var, och vatten. En barbacoa blir mitt val och jag övertygar hustrun om en västkusten, för det är ju ändå därifrån vi kommer.

Det är alldeles utmärka pizzor med vinstlott för Z, där hennes är rik på bland annat räkor. Men hon har ju aldrig varit den som är den, så vi delar som äkta makar gör.

Bredvid oss, med två hundar, sitter ett par som en gång var ett par. Hon har bestyr med sina väninnerelationer och pratar lite småberusat om detta. Han lyssnar, försöker lägga sordin på hennes känslor. Så småningom kryper deras uppbrott upp. Hon har varit otrogen, ett olyckligt misstag, men han ville inte mer. Hon vill be om ursäkt. Han ansåg nu att saken redan var utredd och ville inte prata med om det hela.

Z:s öron och mina far som radar, uppfattar vartenda ord. Samtidigt försöker vi ha vårt samkväm i fred.

Nå, dagen har varit lång. Vi går upp till vår lägenhet efter att först ha handlat på Ica, lite frukostmat. Passerar en parkbänk i branten där en man satt och pratade i telefon när vi gick ner. Han sitter kvar, nu i gatlampans bleka sken, fortsatt pratande i sin mobil.

Z söker en skylt för information hur vi får parkera. (Jo, vår värdinna har berättat, men man kan inte vara nog så försiktig.) Jag drabbas av nöden i väntan på henne och tänker att buskarna in på gården kan bli min räddning. Jag smyger in på parkeringen, men hinner inte en meter innan ett starkt ljus slås på per automatik. Lyckligtvis ger chocken att nödigheten tvärt avstannar och inte tvärt om. Z kommer så småningom så att allt ordnar upp sig i lägenhet, som snart omfamnar oss i mörket för vår första natt i Stockholm.

Vi vaknar. Tar handduk och badkläder för en lite annorlunda väg ned till Klipporna i Vinterviken och Örnbergets bryggbad för ett morgondopp. Strandpromenaden är flitigt använd av promenerande och jobbare. Det är fler än vi som badar, men vi gör oss plats. Mälarens vatten är friskt, kallare än på västkusten. Men vi njuter ändå. Z alltid lite extra, som flyter avslappnat i vattnet länge för full avkoppling.

Så tillbaka samma väg som vi kom.

Hemma gör jag frukost. Läser, lägligt nog, Svenska Dagbladets intervju med Bob Hund, till morgonmaten. Stockholm är fortfarande grått, men sikten norröver är god. Jag försöker pricka in byggnaderna i horisonten. Men går bet. Tror att jag kan skönja Kungsholmen, men vet inte.

Z läser bok. Jag låter henne vara. Hon är en kvinna i karriären. Jag blir gubbtrött, går och lägger mig och somnar. När jag vaknar har tiden gått. Planen är att vi ska hinna med Anton Corbijnutställningen på Fotografiska innan Bob Hund-paraden från Medborgarplatsen går av stapeln 16.00. Klockan klämtar för utställningen som stänger ned 12 oktober. Det känns som nu eller aldrig.

Men tiden har runnit iväg såpass att klockan är över ett. Vi gör oss skyndsamt i ordning och kastar oss på tunnelbanan mot Slussen. Med den vises auktoritet tar jag ut riktningen, men Slussen är en arbetsplats värre än Västlänken. Där jag tror att vi ska nå Stadsgårdsleden och vidare mot Fotografiska hamnar vi istället på Katarinavägen. Nå, där finns det väl en trappa som leder oss rätt. Men den beskäftige har fel. Det blir en lång omväg som vi inte har tid med. Det blir Katarinavägen hela vägen upp mot Folkungagatan ned till Viking terminalen och tillbaka. Bra med steg, men inte optimalt för oss som vill hinna med allt.

Utställningen är vi inte ensamma om att vilja se. Vi rusar igenom de fantastiska artistporträtten, som man ofta har sett förut. Vi har fått ned pulsen och kan ändå hyfsat tillgodogöra oss utställningen innan vi smiter ut i denna lördagseftermiddag som försiktigt försöker göra anspråk på att vara höst utan att lyckas. Det här är Anton Corbijn som bäst. Hans utställning på Göteborgsoperan när han hade följt Danskompaniet var inte lika vass, som om han inte riktigt klarade av poetry in motion.

Vi lämnar Nick Cave, Sinéad O’Connor, U2, PJ Harvey, David Bowie, Annie Lennox, Kate Bush och alla de andra musikcelebriteterna som den holländske mästerfotografen har fångat. Så tack och hej, nästa grej.

Nu går vi närmaste vägen till Slussen, en stökig väg med fotgängare, bussar, cyklar och fartblinda förare på elsparkcyklar. Slussen känns, förstås, inte igen. Men vi ägnar inte nybygget någon större uppmärksamhet utan söker oss mot den folkrika Götgatan den en Postnordbuss försöker manövrera med en förvirrade norrman i bilen bakom.

Vi går med bestämda steg över Götgatspuckeln och når Medborgarplatsen som är the Bob Hund Square i detta ögonblick. Inne i biblioteket är det en utställning, på utsidan en stor, uppblåsbar Bob Hund-logo, den formgivare Martin Kann så skickligt skapade ur ingenting.

Vi tränger oss in till utställningen. Tränger oss ut igen. För mycket folk för att få ordning på någonting.

Några flickor har på sig en snygg röd Bob Hund-tröja. Det visar sig att de ska sjunga i Popkollakören och att t-shirten är exklusivt för då och inte finns till försäljning. Några har gjort hattar som trafikkoner, en del virkade. En annan har skapat ett Bob Hund-huvud. Kreativieten är stor. Vill ni följa med? Ja!.

Vi ställer oss på platsen där blåsorkestern ska leda paraden till Medborgarplatsen. Klockan fyra var det sagt. Men den tiden gällde samlingen. Någon hör någon Bob Hundmusik och rusar dit andra följer efter. Falskt alarm. Så dyker orkestermedlemmarna upp lite spritt med sina instrument. Det hälsas och kramar. Men ingen vet när allt ska starta. Rastlöst väntar vi i en trekvart till innan processionen startar. Vi som har stått närmast orkestern trängs plötsligt bakåt och vi är 25 mer ifrån och hör knappt någonting. Vi är många som går med och någon säger att det är fler i marschen än det var senast på första maj.

Så lyckas Z och jag ta tillbaka våra positioner när vi når Fatbursparken. Nu strider vi för våra platser och det är tätt, tätt på bakom. Någonstans vid Rosenlundsgatan eller kanske Maria Bangata trappar någon på mina exklusiva Ballyskor (jag vet, inte världens bästa promenadskor) – en gång inköpta vid Blå kors i Ølstykke för 225 danska kronor sommaren 2023 – så illa att klacken släpper. Jag hasar mig fram till Zinkensdamm, som vore jag Ringaren i Notre Dame.

Vi får gå i en vid U-sväng på Ringvägen för att komma in, men ingen större fara. Vi är nära på där då portarna öppnas. Vi kan med andra ord ställa oss ganska så bra när resten kommer. Jag försöker få kontakt med någon som kan hjälpa mig med Gaffatejp, så att jag kan bristfälligt fixa klacken. Men det funkar så där. Z smiter iväg för att köpa mat och jag stannar vid en rektangel där en kamerakille står för sitt uppdrag. Skyddad av staketet kan vi slippa stök bakom oss och se bra. Z dröjer. Men först kommer Henrik Wallgren, allkonstnären från Brännö som precis fått Lasse Dahlquiststipendiet, sedan Kalle Malmstedt, som är på plats med sin fru. Göteborgare, förstås. de första jag känner som jag stöter på. Den förstnämnde är inte bara allkonstnär utan också en fixare av rang. Han har – tillsammans med Gustav Martner (kreativ chef på Greenpeace) – fixat den stora Bob Hunden med pipa i mun så att pipan ryker när bandet kliver på scen och hunden sedan stiger upp mot scenhimlen. Klart han kan ordna Gaffatejp till mig. Han lovar återkomma.

Z dröjer och jag försöker vara tålmodig. Köerna är gigantiska. Alla ska ha mat och dryck innan konserten drar igång. Vi är totalt 18000 på plats. Efter långt tid kommer hon med famnen full av mat och dryck. Vi bestämmer oss för att tråckla oss upp på läktaren, där vi kan ha chans att få sitta. Precis då vi lämnar vår plats kommer Henrik tillbaka med en remsa tejp. Han fixar skorna i ett nafs. Jag kan gå. Jag kan se. Jag kan höra.

Vi hittar en plats på den lilla läktaren vid arenan som vintertid tjänar som Hammarby bandys hemmais. Jag känner vingslagen, men nu handlar det om att ta farväl av en älskad jycke.

Troget och tålmodigt väntar vi. Z smiter iväg för lite mer att dricka – varför inte en Bob Hund-öl…?. Köerna är långa. Martin Kann håller sitt föredrag med powerpoint om sitt trogna samarbete med Bob Hund. Intressant, trots en del tekniskt haveri.

Men… om det som hände på scen skriver jag om här.

Jag ser och hälsar lite på personer jag känner, ser några passera nedanför läktaren utan att vi får kontakt. Smiter iväg under pausen till toan och lyckas komma undan de värsta köerna.

Tillbaka och ser finalen och sedan promenera vid ut uppfyllda, bortskämda, utrymda och sorgsna. T-banan hem. Vägen uppför. Ingen man på bänken som pratar i den sena, ja, den sista, augustinatten. Vi dricker var sitt glas vin och pratar om konserten, tar något lite att äta. Men dagen har varit långt och intensiv. Imorgon väntar en ny dag.

