Mode | kaimartinblog

Berlin – himmel och jord

Posted on november 1, 2024 av Kai Martin

Jag besökte Berlin första gången sommaren 2000 som medresenär på Hardcore Superstars turnébuss. Göteborgsbandet skulle göra sina första Tysklandsspelningar och framför allt den i den tyska huvudstaden var viktig. Det är klart att det var både spännande och roligt för bandet att ha med en reporter, som dessutom var nära 20 år äldre än bandmedlemmarna. Redan i höjd med Kållered kom juice och vodka fram. Jag somnade innan Helsingborg, väcktes av turnéledaren som ville ha ordning på pass, och somnade sedan snabbt om.

Spelning skulle ske på Wild at Heart på Wiener Strasse i Kreutzberg. Ett hål i väggen med en toalett som konkurrerade med anrika CBGC’s i New York. Fullklottrad och en sanitär olägenhet i ett skrymsle som aldrig sett Ajax jobba rent. Backstage var ett råtthål. Bandet var dovt imponerade, men taggade inför spelningen. Skulle det går bra skulle det ge fler gig i ett land som hade (har) en bra marknad för rock. Det gick inte riktigt som killarna hade tänkt sig. För luftkonditioneringen var ur spel, om den ens någonsin fungerat, och gav denna varma sommardag en temperatur som i en bastu och i den fullsatt salongen en luftfuktighet som snabbt gjord det omöjligt att vistas där. Det bekom inte Hardcore Superstars energiske sångare Jocke Berg, som piskade upp stämningen på sedvanligt manér. Inte heller trummisen, Magnus ”Adde” Andréasson stördes något nämnvärt av hettan. Thomas Silver, den karismatiske gitarristen, kämpade på. Men basisten Martin Sandvik klarade halva låtlistan innan han skrek ”Jag orkar inte!” och rusade av scenen ut på Wiener Strasse och den svala stadsluften. Spelningen avbröts för att aldrig återupptas. Publiken blev förbannad och skrek något om arroganta svenskar.

Bandet torkade svetten ur pannan och kröp in i nightraidern för sömn. Dagen efter gick killarna molokna till Wellenbad am Spreewaldplatz för att duscha och bada. Det fick bli i kallingarna, för badbyxor hade ju ingen med sig. Med inte bara svetten sköljdes bort i badpalatset utan också det dåliga humöret.

Jag åkte med bandet till Hamburg och checkade in med killarna på en klubb på Reeperbahn, som jag inte minns namnet på, innan jag lämnade dem för en taxi och flyget hem.

Det skulle dröja drygt åtta år innan jag kom tillbaka. Då för en längre sejour och med min stora kärlek Z. Vi hade träffats året innan och kärleken var i spirande. Vi hade snabbt insett att vi, förutom att vi var väldigt förtjusta i varandra, gillade att resa ihop. I slutet av februari flög vi till New York för en knapp vecka. Vi ville ju inte göra Leonard Cohen besviken, så samma år i november blev det Berlin enligt devisen ”First we take Manhattan, then we take Berlin”.

Trots mitt besök tillsammans med glamrockkillarna i Hardcore Superstar var jag novis på staden. Z likaså. Min, ja, vår, vän Torbjörn – en kollega från GT – kunde och kan fortfarande allt om staden. Han gav några handfasta tips som vi följde. Som att ta en Hop on hop off-buss, för att få en hyfsat snabb överblick av staden. Han tipsade också om Hackescher Markt, som efter DDR-åren försummelse putsats och fejats där de låg i skuggan av TV-tornet vid Berlin Alexanderplats. Där fanns (ja, finns) de fascinerande gårdarna i de gamla arbetarkvarteren vid Dircksenstrasse, som varit rivningshotat men pietetsfull renoverats för kommers, restauranger och gallerier.

Vi har återvänt till Berlin, som blivit något av en favoritstad tillsammans med Köpenhamn och London, flera gånger. Men tillsammans har vi inte varit där på hisnande elva år. Nu var det hög tid igen.

Orsaken var vacker.

När vi firade vår vän S:s 60-årsdag med den enastående resan till Akureyri i norra Island (äs om den resan här), så insåg vi två saker; dels att paret S och E 2024 22 september skulle fira 40 år som gifta. Det är på samma dag som Z och jag skulle fira vår mer anspråkslösa 12-årsdag som äkta par. Dels skulle det i augusti vara det 30 år sedan som jag första gången träffade S och E, som tillsammans med sina barn kom att bli grannar med min gamla familj (x-hustru och pojkarna).

Det fanns skäl att fira, alltså. Men 22 september var ett datum i kläm för oss båda. För vår del på grund av att Z:s dotter ställde till med ett gigantiskt bröllop dagen innan. Så vi siktade helt enkelt på några veckor senare.

Onsdag

En tidig onsdag startade vår resan där Z och jag klev upp klockan fyra efter en orolig natt (jag hade spelat sen hockey och kroppen vägrade koppla av) för att hämta Z:s son T, som skulle ta över bilen efter att vi åkt till Landvetter. Vi är i god tid, incheckning av en resväska (för oss båda) gick bra, passeringen av säkerhetskontrollen likaså och vi satte oss hos Joe & the Juice för frukost i väntan på planet. Det som skulle ta oss till Arlanda!

Jo, så var det. Ingen passande linjer gick direkt till Berlin Brandenburg. Det fick bli omvägen om ”Stockholm”. Vi hinner knappt på planet, hamnat i sätet och spänt fast oss förrän vi knoppade in. Utanför var vädret grådaskigt, så det gjorde inte så mycket. Landningen går över ett hösttrist Uppland över marker där min pappa en gång växte upp som liten grabb, då han hamnat hos en bondfamilj från det han var tre till nio.

Vi landar på en bana som ligger så långt ifrån stationsbyggnaden, så att det känns som vi lika väl kunde ha tagit bussen till Arlanda. Men väl av planet imponeras jag av Arlandas väldighet. På några år har flygplatsen vuxit rejält.

Det skulle inte dröja så länge förrän planet till Brandenburg skulle gå. Men vi kunde kika runt lite i environgerna och tog oss en kaffe med något till. Så iväg till gaten, där Z fick uppdraget att plåta en teaterskoleklass på väg till just Berlin.

Det blev en molnrik resa ned, men det sprack upp när vi gick ned för landning. Jag kunde från min fönsterplats konstatera att vi flög in för ost till väst, syd om staden. Vi passerade Erkner och Wilhelmshagen, den ringlande Seddinsee som Spree mynnar i – eller ut ur. I fjärran tornade Berlin upp sig med Fernsehnturm.

Senast vi landade i Berlin – 2013 – var det Tegel som välkomnade oss och en knapp halvtimme till Mitte. Men redan då skulle Berlin Brandenburg ha varit klar, men förseningar följdes av förseningar så den gigantiska flygplatsen kunde inte invigas förrän föra fyra år sedan. En skuffelse och nesa för tysk ingenjörskonst.

I korridorerna kunde jag konstatera att flygplatsen på något märkligt sätt så daterad ut. Som om den byggt på 70-talet. Efter att vi hämtat vår resväska klev vi ut i transithallen för att vänta in våra isländska vänner. Planen var att ta något att äta och en öl med dem innan vi skulle ta någon transport in till staden.

Det dröjde innan de kom. Displayen varslade om att planet från Keflavik var på nära ingång, men vi väntade och väntade. Folk stod och höll upp skyltar för att varsla kära om ankomst efter en lång frånvaro. Människor kom och gick. Mycket lite hände. Så kom de, S och E. Vilket kärt möte.

Vi tog vår öl, åt något litet. Men restaurangen som serverade korv hade märkligt nog stängt. Går till en turistinformation och köper varsin Berliner card, som ger oss möjlighet att resa kommunalt och får rabatt till olika sevärdheter.

Så tar vi vårt gebäck mot stationen någon våning ner för att ta tåget in till Hauptbahnhof där vi skulle skifta till S-bahn för att kliva av vid Zoologischer Garten. För det var nära Kurfürstendamm, ja till och med på, vi skulle bo.

Tåget masar sig i väg. Stannar vid en hel del stationer på sin väg mot vårt mål, gör en krok norr om Hauptbahnhof innan den anländer till en perrong långt ned i den väldiga stationsbyggnaden som har flera etage. Vi lämnar för att ta oss upp. Men var går S-bahn? Vi irrar med mig som vilsen guide innan vi kommer högst upp och jag går till en informationsdisk och får besked: perrong 16. Alla tåg går till Zoo.

Vi knallar iväg med vårt bagage och reströtthet. Islänningarna har, som vi, börjat dagen tidigt, men också haft en flygtid på fyra timmar. Det kunde inte vi skryta med.

Berlin smilar upp sig och bjuder på solsken. Vi kliver på S-bahn för att några stationer senare kliva av vid Bahnhof Zoo och sedan promenera ned mot Kurfürstendamm och Lindner hotel. Vi checkar in och bestämmer oss för en liten tupplur, efter den söker vi upp en restaurang för gedigen tysk mat och öl. Utanför har himlen slagit upp gråväder.

Det är lätt att resa med S och E, men här ska vi presentera en stad som de aldrig har varit i och vi ska försöka vara goda guider.

Vi drar oss till minnes en restaurang som vi besökte efter vår Hop on hop off-tur i november 2008. Ett ställe med eisbein och skummande öl, som vi fortfarande blir alldeles yra av när vi pratar om hur gott det var. Z säger och pekar med hela handen att det sitter ditåt. Jag är mer tveksam, men vi hamnar på ett ställe som serverar det tyska köket och vi har en fantastisk tur som får det sista bordet. För ikväll är det fullsatt.

Vi får en fin stund och, förstås, Z och jag tar eisbein (fläsklägg) med det hela (erbspüree, sauerkraut, salzkartoffeln und meerettich. Och, ja, det är mäktigt men så gott.

Vi beställer in mer av Berliner Kindl, ölen som är så god. Men vi blir alla trötta av att sitta på de höga pallar som detta det sista bordet erbjöd, så vi går ut i den milda Berlinernatten för att få oss mer öl och en apfelstrudel till Z. På Kurfürstendamm är folklivet tätt. Uteserveringarna har öppet utan infravärmen, men kvällen är ljum som en svensk sommarkväll.

Mittemot hotellet ligger Alt Berliner Biersalon, en turistfälla, men så är vi ju också det klientelet. Vi får plats utomhus med den brusande boulevarden några meter ifrån. Det är stadsliv i sin prydno. Vi dricker öl, S vin och Z beställer en apfelstrudel som aldrig kommer och sedan inte kommer förrän att väldigt sent, när hon nästan har gett upp, dyka upp utan en ursäkt från den unga servitrisen. Inte var den något god heller, kunde Z besviket konstatera.

Trots tuppluren på eftermiddagen kroknar vi samfällt. Tur att vi har nära till hotellet. Rummen är bra. Sängarna hårda, men vi slocknar snabbt med siktet att träffa våra isländska vänner till frukost klockan åtta.

Torsdag

Vi kommer förstås inte ner till frukostmatsalen förrän, kanske, kvart över åtta. Våra vänner har redan tagit plats och är på slutrefrängen. Men de visar som vanligt stort tålamod med våra vanor. Frukost är tyskt gedigen med det mesta man kan önska, men kaffet är blekt då de spottar ur från en maskin.

Vi har våra mål i dag, denna åter gråmulna dag (som om Berlin någonsin erbjuder något annat…): Olympiastadion, KaDeWe, Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, eventuellt en Hop on hop off-tur och Brandenburger Tor, Förintelsemonumentet och Checkpoint Charlie på Friedrichstrasse.

Turen börjar från Bahnhof Zoo och västerut i en fullkomligt fullastad U-bahn, som ska ta oss till den väldiga Olympiastadion. Om man letar efter historiens vingslag i Berlin, så är det kanske främst där man känner dem. Det mäktiga monumentet över Nazitysklands inledande storhetstid, invigt 1936 för de olympiska spelen och byggt på blott två år.

Tunnelbanan glesar ut efter att en dansk skolklass/damlag i handboll (?) gått av med sitt omfångsrika bagage några stationer från vårt slutmål. Vädret är ihållande grått, som ackompanjemang till stadens historia och stämningar. Men samtidigt, och det ska sägas, är Berlin en lika omfamnade som omvälvande stad.

Från tunnelbanan är det en kort promenad upp till den bussparkering som ligger som öde och tom plats – förutom en MC-förare som övningskör i sin ensamhet – för att bygga upp förväntningarna inför arenan som ligger i fonden.

Vi betalar vår entré, glömmer att utnyttja vår Berliner cardrabatt, och går in för att insupa intrycken. Det går att förstärka dem med en guide, men ingen av de gånger som Z och jag har varit där har vi gjort så. Vi har sett med egna ögon och läst på skyltar. Vi knallar in och möts av väldigheten i denna stadion som i sina glans dagar tog 100000 i publiken. Sedan renovering och uppfräschning, som inkluderat tak över stora delar av arenan, mäktar den med drygt 70000. Stort nog.

Man ser överallt och har framför allt en förbluffande god utsikt över innerplanen med sin fotbollsplan och löparbanor. 2013 var Z och jag med släktingar på en fotbollsmatch, det var hisnande i sig.

Nu är det bara vi och lite olika, inresta skolklasser med blasé gymnasieelever ledda av mindre blasé lärare, ivriga att berätta historien och att knyta an då till nu. Som idrottsplats har området anor från innan första världskriget, men med Hitlers hybris blev den så mycket mer.

Vi tar tid på oss, men i den ljumma hösten har det blivit blåsigt med regn som hänger i luften, så vi skyndar våra steg. När vi har gått vårt varv och tagit in så mycket som vi orkat kikar vi in i Hertha Berlins merschshop innan jag behöver jag uppsöka en toalett. Hittar, med lite hjälp från S, en som är öppen, och slås av hur spatiöst det är med plats för alla även när det är trångt.

Då jag kommer ut är mitt sällskap försvunnet och regnet piskar ner. Jag går till entrén och souvenirshoppen för skydd och ringer Z, som berättar att det stannat kvar på arenan. Så möts vi och bestämmer oss för att ta S-bahn in till vår utgångsposition.

Kommunikationerna är imponerade. Vi S-bahn finns det ett tiotal perronger för att vi evenemang kunna slussa in och ut besökare. Nu är det bara två som tjänar sitt syfte. Vi får vänta en stund på tåget, men susar snart in mot Bahnhof Zoo för att promenera förbi Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och mot KaDeWe, det väldiga varuhuset på Tauentzienstrasse, en förlängning av Kurfürstendamm. Vi passerar butiker och det slår mig att Kurfürstendamm har åter blivit en publikmagnet efter en trendmässig nedgång strax efter murens fall och knappt tjugo år fram. Det är folk överallt.

KaDeWe är luxuöst och gigantiskt. Vi snirklar oss förbi de flotta butikerna med stränga vakter på första plan och tar oss uppför. Utbudet är både magnifikt och förfärande. Vi går en tur förbi en McLaren formel 1-bil som lockar män, män, män och vidare mot herravdelningen, som borde locka mig. Men jag blir förbannad. Hittar en Scorpions-tischa för 319 euro (!), en pullover som ser mer än maläten ut för svindlande 1190 euro! Jag blir tokig på sånt. Trumpet jag vidare med mitt sällskap. Vi provar solglasögon och fnissar. Tar en lov förbi matavdelningen, som är fascinerande i sin mångfald, julbutiker, avdelningen för exklusiva barnkläder och uppåt, uppåt mot den eftertraktade ölen som E velat ha sedan frukost. Jag tar en vända högst upp där fler restauranger ligger innan jag ansluter för lite vila. Så småningom tar vi oss nedför och ut och in i andra, mindre exklusiva butiker. I en närliggande outlet hittar S och E skor och strumpor till facila priser. Närmare Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche finns en Dr Martensbutik där Z uppehåller oss med sin skoprovarshow, alltid med en förhoppning att hitta ett par som passar hennes känsliga fötter. Men nej.

Så in i kyrkan, som i sin ruin minner om krigets fasor för 80 år sedan, men också hur man kan bygga nytt för att söka en framtid. Vi häpnar både i resterna av kyrkan och den, på insidan, så vackra nya kyrkan.

