Konsert:

ED HARCOURT

!!!

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Några få hundra.

Bäst: Att han utan tvekan bjuder in sin publik till låtar till nya albumet ”Orphic” som kommer om några veckor.

Sämst: Att han inte förklarad varför han brutit tre revben.

Fråga: Ska vi vara glada att Ed Harcourt inte har blivit en Axl Rose…?

Han är åter ensam på scen. Ackompanjerad av sitt keyboard, munspel, akustiska gitarr, elgitarren och de tre – eller är det fyra – mikrofonerna, som bidrar till detta milda sjöslag på scen. På ett och ett halv år har britten Ed harcourt gästat Göteborg – och Sverige – tre gånger. Senast med band. Gången innan dess – april 2024 – på Jacy’z vid foajékonserten var det fullkomligt lysande med gästspel av Peter Jöback, bland andra. Då hade han dessutom spelat i Foggy Days, skivbutiken i Mölndal och delat sång med Peter Jöback på Draken Live under samma dag. (Läs om det här!)

Nu är han alltså åter ensam på scen, men är snabb att invitera den utspridda publiken som prydligt sitter vid matsalsborden med en distans som vore det fortfarande pandemiska restriktioner.

Det är ett test. Hur kan Kajskjul 8:s showscen fungera för en konsert av den här typen? En spelning som skulle satts på väsentligt intimare Slussen, Orust, hamnade här. Tack för det och tackar som frågar, scenen fungerar utmärkt för en konsert som den här.

Ed Harcourt är en rastlöst själ, men också hjärtevarm. Han är en singer/songwriter med en berättelse som en räv bakom örat för varje sång. Han inleder med att ursäkta sig med att vara jetlaggad och ha tre brutna revben. Varför det sistnämnda får vi inte veta. På Instagram kan hans följare se att han nyligen röstade San Francisco.

Så inleder han på elgitarr med ”Under the still and lonely sky”, låten som kommer inleda kommande album ”Orphic” (kommer 20 november) och ännu inte är utgiven. Djärvt, men helt i linje med hans skapande. För även om han är mångfacetterad i sitt skapande finns det en linje i låtskrivandet som är lätt att följa.

Han följer upp med ”Something in my eye” (från ”Here be monsters”, genombrottsalbumet 2001), som han förklarar är en av de första han någonsin skrev och då på sin brors gitarr och i ett öppet E. Växlar över till keyboard, blottar stolt sina vita strumpor – som en hyllning till Joe Jackson, den brittiska sångaren och låtskrivaren från new wave-eran – som har inskriptionen ”My cat is my therapeut”. Jo, det är trivialt och jovialiskt där låtarnas djup får stå i kontrast till mellansnackets underhållande trams. Som att han blivit ”trollad” av Portisheads Geoff Barrow. ”I don’t know why!”

Det blir, inte som en ursäkt, en hel del fokus på låtar från ”Orphic”. Men fem stycken – ”Under the still and lonely sky”, ”A ghost walked throgh me”, ”By the light of the silver morning”, ”Low spirits” och första extranumret ”Patron Saint of restless dreamers” – är ju inte förfärande mycket. Dessutom famnar låtarna väl in i repertoaren och faller inte utanför ramen.

Ed Harcourt bjuder på musik från hela karriären, men utelämnar favoriter som ”Shanghai”. Å andra sidan bjuder han på ett exklusivt set som visar upp hela hans fantastiska brokighet. I nya ”By the light of the silver morning” bjuder han upp en kvinna i publiken att spela tamburin, vilket sker med största möjliga respekt och rymt. ”Low spirits” tillägnas Marianne Faithfull, som avled i januari i år, och Strange beauty” tillägnas Lars Bodén (Ådalsbandet och arrangör som tagit hit Ed Harcourt de senaste åren).

Allt avslutas med, som på Jacy’z, att Ed Harcourt lämnar all elförstärkning och mikrofoner på scen för att sjunga ”El magnifico” ute mellan borden. Så försvinner han efter 21 generöst spelade låtar. Igen. En nära två timmar innehållsrik och värmande konsert är över.

Ed Hardcourt, Kajskjul 8, Göteborg, 23 oktober 2025.

Låtlista:

1. Under the still and lonely sky
2. Something in my eye
3. God protect your soul
4. All of your days will be blessed
5. Furnaces
6. A ghost walked through me
7. Last cigarette
8. The pretty girls
9. Ghostwriter
10. Strange beauty
11. By the light of the silver morning
12. Born in the ’70s
13. Low spirits
14. Hey little bruiser
15. She fell into my arms
16. This one’s for you
17. Until tomorrow then
18. Apple of my eye
19. Patron Saint of restless dreamers
20. Sister Renee
21. El magnifico

Konsert:

BJARNE LUNDQVIST med HYLLNINGSORKESTERN

!!!

Fjärås bygdegård.

