Spöklik fars på två blir halvdan

Show:

MYSTERIET MYRNA VEP

!!

Sliter förtjänstfullt. Claes Malmberg och Sofie Lindberg kämpar med sina många karaktärer och storyn i röriga, men bitvis roliga tvåmannafarsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8. Foto: TOMMY HOLL

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Det är inte fullt som på Arvingarna, om man säger.

Bäst: Claes Malmberg och Sofie Lindberg är en utmärkt komikerdynamo.

Sämst: Föreställningen håller inte för en helkväll.

Fråga: Vad handlar det här om egentligen…?

Som om det inte räcker med att Claes Malmberg har obotlig cancer och ska spela ”Dödsdansen” med Riksteatern i höst. Han har dessutom uppdraget att tillsammans med Sofie Lindberg spela den spöklika farsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8 mellan varven under denna höst. Jo, han älskar att jobba. Helst jämt.

Nu får han – och hon – en utmaning i paritet med den han ensam gjorde de 25 rollerna i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, sommarunderhållningen vid Tjolöholms slott 2022. Nu delar Sofie Lindberg och han ”bara” på åtta roller och allt sker via sinnrika kostymbyten och olika gestaltningar. Ja, det blir en fars på två i denna uppsättning som bygger på tramsig, spöklik brittisk adelsmiljö. Det är porträtt som blir levande, varulvar, spöken, mumier och mitt upp i allt kommer sång. Ja, från Arja Sainomaas ”Högt över havet”, Kajs ”Bara bada bastu”, Imperiets ”Var e’ vargen” (en låt som de inbjudna influencarna inte har någon koppling till och lämnar dem håglöst bläddrande i telefonerna) och Sara Lis och Björn Ranelids ”Mirakel”.

Ja, till och med ”Knô daj in”. Låtar med emellanåt nyskrivna texter.

Ja, det är ett sammelsurium . Bitvis oerhört skickligt där Claes Malmberg låter sin lord tala som nämnde Björn Ranelid och Sofie Lindberg sin dräng/all i allo Nichodemus få röstdrag av Eva Rydberg. Och, ja, skiftena är strongt gjorda, precis som hur de båda på noll och ingen tid alls byter från en karaktär till en annan. Ja, Claes Malmberg lånar i sin roll som Myrna ut sin Ronny Jönsson-röst, så ni förstår att scenen är full – om än på två.

Fullt på scen. Claes Malmberg och Sofie Lindberg har att göra på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN

Charles Ludlams satiriska pjäs från 1984 har sina utmaningar. Det är ett mischmasch av genrer: victorianska spökhistorier, Hitchcockstämningar, ”Jakten på den försvunna skatten”-intriger,Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Sherlock Holmes ”Baskervilles hund”. Lägg till sångnumren som adderats.

Sofie Lindberg är en strålande komiker som tillsammans med Claes Malmberg utgör en driven humordynamo. De sliter för att få den här uppsättningen att gå ihop. Men når inte riktigt i mål.

Så… Nej, det här är inte den skarpaste kniven som lagts på Kajskjul 8:s bord genom åren. Men underhållande nog ändå. Problemet är att föreställningen inte håller för en helkväll.

”Mysteriet Myrna Vep”, Kajskjul 8, premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 15 november.

Av: Charles Ludlam.

Regissör: Anders Aldgård.

I rollerna. Claes Malmberg och Sofie Lindberg.

Orkester: Benneth Fagerlund, kapellmästare/piano, Martin Tallström, gitarr, och Per Bookvist, trummor.

Kafkaartat i ny Kafkapjäs

Teater:

TVÅ SMÅ VITA BOLLAR AV CELLUOID MED BLÅ RÄNDER

Självupptagen. Erik Åkerlind gör sin Blumfeld utstuderat självupptagen och egocentrisk. Foto: PETER NYLUND

Dramatikern och regissören Hans Blomqvist har en faibless för Franz Kafka. Så återvänder han nu till denna hans favorit och vecklar ut en pjäs ur den oavslutade novellen ”Blomfeld, en gammal ungkarl”. Den som alltså aldrig blev fullbordad, men som ändå inte kunde lämna Kafka. Eller, som han skriver i sin dagbok: ”så bedrövligt att jag får huvudvärk”, men också ”sann på många sätt”.