Hungern slår till så vi knallar tvärs över Kurfürstendamm, hittar en italienare på Rankestrasse, slår och ner på uteservering och beställer pasta och rödvin, som vi snabbt slukar innan vi går tillbaka till hotellet för att lossa av den last som de shoppande skaffat sig.

Så tar vi bussen från Budapester Strasse vid Europacenter, platsen där och vid kyrkan som ett terrorattentat skedde med flera döda och skadade på julmarknaden för blott några år sedan. I Berlin ligger grymheten nära historien. Vi åker förbi Tiergarten, upp mot den väldiga kampanilen Grosser Stern och via Spreeweg mot riksdagsbyggnaden, där vi går av. En genväg genom parken mot imponerande paradgatan Strasse des 17 Juni, som S jublar över eftersom det är hennes födelsedag, som i en raklinje förenar nära nog förenar Olympiastadion med Brandenburger Tor och i förlängningen Under den Linden som leder mot Fernsehturm.

Vi går, förstås till Brandenburger Tor, turistar oss och tar bilder innan vi rör oss ned mot Förintelsemonumentets dramatiska labyrinter, där betongblocken höjer och sänker sig som suckande andetag. Jag upphör aldrig att fascineras över platsen och hur listigt arkitekt Peter Eisenman skapat denna 190000 kvadratmeter stora plats av dramatik. En plats att minnas världens galenskap i denna tid där vi återgått oförnuft och oförmåga att förhandla och balansera.

Vi tappar bort varandra, men hittar tillbaka och går vidare i den tilltagande kvällningen med hotande regn. Mot Checkpoint Charlie via Französische Strasse i östlig riktning och Friedrich Strasse söderut. Det tar sin tid och himlen öppnar sig för mer ihållande regnskurar. Men väder är islänningars minsta bekymmer; det här är som hemma. När vi kommer till Checkpoint Charlie, efter en tillfällig paus i någon outletbutik, har mörkret slagit till. Gatljusen reflekterar regnet och vi har få konkurrenter om att ta bilder vid kuren som fram till 9 november 1989 blev en symbol över Öst- och Västberlins delning och som sedan, i turistifierad version blivit en magnet för tillresta. Som vi.

Vi funderar på det intilliggande muséet, men väljer istället souvernirshopen där det inhandlas lite grand innan vi går ut i regnet och tar U-bahn vid Stadtmitte för en station till Unter den Linden och mitt mål för alla, en restaurang.

Jo, vi är hungriga och senast jag var i Berlin – 2014 – hamnade vi på en i och för sig turistfälla, men med god tysk mat. En wienerschnitzel och några öl lockade. Vi blev inte besvikna på Nante-Eck och det var ju inte heller fel att ta igen sig efter promenerandet.

Höstmörkret och -kvällen har famnat den forna berlinska paradgatan. Vi går upp mot Brandenburger Tor i mitten där de är utställningar och folkliv. Upp vid den stora stadsporten från 1791 är det en ljusshow som imponerar. Vi står förundrade som barn framför upptäckten av den nyklädda granen julaftons morgon. Teknikens under i kombination med konstnärers kreativitet och fantasi.

Fredag

Ny morgon. Ny frukost. Ny sen ankomst, men inte så farlig ändå. Nya upptäckter vid frukostbuffén, men kaffet är inte mycket att göra något åt. Maskinen ger det maskinen ger. Planen idag är uppstigande. Vi ska till Fernsehturm vid Alexanderplatz, det östtyska 388 meter höga skrytbygget – byggt mellan 1965 och 1969 – som är fascinerande på håll, interiört och – kanske främst – för utsikten.

Vi tar U-bahn dit, får byta och pratar med våra vänner om tokigheten med tiden med Öst- och Västberlin där tunnelbanan från Västberlin åkte förbi stationer som tangerade Östberlin. Så nära. Så långt borta. När vi kommer upp på den väldiga Alexanderplatz, som är en ny skapelse efter ruinerna från andra världskrigets slut och även sedan murens fall, strålar solen över en blekt blå himmel. Vi ska få utsikt så att vi tiger!

Vi betalar vår entré. Är noga med att utnyttja vår Berlin Cardrabatt och åker sedan den snabbgående hissen till utkiksplattformen på drygt 200 meters höjd. Jag, som har anlag för svindel, älskar utsikten. Står och spanar efter en stad jag försöker få grepp om. Där de ligger det ena. Där ligger det andra. Men då jag ser en kätting och ett rep med en knop på utsidan, för fönsterputsarna, viker sig knäna bara av tanken; hur vågar man putsa fönster på utsidan, närmast fritt svävande 200 meter upp i luften? Det tar en stund att slå ner känslorna och fortsätta fascineras av utkiken.

Mot väster ser jag tolv kilometer rätt ut Olympiastadion och hur rakt Strasse des 17 Juni efter Under den Lindens paraderande sticker iväg som Bundesstrasse 2 och 5. Nedanför är allt så litet med vetskapen om att allt är så stort. Jag tar en varv till, kikar ned på Hackescher Markt vars kvarter vi snart ska promenera omkring i.

Efter toalettbestyr tar vi så hissen ner för att ta vagnen någon hållplats bort och sedan är det dags för favoritområdet i Berlin. Vi går in på gårdarna vid Rosentahler Strasse efter att de shoppats lite på Uniqlo. Vi tjusas snabbt av gårdarnas charm, kikar lite på historiken och berömmer beslutet att vårda och sanera istället för att rasera. Vi går ut och in i butiker, en del handlas (inte jag) och vi fortsätter ut på Rosentahler strasse för att ta oss uppför Neue Schönhauser Strasse och med spårvagn vidare längs långa Kastanienallé till ölhallen Prater för berlinsk pilsner i fin miljö. Men vi fastnar i en klädbutik där Kastanienallé möter Schönhauser Allé där det provas kläder – ja, även jag – och shoppas en del – nej, inte jag –samt skrattas. För S hittar en t-shirt med manslemmar i olika uttryck som roar inte bara henne furstligt utan även oss andra.

Kontokorten fungerar inte när Z ska köpa så jag går till en närliggande bank för uttag och kommer tillbaka och räddar hennes köp. Så äntligen Prater. In på gården kan vi emellertid konstatera att själva ölhallen inte öppnar förrän om några timmar. Men parkens servering öppnar ungefär som vi står där. Vädret är fantastiskt och behagligt, så vi sätter oss med varsin öl och njuter.

Men törsten som släcks lindrar inte hungern och Z och jag vill ner till Monsieur Vuong på Alte Schönhauser Strasse, vietnamesiskt kök med mycket god mat i en smula intensiv miljö. Tyvärr lurar jag av sällskapet någon hållplats för tidigt, så vi promenerar oss rätt och det tar lite tid. ”Är vi inte framme snart?”, grymtas det. Men plötsligt är vi på plats och kön in (det är alltid kö dit) är moderat för lunchrusningen har passerat. Vi får ett bord långt in i lokalen, plötsligt står det vietnamesisk öl på bordet och snart kommer våra beställningar. Sultna slukar vi allt, men i moderat tempo. Samtidigt, vi ska inte äta oss proppmätta. Om bara några timmar ska vi sitta på det av Tripadvisor rekommenderade och mycket populära A Mono, en italiensk restaurang där vi lyckats få kvällens sista bord, men lite tidigare än vad vi önskat.

Nu är det svårt att inte äta sig mätt på Monsieur Vuong, ett ställe som Z och jag har besökt varje gång i Berlin utan att någonsin bli besvikna. Det blir ingen i sällskapet den här gången heller. Så nöjda betalar vi, efter att jag besökt etablissemangets toa med lite otippad homoerotisk konst på väggarna, och går ut på Alte Schönhauser Strasse, går tvärsöver gatan till en herrbutik jag tidigare frekventerat. Men nu kräver den kundbokning, så vi står snopna på utsidan och tittar in. Nå, det finns andra butiker. Rejält med andra butiker, bland annat en Stetsonbutik på Münzstrasse där E får sig en ny huvudbonad. Det blir in och ut, fram och tillbaka mot Hackescher Markt. Några fynd på vägen (inte för mig) där Z köper ett par Dr Martens och instudering av gatans mode innan vi tar S-bahn i fredagsrusningen tillbaka till hotellet.

Kort vila och sedan är det dags att pudra näsan, ta på sig finkläderna (för min del en Bosskostym som jag köpte på Erikshjälpen i somras, väst, skjorta och slips) för vi ska fira våra bröllopsdagar med finmiddag. Återigen blir det U-bahn, som skramlar oss österut, efter ett byte, till Strausberger Platz på väldiga Karl-Marx-Allé (DDR-regimens paradgata för militär uppvisning).

Det är Z som har bokat bord, ordnat med korrespondensen och också hon som hittat stället. Vi följer i hennes spår och hon leder oss via tunnelbanans environger upp till Strausberger Platz och den korta promenaden till A Mono. När vi kommer in är det mycket riktigt fullt och stimmigt, men man slås snart av en gemytlig atmosfär. Kyparna pilar fram och tillbaka, men är kontant uppmärksamma mot både sina gäster och varandra. I fonden finns en vinhylla från golv till tak och vi fnissar och säger att vi borde beställa det vinet som ligger högst upp till vänster. Men så blir det inte förstås. Vi finner oss snart tillrätta, beställer in vin och vatten och kommer snart underfund med vad vi vill äta. För min del en lättare tomatsallad och saltimbocca, en maträtt mamma gjorde som ingen övertrumfat. Z tar en tomatsoppa som entré och något jag inte minns till huvudrätt. Tiden går, för den gör det i trevligt sällskap. Vi rundar av vår sittning med espresso och tiramisu. Allt smakar ljuvligt, men lika god saltimbocca som mammas det gjorde de inte. Kyparna är trevliga och han som i huvudsak har vårt bord blir förtjusta över att ha två svenskar som gäster, han har en gång jobbat i Boden (!).

Vi är nu mäktigt mätta och går ut på Karl-Marx-Allée och går upp mot Alexanderplatz i kvällens dunkla mörker. Där är det otroligt mycket folk i rörelse och vid Fernsehturm är det, på grund av ljusfestivalen, projiceringar på tornet. Lika fascinerande som på Brandenburger Tor, men inte lika mäktigt. Folksamlingen denna fredagskväll är tät, men här finns inga avspärrningar som de som satts upp kring den kommande julmarknaden vid Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, där ju attentatet var för åtta år sedan.

Jag känner en krypande oro och manar försiktigt mitt sällskap att röra på sig, så jag får iväg dem mot – återigen – Hackescher Markt där vi bakvägen kommer in i en av de restauranger som ligger i valven under S-Bahnstationen. Där vi blir sittande efter att blivit placerade vid ett bord, men serveringspersonalen ägnar sig mer åt sig själva än åt oss, så vi går. Vi försöker med några andra stället, men det är fullt – eller stängt. Istället hamnar vi i matsalen Hackescher Hof, som är märkligt glest, för en kvällsöl och mer samtal. Det är gemytligt, ingen störande musik och sober miljö. Så S-bahn hem, där någon hockeymatch nyss avslutats så tågen är proppfulla, men vi tackar nej och tar nästa efter en fullastad dag.

Lördag

Z:s och min faiblesse för loppisar har väl knappast undgått någon. Inte heller min förtjusning över gatans mode (ja, mode över lag), som ni kan se på några av bilderna ovan där några snapshots tagit av människor jag mött och aldrig kommer möta igen. Idag var det dags för loppisar och det var en god dag för det med strålande sol, blå himmel och varmt i luften för årstiden. Läge för fynd och möjlighet att spana in folk och kläder.

Z hade tagit sikte mot Rathaus Schöneberg, en kvarts busstur söderut från hotellet räknat. Men först ska hon lämna tillbaka sina Dr Martens, som hon bestämt sig för att inte behålla. Hon chansar på att butiken på Tauentzienstrasse ska ta emot dem för återbetalning och det är inga problem.

Så på bussen och nedför Martin-Luther-Strasse till loppisen vid Rathaus Schöneberg. När vi kommer är kommersen redan i full gång. En loppis med trånga gånger och allsköns ting, bröte, kläder och skor. Z tar täten och försvinner snabbt in i vimlet. Jag strosar efter, men inser att jag inte kommer kunna hänga med i hennes tempo. Islänningarna tar det vackert, snirklar runt på sitt vis.

Z hittar en pepparkvarn i mässing, en som fanns i hennes barndomshem. En gedigen historia, som hon dessutom såg passera revy i något av hemmen i ”Vem bor här?”. På sedvanligt manér prutar hon ned den till ett belopp som känns rimligt för henne. På ett annat ställe hittar hon ett par ökenkängor i mossgrönt, ett par Clarks som dessutom är gjorda i Leeds. I hennes storlek (hon provar dem).

Hon fångar säljaren och frågar honom vad han ska ha. ”30 euro”, säger han avmätt. ”Har du en tjuga?” frågar hon mig, får den passande eurosedeln. Går till säljaren som sträcker ut handen, tar sedeln och stoppar den i fickan. Prutat och klart. Hon har dessutom hittat en King Louie-kappa i höstprakt, helt ny, men i en storlek som kan vara numret för litet. 20 euro är ingenting. Hon gillar märket sedan tidigare och matchningen är topp. Men hon tvekar och går vidare. Jag säger flera gånger till henne att köpa den. Funkar det inte så säljer eller ger hon bort den. Efter lång stund går hon tillbaka. Prutar och får till säljarens förtvivlan ner den till 18 euro och kappan är hennes, som dessutom stoppas ned i en KaDeWe-kasse. Z hittar ytterligare ett par skor, några monster som hämtade för en goth-fest. Hon är försedd.

En märklig kvinna i fotvid, svart kappa och något liknande en pickelhuva med en näpp i plåt går omkring och rotar i saker samtidigt som hon skäller på allt och alla.

Jag behöver uppsöka en toalett och går med E tvärs över gatan till ett kafé. Medan jag gör mina behov köper E kaffe till oss och slutligen sluter tjejerna upp. Z med kassar som från värsta shoppingraiden.

Vi tänker ta bussen tillbaka, men precis då den kommer får Z för sig att hon ska ta ut pengar ur en uttagsautomat, så hela sällskapet får snällt vänta tio minuter på nästa buss. Den är trång. Ändå behagar en yngling sitta på en ytterplats med innerplatsen tom utan att ägna någon uppmärksamhet åt att erbjuda det fira sätet åt någon behövande. Jag vet inte vad som är mest irriterande, att jag inte säger till eller propsar på platsen eller beteendet.

Bussen tar oss till Bahnhof Zoo och S-bahn till Tiergarten där loppis nummer två finns. Här är det mindre kaotiskt, mer tysk ordnung. Z och jag har varit här förut och konstaterat att det finns mycket antikviteter, tavlor och mattor bland prylar och krimskrams. Det är inte riktigt lika mycket folk, men ändå tillräckligt för att det ska vara stimmigt.

Vi går ut och in ur stånden, kikar lite avmätt ibland, en smula mer intresserat vid andra. Så plötsligt är det mängder av Burberrys- och Barbour-kläder tillsammans med tweedkavajer. Mina sinnen väcks och jag provar en Burberryskavaj, rejält vintage. Den har en perfekt passform, men ärmar för långa för mina pingvinarmar. Dessutom konstaterar jag att det är ett hål längst ned vid manschetten. 60 euro känns lite för mycket, men plötsligt kommer Z och säger att jag kan få den för 30. Nå, då så. Jag har köpt mitt första plagg hittills (och skulle det visa sig enda) under denna Berlinvistelse. Det är ett kap. Förutom hålet är kavajen i utmärkt skick.

Vid ett stånd dyker travar av Prippsbackar upp. Jag överhör säljaren som talar svenska med tysk brytning och han överhör i sin tur att vi pratar svenska och börjar snacka med oss. Han bor i Halland på gränsen till Småland, men åker hit med jämna mellanrum för att göra business.

S och E fyndar och efter någon timme känner vi oss färdiga med Tiergartenloppisen, där S kände sig hemma då den löper längs ”hennes” gata, Strasse des 17 Juni. Vi kliver på en S-bahn tillbaka. Vi tar sikte mot en currywurst och öl, som vi hittar i en gatukiosk på Rankestrasses omedelbara början.

