Håller stilen. Grace Jones, 77, är konstant fascinerande som artist. Foto: KAI MARTIN
Kvarten, Kongsberg.
Publik: Drygt 1000.
Bäst: Hon vet att underhålla.
Sämst: Sen scenankomst på över tjugo minuter är inte ok.
Fråga: Hur länge kommer hon hålla stilen…?
Det pratas i Kongsberg om ett publikt fiasko gällande Grace Jones. Den 77-åriga jamaicanskan skulle sy ihop säcken med sitt finalframträdande på stadens Jazzfestival som hållits sedan 2 juli fullspäckade med musik och marknader. Nej, innan konserten har hon sålt knappt tusen biljetter till det nya området Kvarten nere vid den vilda älven Numedalslågen med plats för 5000.
När hon sedan inte kliver på 21.30 utan håller publik och arrangörer på halster mer än tjugo minuter. ja, då kan man ana oråd. Men så faller den vita ridån och hon sitter manierat på sin tron. Den gyllene masken, som hon haft ett tag (åtminstone 2016 på Way Out West, då jag senast såg henne – läs här) är på plats i inledande ”Nightclubbing” innan ”Privat life”. Be om ursäkt för sen ankomst…? Nej, inte en utstuderad diva som Grace Jones. Det här är vad ni får. Njut.
Ja, det gör sannerligen publiken som snabbt glömmer allt eventuellt missnöje.
Grace Jones poserar, hon grimaserar, briljerar på bara det vis hon kan. I ”My jamaican guy” får hon en hiskeligt ful dreadlooksperuk, återvänder till tronen, sjunger halvt om halvt liggan på den och börjar smeka sig själv. Knäpper upp byxorna provocerande och får dem sedan aldrig riktigt knäppta under resterande konserten (innan byxorna helt ryker mot slutet). Nej, ingen ska tala om för Grace Jones vad hon ska göra. Hennes infall är nyckfulla, överraskar den luttrande orkestern med de coola körsångerskorna. Det blir skratt på scen och i publiken. Bländande leenden från legendaren själv, som håller rösten stången men där minnet gällande texterna emellanåt sviker så en gigantiskt textpärm hamnar på ett notställ.
Amacing Grace. Visst, känslan är att hon skulle vilja vara någon annanstans än i Kongsberg, men hon bjuder på underhållning, Grace Jones.
Foto: KAI MARTIN
Så mycket jazz blir det förstås inte och är väl heller inte meningen. Men hon gör som vanligt låtar av Iggy Pop (”Nightclubbing”), Pretenders (”Private life”), Police (”Demolition man”) och Roxy Music (”Love is the drug”) elegant till sina. På långsamma ”Amazing grace” briljerar hon som sångerska och improvisatör. ”The key to funky” presenterar hon som ett nytt spår, men den ratades till albumet ”Hurricane” (2008) och passerar bara trots försök till allsång. Bättre upp med ”William’s blood”, men även den är från samma era.
Jo, det är ju Grace Jones hitmusik som vi vill ha och får. Förutom ”La vie on rose”.
Grace Jones 2025 är fortfarande stor underhållning. Hon glömmer var hon är, men räddar det under gång med kärleksbetygelser till publiken. I kulissen får hon till slut ett”Kongsberg”. Klädbyten och skiftande av huvudbonader sker till varje nummer. Ett glas rödvin sveps och en stund senare ett till. Hon är som katastrofen på festen som är lite för mycket, men som ändå ingen vill vara utan. Javisst, det blir lite slirigt emellanåt, men va’ fan… det är ju kalas. Hon går ut för att hälsa på publiken, utmanar en av vakterna att bära henne, som blir för nervös så någon handfast ur hennes crew får lösa det. Så avslutande rockringsdansen under åtta minuter till ”Slave to the rhythm”. Bländande.
Visst, känslan är att hon nog inte skulle vilja vara på Kongsbergs jazzfestival, att det är för kallt för hennes heta blod och elegans. Men hon löser professionellt allt. Amacing Grace, trots allt.
Energi. Norskan Fay Wildhagen bjuder på sig själv, ett bländande gitarrspel och ett vilt uttryck som famnar allt och alla på Kongsbergs jazzfestival. Foto: KAI MARTIN
Kvarten, Kongsberg.
Publik: Knappt 1000.
Bäst: Gitarrspelet, energin och hennes sätt att ta publiken.
Sämst: Manglandet kunde tendera att bli lite för stereotypt.
Fråga: Visst skulle hon passa utmärkt på Way Out West…?
32-åriga norskan Fay Wildhagen är något jag får på köpet när jag för första gången gästar Kongsbergs jazzfestival. Nej, hon är långt ifrån jazz, om än med en sättning på saxofon, bas, klaviatur, trummor och gitarr. Och jag är definitivt inte uppdaterad på henne och hennes skapande. Istället får jag snällt ta allt på plats och ibland kan det bara bli bäst så.
Konferencieren presenterar hennes som en artist som utvecklat vispopen. Kanske passar det in på henne, som albumdebuterade med ”Snow” för tio år sedan. Hon har tagit Norge med storm efter det och varit nominerad för både Spellemannpriset och P3 Gold samtidigt som hon turnerat flitigt inte bara i Norge utan också i Europa.
Förra året kom hennes ”Let’s keep it in the family”, hennes tredje studioalbum. En laddad skiva där hon inte bara står som kompositör utan också som arrangör och producent. Men hon har också komponerat filmmusik.
Ja, det är en artist som har på fickan och som inte viker en tum gällande vad som ska ske på scen. Med sitt band – med Andreas Haga, bas, gitarristen Tommy Kristiansen, keyboardisten Håkan Brunborg, trummisen Erland Dahlen, och Petter Kraft, saxofon – blir musiken snart sprängkraft.
Visst, det börjar försiktigt med ”Hymn”, som också inleder ”Let’s keep in in the family”. Det är skirt med en ton av Joan Armatrading i förening med Ane Brun. Redan där visar hon sin fingerfärdighet när hon spelar akustisk gitarr. Men all eventuell vispop kastas snabbt åt sidan för ett mer laddat uttryck, som om hon också vill förena Band Of Horses kraft, mangel och dramatik i musiken. Hon skiftar sina gitarrer, den akustiska, sina Fender Stratocasters och Les Paul, briljerar utan att för en sekund ägna sig åt manér. Hon är högoktanig, men spelar aldrig över. Sakta lindar hon in publiken i den storm hon bjuder på från scen. Bjuder på smittande leende och spelglädje. Hon kliver ut i ösregnet för ett solo, som det mest självklara. Hetsar det tajta bandet, bjuder Tommy Kristiansen till ett utmärkt gitarrsolo (men det är hon som är den bästa av gitarristerna på scen) och Petter Kraft till saxofonteknik och -riff.
Hon förklarar att den vita Strattan är köpt av en fyr i publiken och är rörd av detta faktum, säger att han och hon måste ta en fika någon gång. Ja, hon har en ljuvlig scennärvaro och på slutet nöjer hon sig inte med scenen utan går ut och spelar mitt i publiken. Vackert och livsbejakande. Ett lyckligt vilddjur på scen.
Intensiv. Vivaldis vår och sommar får drag av svärta och saltstänkt är några av Europas främsta kammarmusiker gör sin tolkning av mästarens musik. Foto: KAI MARTIN
När Bohusläns kammarmusikfestival sjunger och spelar på sista versen gör man det med en utmaning. Finalen är idag, 29 juni, i Societetshuset på Marstrand efter att under fyra dagar gästat fem orter i Bohuslän: Lysekil (25/6), Grundsund (26/6), Hälleviksstrand (27/6), Mollösund (27/6) och Skulpturparken Pilane (28/6).