På Göteborgs Dramatiska Teater har det blivit en enaktare och monolog på cirka en timme. En timme som far fram fylld av det mesta av sinnrik dramatik. Erik Åkerlind gör sin ensamma Blumfeld till sin. Han som lever på rutiner, samma sak varje dag och som trygghetsknarkar sitt liv. Men som också kan sakna sällskap, en familj att komma hem till.

I dagens språkbruk skulle han karaktäriseras som en incel. Han är oförmögen att känna empati. Är fördomsfull och föraktfull mot andra samtidigt som han är självförhärligande, självupptagen och – i allra högsta grad – egocentrisk. Nej, Erik Åkerlind gör inte Blumfeld till någon sympatisk gestalt. Men ägnar honom fullt ut sin uppmärksamhet på ett skickligt vis.

Här får han, vitsminkad i ansiktet (men definitivt ingen Pierrot), oklanderligt klädd i tredelad kostym, fluga, skjorta med stärkkrage och kub på huvudet. Jesper Lundaahls scenografi är sparsmakat elegant och bjuder på olika scener i rummet: fåtöljen, sängen, baren, garderoben. Allt i vitt.

Erik Åkerlind jonglerar Hans Blomqvists text. Smakar av den som vore det en vinprovning. Låter replikerna rulla runt i munnen, sväljer ibland, spottar ut någon gång. Han balanserar allt med dynamik och håller dramaturgin i livfullt strama tyglar.

Denna ensamme man börjar höra och se saker i sin ensamhet. Rids av maror när han nogsamt klätt om till sin pyjamas för en natts sömn. Men trots attacken mot hans ego väljer han fortsatt att klandra och kritisera alla andra förutom sig själv. Blomfeld är en arrogant skitstövel, som Erik Åkerlind förtjänstfull omfamnar och ”Två små vita bollar celluid med blå ränder” är ett stycke god underhållning. Ja, även för de som inte tycker att Kafka är så rolig.

”Två små vita bollar celluloid med blå ränder”, premiär 19 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen från 9 oktober. Spelas till och med 13 november.

Efter ett verk av: Franz Kafka

Manus och regi: Hans Blomqvist

På scen: Erik Åkerlind som Blumfeld

Scenografi: Jesper Lundaahl

Kostym: Agnes Gry

Ljusdesign, ljuddesign, teknik: Jacki Román

Produktionsassistent: Sima Revenvall

Regiassistent: Frida Wahlgren

Mask: Jessica Cederholm

45 år sedan debuten som kantades av olyckor

Mogna debutanter. Promotionbilden med Kai Martin & Stick! för debutalbumet ”Biomusik”, som kom 10 oktober 1980.
Foto: ELISABETH HÄLLÅS

Vi skriver 10 oktober 2025. Det är på dagen, ja, till och med en fredag, 45 år sedan Kai Martin & Stick! kom med debutalbumet ”Biomusik”. Samma dag hade Eva Wilke på Silence fått in oss tillsammans med skivbolags- och spelkamraterna Cosmic Overdose i SVT-programmet ”AB Svensk Rock”. Det som sändes direkt från Bal Palais, som vid tidpunkten hette Rock Palais, Kungsgatan, granne med Oscars teatern i Stockholm.

10 oktober 1980 var också debuten för musiktidningen Schlager (läs om en av grundarnas tankar om tillblivelsen här), som kom att skriva rejält om oss under åren 1980–1985 (utan att vi nämns i den den länkade texten ovan). Vi spelade på en välgörenhetsgala till tidningen, för att bidra till dess ekonomi. Vi blev recenserade i första numret – inte bara för ”Biomusik” utan också för vår medverkan på skivbolaget Strandeds samlingsalbum ”Popjob” (omslag och titelidé från vår eminente omslagsmakare och tillika gitarrist/låtskrivare/sångare Peter Bryx, egentligen Alfredsson).