Det är utmärkt spis i all sin enkelhet och ölen smakar så förträffligt att E köper en till. En clown kommer med en hand klädd i en vit tyghandske utsträckt för tiggande. Han får våra skakande huvuden, går till nästa bord med samma resultat och går därifrån muttrande och svärande. Getingar försöker störa oss, men är för trötta att reta oss.

Vi pratar om kvällsmat och har snabbt bestämt att det bli ost, vin och kex på hotellrummet denna vår sista kväll. Vi är fyllda av intryck, tempot har måhända inte varit intensivt, men högt nog för att vi alla ska vara lite tagna. Det har varit fina dagar. Så varför inte samlas på hotellrummet och ha det trevligt i all sin enkelhet.

Bara några butiker bort ligger en ostbutik som vi har noterat. Den är holländsk, Henri Willig, och har ostar högt och lågt i affären på Kurfürstendamm mitt emot Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche.

Efter besöket i ostbutiken och inhandlandes av diverse ostar skiljer vi på oss. Z ska göra något. Jag går tillbaka till hotellet och S och E ska köpa kex och vin. Så förenas vi senare på kvällen för den sista nattvarden på resan. Delar bröd (nå, kex) och vin, samtalar och summerar. Imorgon ska vi åka hem.

Söndag

Dags för avfärd. Vi backar vårt gebäck och jag lyckas får med allt i vår gemensamma resväska. Frukost har intagit för sista gången. Tack och hej. Så släpar vi vårt pick och pack mot S-bahn för transport till Hauptbahnhof där tåget ska ta oss till flygplatsen. Som av en slump går våra plan ungefär samtidigt.

När Z och jag ska checka in vårt bagage manuellt väger väska för mycket (17,3 kg). Vi är förvånade. Hade vi inte packning för 23 kg…? Jag balanserar om väskan, som vågen plötsligt visar väger ett kilo ytterligare. Nytt försök och 20,3 kg. Jag blir stressad och förbannad.

Vi tar ut grejer och väger väskan igen, som nu inte är försluten. Plötsligt åker den iväg, så jag får rycka tillbaka den. Då kommer personal, som på bristfällig engelska förklarar att vi får gå runt till disken med personal.

Vi gör så, förklarar vad som har hänt (har fått en tagg som sitter på väskan för omedelbar incheckning). Men, nej, väskan måste vägas igen och den väger för mycket. ”Ni har bara lov att ta med tolv kilo”, säger den unga kvinnan bakom disken, som kollar mitt pass och plötsligt börjar prata svenska.

”Du fyller år snart! Grattis!”, säger hon.

Jag muttrar ett tack och hon fortsätter ”Då har vi födelsedag nästan på samma dag. Jag fyller den 17 oktober.”

Jag nämner att det ju är samma dag som Anne-Lie Rydé fyller (årsbarn med mig), men henne känner hon inte till.

”Men Eminem fyller år då.”

Vi stuvar om väskan utan att det ger positivt resultat. Återigen skenar vågen och det gör mig tvärilsk, trots att kvinnan bakom disken är trevlig. Ärligt talat, vad är det för vågar som ökar för varje gång man väger en väska med samma innehåll…?

Det slutar mig att jag strejkar. Köper de kilo som väskan väger för mycket (24 euro) och vi kan passera till säkerhetskontrollen.

I handbagaget har Z sin massiva pepparkvarn i mässing, som naturligtvis granskas extra av de ocharmiga säkerhetsvakterna. Helt ok. Det tar en stund av kollande och springande innan hon får ett kärvt tummen upp.

Så in i taxfreen och vidare runt i butiker innan vi tar en sista öl med våra vänner innan det är dags för farväl.

Vi har haft en god resa, sett mycket, gjort mängder, ätit och druckit gott. Kanske har det inte varit så mycket kultur, men det har varit en kul tur. Till Berlin återvänder vi gärna.

Ångrar inget med Ådalen

Posted on september 4, 2024 av Kai Martin

Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.

Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.

Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)

Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.

Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mina frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.

Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet jag hade och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.

Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.

De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.

På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.

Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?

Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.

Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. Var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter” föll allt jag hade byggt upp.

Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.

Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.

Nå… nu.

När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.

Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.

Onsdag

Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.

Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.

Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.

Torsdag

Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.

Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.

Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.

Historiens vingslag sveper redan över min resa.

Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.

Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.

Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.

Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.

Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?

Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.

Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.

Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.

Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.

På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmanat så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.

Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!

Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.

Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN

Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.

Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.

Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.

Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.

Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.

Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.

Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.

Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.

Historisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lyrrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag om att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.

Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.

Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.

Fredag

Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte vill missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.

Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.

Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN

Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.

Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.

Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN

Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriet legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltid inte dit vi ska.

G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotelle med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.

Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.

G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lusiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det än mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.

Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA

Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.

Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.

Lördag

Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är uppe. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré hålla stånd. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.

Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.

Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.

Jonatan Petré Brixel lägger fram sin bok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.

Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.

Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN

Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.

Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.

Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag alltså köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, blev dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.

Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.

Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.

Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.

Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.

Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.

Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, endast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.

Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.

*Minnen. Köpta minnen från resan till Ådalen. Foto: KAI MARTIN*

Danmark med goda utsikter, ny garderob och familjehäng del 2

Posted on augusti 7, 2024 av Kai Martin

Onsdag 2:

Vi åker för ett morgonbad. Njuter av stillheten. Har vaknat av hantverkare. Är de i källaren? Är de i huset bredvid? Vi har pliktskyldigt ställt ut soptunnorna – tre stycken – för tömning. Men en av dem har förblivit ohämtad. Den med fyra fack för mjölkkartonger, glas med mera. Vi inser så småningom att papp inte är lika med mjölkkartonger. Det förstnämnda ska i restavfallet för bränningen och inte återvinning. Mjölkartonger med sina omdebatterade plastkorkar sorteras med plast. Jag får inte det att gå ihop och förföll i svensk sedvänja och sopsorteringen hemma.

Det var bara att ställa sig och göra om, göra rätt.

Men nere vid Öresund, vid Skodsborg strand är det stilla. Morgonbadarna kommer för sitt dopp och kanske lite samtal. Kaféet har öppnat och efter bad blir det en kaffe och en croissant.

Vi väntar storfrämmande två i kväll. Efter att det unga paret åkt hem har vi sysselsatt oss själva. Det är vi bra på. Men nu på eftermiddagen ska jag åter upp till Helsingør och färjeläget för att hämta min äldsta son P, hans fru S och I, mitt barnbarn.

Z och jag kommer flytta ur sovrummet för att låta familjen bo där.

De har haft ett stopp i Helsingborg för att hälsa på släktingar. I åker färja – ja, en så stor båt – för första gången och är förtjust när han kommer i land. Hans stora förälskelse just nu är hans pappa, mamma S kommer därefter. Jag, som stått högt i rakningen har blivit nedpetad. Istället är det Z som han springer fram till för att krama. Det är vackert.

Så tar vi turen till Virum. Då jag åkte från Göteborg såg jag till att, bland all packning, också ha med bilbarnstolen. Så han sitter säkert.

Vi installerar familjen i huset, äter kvällsmat och så småningom är det läggdags för den lille.

Mamma S, som är den egentliga orsaken till att familjen kommer ner, ska på jobb i Rumänien. Hon flyger från Kastrup på fredag morgon, så jag kom med idén att hon skulle komma ner, så vi kunde skjutsa henne till flygplatsen. Nu blev det en extradag och då med resten av familjen, förutom V – I:s storebror som är hos sin pappa.

Vi sitter och pratar, tar ett glas vin, men kroknar alla tidigt och checkar ut för dagen för nya äventyr.

Torsdag 2:

I sover när jag vaknar. Huset är stilla. Jag släpper in katten, som varit ute på nattäventyr. Vilka är svårt att veta, för han är kastrerad. Men mat vill han ha. Pronto. Klockan är strax efter sex och han är tydlig, men inte oförskämd, med vilken skål som ska fyllas. Han buffar med huvudet mot mitt ben, stryker sig kelsjukt fjäskande till han får det han önskar. Efter maten går han mot ytterdörren. Kompisarna väntar och kanske något jaktbyte.

Jag läser lite ur Carl-Johan Vallgrens ”Din tid kommer”, en välskriven deckare i Mankell-klass. Scrollar i mobilen innan jag märker att familjen börjar vakna. Z sover sött. Inte så konstigt. Natten har varit kvav, sängen trång och med mig ur vägen kan hon sträcka ut och få lapa i sig den sömn hon behöver.

I försöker väcka henne utan framgång. Försöker en gång till och får upp hennes ögon. Men han är försiktig. Hon somnar om. Först på tredje försöker går det. Vi samlas kring frukostbordet. Huset är fyllt av minnen från Z:s farmor och farfar. Möbler som gått i arv till hennes kusin. Det är smakfullt och kusinen har stort intresse för kaffe, italienskt i synnerhet och har en espressomaskin, som F hade fått bukt på med sina färdigheter som tidigare barista i Umeå. Men vi tog aldrig del av hennes färdigheter. Vi som nöjer oss med pressobryggare hemma står oss slätt. Men… jag hittar en långt inne i ett skåp, som plockar fram och S:s morgonkaffe kan räddas; utan den koppen står hon sig slätt.

Vi har ett digert program framför oss. S, i synnerhet, vill på en secondhandrunda. Jag tar ut färdriktningen, som börjar vid Røde kors på andra sidan den rikt trafikerade Kongevejen, som leder från Lyngby mot Holte.

Z tar hand om I och går en trappa upp till barnkläder och leksaker. Kommer snart ned med en Paw patrol-biltransport fylld med bilar plus någon extra. ”Paw patrol” är en tecknad serie som I slukar, när han får lov. Han är lycklig. Ja, Z också. Hon har tidigare tänkt köpa en bil till honom, men hisnat över priset på leksakerna och avböjt. Här kostade allt som allt nästan ingenting.

Ja. I har leksaker så det räcker och blir över. Men i huset i Virum saknas det leksaker överhuvudtaget. Sonen i huset är nio, spelar fotboll har hans leksaker har förmodligen fått maka på sig.

S hittar kläder, men väljer med omsorg. P kikar på ett par skor, provar dem, men trots att det är i nyskick står han över. De stramar över foten. Jag? Jo, tack, jag kikar, men håller mig lugn den här gången. Förutom en NN07- skjorta, grön i linne, som måste ha skänkts direkt från en butik. Etiketterna fanns kvar, prislapparna likaså. 89 DKK nu. Nypris 899.

Färden går till Kræftens bekæmpelse genbrug i centrala Virum. Det blir några leksaker till, bland annat en dinosaurier; I kan allt om dem med en treårings vetgirighet. S hittar lite kläder, som hon provar och köper. Jag handlar en sjal med zebramönster till Z, en brandgul brödform och en dansk osthyvel innan vi lämnar lokalen, går ut i den ljumma luften med ett gråväder som spänner som ett valv över oss.

På andra sidan torget finns en bagare. Det blir danska wienerbröd och kaffe för en fika på torget.

Så åker vi mot Birkerød och genbrugsbutikerna där – ett Røde kors, som vi insåg då vi var där med F & G, hade flyttat och ett Kræftens bekæmpelse genbrug. Den trista Hovedgaden, gågatan, är sommarloj, men har sina fördelar eftersom där är bilfritt. Vi börjar med Röde kors. P kollar kläder, provar en snygg Tiger of Sweden-kavaj, som sitter som på en fotomodell. Men till skillnad mot sin far inser han att garderoben är full. Men det blir några t-shirtar. S fyndar lite mer. Bland annat en midjeväska, som hon sökt för sin resa. Hon tvekar, men jag säger att dels är den billig och dels är det inte säker att vi hittar någon i en annan butik. Jag hittar en märkligt kärl i Le Creusets serier – något Z:s dotter S samlar på. Jag köper den oombedd till henne plus en smart vitlökspress i Jamie Olivers serie, och ett par Morgan snusnäsdukar. I behöver gå på toa, så P och han försvinner. Jag behöver gå på toa och försvinner, för jag hittar inte. Efter lite irrande kommer jag rätt och lättad ut. Letar en nagelsax, men vill inte ha någon knipsare utan helst en nagelsax för barn. Hittar ingen medan naglar växer för varje sekund.

Vi strövar strøget ner mot Kræftens bekæmpelse genbrug. Utanför står en staty som fångar I:s intresse. Han dröjer kvar med Z. Leker, klättrar, omfamnar de tre kvinnornas nakenhet på det oskyldiga vis som bara barn kan. Inne butiken jagar S vidare, hittar lite. Bland annat än midjeväska, som hon gillar bättre än den förra. Vi andra i stort sett ingenting.

Vi sätter oss i bilen för att ta oss vidare. Nu mot Lyngby och stadens Røde kors. Vi parkerar där det en gång låg en lördagsloppis av inte oäven kvalitet. Bland annat fyndade jag 2014 en Zegna, manchesterkostym, för 100 danska kronor. Ett av mina största kap genom tiderna. Vi har hittat hål i magen, så vi styr upp mot en korvkiosk i stadens mitt där jag en gång fick inte bara mitt livs första flæskestekssandwich (tänk hamburgare med fläskstek med knaperstekt svål, remouladsås, dansk rödkål) utan också en smaksensation som försatte mig i en omloppsbana runt jorden för ett tag. I ska få smaka på rød pølse och även mamma S är nyfiken på de danska, kulinariska läckerheterna. I restaurangen bredvid köper Z øl efter att hon har beställt vad vi ska ha, för kiosken har inga starkvaror. Så får vi vår mat, en stilla stund av välbehag och mättnaden.

Men vi ska inte förfalla i matkoma, så efter införskaffad lunch rör vi på oss ut mot Lyngby hovegade, in på Engelsk herremagasin, där P tittar på skjortor och jag nyper på ett och annat plagg också. I behöver gå på toa, som Magasin bredvid blir vattenhålet. Vi andra passar på att scanna av reautbudet innan vi efter en stund går ut.

Så ner till Røde kors där vi alla irrar runt en stund. I har ett förvånansvärt tålamod med oss vuxna, men vill förstås till en lekplats och har ögon vidöppna för en, om det skulle dyka upp någon på vägen. På herravdelningen hittar jag en Armanikostym, där kavajen sitter som gjuten, men byxorna är för långa.Den sitter ändå lös och ledig, med ett ylletyg som dansar lätt för vinden. Den är otroligt skön att ha på sig. Totalt 540 DKK avgör saken och Samuel Skräddare ska ju ha att göra.

Så ned mot Strandvejen och Hellerup. Jag vill bada, för trots att vädret är mulet är luften jolmig. Vi passar på att köpa en glass och på Lydolph’s isbar. Åker sedan ner till vattnet, parkerar nära bryggan och jag, som är den ände med bakkläder, går ut, byter om och hoppar snart i.

Det är något speciellt med att bara i Öresund. Ja, det är inte så salt som Bohusläns vatten ger i Kattegatt. Men känslan av att ha husen så nära, trafiken, den stora staden i fjärran, trafiken i sundet, motionärer som ror, paddlar, simmar… det är härligt.

Det dröjer inte länge förrän I också vill i. Det visar sig att P trots allt har sina badbyxor med sig och efter att I doppat sig med farfar tar P över. Vi går upp, men trots blåa läppar och en liten darrande kropp vill I, på barns vis, mer. Vi stannar en stund, går sedan in till stranden där I for leka vidare och bada en gång, eller två, till.

Vi funderar på mat och bestämmer oss för kinamat. I Holte ska det finns en restaurang som bjuder till kinesisk matfest. Vi styr dit. Z försöker beställa på distans, men det funkar inte. Väl där är det en strid ström av människor som vill ha mat. Jag sitter kvar i bilen, väntar på de andra som beställer och när de kommer med kassarna fulla är jag start klar.

Vi sitter snart kring det danska designmatbordet och låter oss väl smaka. Kvällen har tickat på. I ska i säng, S ska packa och tacka för sig. Hon åker i morgon bitti och jag ska skjutsa henne och P ska följa med för att ta farväl av sin älskade hustru.

Fredag 2:

Jag vaknar tidigt. Släpper in katten, som klappat till verandans tak i ett försök att få uppmärksamhet. Inga knep är för dåliga om man vill ha mat. Det går nu på rutin, kel, mat, mer kel i förhoppning om mer mat.

S vaknar. P fixar kaffe till henne. I vaknar. En stilla frukost. Z mornar sig, men är snart i sällskap med oss andra.