Vi packar ihop, diskar efter frukost, gör oss i ordning och lämnar vårt boende. Allt nedpackat. Ingenting glömt. Först hemma inser jag att min nya CCM-keps hänger på kroken i hallen. Den får jag då jag får den.

Vi ska ta omvägen om Artipelag – konstmuseet när Gustavsberg – för att se den tynande Lars Wallin-utställningen. (Den släcktes ned 7 september.) Z är guiden som dirigerar mitt körande och det tar sin modiga tid innan vi når Noiceland, när nog. Kringelikrokvägar leder oss till en parkering där vi parkerar under regntunga skyar.

Vi går till den väldiga byggnaden på Hålludden vid Baggensfjärd. Går in, snokar runt lite, betalar entré – där vi får reda på att på promenaden i skulpturparken ingår – och kliver sedan in i Lars Wallins värld. Den som skildrar han skapande från starten, genombrottet till nu. Det är fantastiska kreationer och fantasifull sömnad av hög klass. Oerhört fascinerande, men också en smula beklämmande. Alla modellerna tillhör människor med smala midjor. Få, om ens någon, är för kvinnor med former i den större skalan. Och herrkläder…? Nja, någon smoking. Trist och det, tycker jag/vi, tar ner upplevelsen.

Vi startar strandpromenaden för att möte skulpturerna i det fria. Lite som en smula mer organiserat än Pilarne på Tjörn. Regnet vilar ovanför molnen, det grå täcket är kompakt. Men det är skönt. Under promenaden, där vi försöker pricka in samtliga skulpturer, letar vi också badställen utan framgång. Förvånande nog hittar vi öronmaneter. Trodde inte de trivdes i bräckt vatten. Men visst är det en generös miljö skaparna av Babybjörn-företaget har skapat…

Vi tar sikte mot Saltsjöbaden, där vi hoppas på att få napp gällande badandet och kanske dessutom äta något innan vi åker hemåt.

Det är en guidad tur i okänd terräng, även om vi varit och nosat på resmålet tidigare (vi hade hoppats på Grand hotel och en lunch för några år sedan – under pandemiåren – med det var stängt). Nu åker vi med förhoppningar, men vi tar sikte mot Restaurangholmen och Saltsjöbaden friluftsbad. En anrik anrättning. Parkerar nära. Kikar in, men upptäcker att det är på väg att stänga och skulle i alla fall bara vara tillgängligt för män. Snopna söker vi oss ut mot klipporna. Men de är för hala och känns för vanskliga för ett dopp.

Så vi går slokörade tillbaka och tänker, att bryggan kan vi åtminstone gå ut på och hoppa i ifrån. Det sitter ett sällskap med öl och mat, trevligt. Lite danskt, så där. Vi frågar om de vet om det finns någon trappa på bryggan och om det går att bada därifrån. Svaret kommer på danska, så Z får vädra sitt hemspråk. En man med barn kommer in från bryggan och han ger oss tipset om att det finns räddningsstegar, så upp kommer vi alltid. Det blir bad. Tack och lov. Skönt att få svalka ned oss innan hemfärd. Torra går vi till Holmen Kök och Bar för en pyttipanna. Lite segt kött, men god och krämig ändå. Lite vatten att dricka (hade varit godare med öl) och kaffe med en tiramisu, som vi delade Nu var vi redo för hemresa.

Uppenbarligen var andra det också. För om vi tog färden söderut i god hastighet var det köer norröver från Södertälje och en strid ström bilar fortsatt norrut från Nyköping. En märklig reflektion.

Vi hade glömt av att leta ”Fantomen i Göteborg” i Stockholm och när vi ändå skulle tanka i Linköping tog vi chansen. Men bensinstationerna säljer knappt tidningar längre. Vi fick fara vidare med full tank, men utan Fantomen. Under resan googlar Z efter tidningen som stigit i pris. Jag nämner också ”Kalle Anka i Göteborg”, en tidning som kom för några år sedan och som jag också missade att köpa. Inom loppet av ingenting har hon lagt ett bud på ett x på Tradera. I Jönköping svänger vi av vid gamla artilleriet och Coop. Z smiter in snabbt och kommer ut strålande. ”Fantomen” var i hamn. Färden hem gick snabbt och sängen hemma var skön.

*Ett kap. Fina fyndet i Jönköping. Foto: KAI MARTIN*

Någon dag senare mötte jag upp en man på Linneplatsen, en hållplats från mig, för att få Kalle Anka-tidningen, som Z ordnat åt mig. Ett helt nytt, oläst exemplar till samlingen.

Några veckor senare kom ett paket till Z. Bob Hund-tröjor för minnen och framtida bruk. Bob Hund lämnar oss aldrig.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Stella firar 30 med musik och fest

Posted on september 11 av Kai Martin

***Firar jämnt. Stella firar 30 år och gör det med pompa och ståt samt, förstås med mängder av musik på Musikens hus. Foto:*** ***ALFRED JOHANSSON***

Att musik ska byggas utav glädje har Lill Lindfors med emfas slagit fast. Utan toner i dur och moll vore livet bra trist. Det förstår Stella. Musikgruppen som bildades 1995 och fortsätter spela med glädje, energi och musikalitet.

Nu firar bandet 30 år och firar med musik och fest. Var…? På Musikens hus i Göteborg förstås. När då då…? 20 september.

Hur allt började beror på vem man frågar. Men att starten var hösten 1995 är man överens om.

– Det var hos Mia Samuelsson och mig som idén föddes. Hon hade vanan efter att ha spelat med Kurt Olssons Damorkester. Jag kom från Spader Madam. Det skulle vara ett band med bara tjejer, som då inte var så vanligt. Visst, det fanns enskilda musiker, kvinnor som spelade instrument. Men inte ihop i en orkester. Nu är det vanligare, förklarar Karin Klingenstierna.

Så Vanja Holm, Elisabeth Engdahl och Mia Samuelsson kom från Damorkestern och därmed hade bandet en trummis, en saxofonist och en trumpetare. Med Karin Klingenstierna som frontstjärna en sångerska med styrkan att både ta ton och plats. Kontrabasisten Niss Kerstin Hallgren gav en säregen ton till bandet, som nu också får keyboardisten Lisa Eriksson ombord.

– Gitarrist. Äh, vi struntade i det, säger Karin Klingenstierna.

Struntar i gitarrist

Åtminstone inledningsvis. För efter ett tag kom rutinerade Lars ”Lim” Moberg (Den Ofattbara Orkestern med mera) med. han som senare blev något av en hovackompanjetör under lång tid för Karin Klingenstierna och hennes solosatsning.

– Vår smala lycka var att efter att vi bara hållit ihop några månader fick en spelning som inte skulle vara längre än 20 minuter. Perfekt. det var det vi hade då.

Fullt ös. Även på privata tillställningar kan Stella förgylla festen med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Stella skulle komma att bygga på sitt CV rejält efter debuten. Kronan på verket får fortfarande husbandsrollen i ”På spåret” 2001/2002 vara. Där fick Karin Klingenstierna också rollen som frågeskrivare för musikfrågorna i det populära programmet.

– Men vi är också väldigt stolta över att i 20 år gjorde matinéspelningarna på Nefertiti på nyårsafton. Då då vi hade gästartister.

Hösten 2000 åkte bandet till världsutställningen i Hannover för spelningar.

– Vi tog tåget och backade in oss i en kupe med våra instrument och fick ligga på golvet. Då hade vi Johan Björklund, en jazztrummis, som hade det tufft med fem starka tjejer, skrattar Karin Klingenstierna, som gärna drar fram ytterligare några fjädrar i hatten i bandets karriär.

– Ja, vi har spelat vid ceremonin för ”Årets göteborgare” några gånger och hade länge en ”Damshow” på Gillestugan vid Järntorget i slutet av 90-talet. Då spelade i musik av kvinnliga artister och kompositörer från 40-talet och framåt.

Musiker har passerat revy

Jo, bandet har sett en och annan musiker passera revy under de 30 år orkestern har funnit. Trummisar har kommit och gått som vore det Spinal Tap (klassisk hårdrockparodiskt band som snart kommer med uppföljare på sin mokumentär ”This is Spinal Tap” 1984).

– Ja, Martina Almgren har varit med. Raymond Karlsson också. Tomas Olsson, som spelar nu, har hängt med länge. Men så säger han att nästan är som en tjej, förklarar Karin Klingenstierna.

Om medlemmar kommit och gått så har detsamma gällt musiken. Ingenting är egentligen främmande för Stella.

– Vi kört jazz, schlager, visa, pop, soul… när vi nu ska fira våra 30 år som har vi gjort en omröstning om vilka låtar vi ska spela. Men självklart styr våra gästartister också repertoaren.

Jo, det blir en och annan gästartist som kommer dyka upp på Musikens hus scen.

– Erik Blix kommer vara konferencier, han är ett geni på många sätt och också duktig på att sjunga. Erik Gullbransson kommer. Han har just nu engagemang i en musikal i Malmö, som han kommer direkt från tåget för att sjunga med oss. Magnus Johansson dyker upp med sin trumpet. Gitarristerna Göran Klinghagen, Perra Strandberg och Peter Wiik kommer hänga in under kvällen. ”Lim” Moberg har dessvärre avböjt att vara med på grund av hälsoskäl, förklarar Karin Klingenstierna.

– Lisa Eriksson kommer också vara med och blåsarna Urban Ward, tenorsaxofon, och Lars-Göran Dimle, trombon. Ja, Raymond Karlsson och Martina Almgren kommer också vara där för att spela trummor.

Späckat program

Ett späckat program, alltså, som börjar tidigt.

