Kittlar fantasin. Marcos Moraus ”Cold song” upprätthåller Göteborgsoperans Danskompanis kvalitet och förmåga att både fascinera och utmana. Foto: TILO STENGEL
Det är ju inte utan att Göteborgsoperans Danskompani har skämt bort sin publik genom åren. Under åren med Kompaniets konstnärliga ledare Katrín Hall har man utvecklat sin kompetens och vågat mer och utmanat ytterligare.
Det är fler än en gång som koreografer av yppersta världsklass kommer till Göteborg för att inte bara fullvärdiga en uppsättning utan också involvera dansarna i det konstnärliga arbetet.
Som med Marcos Moraus ”Cold song”, dit också dansarna räknas in som medskapare till koreografin.
Det är ett verk som lever intensivt från start till mål i symbios med Ben Meerweins och Alex Röser Vatiches kompositioner. Inledningen med Zander Constant som ensam dansar i den svartvita scenbilden med dovt, tonat ljus, som ett tittskåp mot scenen. Det är som något överblivet från Leonard Bersteins ”A West Side Story”, scener – och musik – som från nere i New Yorks hamn. Dova mistlurar, hetsig musik och dans som är spatiös, sprättande, knixig där plötsligt ben dyker upp i den innehållsrika lådan som utgör podiet på scenen.
Det utvecklar sig med totalt åtta dansare, som mer Danskompaniets fantastiska förmåga och känsla för takten och dansens utmaningar. Varje individs styrka som dansare blir till kollektivets kraft i koreografin.
Det artar sig mot något som inte kan annat än karaktärisera sig som ett ”work in progress”. Är det en föreställning som ska sättas upp? En konsert? Förberedelser, sladdragningar, en kamp m ot klockan och – lekfullt dramatiskt – Henry Purcells (musik) och John Drydens (text) ”What power art thou?”. Alltså musik från sent 1600-tal med dansarna som träder in i en prestigefylld kamp om tronen med alla med kronan på skulten.
Jo, ”Cold song” är dånande stark musik med mörk, intensiv dans. Danskompaniet har grepp om sina förmågor och sin rörelses fantasi.
Ett svagt kort. Med ”We made a mess!” – koreografen Botis Sevas verk – lyckas inte övertyga. Foto: TILO STENGEL
Det är förstås en utmaning att skapa ett verk kallat ”We made a mess!”, koreografen Botis Sevas dansverk. Med streetsmartness i föreningen med nutida dans från hiphop har det dessvärre blivit något rörigt och oskarpt. Jag har normalt sett inga problem med en blandning av konstarter. Men här interfolieras talade passager med dansnumren. Replikerna ska illustreras med gester, men tajmar dåligt. Det haltar. En scen bjuder in film, animerat och stumfilmscener, som fullkomligt tar fokus ifrån dansen. Jag förstår inte nyttan. Dansen är som hämtad från en skolgård… ja, kanske de där kidsen som kan dansa och vill imponera på klasskamrater. Men i det här sammanhanget blir det ofärdigt.
”We made a mess!” blir dessvärre rörig och imponerar inte alls på mig, som tidigare uppsättningar av Danskompaniet har gjort.
”Past the point” med ”Cold song” och ”We made a mess!”, Göteborgsoperans Danskompani, Göteborgsoperan. Premiär 6 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 21 februari. Spelas till och med 27 februari.
”Cold song”
Koncept och regi: Marcos Morau.
Koreografi: Marcos Morau och dansarna.
Kompositör och ljuddesign: Ben Weerwein och Alex Röser Vatiché.
Scenografi: Max Glænzel Ribas.
Kostymdesign: Silvia Delagneau.
Ljusdesign: David Stokholm.
Dansare:Zander Constant, Valentin Duran, Victor Duval, Angé-Clémentine Hiroki/Viola Esmeralda Grappiolo, Jiwan Jung, Ivo Mateus/Victor Ketelslegers, Einar Nikkerud och Auguste Palayer.
”We made a mess!”
Koreografi: Botis Seva plus Victoria Shulungu och Jordan Douglas som konstnärliga medskapare.
Kompositör och ljuddesign: Torben Lars Sylvest.
Ljusdesign och scenografi: Tom Visser.
Kostymdesign: Ryan Dawson Laight.
Dansare: Olivia Blanch, Mei Cheng, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Claudia Gil Cabus, Logan Hernandez, Da Young Kim, Adam McGaw, Aishwarya Raut, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urgelés González, Josephine Wiese, Xavier Williams och Joonatan Zaban.
Bara hits. Skandinavienpremiären av Max Martin-musikalen ”& Julia” bjuder på extra allt med mängder av hits. Foto: PETER KNUTSON
Cirkus, Stockholm.
Publik: Utsålt.
Bäst: Som i OS – tjejerna.
Sämst: Ljudet från orkestern var grötigt.
Fråga: Hur högt kan Joanné Nugas stjärna stiga…?
Att ha haft över 70 låtar på topp tio på amerikanska Billboard Hot 100 skojar man inte bort. Max Martin – med sina medkompostitörer – kan sin sak när det gäller att producera och komponera poplåtar. Så när jukeboxmusikalen ”& Julia” från 2019 får Skandinavienpremiär är det förstås en föreställning strösslad med popglitter från den 54-årige svensken.
Tillsammans med David West Reads originalmanus (översatt fyndigt, som alltid, av Calle Norlén) förenas 2000-talets främsta popkompositör med William Shakespeares ”Romeo och Julia”. Men nu med en feministisk smällkaramell.