Så tar Z hand om I medan S tar farväl av sin lille son. P, hon och jag går till bilen och jag styr ut från Virum, förbi Lyngby, kör med van hand mot Rødby och sedan mot flygplatsen. Vart jag ska vet jag; jag var ju med då vi lämnade T, Z:s storasyster för någon vecka sedan.

Kön in till avlämningsplatsen är lång. Det visar sig att ett av två körfält är igenstockat av en bil som fått motorstopp. Lyckligtvis ger slumpen att jag tagit den andra. Bilen framför lämnar sina käraste, lyfter ut bagage och står och kramar en stund. P och S kliver också ut, tar S:s bagage och jag lämnar även jag bilen för att ge S en hastig kram innan de får ägna sig åt varandra.

Så plötsligt är det bara P och jag kvar. Jag styr ur p-huset och kör i morgontrafiken samma väg tillbaka.

I och Z har haft en fin stund ihop.

Men det dröjer inte lång tid förrän vi ska bege oss. Bilen får stå kvar. Vi promenerar mot Virum station, någon kilometer, för att ta tåget till Hovedbanegården. Z:s son T är på väg ner från Göteborg för några dagars umgänge och vi ska överraska honom med en välkomstkommitté som består av fler än hans mamma.

Vi ska passa på att göra lite av ett Strøget för att senare gå på nya äventyr. Men allt avgörs lite av vad T vill, förstås.

Han kommer sista av alla. Vagnen han satt i var först när han lämnade Göteborg, men i Halmstad skedde ett tågbyte och först blev nu sist. Han blir glad för välkomnandet och vi drar oss upp mot Tivoli, över Rådhusplatsen och till Strøget där det inte dröjer länge förrän Byens bästa shiwarma finns. Det är en tradition för främst Z och T att gå dit. Men jag har inget emot maten. Den är god och stället är populärt, från pöbel till fint folk som kända, danska musiker och skådespelare.

Vi tar plats på andra våningen, äter vår och mat och dricker vår dryck. Efter toabesök är vi redo att gå ut på Nordens, ja, kanske norra Europas mest kända gågatan. Det är fullt av turister denna solstänkta, varma sommardag.

I hamnar i skyltfönstret framför en leksaksbutik och går sedan in med sin pappa. Ut igen och in, lite längre ner, på Farao’s cigarer – en butik som är T:s favorit sedan barnsben med allt från Tintins värld och fantasygrejer, kortspel och dräkter. I får ett spel, kastar sig på golvet och det blir lite strängt ett tag. Men vi lämnar butiken efter en stund och går in i Legobutiken, som slukar I:s intresse. Ja, vi andra häpnar också. Vilken skicklighet de har byggt miljöer, som Nyhavn.

Vi är fikasugna och drar oss från Strøget ned mot Nikolaj plads, där det i den gamla kyrkan finns en konsthall och kringliggande restauranger. Vi söker skuggan i träden, men hittar ingenstans att fika. I ett hörn i skydd från insyn och sol sitter familjen Fredrik Skavlan och Marie Bonnevi med barn, som vilka turister som helst. Bredvid ligger en lekplats, som I får span på. Jag stannar kvar med Z och T går till Magasin för att lösa fikabiten.

De kommer precis efter att paret Bonnevie–Skavlan lämnat och deras barn fått rasa av sig i lekparken. I springer omkring, men avbryter allt när det vankas danskt wienerbröd och jordgubbstårta. Mat för en karl.

Så mot metron, som ska ta oss till Hovedbanegården och sedan vidare med buss västerut.

Vi hamnar längst bak i det förarlösa tunnelbanetåget, som med en svindlande fart tar oss nedför, uppför att vidare mot vårt slutmål. Pedagogiskt har man klistrat på reglage för barn att leka med, så att de tror att de kör fordonet. Underbart.

Vårt mål, den bländande dag, är Zoologisk have i Frederiksberg. Bussen från Hovedbanegården via Vesterbrogade tar oss dit. Vi betalar, går in, köper en skrinda så I, som i och för sig är duktig på att gå, får vila sina ben. Det är på samma gång förskräckligt och fascinerande att se djuren. Lejonen som lojt lapar sol med ett kadaver hängandes som gott gott i gott gott från ett träd när de stora katten är hungriga. Isbjörnen driver gäck med oss, men efter en stund blir det badshow av en och posering på land från en annan. Brunbjörnen bredvid gör detsamma.

I inhägnat bredvid saknas djur. Det har man löst så att människodjuren får gå in dit. Framför allt barnen. I är inte sen att göra så och springer omkring på området nära på ensam. Vi fortsätter mot leoparder, elefanter, en tiger som rastlöst vandrar av och an som just det djur i bur den är.

Vi passerar de loja pandorna, går in i regnskogen med fjärilar, exotiska fåglar med flera. Det är fuktigt och ger kanske en känsla av amazonas djungler. Vi fortsätter ut, ser på en karta som ska tala om var vi är. Men den gula pricken som ska göra det är väck. Vi lyckas orientera oss ändå. Kommer till savannen på andra sidan Roskildevej, dit en tunnel leder oss.

Där finns giraffer, noshörningar, zebror, strutsar och andra savanndjur. I ett hus med pool huserar familjen flodhäst, ett av världens mest farliga djur.

I är förtjust. Men gladast, näst efter glassen han fick på vägen, är han för lekplatsen där ungar i olika åldrar stormar vilt. En del egoistiskt hänsynslösa, andra generösa och fina mot varandra. Farfar vakar som en hök efter I och när någon är oförskämd reagerar jag. En grabb verkar vara så förvånad att bli tillsagd att jag snabbt blir hans förtrogne, som han vill visa sina konster för.

En jeep med ratt lockar många. Så också I, men då han väl sitter vi ratten kommer en talle och daskar till I i ett försök att ta kommandot. Farfar stirrar stint tillbaka glinet, som får gå tillbaka till sin pappa. Ett litet barn kommer upp bredvid I, som vänligt säger att ”du får också styra”. Tack, så ska det se ut.

Jag lirkar honom så småningom bort från jeepen och in i några grottor med håligheter, som barnen kan ”gömma” sig. Det är en labyrint och då jag avlöses av Z, för att sätta mig med de andra som tagit en mugg öl, får hon fortsätta leken. Mycket riktigt lurar han henne för en stund, då vi har bestämt oss för att gå. Lycklig blir han emellertid hittad och vi tar farväl av alla djuren, går mot bussen efter att ha besökt souvenirbutiken.

Vi tar oss med bussen samma väg tillbaka som vi kom. Sedan tåget till Virum och hem efter en lång dag. I leker i en stund efter maten, men vissnar. I morgon ska han och hans pappa åka hem. Den osociala katten hoppar nästan genast upp i T:s knä för gos. Kvällen stegras mot natten. Jag sover med min son och hans barn. Z sover hos sin son, men i skilda sängar. Huset är rymligt och plats för oss alla.

Lördag 2:

Efter frukost åker vi, den solskensdag, till stranden med P och I. T stannar hemma. Vi får en fin stund, har med packningen för P och I ska skjutsas till färjan. I badar länge och använder Z som ponton. Skodsborg strand är inte gödslat med människor. Det blir trivsamt. Vi tar en glass, kaffe och en croissant. Hygger oss en stund innan bilen styrs norröver för att lämna vid färjan.

Z och T har en plan. Hon vill visa København från turistens synvinkel. De har båda spanat in en Hop on hop off-buss, som vi ska ta vid Tivoli. Så på tåget in mot stan med sikte att köpa biljett som ger mest valuta för pengarna.

Nu är det inte så enkelt. På grund av spårarbete går inte tåget in till Hovebandegården. Jag läser att det är byte vid Ryparken som gäller. Men Z står på sig och hävdar Hellerup. Hon är ju en københavner tøs, så jag viker ner mig. Det går inga tåg till centrala København, åtminstone inte S-tåget. Men Z reder ut allt och tar oss till en perrong för DSB-tågen mellan Helsingør och huvudstaden. När det väl kommer tar det oss till både rätt destination och station.

Så upp och till Hop on hop off-bussarna. Det visar sig inte vara gratis, men när säljaren förstår att vi är svenskar (trots att Z pratar danska) får vi ett tröstpris i form av en båttur inkluderat i priset. Ok, då.

Vi sätter oss längst fram i de trånga sätena. Längst fram till höger sitter en man och sover. Efter några stopp dristar sig Z att fråga om han är ok, han nickar slött och återgår till sömnen i den tryckande värmen. Bussen kör kringelikrokar för att släppa av och på. Själva sightseeing har inte riktigt börjat och när den väl gör det hänger speakerrösten inte med. Glyptoteket är passerat sedan något gathörn då det nämns. Vid Amalienborg pratas det om drottningen som regent, men landet har ju nu kung Frederik sedan i januari. Det hade man från Hop on hop off:s håll kunnat sköta snyggare. Resan är överlag usel och även om T inte har sett Köpenhamn på länge, så är han inte imponerad. Vi siktar in oss på båtturen och väntar med turen som ska ta oss till Christianshavn, Amager med slutstation Reffen, som var vår plan. När vi kliver av vid Højbro plads och Ved Stranden är det kö. Z får i uppdrag att lösa platser. Vår slottid är först efter en timma, så vi går till Magasin för att köpa proviantering. Där blir det mackor i den fantastiska matdelen med ett rikt utbud. På Seveneleven när båten har jag köpt dricka och wienerbröd. Vi ska klara oss under båtturen.

Mackorna äter vi vid kajkanten. Slutligen är det dags. Båten fylls på och vi har tagit plats några rader bak i båten med T vid relingen. Det är barnfamiljer, äldre, unga och gamla från alla delar av världen. En ostindisk familj med en elegant mamma och en pappa, som är fokuserad på sin kamera, har två söner att se till. Ingen av dem klarar det. Av guiden blir vi alla tillsagda att inte stå upp, inte sträcka sig efter de broar vi åker under. Familjens vilda ungar struntar glatt i reglerna och slutligen blir guiden tvärsur och skäller till.

Till saken hör att han är fantastisk. En showman med brett kunnande och ett stort humorregister. Att åka kanalbåten var helt enkelt god underhållning från start till mål. Trots irritationsmomentet från barn som inte föräldrar höll i schack.

Vi tar apostlahästarna från båten, går förbi Kongens nytorv. T har handlat øl i samma butik som jag handlade dricka. Han och jag dricker på danskars vis på vägen, men när vi stannar till i Magasin smyger jag ner burken i byxfickan, rör mig försiktigt och ner till de nedre environgerna för att lätta på trycket. I Nyhavn, senare, kommer Z:s anarkistiska, danska drag fram. På en avsats vid kanalen, där det tydligt står att man inte får vistas, hittar jag henne med sin son drickandes.

Vi fortsätter längs Bredgade, förbi Amalienborg, in för att säga hej till kungligheter och vakter. Fortsätter upp mot Bredgade igen och mot Østerbro för tåget som ska ta oss hem. Det blir skifte vid Ryparken och en lång väntan innan tåget tar oss hem till Virum och katten som ska ha mat.

Söndag 2:

Det är loppis. T har sovit dåligt, trots att han har varit ensam. Z och jag har åter tagit sovrummet i besiktning. Hon och jag styr mot havet för bad och kaffe, som nu den nya traditionen bjuder. När vi kommer upp tackar T för erbjudandet om att hänga med till Holte. Han tar vår säng, somnar närmast bums i det korsdrag vi har försökt att ordna.

Förra veckans lynniga väder är som bortblåst. Himlen står hög och klar, solen skiner sitt leende och vi går vår tur, som alltid en gång ned, samma upp. Inget ska missas. Utbudet är inte samma som förra veckan, då jag hittade fina grejer och G köpte byxor och, lite oväntat, en polo, en nästa ny Sand i brunt. Men det blir ett Paul Smith-skärp för 30 DKK och ett Alexander McQueen-linne för samma summa.

Vi är där någon dryg timma innan vi åker tillbaka till Virum och hämtar T för loppisen i Charlottenlund. Det var där, förra året, som jag hittade toppengrejer för en spottstyver. Jag antog att det var stöldgods, men vem är jag att anklaga eller bevisa.

Det är horder med säljare, än fler köpare. Kläder, kläder, kläder. Mest för kvinnor. Somt för män. Solen steker och värmen stiger. Det finns ingenting som lockar. Å andra sidan har jag hittat plagg sedan tidigare på resan, så behöver är väl tillgodosett.

Vi åker därifrån lottlösa, men ändå nöjda. T har varit med. Det är trevligt.

Mot Reffen. Turistbussen har vi skrotat. Båtturen igår övertrumfar allt. Vi tar bilen, har badkläderna med, för i Köpenhamn kan man bada nära nog överallt. Vi är inte ensamma då vi väl har kommit fram och parkerat. Men vi nästlar oss in i folkhavet, mot foodtrucksen och ölhallarna. Vi går runt hungriga, men bestämmer oss snart för något mexikanskt. Tillsammans med ölen blir det perfekt.

Men Z och T har inte fått någon. I planen ingår, efter att ha lyssnat på båtguiden, att ta en burgare på Gasoline Grill i Christianshavn. Men först en promenad över Inderhavnsbroen, den fräckt delbara gång- och cykelbron som förbinder Christianshavn vid Papirhalvøen med Nyhavn (se och lär, Göteborg). Papirhalvøen var som Reffen innan den nya bebyggelsen kom med de häftiga husen som nu rest sig och där lägenheterna kostar miljoner att äga.

Vi tar bilen dit och ställer oss just under de nämnda husen. Hilda behöver svalka. Luftkonditioneringen är det sisådär med.

Bron är populär för både cyklister och gående. Ingen båt med höjd passerar, så bron öppnas inte den här gången.

Vi hamnar i en souvenirbutik, för Z vill ha kylskåpsmagneter. T likaså. Så blir det svalka i Magasin, där T vill ta en rejäl tur i matavdelningen. Jag går på tur på herravdelningen, som är gigantisk. Jag hittar lite av de märken som jag har, som frottétröjan jag köpte i Barcelona förra året på en loppis.Revolution, det danska märket.

Så ut och tillbaka över bron och mot Gasoline, som ligger på Christianshavnssidan och är ett annat foodtruckområde.

Burgaren är god, men kanske är det lite väl tätt på det mexikanska. Konceptet är dessutom lite lustigt, då man erbjuder lemonad till maten. Men det funkar. Mot bilen och tålamod med alla cyklister och gående som har tålamod. Förbi Christiania, ut mot Torvegade, Knippelsbroen, Kongens Nytorv, Bredgade, Triangelen, Østerbrogade och mot Hellerup. Klart vi ska en is på Lydolph’s.

Vi står i en långsam kö. Jag smiter in i en butik för att köpa kylda drycker, som vi får svalka oss i hettan i väntan på glassen. Vi äter den i skuggan, när vi väl har fått handla efter tjugo minuters väntan. Trinda och mätta åker vi hem.

Jag dumpar alla för att åka och bada. För att lindra dagens kvalmiga hetta finns det bara ett råd. Det är ljuvligt. Öresunds vatten omsluter mig. Jag får frid, kommer ned i varv. Mår bra och svalkar mitt heta jag.

Måndag 3:

Det är sista dagen. Z och jag tar en finaltur till stranden. Bad och kaffe. Åter, så städar vi huset. Ställer allt i ordning. Tackar för oss. Två ljuvliga veckor. Allt är packat, bilen är fylld. Jag gör en sista tur till Røde kors-butiken. Hittar en Sandqvist, det svenska retromärket som gör snygga ryggsäckar. Min spaningen är att danska genbrug inte har koll på svenska märken. Tesen håller. 50 DKK är ju ingenting för den här nya ryggsäcken.

Vi är startklara. Åker norröver med en bil till bredden fylld. Men samtidigt ska vi göra ett depåstopp vid Prøvestenen. När Z och T går till Kvickly passar jag på att köpa grejer på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det vankas ju jul i juli, vår tradition i familjen sedan 2009.

Sedan färjan, där lite lukta gott inhandlas med två flaskor vin. Sedan stänger jag kassan för ett tag.

Väl hemkommen får jag emellertid öppna den. Vänner från Örnsköldsvik är nere och vill ses. Det blir lite mat på Olivia, något glas vin, vidare i väg till Rubinens takbar. Kalla sommarvindar blåser, men vi klarar oss. Det blir trevligt.