Jo, vi var om och kring oss detta nådens år 1980, då vi dessutom gett ut singeln ”Måndag! Måndag!/”Slavi i vår tid” på Lundaetiketten Heartwork tidigare samma år. Inspelat i Lundaton i februari.

Så… 10 oktober 1980 gav Kai Martin & Stick! en bra start nationellt. Minst sagt.

Men det kunde ha gått helt annorlunda.

Vi var uppvaktade av flera skivbolag. Lokalt förde vi diskussioner med Nacksving, hade möte med Tommy Rander och bolagets lyssningsgrupp i hans villa i Skytteskogen mitt emot Marklandsgatan i Göteborg. Men det föll på de politiska förhören som hölls. Stranded med Klas Lunding drog i oss, men det blev ”bara” låtarna ”Spel” och ”Telefon” på nämnda samlingsplatta. Henrik Venant var sugen på att ha oss, men det stannade vid singeln.

Istället var det Silence som lockade. ”Proggbolaget”, som lämnat Stockholm för de Västvärmländska skogarna. Utanför Koppom med postadress Näved hade paret och grundarna Anders Lind och Eva Wilke köpt ett gammalt skolhus, som nu förvandlats till skivbolagshus. På bottenplan byggdes en studio med kontroll- och biljardrum. På andra våningen flera sovrum, en sovsal som Trötter, Kloker, Glader, Toker, Butter, Prosit och Blyger hade älskat. Där fanns också Silences kontor och ett kök.

Silence hade en ung man, som tjänade som både inspelningstekniker, producent och talangscout, vid namn Göran Andersson. han hade varit på Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Där spelade, förutom en rad lokala band, också TT Reuter, Problem och Grisen Skriker. De sistnämnda just en Silenceband.

Göran Andersson hade blivit förtjust och haft koll på oss därefter. Vi, som efter de första spattiga åren, någon gång sent 1979 eller tidigt 1980 gjorde en drastisk förändring i vårt sätt att framföra vår musik. Vi var engagerade att spela vår musik till en modevisning på anrika gayklubben Bacchus på Bellmansgatan i Göteborg. Det var omväxlande transpersoner och unga tjejer som skulle visa kläder på catwalken. Men vid repetitionerna upptäckte vi, eller alla, att de aldrig hann komma tillbaka från sin tjusiga klädvisning innan låtarna var slut. Vi fick på plats och ställe ändra och arrangera om. Vi spelade i ett lägre tempo. La till en refräng, dubblerade någon vers. Plötsligt insåg vi att det var så här musiken skulle spelas; inte som en racertävling. Vi upptäckte också att vi aldrig förlorade i energi. Vårt särdrag snarare förbättrades än tvärt om.

Göran Andersson var övertygad. Men Anders Lind – en fantastisk, legendarisk och nu mer promoverad ljudtekniker – och Eva Wilke var inte fullt ut övertygade. Så, sagt och gjort, en spelning anordnades i Arvika på Musikkaféet (tror jag det hette).

I slutet av april packade vi in oss i två bilar. Dels en mindre lastbil, en VW, som Rasta-Kaj Farai, bas, lånat från sitt jobb, Peter Bryx och Gomer Explensch, saxofon, for med utrustningen i lasten. Ronny Jotten, trummor, jag och Tony Vibrato, klaviatur, hade hyrt en VW Polo hos Wagnefors på Södra Vägen i Göteborg. Tony körde och redan i Tingstadstunneln svepte aprilvädret in. Jag säkrade bilbältet i baksätet där jag satt, något det inte var lag på vid den tiden, och vi styrde norröver mot Uddevalla för att senare gena genom Dalsland.

Men vädret intensifierade. Strax efter Ucklum släpper greppet. I halkan och med sommardäck far vi kors och tvärs över vägbanan innan vi voltar ned i ett dike, blott några hundra meter efter en större sluttning. Jag minns tystnaden. Den totala stillheten, som uppstod, innan vi frågade om varandra om vi var ok. Så krånglade vi oss ur bilen och skulle försöka kalla på hjälp.