William Shakespeare (Viktor Norlén) håller på med sitt kärleksdrama när ensemblen i allmänhet och hustrun Anne Hathaway (Linda Olsson) protesterar mot det dystra slutet. Varför inte låta Julia (Joanné Nugas) leva…?
Så rullas intrigen igång där striden och vem som ska hålla i författarpennan rullar på intensivt mellan William och Anne genom föreställningen samtidigt som Julia bereds allt större plats i handlingen.
Här blandas härligt sprakande koreografiska nummer från den skickliga ensemblen med rent komiska scener. Där är det främst Sussie Erikssons amma Angelique (amman har en central roll i ”Romeo och Julia”) med Lance i Rennie Mirros gestalt som står för storartad humor och underbar tajming.
Men det är förstår den juvenila Julia, blott 13 år, och hennes öde som är i centrum. Med Max Martins låtskatt i denna kontext ges musiken ett nytt ljus. Skickligt. Joanné Nugas sjunger fantastiskt, växlar från ömsint till kraft och är tonårstrulig och kvinnostark i samma kropp. Oscar Zias Romeo är valpig, men också initialt en smula vilsen i både roll och röst. Det tar sig ju mer plats att han får i andra akten (i den första tjänar han mest lik, men återuppstår i den sinnrika handlingen).
I denna handlingsstrid mellan makarna William och Anne pendlar det mellan tragedi och en pjäs med ett gott slut där kvinnorna ska få säga sitt. Här finns också gaykärlek som spirar fint mellan Martin Rehde Nords Francois och Simon Deimel Lunds May, två sångare som kan knepet att sjunga musikal med känsla och karaktär.
Men det är mest fokus på kvinnorna och här visar de det med emfas. ”& Julia” är en manifestation för kvinnlig kraft, list, frihet och styrka. Det är ren och skär girlpower värd att applådera samtidigt som vi får fnissa åt när Backstreet Boys ”Everybody” raljeras i ett toppennummer av killarna. Men i slutändan står den sig slätt när Joanné Nuges Julia sjunger en brutalt stark ”Roar”.
Visst, ”& Julia” haltar i replikerna, men allt räddas hem med råge i sång- och dansnumren. ”& Julia” är strålande underhållning.
”& Julia”, Cirkus, Stockholm. Skandinavienpremiär 19 februari 2026. Spelas till och med 31 maj.
Musik: Max Martin med vänner.
Manus: David West Read.
Regi: Edward af Sillén.
Svensk översättning, manus och sångtext till ”En chans till”: Calle Norlén.
Musikalisk ansvarig: Kristofer Nergårdh.
Koreografi: Zain Odelstål.
Scenografi: Marcus Englesson.
Kostymdesign: Annsofi Nyberg.
Mask- och perukdesign: Katrin Wahlberg.
Ljusdesign: Robert Hvenström.
Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.
I rollerna: Joanné Nyberg (Julia), Oscar Zia (Romeo), Shakespeare (Viktor Norén),Linda Olsson (Anne), Sussie Eriksson (amman Angelique), Rennie Mirro (Lance), Martin Redhe Nord (Francoise), Simon Deimel Lund (May) samt James Lund (alternerande i rollen som Lance)
Ensemble: Cecilia Wrangel Skoug, Eric Hallengren, Annelie Lindström, Hjalmar Freij, Sofia Ljung, Henric Flodin, Josef Calistas Svensson, Marco Wihlborg, Victoria Perez, Emma Wihlborg, Minou Deilert och Benjamin Trossö.
Hyllar Burt och Hal. Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman hyllar Burt Bacharachs musik – och Hal Davids texter – i ”What the world needs now is love”. Foto: KAI MARTIN
Lunchteatern, Göteborgs stadsteater.
Publik: Utsålt.
Bäst: Anekdoterna, arrangemangen, musiken.
Sämst: Kunde gärna ha varit en halvtimme till.
Fråga: Inte är väl Elvis Costello nordirländsk…?
För drygt 30 år sedan gjorde trion Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman ”The missing fortnight” av Niklas Hjulström och Niklas Källén. En hyllning till Burt Bacharchs musik och Hal Davids texter, vars låtar här fick tjäna som ett snyggt draperat soundtrack till en handling. Örhängen med legendarisk status som fick glittra lite annorlunda och effektfullt på de göteborgska scenerna (jag tror jag såg föreställningen vid tre, fyra tillfällen, alltid lika förtjust).
Det är något med Burt Bacharachs musik, bedrägligt enkel, men desto svårare att återskapa och Hal Davids melankoliska texter som slår an.
Efter Burt Bacharachs död för nära nog tre år sedan har Göteborgstrion dammat av arrangemangen, dragit ifrån handlingen och några låtar, adderat lite annat och skapat en ogenerad och fin hyllning till honom. Under hela veckan på Lunchteatern bjuds musik som de flesta har hört men med anekdoter om Burt Bacharach och Hal David.
Martin Schaub har under de här 30 åren seglat upp som en arrangör av populärmusik av rang. Dels som inblandad i Popical på Konserthuset med artister som Miss Li, Daniel Lemma, Timo Räisänen, Cue och Laleh. Dels som orkesterledare och kompositör för West of Eden, som med sin irländskbaserad folkmusik ihärdigt slagit rot i inte bara Musiksverige. Anci Hjulström är sångerskan, som med karaktäristisk röst – lätt beslöjad och kraft- och själfull – funnits med som bland annat en av sångensemblen Amanadas främsta solister. Så också Patrick Rydman, men som även landat en croonerkarriär bredvid sitt musikskapande. Det senare i samarbete med just Martin Schaub med inriktning på musikaler. I det här sammanhanget kommer hans röst synnerligen till sin rätt.