Sedan är min semester över. Om man nu kan ha semester som pensionär.

Tack Danmark. Vi gensyn.

Danmark med goda utsikter, ny garderob och familjehäng

Posted on augusti 4, 2024 av Kai Martin

Måndag

När jag tar bilen söderut gör jag det ensam. Visserligen är Hilda, vår Rav 4, lastad. Men sätet bredvid är tomt. Z har sedan en vecka tillbaka varit nere i sitt hemland för att göra Roskildefestivalen. Platsen där hon under några år jobbade, men det var något som fick ett abrupt slut 2010. Sedan dess har hon inte varit på plats, men ändå längtat. Nu, fjorton år senare, kom där en öppning.

Jag lämnade henne på Falkenberg station efter att vi i hast hade brutit upp från vårt boende på Ocean hotel, där vi stannat över natten efter att ha sett ”Korvfabrikören” på Vallarnas friluftsteater. I ilfart körde jag mot stationen. Ser tåget komma in på perrongen, hjälper henne att komma på – hon som inte vågat köpa biljett – och ser tåget lämna Falkenberg och mig ensam.

Nu skulle vi återförenas efter en vecka. Hon hade packat ihop sitt tält, utstått lynnigt väder med stormbyar och regnkaskader. Men hade bott på en del av Roskildefestivalens enorma camping med skydd och med ett nyss inhandlat tält som stått emot blåst och regn. Hon var fylld av intryck.

Jag hade fördrivit tiden med allsång på Tjolöholm, träffa vänner, ta en dagstur till Helsingborg för att se ”Ett resande teatersällskap”, kolla in Eldkvarn i Varberg och spela hockey. Jo, jag hade fyllt min tid, men med Z är den ändå alltid bäst.

Resan söderut började med ett drama. Nära Åbromotet hade en lastbil klippt en älg, som nu nått de saligas ängder. En rejäl kö tornade upp, men jag hade ingen brådska. Så ut på E6:an och strax efter Kungsbacka kom regnbyar som hette duga. Det vräkte ner och bildades som en dimma av ihållande fukt. Jag trummade på kanske lite för fort, för däckens grepp om vägen släppte taget i några vattenplaningar. Men jag höll mig kvar. Sansade mig en smula och efter Falkenberg sansade det sig och vägarna låg plötsligt snustorra.

Jag har på mig den Boss-kostym, som jag stolt tittade på men aldrig köpte för någon månad sedan. Jo, jag återvände till Erikshjälpen i Högsbo, handlade den och fick Samuels skrädderi vid Mölndals torg att fixa passformen. Den hänger löst ledigt på kroppen. Kvalitet är i toppskick. Under kavajen bär jag en långärmad Paul Smith-tröja, som även den fått hjälp med ärmarnas längd hos Samuel.

Jag vill vara elegant, men lätt klädd när jag åker till Köpenhamn för att återförenas med min fru, min vän, min närmaste, mitt allt. Kanske ser hon det. Kanske ser hon det inte. Av vana. Från en man som alltid tycker om att dressa sig. Jag vill vara fin. För henne. För mig.

På färjan tar jag två røde pølse og en Tuborg, för jag är hungrig. Jag passerar Prøvestenen i Helsingør, där vi alltid brukar proviantera – oavsett om vi ska till något boende eller åka hem. Nu stannar jag för att ta en kik på Igen – Kræftens bekæmpelse genbrug. Det är ett intresse, loppisar och seconhander, men också ett missbruk. Om än ett lättsamt sådant. När jag finner en Boss-skjorta, kortärmad, lite Hawaii-inspirerat, ser jag att den, i linne och bomull, passar perfekt till den strandkostymen jag köpte på Barcelonas flygplats för drygt ett år sedan. Men det ska förstås stanna vid det. Jag har kläder så det räcker och blir över. Jag köpte också lite kontorsattiraljer för en spottstyver och skjortan kostade heller inte skjortan. 59 danska kronor är ett bra pris.

Så styr jag på vägarna som jag sedan 2007, då jag för första gången åkte till Köpenhamn, Z:s hemstad, med hon som kommit att bli min fru. I Bagsværd, norr om huvudstaden, bor hon hos sin syster. Vi brukar också stanna där, som vårt andra hem, när vi är på besök. Men denna gång har vi fått låna kusinen M:s hus i Virum, ett villaområde även det norr om Köpenhamn. Nära Holte, där favoritloppisen ligger, och bara hundra meter från Røde kors-butiken som vi besökte när den öppnade i slutet av februari i år. Det galna äventyret skrev jag om här.

Jag kommer till Bagsværd på eftermiddagen, får kyssar och kramar och mat, som Z:s storasyster T har lagat. Jag bär ner Z:s packning, tar farväl av T, hennes son A och hunden Max, som lika förtjust i att han kommer blir lika besviken när jag går.

Vi kommer fram till ett enplans radhus byggt på 30-talet. Dansk funktionalism. Litet, praktiskt och nyss renoverat. I källaren ska det pågå arbete, har vi fått veta. Det gör det också hos grannen. Vi installerar oss, handlar mat som komplement till den jag tagit med från hemmet och som inte ska förfaras. Huset är varmt, vi vädrar, bekantar oss med katten Gulerod, som ska vara skygg och inte social.

Tisdag

Första morgonen mornar vi oss. Kanske lite väl mycket. Vi hade bestämt – nja, jag hade gjort det – för att åka till Malmö med tåget för att säga hej till min kära vän Anna, som var på besök från Umeå för att hälsa på sin sons, min gudsons, familj. En möjlighet att ses då avstånden är långa. Vi hade siktat på att ses över en lunch, men det tog sin tid från Virum och, ja, Z föll till föga och följde med, trots att hon kände sig trött efter sin intensiva festivalvecka.

Det är fascinerande att åka från en förort till Köpenhamn och en cirka timme senare ha korsat Öresundsbron för att kliva av vid Triangeln i Malmö. Där träffade vi S, hans flickvän E, deras fyraåriga dotter S och A på vietnamesiska restaurangen Khahn. Z och jag är sena. Framför allt lilla S orkade inte vänta utan var hungrig. Vi förstår det. Men snabbt är vi ett med sällskapet, har fått in vår mat och njuter på många sätt på en sommardag, som spruckit upp i ett soligt leende. Vi bryter upp för en fika lite längre ner på Friisgatan och hänger som vuxna, men inte barn gör. S blir rastlös, vill leka och vår audiens är över. Vi får sällskap tillbaka till Triangelns station, tar tåget tillbaka. Men nu väljer vi att gå av vi Hovedbanegården för att promenera genom Köpenhamn. Z vill se Børsen, den anrika 400-åriga byggnaden där delar blev lågornas rov i en förödande brand i april i år.

Jag behöver ett akut stopp för nödvändigheter, hittar det i det gamla Centralpostbygningen, som nu är hotell, spa och bageri. Lättad kan jag nu företa mig promenaden i mina Henry Lloydskor, som jag nya fyndade för halva secondhandpriset i Hørsholm förra sommaren. Kanske inte den elegantaste match till kläderna, samma som igår, men perfekta och sköna promenadskor.

Vi dividerar om vilken väg vi ska gå. Jag pekar med hela handen; det gör även Z. Det blir en kompromiss, som gör att vi kommer ned till Det Kongelige Bibliotek, Den Sorte Diamant kallad, nere vid hamnen. Vi tar oss uppför den rikt av bilar, cyklar och förvirrade fotgängare trafikerade Børsgade från Knippelsbro, som ju svensk turistbuss med kraft körde in i med två döda som resultat. Børsen ligger öde halvt om halvt i ruiner. Arbete pågår med att rensa upp. Det är en sorglig syn.

Vi fortsätter upp mot Kongens nytorv, Nyhavn, Bredgade, ned till Amalie haven, parken som i början på 80-talet anlades som en gåva till kungligheterna och snyggt utnyttjar marken mellan slottet och hamnen. Så vidare längs kajerna till de ståtliga gamla lagerbyggnaderna för rederierna, som nu har blivit bostäder. En flera meter lång, lågt klippt häck utgör en grön mur framför ett av husen. Tjusigt, men hur klipper man den med denna precision…? Vardagsfunderingar som vi tar med oss i vår promenad genom Langelinieparkan mot Den lille havfrue, där Z får posera med Refshaleøen i fonden.

Vi fortsätter förbi turisthorderna och -bussarna ut på Langeliniekaj där kryssningsfartygen ligger, vänder åter och upp mot Østerport, bron över järnvägsspåren och ned mot perrongen där ett tåg mot Virum kommer direkt. Min app krånglar, så jag får inte köpt min biljett. Z fixar två snabbt. Tur, för kontrollanten kommer som ett gehu för att kolla att vi har betalt.

Så hem för kvällsmat och EM i fotboll. Men tåget är ett snabbtåg som far förbi väl valda stationer, bland annat Virum. Vi tänker att vi tar buss från Lyngby, men när vi står vid busshållplatsen inser vi att på grund av vägarbeten – omfattande sådan eftersom man sedan några år bygger spår för letbanen från Ishøj till Lyngby (försenad, förstås) – gör att bussen, som avgår om fem minuter gör det för långt ifrån där vi är. Tillbaka till perrongen, genom ett cykelgarage med helvetesmusik (eftersom jag är irriterad på den usla danska skyltningen om vart man ska gå).

Muzak i cykelgarage vid Lyngby station.

Men vi kommer hem till radhuset i Virum, handlar mat på vägen och kommer till ro framför teven.

Onsdag

Z:s storasyster T har en tid hos en fotvårdsspecialist på Amager, som också råkar vara systrarnas styvmor, trots att hon är yngre än dem båda. Jo, så kan det gå i Z:s släkthistoria, som är intrikat. Z får också en tid och vi styr dit via gps och får en sightseeing genom Den Indre By på ett sätt som förvånar Z, som den københavner tas hon är. Vi åker för Rigshospitalet och längs med søerne. Helt i sin ordning. Men vid Kongens have vill den att vi kör mot Kongens nytorv, förbi Børsen och Knippelsbro, genom Christianshavn via Torvgade till Amagerbrogade. Vi stannar på vägen för att köpa en kvast blommor, ty det har varit en stund sedan vi träffad J, styvmamman. När vi far vidare ser jag den ena secondhanden efter den andra. Jag noterar i minnet. Bara för sakens skull.

Förbud mot den högersväng vi ska göra gör i sin tur att vi får ta en rejäl tur runt några kvarter för att komma rätt till Englandsvej, där J:s praktik ligger. T är redan på plats i stolen för att få sina fötter fixade. Z står på tur. Jag tar en promenad Englandsvej upp mot därifrån vi kom och den långa Amagerbrogade. Där finns en Kræftens bekæmpelse genbrug, men inget står där att finna. Men högre upp på samma sida av gatan finns en Røde kors-butik. Jag går nogsamt igenom butik. Känner på prylar och ting. Tar min tid. Men inget passar. Längre in i lokalen finns kläderna. Mest damkläder, förstås. Men också herrkläder, även om det inget är som lockar. Fast… hänger där inte en skjorta av god kvalitet? Jag kollar. En Barbour, grönaktig, brittisk kvalitet så det förslår. 125 danska kronor känns ok. Jag köper den med en fin sidenslips, Gilberto Classic, för 35 DKK. Med plaggen i min medhavda väska går jag tillbaka och in i genbrugsbutiken Weefood, som i förstone inriktar sig på matvaror ratats, men som fortfarande är tjänliga. Där finns också kläder. Ut kommer jag utan mat, men med en kortärmad H&M-skjorta och dito, zebrarandig, -klänning (till hustrun) plus en snygg, v-ringad, grön Day Birger Mikkelsen-tischa. Allt är secondhand, låga priser som blir än lägre på grund av något slags rabatt.

Jag promenerar tillbaka till fotvårdsspecialisten, smyger förbi J som arbetar med Z:s fötter och går in i köket. Där byter jag om till Barbour-skjortan och slipsen, smyger ut och passar dessutom på att ge Z klänningen, som hon förtjust tar emot. Ingen märker mitt klädbyte – förrän efter en stund då Z leende uppmärksammar det.

J bjuder på fika, en jordgubbstårta, och pulverkaffe. Vi sitter där en stund och samtalar. Främst systrarna med sin styvmor.

Så bryter vi upp. Tar farväl. Jag ska få en tid för omvårdnad om mina knotiga, hockeyfötter. J ska återkomma om tid. Vi bestämmer också att vi ska hem till henne på middag vid tillfälle.

Vi kör utan GPS, passerar kasinot vid Radisson Blu Scandinavia, där jag en gång bodde i samband med en intervju med multimusikern Bebe Risenfors, trollhättesonen som då spelade Tom Waits musik till musikteaterföreställningen ”Woyzeck” på Bette Nansens Teatret på Frederiksbergs allé. (En bit att gå, som jag gjorde då den bistra vintern i december 2000.)

Vi far förbi HC Andersen Boulevard, Glyptoteket, Tivoli och ut ur Köpenhamn mot Lyngby, där vi ska besöka Danske Bank för att få ordning på det danska konto som jag har hos banken och försökt, utan framgång, att avsluta.

Lägligt ligger banken mitt emot Røde kors-butiken i byen. Tur, för banken hade precis stängt för personliga, oannonserade ärenden. Vi läser oss till att kollegorna i Holte, däremot, välkomnar, på torsdags förmiddagen.

I Røde kors hittar jag en Stenströms-skjorta, blå och vit-blommönstrad. 120 danska kronor passar, precis som skjortan.

Fina fynd. Resan i Danmark har knappt börjat, men kläder svåra att tacka nej till har det blivit.

Torsdag

Vi väntar besök. Nygifte sonen kommer med sin hustru. Jag ska hämta i Helsingør. Deras resa är ett slags 30-årspresent till honom och en förlängd bröllopspresent till dem båda. Men först Holte och banken. Vi är hyfsat tidigt, men det är uppenbart att vi inte är ensamma. Kön att få prata med – och behovet att få träffa – en banktjänsteman är stor. Att trycka på knappar på en telefon och försöka göra sina ärenden den vägen är i längden inte alltid hållbar. Eller via datorn.

Jo, det är främst äldre. Men de är trogna kunder i en bank, som behandlar dem nonchalant. Vi bider vår tid och får slutligen, efter att en banktjänsteman hastigt blivit tre, hjälp av en ung fyr som snabbt och enkelt löser mitt problem. Vi tackar, kör hem, passerar macken där ett tält lovar jordgubbar, ärtor och färskpotatis. Vi stannar till. Snackas omkull av två unga killar. Köper allt utom färskpotatis, men några slags muster. Hoppas det har gått bra för grabbarna. De var driftiga.

Det blir en tur till Amager. J har hittat en tid till mina fötter och jag får behandling. Njuter och tackar. Betala? Nej, det här är ju en present till oss båda, för J var ju på vårt bröllop september 2012. Presentkortet har vi aldrig haft tid – eller utrymme – att utnyttja förrän nu.

Ungdomarna kommer vi sjutiden. Kanske halv åtta. Det skänker utrymme att träffa Z:s faster, som bor på vägen – i Nivå. Det är hennes sons hus vi lånar. Vi har avtalat att vi ska komma till henne för en fika vid sextiden. Det passar oss bra och då kan vi också titta till Røde kors-butiken i Hørsholm, som framför allt är bra på ting (herrkläder är det förvånande nog så där med utbudet). Vi åker en snitslad bana dit, hittar inget, men luskar ut att där finns – några kilometer bort – ett Røde kors för möbler. Sagt och gjort. Jag tar ut riktningen dit och vi kommer fram till ett lager där allt ska säljas ut. 50 procent på rubbet. Vi är ju intresserade av möbler, men en aningen jagade av tiden. De ska stänga för dagen inom kort. Här kan man göra fynd, men kläder är ju väsentligt lättare att vika ihop än möbler som är mer skrymmande.

Jag skrotar omkring. Känner och kikar. Kommer till lampavdelningen och…! Se där, en singellampa precis som den dubbeln vi har i badrummet. Den, inhandlad på Store Kongensgade i en lampbutik sent mars när vi var i full färd med att renovera badrummet 2010, hade genom en obegriplig olyckshändelse fått ena lampkupan krossad. Nu fanns en här hel. 20 danska kronor. Köpt och klart tillsammans med en litet växthus för balkongen, som Z hittat. Men… ska jag verkligen slakta den nya, fina lampan på kuban? Hm. Jag får fundera.