Men rätt snart ser vi hur två bilar frontalkolliderar framför näsan på oss. Lyckligtvis i låg hastighet och utan personskador. Trafiken tätnar på, köer bildas och polis och bärgare kommer på plats. Hur, vet jag inte. Vi transporteras med den sargade bilen till Uddevalla, där den lämnas och vi vid en biluthyrare där vi får en ny bil för att fortsätta resan.

När vi når Arvika är vi omskakade. Plus lite sena. Men allt är på plats. Spelningen blir en succé, om än att det var för en handfull människor. Vi far sedan till Silence i Näved för att prata och sova ut. Om det var samma kväll eller morgonen efter kommer jag inte ihåg, men vid samtalet med skivbolaget fick vi tummen upp. I augusti planerades det för inspelning av vårt första album.

Vi besökte ofta Lund. Trivdes med Henrik Venant och hans kreativa krets. Vi hade stött på honom och hans band TT Reuter på Slottsskogsfestivalen och omedelbart blivit förtjusta i bara i gruppens musik utan även i medlemmarna. Henrik Venant ordnade på hösten 1979 en spelning i Lunds biblioteks aula, samt även på Fredmans i Malmö, och vi kom snart tillbaka för fler spelningar, besök och skivinspelningar. (Jag kom att gästa på både Rädslas debutsingel ”Mannen” 1980 och Cortex album ”Spinal injuries” 1981).

Inte utan Rädsla. Jag i glasögon omgiven av bandet Rädsla och Henrik Venant under en paus från inspelningen av bandets debutsingel.
Foto: HANS AARENSTRUP

22 maj åker jag ned till Lund för att se the Clash (setlisten här) på Olympen, konserthallen som egentligen skulle ha tjänat som handbollshall. Blir rätt tankad, pratar med Stry Terrarie, legendarisk sångare med band som Besökarna och Garbochock, och väl hemma hos Henrik Venant vid Bantorget mitt i Lund är jag otrogen – ett meningslöst knull av en dålig älskare.

I baksmällans ruelses far jag till Malmö dagen efter med medlemmarna i Kai Martin & Stick!, som kommit förbi och hämtat mig. Vi ska ha Venants hus som bas, som vi haft tidigare och trist med. En spelning på någon studentställe väntar. Som vanligt i Malmö gick det inget vidare. Slokörade och hungriga återvände vi till Lund, tog oss till korvkiosken vid Mårtenstorget. Det, som vi inte visste, var raggarnas tillhåll. När vi står i kön, ett rätt uppseendeväckande band med en snittlängd på 193, kommer det fram en raggare med kuken i handen. Hans provokation faller snabbt då Peter kvickt utbrister ”Hit med senapen!” och raggaren smyger snopen och förnedrad därifrån. Vi fick vår korv, kom hem till Venant och somnade efter lite efterfest gott. Dagen efter, på pingstafton, väntade en tidig konsert arrangerad av Venant i någon av hans alla klubbar.

Nu är det bättre. Lundapublikens öron var vidöppna och nyfikna. Efter spelningen packade vi ihop. Jag gick med någon (Ventant?) till en pizzeria snett över Grand hotel och mitt emot vårt boende. På radion berättades det att New York Islanders vunnit Stanley Cup. Jag firade med ett glas mjölk.

Väl i lägenheten, eller huset, kom tröttheten. Jag knöt mig tidigt i soffan i min sovsäck i rummet mot gården, det som låg innanför vardagsrummet. Därifrån kunde man fortsätta in i Venants och flickvännens sovrum där även deras bäbis sov och vidare in i det spartanska köket.

Jag somnade fort. Men övriga i bandet och sällskapet fortsatte kvällen in i vårnatten. Vid halv två på natten gick alla iväg till den lilla korvkiosk som låg längs med järnvägsspåret. Tog med sig sina varor in i huset då attacken kom.