Publik: Snudd på fullt (knappt 300)

Bäst: Inledande ”Sex fot under” är fullkomligt lysande.

Sämst: Jag förstår varför, men extranumret tar fokus från temat.

Fråga: Är det egentligen inte oförskämt att sjunga så bra när man fyllt 80 år…?

När Alf Robertsons (1941–2008) ”En flisa av granit” kom 2009 var det på sätt och vis orsakat av mig. Denna hans sista album kom att produceras av Björn Olsson (ja, låtskrivaren som tillsammans med Håkan Hellström skapat en gäng svenska musikaklassiker). För när jag något år innan Alf Robertsons bortgång intervjuade honom (det kan ha varit den sista) nämnde han att Björn Olsson skulle spela in med honom. Det visade sig att det hade den forne Union Carbide Productions-/Soundtrack Of Our Lives-gitarristen ingen aning om förrän han läste min intervju i GT. Det gjorde att han ringde till Alf Robertson, som nöjt sa ”Jag visste att du skulle ringa, för visst vill du?”. Det blev ett fint album och när Håkan Hellström spelade på Scandinavium för snart 15 år sedan gick han och bandet på till ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg”, stod och vinkade till publiken innan allt drog igång. En oerhört fin entré.

Men varför i hela friden skriver jag om detta när det handlar om Bjarne Lundqvists hyllning av Totta Näslund…?

Jo, jag kom att tänka på ovanstående, för när den forne Flamingokvintetten- och Streaplerstrummisen nu är på en mindre turné med sin konsertserie ”Bjarne hyllar Totta” skyller han på mig. Anledningen är att jag för tre år sedan gjorde en intervju i Göteborgdirekt (läs här) med honom och låtskrivaren Steve Eriksson apropå samarbetet Lundqvist–Eriksson (lyssna på dem här!). Där skriver jag ”I duon delar de båda på sången till Steve Erikssons låtar. Här får Bjarne Lundqvist blomma som sångare, ibland tangerande Totta Näslund, och Steve Eriksson som kompositör.” Detta har har fastnat hos Bjarne Lundqvist, legat och gnagt fram till i våras. 1 april skulle Totta Näslund (1945–2005) fyllt 80 år, en och en halv månad fyllde Bjarne Lundqvist 80 år.

Han som stod oceaner från Totta Näslund, framför allt under det politiserade 70-talet då Totta sjöng i banden Nynningen, Nationalteaterns Rockorkester och deltog i Tältprojektet. Ja, det var skillnad på progg- och dansband.

Bjarne Lundqvist har förklarat att han ”hatat” Totta. Starka ord, som ska ses i förmildrande omständigheter. Det är heller inget som sägs från scen. Men det nämns här för att förklara aversionen han haft för Totta Näslund. Men så började han alltså, på grund av min förflugna referens, att lyssna på Totta Näslunds soloalbum (2005–2006 – det sista postumt). Detta skedde alltså i våras och sedan har det gått undan. För tycke uppstod. Framför allt gillade Bjarne Lundqvist Dan Hylanders kompositioner till Totta, men också Pluras, Ulf Lundells och Mauro Scoccos bidrag till densamma.

Snart väcktes idén om att Bjarne skulle sjunga Totta och där är vi nu. Med turnéstart 4 oktober i år i Mimers hus i Kungälv är han nu ute och spelar med sitt Hyllningsorkestern. Ett gäng slipade dansbandsmusiker, som kan sätta färg på musiken.

Det är en vacker tanke, som inte stannat vid en idé. Bjarne Lundqvist är all in i det här. Bygger upp konserten som en föreställning med mellansnack och en snygg väv av Tottas låtar och musik som Bjarne själv har gjort.

Inledning är hisnande bra. Efter ett kort malande intro kliver han på den fina scenen i Fjärås bygdegård till applåder. När han greppar mikrofonen och låter rösten ljuda i Mauro Scoccos ”Sex fot under” – från ”Totta sex – bortom månen och Mars” (2002) – står det tydligt: Bjarne Lundqvist menar allvar.

Nej, han sjunger inte Tottas låtar som vore han Totta Näslund. Det behöver han inte. Bjarne Lundqvist har sin egen karaktär, väljer att tolka låtarna från sin årskamrat och göra dem till sina. Han sjunger fantastiskt och utan att vara förmäten imponeras jag över att rösten är så stadig, ren och stark. Karl’n ‘är ju trots allt åttio. Men ingenting sådant som ålder bekymrar den gamle dansbandsveteranen.

Det finns en beundransvärd patos i sången och varje låt är väl vald efter Bjarne Lundqvists kynne och liv. På så sätt blir det en personlig resa i Tottaland som trots allt gränsar till Bjarne Lundqvists egna erfarenheter.