Den sistnämnda var inte bara en all starkväll med artister och musiker i skön förening från tidigare dagar utan också just ett vågspel. För första gången håller arrangörerna en konsert utomhus. Här handlade det om att ha tumme med vädergudarna och deras nyckfulla spel för att göra en kväll där publik och musiker kan förenas.
Nå, regnet höll upp, så när på några droppar halvtimman innan starten. Men blåsten hämtade definitivt inte andan utan andades på friskt från början och över hela evenemanget. En gråmulen himmel sprack upp och dramatiken i musiken under kvällen fick sannerligen konkurrens från vädrets krafter.
Men det är förstås inte bara arrangörerna som tar risker med ett sådant här arrangemang utan också publiken (totalt över 1300 betalande). Den trotsade stolt alla utmaningar för att se Malena Ernman och Mikael Persbrandt underhålla tillsammans med tyskgrekiska pianisten Danae Dörken samt kammarorkestern ledda av stjärnviolinisten Alissa Margulis från Tyskland.
Extra, kanske, man frestade på publikens tålamod då affischnamnet Mikael Persbrandt med kort varsel ställt in och ersatt av Ola Rapace. Det är alltså andra gången på en månad som denne svenska skådespelarnas enfant terrible bokar av ett engagemang. Gästspelet på Stora Teatern med ”Dödsdansen” – 30 och 31 maj samt 1 juni – med Lena Endre, Thomas hanzon och just Mikael Persbrandt ställdes även detta in med kort notis.
Nå… man förlorar en del. Vinner annat. Ola Rapace röst hörs över nejden, men oklart varifrån. Hans stockholmska ljuder över klipporna och se där, där kommer han med recitation av Strindberg, som Rapace bara helt spontant talar till oss. Han är klädd helt i svart med kängor, som en combatsoldat med grånad frisyr. Det är en snygg entré, där han sakta bär med sig sin text från promenaden över klipporna ned mot ängen där publiken sitter för att med ett vigt skutt ta sig upp på scenen och där avsluta sitt framträdande.
Vid flygeln sitter då redan Danae Dörken vid flygeln, som vid Ola Rapace sorti snart tar över med Ludwig van Beethovens ”Piano sonata Nr. 14 Quasi una fantasia op. 27 Nr. 2 i ciss-moll”, eller ”Månskenssonaten” som vi dödliga kallar den. Hon har en smeksam ton med lekfulla fingrar som rör sig över tangenterna. Ett flyende, skönt spel, men så kräver också denna Beethovens klassiker det. Men det är i hans påföljande ””Allegretto”, ”Trio” och ”Presto agiato”, som Danae Dörken verkligen tar sig han Beethovens fullödiga dramatik. Hon spelar som det ryker om flygeln, använder basspelet med full kraft i växelverkan med det ljusa. Allt sker med kraft och ackuratess.
Så paus och rastlös vila för publiken där de flesta tagit till sig att det krävdes egen stol till evenemanget. Inte jag och mitt sällskap, som åtminstone hade med oss sittdynor att skilja det daggfuktiga gräset i sluttningen från byxbakarna. Några passade på att ta en snabbpromenad i Skulturparken, som alltid bjuder på spännande upplevelser. Andra passade på att köpa fika eller annat tilltugg i foodtrucken eller den Londonbuss som var ditkörd för ändamålet.
Så dags för kammarorkestern på sju man och kvinnor som ge Vivaldis ”Våren” och ”Sommaren” ur hans ”De fyra årstiderna”. Ja, ännu en klassiker, som väl de flesta hört förut. Och, ja, det började skirt spirande vackert med ”Våren”, men musikernas rastlöshet tog snart över. Här skulle det inte spelas Vivaldi på klassiskt Vivaldis vis. Istället bjöd man på raw power, ett intensivt spel med attack på instrumenten och kompositionerna. Det blev en frustande vital konsert, som fullkomligt knockade mig, där ”Sommaren” – som ju i redan i Vivaldis komposition uttrycker en plåga för den stekande värmen – var ren lidelse. Smärtsamt snyggt.
Ny halvtimmes paus inför grand finale med Malena Ernman, mezzosopranen, som inte bara har ett enastående röstomfång utan också rör sig mellan genrer. Ja, det har ju bland annat varit Melodifestival (”La voix”, vinnande bidrag 2009) och musikal (rollen som Gabriella i ”Såsom i himmelen” 2018) utanför operahusen i världen.
Med henne på scen (plus pianisten Danae Dörken) ska det bjudas på Georges Bizet – fem sånger som mycket kan liknas vid romanser: ”Chant d’amour”, ”Ouvre ton cœur”, ”Bolero”, ”Adieux de l’hötess arabe”, ”Tarantelle” och ”La coccinelle”. Hon bjuder generöst på berättelser om musiken och texterna, introducerar dem. Men leker också med både sångerna och publiken, då hon mitt i avbryter för en snabb replik. Det blir ju show. Ja, operaunderhållning, om man så vill. Framför allt i ”La coccinelle” (nyckelpigan) där hon med rösten, tramsigt roande gör en pipig nyckelpiga i denna passager. Plötsligt kan hon hämta andan, överdrivet, och förklara att det måste man inför den här svåra uppgiften, innan hon graciöst drillar vidare upp och ned i registret.
Hon tävlar med den ihållande vinden om vem som kan blåsa mest till orkan. Med partituret håller hon sin klänning i schack då vindarna vill slita upp plagget som för Marilyn Monroe i den klassiska scen från ”Flickan ovanpå” (1955).
Ja, det blir mer. Som ”Habanera (L’amour est un oiseau rebelle)” från just Bizets ”Carmen”. Lekfullt skickligt även den.
Jo, Malena Ernman kan underhålla. Även en allt med sköldslagen publik i desperat skydd för lä på en äng bland Bohusläns klippor. Det blir en trevlig stund med populärkultur i klassisk dräkt.
Bohusläns kammarmusikfestival (25–29 juni 2025), 28 juni 2025. Skulpturparken Plane, Tjörn.
Med: Malena Ernman, Ola Rapace, Danae Dörken, piano, Alissa Margulis, violin, Makjra Inkinen, violin, Per Nyström, cello, Kersten Cottym cembalo, Hrachya Avenysian, violin, Alexander Gordon, viola, och Gregory Vartian-Foss, kontrabas.
Fotnot: I kväll, på Societetshuset, Marstrand, uppträder samtliga åter, förutom Ola Rapace. Programmet är heller inte riktigt som gårdagen då Malena Ernman sjunger operaarior från barocken. Dessutom spelar kammarmusikerna även ”Hösten” och ”Vintern”.
Firar låtrelease. LiMa & Den Magiska Orkestern bjöd upp till musik i det vackraste av sommarväder på Torpakolonins fina scen. Foto: KAI MARTIN
Det är ju förstås allt för få som begriper att vi ska arbeta tillsammans. Omfamna varandras kunskap oavsett ursprung, kön eller ålder. Tillsammans blir vi starka. Göteborgsbandet LiMa & Den Magiska Orkestern är, vill jag påstå, udde fåglar i ett ålderssegregerat Sverige där till och med 45-åringar har problem att hitta jobb på grund av att de anses för gamla.