På en given signal krossades samtliga fönster som vette mot gatan, dörren forcerades och in strömmade raggare. Några gjorde bara en hastig raid, men en rev ner saker i vardagsrummet. Två män gav sig på mig.

Garbochocks keyboardist Anna Gustavsson låste in sig på den lilla toaletten i panik. I vindsrummet höll några nattgäster andan för att inte bli avslöjade. När nog alla medlemmarna i Kai Martin & Stick! flydde ut på gården för att ta sig över planket till granngården. Ronny, som hade två Puckon i handen, försökte klättra över en stege. Fick inget grepp, släppte flaskorna samtidigt som han såg 202-långe Gomer Explensch slå världsrekord i höjdhopp i ett magnifikt svep. Han landade på fötterna samtidigt som de andra snabbt klättrade över stegen för att komma i säkerhet. Men på den gården möttes de av fientlighet då de boende i sin tur trodde att det var attackerade. Det lugnade sig emellertid snabbt.

Under tiden blev jag misshandlad. Den ene av raggarna, för det var detta gäng från Staffanstorp som gått till attack, slog mig med en gummibatong. Jag hade uppenbarligen slitit upp sömmen i sovsäcken för att försvara mig och ta emot slagen med min högerarm. Han slog mig i huvudet, som sprang i blod, fortsatte på armen. Så tvingade han upp mig, som hela tiden legat, för att fortsätta slå. Jag försvarade mig inte. Hur skulle jag kunna det? Hur slåss man? Jag vet att jag förtvivlat bad honom att skona mina tänder, för en framtand hade jag av misstag fått utskallad året innan.

Så plötsligt upphörde det. Jag gick chockat irrande in i sovrummet där Venants flickvän satt upp med Stry och hennes barn, fortfarande sovande. De med uppspärrade ögon. In i köket där Rasta-Kaj satt på huk bredvid kylskåpet.

Blodet pumpade ut ur mitt sårade huvud och jag vacklade åter till rummet där misshandeln skett. Väggarna fläckades av blod.

En man med en kraftig skinnjacka kom in. ”Jag är polis!”, sa han och kollade att ingen var kvar av angriparna.

Det visade sig sedan att han och en kollega varit ut civilt och upptäckt attacken, ställt sig bakom ett träd för att spana, men inte ingripa (förståligt). Just den mannen såg jag aldrig mer, däremot hans kollega som kom att vittna vid rättegången hösten 1980.

Vi var ett drabbat band, som valde att tidigt på morgonen åka hem till Göteborg, efter att jag plåstrats om på Lunds universitets sjukhus. Där där läkarna som såg till mig undrade om jag var tvungen att se ut som jag gjorde. Som om det var mitt fel att raggarna brutit sig in i ett hem för att misshandla mig…

Jag var skakad. Nervig. Men vi siktade på inspelningen i augusti. Vi repade. Hade inga spelningar. Jag jobbade som sommarvikarie på GT:s korrektur i Västra Nordstan i tidningshuset vid Kronhuset.

Skulle jag förvandla mig till en grå mus för att aldrig bli sedd? Skulle jag krypa, smyga runt för att inte skapa någon uppståndelse? Nej, det gick inte. Men jag såg mig om över axeln varje dag efter det. Gör det än.

Vi kom till Silence och fick en lustfylld inspelning fylld av kreativitet. Vi tog över efter Eldkvarn, som precis varit och spelat in ”Musik för miljonärer”. Det var en fantastisk tid. Fyra veckor i augusti som brann av inspiration.

Men… vi tog en paus från inspelningen. Åkte till Arvika för att se en film. När vi kom ut från den villa de andra gå och fika. Jag såg nedför backen hur raggarna cruisade med sina mullrande amerikanare. Jag frös till is, började storgråta. Mina bandkamrater hjälpte mig in i Toyotabussen och vi körde tillbaka till studion.

När inspelningen var klar gjorde vi en spelning på en festival på Långholmen, den första efter misshandeln. Jag klarade det. Vi klarade det.