– Det blir en förfest för nära och kära på Kafé Hängmattan med start 18.00. Sedan går vi upp till stora scenen i Musikens hus för spelningen som börjar 20.00. Allt avslutas i Kafé Hängmattan med ett jam.

Jo, det blir en lång kväll, som ett band som har många strängar på sin lyra. För förutom musiken finns det en annan stor kvalitet med Stella.

– Ja, fikat. Det blir alltid väldigt bra fika med tjejer i bandet, säger Karin Klingenstierna nöjt.

Alltid en orsak att fortsätta spela i många år till.

Stella, 30 år på Musikens hus. 20 september 2025.

Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.

Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Ytterligare gästartister kommer medverka.

Konferencier: Erik Blix.

Kvällen: Förfest i Café Hängmatta 18.00. Konsert i musiksalen 20.00. Kvällen avslutas i Café Hängmatta med jam.

Biljetter: https://secure.tickster.com/sv/jxu6fuky1dr9gf9/mm9dhzhcu5vgajx/products

Pepperland – med rätt känsla för Beatles

Posted on september 7 av Kai Martin

Konsert:

PEPPERLAND – ”YES! YES! YESTERDAY!”

!!!

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Pepperlands tolkning av ”My guitar gently weeps” är fantastisk.

Sämst: Ibland var det lite yrvaket.

Fråga: Hur mycket och länge kan man tolka Beatles utan att förlora skärpan och nyfikenheten…?

I Trädgårdsföreningen finns i rosenträdgården en ros som just nu blommar kallad Paul McCartney Rose. En prisad så kallad teros, vackert blomstrande med en intensiv, söt, kryddig doft. Ja, denna ros har fått sitt namn efter Beatlesmedlemmen och som, om jag kollat rätt, skapades för nära 35 år sedan.

Blomstrande. Paul McCartney har fått ge namn åt en ros som fått flera priser. Foto: KAI MARTIN

Jo, Beatles spiller över till mycket. Inte bara gällande t-shirtar, muggar och annat.

För inte så länge sedan hade Eton shirts, Gånghesterföretaget en Beatleskollektion med skjortor och accessoarer. Etons kreativa chef Sebastian Dollinger, som råkar vara ett livslångt fan av Beatles, låg bakom idén (det var hans magnus opus och grand final för företaget efter 20 år där). Jo, jag var lockad av den med motiv från albumet ”Revolver” (1966). Men 3500 kronor (har jag för mig) var lite väl mycket. (Nu retar det mig att jag inte köpte den.)

Inspirerat. Eton shirts gav för några år sedan ut en exklusiv Beatleskollektion, som gick åt som smör i solsken. Foto: ETON SHIRTS

Vid min namnsdag i november (Martin) för, kanske, tio år sedan fick jag en vas i glas med Beatlesmotiv (”All you need is love”, Nybro Crystal), som min hustru hade hittat på Emmaus Björk på Linnégatan i Göteborg för en spottstyver. Dessvärre sprack den (förvisso var den en andrasortering, men…) vid en disk för några år sedan. Jag saknar den och letar ivrigt fortfarande efter den på loppisar, sajter, auktioner och secondhandbutiker.

Ja, Beatles färgar av sig in i 2020-talet. Inte bara med sin musik, men också för sin stil där modet och frisyrerna genomströmmade skapandet lika mycket som musikproduktionen och komponerandet.

Det är i år 55 år sedan gruppen upphörde. När tio års intensivt musicerande gav eko över hela världen och skapade en ungdomsrevolt var ekon fortfarande klingar.

Göteborgsbandet Pepperland kan Beatles musik bättre än de flesta. De har ett renommé som en av världens främsta uttolkare av Liverpoolbandets mångfacetterade musik.

Man kan göra det lätt för sig – om man nu kan göra det lätt för sig med Beatles musik – och not för not, arrangemang för arrangemang, produktion för produktion skapa kopior av det som Beatles gjorde. Men Pepperland väljer en annan väg. De inser att de inte har beatlarnas röster och instrumentella hantering. Istället är de tolkare av bandets musik, vill komma så nära som det någonsin går, men skäms inte för att sätta sin egen signatur på musiken.

Mikael Isacson, Per Umaerus och Benny Karlsson spelade i Pepperlands förlaga Lenny Pane (även det bandet hyllat för sina Beatlestolkningar) och axlade ansvaret när det bandet lades ner. Sedan 2005 har Pepperland funnits och spelat i hart när alla möjliga sammanhang.

De har haft olika sejourer på Göteborgs stadsteater (läs här, här och här!) Spelade på hösten 2023 två konserter i Varbergs konserthus där det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) spelades en dag för att nästa för att följas upp med det blå (1967–70) låt för låt.

Jo, det finns en hängivenhet, en kärlek… ja, en passion för Beatles musik hos de fem killarna i bandet som är beundransvärd.

*”Yesterday” i dag. Göteborgsbandet Pepperland kan sitt Beatles. Foto: KAI MARTIN*

Nu har Pepperland precis kommit hem från Beatleweek – ett årligt evenemang som hyllning till Beatles – i Liverpool efter sitt sjuttielfte besök i staden. De hann också med en kryssningtur som tog bandet som underhållningsorkester till England, Skottland, Irland och Nordirland.

När de nu angör hemstaden och Stora Teatern är det ett gäng musiker, som kanske sänker axlarna en smula. De är ju på säker mark. Det gör ett slags spin off på de senaste föreställningarna på Stadsteatern. Men väljer nu att utgå från bandets musik 1965 – det år som ”Rubber soul” och ”Help!” gavs ut.

På sedvanligt vis blir publiken både underhållna och förelästa i Beatleshistorik. Det är elegant, lättsamt och roligt. Bandet bjuder upp till olika quiz för publiken att delta i och Henrik Åberg – Elvisimitatör som firar 20 år sedan genombrottet i ”Sikta mot stjärnorna” – kör några nummer för att illustrera beatlarnas möte med en legendariske kungen av rock i Los Angeles 1965.

Det är trivsamt och svindlande hur väl Pepperland utforskar förlagorna. Men med det sagt – och som jag skrev tidigare om sänkta axlar – är det också emellanåt en smula ofokuserat denna extra insatta konsert på eftermiddagen. Men så har jag också sett bandet ett otal underhållande gånger i dess mest skilda sammanhang, så jag vågar påstå att jag har krav.

Samtidigt är det bara att applådera när bandet gör sin själfyllda version av George Harrisons ”While my guitar gently weeps”, som välförtjänt får eftermiddagens mest intensiva applåder. Och jag glädjer mig åt att Stephen Sahlin, keyboardisten, som är relativt ny i bandet – tillsammans med basisten Mathias ”Gian” Kündig – har tagit en alltmer framträdande roll inte bara som instrumentalist och stämsångare. Hans utmärkta röst avlastar Per Umaerus och Micael Isacson samt Mathias ”Gian” Kündig och gör Pepperlands Beatlesvärld än rikare.

Pepperland, ”Yes! Yes! Yesterday!”, Stora Teatern 6 september, 2025. Första konserten av två samma dag.

Pepperland: Mikael Isacson, sång, gitarr, bas och klaviatur, Per Umaerus, sång, gitarr, bas och slagverk, Benny Karlsson, trummor och sång, Stephen Salin, sång, klaviatur, dragspel, tubon och slagverk, och Mathias ”Gian” Kündig, sång och bas, samt Henrik Åberg, som gästade som Elvis.

Låtlistan:

Drive my car
If I needed someone
Nowhere man
The word
Ticket to ride
Hitter (quiz): Please please me, Strawberry fields for ever, A day in the life
I need you
Michelle
Girl
Norwegian wood
I’m looking through you.
I’ve just seen a face
Unchained melody (Henrik Åberg)
All shook up (Henrik Åberg)
Heartbreak hotel (Henrik Åberg)
I banken efter tre (Hassåtage-cover)
Bas (quiz): Penny Lane, Something, Ob-la-di ob-la-da
In my life
Wait
Help!
Come together
Everybody’s got something to hide except me and my monkey
While my guitar gently weeps
Golden Slumbers, Carry That Weight, The End and Her Majesty
Yesterday (allsång)
Hey Jude (allsång, gäst Henrik Åberg)
Good day sunshine

Istället för konsert: Förvirring!

Posted on september 1 av Kai Martin

Konsert:

BOB HUND

!!!!!

Zinkensdamm, Stockholm.

Publik: 18000 (utsålt).

Bäst: Hela vägen från starten till målet. Tack, för allt!

Sämst: Teveproduktionen och den för långa pausen.

Fråga: Jaha, vad ska man nu göra Helgen v. 48…?

Man kan ta farväl på många olika sätt. Bob Hund gör det naturligtvis på det bästa vis. Samlar till en musikfest extraordinär där man manifesterar sin musikgärning från över 30 år i tjänst. Bandet 777 konsert blir den sista. Vi var 18000 på plats på Zinkensdamm i Stockholm. Långt fler som hemma också kunde följa den strömmade sändningen från evenentet.

Men att missa detta så speciella avsked på plats fanns ju inte. Bob Hund har bjudit på en resa både för sig själv och sin publik. Men alltid varit konsekvent egna, aldrig tummat på sin originalitet, men däremot ständigt omfamnat sin nyfikenhet.

Det har gjort att bandet – och ja, mycket med formgivaren Martin Kann som ett slags sjunde medlem – ständigt tagit nya kliv. Opera? Check! Teater? Check! Symfoniorkester? Check! Klubbspelningar? Check! Stora scener? Check! Spelat på Polarprisgalan inför Iggy Pop? Check! Husband i ”På spåret”? Check!

Ja, bandet har till och med sålt sina instrument för att utmana sig själva till nytt tänkande.