Bandet har en sättning som spänner över medlemmar födda på 50-, 60, 70, 80- och 90-talet. Smaka på det och smält det sedan sakta. Vi pratar om musiker plus 30 som hänger med sina likar på runt 70 och en hoper däremellan.
Bara det är pluspoäng i min bok. Vid vackra Torpakolonins dansbana vid Östra sjukhuset, som firar 93 år i år, passar LiMa & Den Magiska Orkestern på att fira de med. Bandet, som funnits i fem år (ett pandemiprojekt…?) gjorde dessutom sin första spelning på denna scenen. Från scen låter de meddela att det var just för fem år sedan… eller fyra.
Anrik scen. Torpakolonins dansbana har funnits sedan 1932. Nu använde LiMa & Den Magiska Orkestern den för en konsert. Foto: KAI MARTIN
Gruppen firar också releasen av sin senaste låt ”Ingen vill åka ensam hem” och vad är sämre än att göra det här på denna anrika scen som bjudit upp och in till så mycket glädje.
LiMa & Den Magiska Orkestern förenar folkmusiktradition med en smula jazz och, framför allt, svensk pop. Låtskrivaren och trummisen Torbjörn Wassenius är en rutinerad grundbult i komponerandet. Han med meriter från komponerande till Arvingarna, Björn Skifs och Fame, som figurerat både nationellt och internationellt i Melodifestivalen. Tillsammans med violinisten David Viklund har han skrivit lejonparten av musiken, ibland med benägen hjälp sångerskorna Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag.
I centrum. Sångerskorna Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag väver snyggt samman sina stämmor. Foto: KAI MARTIN
Tillsammans med sin sex bandkamrater blir det vän, tillbakalutad musik där Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag snyggt väver samman sina stämmor. Det blir en spelning som bjuder musik från de fem åren som har passerat. På Spotify kan man se att bandet noggrant kommit med musik låtvis sedan 2022 och mer ska komma.
Man kan ana att de är låtar som omfamnar var och en av medlemmarna erfarenhet. Men emellanåt upplever jag en för stor kompromiss. Tempot i låtarna är snarlika, arrangemangen likaså och sällan sticker någon av instrumentalisterna ut. Det är synd för låtarna skulle behöva lite mer energi, lite mer innerlighet och egg. Lustigt nog är det låten ”Lulllull”, där gitarristen Kenneth ”Kexan” Eriksson får förtroendet att sjunga där det bränner till mest. Och märklig nog är det en vaggvisa. Men här spänner musiken över lugnt och intensivt, över folkmusik och jazz med en lekfullhet och spelglädje som de andra låtarna också skulle må bra av.
Samtidigt så gör ju LiMa & Den Magiska Orkestern något värt, något lite mer än musiken där åldern inte spelar någon roll. Så förhoppningsvis förenar de sina influenser (som ju också måste spänna över generationer), sina viljor och vågar sticka ut lite mer utan att tappa sin personlighet.Kunnandet finns där.
LiMa & Den Magiska Orkestern:
Medlemmar: Lina-Mariah Abrahamsson (sång), Lisa Haag (sång), Björn Segerberg (piano), Ismael Cardoz Lopez (bas), Daniel Viklund (fiol), Kenneth ”Kexan” Eriksson (gitarr) och Torbjörn Wassenius (trummor och gitarr). På scen saknades Torbjörn Wassenius och ersattes förtjänstfullt av Robin Rombatron Frederiksen.
Firar final. Tre storslagna konserter på Ullevi och Håkan Hellström gör få, eller inga alls, besvikna. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Ullevi, Göteborg.
Publik: 73378.
Bäst: Glädjen. Euforin.
Sämst: Kikki Danielsson var väl ingen höjdare, tyvärr.
Fråga: Hur ska han nu gå vidare? Hur ska vi nu gå vidare…?
Finaldagen för Håkan Hellström på Ullevi fredag den 13 juni. Då kan väl allting gå åt helvete…? Israel har med hybris attackerat Iran. Trump applåderar samtidigt som hans land krackelerar. Kriget mellan Ukraina och Ryssland mal på. Drönarattacker spränger städer i bitar. Världen håller andan när krigsherrar hetsar och svälter folk till döds, som Israel i Gaza.
På Ullevi…? Där väver vi en vacker dröm. Där berusar vi också med den glädje som stadens son och stora artist bjuder. Den som var enda kotte borde få känna och lindas in i.
För i Göteborg är hela staden Håkan, han fyller varje skrymsle och vrå. Precis som han har skapat drömmarnas stad, har den blivit verklighet av myter och människor som uppstått i hans diktande. På i Gamlestaden hänger en gatuskylt ”Känn ingen sorg Gamlestads torg”, som en självklarhet. På spårvagnen bjuder chauffören på Håkanlåtar från sin styrhytt. I centrum irrar, långt innan konserten, flickor med Håkan skrivet i pannan och bärandes t-shirtar med Håkancitat och förväntan i blick. Överallt Håkan. Fjärran från bekymmer.
Det är vackert. Som denna dag är vacker med solsken och värme med hopp om en sommar.
På Ullevi samlas vi för en tredje konsert efter förra helgens två. Nu är vi framme vid finalen 2025 på den väldiga arenan. Nya förutsättningar. Vad ska ändras från de tidigare? Vilka gäster ska tillkomma efter att det står klart att Sarah Klang och Miriam Bryant är på andra uppdrag och inte kan upprepa tidigare scenmagi…?
De konserterna började 21.00 skarpt. Nu dröjer entrén till 21.04 och cirkus Håkan med sin promenadorkester inleder inför en återigen jublande entusiastisk publik.
Hatten av. Håkan Hellström lyckades igen – trots att det var fredag den 13. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Återigen i Frälsningsarméns kavaj och skärmmössa. Återigen i de randiga popbyxorna, som min vän Anders uppmärksammade mig på är ”snodda” från Keith Richards 70-tal. Jo, han tar, Håkan. Tvivels utan. Förvandlar det till sitt i en hyllning till de alla som inspirerat. Och de är många. Som Tages – Göteborgsbandet på 60-talet som ekar än i amerikanska brödraduo the Lemon Twigs från Long Island på deras senaste album ””A dream is all we know” – där en bild på Danne Larsson (senare Bexér), Göran Lagerberg, Freddie Skantze, Tommy Blom och Anders Töpel fastnar med en bild på den stora bildskärmen alldeles där i början på konserten. Så binder han samma Göteborgsscenen från 60-talet in i 70-talet med Freddie Wadling och Liket Lever in i eran på 80-talet som gav Union Carbide och senare, på 90-talet, Soundtrack of Our Lives med Springsteens New Jersey. Som vore det det mest självklara av alla band.
Det går inte att räkna alla de som passerar revy. Men de är många. Det är storslaget och en inbjudan till Håkan Hellströms fantasivärld.
Och jag tänker: ”Hur kan en grabb med drömmar från Nitaregatan på Ekebäcks höjder göra detta så stort, så vackert, så inkluderande…? Hur har han lyckats väva denna drömska väv att den omfamnar så många…?”. Jag är svaret skyldig, men ler fånigt och låter värmen han ger spridas i min kropp.
För lycklig blir man av Håkan Hellström, om man inte har en synnerligen kallt hjärta närmast format som en sten.
Håkan Hellström är för alla och jag fascineras i kommentarer från vänner på sociala medier – allt från unga till gamla, inbitna hårdrockare till hipsters med säregen smak – som fascineras över den positiva kraft han bär och sprider.