Det är alltså en trio musiker och artister som väl har odlat sina respektive karriärer och det märks. Tonen är lättsam på scen, men inte desto mindre andaktsfull. Burt Bacharachs musik skojar man inte bort. Åtminstone inte då den framförs. Med roande anekdoter skildrar man den rika karriär som den amerikanske kompositören hade fram till sin död, 94 år gammal.
Självklart får mycket av favoriter och hits stryka på foten när urvalet görs för en timmes underhållning. valet av låtar blir också otippat fyndigt, som då trion Schaub, Hjulström och Rydman plockar in en reklamlåt för Martini and Rossi från 1970 med musik av Burt Bacharach (en reklamfilm där han medverkar tillsammans med sin dåvarande fru Angie Dickinson). Även samarbetet mellan honom och den brittiske, Londonfödde artisten och låtskrivaren Elvis Costello i albumet ”Painted memory” (1998) lyfts fram med den intensiva ”The sweetest punch”. Det blir helt enkelt gott och blandat från en rik repertoar.
Det är solosång från var och en av de tre artisterna på scen, men också stämsång. Låtarna framförs med vördnad och elegans i, främst, Martin Schaubs raffinerade arrangemang och det blir så där lättsamt som musiken ger sken av, men som – om man lånar ett öra eller två – bjuder på så mycket rikare kompositioner än man kan ana.
”What the world needs now is love”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater, 16–20 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen/konserten 17 februari.
På scen: Martin Schaub, klaviatur och sång, Anci Hjulström, sång och kazoo, och Patrick Rydman, sång, slagverk, trumpet och kazoo.
Låtlista:
I say a little prayer
Trains and boats and planes
Do you know the way to San José?
What the world needs now is love
Only love can break a heart
A house is not a home
The look of love
The sweetest punch
Anyone who had a heart
Martini and Rossi
Alfie
Walk on by
I’ll never fallin’ love again
Alway something there to remind me
That’s what friends are for (extranummer)
Samtliga låtar Burt Bacharach, musik, och Hal David, text, förutom ”The sweetest punch” (Burt Bacharach/Elvis Costello), ”Martini and Rossi” (Burt Bacharach) ”That’s what friends are for” (Burt Bacharach/Bayer Sager)
Utmanar. ”Black rider”, med musik av Tom Waits, är en musikal som tumlar om och utmanar. Foto: MATS BÄCKER
Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.
Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.
Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.
Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.
Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen för att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.
Teater-/musikalåret har startat starkt.
”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.
Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.
Översättning: Einar Heckscher.
Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.
Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.
Regi, originalproduktion: Robert Wilson.
Regi: Mellika Melouani Melani.
Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.
Scenografi: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Joakim Brink.
Kostymdesign: Jenny Ljungberg.
Maskdesign: Sun Åberg.
Koreografi: Lidia Wos.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler.
Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.
I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.
Hittar en ny ton. Bland svenska visskatter hittar duon Feiner Rask en ny, mörk, förtrollande ton. Foto: KAI MARTIN
Utopia Jazz, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: Det musikaliska samarbetet.
Sämst: Det blev lite kort.
Fråga: Hur ska Feiner Rask kunna välja ur den rika folkmusikskatten som Sverige har…?
Som sångare i Anywhen och Exit North – det sistnämnda i samarbete med brittiske musikern Steve Jansen (Japan med flera) – har göteborgaren Thomas Feiner skapat musikalisk dramatik. Hans sonora baryton gräver djupt i både röst- och känsloregistret. I dessa sammanhang har han tagit ut svängarna arrangemangsmässigt med ett svårmod kopplat till elegant, storslagen sentimentalitet. Anywhens album ”The opiates” från 2000 tillhör favoriterna i skivsamlingen. Exit Norths båda album (2019 respektive 2023) likaså.
Så det är klart det lockar då han tillsammans med multimusikern och producenten Johan Ludvig Rask ger sig ut på exkursion på jakt efter svenska visor. Ambitionen är att ge klassiker ett nytt djup, en ny ingång och tolka dem efter eget, artistiskt huvud. Projektet är, vad jag förstår, ännu i sin linda. Men spelningen i november på Utopia Jazz sålde snabbt slut, så den hann jag aldrig se. Nytt försök nu och vid en lika välbesök tillställning skapade verkligen duon mörka, spännande stämningar.
Det blir vibrerande ljudlandskap med Johan Ludvig Rask som ett slag Don Partridge, en klassisk gatumusikant, som spelade allt – trummor och gitarr – på en och samma gång. Till det Thomas Feiners eleganta, drabba, mörka röst som bara i sig skapar stämningar. Men som är också, när så krävs, flörtar med jojken och som utmanar de melodier som vi hört i allt från skolavslutningar till vårkonserter eller när vi kurar skymning till hösten. Det blir både avskalat och dramatiskt, minimalistiskt och stort med musik som andas både tungt och lätt.
Så får ”Idas sommarvisa” inte bara en brittisk språkdräkt – handplockad ur EU songbook, översatt av brittiske folkmusikern Fred Lane – utan också en helt annan ton, som blir trolsk, dov och mystisk.
Thomas Feiner är en perfekt ledsagare, förklarar musikens tillkomst och bjuder på en historielektion interfolierad med den invitationen till Feiner Rasks tolkningar. Det blir effektivt, okonstlat och spär på fascinationen för det båda gör.