När bandet kom i 90-talets början sena början var det i ett kreativt flöde med band som Wannadies, Popsicle, Brainpool, Eggstone, Cloudberry Jam, This Perfect Day och Cardigans. Svensk indiepop i sin finaste blomstring.

Men Bob Hund kom från ett annat håll. Inspirerade av Devo, Pere Ubu, Kraftwerk och Philemon Arthur and the Dung valde man det skeva, larmiga, larviga, naiva parat med anarki och kaos i tyglade såväl som otyglad form.

Man kan tro att Bob Hund är en jycke som gör cirkuskonster, räcker vacker tass, springer apport, rullar runt och spelar död. Men i själva är det bandet som får publiken till det. Bob Hund är ett band med stor kontroll och en känsla för perfektion. Inget annat är möjligt om man vill framföra den musiken som gruppen gör. Det är skickligt och lyhört. För längst fram står Thomas Öberg, en av Sveriges främsta publikdomptörer, och manar både orkester och publik till stordåd. Det blir alltid fantastiskt.

Ja, Bob Hund är inget band som man lägger i formalin för bästa hållbarhet. Bob Hund är helt enkelt ett rastlöst band som alltid vill vidare.

Till nu. Eller…

Med spelningen på Zinkensdamm tar man farväl av sin livepublik. Det ska inte bli fler konserter. Men kanske dyker den pigga jycken upp i andra sammanhang.

Bandet till en av få grupper/artister som det liksom aldrig har gått att släppa taget om. Tillsammans med Håkan Hellström och Bo Kaspers Orkester är det dem jag har sett flest gånger. En trio som vågar ta kliv utan att rea ut sin själ.

Nej, jag har inte sett Bob Hund sedan innan de slog igenom. Var inte en av få i en obskyr spellokal som ingen visste om. Jag kom in sent, förhållandevis, men blev väldigt förtjust när jag så fick se bandet på Lollipop vid Lida friluftsgård 1996 och är det än i dag. Herregud, kan man annat. Med de då uppenbara referenserna (ovannämnda) gick det ju inte annat. Något som också förenade bandet och mig med min musikaliska gärning i Kai Martin & Stick! där vi ogenerat blandande in element från just Devo och Pere Ubu med faiblessen för tidiga XTC och punkens energi.

Fler än en gång har jag önskat att just Bob Hund skulle göra en version av ”Jag dansar inte”, men det blev blott en förhoppning. (Istället gjorde gruppen Liket Levers ”Levande begravd” vid någon Kalasturné nere på Röda sten i slutet av 90-talet. Nå, man kan inte få allt.) En låt som visade släktskap, tycker jag.

Men Bob Hund har alltid valt sin egen väg. Det här bli en sorti som kändes i hjärtat. Visst. Första akten var bandet lite drabbat av allvaret och det dröjde innan killarna med gästande Ester Lennstrand fick skakat loss nerverna. Och visst var teveproduktionen inte tipptopp, inte heller Martin Kanns powerpointpresentation, som båda drabbades av tekniska missöden, innan konserten. Dessutom, om man nu vill göra sport av Bob Hunds finalspelning och dela in konserten i halvlekar med halvtid, så hade det varit klädsam med en kortare paus en den ny drygt 30 minuter lång.

Ändå… det blev en rörande final där bandet ibland glömde av att det var just det och larmade och charmade på enligt sedvanligt manér. Men då det var över var det över. Blåorkestern, som man kunde följa i en parad från Medborgarplatsen till Zinkensdamm, klev upp på scenen för att göra en instrumentalversion av ”Den ensamme sjömannens födelsedag” (en av bandets absolut först spelade låtar i karriären). Medlemmarna i Bob Hund stod rörda och tog farväl och inte ett öga var torrt.

Vem ska nu lära oss när det är revolution på gång eller eller att aldrig bli som dom (bli värre)…? Vem ska ge oss folkmusik för folkmusik som inte kan bete sig som folk eller visa det överexponerade gömstället…? Vem ska göra det skeva, tokiga, galna, varma rätt igen, och om igen…?

Tack för allt.

Bob Hund, Zinkensdamm, 30 augusti 2025. Bandets sista konsert.

Bandet: Thomas Öberg, sång, Conny Nimmersjö, gitarr, Johnny Essing, gitarr, Christian Gabel, trummor, Jonas Jonasson, keyboard, och Mats Hellquist, bas samt Ester Lennstrand, vibrafon, Popkollokören och Henrik Svensson, som gästade på gitarr. På scen i slutet även Bob Hunds blåsorkester.

Låtlista:

Rök i dina ögon (ny).
Düsseldorf
Tinnitus i hjärtat
Hjärtskärande rätt (Popkollokören)
Folkmusik för folk (Popkollokören)
Nu har du gått för långt (Popkollokören)
Ett fall och en lösning
Upp, upp, ner
Det skulle vara lätt

Paus

10. Mer än så kan ingen bli
11. Nu är det väl revolution på gång?
12. Allt på ett kort (Henrik Svensson gästar på gitarr)
13. Festen är över (Popkollokören)
14. Blommor på ett brinnande fartyg
15. Tralala lilla mmolntuss, kom hit ska du få en puss
16. Har du inget man kan dansa till?
17. Lilla planeten (extranummer)
18. Sista beställningen (extranummer)
19. RockaBilligt (extranummer)
20. Jag rear ut min själ (extranummer)
21. Den ensamme sjömannens födelsedag (utan bandet, utan sång, men med Bob Hunds blåsorkester – tack och adjölåt)

Melodram med energi – men utan överraskningar

Posted on augusti 23 av Kai Martin

Konsert:

SMASHING PUMPKINS

!!!

Lisebergs stora scen, Göteborg.

Publik: Utsålt (10000).

Bäst: Bandet har ju en knippe låtar som är odödliga, som ”Tonight”.

Sämst: Kunde man inte hållit sig med en keyboardist för dynamikens skull?

Fråga: Vad hände egentligen i första låten då Billy Corgans ljud plötsligt försvann…?

Larmigt och charmigt. Smashing Pumpkins famnade snabbt Göteborgspubliken. Foto: KAI MARTIN

Det ryktas om att Billy Corgan och hans mannar har en masterplan för Smashing Pumpkin inför framtiden. Ut på en omfattande turné, som i Sverige ger Gröna Lund i Stockholm och Liseberg i Göteborg, för att spana in intresset och sedan växla upp. Europaturnén är i sin slutfas. Helsingfors återstår 24 augusti, sedan väntar Reykjavik 26 augusti innan bandet vilar några veckor innan Japan väntar i mitten av september och framåt för att sedan inkludera ostasien och senare Barain och Abu Dhabi (!).

Jo, bandet, som ju i mångt och mycket var ett soundtrack för det mörka emotionella 90-talet, lockar sin publik. Men om det är en fingermätning att Smashing Pumpkins drar fulla hus i nöjesparkerna Gröna Lund och Liseberg är jag osäker på.

Snarare är det ju kvaliteten på showen de bjuder som ska ge ringar på vattnet.

Från start sticker bandet inte under stol med att det ska larmas och charmas. Visst. Ljudet försvann oroväckande i inledande ”Glass’ theme” och Billy Corgans ögon vidgades förfärat för en sekund. Men det dröjde inte länge förrän allt var på banan.

Smashing Pumpkins kan ju som få väva ihop grungens tunga, manglande vemod med närmast söta popmelodier omfamnat av ett melodram av musik. Till det Billy Corgans ljusa, nasala röst som på något vis är det förtvivlade ljuset i ett närmast ogenomträngligt mörker.

Det blir en spelning som alltså inte spar på krutet, som bjuder på favoriter och Berlin-covern ”Take my breath away”, som närmast blir till en ironisk grimas.

Originalmedlemmarna Billy Corgan, James Iha och Jimmy Chamberlin flankeras av basisten Jack Bates och vilt rockande Kiki Wong på gitarr. Hon som förra året deklarerats som fullvärdig medlem i bandet. Arrangemangen bjuder alltså på tre gitarrister, emellanåt förstärkt av programmerad keyboard, som skapar en tät väv av rock.

Det kan emellanåt bli väl kompakt, men manglet bandet bjuder är intensivt och tungt svängigt.

Spelningen på Liseberg är utmärkt, men utan några större överraskningar. Framför bandet, bortom publikhavet, bjuder nöjesparken på attraktioner som Atmosfär, Shanghai, Helix och Valkyria som bjuder på hissnande färder. Den kittlingen mäktar Smashing Pumpkins inte med 2025. Men kanske har bandet, som sagt, större planer framgent för att bjuda sina lyssnare på en svindlande känslomässig tur.

Smashing Pumpkins, Lisebergs stora scen, 22 augusti 2025.

Bandet: Billy Corgan, sång och gitarr, James Iha, gitarr och sång, Jimmy Chamberlin, trummor, Jack Bates, bas, och Kiki Wong, gitarr.

Låtlista:

Glass’ theme
Heavy metal machine
Today
Bullet with butterfly wings
1979
Edin
Pentagrams
Take my breath away (Berlin-cover)
Mayonaise
Disarm
Tonight, tonight
Cherub rock
Bodies
Procelina of the vast oceans
Jellybelly
999
Ava adore
Zero (med innehåll av Ozzy Osbournes ”Crazy train” och Led Zeppelins ”Whole lotta love”)
The everlasting gaze

Way out skyfall – dag 2

Posted on augusti 11 av Kai Martin

Jag hade ju klätt mig för väder dag ett. Min intensivt blå regnrock i trenschmodell från Tenson är lätt och ledig, därmed perfekt för festival.