Jo, vill man kan man konstatera att han når många, men inte alla. Ortens kids är inte här, andra generationens svenskar, nyanlända – om jag får göra ett lite fördomsfullt svep – eller de som lyssnar på Ant Wan och Yasin.
Jo, ungarna från förorten fladdrar förbi i bildspelet på de stora skärmarna. Men det är Jens S Jensens klassiska bilder från 70-talets Hammarkullen. Inget hämtat från här och nu.
Men… det dröjer inte länge förrän vi sätter oss i ”En vän med en bil” och en allsång av gigantisk kraft startar. Bandet är på tårna, har börjat hitta sina platser på centrumscenen, vågar sig ut på promenader på de långa bryggorna utan sällskap av Håkan. Blåset, arrat av trumpetaren Tobias Wiklund, är något av det fetaste jag hört på en scen. Arrangemangen i låtarna växlar vackert från skirt till fullt ställ.
Och om jag vid konserterna 2023 saknade förre kapellmästare Stefan Sporsén (som ju hade hängt med sedan starten 2000, men då tackat för sig), gör jag det inte längre. Håkan Hellströms musik har fått en ny dräkt på scen och den klär.
Håkan Hellström själv är en säregen och alldeles fantastisk underhållare. Håller sina drygt 70000 i ett värmande grepp och med ett personligt tilltal. En studentmössa landar på scenen. Han tar på den. En mobiltelefon slängs upp. Han fortsätter sjunga och gör en personlig filmsnutt innan mobilen åter hamnar oss sin ägare. Saker som sker gång efter annan från scen. En interaktivitet mellan artist och publik som är unik.
Efter ”Tro och tvivel” (sjunde låt i setet) hålls ett nytt mellansnack jämför med tidigare konserterna. Han är hos sin mamma på Nitaregatan, om känsligheten hos honom – och henne –, den som har gett den Håkan vi nu har. In kommer ”Vid protesfabrikens stängsel” , ny för den här omgången konserter, innan ”Du kan gå din egen väg” banar väg för en kaotisk och späckad ”Mitt Gullbergs kaj paradis” med LaGaylia Frazier allsångsledare à la Freddie Mercury i fullt ställ. Den glider sedan sömlöst över till ”Gårdakvarnar och skit” , Gaislåten, med IFK-legendaren Torbjörn Nilsson på både skärmen och läktaren.
Så glider Björn Gustafssons poliskonstapel in och gör sitt bästa framträdande av de tre spelningar. ”Fullsatt på Ullevi, ganska ovanligt när en gaisare spelar”, en replik som skapar jubel innan han verbalt ger sig på ”pundargänget från Azalea”. Roligt igen…? Ja, faktiskt. trots att överraskningseffekten är borta.
Det blir refrängen till Gunnar Danielssons ”Som sommaren”, men där jag trodde att den flitigt låtskrivande Göteborgsprofilen skulle dyka upp också på scen blir det en repris på de förra konserterna med Björn Gustafsson på sång, som också följer med på ”En midsommarnattsdröm”.
Och, ja, 13-årige Nisse Hasselgren kommer återigen in och kör ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Nu iklädd en vit t-shirt med texten ”Ta mig till kärlek” och kepsen käckt bakåfram. Och, ja, det är lika rörande vackert. Men visst vågar han nu möta publiken innan på ett sätt han tvekade, överväldigad, första gången.
När Håkan Hellström presentar låten – och Nisse – och frågar om någon i publiken har gått på Nordhemsskolan sträcker jag stolt upp handen. Igen! Precis som tidigare.
Bara stora artister kan upprepa sig utan att det känns som om en repris. Håkan Hellström kan det. Varje kväll har sitt egna tilltal.
Men nu bjuds det också på överraskningar. Med Sarah Klang och Miriam Bryant på andra uppdrag försvann den magin som de skapade med ”Pärlor” respektive ”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det blir annat istället.
När Håkan och bandet börjar med ”Bra vibrationer” är det inte bara fullständigt galet (jag lyssnade för övrigt på Göteborgsbandet Svenska Klassikers jazziga balladversion av låten så tidigt som igår morse) utan blir än större med Kikki Danielsson som surprise.
Om det nu skulle ske någon olycka denna fredagen den 13 så var det nu. Kikki Danielsson är inte beredd på en 70000-hövdad publiks entusiasm. Hon saknar inear (ljudsystemet som sitter i örat så att musikerna får återkoppling till vad som spelas på scen) utan har fått två monitorer som ska ge henne ljud. Det fungerar inte alls. Hon kommer efter, tappar tråden och räddas enbart av en leende Håkan Hellström och sin egen rutin. Hon får sedan vilset följa med på ”Försent för Edelweiss”, men gör inte heller här sitt bästa framträdande i livet. Synd. Hennes medverkan är väl tillsammans med Leila K:s gästspel 2017 en av de mest tveksamma under de tolv Ullevikonserter som Håkan hållit.
Men allt är snabbt förlåtet. En kram, en kyss och så går allt vidare. Som livet självt.
In i det på samma gång tämjda och lössläppta, det inrepeterat vilda och galna, som när som helst tillsynes kan gå över styr, men som alltid hamnar på rät köl. Så ”Valborg”, denna vackra hymn med en allsång som alla utom Torbjörn Nilsson och jag sjunger med i. Innan ”Närkontakt av tredje graden” – Steve Spielbergfilmen från 1977 – blir ett mellanspel, eller upphaussning till extranumren.
Det har, utan att det har varit en grov gissning, spekulerats i att Benjamin Ingrosso skulle flygas in efter sin spelning på Bergen. Mycket riktigt. In kommer han – till ett öronbedövande jubel – och får möta sin största publik någonsin. ”Din tid kommer” förvandlas till ett slags Avicii-rus innan Benjamin Ingrosso och Håkan Hellström förenas i en hyllning till visartisten Mats Paulson (som ju värmde upp inför Håkans konserter i Lisebergshallen i december 2002) i en ljuv version av dennes ”Visa vid vindens ängar”. En fin stund med Benjamin Ingrosso på piano och i duett med Håkan.
”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” får Håkan Hellström klara utan Miriam Bryant och utan den extra touch av extra allt som hon ger låtarna. Så finalen, ”Du är snart där”. Trummisen Labbe Grimelunds komposition som han sökte samarbete med hos fellow Göteborgsmusiker som Soundtrack Of Our Lives utan att få napp. Men med Håkan Hellström blev det en sortilåt som är en av de mest magnifika någonsin.
Ja, Håkan Hellström har gjort det igen. Förundrad sitter jag kvar. Hör hur Elvis Presleys gospel ”If I can dream” klinga ut med bandet vickandes adjö med sin enastående frontman. På skärmen vilar ett citat från Göteborgs vispoet Dan Berglund ”Sjung ni ljusa morgondagar. Sjung!”. Så traditionsenligt Beatles ”Hey Jude”. Publiken lämnar. Håkan dröjer sig kvar. Tackar. Var och en, känns det som. tar upp en mobil. En till. Ger personliga hälsningar. Skriver på någon studentmössa. Lindar en Gaishalsduk runt halsen. Gör ett långt farväl innan han lämnar scenen. För den här gången.
