Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.

Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.

Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)

Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.

Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mina frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.

Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet jag hade och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.

Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.

De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.

På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.

Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?

Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.

Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. Var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter” föll allt jag hade byggt upp.

Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.

Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.

Nå… nu.

När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.

Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.

Onsdag

Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.

Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.

Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.

Torsdag

Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.

Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.

Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.

Historiens vingslag sveper redan över min resa.

Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.

Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.

Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.

Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.

Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?

Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.

Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.

Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.

Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.

På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmanat så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.

Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!

Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.

Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN

Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.

Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.

Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.

Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.

Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.

Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.

Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.

Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.

Historisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lyrrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag om att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.

Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.

Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.

Fredag

Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte vill missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.

Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.

Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN

Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.

Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.

Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN

Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriet legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltid inte dit vi ska.

G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotelle med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.

Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.

G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lusiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det än mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.

Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA

Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.

Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.

Lördag

Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är uppe. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré hålla stånd. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.

Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.

Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.

Jonatan Petré Brixel lägger fram sin bok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.

Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.

Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN

Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.

Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.

Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag alltså köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, blev dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.

Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.

Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.

Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.

Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.

Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.

Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, endast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.

Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.