Han väver också in musik från sin egen solorepertoar. Fina ”Om du vågar”, som Peter Lundblad (1950–2015) skrivit till Bjarne Lundqvist, är som temat till en film. Den är utsökt orkestrerad, men visst hör jag ett stråkarrangemang i fantasin. Det blir även musik från karriären, som han fortfarande håller vid liv, med the Mule Skinner Band och samarbetet med Steve Eriksson.

Med ”Bjarne sjunger Totta” får inte bara Totta Näslunds musik nytt liv. Det blir också som en försoningsgest där Bjarne Lundqvist visar att musiken det spelat, bakgrunder de delat och med det scener är rätt lika. Det finns en ton av country i låtarna Totta sjunger, den genre som ligger nära dansbandsmusiken. När Bjarne Lundqvist några gånger deklamerar texterna till låtarna han ska sjunga är han djupt imponerad av scenerna som texterna bjuder. Texter som visar – och nu är jag måhända fördomsfull – livet bakom dansbandens glättighet. Händelser då musiken tystnat och bara en gäst är kvar i salen, som i Dan Hylanders ”Aldrig så ensam (Marianne)”. Eller när ”Mil efter mil”, Pluras låt till ”Totta 2: hjärtats slutna rum” (1996), inte bara blir Tottas resa utan också Bjarnes. Eller, för alldel, ”En clown i mina kläder” (Tottas debutalbum ”Totta” 1995).

Bjarne Lundqvist har varit en slitvarg i musikens och publikens tjänst. Spelat på hart när varje dansställe och scen i Sverige från karriärens början på 50-talet till nu. För Totta Näslund var det likadant. Han var aldrig för fin för att spela på en pizzeria längs E45 om så krävdes. Så att Bjarne Lundqvist väljer Fjärås bygdegård är inte bara för att han har en faibless för bygdegårdar i allmänhet, det ger också ”Bjarne hyllar Totta” en autenticitet. En kärlek och respekt till både musiken och till publiken. Det är imponerande med denna spelglädje och vilja att dela med sig, som Bjarne Lundqvist har.

Jag inbillar mig att den buttre Totta Näslund, som aldrig var snar till beröm, nickar gillande i sin grav där på Västra Kyrkogården i Göteborg. Han tänder en cigg, kisar med ögonen och säger: ”Det var som fan! En dansbandskille som sjunger mina låtar!”.

”Bjarne sjunger Totta” med Bjarne Lundqvist och Hyllningsorkestern. Fjärås bygdegård 19 oktober 2025. Showen spelas även i Skepplanda bygdegård 31 oktober.

Bandet: Jörgen Flach (keyboard, dragspel och sång), Thord Lundqvist ( ja, Bjarnes son, trummor och cajon), Håkan Jonasson (gitarrer), Bertil Broddéus (basgitarrer) och Martti Jäsklid (gitarrer och sång) samt, förstås, Bjarne Lundqvist (sång och congas).

Låtlista:

1. Sex fot under
2. Lögner och porslin
3. Maria (är detta allt vi har…?)
4. Femton minuter
5. Om du vågar (Peter Lundblad-låt till Bjarne Lundqvist)
6. Den röda klänningen
7. Jag har väntat natt och dag (the Mule Skinner Band-låt)
8. Mil efter mil
9. En dåre som jag
10. Kom ge mig lust (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
11. Där ännu nyårsdagen sover

Paus

1. Sommarens sista servitris
2. Men bara som min älskade väntar
3. Mycket vill ha mer
4. Aldrig så ensam (Marianne)
5. Lev väl (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
6. Stort att vara liten
7. Inte för kärleken (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
8. Vi möts igen (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
9. Allt jag gör dej
10. En clown i mina kläder
11. Vad har du under blusen, Rut? (extranummer)

Fotnot: Samtliga låtar är från Totta Näslunds soloalbum om inget annat anges.

Det är uppenbart att det är något fel på Sverige. Det välfärdssamhälle som omfamnade de flesta av oss är på glid bort.

Segregationen och utanförskapet har ökat. Människor i utsatta områden har allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Fattigdomen blir allt större – hand i hand med detta kriminaliteten.

Detta vittnar många om. Men de som främst stöter på detta i sin vardagliga verksamhet är hjälporganisationerna. Som Stadsmissionen, som bjöd på en fullmatad kväll av bländande göteborgskt artisteri – med stjärnor som Ebbot, Claes Eriksson och Miriam Bryant – och välbehövlig information i Göteborgs konserthus.

Ibland slås ändå stolen undan för ens sittande bekvämlighet. Inte för att jag inte vet, men för att jag någonstans stuvar undan allt i det dåliga samvetets garderob för att städas undan senare. Sverige har blivit alltmer ojämlikt. De ekonomiska klyftorna ökar. Skillnaden mellan vi, som har, och de som inte har blir tydligare.