Det är 45 år sedan.

Första spelningen efter allt. På Långholmen i slutet av augusti spelade Kai Martin & Stick! på en festival. Det var första spelningen bandet gjorde efter dels inspelningen av ”Biomusik”, dels efter misshandeln i Lund pingstafton 1980. Foto: LAURI DAMMERT

Bolero utan passion – maratonmarsch i dystopi

Film:

Skilda kvaliteter. Filmen ”Bolero”, om skapandet av Ravels legendariska komposition och ”The long walk”, baserad på en Stephen Kingroman, är filmer med skilda uttryck och kvaliteter – utan att någon får höga betyg. Foto: PRESSFOTO

BOLERO

!

Maurice Ravels ”Bolero” är tvivels utan ett av 1900-talets mest hyllade verk. Den svepande melodin till den hetsande rytmen i ett allt stegrande som brakar loss mot slutet efter en dryg kvart. Det är ett imponerande stycke. Fylld av passion, hetta och finess.

Den franske kompositören (1875–1937) levde i modernismens och industrialismens genombrott. Världsmetropoler blev inte bara elektrifierade med ljus kvälls tid på gator och inomhus i lägenheter. Det var också nu bilismen gjorde sin entré, ett världskrig (1914–1918) skakade Europa, industrin malde med sina maskiner, spårvagnar, bussar, tunnelbanor, flygplan var en del av ett allt större resande.

I detta brus skapade Maurice Ravel, uppvuxen i Ciboure i Sydfrankrike nära spanska gränsen och San Sebastián, sin musik. Han som hörde toner och rytmer i allt.

Regissör – och manusförfattare – Anne Fountain har velat skildra Maurice Ravels ”Bolero” från långt innan den skrevs till den plågade skapelsen. Då när han får uppdrag av ryska dansaren Ida Rubenstein (1885–1960) att göra musik till ett nytt dansverk av henne för en tänkt premiär på L’Opéra Garnier i Paris hösten 1928.

Det blir tillbakablickar, som kastas in i den tänkta nutiden. Det blir ungdomstid speglat i ålderdom. Det blir de fina salongerna och bordeller, men också industrilokaler med sina dunkande maskiner och auditioner för avmätta musikdomare.

Det är finfint filmat, men utan hetta. Maurice Ravel, spelad av Raphaël Perzonnas, är inte bara en utstuderad tråkmåns (det kanske han var), men att skildra en man där det enda som skiljer honom från 1903 och 1937 är grånat hår håller inte. Den lidelse som föregår skapandet av detta hans mest grandiosa verk går tittarna förbi. Dansen som Ida Rubenstein (hon som spelas av Jeanne Balibar och ska vara yngre än Ravel, men ser väsentligt äldre ut) ställer på scenen till den eldfängda musiken är sorgligt platt och ointressant.

Ja, det här är en sorglig film om en fantastisk komposition, som i allt är värd ett bättre öde. ”Bolero” saknar helt den passion som finns i musiken.

”Bolero”, premiär 3 oktober 2025.

Regi: Anne Fountain.

Manus: Anne Fountain och Claire Barré i samarbete med Pierre Trividic, Jacques Fieschi och Jean-Pierre Longeat. Baserad på Marcel Marnats bok ”Maurice Ravel” (1986).

Foto: Christophe Beaucame.

Klippning: Thibaut Damade.

Musik: Maurice Ravel.

I rollerna: Raphaël Perzonnas (Maurice Ravel), Doria Tillier (Misia Sert), Jeanne Balibar (Ida Rubenstein), Vincent Perez (Cipa) med flera.

THE LONG WALK

!!!

Stephen King kan sitt Amerika. Ibland med kuslig exakthet och aktualitet. Han står bakom den utmärkta filmen ”Life of Chuck” (premiär nyligen – läs om den här) där miljöförstöringen och jordens snara undergång blir till en paradoxal underhållning. ”The long walk”, baserad på boken från 1979, är kuslig i sin förutsägelse.