Men jag lyssnade dåligt på min väderflicka (Z) och trodde att det spridda skurarna jag hörde var nog för att dressa fint.Så på med min brandgula Gant-kostym från Hede Outlet, min Walker Slater, tweedvästen (reafynd hos A Florisson i Helsingør), den 70-talscastade Stenströmskjortan (Myrorna på Frölunda torg), en stickad, blekgrön slips (okänt märke, Kræftens Bekæmpelse Genbrug i Virum), ett par TGA mockaskor (Röda korset, Olskroken) samt min brokiga, rutiga, brandgulstonade Stetsonkeps från Klunserkongen i Nexø, Bornholm. En mix av gammalt och nytt.

Klädseln väcker uppmärksamhet och under dagen blir jag tilltalad av unga människor och äldre, alla med uppskattande kommenter. Trevligt.

Men nu är det ju inte mig som Way out West handlar om. Musiken står, som alltid, i centrum. Även om det förstås till att köra all in festivalmode – allt efter eget huvud.

Torsdagen var en ok start på årets Way out West, men inte mer. (Skrev om den här.) Å andra sidan hade jag inte slagit volter av förtjusning över årets utbud över huvud taget. Men överraskningens tid är aldrig förbi.

*Fingerfärdiga. Bröderna Alejandro och Estevan Gutiérrez skapar stämningar. Foto: KAI MARTIN*

Så jag kikar in i Linnétältet för att lyssna in bröderna Alejandro och Estevan Gutiérrez Hermanos Gutiérrez gitarrbaserade instrumentalmusik. En bra start med ett inte till bristningsgränsen fyllt tält, men tillräckligt för att bidra med energi och engagemang från publiken. Bröderna gör under med små medel med sin musik som är hämtad som från något soundtrack till ett gäng westernfilmer. Lite backgrundtracks hjälper med ackompanjemanget för de fingerfärdiga killarna. En bra, soft start.

*Uppmuntrande. Cherrie har en röst som berör. Foto: KAI MARTIN*

Cherrie gör sin tredje Way out West (om jag räknat rätt) och hennes soul/r’n’b träffar alltid rätt. Hon har ett beundransvärt hjärta för sina lyssnare, är en uppmuntrande mentor, skriver för att stärka, sjunger för att beröra. Så också den här gången. Men, som jag skrev 2023 (läs här!), önskar jag att hon vågar ta klivet ur den formel hon nu har. Förvisso behärskar hon den till fulla, men jag vill ha mer och vill att hon vågar utmana sig själv i skapandet både gällande att skriva musik och hur hon agerar på scen.

Jag har några vänner som alltid är mer pålästa gällande festivalen än jag. Så det är lätt att slå följe med dem. Som mot Höjden där Annie & the Caldwells uppträder. Om Mavis Staples predikade i sann gospelanda i torsdags var det här snäppet mer intensivt. Ms Annie Caldwell har sjungit gospel i mer än 40 och länge med döttrarna Deborah och Anjessica samt guddottern Toni Rivers. Tillsammans med äldste sonen Willie JR, på bas, yngste sonen Abel Aquirius, trummor och pappa Wille SR på gitarr. Mamma Annie är en fena på att sjunga gospel, men hon är också välkänd designer i gospelkretsar, vilket märks på kreationerna gruppen bär.

It’s a family affair. Mamma Annie har hela familjen Caldwells på scen. Foto: KAI MARTIN

Nu sjöng hon med sitt band och sångerskor gospelbudskapets fröjd för förtappade själar. Groovet var det inte fel på, låtarna gav en känsla av improvisation, som för att få igång den där karaktäristiska call and respons, som kryddar gospeln. Men bland alla sekulariserade i denna grönskande öken var det nog ändå svårt att nå fram. Kanske var det någon som såg ljuset, men jag är tveksam. Snart gick också konserter i stå utan att hitta någon stärkande dynamik.

I takt med spelningen ökade också regnet och tack vare en god vän blev jag en regnponcho rikare. Det behövdes. För när jag smet ned för att kika in Sean Kuti & Egypt 80 på Flamingoscenen friskade regnet på rejält. Nu bekymrade inte det legendariske, nigerianske musiken Fela Kutis son. Han bjöd på en intensivt svängig konsert i pappas anda, där han ju tagit över faderns orkester, men med en egen personlig touch. Sean Kuti dansade runt som en boxare i en ring, rastlöst kontrollerade, sjöng och spelade saxofon och hetsade bandet. Bjöd in dem till solospel, ungefär som ett jazzband. Coolast var nog trots allt gitarristen Akinola Adio Oyebola iklädd badbyxor och badrock.

*Moderiktigt. Inte bara bland festivalbesökarna lyste modeintresset. Foto: KAI MARTIN*

Höjden är ju annars den scen där det definitivt händer. Visst, det publika utrymmet är snålt, så det är lätt att missa godbitarna om man inte är på plats tidigt. Så med Yukimi Nagano, Little Dragon-sångerskan, var jag där i god tid. Dels för att jag verkligen vill höra hennes soloutflykt, dels för att det inte var så mycket som konkurrerade.

Med nyligen släppta soloalbumet ”For you” (lyssna här!) har hon delvis tagit kliv utanför Little Dragons sfär. På scen finns bandet med trummisen Erik Bodin, som något av en kapellmästare. Men också skicklige keyboardisten André Roots (Kapten Röd med flera), gitarristen Anders ”Agge” Augustsson, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas. Ett coolt gäng med sväng.

Det blir soulfyllt och intensivt, en fin dynamik som är lätt att svepas in i även om musiken är ny. Till det Yukimis röst, som lekfullt och avslappnat rör sig genom melodierna. Hon har en ton att älska, karaktäristisk, smeksam och klar, skir, stark och vacker.

Det är inte alla spelningar jag ger hela min uppmärksamhet, för jag vill ju ta del av så mycket. Men här var det en fröjd att stanna.

Så när jag kommer ned till Molly Sandéns spelning på Flamingo blir jag paff. Hon är ju en stjärna, har en röst som går rätt in i själen. Jag kan fortfarande minnas henne under Diggilooturnén på Slottsskogsvallen 2008 då hon blott 16 år gammal gör en version av Leonard Cohens ”Hallelujah”, som slog omkull allt. Mästerligt. Det är klart att mycket har hänt sedan dess och kanske mest med hennes personlighet som vuxen kvinna och vad hon vill som artist. Hon är nu en slipad låtskrivare med ett personligt uttryck och texter som spinner kring där hon är här och nu. Sjunga kan hon. Självklart.

Men… hennes show – ja, det är mer det än en konsert – lockar mig inte. Tvärt om blir jag irriterad på navelskåderiet. En kamerakvinna följer Mollys varje steg med närgångna bilder. Som vore det något för Melodifestival, ett tevesänt program, för en hel konsert. Men här har hon ju en publik att möta… Nä, det föll bort.

Jag kikade in lite på Kelly Lee Owens konsert i Linnétältet. Men hennes solokonsert med elektronisk touch lockade inte och blev för statisk, även om det var snyggt på håll.

Snyggt på håll. Men Kelly Lee Owens enmansshow blev för statisk. Foto: KAI MARTIN

Så försökte jag ta mig mot Höjden. Men rusningen efter Molly Sandéns final gjorde att jag inte var ensam om att dras mot Cmat. Det blev knôkat och inte så mycket bevänt med lyssnandet. Synd, för de som stod långt framme fick sig ett musikaliskt äventyr och henne sprudlande show. Kolla in Peter Birgerstams bilder så förstår ni.

Skulle man ha sett. Nackdelen med Höjden är att publikplatsen är för snäv. Så Cmats underhållning gick mig förbi. Foto: PETER BIRGERSTAM

Där någonstans tog jag slut. Eller… mitt knä. En meniskskada och för få möjligheter att sitta gjorde att jag stapplade hem utan att hämta hem kvällskonserterna. Lite synd att missa Little Simz och, kanske, MK Gee och Wet Leg. Men så är det, du vinner och förlorar på en festival.

Way out West dag 1 utan wow-känslan

Posted on augusti 8 av Kai Martin

Man strävar på. Går på sitt sjuttielfte Way out West, kollar in schema, pratar med vänner, försöker hitta förhoppningar blandat med självklarheter och så då en och annan överraskning. Det har varit så sedan dag ett – 2007 – med Way out West. Ibland har jag blivit alldeles rusig, emellanåt modest sval, andra gånger liknöjd för att understundom gapa hänfört.

Kanske ska jag sikta mot ett topp tio vad det lider. Å andra sidan är det två år till 2027 – kanske ska jag spara listorna till dess. Om jag har minnet i behåll.

I år ska jag erkänna att jag inte har gjort kullerbyttor av glädje då jag kikat på bokningarna. Men så har det varit förut. Allt har inte smakat, men Way out West har hållit stilen ändå. Så jag är inte den som målar fan på väggen. Mer än vad det gäller väderleksrapporten, som skvallrade om rikligt med regn fram mot aftonen. Så… på med mina röda Tre Torn-lågskaftade gummistövlar, ett par popprickiga blå byxor, en vit skjorta av okänt märke, en Libertyslips, Stenström slipovern och favoriten Tensonregnrocken av trenschkaraktär plus en blå Stetonkeps på huvudet. (Allt secondhand förutom stövlar och regnrock.)

Jag är redo för det som inte bara är en musikfest utan också en modeparad av rang. Sällan kan man skåda så mycket snygga människor i olika åldrar, kön och ursprung. Det är en fröjd att spana in och en av mina stora glädjeämnen förenat med oväntade möten med vänner och musiken, förstås.