Men då informationen från Göteborgs Stadsmissionen bjuds från scenen från konferenciererna Bailasan Mohammad och Jacob Andréas blir det plågsamt tydligt. Som tonårstvillingarna som tvingas dela på vinterkängorna. Ena dagen är den ena varm och fötterna. Nästa dag den andre. Eller uppgifterna om att på Kärralundsskolan är det över 97 procent som går ut ur nian med godkända betyg. Motsvarande siffra i Lövgärdet är 12,7! Tolv, hissnande, komma sju!

Det är förstås förskräckligt.

Lika lite som Majblommans bok ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdomen” (som jag skrev om nyligen – läs här!) behövs, ska Göteborgs Stadsmission behöva ordna en välgörenhetsgala 2025. Men det tvingas man till. Av flera skäl.

Dels för att bjuda in människor med empati till en kväll i någon form av solidaritetens tecken, som i sin tur är beredda att gagna Göteborgs Stadsmissions verksamhet, vilken i sin tur ger människor i nöd en möjlighet.

Dels för att informera om sin verksamhet och för att tydliggöra hur Göteborg ligger bortom Västlänkssatsningen, ständiga husbyggen och ekonomisk strålglans.

1952, när Göteborgs stadsmission startades på initiativ av kyrkoherde Isaac Béen, var Göteborg – precis som nu – i växande. Andra världskriget hade lämnat ett Europa i ruiner, industrier var ännu inte uppbyggda och i full verksamhet. I Sverige, som i stort var skonat, gick industrierna – och varven – för högtryck. Här fanns varor och produkter som andra länder saknade.

Det i sin tur gjorde att industristäder som Göteborg växte. In flyttade arbetsfört folk, men det saknades bostäder där det redan var trångbott. Med bostadsbristen uppstod också nöden och behovet av mat och kläder. Göteborgs stadsmission fyllde snart en funktion, som stadens Göteborg inte kunde lösa.

Verksamheten har funnits kvar, men har kanske mest varit riktad mot hemlösa och människor med alkohol- och drogproblem. Nu är tendensen att inte bara dessa våra medmänniskor är i behov av hjälp. I Göteborgs kommun är 3000 hemlösa varav 800 barn. Hisnande siffror.

Galan på Göteborgs konserthus sålde snabbt ut. Kanske inte så konstigt. Man hade ett inbjudan sällskap av Göteborgsartister, som borgade för kvalitet. Generösa hjärtan och själar skulle få sitt, precis som Göteborgs Stadsmission.

Det blev en fin, berörande gala där Simon Ljungman (Håkan Hellströms gitarrist och arrangör, men förstås så mycket mer) stod som kapellmästare och arrangör för Fartygsorkestern (se medlemmar nedan), Sångkollektivet och Stadsmissionskören med körsångare från Körcentrum Väst.

Han hade löst det på bästa sett och urvalet av låtar passade som hand i den känslomässiga handsken för artisterna som uppträdde.

Efter den ouvertyren kom Claes Eriksson in för att läsa sin ”För att man kan”. Ingen kan väl som han skapa en förnuftets röst i Tage Danielsson anda. Klokskap, humor och satir i ett famntag. Kristina Issa, detta fantastiska yrväder till sångerska, tog över med Håkan Hellströms ”Pärlor”. En energistinn tolkning som växter för att explodera i tonernas kraft.

Den ständigt kaftanklädde Ebbot från Soundtrack Of Our Lives gör bandets ”The passover” med mullrande kraft och precision följt av Katarina Hemlin. Ja, hon som med ”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” som blev signaturmelodi då staden firade 400 år för några år sedan. Stadig på scenen – och jorden – blev den också hennes bidrag i första akten. Kristina Issa kommer åter för en innerlig tolkning av Bob Dylans ” To make you feel my love”. Avskalat bara med kontrabas och uppbackad av Sångkollektivets femstämmighet.

Men inte bara musik hörs. Det blir också filmade inslag. Reklamfilmer för Göteborgs stadsmissions verksamhet. Sponsorer som berättar varför de stödjer organisationen. Men mest drabbande Viking, som berättar om sin väg från hemlös och drogberoende för drygt tio år sedan till där han är nu med lägenhet och arbete. Han är tacksam för jobbet, men vågar liksom inte glädjas full ut; han vet ju hur snabbt det kan skifta.

Sångkollektivet – med rutinerade revyartister – kramar sedan in oss i en fin version av Coldplays ”Fix you”.

Cat Gold (artisten David Wikbergs artistnamn) – en ny bekantskap för mig – gör sin ”Red moon” vid flygeln. Det är skir, sfärisk musik som dansar älvalikt med hans ljusa röst över scenen.

Paul Mac Innes är något av en sedan länge dold mästare i soul. Synd. För han är mästerlig, som här i Sam Cookes ”A change is gonna come”. Han sjunger med hjärtat själfull soul – inifrån och ut. Jo, jag har följt honom i nära 25 år. Först när han var rappare (!) i funkgruppen Paddington, som knep förstaplatsen i GT:s musiktävling Lejonrock i millenniets början. Men sedan via klipp på hans Instagramsida. Nu var det alltså åter dags live och han gjorde inte mig, eller någon annan besviken.