Allt är, som sagt, i sin linda. Fler sånger ska utforskas och adderas till samlingen. Allt sparsmakat och för just Feiner Rasks syfte. Men det är redan nu fascinerande, som när man gör Fred Åkerström-klassikern (Tom Paxtons originallåt) ”Jag ger dig min morgon”. Det blir en version i en försiktig upptempo, som mot slutet går in i något slags ”Strawberry Fields”-mystik. Eller ”Vårvindar friska”, den sorgliga visan från 1828, som blivit en käck vårhymn för studentkörer vid valborg. Här fångar Feiner Rask in melankolin och dramatiken. Kanske har man också adderat de verser som strukits för att göra texten mer käck. Hur som, här omfamnar duon mörkret och den svenska folktonen med ekon från samernas vidder. Skickligt.
Feiner Rask, Utopia Jazz, Göteborg. 10 februari 2026.
Är: Thomas Feiner, sång och slagverk, och Johan Ludvig Rask, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, slagverk och sång.
Låtlista: 1. Ida’s summer song (Idas sommarvisa, översatt av Fred Lane, för EU songbook). 2. Du är den ende. 3. Vårvindar friska. 4. Jag ger dig min morgon. 5. Visa vid midsommartid. Paus. 6. The sun fell softly on the ocean (Så skimrande var aldrig havet, översättning Felix Taube). 7. Höstvisa. 8. I only believe in untold stories (Exit North-sång). 9. Casteo (Thomas Feiner-sång). 10. Visa vid midsommartid (i engelsk version – extranummer).
Lekfullt och allvarsamt. William Shakespeares sonetter blir levande när koreografen och regissören Kenneth Kvarnström tar sig an 28 av dem. Foto: MALIN ARNESSON
Kenneth Kvarnströms känsla för rörelse är oomtvistad. Som en av Sveriges ledande koreografer kan han skapa tyngdlöshet och dramatik av det mest. Skickligt förenar han musik med motorik. Med ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern förenar han dessutom text. Och då inte vilken text som helst, utan ett urval av William Shakespeares sonetter. Under en timme och en kvar skapas en lustfylld föreställning som omfamnar texternas allvar och lek, som får de sex aktörerna på scen att utmana både sig själva och sonetterna. De är överraskande, underhållande, fascinerande och uppslukande.
Jonas Nordberg är väl i förstone ingen skådespelare, men en desto säkrare lutspelare. En i sammanhanget inte oväsentlig uppgift. Han trakterar instrumenten med stor skicklighet och skapar med sin musik en passande anakronism. Dansaren Rachel McNamee rör sig normalt sett med Danskompaniet på Göteborgsoperans scen, men får här ta steget som skådespelare – oftast på engelska – men förstås med scener som blommar i vacker koreografi. De här två bildar en helhet med de övrigas – Philip Zandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungstig och Maria Salomaa – skilda skickligheter och rutin.
Till det den symbios som Joonas Tikkanens ljus- och videodesign bildar med Dan Andersson subtila, ibland uträtta ljuddesign och den scenografi som Kenneth Kvarnström skapat med Joonas Tikkanen. Det är poesi i rörelse med dramatik, vackert och fult, drabbande och pulserande. Musik – ni kan se varifrån i listan nedan – är från vitt skilda håll. Ensemblen bjuder upp, som ljuvt sjungande Philip Zandén eller Emil Ljungstig, eller i flerstämmigt. Men, och det ska jag erkänna, jag hörde varken Bryan Ferrys magnifikt känsliga ”Sonnet 18” eller Rufus Wainwrights ”Sonnet 20” (kanske har de strukits ur ljudbilden för Jonas Nordbergs skicklighet sedan premiären). Å andra sidan är Prodigys larmande ravepunkiga ”Firestarter” med Emil Ljungstig som en kanin uppflugen ur något hål från Alices Underland svår att ducka för. Friskt!
Ja, det är ett mischmasch av stilar och stämningar. Just därför så härligt att få bevittna, då allt hålls samman så skickligt av såväl ensemblen som regissör, scenografi, ljud, ljus, video och musik.
”Sonetter”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 4 februari. Spelas till och med 21 februari.
Text: William Shakespeare i översättning av Lena R Nilsson.
Regi, kostymdesign och scenografi: Kenneth Kvarnström.
Ljus- och videodesign samt scenografi: Joonas Tikkanen.
Maskdesign: Katrin Lind.
Ljuddesign: Dan Andersson.
På scen: Karin de Frumerie, Emil Ljungstig, Rachel McNamee (från Göteborgsoperans Danskompani), Jonas Nordberg (även lutspelare), Maria Salomaa och Philip Zandén samt Johan Gry (inspelad röst) och Lena R Nilsson (inspelad röst).
Nära magiskt. När Miriam Bryant skalar av sin musik till akustiskt blir det nära nog magiskt. Foto: SIMON LJUNGMAN
Göteborgs konserthus.
Publik: Utsålt (drygt 1200).
Bäst: Miriam Bryant sång.
Sämst: Det avslappnade blev lite för avslappnat emellanåt.
Fråga: Har Miriam Bryant hittat tillbaka till musiken nu…?