*Soulfylld start. Cymande värmde upp festivalpubliken med skönt sväng. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Cymande, den brittiska soulgruppen, har varit trogna sin genrer sedan starten på 70-talet. Lite laidback à la Curtis Mayfield blandat med Osibisa. Det är dessa herrar som tryggt inleder festivalen i Slottsskogen för min del. Soft, mjukt gungande, med texter om kärlek och likavärde, politiskt utan större gester på Flamingoscenen, festivalens största scen. I Linnétältet håller Nilüfer Yanya, brittiskan, låg profil med sin försiktiga indiepop. Det håller på att bli en smula syrefattigt, om än vänt vackert, men då jag är på väg ut vänder hennes Cocteau Twins-air till något mer intensivt och dramatiskt. Jag stannar förstummad över energin och kraften. Snyggt.

*Skirt explosivt.* *Nilüfer Yanya överraskade med sin spelning. Foto: KAI MARTIN*

Som alltid på Way out West går man sina steg, för detta smörgåsbord av musikaliska möjligheter kräver sina raska promenader. När jag lämnar Linnétältet är det för att passera Azaleascenen med Amaarae där hennes autotunekopplade röst inte lockar (får senare höra att TV4:s sändning brutalt avslöjade att hennes röst var förinspelad, hon orkade alltså inte ens sjunga själv, än mindre mima rätt). Istället väntade Höjden, platsen där under kan ske. Nu var det grungeinspirerade Jasmine 4T. Transartisten Jasmine Cruickshank och hennes grupp är charmig och larmig, rart blandas med energisk rock som urkraft. Men musiken lockar inte.

*Färgstark. Jasmine 4T underhöll utan att övertyga. Foto: KAI MARTIN*

Så vidare tillbaka till Linnétältet där nordiska Kneecap ska hålla sin politiskt kryddade konsert. Den som fått politiker i Göteborg att gå ut med att spelningen borde stoppas. Ja, judiska föreningar likaså. För gruppen står för något så självklart som att palestinierna i Gaza borde befrias och komma ur svält och de dagliga mord som befolkningen, alltför många barn, utsätts för av den israeliska regimen.

Spelningen lockar. När jag ska positionera mig för en kik i det överfulla tältet stoppas jag av Way out Wests utsände fotograf, som vill ha med mig i sin utomhusstudio till festivalmodebilder. Jag tackar ja, smickrad, förstås. Precis som jag var förra året, då i min grårandiga Van Gil-kostym där långbyxorna gjorts om till shorts.

*Stilikon. Stoppades av Way out West-teamet med sin fotostudio. Foto: HANNA MALMQVIST*

Nej, Kneecap är inte min musik. Och de hiphoppande gänget får ett storstilat mottagande och bjuder upp med sina intensiva låtar. De skiftar sina rappa rhymes mellan engelska och irländska, hyllar Henrik Larsson och blåser på friskt utan att tältet blåser bort. Och, ja, palestinasjalarna lyser med sin närvaro.

*Legendar. Mavis Stables med stadiga 86 år var av 75 år på scen håller stilen. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Veteranen Mavis Stables håller å sin sida en mjukare profil på Flamingoscenen. En gospelkonsert med soulförtecken. Hon som har en anrik karriär och som med sin sång också stått på barrikaden för mänskliga rättigheter i USA. Lite av engagemanget har hon kvar. Men då hon pratar om sin hemstads baseballaget (Chicago White Sox) står publiken som fågelholkar. Det är en fin konsert med en röst som är mer baryton än alt, för hon gräver emellanåt djupt ned i registret nästan som för att retas. Ja, det är en legendar vi får se. Med sina 86 år torde hon vara äldsta artisten på årets Way out West. Betänk att hon redan som elvaåring tog sina första scensteg som sångerska i The Staple Singers, tillsammans med sin far Pops Staples och sina syskon, Pervis, Yvonne och Cleotha. Imponerande. Precis som hennes band, som följsamt lydde minsta vink från henne.

*Lättflygande. Becky and the Birds är Thea Gustafsson ensam på scen vilket inte gör musiken rättvisa. Foto: KAI MARTIN*

På Höjdens scen uppträder Becky and the Birds, producenten, kompositören och musikern Thea Gustafssons musikprojekt. Hon är högaktuell och inför årets Grammisgala nominerades hon för Årets album, Årets alternativa pop, Årets nykomling och Årets producent där hon knep det sistnämnda priset. På scen är det bara hon och hennes laptop plus en massa tygsjok. Det räcker inte riktigt för mig för att göra musiken rättvisa. Synd, för bitvis låter det bra, men det blir aldrig någon wow-känsla eller livenerv.

*Håller klass. Irländska Fountains DC är coolt arroganta på brittiskt vis och tjusade med sin gitarrock. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Irländarna Fountans DC gästade Way out West för tre år sedan. Tjusade och ändå inte (läs här!). Det var något som fattades då, kanske för att det var en tidig spelning. Nu tar de Azaleascenen i besittning strax innan sex och är klart laddade. Med sin gitarrock i en smash and grab av Blur och Arctic Monkeys ger de energi till publiken med, om irländarna ursäktar, brittisk självklar arrogans och coolness. Alldeles förtjusade.

*Dunkelt. Portisheadsångerskan Beth Gibbons hypnotiserade med sin konsert. Foto: PETER BIRGERSTAM*

I Linnétältet spelar Beth Gibbons den rockens direkta motsats. Här gäller det att ha öronen på skaft och hålla tand för tunga, för det är försiktig, rikt och vackert orkestrerad musik (ingredienser av båda stråk och tvärflöjt) som den före detta Portishead-sångerskan bjuder. Scenen är dovt ljussatt, som om hon inte vill synas, men blott höras. Det är en fantastisk, närmast hypnotisk spelning som ger mersmak och inför en publik som faktiskt ger henne den uppmärksamhet hon och bandet förtjänar. Det blir förstås rusning när hon kör Portisheads paradnummer ”Glory box” i en personlig tolkning.

*Energiknippe. Iggy Pop gör ingen besviken – inte ens som allsångsledare. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Iggy Pop, rockens 78-årige ständige bråkstake och pre punkikon, står fortfarande för en lockelse. Starten på hans konsert på Flamingo kantas av miserabelt ljud där hans sång försvinner. Men herregud vad han bjuder upp. Västen han bär skickas snabbt all världen väg för att blott hans nu mer pergamentartade, läderskrynkliga överkropp blottas och sedan radas ett pärlband av hans klassiker upp från Stoogestiden såväl som Berlineran med David Bowie strax efter mitten av 70-talet. Han är en fenomenal allsångsledare oavsett om det handlar om ”Lalala”, som i ”The passenger”, eller ”I wanna be your dog”. Han kliver, trots sina grava höftproblem (från ett fall för knappt 30 år sedan som gjorde att fick ett fem centimeter kortare ben på ena sidan), ned framför publiken och det står klart att hur stor han än är så är han inte längre än 168. Han går i klinch med den förtjusta publiken en stund innan han, med hjälp av sin personal, släpas upp på scen igen. Som alltid med Iggy Pop (jag har sett honom en räcka gånger) förväntar man sig att detta blir den sista. Men han är segare än en en och har fler liv än en katt.

Det känns logiskt att Queens Of The Stone Age tar över efter Iggy på den motsatta scenen – de har ju ett samarbete i bagaget för inte så länge sedan. Bandet skulle ha spelat förra året på Way out West, men ställde in med kort varsel. Nu på scen är det äntligen dags för gruppens fans. Men trots rockens mäktighet är det en lam spelning, som inte kvällens starkaste volym kan skyla över.

*Godnatt. Queens Of The Stone Age spände musklerna men lyckades inte lyfta sin spelning till några högre höjder. Foto: PETER BIRGERSTAM*

Jag kroknar och bestämmer mig för att hoppa Kite, som jag inte har imponerats av tidigare (läs här). Visst, det är samtidigt åtta år sedan, men det innebär att samtidigt med bandet stigande karriär (imponerande på alla vis) har jag blivit lika många år äldre. Refused hade jag därmed lite lättjefullt ställt in mig på att se på TV4 Play. Men väl hemma hade bandet klargjort att det inte skulle bli någon tevesändning. Träffade emellertid sångaren Dennis Lyxén under Mavis Staples spelning och han såg rask och kry ut (han drabbades ju av en massiv hjärtattack för drygt ett år sedan) , nyligen med gästspel med självaste Sex Pistols innanför västen.

Växelström? Likström? Kvittar för AC/DC – fullt ös fortfarande

Posted on augusti 2 av Kai Martin

Konsert:

AC/DC

!!!

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64542 (rekord för hårdrockkonsert på Ullevi).

Bäst: ”Highway to hell” är mäktig.

Sämst: Longörerna mellan låtarna.

Fråga: Hur många medlemmar kan AC/DC byta ut och fortfarande vara AC/DC…?

De har ju hänt en del sedan starten, AC/DC. Ja, även för mig sedan den där första gången då min klasskamrat, ”Slummen” kallad, drog på ”High voltage” i pojkrummet 1976. Samma sommar spelade bandet sitt första Sverigegig som mellanakt på dansbanan Cortina utanför Varberg. Då, då Jigs höll hov. Jag var inte där, men min forna GT-kollega var på plats. Då fortfarande tonåring, med häpna öron och ögon. Precis som tvillingarna Janne och Bosse, som sedan blev stora nöjesproducenter i landet.

AC/Dc försvann aldrig utom hörhåll för mig. Men annat tog över. Som punken och min egen musikkarriär. Jag noterade Bon Scotts död 1980 och tänkte väl att det skulle bli även bandets död. Men då klev Geordie-sångaren Brian Johnson in med kepsen djupt nedtryckt i pannan och där sitter den som en smäck än, precis som hans röst och AC/DC. Med honom klev bandet in i MTV-eran och växte till ett arenaband av gigantiska mått. Det var som gruppens explosiva riffrock, bedrägligt enkel, men ack så effektiv gled in och ut ur generationer. Det var rock som passade alla. Ungefär som Motörhead och Ramones. Bandet blev en produkt likväl som en musikalisk succé snart på en t-shirt i slott som koja.