Som final i första akten samlades nära nog samtliga på scenen för Laleh ”Många ljus”. En låt som spred värme i det själsliga mörkret.

Andra akten börjar efter lite andhämtning, både från budskap och artisteri, med ett barn som läser Gunhild Wingqvists dikt ”Länge leve livet”, en inspelning. Så kommer hon och det går ett sus genom lokalen. För Miriam Bryant är kvällens stora stjärna. Men hon är heller inte den som svävar iväg. Hon vet var hon kommer ifrån. Hon dröjer med sin första ton, lite osäker på när det är hon ska in i Kent-låten ”Vinternoll2), söker Simon Ljungmans blick utan att nå den, men hittar sedan rätt och berör från start till mål.

Hon berättar att Konserthusets scen var där hon först sjöng solo. Som nioåring på en Georg Ridelkonsert där hon skulle sjunga ”Min katt är död”. ”Det gick inte så bra…”, säger hon. ”Fast det gjorde det ju. Jag står ju här!”

Så sant. Någon i publiken ber henne sjunga den och tillsammans med Simon Ljungman – som också var med på scen den där gången för 25 år sedan – gör hon en improviserad version av den. Snyggt. Så blir det ”Ett sista glas”, den skotska folkvisan som Lars Forssell satte text till och som Sven-Bertil Taube gjorde till sin innan Miriam Bryant snyggt stal den i ”Så mycket bättre” och blev folkkär på cupen. Jo, hon kan ta sin publik, Miriam Bryant.

Det kan för all del Kristina Issa, som förvandlar sin egen låt ”Vaknar” från en smekande bris till ful storm på scen. Hon tar i från tårna och använder hela kroppen för att sjunga. Jag älskar det.

Paul Mac Innes återkommer så småningom med. Nu med ännu en Dylan-låt. Med ”Forever young” sätter han med bandet sin egen ton. Det är en fröjd att höra. Claes Eriksson reciterar finstämt och underfundigt några av sina texter, som bara han kan. Berörande och underhållande. Ebbot plockar fram ”Did you give the world som love today” – ni vet den som göteborgskan Doris (Svensson 1947–2023) fick en hit med för 55 år sedan. Han gör den med pondus. Men Doris version är svår att övertrumfa.

Efter sponsorernas förklaring varför de stöttar Göteborgs Stadsmission kommer Katarina Hemlin in för en tolkning av Mikael Wiehes ”Lindansaren”. Hon gör den snabbt till sin med Finn Björnulfson i en dramatisk roll, inte som lindansare, men som den som våghalsigt går på styltor. Något jag inte sett honom göra på scen sedan han debuterade som slagverkare i Håkan Hellströms band på Liseberg 2001.

Cat Gold tar sig an REM:s ”Everybody hurts” i en för honom karaktäristiskt avskalad version innan kören gör Stefan Forsséns ”Till havs med solfyllda segel” – en låt i Laleh-klass – med hela kören.

Allt avslutas med en värmande version av Håkan Hellströms fantastiska ”Du är snart där” med Jacob Andréas på stark sång. Jo, han är musikalutbildad, kan sin sak, men den här tolkningen går ändå utöver det mesta. Så sjunger vi – om och om igen – avslutningsraderna ”Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. Fortsätter ut ur bänkraderna med sången fortsatt i våra öron ut i foajén och ut på Götaplatsen där Stadsmissionens kör nu positionerat sig för att sjunga fraserna om och om igen. Så kan man också väcka hopp. Fint.

Några slutliga reflektioner: GP finns med som sponsor till evenemanget. Man skrev om evenemanget i våras och igen i början på september då det stod klart att Miriam Bryan – sent – skulle medverka. På scen denna afton stod också musikskribenten och nöjesmedarbetaren Johan Lindqvist för att berätta om tidningens roll i det hela. Men – om jag inte helt missat det – ingenting skrivs om det efteråt, om vilka som var där, prat med människorna som fanns på scen och i publiken. Ingenting. Rätt häpnadsväckande, tycker jag. Korrigering 30/9: jo, det kom en text, en recension (publicerad på webben igår, i print idag). Högsta betyg. Väldigt märkligt. Ett evenemang som GP sponsrar…?

Och, är det inte märkligt att det var en så ålderstiden publik…? Det var få ungdomar, yngre vuxna eller medelålders på plats. Är välgörenhet bara för en viss ålderskategori?