Så får Z ett sms. Fastern har missförstått allt. Hon är i sonens hus i Virum. Vägen hem för henne är lång och besvärlig med buss och tåg. Vi löser det. Hämtar henne och tillbaka till hennes fina boende i Nivå. Men tiden är knapp. Vi serveras pølse og øl. Jag dricker en som är sex-procentig. Men inser att om jag ska få ihop logistiken måste jag åka och hämta det unga paret nu.

Jag lämnar Z hos fastern för att få prata i lugn och ro. Kör mot Helsingør. Missar avfarten mot motorvägen (dansk skyltning är skamligt usel) och hamnar på bakvägar upp mot Helsingør. Kommer in i en rondell där jag har företräde, men får tvärbromsa för att en lastbilschaufför helt missat sin skyldighet att stanna. Han sträcker upp en hand som ursäkt från sitt väldiga fordon.

När jag kommer fram står de unga tu redan och väntar. Ett oläst SMS från sonen frågar var de ska stå. Men, de står ju just där de ska. Det vara bara jag som var sen.

Vi åker tillbaka till Nivå. Bjuds på lite fika innan vi tar farväl och åker mot Virum för att installera alla i huset, som är kvavt. Vi matar katten, som förtjust buffar med huvudet mot våra ben. Ja, den folkskygga katten stryker fjäskande sig mot våra ben, som skulle vi glömma av att ge den sin mat.

Fredag

Det har inte riktigt varit sommarväder, så som man kan kräva av juli. Regnbyar har överraskat, temperaturen har varit låg. Men vi har, en mil från där vi bor, hittat Skodsborg strand vid Strandvejen. En liten brygga omgärdad av två stränder, ett kafé, parkeringar för ett ringa antal bilar. Vi blir snart förtjusta i stället. Z får berättat att från sex till åtta står morgondagarna på kö, tålmodigt, för sitt nakendopp. De kommer ner i badrocken, väntar på sin tur, säger godmorgon, klär av sig i adams- eller evadräkten och simmar ut i Øresund.

Det är något rofyllt över det hela. I när fjärran svävar Ven lockande. Lite längre bort Sverige och flickorna från Backafall. Söderut, som svävande i diset, skymtar Öresundsbron och Turning Torso viftar på uppmärksamhet med sina 193 meter.

Vi tar förstås ungdomarna till stranden för bad. Vädret har spruckit upp, en simtur lockar. Så gör också en loppisrunda, där jag har bestämt rutten. Det blir Lyngby, Birkerød, Frederikssund… Vi har inte all tid i världen. Tyvärr. Men vi gör våra fynd.

Strax utanför Frederikssund, på vägen till Frederiksværk, väntar J, kæraste till N, Z:s näst äldre syster. Han har körsbär, som vi ska få plocka.

När vi är där blir vi i hast bjudna till N i Ølstykke. Hon står redo med frikadeller og kartoffler, som passar de sultna gästerna. Tak for mad.

I Frederikssund hälsar vi hastigt på Z:s lillasyster I med familj och hennes koppel av hundar. Min son blir förtjust. Han är hundvän. Ja, djurvän. Det blir en snabb fika innan vi ska iväg.

Lördag

Det är mulet. Ja, regntungt. Vädret skiftar verkligen. Inte bara från en dag till en annan; en solig förmiddag kan bli en trist tidig eftermiddag. Vi tar bilen. Först Røde kors bara några hundra meter från oss. Men sedan vidare. Vi vill visa de unga Reffen, alltså Refshaløen, med sina foodtrucks och folkliga stämning. Men det tillåter inte vädret. Vi kör ändå mot Amager (utan GPS) och mot B & W market, den gigantiska hangaren med vintage. Där finns hur mycket som helst, främst möbler. Men handlarna vet att ta sitt pris. Samtidigt är det lockande och fascinerande. Byggnaden lägger och en del av de exklusiva möblerna täcks av presenningar för att skydda från regnet som droppar in genom taket.

Men det lockar sin publik och jag överhör ett samtal om hur en av säljarna berättar om hur han åkt till Kastrup för att lämna möbler som ska transporteras till fjärran mål för en köpares räkning.

Det blir inget handlat. Det blir Hellerup.

På vägen stannar vi till på Østerbro och Lidkøp, ett eldorado för främst kvinnor gällande secondhand. Men jag kommer ut med ett par Tiger of Sweden-skor, i princip i nyskick. Storlek 44. Så inget för mig. Men 149 DKK ger en enkel matematik att jag kan sälja vidare dem med förtjänst. Det blir också ett svart linne, grovt ribbstickat, ett Solid Men (okänt märke för mig, men god kvalitet), som faktiskt saknas i garderoben.

Det blir smørrebrød på Sankt Peder. Ett ställe nära Strandvejen, som Z.s mor frekventerade med förtjusning. Nu knyter vi an till traditionen för mat och dryck. Det smakar furstligt. I bakgrunden skapar Tour de France dramatik på teven.

På vägen hem åker vi förbi bilmuseet Classic Car House mitt emot Frilandsmuseet i Sorgenfri där vi nyligen firade storasyster T:s 60-årsdag. Bilmuseet är, visar det sig, gigantiskt och har förutom sina fantastiska utställningshallar med alla fantastiska fordon också en hall för bilar till försäljning. Tyvärr kommer vi någon timme innan stängningsdag, så vi får skynda genom salongerna och alla skönheterna som välvårdade vittnar om bilens eleganta historia.

Det är se fascinerat, men inte röra. Drömma, men inte kunna köra. Att äga någon av dessa eleganta fordon kräver sin man eller kvinna – och då är det inte bara plånboken det handlar om; det ska ju skötas också.

Söndag

Det unga paret ska åka hem. Men först Holte. Favoritloppisen där jag genom åren, åtminstone sedan 2009, kunnat göra fantastiska fynd. Det var där jag köpte den Boss-smokingen jag använde på bröllopet, då Z och jag blev ett äkta par 2012. Den var använd en gång, storleken fungerade nära nog perfekt. Säljaren hade dessutom ett par handgjorda Sand-skor till salu. Totalt 250 danska kronor.

Det är sol då vi kommer dit. Men vi hinner knappt stava till loppis innan ett monumentalt skyfall fångar oss under ett stort parasoll. Förtvivlade säljare försöker skydda sina varor och slänger över plast över stånden. Några lyckas. Andra suckar och ger upp.

Jag skyndar tillbaka till en Tiger of Sweden-rock som jag hittade i det första ståndet, men avvaktat med att köpa. Nu går jag tillbaka, frågar, för jag kan inte se den då allt har packats in i deras bil. Säljaren plockar fram den och jag köper den som regnrock. 150 DKK.

Lika hastigt som regnet kom, lika hastigt försvinner det. Säljarna skakar regndropparna av sin varor och sina skydd och kommersen är igång.

Jag kommer hem med en Van Gil-kostym, linne, storlek för någon av mina söner. 100 danskar kronor, en Sand-kavaj, lite skjortor, rocken ovan nämnd plus lite till. Skörden var god, trots det lynniga vädret.

Så skjutsar vi paret till Louisiana, där de ska på utställning innan de tar tåget till Helsingør och båten till Sverige för hemfärd med buss.

Z och jag ska till Køge på släktkalas. Näst äldsta storasystern N:s dotter F fyller 21 och firar med att bjuda in släkt och vänner på hamburgerhaket Stacy’s diner. Vi tar med Z:s faster tur och retur, packar badkorgen, för stället ligger nere vid hamnen. Z kör och strax efter Köpenhamn somnar jag för att vakna fem minuter innan ankomst.

Vi hade fixat present i Nivå hamn då vi samtidigt passade på att ta en glass. Inspirerad av glassen blev det pengar i reda kontanter nedstoppa i en strut med några bollar i för att dölja sedlarna. Allt inslaget i stanniol.

Det blir ett fint häng med den danska släkten. Maten är med stället rejält USA-influerat. Några fastnar framför någons mobil för att följa Tour de France. Cykel ör stort i Danmark. Folk börjar troppa av, men det ska i den innersta kretsen spelas boule. Vi är med, men först vill jag som ensam bada. De andra väntar tålmodigt medan jag gör mina dyk- och simövningar.

Boulespelet avgörs mellan kvinnorna och männen, där de sistnämnda vinner.

Så är det dags för avsked och vi åker norröver för att först lämna faster M i Nivå och sedan ta oss hem.

Måndag 2

T ska till sin dotter i Nederländerna. Vi står för skjuts till Kastrup, tar ett hastigt farväl och åker vidare mot Dragør. När t fyllde 60 hyrde vi via air’b’nb ett hus nära det gamla fiskesamhället, men ändå tillräckligt långt ifrån för att komma dit. Nu var det dags. Solen står högt, men vinden ligger på. Vi parkerar en bit utanför centrum, promenerar in i de trånga gränderna med stockrosor som ståtar med sin prakt och retar Z med att resa sig på hart när omöjliga ställen. Hon som har satt stockrosfrön utan resultat. Dragør är charmigt och väldigt turistigt. Vi ska äta en bit mat och irrar runt en smula innan vi landar på Kongevejen för en øl och en räkmacka.

På vägen in till Dragør hade jag sett en Folkekirkens Nødhjelp Genbrug som jag ville utforska. Efter maten gick Z och jag skilda vägar för att en kort stund senare mötas för en glass i hamnen. Jag skyndar Kongevejen upp mot Kirkevej, som är huvudgatan in mot centralorten. Kommer efter en rask promenad fram. Scannar av vad butiken har att erbjuda. Hittar en Sand-skjorta med cyklar i motivet och en Tiger of Sweden-kavaj. Inget i min storlek. Skjortan i 46 (jag drar 40 i normalstorlek; inte slim) och kavajen var för liten. Väl i kassan upptäcker jag att kavajen, så ny den verkar, är kraftigt maläten vid ärmen. Nej tack. Inte ens om jag skulle få den gratis, som jag erbjuds. det blir skjortan för strax under 100 danska kronor. Bara för glädjen att ha köpt något på en secondhand i Dragør.

Z har genom sin storasyster försorg och Mobilpay (danskarna har inte Swish) köpt stockrosfrön utanför ett av husen som vi passerade på vägen in i Dragørs innersta kärna.

Hon berättar det då möter upp min älskade Z som sitter och väntar på mig vid glassbaren Dragør is. Så går hon in och köper en strut med två kulor till mig och en likadan till sig. Kaffe till det. Vi sitter en stund, kollar folk som vi gillar att göra och promenerar sedan ned mot hamnen.

Jag vill bada. Saknar i och för sig badkläder, men det löser sig. Vi går bort mot Dragør fort, bestiger fästningen och tar in utsikten. Ser Öresundsbron spänna över vattnet, trafiken som rusar till och från. Vi går nedför de branta trapporna, ut ur området. För vi har upptäckt en liten hamn, som också har en badbrygga.

Väl där inser jag att det kanske inte är läge för nakenbad. Det får bli kallingarna som får tjäna som badbyxor. Vinden får bli min handduk.

Det är grunt i vattnet, men härligt att komma i. Onekligen häftigt att ha bron i fonden.

Så upp för att naken med diskret skylning av de ädlare delarna och sedan låta vinden göra jobbet.

En barnfamilj har picknick på bryggan. Men båda föräldrarna sitter med ryggen mot barnen som leker vid vattnet. Vi förfäras och tänker att de där har inte en chans om något av barnen skulle trilla hit. Pojken är kanske fem. Hans syster yngre.

Vi funderar på att säga till, men går istället därifrån efter att jag har satt på mig kläderna. De badvåta kalsongerna har jag i handen.

Vi åker norröver. Nära Ikea i Gentofte bor J, som nu ska bjuda på middag. Det blir gediget danskt, gott och rejält. Jag dricker lite vin, men inte mer än två glas. När Z går på toaletten lämnas J och jag till oss själva att samtala. Min danska är inget vidare. Hennes förståelse för svenska ringa. Vi försöker, hon vill prata engelska. Men jag vägrar. Övning kanske ger färdighet. Z räddar oss. Klockan tickar mot sen kväll. Vi bryter upp.

Tisdag 2

Vi är rastlösa. Men vi har ett gemensamt mål. Något vi velat länge. Var för sig, men också tillsammans. Skovtårnet, en timmes bilkörning söder om Köpenhamn har lockat. Nu är det dags.

Men vi börjar med bad. Åtminstone jag. Men jag glömmer kallingar och får resa söder ut utan, endast iklädd shorts. Sexigt? Nä. Det var länge sedan jag tyckte det och inte ens då var det det. Men nöden har ingen lag.

Det är en gråmulen dag, men regnet håller sig klädsamt i skymundan. Bilresan tickar på och efter en stund är vi på plats nära nog när stället öppnar. Det visar sig vara en god idé.

Vi parkerar nära där vi ska betala entré, blir vänligt bemötta och efter toalettbestyr börjar vår promenad mot tornet. Det är en fantastisk anläggning gjord för hela familjen. Träden används för linbanor och klättring, vägarna är gjorda som träspångar, snickrade med finess. Här ska man kunna gå torrskodd.

Vi är ännu inte så många på plats och efter en stund är vi framme vid det väldiga tornet som reser sig mitt i skogen.

Det är vackert att se på och mäktigt att bestiga. Det uppstår en märklig känsla av att inte riktigt vara säker på att de man ser i tornet är på väg upp eller ner. Vi kommer upp, slås av en bedövande utsikt med utkikspunkter markerade i sargen – ut mot världen. Det är hisnande.

Vi tar ett varv till. Z tjänstgör fotograf till en familj, som vi låta sig fotas. Så går vi ner och vägen till markplan blir oändlig för den nödiga. Z noterar inte det. Hon vill ha med mig på bild ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Så kommer jag ner. Rusar ut och kastar mig ut i buskaget för att lätta på trycket.

Så tillbaka i min trevlighet och vi går vägen tillbaka, som ska sluta den cirkel vi påbörjade när vi kom.

Spången är verkligen listigt snickrad. Har ett träd stått i vägen… ja, då har man byggt kring trädet.

När vi börjar närma oss slutet på vår spångpromenad står där hyddor med möjlighet till glamping. En av dem är öppen för möjligheten att kika in. Vår nyfikenhet driver oss. Det är exklusivt. En hantverkare jobbar. Vi pratar med honom, en ung man från Rumänien, som tillsammans med sin pappa jobbat vid Skovtårnet under åtta år. Det är de som har byggt de listigt utformade spångarna. Vi är fylld av beundran och låter honom veta det. Han blir stolt.

Vi tackar för oss. Går tillbaka, kikar på lite annat boende och på hjortarna i ett häng en bit ner. Så går vi till restaurangerna för en bit mat innan vi drar oss mot blomsterängarna, som är en annan sensation som erbjuds på området.

Det blir en rejäl promenad förbi praktfulla blomster kan vi inte kan namnet på många, men inte upphör att fängslas över mångfaldens skönhet.

Z vill se mer. Så hon går iväg och låter sin äldre man vila en stund. Det dröjer innan hon kommer tillbaka en smula besviken. Det fanns inte mycket mer att se.

Så åter mot bilen, men först köps hon en kylskåpsmagnet.

Z vill till Stevns fort med minnen från kalla krigets dagar. Men jag styr mot Næstved och Kirppu där. Jag vill primärt få fatt på ett par kalsonger, men också kika på utbudet i stort. Jag är alltså trött på att gå kalsonglös. Z surar. När vi väl kommer fram stannar hon i bilen, så jag får kolla in stället själva. Jag gör en rask runda, men känner mig stressad. Hittar ett par kalsonger för 30 DKK (Front, vita, utmärkt kvalitet och passform).

Så kör vi österut och mot Stevns fort. Kanske vi hinner. Z googlar öppettider. Jo, det ska gå. Vi kommer dit och parkerar med en bredsladd. Vi har en timme tillgodo innan de stänger. Men väl framme visar det sig att det krävs en guidad tur, ensam får man inte gå, och det loppet är kört.

En annan gång.