Det har hänt något med Miriam Bryant. Ja, förstås väldigt mycket om man räknar sedan genombrottet som kom med hennes medverkan i ”Så mycket bättre” för drygt tio år sedan. Hon har ju intagit inte bara svenska folkets hjärtan utan också de stora scenerna. Antingen i eget namn eller som gäst med, främst, Håkan Hellström på Ullevi. Insatser som har varit så berörande starka att det vore synd och skam om de inte gjorde ett duettalbum.
Men… det jag främst tänker på är hur hon har utvecklats som artist. Det är några år sedan jag såg en Miriam Bryankonsert. Tror det var Way out West 2018 och hon levde ut sin rockdrömmar och halsade ur en flaska vitt vin. Det lät okej, men var också en signal på något oroväckande. Det har hon skakat av sig med en mer nykter syn på tillvaron. Med detta har också insikten om hur musik ska framföras kommit. Musiken som i sin jakt på perfektion naglat fast henne i något hon inte vill vara i eller med. För mycket förprogrammerat. För mycket bestämt. För långt ifrån att musik ska byggas utav glädje, spontanitet…
Så för att bryta sig fri och hitta tillbaka till musikens glädje uppstod då idén om denna hennes akustiska turné, som är i sin linda när den når Göteborgs konserthus för två kvällar.
För de som undrade varför hon hade ett halvt vardagsrum med sig på ”Idrottsgalan” i SVT för några veckor sedan får man förklaringen nu. ”Vardagsrummet” är hennes chilla place, som hon har tagit med på resan för att kunna slappna av i sin egen miljö. Det ser lite apart ut, men funkar ändå. Å andra sidan funkar det mesta med Miriam Bryant.
Intimt. Miriam Bryant bjuder in publiken med sin akustiska turné. Foto: SIMON LJUNGMAN och KAI MARTIN
Med beslutet att vara återhållsam med drickandet har – och detta är min tolkning – hon vunnit så mycket. Framför allt som sångerska. Hon är tryggare, bättre och mer skicklig. I somras med Håkan Hellström var hon helt hisnande bra med en sångteknik som bländade.
Den förmågan besitter hon också denna kväll, men i ett mindre svulstigt sammanhang.
Kaxigt kliver hon med band in på scen med påslaget ljus i salongen. En artistiskt rätt så påver entré utan intromusik. Pang på bara med gruppen och, även detta kaxigt, med den omdebatterade ”Inte tillsammans”, som artisten Sandra Beijer menar är texten till hennes ”Affären”. Ingen kommentar på scen. Bara låtens styrka.
Allt är avskalat och, som hon kallar det ”ett experiment som ni är välkomna att delta i”. ”Det är som jag klär av mig naken på ett osexigt vis”, fortsätter hon. Men så blottläggande blir det inte. Eller… inte mer än de blottläggande hon redan gör med sina närmast dagbokslika texter. Det är ju just hudlösheten, direktheten och det oförställda som är hennes styrka.
Det blir nära inför en andaktsfull publik där musiken verkligen får tala. Hon har ett lyhört och mångfacetterat band på scen, som lätt växlar instrument och som därmed ger låtarna dynamik. Det improviseras, leks och skapar därmed en lätthet av låtarna. Men det är en konsert heller inte utan trams. En frågelåda, som stått i foajén inför konserten, vittjas och frågor från fansen ställs, som ”Vem är din favoritskidskytt?”. Men Miriam Bryant är ingen showartist. Det är musiken, låtarna och texterna som mår bäst av att få hamna i centrum. Det är då det nära nog blir magi.
Miriam Bryant, Göteborgs konserthus, 31 januari 2026.
På scen: Mats Sandahl, kontrabas, cello, tolvsträngad akustisk gitarr, akustisk gitarr och sång, David Larsson, piano, orgel, munspel, akustisk gitarr och sång, Oskar Bettinsoli Nilsson, akustisk gitarr, elgitarr och sång, John Bjurström, trummor, slagverk, klaviatur och sång, Miriam Bryant, sång.
Stjärnorna stod inte rätt när komikern, skådespelaren och konstnären Peter Apelgren gjorde sin debut på Göteborg stadsteater 2011.
Det var då som han hade huvudrollen i pjäsen ””Profeten i Västra Götaland”. Men efter några föreställningar ställdes den in. Peter Apelgren hade drabbats av diabetes och yrsel. Skådespelarkarriären kom på skam.
Nu tar han igen det. I höst gör han musikaldebut i ”Så som i himmelen” – succéfilmen som blev succémusikal.
– Med detta avrundar jag min karriär. Det ska bli så roligt, säger han.
Mot Göteborg. I höst får succémusikalen ”Så som i himmelen” premiär i Göteborg. Kvar från Stockholmsuppstättningen (2018–2020) är Tuva B Larsen och Philip Jalmelid. Bland de nya på scen finns Peter Apelgren och Sanna Nielsen. Foto: MATS BÄCKER
Peter Apelgren har under en lång spelperiod uppträtt med ”Livets efterrätt” – från premiär 2024 fram till finalen i Göteborgs konserthus i höstas. Det var ju tänkt som slutet på en omfattande och framgångsrik scenkarriär för Göteborgsprofilen, komikern och konstnären. Men…
– Jag blev kontaktad av producenten Johan von der Lancken, som frågade om jag ville vara med i en musikal. Jag pratade vidare och vi snackade om ditt och datt då han frågade igen. ”Allvarligt, vill du vara med i ‘Så som i himmelen’?” Jag tvekade och sa att jag inte visste om jag räckte till sångmässigt. Men så gjorde vi ett test med regissören Markus Virta och Fredrik Kempe och jag fick rollen, berättar han.