Fotnot: Min klädsel för kvällen? Självfallet var det mest köpt på Stadsmissionen, Arkaden nyligen. Byxorna (Incotex), tröjan (EastWest), den höstfärgiga jackan (Nudie). Skorna (Paul Smith) är köpta på Myrornas. Kepsen på skulten inhandlad på rea i Gudhjem, Bornholm i somras. Men… det var inte bara jag som skaffat kläder från Stadsmissionen. Även paret Bailasan Mohammad och Jacob Andréas kom in i andra akten iklädda snygga kreation från någon av Stadsmissionens butiker.

En kväll för Göteborgs Stadsmission, Göteborgs konserthus 28 september 2025.

Fartygorkestern: ledd av kapellmästare, gitarrist, sångare och arrangör Simon Ljungman. Medlemmar är Finn Björnulfson, slagverk och styltor, Tombias Ljungman, trummor, Gustav Hördegård, bas och kontrabas, Sten Källman, saxofon, klarinett och slagverk, Lisen Rylander, tenorsaxofon, Markus Ahlberg, trombon, Sanna Källman, cello, Erika Risinger, fiol, och Bernt Andersson, piano och dragspel.

Artister: Miriam Bryan, Ebbot Lundberg, Paul Mac Innes, Kristina Issa, Claes Eriksson, Katarina Hemlin, Cat Gold och Sångkollektivet (Caroline Sehm, Sara Axelsson, Emelie Hagman, Robin Rösehag och Pierre Hagman) samt körsångare från Körcentrum Väst.

Konferencierer: Bailasan Mohammad och Jacob Andréas.

Framträdanden:

1. Ouvertyr (Fartygsorkestern)
2. För att man kan (dikt Claes Eriksson)
3. Pärlor (Kristina Issa)
4. The passover (Ebbot Lundberg)
5. Vi vill leva, vill vill dö i Göteborg (Katarina Hemlin)
6. To make you feel my love (Kristina Issa)
7. Fix you (Sångkollektivet)
8. Red moon (Cat Gold)
9. A change is gonna come (Paul Mac Innes)
10. Många ljus (Fartygorkestern med körer)

Paus

1. Vinternoll2 (Miriam Bryant)
2. Min katt är död (Miriam Bryant, Simon Ljungman)
3. Ett sista glas (Miriam Bryant)
4. Vaknar (Kristina Issa)
5. Forever young (Paul Mac Innes)
6. Inte så dumt/Bara ben (Claes Eriksson)
7. Did you give the world som love today (Ebbot)
8. Lindansaren (Katarin Hemlin med Finn Björnulfson på styltor)
9. Everybody hurts (Cat Gold)
10. Till havs (Fartygorkesten med körer)
11. Du är snart där (Jacob Andréas med samtliga på scen)

Jubileumsfest:

STELLA

30 år! Det är några år. Mitt kalas hade jag på klubben Karelia, inhyst i Errols lokaler på Magasinsgatan 3 i Göteborg. (Namnet på klubben var taget från ett grekiskt cigarettmärke som Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fallit för och övertygat klubbägarna om att ta.) Huset var fullt, det var festligt och glatt. En vakt som inte begrep att tillställningen var privat släppte in friskt. Annika Blennerheds band stod på scen. Hon hade kommit med ”Poems by Dorthy Parker” och bjöd på ljuv musik. Jag tror också att Parad – bandet med rester från just Kai Martin & Stick! (Ronny Svensson, trummor, Jörgen Cremones, gitarr, och jag på sång) – underhöll.

För så är det ju: jubileum ska man fira och då gärna till musik.

Så när Stella – Göteborgsbandet som jag nyligen skrev om här – firar 30 år som orkester är det förstås värt att fira. Hur gänget gör det? Till en sprakande musikfest, förstås.

Stella – med sin basmedlemmar Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur – spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Det är jazz, 60-talspop, som Petula Clarks klassiker ”Down town” från 1964 , storbandsjazz, 70-talsdisco, Aretha Franklinlåtar, Sting… ja, banne mig om man med Erik Blix, konferencieren, lyckas med Frank Zappas svåra, men underhållande ”Cosmik Debris” från albumet ”Apostrophe (‘)” från 1974.

Det fina med Stella är att man lyckas sätta sin egen accent på musiken. Niss Kerstin Hallgrens kontrabas skapar delvis soundet tillsammans med Tomas Olssons mångfacetterade trumslagarkonster.. Men den ständigt, ljuvt leende Paul af Malmborg Wards klaviaturspel skojar man heller inte bort. Hon skapar sitt eget ackompanjemang med nyfikenhet och glädje, som är en fröjd att höra. Så blåsarna – Mia Samuelsson, trumpet, och Elisabeth Engdahl, saxofon – öppnar ju upp för än rikare arrangemang. Så då Karin Klingenstierna. Denna urkraft på sång, som sveper som en storm genom repertoaren och verkar hålla skoningslöst genom en kväll som denna.

Stella kastar sig speglat och vigt i de musikaliska lianerna. Det är vuxenunderhållning, men inte barnförbjudet, utan helt enkelt varm musikunderhållning.