Mot Stevns klint istället. En av några få kittlande kalkstensbranter. Platsen är ett av Unescos världsarv och vi promenerar efter att parkerat bilen mot utsikt och brant nedfart. Först kyrkan, som djärvt ligger på randen av klippan med en kittlande utsikt över havet och framför allt tvärt ned mot den steniga stranden. Sedan den branta stigen som avslutas med en än mer brant trappa ned till stranden.

Där går vi längs kullriga stenar och ett rastlöst hav som matar våg efter våg mot stranden.

Så upp igen, en ny lov mot en annan vinkel av utsikten, för att sedan kom mot värdhuset för en kopp kaffe med kaka – ett erbjudande som ger gratis parkering. Vi hygger oss under den grå himlen där regnet håller andan länge och tillräckligt väl.

Så tar jag ut kursen norrut så nära kusten det är möjligt. Z blir besviken. Hon vill köra på randen till havet, men det är inte möjligt. Färden blir fin nog ändå.

Vi når Køge söder ifrån, har passerat små samhällen på vägen. Åker förbi genbrug, som vi kanske får tillfälle att återvända till. Men vi stannar inte. Hem är målet. Motorvägen norröver leder oss rätt. Vi har ju en katt att mata.

Foto (med vissa undantag): KAI MARTIN

Lustfylld njutning, roande kontroll

Posted on april 27, 2024 av Kai Martin

Teater:

NJUTNING OCH KONTROLL

Vi lever i en narcissistisk tid förstärkta av sociala medier. Vi ska framstå som perfekta, söka det perfekta och lockas av njutning. Njutning då vi gör något. Njutning av vad vi intar i form av mat och dryck. Gärna ska det se snyggt ut. Utom på en afterwork, då allt spiller över. Ett glas för mycket. Några bitar mat som blir frossa istället för ett lagom. Vi som inte bara vill ha gränslös njutning utan också sträng kontroll faller ned i ångest och självförakt.

Detta famnar duon Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad i sin lustfyllda, insiktsfulla och roande föreställning ”Njutning och kontroll” på intima Cinnober på Masthuggsterrassen.

Här har paret dukat upp furstligt. Glasen med bubbel i entrén (ja, det finns alkoholfria alternativ) uppmanas man att ta med in i salongen. För det vankas mer.

Det blir en fest för ögat, örat, hjärnan och själen. Men också frestelser i form av snittar, mer vin och godis. Vi lever i inte bara i ett narcissistiskt tidevarv utan också i ett hedonistiskt. Det är i njutningen föreställningen tar sitt avstamp, sneglar tillbaka till grekerna och romarna om orden orgie och hedenomi ursprungliga betydelse. Ett raskt hopp till brittiske filosofen Jeremy Bentham, som i mitten av 1800-talet skapade riktningen utilitarism. En teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Eller, som Bentham sa ”all njutning är god”.

Men filosoferandet hos Klingvall–Grimfjord Cederblad löper raskt vidare till det egna erfarenheterna. Det gör också att föreställningen eventuella pretentioner och von oben-perspektiv snabbt landar på golvet. Det är ett friskt sammelsurium av koreografi och musik hämtat från allsköns håll. Kläd- och scenbyten i ett högt tempo, utan att dramaturgin går förlorad i något hafsigt.

Det blir tillbaka till filmer som duon minns – och iscensätter. Demi Moore i Sara Klingvalls gestaltning i den klassiska drejscenen i ”Ghost” där Patrick Swayze (komiskt gjord i ”muskulös” t-shirt av Charlotta Grimfjord Cederblad) glider över till ”Dirty dancing”. En film Demi Moore inte fick göra mot Patrick Swayze. Så fortsätter det: ”En officer och gentleman”, ”Titanic”… för allt Demi Moore (Sara Klingvall) är ju att flyga, hennes stora längtan efter njutning.

Ja, vi hamnar till med i Jane Austins kyska värld, som via de strålande skickliga projektionerna/animeringarna signerad Carmen Fetz, som utmanar det pryda och könsreglerade för något mer lustfyllt.

Så landar vi i ”När Harry mötte Sally” och ”orgasm”-scenen på en lunchrestaurang med Charlotta Grimefjord Cederblad som Meg Ryan. Där Charlotta Grimfjord Cederblad utmanar och tycker inte att Meg Ryan tappar kontrollen tillräckligt för att vara övertygande i sin roll. Efter några fatala försök talar hon sig varm om ett Youtubeklipp med operasångerskan Montserrat Caballé, där operadivan med slutna ögon mottar publikens flera minuter långa ovationer. Det drömmer Charlotta Grimfjord Cederblad om och förvandlar scenen till dödsmetal där hon growlande tar över – förstås till publikens ovationer.

Ja, infallen är många och publiken bjuds hela tiden in i föreställningen inte bara som åskådare. Man njuter helt enkelt mer och bättre av denna tokiga föreställning ju större deltagande man tillåter sig.

Det är lätt. För det är generöst, levande, lustfyllt, roande och njutningsfullt – där sensmoralen nog mest av allt handlar om att våga tappa kontrollen för att njuta. Det gör ”Njutning och kontroll” på ett begåvat och underhållande vis utan att tappa koncepten.

”Njutning och kontroll”, Cinnober, Masthuggsterrassen, premiär 26 april 2024. Spelas också 27 och 28 april.

Koncept, text, regi, kostym, scenbild och framförande: Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad.

Koreografi och yttre öga: Pia Nordin.

Projektioner: Carmen Fetz.

Makeup-design och kostymrådgivning: Sam Message.

Ljusdesign: Max Mitle.

Sprakande intensiv Moulin Rouge

Posted on mars 17, 2024 av Kai Martin

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

China teatern, Stockholm.

Publik: 1230 (utsålt).

Bäst: Överdådet från start till mål.

Sämst: Ljudvolymen – framför allt i början.

Fråga: Vad fanns inte med i denna välfyllda musikal…?

Ur Baz Luhrmans färgsprakande succéfilm ”Moulin Rouge” från 2001 skapades ”Mouline Rouge – the musical” (premiär 2018). En show tryfferad med allt: drama, romantik, drömmar, humor, allvar, färgstark kostym, vild koreografi, våld och musik hämtad från allt annat än det 1890-talets Paris som föreställningen ska spegla.

När nu musikalen har satts upp på China teatern (premiär 14 september 2023) har det inte sparats på krutet. Här ska allt med. Det är en stor ensemble som från start får slita med dans- och sångnummer som är hisnande och färgsprakande. I centrum, förstås, fantastiska Marsha Songcome i praktrollen som artisten, nöjespalatset Moulin Rouges stolthet och stjärna Satine. Men Moulin Rouge är i denna berättelse så mycket mer än en scen för uppträdande. Här förväntas artisterna också agera prostituerade uppmuntrade av teaterchefen Harold Zidler, som agerar cynisk hallick.

Ja, vi är alltså i ett slags både pråligt, vilt, sorgligt, lyckligt, romantiserat Paris Montmartre, konstnärskvarten. Men nöjesetablissemanget är på ekonomisk dekis. Ekonomiskt tillskott krävs. In kommer den onde greven (Fred Johnson) in med krav som hotar den konstnärliga frihet artisterna vurmar för. Konfliktfyllt…? Jo, det är bara förnamnet. Trovärdigt? Nja? Jag tror inte på några artister som lyckligt tjänar extra som sexarbetare. Men nu är ju storyn som den är.

In i denna mustiga gryta kommer den naive Christian (Andreas Wijk), en låtskrivare som snart hamnar i Henri Toulouse Lautrecs (ja, den tidstypiska konstnären finns med – här i Alexander Larsson gestalt) och spanjoren Santiagos klor. De som har kompositörsdrömmar med önskan om att sätta upp ett verk på just Moulin Rouge.

Intrigen är vävd med lösa sömmar. Men säg vilken musikal som inte är det…? Lassa in lite ”La Bohème” – Puccinioperan – med en tuberkulosdrabbad huvudrollsinnehavare, så har man en story att berätta.

Allt går i en vindlande can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer uppblandat i denna friskt generösa och berusande cocktail. Lägg till att artisterna musikern har att förhålla till nära nog 70 låtar (om jag räknat rätt) i späckade potpurrier med tungvrickande arrangemang. Här swingar man sig friskt mellan diskohits eller musik av Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och Eurythmics. Ja, till med ur ”Sound of music”. Allt ska med i detta sjöslag av musik.

Jo, det krävs sina lättklädda och hårt sminkade sångare och dansare för att göra denna show rättvisa. Men så är musikalartisterna i ”Moulin Rouge” i toppklass.

*Romantik på scen. Marsha Songcome som Satine och Andreas Wijk som Christian har pusskalas på scen. Foto: MATS BÄCKER*

Marsha Songcome sjunger med hjärtat och gör sin roll med själ, pendlande mellan Satines längtan efter kärlek och strävan efter ett värdigt liv. Andreas Wijks Christian görs med naivistisk skörhet och styrka – han är en bländande sångare med vacker klang och öm ton. Santiago i Anton Ewalds gestaltning är frustande och härlig, som rollen kräver en smula parodisk men med vass sång. Alexander Larsson gör Henri Toulouse Lautrecs haltande karaktär skönsjungande och drivet drömmande. Morgan Allings pondus och energi ger Harold Zidler lyster. Fred Johnsons Greve är inledningsvis fyrkantig och alltför stel, men denna diaboliska gestalt växer genom föreställningen.

Så då ensemblen, som är så bländande och som med de stora scenerna med sång och dans skänker ”Moulin Rouge” ljus, kraft och färg och gör den sprakande intensiv.

”Mouline Rouge – the musical”, China teatern, Stockholm. Premiär 14 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 16 mars 2024.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Lovisa Bengtsson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Rachelle Larsson (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Ulrika Ånäs, Victor Morell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza stockseth, Sanna Jansson, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Hanna Carlbrand, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Agnes Lindgren, Edin Jusuframic och Marlene Lindahl.

Orkester: Jan Radesjö (kapellmästare och klaviatur), Mats ”Limpan” Lindberg (bas), Tobbe Stener (gitarr), Magnus Fritz (trummor), Mats Sundström (klaviatur och träblås) och Ulf Hellerstedt (gitarr).

Lång färd mot premiär

Posted on mars 13, 2024 av Kai Martin

När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.

*Tidsresa. Ådalsbandet gör en tidsresa med ”Byen som forsvant”. Foto: KAI MARTIN*

I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.

Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.

Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.

Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.

I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.

När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.

Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”

Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”

Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).

Torsdag

Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.

Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.

Fredag

Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.

Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.

Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.

Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.

Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.

Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.

Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.

Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.

Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.

Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.

Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.

Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.

Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.

På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.

I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.

Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.

Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.

Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.

Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.

Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.

Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.

Lördag

Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…

Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.

Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.

Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).

Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.

Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.

Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.

Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.

Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.

Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.

Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.

Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.

*Ådalsbandet. Från vänster Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN*

Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…

Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.

Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.

Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.

Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.

Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.

Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.

I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.

Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.

Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.

Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.

Söndag:

Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.

Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.

Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.

Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.

Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.

In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.

Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.

Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).

Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.

Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.

Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.

Inte riktigt klok

Posted on februari 27, 2024 av Kai Martin

*Beroende. Har ett beteende som är svårt att krångla mig ur. Foto: KAI MARTIN*

Det är ju så, att jag utan rimliga tvivel inte är riktigt klok. Förvisso påhejad av Z. Men ändå.

Ni som följer mig vet; jag har ett intresse av secondhand- och loppiskläder. Jag köper mycket, använder dem. Men lockas av mer. Ja, enligt det belöningssystemet som vilken person i beroende som helst. Ett slags shopaholic. Ja, jag vet.

I Göteborg går jag mina stadsvandringar. Start i Arkaden där jag tittar till Stadsmissionen, sedan förbi NK och Vintagefamiljen, som nu har stängt, vidare till Abiti, in på Akademibokhandeln – gamla Wettergrens – och upp till Ragtime herr, som jag frekventerat i över 40 år. Jag promenerar vidare till Erikshjälpen nere i Rosenlund och så till Myrornas vid Pustervik. På Järntorget kan jag rasta mig vid Cigarren för att sedan strosa Linnégatan ner, titta in på Björkå frihet och därefter fortsätta mer mot Linnéplatsen, men vika av till höger på Nordenskiöldsgatan och KFUM innan det dags att ta hem. ja, jag besöker förstås också Erikshjälpen, Högsbo, Reningsborg, Frölunda, och Stadsmissionens butiker runt om i stan med flera.

Nu är det så att hustrun, som har sina danska fostran djupt rotad, är uppvuxen med loppisar och antikvitetsbutiker. Vi kan väl säga som så att det är hon som lockat in mig i fördärvet och med list och pock fått mig dit där jag nu är. Dels genom att mata mig med danska delikatesser, mat och dryck. Dels genom att plikttroget ta med mig på loppisrundor redan tidigt under vår relation.

Jag var inledningsvis tveksam. Jag var klar med loppisar. Klädinköpen var på den tiden modesta och jag tyckte att loppisar, där fanns det mest lump.

Men… en söndag då solen sken och det, förmodligen var tidig sommar, så hamnade vi på Holte loppemarked. En p-plats i förorten till Köpenhamn, den som är något av ett Djursholm i förhållande till huvudstaden, som lockar de rika till att tömma sina garderober och för en, ibland, billig penning locka med design och märken av klass. Ett förtjusande, ungt par gjorde just så. Där hittade jag en Boss-smoking, knappt använd, för 200 dkr plus ett par lindrigt, handsydda Sand-skor för 50 dkr. I smokingen hittade jag senare ett paket oöppnat Stimorol samt en fluga. Kostymen och skorna kom senare att bli grunden till min utstyrsel då Z och jag blev gifta 22 september 2012.

*Gifta och beroende. En secondhandman gifter sig i en loppiskostym. Foto: JONAS EKLÖF*

Nå, nu är det ju inget som påverkar hälsan. Loppis- och secondhandhandlandet. Plånboken påverkas, men ibland går köpen till välgörenhet och det är positivt. I takt med det välmående äktenskapet har också min kropp expanderat och därmed är plagg köpta för säg 15 år sedan inte riktigt i samma välsittande form nu som då.

Jo, ja, det rensas ut. Skänks bort eller sälja. Men det som kommer in står sällan i paritet med det som åker ut.

Nå, allt detta vet ni.

Men… för någon vecka sedan kom ett meddelande från Z:s storasyster T. Hon som bor i Bagsværd som kommit att bli mitt danska hem. Hon skickade en länk om att Røde kors skulle öppna en stor butik i Virum lördag 24 februari.

Vi skojade om att jag redan stod i kö, men av skämtet blev det mer och mer allvar. Jag klippte med mina vädjande hundögon och sa till Z ”Kan vi inte åka?”. Hon föll för blicken och snart var det bestämt att vi skulle deltaga vid öppnandet av denna butik en station innan Holte.

Ja, jag skrev ju att jag utan tvivel inte är riktigt klok.

*Mot Danmark. Mot en secondhandmission. Foto: KAI MARTIN*

Så vi åker en grå regnvädersfredag efter att jag spelat färdig min ishockey och Z avslutat sin halva arbetsdag. Korsar Sundet vid Helsingborg/Helsingør, där vädret är mer generöst. Stannar till för en kebab vid Prøvestenen (förmodligen den bästa kebaben i landet) där Kirkens korshærs genbrug finns. Så in där. Ett eldorado av tweedvästar och huvudbonader uppenbarar sig. Men allt är i större storlekar än störst. Det är förmodligen A Florisson, klädbutiken med exklusiva dam- och herrkläder i centrala Helsingør, som skänkt delar av sin kollektion.

Men jag hittar en Sand-skjorta för 50 dkr och en Junk de Lux-tröja för 75 dkr, som inhandlas de sista skälvande minuterna innan stängningsdags.

Sistaminutenfynd. Foto: KAI MARTIN

Så in på Kvickly för köp av morgenmad, några flaskor vin till osten vid tagit med från Sverige och därefter vidare transport till Bagsværd.

Det går snabbt att installera sig hos T där Max, den glada jycken, överfaller oss i sin entusiasm. Jag håller honom kort. Är förtjust i honom, men inte i hoppandet. Men han lugnar ner sig, blir klappad. Vid bjuds på aftonspisning med smørrebrød med pålägg av det som bjuds i huset. Det blir bra. Vinet likaså. Vi bygger oss. har kvällen med ro. Kikar lite på teve innan vi ändar en lång dag.