Det skulle dock dröja innan jag kom att se bandet. Men det blev å andra sidan på ett smula dråpligt vis. Harcore Superstar hade ju gjort Troublemakers klassiker ”Staden Göteborg” tillsammans med Lok för Popstad 2001. Det samarbetet gav i sin tur en konsert på Pustervik som i sin tur gjorde att banden tillsammans fick agera förband till AC/DC på Ullevi runt midsommarhelgen. Med väldigt kort varsel kom Hardcore Superstar att ersätta Megadeath i Turin. Tillsammans med fotograf Børge Skotnes for jag med bandet dit och spelningen på väldiga Stadio dell Alpi med plats för över 67000 sittande på Juventus hemmamatcher.

Vi kliver in på arena och göteborgskillarna stirrar hänfört och förtjust över den enorma arenan. Spela inför en storpublik är wow liksom. På Spinal Tap-vis ropar de ”rock’n’roll” innan det slår dem att gräsmattan inte är täckt. Hmm, är italienarna inte rädda om fotbollsplanen? är första tanken. Sedan slår det bandet att scenen är vänd mot kortändan. Det handlar om en spelning för drygt 20000. Besvikna strosar killarna mot scenen innan Adde, trummisen, inser: ”Det är ju dubbelt Scandinavium! Yeah!”. Så vara alla på banan igen och Hardcore Superstar charmade sin italienska publik. Innan AC/DC gick på fick gruppen en chans att träffa bandet. Vi – reportageteamet – fick inte vara med. Men Børge lånade ut sin väldiga kamera till en i Hardcore-crewet, som efter en kort lektion fick i uppdrag att ta foto på banden. Det blev en nervöst oskarp bild, som i krympt format hamnade i tidningen. Sedan gick AC/DC upp och gjorde det som de ska. Rock’n’roll som bara de kan.

Nästa gång blev på Ullevi sommaren 2009 och det var stabilt som ett stålverk. Malcom Young (1953–2017) var fortfarande alert och bandet intakt. Men det har ju blivit några turer sedan dess på samtliga positioner utom Angus Young, som envetet och opåverkad av alla turer och dödsfall envetet riffar och solar på i sina skoluniformer.

Han är 70 år nu. Det märks inte då han och Brian Johnson gör entré med de övriga tre i bandet, som ju närmast är staffagefigurer.

Högspänning. AC/DC kan efter fortfarande över femtio år bjuda på elektriska konserter. Foto (från 28/7): TOMMY HOLL

Han lär ha olika skolkostymer med de klassiska kortbyxorna enligt brittisk manér för varje land han besöker. Som ni ser på Tommy Holls bilder var det gult och blått i måndags. Men nu är kostymen i sammet och buteljgrön, vit skjorta, en lång blekgul slips och en rastamönstrad keps på huvudet och sin svarta Gibson SG i ett stadigt grepp. Bakom honom räknar jag till 45 Marshallhögtalare (fördelade på grupper om tre, 24 och 18) bredvid trummisen Matt Laug, som för att förstärka bilden av högljud rock’n’roll.

Det är från start ett band som bastant tar tag i både konsert och publik. Det är åskådare – ja, min kollega som såg bandet i Cortina är en av dem, på plats för första gången på en AC/DC-konsert sedan dess! – som får allt serverat av bandet. Det är effektivt, tajt, rifftungt och svängigt på det vis som AC/DC tagit patent på. Många gånger klichéer, men det är AC/DC:s sätt.

Nej, Brian Johnson saknar det definitiva klippet i rösten, men håller som 77 år gammal ändå en enastående hög standard i sitt karaktäristiskt pressade röstläge. Stevie Young, brorson till Angus, är en klippa som kompgitarrist och agerar som basisten Chris Chaney ungefär som the Whos basist John Entwistle. Det vill säga på fläcken utan att göra annat väsen av sig en det som spelas.

Imponerar. AC/DC håller sin patenterade stil än. Foto: KAI MARTIN

Istället är det Angus Young som är bandets envetna dynamo. Det är inte bara en fröjd att se utan också fascinerande. Han håller hög underhållningsklass, men han är också en enastående flink gitarrist som gärna visar sitt ekvilibristiska spelsätt. Det är ju hans riff omväxlande med melodislingor som gett gruppen dess sound. Det som en storhövdad publik (bandet har lockat nära 130000 på sina två dagar i Göteborg – nytt rekord för hårdrock på arenan) fortfarande törstar efter.

Det är imponerande på många vis.

Men det är också förvånande med de longörer som bandet bjuder på mellan låtarna. Nog för att killarna behöver det, med ålderns rätt, men nog tycker jag att Brian Johnson kunde bjuda på ett eller annat mer begåvat mellansnack än det han nu grymtande och skrattande pressar fram.

Ändå: AC/DC kan fortfarande efter över 50 år bjuda på högspänning. Starkt så.

The Pretty Wreckless har fått förmånen att vara förband till AC/DC under turnén. Men skådespelaren Taylor Momsen (”Gossip girl” med flera) förvaltar inte tillfället. Lite är det som bandet tillhör Flat Earth Society och inte upptäckt jordens möjligheter. Det händer liksom ingenting. Varför kunde inte ett av våra lokala, begåvade akter fått chansen… som Velveteen Queen?

AC/DC, Ullevi, 1 augusti 2025. Andra konserten av två på arenan. (Den första var 28 juli.)

AC/DC på scen: Angus Young, gitarr, Brian Johnson, sång, Stevie Young, gitarr, Chris Chaney, bas och Matt Laug, trummor.

Låtlista:

If you want blood (you’ve got it)
Back in black.
Demon fire
Shot down in flames
Thunderstruck
Have a drink on me
Hells bells
Shot in dark
Stiff upper lipp
Highway to hell
Shoot to thrill
Sin city
Hell ain’t a bad place to be
Dirty deeds done dirt cheap
High voltage
Riff raff
You shook me all night long
Whole lotta Rosie
Let there be rock
TNT (extranummer)
For those about to rock (we salute you)

Diggiloo omfamnar allt – men behöver ny energi

Posted on juli 28 av Kai Martin

Show:

DIGGILOO

Södra Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 6800.

Bäst: Margaux Flavets röst får tiden att stå still.

Sämst: 40 minuters paus är väldigt lång väntan.

Fråga: Har inte Diggiloo kokat soppa på en spik lite för länge nu…?

Det finns trogna. Det finns återvändare. Det finns debutanter.

I Diggiloo förenas de alla med en förväntansfull publik. År ut. År in. Totalt 20 spelplatser från turnépremiären 10 juli i småländska Kosta till finalen i Eskilstuna 17 augusti. Från Ystad i syd till Umeå i norr, Helsingborg i väster till Stockholm i öster. Det blir många mil med en imponerande stor produktion med allt vad som följer i form av logistik.

Lasse Holms Diggiloo har varit ute varje sommar sedan premiäråret 2003 (undantaget pandemisommaren 2020). Det är imponerande. I ur och skur, i strålande sol och moln, oavsett temperatur eller vindförhållande. Ja, det är inte många gånger man tvingats ställa in på grund av vädrets makter.

Diggiloo omfamnar alla på scen. Nykomlingar som ”Idol”-vinnaren, 16-åriga Margaux Flavet och Melodifestivaldeltagaren, 17-åriga Arwin och veteranen Jessica Andersson, som deltagit i Diggiloo sedan Bockstensmannen era (19 gånger).

Kollektivet är konceptets styrka precis som de individuella kvaliteterna. För här hjälper alla alla till att stråla i strålkastarljuset.

Det handlar om trygg underhållning för hela familjen, från unga till gamla. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en fin tanke. En kväll som denna i Varberg med ljumma vindar i den imponerande Varbergs fästnings skugga med västerhavet lockande utanför är som en dröm.

Det blir en show som innehåller det mesta med ett i stort sett rutinerat gäng som vant hystar hem applåder för sång, framförande och humor. I min bok prisar jag dock högst Margaux Flavet, som med sin röst och själ är som hämtad från en annan tid. Precis som norskan Angelina Jordan, som slog igenom som sjuåring tolkande Billie Holiday i Norway’s Got Talent 2014 (kolla här!). Hon som sex år senare imponerade i America’s Got Talent med sin fascinerande tolkning av Queens ”Bohemian rhapsody” (Lyssna här!).

De delar innerligheten i tolkandet av låtar, som om de sjungit genom eoner av tid, men i själv verket är nykomlingar i branschen. De delar skickligheten med sina röster som är mogna och personliga. Margaux Flavet visade det i teve under ”Idol”-säsongen, men här i ett showpaket blir hon snyggt både en del av ett kollektiv och sin egen strålande stjärna då hon framför sina tolkningar av Etta James ”At last” och Nina Simones version av musikalklassikern ”Feeling good”. Och då har hon ändå konkurrens av Sanna Nielsen, som återvänder till Diggiloo efter tjugo år. Japp, hon är förstås strålande och gör Édit Piaf-klassikern ”Hymne à l’amour” så den ger mig rysningar.

Högt och lågt. Diggiloo 2025 bjuder på allt – högt och lågt. Foto: TOMMY HOLL/KAI MARTIN

Ja, det är ett givande och tagande i 2025-års Diggiloo. Högt och lågt kivas med varandra. Uno Svenningsson är ingen sång- och dansman, men hans röst klingar ljuvligt i sommaren med ”Vågorna” och det Freda’-medley som bjuds. Starkast blir det i ”Under ytan”, som kopplas till Mapeis rap – logiskt då han ju under slutet av 90-talet var svenska rappares gunstling där Blues och Ken Ring använde sig av samplingar med Unos röst.