Bandet har gäster på scen: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Magnus Johansson, trumpet, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Alla som sätter sin ton och adderar något till Stellas repertoar.

Vanja Holm, en gång bandets första trummis, visar vilken fantastisk slagverkare hon är. Lekfull, svängig och ständigt taktfull. Magnus Johansson sätter spets på sitt spel. Göran Klinghage sveper in med blueston. Martin Almgren med ett funky groove. Liza Eriksson och Raymond Carlsson färgar försiktigt med jazz. Urban Ward och Lars Göran Dimle fyller brassektionen med fyllighet. Perra Strandbergs och Peeter Wiiks gitarrspel ger sin respektive touch. Så då Erik Gullbransson, som slitit sig loss från ”Chicago” på Malmöoperan för ära Stella denna kväll. Croonern som rutinerat sveper in med sin röst.

Det blir en lekfull kväll med musik som byggs utav glädje. Nej, allt är inte slipat. Tekniken kärvar ibland. Men humöret är på topp och det är fest. Och jag kan inte låta bli att fnissa lite då Stella, som ju startade för 30 år sedan med ambitionen att bilda ett band bestående enbart av kvinnliga musiker, kör Eurythmics ”Sisters are doin’ it for themselves” uppbackad av de gästande männen. Inte för att detta feministiska anthem från 80-talet inte saknar värde, men för scenversion visar att tillsammans är vi starka – oavsett kön. Det är samarbetet och respekten som är grunden till samförstånd, enligt min ringa mening.

Erik Blix gör sina inpass. Klurig och underhållande, en ordvändare och humoristisk profil som vet hur texter ska presenteras. Att han smickrar min blogg från scen gör mig, förstås, generad men stolt.

Ja, det blir en helkväll späckad med musik och musiker på scen. Men…

Det började med Stella ensamma på scen med ”Fever”. Det slutar – med en avskalad ”Time after time” – med Stella på scen. En fin kväll för 30-åringarna på scen.

Fotnot: Detta är ingen recension, så inget betyg från !–!!!!! sätts. Orsaken är enkel: Det var ett kalas, en fest, lika mycket som en konsert.

Stella, 30-årsjubileum, Musikens hus, 20 september 2025.

Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.

Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Liza Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Magnus Johansson, trumpet, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång.

Låtlista – första set:

1. Fever
2. These boots are made for walkin’
3. Black coffee
4. 9 to 5
5. Downtown
6. Happy talk
7. Gröna små äpplen (Erik Gullbransson på sång)
8. Something stupid (duett Erik Gullbransson och Karin Klingenstierna)
9. Acuarela do Brazil
10. Magdalena
11. Only human
12. Cotton Eye Joe

Paus

Andra setet:

1. Var blev ni av ljuva drömmar (Erik Gullbransson på sång)
2. Why I sing the blues
3. Son of a preacher man
4. A rose is still a rose
5. In these shoes
6. Always something there to remind me
7. My way (Erik Gullbransson på sång)
8. Komma som jag är (duett med Erik Blix och Karin Klingenstierna)
9. Cosmik Debris (Erik Blix på recitation)
10. Snow queen
11. Set them free
12. Rock the boat (extranummer – sång Perra Strandberg)
13. Sisters are doin’g’ it for themselves (extranummer)
14. Time after time (extra extranummer)

Konsert:

MAJORNAS 3DJE ROTE

!!!!

Musikens Hus, Göteborg.

Publik: Helt utsålt (för andra kväll å rad).

Bäst: Spelglädjen.

Sämst: Att det nu är över.

Fråga: Den definitiva finalen blir på söndag på Café Hängmatta med gästartister – är det verkligen över då…?

Allt har sitt slut. Är man lyckligt lottad får man själv bestämma över det. Som med Majornas 3dje Rote, som efter 35 år som underhållande orkester, fattat beslutet att själva välja sin final. Efter över 1000 spelningar med i snitt hundra personer per konsert är det alltså över. Men inte hur som helst.

Ska man lägga av ska man göra det till musik, man ska göra det till den fest. Bryta sorgen för fest. Det förstår dessa spelmän med emfas.

Till den sagda slutkonserten 17 september rök biljetterna fortare än kvickt. Lika snabbt försvann biljetterna till extrakonserten 16 september. Jo, det är många som vill ta farväl och sörjer bandets beslut, men som också vill passa på att hylla de fem i orkestern som under så många år spritt glädje med sin musik.

På klockslaget (19.30) gör bandet entré i mörker till Richard Strauss pompösa ”Also Sprach Zarathustra”. De kommer nedför den vådliga spiraltrappan från logen ned till scen endast med mobiltelefonernas ledljus som hjälp. Det är försiktiga steg som var och en av de drygt 70-åriga musikerna tar för att komma på plats. Men sen…

Det blir en rykande start där man snabbt visar var skåpet ska stå med ”Välkommen hem”. Glider snabbt över i en av publikfavoriterna – ”Majornatjej” och det är ett speglat gäng på scen, som kan varandra, sin musik och sitt tilltal.