Ps. Allt är så otroligt med de här konserterna. Vad Håkan Hellström gör med oss i publiken och med den här staden. Det är stort, känslosamt och vackert. Men några frågor dröjer sig kvar. Varför riktade ingen uppmärksamhet mot gitarristen Mattias Hellberg som fyllde 52 just denna fredag? Och varför ingen presentation av bandet? Jo, jag vet. Det var ett stort gäng på scenen. Lägg till över 40 personer under scenen i olika roller. Det är en gigantiskt produktion som kostat miljoner att få till stånd. Så, bara bleka reflektioner i det stora hela. Ds.
Håkan Hellström, Ullevi, 13 juni.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Gäster: Kikki Danielsson, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Benjamin Ingrosso samt ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn, Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.
Låtlistan:
Intro med temat från Du är snart där
Jag har varit i alla städer
En vän med en bil
Gå för glory
Dom där jag kommer ifrån
Mitt hjärta är ett jordskred
Tro och tvivel
Vid protesfabrikens stängsel
Du kan gå din egen väg
Mitt Gullbergs kaj paradis
Gårdakvarnar och skit
Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
När lyktorna tänds
Kom igen Lena!
Bra vibrationer (med Kikki Danielsson som gäst)
För sent för Edelweiss (med Kikki Danielsson som gäst)
Det kommer aldrig va över för mig
Ramlar
Valborg
Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
Din tid kommer (med Benjamin Ingrosso som gäst
Visa vid vindens ängar (med Benjamin Ingrosso som gäst)
Gör om allt igen och ändå inte. Håkan Hellström bjuder på samma repertoar och gäster som han gjorde under fredagen. Ändå är det en helt annan konsert. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Ullevi, Göteborg.
Publik: 73781.
Bäst: Generositeten.
Sämst: Det finns inget att klaga på.
Fråga: Har Håkan Hellström någonsin gjort en Ullevikonsert där han upprepat en kväll till en annan…?
Som artist kan man göra det ”enkelt” för sig. Spela sin låtlista inövat och hemtamt kväll efter kväll. Addera samma mellansnack. vara trygg i det och räkna med att publiken sällan, eller aldrig, är en och samma.
När Håkan Hellström, 25 år som soloartist, bjuder in till sin andra kväll på Ullevi 2025 slår han förstås publikrekordet från kvällen innan. Nu är vi 73781 på plats. De iskalla vindarna från fredagen är bortblåsta. Man kan ana en ljum försommardag. Det blåser inte. Inget regn hotar. Förutsättningarna är de bästa.
Jag hade det på känn under första konserten (läs recension här), att det nog skulle kunna bli exakt samma låtlista… ja, samma show en vända till. Varför slösa bort något som var så underbart, så känslosamt berörande?
Det kom att bli så. Samma, samma, men annorlunda.
För Håkan Hellström lever väldigt mycket i nuet, även i sina drömmar. Allt vävs samman till den fantastiska värld som vi bjuds in till. Från startskottet med introt med utdrag från ”Du är snart där” med delar av bandet till entrén där han kliver in som en tamburmajor hämtad från Tom Waits video till ”In the neighbourhood”. Det är från början rörande och roande. Lika snabbt famnar Håkan Hellström publik och den honom i en varm kram när ”Jag har varit i alla städer” inleds.
På parad. Håkan Hellströms entré med sina medmusiker och Frälsningsarméns blåsorkester är magnifik. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Stämningen? Jag den vibrerar på ett sätt som den inte gjorde första aftonen. Det är magiskt.
Så tar han oss genom kvällen med sitt bredaste leende och sina vigaste danssteg. Han är en sång- och dansman av rang. Låter musiken rytmiskt pulsera för att han ska få möjlighet att utföra sina koreografiska konstverk.
Samtidigt med allt slipat och skickligt är han den desperata indiegrabben som bara låter känslorna komma på en och samma gång. Han kvider på scengolvets alla skrymslen och vrår, skriker, slår handflatan på någon av bryggorna så att det dundrar in i mikrofonen som ligger bredvid honom.
Alltid underhållande. Håkan Hellström bjuder på allt för alla tillsammans med sina gästartister. Foto: KAI MARTIN
Då har Frälsningsarménskavajen och kepsen rykt för länge sedan. Skjorta från fredagen hänger på tork i logen. Nu är det bara västen med broderierna på, den som blottar hans smala, muskulösa armar. Han springer ett Göteborgsvarv för vår skull och tar oss med in i sin drömvärld. Den med ett persongalleri av trasiga, kantstötta, vackra människor med sorgkant på tillvaron. De som aldrig syns. De vars hjärta aldrig hörs slå. Det är vackert.
Springer ett Göteborgsvarv. Håkan Hellström bjuder på sig själv och är överallt. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Vackert är också ljuder som är skirt och klart.
För första gången sedan kapellmästare Stefan Sporséns (piano och trumpet) avhopp efter Ullevikonserterna 2022 faller de nya arrangemangen på plats. Trumpetaren Tobias Wiklunds arrangemang för blåsorkestern (med medlemmar ur bland annat Bohuslän Big Band och Göteborgsoperans orkester, inte Frälsningsarmén, som man bedräglig kan tro och som församlingen också tagit cred för, märkligt nog) är superba. Vackra, inbjudande, emellanåt avantgardistiska, men oftast i ljus harmoni.
Låtarnas omstöpta form – jag dristar mig till att samtliga av dem har klätts i ny dräkt – visar på ett kreativt sinne, att aldrig stanna till, aldrig låta en låt cementeras. Musik är till för att utmana, omforma och våga tolka– om och om igen.
Nu blir också de nya låtarna känslosamma stadiumlåtar. Berättande ”Sweethearts” får en tydlighet i sin ömsinthet.
Gästartisterna – Sarah Klang, Björn Gustafsson, Nisse Hasselgren och Miriam Bryant – får var och en glänsa. Och jag tänker, varför inte göra ett album med dessa plus andra gäster Håkan Hellström haft på Ullevi…? ”Alla sjunger Håkan”, som ett duettalbum, men också med deras tolkningar…
Magi igen. 13-årige Nisse Hasselgren från Nordhemsskolans musikklasser sjunger Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” starkt och skirt på samma gång. Foto: KAI MARTIN
Det blir helt enkelt åter en fantastisk kväll, trots att Håkan Hellström håller sig till planen. Men det dyker förstås alltid upp något oväntat. Som studenten som under just ”Sweethearts” skickar upp sin mössa på scen. Håkan Hellström tar på den för att sedan, fortfarande sjungandes, signera den med tuschpenna. Alltså… vilken vacker gest.
Jo, han har en unik förmåga att uppmärksamma sin publik. Han är en storslagen underhållare av högsta internationella snitt, så svensksjungande artist han är.
Men… jag vet inte om det beror på scenens placering i mitten som gör det. Men jag upplever som att Håkan Hellström inte interagerar med sitt band som han har gjort tidigare. Det kamratliga, förtroendefulla finns säker där, men är lagd på en mer professionell nivå. Gitarristen Simon Ljungmans roll är mer tillbakadragen. Utmaningarna mot slagverkaren Finn Björnulfson finns, men i ringa skala.Etc, etc.
Jo, jämfört med i fredags vågade musikerna ta en större plats och gå runt på scenen. Men de verkar ändå lite vilsna mot hur det har sett ut förut.