– Så gick jag hem och berättade det och då svara Anna (Mannheimer, Peter Apelgrens fru, reds anm): ”Nej, det ska du inte. Du ska ju sluta.” Så det tog några dagar innan jag svarade och sa att jag tackade ja.
Tvingades ställa in
Men att vara komiker med eget manus och en egen spinnande motor på scen är något annat än att ställa sig inom en rolls ramar med skrivet manus och en regissör som håller i taktpinnen. 2011 skulle Peter Apelgren göra huvudrollen i den nyskrivna pjäsen ””Profeten i Västra Götaland” på Göteborgs stadsteater. Det kom till premiären. Men kort därefter ställdes hans medverkan in.
– Jo, ja… men det var en grej för sig. Jag hade drabbats av diabetes utan att veta om det. Fick yrsel. Samtidigt hade jag gjort mycket på kort tid, säger han och börjar rabbla.
– Jag var med och vann ”På spåret” med Hélène Benno, spelade med Robert Gustafsson, hade egna föreställningar och Anna och jag flyttade från lägenhet till hus; allt hände. Så när jag drabbades trodde jag att det var stressen. När jag träffade en läkare sa han att det inte var konstigt att jag blev sjuk.
Musikaldebuterar. Peter Apelgren gör sin musikaldebut med uppsättningen av ”Så som i himmelen” på Lorenbergsteatern. Foto: TOMMY HOLL
Men nu är han redo för sin insats som lanthandlaren Arne (Lennart Jähkels roll i filmen) när uppsättningen har premiär på Lorensbergsteatern 17 september i år.
– Jag är inte orolig. Jag har spelat min föreställning, ibland dubbla föreställningar på en dag.Det har gått bra. Nu får jag avrunda min karriär med en musikal. Det ska bli så roligt, säger han och utbrister.
– Tänk att få spela med Sanna (Nielsen) – hon är ju inte sann så bra hon är. Och de andra. Jag har blivit så till mig att jag funderar på om det inte borde göras en Göteborgsmusikal.
Så utbrister han i en rad favoritmusikaler, som skulle tjäna som inspiration. Så… än är kanske inte Peter Apelgrens scenkarriär trots allt inte över.
Sanna Nielsen är förtjust
Huvudrollsinnehavarna Tuva B Larsen (Lena, som spelas av Frida Hallgren i filmen) och Philip Jalmelid (Daniel Dalérus, Michael Nyquists roll i filmen) är kvar från den succéartade sejouren på Oscarsteatern. Den från premiären hösten 2018 fram till pandemin släckte ljuset. Men övriga i ensemblen är nya för Göteborg, dit uppsättningen var planerad att komma hösten 2020. Bland dessa Sanna Nielsen, som tar över Malena Ernmans roll som Gabriella (Helen Sjöholm i filmen). Hon är förtjust.
– Jag fick frågan i logen när jag spelade ”Änglagård” på Oscarsteatern. Jag tackade genast ja. Filmen har jag sett tusen gånger, ”Gabriellas sång” tog jag snabbt upp på min repertoar efter att jag hade sett filmen första gången. Och Helen Sjöholm är ju en stor förebild för mig, säger hon.
– Men när jag skulle sjunga den nyligen insåg jag att jag att jag var tvungen att göra den i en karaktär. Jag fick analysera den, gå igenom texten och vem Gabriella är. Låten hamnade plötsligt i ett helt annat sammanhang och jag fick tårar i ögonen.
Men hon är inte bara förtjust i att hon har fått den prestigefyllda rollen som Gabriella. Hon är också glad över att få återförenas med Åsa Fång, Christopher Wollter och Philip Jalmelid.
– När jag gjorde min premiär i en musikal var det med dem i ”Doktor Zjivago” i Malmö. Vi hängde med varandra jämt, det är så roligt att få återse dem.
Hållit det hemligt
Hon ”flyttar” ner till Göteborg för repetitioner i slutet av augusti och får då tillfälle att träffa sin släkt som bor här.
– Jag har fått hålla detta hemligt, men nu vet det. Det ska bli fint att få ses och att få hjälp med barnvakter de gånger min son är med ner.
Per Morberg gör Gabriellas man Conny i filmen, en brutal man som misshandlar sin hustru. Den rollen har gått till Robin Stegmar, som gör sin första stora musikal med ett men.
– Det här är den enda rollen som inte sjunger, erkänner han snopet.
Men han är ändå glad över att ha fått möjligheten och ser fram emot att spela den på Lorensbergsteatern.
– Jag såg filmen härom dagen, men har valt bort att se musikalen. Jag vill skapa min egen karaktär. Visa att ingenting är svart eller vitt. Att man någonstans ska förstå Conny. Men det ska bli för jävligt att vara elak mot Sanna. Hon som är så otroligt trevlig, erkänner han.
En lång resa
Paret Carin och Kay Pollack har fått göra en lång resa med sitt manus som ligger till grund för filmen (2004), som regisserades av Göteborgssonen, Kålltorpsgrabben Kay Pollack, 87 år gammal. Han och hans sjutton år yngre hustru är både förtjusta i att filmen fått ett förlängt liv genom musikalen.
– Vi hade fått flera förfrågningar från både Australien, England och Holland om att gör musikal av filmen, säger hon.
– Ja ,det var många som var tagna av filmen, fortsätter han.
– Det var viktigt att det var vi som fick skriva manus, så när Vicky von der Lancken köpte rättigheterna blev det klart.
Tillsammans med kompositör Fredrik Kempe började sedan ett drygt arbete, som sedan mynnade i musikalen.