Jag vaknar ju alltid tidigt. Går upp så småningom och gör sedan morgenmad till Z, som somnat om efter att hon klippt med ögonen och släppt in morgonljuset. Jag konstaterar att vi är tidigt ute. Butiken i Virum öppnar inte förrän klockan elva.

Tiden går. När vi lämnar lägenheten för bilen blir det ett stopp vid Bagsværds Røde kors där jag hittar en Paul Smith-skjorta för 75 dkr. Nu mot Virum.

Denna danska lördag bjuder på strålande sol och vårkänslor. När vi kommer fram inser vi snabbt att vi inte är ensamma om att vilja besöka denna Røde kors nya, stolta butik. Kön ringlar längre än lång och det finns inte en p-plats att tillgå.

Vi kör ner i villaområdet och hittar en plats en kort promenad från vårt mål. Det som i förstone verkar vara högre ståndskvarter naggas i glansen en smula av att väldigt många bostäder är till salu. Vi spekulerar lite om det, men har inget riktigt bra svar.

Så korsar vi den tvåfiliga leden med rusande trafik för att bli en av många i den rejäla kön. Vi är på plats en stund innan öppningsdags och kön rör sig sakta framåt. Vi är en salig blandning av hågade spekulanter: gamla, unga, män, kvinnor. Sådan som är ute efter klipp har förstås varit på plats tidigt. En bank är på plats och bjuder på kaffe, kakor och sötsaker. Dansk TV2 gjorde ett inslag om butiken redan på fredagen. Den har blivit omskriven i medier. Det är populärt med secondhand och jag kan förstå det. De Røde kors-butiker som vi har besökt genom åren har varit snyggt skötta med bra varor. Det här är ju något av juvelen i kronan.

När vi kommit en bit räknar Z ut att vi rimligtvis borde vara inne inom en timme. Med tålamod rör vi oss i mycket maklig takt framåt. Framme vid huset kan vi ana vad som finns därinne. Någon går fram och vänder åter och säger att det verkar som priserna är högt satta. Men inget får oss att bryta kön. I skyltfönstret hänger uppklädd på en skyltdocka en elegant blå, tredelad kostym med vit skjorta och en snygg scarf. Den ska granskas närmare.

När vi har ett U kvar innan vi når entrén går Z upp på det som liknar en scen (det är också där banken bjuder på kaffe) för att trösta oss med fika. Vad vi inte vet är att en drönare i samma stund tar bilder för butikens Facebooksida.

Z i ensamt majestät på scenens norra kant. Jag lite mer modest vid en stolpe bland den övriga pöbeln. (Foton skärmdumpade från Røde kors Virums FB-sida.)

Vi pratar med en kvinna som påminner en smula om glaskonstnären Helena Gibson, men i dansk skepnad, om ni förstår. Hon röker åtminstone vid sex tillfällen innan vid kommer fram till entrén. Hon har en chihuahua innanför sin pilotjacka, som hon släpper ned för en kort rastning innan det är dags att gå in. Z noterar i sammanhanget att det råder hundförbud i butiken, säger det till kvinnan som tror att en med en sådan liten hund och dessutom innanför jackan ska det nog gå bra.

Vi ser folk komma ut ur butiken försedda med tavlor, möbler, stora leksaksdjur, porslin… ja, allt en secondhandbutik har att erbjuda.

När vi blir insläppta ringlar fortfarande en rejäl kö bakom oss. Kvinnan med hunden är på platsen efter oss, men om hon kom in eller inte vet vi inte; jag såg henne aldrig inne i butiken i det rika vimlet.

Z har spanat in några koppar i skyltfönstret vid sidan om entrén. Vi bestämmer att gå var för sig och jag ålar mig bort mot herrkläderna. Jag konstaterar att kostymen på skyltdockan är en Boss i min storlek, men jag vill inte betala 1000 dkr för den. Men klär av snusnäsduken (30 dkr), som tillsammans med en Tiger of Sweden-kavaj, ett slags leasurplagg med dragkedja, ett par kalsonger (50 dkr), strumpor (40 dkr) och – ser man på – en blå Boss-kostym för bara 190 dkr! Jag köper också en grå ylleslips som matchar den Aran Sweater Market-keps, som ny hänger på en skylttorso med en AC/DC-tröja. Det är naturligtvis en koppling till bandets sångare Brian Johnson, men de äldre expediterna skrockar förtjust om en Kim Larsen-kaskett. Nå, det blir den dyraste enskilda varan som inhandlas denna lördag (250 dkr). Jo, Z köper sitt. Men jag är förstås värre. Lärd av den bästa.

När vi åker har vi varit där ungefär lika länge som vi köade för att komma in. Så tar vi en sväng om Lyngby och Røde kors där. Hittar en fin, troligtvis ny, Eton-skjorta som kommer klä T:s son A som hand i handske.

Hungern slår till, men det blir inget i Lyngby (som vi borde) utan vi tar mot Herlev och Kirppu, en loppisbutik som finns där. I byns centrum finns en restaurang som serverar flæskestekssandwich og øl. Det blir vår räddning. Kirppun är den här gången sådär, men jag kommer därifrån med en Burburry-skjorta för 50 dkr. Jag svindlas förstås av nypriset av ett sådant här plagg, som ligger på 6000 kronor. Men, trots att den är i gott skick är den ändå begagnad. Ny visar det sig att den passar perfekt, trots storleksmarkeringen XL. Eller har jag växt än mer…?

Jag vill hem. Z vill annat. Efter lite dividerande blir det Kirppu i Søborg, en kort bit från Herlev. Vi går korridor upp och ner utan att jag hittar något och inte Z heller. Så hem till en tom lägenhet. T är på 60-årsfest. A är hos sin moster I i Frederikssund. Bara Max är kvar och är glad för att se oss. Z är rastlös och plötsligt bestäms det att vi ska gå på bio. Vid biblioteket i Bagsværd finns också filmvisning. Vi siktar in oss på ”Rom”, den danska komedin med Bodid Jørgensen och Rolf Lassgård.

Max rastas i hast. När Z går upp för att lämna honom står jag kvar. Som en skugga ser jag något röra sig i rummet där på fjärde våningen. Plötslig blir han ut genom fönstret som en Batman.

Vi går ut i den mörknande kvällen. Mot bion. Men först mat på Unkaku sushi där en Sapporo slinker ner. Maten är god, ungefär som den lättsamma komedin. Förvisso späckad med klichéer, men utmärkt humor för äldre medelålders människor.

Så hem till eftersändning av Melodifestivalen. I fönstren står Max och väntar. Han blir glad när vi kommer hem och Z ger honom en chans till rastning, en kort promenad i det stilla regnet som han inte gillar. Väl hemma finner han ro i vårt sällskap.

Det är dags att åka hem. Garderoben har fått tillskott. Kostym, skjortor, kalsonger, snusnäsduk, keps, slips, strumpor.

Men vi är inte färdiga. Z, som fylld år nyss, ställer till med kalas hos sin näst äldsta syster N i Ølstykke en bit väster ut från Köpenhamn. Till detta ska det köpas bakverk hos bagaren i Bagsværd. Det blir sött, rågbröd och rågfrallor. Så iväg västerut där vi passerar Ølstykke för Kirppu i Frederikssund. Ja, jo, det blir något handlat där med, men inte till mig personligen. Men kanske blir någon glad för den här…?

Så kalas i Ølstykke med kaffe, bröd, ost och bullar. Vi lyckas pricka in alla N:s barn, som kommer i omgångar och det blir en mindre släktträff till Z:s stora glädje. Lillasyster I har bakat en kaka, trots Z:s förmaningar om att hon har köpt bakverk; en fin, danskt välsmakande.

Tiden lider och snart är vi på väg norröver. Ett stopp vid Prøvestenen och Kvickly för dansk proviantering och med en fullastad bil kör vi på färjan och av densamma. Några timmar senare, efter en resa i regn, är vi hemma. Där konstaterar jag att min ena Hush Puppie-toffla har slunkit ur bagaget. Den finns inte i Bagsværd, inte hemma, inte i bilen eller utanför densamma. Någonstans finns den. Men var…?

1000

Posted on februari 11, 2024 av Kai Martin

*Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.*

Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.

Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.

Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.

Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.

Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.

Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…

Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.

En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.

I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.

Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.

Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.

Läsartoppen år för år:

2014 562 visningar – Ruckmans final

2015 3177 visningar – Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

2016 7551 – Freddie Wadlings stora sorti

2017 874 – Nu lämnar kingen in

2018 888 – Rykande rockshow på Park Lane

2019 811 – En strålande stjärna

2020 697 – Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

2021 840 – Hockeyhaveri

2022 4238 – Hårdrock, hallelujah!

2023 647 – Snyggt serverad Dylan

2024 (så här långt) 549 – Ode över bortgången broder

Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.

Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:

2014 2807

2015 23800

2016 37000

2017 28200

2018 19700

2019 19300

2020 16400

2021 18900

2022 29100

2023 32100

2024 (så här långt) 7049

Tack alla som läser. Jag hänger i.

Döden går igen på Filmfestivalens invigning

Posted on januari 27, 2024 av Kai Martin

Det har varit många Filmfestivaler för min del. Från den första 1979 på Kåren där Kai Martin & Stick! fick äran och förtroendet att vara uppvärmare för Derek Jarmans film ”Jubilee” vid båda visningar till nu. För den 47:e Göteborgs filmfestival är nu invigd.

Det har under åren blivit en del premiärer, men den här var på något vis ett stort hemvändande. Festivalen fick åter kommer till Draken efter pandemier, restriktioner och det stora hotellbygget, som rest hotel Draken.

Det pratades tidigt om att hotellverksamheten skulle vara en del av Göteborgs filmfestival och vice versa. Biosalongen, den anrika från 1956, skulle bjuda på mer än bio. Så har det varit sedan hotellet invigdes i början av oktober (skrev om byggandet här) med konserter och shower med bland andra Jill Johnson.

Men nu var det filmtajm och hela huset ställde upp för festen. Alla var där och, förstås också jag, för kvällen klädd i den tredelade blå kostymen jag köpte på Next i köpcentrat Kringlan 2014. Det stod ju snabbt klart att själva kostymen kunde jag pressa in min kropp i – om jag tog bort västen, där bara den översta knappen gick att knäppa. Nå… jag har en plan för att få allt på plats. Får se om jag lyckas. Det blev hur som helst kostym utan, västen blå Blue Industry-skjorta (lite modsinspirerad, inhandlad för några danska kronor på Holte loppmarknad 2014) och en snusnäsduk samt slips, Paul Smith, (200 kronor för ett set med även slipsklämma och manschettknappar fyndat på Erikshjälpen samma år). Plus, inte minst kubben som jag hittade på Herr Judit på Hornsgatan, Stockholm, även det 2014. På fötterna de vackra blå skorna (3dm Lifestyle), som jag fick av Z i födelsedagspresent för en herrans massa år sedan, med matchande strumpor, Happy Socks som jag hittade på Stadsmissionen, Arkaden, i år.

Vi var några till som var stassade, men ändå förvånansvärt få. En premiär är ju ändå en premiär, en tid för fest och möjlighet att klä upp sig. Ja, till och med överdriva. Men… nu är ju inte alla som jag.

Kommer snabbt i samspråk med kreatören Erik Nissen Johansen från Stylt Trampoli AB, som legat bakom mycket av det konceptuella tänket i just hotel Draken. Han var där i sällskap med sin käraste, Apey Bloom och vi slog tillsammans följe den inledande timmen innan filmen. Det blev förstås cocktailsnack med andra premiärhågade lejon, bland andra förre kulturministern Amanada Lind. Så ringde klockan för ceremonierna och jag tog plats på tredje raden i mitten. Fick omedelbart sällskap av just paret Bloom-Nissen Johansen.

Festivalens vd Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, som gör sin sista festival efter tio år på posten, håller entusiastiska tal. Konferencieren Ayan Jamal håller låda, men är för manusbunden och läser trots det fel på korten när hon säger att Draken invigdes 1965, vilket förnumstige herrn (jag) påpekar (herregud, 1956 är ju mitt födelseår. Och hon replikerar något om kåt på att ha rätt. Tja, då är jag väl det, om hon är kåt på att ha fel.

Virginia and the Flood spelar och det är bra, Cornelia Adamsson har en spännande röst och bandet bjuder på coola arrangemang i all sin enkelhet.

Vimlig start på Filmfestivalen. Foto: KAI MARTIN och ERIK NISSEN JOHANSEN

Så kommer då kulturministern Parisa Liljestrands tal för att öppna denna den 47:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Inte heller hon håller måttet, hon pratar om filmfestivalen som den största i Norden som om vi inte skulle vara medveten om det och varit det i över 40 år. Nej, det var ingen överraskning där. Inte heller de politiska flosklerna som kom. En regering som jobbar mot kulturen får svårt att övertyga om dess motsats. Men så möttes hon också av svala applåder. Bäst var att hon fattade sig kort innan invigningsfilm ”Hanteringen av odöda” (skriver om den separat). Men helt kort: den handlar om döden samtidigt som en tilltagande isande kall vind smet in i salongen, som vore det en tanke (eller fel på luftkonditioneringen).

Hela hotel Draken har upplåtit sina publika lokaler för invigningsfesten. Så när vi ska strömma ur biosalongen är det många som vill strömma in där vi strömmar ut. Det blir trångt, stillastående och en logistisk härdsmälta, några får panik och rusar ut trängseln med uppspärrade ögon. Vakterna som står vid insläppen gör så gott de kan, men vet heller inte riktigt besked om vart man ska gå… Men det löser sig. Det gjorde så småningom trängseln också.

Jag hamnar i en uppåtgående hiss tillsammans med mannen från Balder, som var ansvarig för resandet av byggnaden. Han som jag åt lunch med under pressträffen då jag fick förmånen att gå husesyn. Han kom inte ihåg mig alls, var mest intresserad av sin hustru/flickvän/älskarinnan och blir påtagligt störd då jag lite vill går av vid 29:e våningen där han och hans sällskap går av. Jag ber om ursäkt och frågar om det går att ta trappan, blir visad mot en anonym dörr (var det verkligen inga skyltar om nödutgång…?), kämpar mig upp stegvis upp till den 33:e våningen där Brasseriet ligger. Utsikten är som alltid svindlande. Jag ställer mig vid hovmästaren bara för att ta mig en kik. På 34:e våningen är baren och full fest. Jag avstår.

Så kommer sommelier, han som var så rasande trevlig på pressträffen. När jag var där, då i slutet av september, lockade en magnumbutelj av en cognac på en spritvagn. Flaskorna var ännu inte deflorerade, stod där i sin oskuld. Han pratade sig varm om just den cognacen, sa att den skulle finnas på Systemet och jag la namnet på minnet för att genast tappa bort det.

Nu hade jag chansen. Han var fortfarande trevlig, trots stressen med den intensiva tillströmningen av människor (så också den kvinnliga hovmästaren, som tyckte att jag kunde stå bredvid henne hela kvällen eftersom min outfit matchade hennes pulpet). När jag frågade, svarade han ”Ge mig ett ögonblick”. Jag stod staty vid hovmästarinnan, pratade med lite folk och lät tiden sakta gå.

Så kom han med sin spritvagn och där stod flaskan. Nu öppnad och tullad på, förstås. Jag frågade om det fanns möjlighet att köpa sig några centiliter, trots att jag inte hade något bord att sitta vid.

Inga problem. ”Du verkar både nykter, trevlig och skötsam”, sa han. Hällde upp en fyra och mitt i stimmet av servitörer som skulle hämta vin eller fylla på glas stod jag i allsköns ro och avnjöt min Delamain. Det var en alldeles fantastisk stund och ja, den var god.

Jag betalade, tackade varmt, lovade att återkomma och smet sedan in på toaletten som bjuder på en utsikt som heter duga. Så mot hissen som i ilfart tar dig ner till bottenvåningen, väl ute ut den konstatera jag en rejäl kö för att åka upp – ungefär som till en Lisebergsattraktion. Så runt lite grand, säger hej, går trappan upp för att gå till garderoben. Smiter in i den syntpark som står i foajén till bion där aktade elektroniska musiker duellerar i konsten att ratta ljud. Hämtar ut min brandgula Tenson Himalaya, som skyddar mot väder och vind plus att kapuschongen håller kubben på plats. Jag får vänta på vagnen, men kommer sedan hem för att avsluta en intensiv dag.