Nå, randanmärkningar. Håkan Hellström på Ullevi är alltid en känslostark upplevelse, ett godisregn med extra allt. Men det kan bli lite bättre. Då är ändå gästartisterna fullkomligt lysande. Från Sarah Klangs personliga, intensiva version av ”Pärlor”, Björn Gustafsson komikernummer – och sång! –, Nisse Hasselgren – 13-åringen från Nordhemsskolans musikklass – skira tolkning av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” (arrangemang Thomas Gustavsson från bland annat New Tide Orquesta) till Miriam Bryants rätt igenom bländande skickligaoch personliga sång på ”Du kan få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Nu laddar jag för den tredje konserten – Håkan Hellströms tolfte på arenan – med drömmar om någon eller några gästartister till och en delvis annorlunda låtlista. För drömma det är ju det han uppmanar till.
Håkan Hellström, Ullevi, Göteborg, 7 juni 2025. Spelar också 13 juni.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Gäster: Sarah Klang, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Miriam Bryant samt ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn, Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.
Låtlista:
Intro med temat från Du är snart där
Jag har varit i alla städer
En vän med en bil
Gå för glory
Dom där jag kommer ifrån
Mitt hjärta är ett jordskred
Tro och tvivel
Sweethearts
Du kan gå din egen väg
Mitt Gullbergs kaj paradis
Pärlor (med Sarah Klang som gäst)
Gårdakvarnar och skit
Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
När lyktorna tänds
Kom igen Lena!
För sent för Edelweiss
Det kommer aldrig va över för mig
Ramlar
Valborg
Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
Din tid kommer
Nu kan du kan få mig så lätt (med Miriam Bryan som gäst)
Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Miriam Bryant som gäst)
Kärlek och publikrekord. Håkan Hellström älskar sin publik och blir älskad tillbaka. det skapar ett unikt möte och ett nytt publikrekord då han för tionde gången spelar på Nordens största arena. Foto: KAI MARTIN
Ullevi, Göteborg.
Publik: 73 162.
Bäst: Så många starka stunder, men ögonblicket med 13-årige Nisse Hasselgren var tårdrypande och magiskt.
Sämst: Ljudet var bitvis bortom all räddning i blåsten.
Fråga: En snudd på optimal kväll, hur ska han toppa den…?
Det är som en sommardag, en sen vårkväll förklädd till höst. Regnet håller förvisso andan, men vindarna viner kalla och vi som är dressade för student. Men här gäller det att inte missa en sekund för då blåser ögonblicket bort i snålblåsten.
Inte bara för att Håkan Hellström gör sin tionde Ullevikonsert. Inte bara för att han åter slår Nordens största arenas publikrekord (nu 73162). Utan för att det händer saker hela tiden.
En konsert med Håkan Hellström är som en cirkusföreställningen. Men tältet där allt händer är en utomhusarena dit alla är bjudna och exklusiva gäster därtill. Då måste man vara med från start.
Från bandets start till den centralt placerade scenen, där musik från ”Du är snart där” ljuder för att snart brytas av av Håkan Hellströms entré från den långa bryggan från Ullevis norra läktare till scenen. Han kommer in som en tamburmajor, iklädd poprandiga byxor, Frälsningsarméns skärmmössa och kavaj, som väl inte burits sedan Thåströms Imperietdagar. Nu i det mest rörande sammanhang med Frälsningsarmén sedan Freddie Wadlings ”Blott en dag” på välgörenhetsalbumet ”En salig samling” (1999).
Så gör han denna paradentré med just Frälsningsarméns blåsorkester och resterande delar av hans band. Det är redan då fullkomligt sensationellt och förtjusande.
Han tar förstår snabbt grepp om publiken med väl alla musiker på plats på centrumscenen och konsertens egentliga början. Hela Ullevi blir ett förtjust stormande hav som tävlar om uppmärksamhet i de intensiva vindarna som drar in. Så av med Frälsiskavajen, mössan har redan flugit all världens kos. På med en hatt som som hämtad från Bob Dylans ”Desire”-album (1976) och plötsligt är han en Dylanlookalike med stil likt en exalterad indiepopkille från Göteborg som som få andra kan domptera en publik på över 70000. Varje nummer får sin nya dräkt. In med nya arrangemang, annorlunda intro och kärleksfull upp- och omdatering. Dylanhatten byts mot en, passande nog, stormhatt i femte låten ”Dom där jag kommer ifrån”. En hatt som tjänar som en del i den koreograferade jongleringen han titt som tätt underhåller med.
Ja, ni fattar. Det går undan.
Ja, Håkan Hellström är en sann entertainer. Noga in i minsta detalj. Allt verkar spontant, men är inrepat, stött, nött och blött länge inför det här stora ögonblicket. Ja, senast kvällen innan då man i ett folktomt Ullevi körde igenom hela programmet plus kostym för samtliga.
Sarah Klang kommer, som första gäst från Göteborg (alla kvällens gäster är härifrån eller från närområdet), glider drottninglikt in för att sjunga ”Pärlor” med Håkan Hellström. Hon gör den förstås till sin. De gör den självklart till något gemensamt.
Med den mäktiga allsången till ”Gårdakvarnar och skit” (gaisare kan ju drömma om den storpubliken som Håkan har) kommer plötsligt en poliskonstapel inskridande på scen med batongen hängandes i midjan. Vad händer…?
Det visar sig vara Björn Gustafsson, som bryter av med ett strålande komiskt nummer där han som polis undrar om artisten på scen har tillstånd. Det blir dråpligt, fruktansvärt roligt och lekfullt tramsigt för att mynna ut i refrängen till Gunnar Danielssons ”Som sommaren”, låten som Håkan Hellström otippat gjorde en cover på förra året.
Björn Gustafsson hänger på i sången och följer även fint med in i ”En midsommarnattsdröm”, där spexet fortsätter med en spelat pårökt polis som chillar med bandet.
Scenmagi. 13-årige Nisse Hasselgren sjunger Håkan Hellströms ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” inför 70000 på Ullevi. Foto: KAI MARTIN
Så hämtar vi andan och Håkan Hellström presenterar nästa gästartist med att han blivit tipsad om ett filmklipp om en kille från Nordhemsskolan, som sjunger ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. In på scen med kepsen bak och fram kliver 13-årige Nisse Hasselgren och sjunger skirt, rörande vackert just den låten som senast – 2022 – gjordes med Göteborgs symfoniker. Nu är det i ett avskalat arrangemang med fokus på denne gossopran med grungelook. Det är magiskt med mina tårar som ackompanjemang.
Håkan Hellström står bredvid, spelar lite munspel, men är främst en pedagogisk, uppmuntrande sidekick i stunden.
Ja, han kan sådant där. Skapa en sällsynt känslomässiga dramaturgi i sina arenakonserter. Med scenen i mitten har han väl hoppats på att bjuda alla på allt och exklusivt – åtminstone någon gång under kvällen. Jag vet inte om det fungerar helt optimalt, även om tanken är god. Emellanåt skymmer högtalarpelarna, ibland den centrala delen av scenen där bandet och Frälsningsarméns blåsorkester för det mesta håller hus.
Men det är en kväll för fest, för gripande tal och versioner av låtarna, för smittande glädje och för nostalgi. Ingen vurmar väl så för Göteborg och en romantisk bild av staden. Bildskärmarna bjuder inte bara på händelser från scenen utan klipp som accentuerar låtarnas innehåll. Det blir en allsköns radda bilder med allt från artistiska förebilder (John Lennon, Bob Dylan, Torbjörn Nilsson, David Bowie, Freddie Wadling, Astrid Lindgren…) till humoristiska filmsnuttar med dansande suputer inramat av lekfulla animationer,. Scenarbetarna är som hämtade ur det där klippet från de sommarturnén 2023 om göteborgska hamnsjåare med sina lustiga smeknamn. Ingen detalj är för liten för att slarvas bort. Ja, till och med en gigantisk krok från någon kran i hamnen hänger över scenen.