Ja, Majornas 3dje Rote rör sig, som namnet skvallrar om, gärna i sitt hemman. Men Göteborg – med Majorna – är ju en sjöfartsstad med örat ut mot världen och strömningar därifrån. Så bland de svenska folkmusikinfluenserna med polskor med mera finns ogenerat också musik från de Storbritannien och Irland med reel och jig. In smyger sig också influenser från både american och country. Alison Krauss mollstämda musik blir inspiration till något eget. Kompositioner av Lucinda Williams och Billy Bragg ges svenska texter med lokal förankring och plötsligt är det Majornas 3dje Rotes signatur över det hela. Likaså med David Urwitz låt ”Din skull”, som åkte nedför Fjällgatan i Masthugget, där han bor, ner till Majorna där grabbarna i Majornas 3dje Rote kramar om den till sin.

Rötterna till bandet kan man söka tillbaka till redan 1977. Namnet kom 1981. Men nuvarande sättning är från 1996, så det där med 35 år kan man ju ta med en nypa salt. Gruppen är väsentligt äldre än så. En sak står dock klart och det är med Göran Premberg, sång och fiol, fick inte bara en spelman av rang utan också en estradör. Det är han som drar roande skrönor på scen, som är något av bandets frontman. Samtidigt är var och en en viktig kugge i det musikaliska maskineriet. Fiolduellerna mellan Göran Premberg och Lasse Gustafsson glöder. Den senare italienska durspel – så vackra instrument – skapar lidelse. Göran Bergs gitarrspel och -melodier ger ackuratess och elegans. Thomas Sjöstrands trumspel ger, tillsammans med Stefan Kirchhoffs basspel, groovet som skapar dynamik och tempo. Tillsammans är de dessutom utmärkta sångare både var och en för sig och tillsammans.

Denna musikaliska kraft har gett musikunderhållning genom åren på allt från mindre sammankomster till stora scener. Tomas von Brömssen har många gånger varit en kär gäst – bland annat på julgalorna ”En grön jul” på Stora Teatern. När denne Blåvittsupporter tillsammans med Majornas 3dje Rote gästade Gais-galan (ännu ett insamlingsknep för att rädda klubben) på Konserthuset för nära nog exakt tolv år sedan lyfte taket. Man spelade ”Valborg” och in kom Håkan Hellström som en överraskning. Att Konserthuset stod kvar efter det kan man undra.

Den emotionella kraften nås inte på Musikens hus, men så är vi ju i publiken lite äldre och mer luttrade. Men visst var det rörande när Stefan Kirchhoff, efter sitt framträdande med ”Spårvagn” (där han sjunger om att han vill ha sitt namn på en) får en överraskning av bandet. Via Göran Bergs omsorg har man lyckats få en emaljerad plåt från en rangerad 3:ans spårvagn med hans namn på. En fin gest.

Jo, Majornas 3dje Rote har gjort sina år med den ära. Nu är det över. Efter de 23 låtarna med grand finalen med ”Älvsborgsbron” (med adderade textrader om Hisingsbron) och ”Flickorna i Göteborg” är inte ett öga torrt. Varken på scen eller i salongen.

Tack för allt.

Fotnot: Ska man vara krass spelar Majornas 3dje Rote även 19 och 20 september, då på Skaftö Folkets hus, och med en verklig final på Café Hängmatta söndag den 21 september med ett öppet hus. Då kommer gästartister hoppa in i det som mest kan definieras som ett jam, enligt orkestern, med korta set (30 minuter): 15.30, 16.30, 17,30 och 18.30. Det är då fri entré.

Majornas 3dje Rote, Musikens hus, 17 september 2025. Den andra av två finalkonserter (den första den 16/9).

Bandet: Lasse Gustafsson, durspel, fiol och sång, Göran Berg, gitarrer, mandolin och sång, Göran Premberg, sång, fiol och gitarr, Stefan Kirchhoff, bas och sång, och Thomas Sjöstrand, trummor och sång samt inhoppande medlemmen Jörgen Berg, dobro, gitarr och banjo.

Låtlista:

1. Välkommen hem
2. Majornatjej
3. Svarta moln
4. Din skull
5. Det är över
6. Vad gör du just nu?
7. Familjeterapi
8. Steget
9. Flaskpost
10. Polskan funkar

Paus.

11. Little bird-setet

12. På rymmen/Johanna

13. Spårvagn

14. Hur var det nu man gjorde?

15. Vilsna drömmar

16. Allt jag vill ha

17. Resan

18. Ljuset i tunneln

19. Om du tycker

20. Oändliga skogar

Extranummer:

21. Vi är allt för er

22. Älvsborgsbron

23. Flickorna i Göteborg