– Det var ett äventyr där vi skulle välja vad som skulle vara med och inte, säger Carin Pollack.
– Vi åkte till London och såg musikaler. Sedan läste vi böcker. ”How to make a musical”, så att säga, skjuter Kay Pollack in.
Musikalen fick vingar
– Vi satt i två år i Fredrik Kempes studio för att få allt på plats. Jag tjatade på Fredrik om att det skulle vara som Puccini, alla känslorna skulle vara med, fortsätter han och syftar på den italienska kompositören med verk, operaklassiker som ”La bohème”, Tosca” och ”Madama Butterfly”.
Efter premiären hösten 2018 har musikalen fått vingar och flugit runt i världen, men för Fredrik Kempe är det första gången sedan i Stockholm som han engagerar sig i uppsättningen.
– Jag har valt bort det. Men nu är det en uppsättning som är som den i Stockholm. Vi hade audition för ett år sedan här i Göteborg och det är fantastiskt att vi lyckades hitta så många från stan och dess närhet.
”Så som i himmelen”, musikal, premiär på Lorensbergsteatern, Göteborg 17 september 2026.
Musikalen är baserad på filmen med samma namn (manus Carin och Kay Pollack, den sistnämnde även regissör) med premiär 2004. Den blev en tittarsuccé. 2018 hade musikalen premiär på Oscarsteatern. Därefter har den spelats i flera länder och även på flera ställen i Sverige. I Göteborg skulle Stockholmsuppsättningen kommit hösten 2020, men pandemin ställde in de planerna. ”Gabriellas sång” av Stefan Nilsson (musik) och Py Bäckman (text) blev i Helen Sjöholms version i filmen en hit.
Regi: Markus Virta.
Manus: Carin och Kay Pollack med hjälp av Edward af Sillén.
Författare: Kay Pollack.
Kompositör: Fredrik Kempe.
I rollerna: Sanna Nielsen (Gabriella), Tuva B Larsen (Lena), Philip Jalmelid (Daniel Daréus), lanthandlaren Arne (Peter Apelgren), Åsa Fång (Inger), Robin Stegmar (Conny) med flera.
För allt annat än döva öron. Stereo Mc’s Rob Birch är som en speedkula från start och får hela Pustervik att koka. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: 500.
Bäst: Den aldrig sinande energin.
Sämst: Det blir lite stereotypt.
Fråga: Hur länge orkar Rob Birch, 64, pumpa på…?
Stereo Mc’s var några som på 90-talet inte bara fick södra London på fötter utan en hel generation. Någonstans mellan rave, hiphop och EDM pumpade de på och var ständigt bubblande på en MTV hos någon. Det i sin tur fick fart på Stakka Bo, som rörde sig i samma musikaliska härad, och faktiskt också E-Typ, men sin mer eurotechnoorienterade nisch i genren.
90-talet var Nick Hallams, producenten och dj:n, och Rob Birchs, den strålande, energiske frontmannen, årtionden tillsammans med sångerskan Cath Coffey. En trio födda -60, 61 och 65 som nu väckt liv i konstellationen och med slagverkaren Tansay Omar (som ersatt trummis Owen If, som avled 2022) gör en försvarlig mängd spelningar i Europa med stopp i Göteborg.
Det är klart att det är läge för nostalgi för den generationen som hade Stereo Mc’s som soundtrack för 30–35 år sedan. Det kan om inte annat anas på publiken, som långsamt stävar in i salongen. Men det pockar på och stora salen fylls på med förväntningarna där ingenting kommer på skam. Rob Birch är på fötterna från start. Ja, även Cath Coffey, men som håller armlängds avstånd initialt, stram och svårflörtad. Hon är där för att göra sitt i denna avkrok i Norden (bandet gästade Kägelbanan i Stockholm kvällen innan).
Men med Rob Birch som ledsagare och engagerad friskis och svettis-ledare blir det inte en tur i någons barndom, en längtan efter något från förr. Istället bjuder Stereo Mc’s friskt upp till ett här och nu. Ja, ja, i och för sig med låtar från då (det har inte blivit så mycket nytt). Men allt är uppdaterat, varje låt är en så kallad extended version. Rob Birch fixar förtjust själv sina sångeffekter via en lite mixer kopplad till mikrofonen. Förövrigt de få gånger som han står still.
Han utmanar. Han uppmanar. Han frammanar. Här ska ingen komma undan festen. Alla är bjudna. Och, som han säger, detta är live!
Redan i grundsetet kommer de stora hitlåtarna ”Connected” och ”Step it up”, men också ”On 33” från debutalbumet ”33-45-78” (1989). Med tiden har publiken hettats upp till kokpunkten och i sista omgången extranummer smäller Cath Coffey av ett bländande leende. Det hårda jobbet har gått hem. Stereo Mc’s pumpar liv också i 2020-talet.
Stereo Mc’s, Pustervik, 24 januari 2026.
Är: Nick Hallam, dj/produktion, Rob Birch, sång, Cath Coffey, sång, och Tansay Omar, slagverk.