Finalen är emotionell med ”Valborg” som utgångslåt och allsång. Mäktig, trots att den hyllar Gais. (Å andra sidan sjunger han i andra låter mer om änglar än om grönsvart, så det må vara hänt.) Istället för exalterade applådåskor dånar en del av slutscenen i Steven Spielbergs ”Närkontakt av tredje graden” med John Williams suggestiva, majestätiska ”Wild signals”, som efter en låååång stund glider över i första extranumret ”Din tid kommer”.
Så kommer Miriam Bryant in som efterlängtad gästartist för ”Du kan få mig så lätt”. Och, nej, det blir inte lika magiskt som första mötet på Ullevi 2016, då duetten blev som från ett älskande par. Men det är nog så ljuvt ändå. Och visst sjunger hon bättre än någonsin, trygg i sitt artisteri och sina kvaliteter som sångerska.
Klokt nog är hon också med i ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, en låt som Håkan Hellström ensam inte riktigt bemästrar längre. (Den ligger otroligt högt i originaltonarten.) Det blir en annorlunda version, som är helt bländande.
Så farväl med ”Du är snart där”, återigen ett nytt arrangemang, men med samma utgång som vanligt med slutscenen i Charlie Chaplins ”Moderna tider”.
Ja, det är en formidabel kväll med bitvis uselt ljud. Det blir lätt så i blåsten och kanske också på grund av den centralt belägna scenen. Det måste vara otroligt svårt att ratta rätt med en sångare som försvinner utom synhåll emellanåt och med ett band som rör sig runt omkring.
Nytt blandas (premiär för ”Gå för glory” och ”Sweethearts” plus refrängen från ”Som sommaren”) med gammalt, som ”Ramlar”, som skapar ett än mer kokande Ullevi.
Ikväll bjuder han på sin elfte Ullevikonsert. Det kommer bli ett nytt godisregn, en cirkus med kanske nya nummer och gäster. Man vet aldrig med Håkan. För han vill att varje kväll ska vara unik.
Eufori. Håkan Hellström skapar återigen magi – och eufori på Ullevi. Foto: KAI MARTIN
Håkan Hellström, Ullevi, Göteborg, 6 juni 2025. Spelar också 7 och 13 juni.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallbom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Gäster: Frälsningsarmén blåsorkester, Sarah Klang, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Miriam Bryant.
Fotnot, korrigering 20250617: Frälsningsarméns blåsorkester är egentligen inte från kåren utan består av jazzmusikerna ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn, Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.
Låtlista:
Intro med temat från Du är snart där
Jag har varit i alla städer
En vän med en bil
Gå för glory
Dom där jag kommer ifrån
Mitt hjärta är ett jordskred
Tro och tvivel
Sweethearts
Du kan gå din egen väg
Mitt Gullbergs kaj paradis
Pärlor (med Sarah Klang som gäst)
Gårdakvarnar och skit
Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
När lyktorna tänds
Kom igen Lena!
För sent för Edelweiss
Det kommer aldrig va över för mig
Ramlar
Valborg
Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
Din tid kommer
Nu kan du kan få mig så lätt (med Miriam Bryan som gäst)
Känn ingen sorg för mig Göteborg (med Miriam Bryant som gäst)
Underhållande. Madness, med sångaren Suggs i spetsen, roade på Liseberg 45 år efter sin tidigare Göteborgsspelning. Foto: KAI MARTIN
Liseberg, Stora scenen.
Publik: 8000.
Bäst: Jovaliteten.
Sämst: Det överdrivna tramset.
Fråga: Hur många hitlåtar spelade Madness inte…?
När Madness senast, och hittills enda gången, spelade i Göteborg skrev vi 1980. Bandet var då förband till Ulf Lundell, inledde med ”Night boat to Cairo” och ska enligt uppgift slagit knockout på publiken (de som begrep) och på huvudakten. Nu 45 år senare är bandet still going strong, men knappast i skick att skicka ut några hårda slag.
Madness inledde ju som ett av de främsta banden inom den ny skavågen, som kom i slutet på 70-talet och från Storbritannien gav eko runt om i västvärlden. Ja, till och med till Göteborg där band som Bruset och, ja, Kai Martin & Stick! omfamnades av stilen (lyssna på ”Stadens gator”, som omformades från pop till ska till debutalbumet ”Biomusik” 1980).
Men det var när gruppen smälte samman ska och popens förening med music hall och vurmande för något slags brittisk nostalgi. Med inspiration från Kinks, Ian Dury och i viss mån Beatles (tänk ”Penny Lane”) steg framgångarna in i 80-talet.
När bandet nu står på Lisebergs stora scen är det ett gäng aktade herrar, som fortfarande famnar sitt brittiska arv med stolthet. Den här gången är det genombrottslåten – Prince Buster-låten – ”One step beyond” som får sätta tonen för konserten. Det blir en spelning som är både generös, jovialisk och emellanåt lite onödigt skojfrisk. Men precis som vädret i stort håller Madness musiken stången, även om det finns nummer som tempomässigt är lite trötta.
Nej, sångaren Suggs är inte den med störst röstomfång och faller emellanåt ur ton precis som Lee ”Kix” Thompson på saxofon. Å andra sidan det som de förlorar i ton tar de igen med charm och humor. I stort saknar bandet inte espri och naturligtvis inte låtar. Samtidigt kan man fundera lite över urvalet. Nog saknas det lite klassiker, som ”Michael Case”, även om nyare (ja, bandet har skrivit nytt och gett ut i ”modern” tid) material som ”Mr Apples” och ”NW5” håller måttet.
Ändå, Madness 2025 bjuder in till värmen, om än emellanåt med armbågen. Finalen? ”Night boat to Cairo”, som de inledde med senast.
Madness, Stora scenen, Liseberg, 4 juni 2025.
Bandet: Chris Foreman, gitarr, Mike Barson, klaviatur och sång, Lee Thompson, saxofon, slagverk och sång,Dan Woodgate, trummor och sång, Mark Bedford, bas, och Graham ”Suggs” McPerson, sång samt Mez Clough, slagverk, Steve Hamilton, barytonsaxofon, Joe Auckland, trumpet, och Mike Kearsey, trombon.
WEST COAST COUNTRY FESTIVAL med JAMIE MEYER, DON REDMAN, JAY SMITH, JILL JOHNSON, JACKSON DEAN OCH LUCINDA WILLIAMS
!!!
Först ut. Jamie Meyer från Kville var först ut på stora scenen på West Coast Country Festival i Scandinavium. Foto: KAI MARTIN
Scandinavium, Göteborg.
Publik: Några par tusen.
Bäst: Trots allt, stämningen.
Sämst: Klichéerna.
Fråga: Festivalen är redan klar för nästa år, men med vilka toppnamn…?
West Coast Country Festival har entusiastiskt kört några år i Mölndal. Nu, med viss hjälp av Göteborgs pr-grupp Göteborg & co, har man dragit på stort med Scandinavium. Vädersäkert, förstås, men en solig dag som denna kanske effekten och den publika närvaro varit större om allt arrangerades i, säg, Slottsskogen. Jo, ja förstår att årstiden inte medger detta och risken för aprilväder i maj är stort.