Musikalartisten Bruno Mitsogiannis är en trygg underhållare med stark röst. När han gör Robbie Williams ”Angels” är det både personligt och starkt.

Jessica Andersson får förstås sin stund ensam på scenen och visar sin enastående bredd. Men jag är inte så förtjust i mixen av ”Wrecking ball” och ”Nothing compares 2 U” som kläs i powerballaddräkt. Desto bättre – och roligare – när hon och Sanna Nielsen utmanar varandra i låtar de gjort i Melodifestivalen (nio respektive åtta) och vem som är den störst divan.

Ola Salo är en favorit som med emfas axlat rollen som underhållare långt utanför the Arks sfär. Senast gjorde han en fantastisk prestation i ”Charlie och chokladfabriken” som Willy Wonka på Göteborgsoperan (läs recension här!). Han har gjort någon vända med Diggiloo tidigare och visar nu vilken bredd han har som artist, både som solist, duettpartner och komiker i Per Anderssons våld (jag återkommer till honom).

Medina – Sami Rekik och Ali Jammali – är folkkära, men glider Arwin utanför min radar. Det når liksom inte fram. Likadant med Mapai, som borde kunna bjuda upp bättre med både sin rutin och sin röst.

Lisa Stadell är precis som Jessica Andersson inventarier på Diggiloo, men viker inte en tum i kvalitet. Hon kan sin dans, hon kan sin sång, men när hon gör Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” så blir mer en snyggt gjord cover än en personlig tolkning. Synd.

Bakom har de bandet som kan allt och skickligt visar det under ledning av kapellmästare Robin Svensson. Till allt detta ska man hantera Per Anderssons nycker.

Åh, jag älskar honom och hans humor. Från – den sena – entrén med bärtaxin, en stackare som kånkar på komikern, ett miljövänligt alternativ, till baklängeshumorn i sagostunden (vad får han allt ifrån?). Och, ja, jag tycker att han är för mycket med sin ständiga närvaro och påklistrade inslag titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att skratta. Inte hans medartister eller publiken heller.

Årets Diggiloo har en svag första akt och en vinnande andra. Totalt en del toppar och några dalar i en hyfsat iscensatt dramaturgi av lätt underhållning. Men konceptet ekar lite grand tomt för mig, som har hunnit se en rejäl portion årgångar under tidens lopp. Nej, det handlar inte så mycket om valet av artisterna som formen på underhållningen. Där får produktionsbolaget i läxa att utmana sig själva för att höja nivån till nästa år – och nästa.

Diggiloo, Sveriges största sommarturné, Södra Fästningshörnan, Varberg, 27 juli 2025.

Artister: Uno Svenningsson, Sanna Nielsen, Medina, Jessica Andersson, Per Andersson, Mapei, Ola Salo, Bruno Mitsogiannis, Lisa Stadell, Arwin och Margaux Flavet.

Bandet: Viktor Sand, saxofon och tvärflöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Filip Olandersson, trumpet. Agnes Darelid, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Mathilda Fritzell, gitarr, fiol och kör, Mattias Fjellström, gitarr och kör, samt Robin Svensson, kapellmästare på keyboard, dragspel och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografer: Sandra Koffer, Linda Hansson, Lisa Stadell och Felicia Loveflo Lindström.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

LED-contentdesigner: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesigner och grafiker: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Thomas Malbeck.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

Ljuvt eko från Göteborgs 90-tal

Posted on juni 28 av Kai Martin

Ljuv musik. Jo And He– med Helena Lundberg Nilsson, Jonas Ingvarsson och Anders Göransson – drog igång på i mitten av 90-talet och slutade först med Jonas Ingvarssons hastiga död i april i år. Foto: PRESSBILD

90-talets Göteborgsmusik var, som musik alltid varit i porten till väster, öppen för influenser. Visst, där fanns Broder Daniel i sin linda med sin sturm und drang-rock. Ja, Union Carbide Productions hade upphörts för att öppna dörrarna på vid gavel för Soundtrack Of Our Lives. Så fanns det ju horder av grupper och artister med förhoppningar och högst ställda mål.

Som Jo And He, men de hette de ju inte då.

Eller som batteristen Anders Göransson skriver: ”Bandet hette först Wiivo men bytte namn till varje ny spelning ungefär. Några av bandnamnen var Moses, General Mothers, Still: the Greenhouse, the Great one hundred och Members of the Expedition.”

Ett rastlöst gäng, alltså. Åtminstone beträffande val av namn. Just Jo And He bestämdes först i höstas. Men det blev ett gäng spelningar under gång. Framför allt på småklubbar i Göteborg med fjädern i hatten då bandet spelade på Embryo, festivalen som 2000 vid Bragebacken i Slottsskogen var ett slags förlaga till Way Out West.

Faiblessen för Brian Wilsons musik och magiska kompositioner med ett under av stämmor och arrangemang fick Jonas Ingvarsson att vilja bilda ett band och skapa egen musik närd samma drömmande, harmonirika landskap som Beach Boys-legendaren.

Om Jo And Hes musik sa han också att den ”stakats ut i det dubiösa gränslandet mellan Elton John och Pixies”. Ja, och Brian Wilson då.

Helena Lundberg Nilsson delad denna Jonas Ingvarsson kärlek och vision till musiken. De träffades i Slottsskogen någon gång tidigt 90-tal och bildade bandet ”Morse and Lewis” (de med kärlek till brittiska deckare i synnerhet ock kommisarie Morse i synnerhet förstår poängen), men ville vidare. Så kom Jo And He.

Jonas Ingvarsson var kreativ (kom längre fram också att ingå i legendariska synt-/industrirockarna Njurmännen) och hade också en grupp kallad bOd (ja, med litet b och stort O, ett skolband på KV konstskola) där Anders Göransson ingick och även Göteborgs indiedrottning in spe Nathalie Barusta.

”Det var hon som liksom sammanförde oss”, skriver Anders Göransson i den chattkonversation som vi har.

”Jag var ju med i hennes band Barusta sedan.”

*Barusta. Indiepop från Göteborg under det ljuva 90-talet. Anders Göransson längst upp till höger.*
*Foto: PRESSBILD*

Han med bakgrund i band som Mystikens Vacuum och artrockbandet Ocal Waltz, som gav ut ett albumet ”Them empty brains” på legendariska Göteborgsbolaget Radium 226.05 (Stonefunkers, Union Carbide, Blue For Two, Cortex med flera) 1988, kom med sin input . Ocal Waltz gjorde också en explosivt imponerande spelning på Hultsfred sommaren 1987, som jag minns väl. En grandios spelning med trist eftermäle; Anders Göransson kom att drabbas av tinnitus efter scenljudet från sidefills-monitoren som hade alltför stark volym.

Explosiv artrock. Anders Göransson, till vänster, ingick i artrockbandet Ocal Waltz (fortsatt från vänster: Mikael Andersson, bas, Niklas Sundling, klaviatur, och Per Undenella, sång och gitarr), innan konststudierna tog över och sedan trumspelandet i Jo & He. Foto: PRESSBILD

Det blev konststudier för honom innan han åter förenades med musiken. Nu håller han ett stadigt grepp om både pensel och trumstockar.

”Så det var Jonas som ville dra ihop ett band för att framföra hans låtar, och han plockade två personer som han redan spelat med.”

Från 1995, när allt startade, höll Jo And He på i mindre, men inte därför mindre ambitiöst skala, fram till Jonas Ingvarssons plötsliga död (undantaget en paus på tio år mellan 2004 och 2014 då livet med barn kom emellan). Som docent i litteraturvetenskap på väg mot en professur avled han i april mitt i steget på väg över Hisingsbron, till stor sorg för familj, vänner och kollegor.

För Jo And He fanns det planer. Planer som de övriga bandmedlemmarna nu väljer att skrida till verket med. Tillsammans med producenten Johan Forsman (Håkan Hellström, Soundtrack Of Our Lives med flera), som mixat om och gjort ny mastring, kommer därför ny musik från arkivet med bandet.

Gruppen var aktiva fram till Jonas Ingvarssons död. Men musiken ska leva vidare.

”Planen är nu att släppa det gamla materialet som 6 EP:s, en varannan månad.”

”Halo: session 1” kommer 4 juli och sedan ska det rulla på, men också med en än högre ambition.

”Det är ett sätt att hedra honom. Och att bearbeta vår sorg lite. Och ändå få något avslut. Vi hade egentligen tänkt gå in i studio snart med nytt material. Finns nu en lös plan att spela in det senaste materialet med andra musiker som får ersätta Jonas.”

Jag rannsakar mitt minne ur mitt journalistkarriär som nöjesreporter där mängder med musik svepte förbi. Somt för att för alltid stanna. Annat som skvalat förbi. Allt kan man inte komma ihåg och kanske är det begripligt med just Jo And He, som ju med alla sina namnbyten liksom aldrig skaffade sig en identitet då på 90-talet. Och jag var ju på Embryo, men minns mest mitt första möte med Håkan Hellström som soloartist.

Men med den exklusiva möjligheten att ha fått höra trions musik nu kan jag säga: Det här är ljuv musik, svensk indie i sin prydno, med varma ekon från 90-talet. Ett fint handslag med Eggstone, men med en mer skir framtoning. Och, ja, visst hörs Brian Wilsons genialitet genom Jo & Hes harmonier.

Jag tror att både han och Jonas Ingvarsson ler i samklang inför resultatet av de kommande releaserna från Jo And He.

Och jag ser fram emot att få höra mer.