Låtlista:
Fade away
Everything
Black gold
Pressure
Connected
Changes
On 33
Elevate
Step it up
Place
Running
Sketch (extranummer)
Lost in music (extranummer)
We belong in the world together (extranummer)
Creation (extranummer)
Thank You (falettinme be mice elf agin) (extra extranummer Sly and the Family Stone-cover)
Mina ögonbryn höjs när jag läser GP:s dödsannonser. En gymnasiekamrat har lämnat jordelivet 69 år gammal. Han var en excentrisk klasskamrat, tystlåten, brutalt skoltrött, men visade på en intellektuell skärpa som ibland häpnade. Som när den mörkt blå, ja till och med brune, historieläraren skulle sätta grabben på plats under en lektion. Utspilld över sin skolbänk längst bak i salen fick han en fråga av den Caligula-liknande magistern (dock utan pekpinne för pennalism), som skulle sänka den tillspillogivne under bänken, ned på golvet och bli ett med dammet. Det blev aldrig så. Min klasskamrat, som tillsammans med mig och ett annat gäng illustra elever tvingade gå om etta på grund av för dåliga betyg, reste på huvudet och svarade adekvat och kunnigt på frågan för att sedan sänka skallen mot vila mot bänken igen. Det visade sig att han var extremt kunnig i just historia, men att han under högstadiet hamnat i en lärares våld som inte klarade att hans elev var kunnigare än honom och därmed frös ut adepten. Där och då slog skoltröttheten till och en enstöring blev än mer en störig.
Nu har döden slutit honom i sin famn, sörjd av sin mor och sin bror med familj.
Jag har googlat honom under livets gång, men han har flugit under radarn, utan titel, märkbar jobbkarriär, utan ett noterat liv för oss utanför. Jo, döden nafsar oss i nacken.
Tagit farväl. Anders Möller, en rocker av rang, har lämnat oss. Foto: KAI MARTIN
Så hinner jag knappt hämta andan förrän nästa dödsbesked kommer. Anders Möller, en rockens kraftkarl och ödmjuke tjänare har lämnat oss.
Jo, jag visste att han var sjuk. Men hade svårt att ta in det och hur sjuk är sjuk? Läkarkonsten klarar så mycket nu mer, men – förstås – inte allt.
Några år efter ovan nämnda gymnasieperiod stötte jag på honom för första gången. Då som juvenil trumslagare i Partillebandet Slobobans Undergång, ett av de första punkbandet i Göteborgsområdet, med spelningar på Sprängkullen. Det var 1978 och punken flög igenom luften och sögs in i mitt blodomlopp. Främst blev jag väl vän med bröderna Per och Staffan Hassling. Kanske inte så konstigt, som född 2 december 1962 var Anders Möller en minior i sammanhanget. När vi andra möttes på rockklubbar hade inte han ålder för att komma in.
Han lämnade bandet 1979 och jag förlorade honom ur sikte för att höra honom i the Few tillsammans med bland andra Magnus Tengby. Nu som sångare och gitarrist. Jag vill minnas, och rätta mig om jag har fel, att dessa herrar med övriga i the Few ingick i bandet Les Twist, som var en popbandsdröm med fransk touch (randiga Picasso-tröjor) initierat av Henrik Cederberg perioden innan han blev medlem i Kai Martin & Stick!. Det finns en obekräftad historia om hur Möller och Tengby kom till replokalen på Sprängkullsgatan, i landshövdingehusen mot Skanstorget. När de öppnar dörren fångar de Cederberg mitt i ett Pete Townshend-hopp, allt för att allt skulle vara noga inrepeterat inför kommande spelningar. Det blev aldrig något av det bandet, men the Few – med radioprofilen Stefan Livh på trummor – gick från the Chosen Few till just the Few. Fick en karriär som underhållande coverband. Bland annat gjorde de en sejour som husband på Valand i 90-talets början med gästartister som Thomas Di Leva, Lisa Nilsson (innan genombrottet) och Sven-Ingvar (som innebar startskottet på deras stora comeback).
Anders Möller hade en röst av stål och klarade otvunget alla möjliga genrer. Hårdrock? Inga problem. Tom Jones? Fantastisk. Tillsammans med Stonefunkers Emrik gjorde de en show med crooner-/Las Vegas-tema under rubriken ”Vic Fountaine vs Tony De Wonderful” på Trädgår’n 2003. Underhållande och skickligt.
Mångfacetterad. Anders Möllers kunnande på scen spände över mängder av olika genrer. Här bilder från Slobobans Undergång på Musikens hus hösten 2025, Nationalteaterns Rockorkester på Liseberg1 september 2022 och minnes- och hyllningskonserten på Pustervik till Bruce Emms ära några veckor senare. Foto: KAI MARTIN
Jo, han var mångfacetterad. The Few blev så småningom Black Ingvars, som kanske blev kronan på rockverket för Anders Möller. Men han var också en period med i glamrockbandet Swedish Erotica och, de sista åren, i Nationalteaterns Rockorkester. Ja, han gjorde också en ödmjuk comeback i Slobobans Undergång för drygt tio år sedan, som stöttepelare och rutinerad rocker i punkbandet som startade hans karriär.
Anders Möller svävade aldrig iväg. Han var generös privat och jordnära. Under större delen av sin levnad jobbade han som hamnsjåare parallellt med sitt uppdrag på rockscenerna runt om i Norden.
Nu har hans röst tystnat, hans sista riff klingat ut och hans sista takt slagits. Trist och sorgligt.
Det känns inte länge sedan som jag gick med mitt barnbarn från förskolan och passerade Anders med fru utanför deras hem. Kanske bara något år sedan, en vår, försommar eller precis då terminen startat. Det blev ett trevligt möte, ett kort snack om livet. Inte anade vare sig han, hon eller jag att en sjukdom lurade i vassen.
Tack för allt och mina tankar i sorgen går till Anders Möllers familj. All omtanke.