Nu blir det countryfest i Scandinavium och alla tjommarna var inte där. Visst, en härligt entusiastisk publik var på plats. Stetsonhattar, westernskjortor med broderier, linedansare, storrutigaskjortor, westernboots… you name it. Utmaningar i form av ”bullriding”. På plats också utställare som erbjöd allt från hattar, kläder till tatueringar.
Hela Scandinavium – nåja – fullt av country. Foto: KAI MARTIN
Men det är förstås musiken som är i centrum, både inne i arenan och ute i environgerna där spirande countrystjärnor fick sin chans bland förbipasserande. En tuff utmaning.
Tufft var det också på den stora scenen. Scandinavium är stort, med mycket publik kan magi skapas. Men utan den blir det ödsligt.
Jag ska inledningsvis erkänna att min festivalkondition var dålig. Ja, jag ville se Lucinda Williams. Men med en start klockan tio kroknade jag långt innan dess. Så, ja, jag missade henne (enligt rapporten många med mig med blott några hundra framför scen) och även Jill Johnson och Jackson Dean.
Men så är det med festivaler. Man vinner en del, förlorar annat.
Värd en större publik. Kvillegrabben Jamie Meyer kan sitt Nashville och kan föra sig på scen. Foto: KAI MARTIN
Jamie Meyer inledde på stora scenen. En otacksam uppgift, förstås. Men grabben från Kville har alltid haft ambitioner så länge jag har känt till – och skrivit om – honom. Entusiastiskt tar han snabbt scenen i besittning som vore det fullt av gapande fans framför honom.
Han har gått den moderna countryskolan, kan sitt Nashville, har bott där och har också jobbat med låtskrivande i Los Angeles. Han är trygg i sin roll som både låtskrivare och entertainer. Någonstans i det bredbenta gubbrockandet men med en mer smittande ungdomlig energi, om man nu kan ha det som snart 45-åring.
Musikalisk är det i Bryan Adams-land. Tryggt, stabilt och samtidigt lika smittande som hans leende. Jag önskar verkligen att det hade varit en större publik på plats – det är både han och publiken värda – för han vet hur man för sig på scen, poserar snyggt och har låtarna.
Han har också ett tajt, stabilt band med sig – en tryggt svängig rytmsektion i Anders Jonsson, bas och Magnus Fritz, trummor, Micke Haglund, keyboard, och sidekicken, sologitarristen Magnus Lervik. Det låter snyggt och stort, som vore det den arenaspelning som det skulle kunna ha varit med en stor publik.
Kanske skulle han vågat variera sig mer och haft en större dynamik. Och Bon Jovis ”Whole lot of leavin'” blev för mycket after ski för min smak. Bäst blir det då han är personlig, som i nyskrivna ”Only U can” eller snärtiga ”Here comes the weekend”. Jag är också förtjust i gospelkryddade ”Holy ground to me”.
Låtlistan hittar ni här med tillägget att ”Only U can” – inte utgiven än – kom mellan ”Whole lot of leavin'” och ”Live to dig another day”.
Stabilt. Don Redmon kan sin country, men vågar för lite; det blir för klichéfyllt. Foto: KAI MARTIN
Don Redmon är Andreas Johansson från Finspång. Men bara om man vet. Han är en countryartist ut i fingerspetsarna och bjuder på traditionell countryrock som är solid, stabil och trygg. Musik med inspiration från George Jones och Merle Haggard. Man kan ha sämre förebilder, men resultatet blir klichéfyllt. Det finns emellanåt också kopplingar till Lasse Stefanz och den Olle Jönssonledda musiken. Honkytonk på svenska, men här på amerikanska. Jo, det är skickligt, kompetent. Men i mina öron trist.
Utan ett leende. Jay Smith har musiken, men saknade glädjen att dela med sig av. Foto: KAI MARTIN
Så blir det också med Jay Smith, som ju har skapat en och annan radiohit. Men hans scennärvaro är som önskade han sig någon annanstans. Då gör jag det också. Synd. För hans rockdominerade country – alltså mer rock än country, om ni förstår – har vissa poänger.
Ja, jag erkänner. I stort är country inte min grej. Men jag är heller inte oresonlig. Jag tjusas av Maja Francis fantastiska förening av Kate Bush och Dolly Parton. Eller David Ritschards country från Söder. Kanske namn som kan adderas till galan nästa år.
Tout ensemble. Med ”Dilaudid Diane” avslutar the Delines nära nog a capella en konsert som kändes vemodigt bitterljuv. Foto: PETER BIRGERSTAM
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: Knôkat.
Bäst: Att det onda kan kännas så fint.
Sämst: Pelarna i Matsalen, som skymmer sikten.
Fråga: Hur är det möjligt att göra så stor musik i ett så sparsamt format…?
Att mörkret lockar vet vi. Att livet på skuggsidan av samhället frestar. Hur vi via romaner eller filmer tjusas av det trasiga. Av människor som lever under hotet av våld, i misär, i desperation, på flykt. Några kan också skildra det i musiken. Långt från popens glättighet. Långt från den naiva, tillrättalagda kärleken.
Nick Cave gör ju det med emfas. På album efter album skildrar han människors lidande på jorden. På scen gör han mörk, kraftfull gospel, som kväll efter kväll blir en käftsmäll man tar emot med ett berusat leende.
För… de flesta kan skaka av oss slagen. Måhända punchigt påverkade rent känslomässigt. Men allt handlar ju om någon annan. Vi har lyckligtvis duckat undan eländet.
Författaren – och låtskrivaren – Willy Vlautin är en annan. Men han, med sitt the Delines, ger vardagens spillror och livets helveten i relationer en helt annan tonalitet. Musiken är ytterst sparksmakad. Bitterljuv, vacker, lågmäld och försiktigt arrangerat för bas, trummor, gitarr och klaviatur/trumpet. Inga dånande gitarrsolon eller -riff, inget pådrivande tempo från bas och trummor för att accentuera något. Istället är egentligen musiken rätt stereotyp med vemodstrumpeten som soloinstrument i slutet av mer än en låt.
Det gör inget.
Uttolkare. Sångerskan Amy Boone sjunger Willy Vlautins berättande texter som handlade de om henne själv. Foto: KAI MARTIN
Sångerskan Amy Boon är heller ingen yvig vokalist. Hon är uttolkare av Willy Vlautins noveller – ja, texterna är mycket det, mer än regelrätta låttexter – och rör sig precis som bandet med återhållsamhet som medel. Det blir som ett återhållet andetag, men där ingenting får missas i det som ska berättas. All smärta kommer fram. All svärta. All otillräcklighet. Alla dess krossade drömmar.
Det blir märkligt vackert, beskrivet genom ett krossat glas inramat av sorgkant.
Musiken på konserten är delvis baserad på bandets nyss utkomna, senaste album ”Mr Luck and Ms Doom”. Men allt faller sömlöst in i det äldre material. Amy Boone frågar om vi har kul och får ja till svar, men kontrar med att hon hade hoppats att vi skulle gråta. Men kanske är det svaret vi kan ge, vi är ju lyckligtvis inte en del av en Willy Vlautin-låtars verklighet. Förhoppningsvis.
The Delines, Pustervik, Matsalen 8 maj 2024. En av flera spelningar under den pågående Europaturnén som startade i Irland för någon vecka sedan.
Bandet: Amy Boone, sång, Cory Gray, klaviatur och trumpet, Sean Oldman, trummor och sång, Freddy Trujillo, bas och sång, och Willy Vlautin, gitarr och sång.
kaimartinblog 