Här är vi i ett USA svårt sargat av en totalitär regim där oliktänkande straffas med döden utan rättegång. I regissör Francis Lawrences (”The hunger games”) film utspelar sig allt på landsbygden och mindre småstäder. 50-talsidyllen är svårt skamfilad med bilvrak, avlidna och ruttnande boskap, hus som förfaller och familjer som håglöst sitter på veranda som åskådare till en vardag där ingenting händer.

Varje år kan unga män anmäla sig till ”The long walk”. En maratonmarch där ett visst tempo ska hållas (de moderna tidtagarklockorna på de tävlandes armar signalerar något slags nutid) annars skjuts man efter tre varningar. Det är en skoningslös tävling med bara en vinnare, bara en överlevare. Han, å andra sidan, är garanterad en offentlig summa pengar i pris.

Ja, här finns ju, om man så vill, en illa dold kritik till den regim som president Donald Trump skapat sedan sitt andra tillträde på posten i början på året. Men också kopplingar till Sydney Pollacks ”När man skjuter hästar så…” (1969), som utspelar sig i den amerikanska depression tidigt 30-tal. Samt även till den starka sydkoreanska tv-serien ”Squid game” (2021–2025).

Man vet hur det ska sluta. Men den dramatiska resan dit fängslar.

Så också i ”The long walk” där alla de unga grabbarna – 50 stycken – vet förutsättningarna, har förberett sig på olika sätt och är helt väsensskilda karaktärer. Trots detta uppstår vänskap. Tillsammans stöttar några få varandra för att orka marschen, som slutligen landar på cirka 55 mil utan sömn eller stopp för toalettbestyr.

Det är förstår svårt att göra en film om unga män som går genom ett trist landsbygden USA. Men Francis Lawrence hittar en ton, som ändå berör. De olika rollerna har sina skilda orsaker till att delta, där Raymond Garraty (Cooper Hoffman) enda avsikt är att vinna för att kunna döda den man som mördade hans pappa.

Jo, det blir drama av det, om än förutsägbart, men framför allt en sorglig spegling av ett USA som gått käpprätt åt helvete.

”The long walk”, premiär 3 oktober.

Regi: Francis Lawrence.

Manus: JT Mollner och Stephen King, baserad på den senares roman (1979).

Foto: Jo Willems.

Klippning: Peggi Eghbalian och Mark Yoshikawa.

Musik: Jeremiah Fraites.

I rollerna: Cooper Hoffman (Raymond Garraty), David Jonsson (Peter McVries), Judy Greer (Ginnie Garraty, Rays mamma), Mark Hamill (majoren).

Uppdaterad Romeo och Julia i full känslostorm

Teater:

ROMEO OCH JULIA

Känslostormande. Klassikern ”Romeo och Julia” – med Anna Lundström, Hilda Krepper och Shada Sulhav som Julia – bjuds i en uppdaterad form – både i text och iscensättning – på Göteborgs Folkteater. Foto: MATS BÄCKER

William Shakespeares klassiker kan emellanåt känna slitna och pliktskyldigt satta på scen gång efter annan. Om man gör det slentrianmässigt. ”Romeo och Julia” kan vi. Den om de trätande Veronafamiljerna Montague och Capulet, som pågått allt för länge och som bygger på rykten, falsk förskyllan och våld med hämnd som följd. En ond spiral. Så förälskar sig de unga Romeo (Montague) och Julia (Capulet).

Den svenska titeln är lite slarvig. I Shakespeares original heter pjäsen ”The Tragedy of Romeo and Juliet”. En inte helt oviktig distinktion i detta så ofta iscensatta och filmade drama. För det är i sanning ingen romantisk historia, utan en djupt tragisk sådan.

Regissören Frida Röhl är medveten om det här. I modern Folkteatertradition vävs den här uppsättning ihop med musik (som alltid skapad med känslomässig stark nerv av kompositör Joel Igor Hammad Magnusson) och koreografi. Det blir en pjäs som rör sig utanför teaterboxen och levandegör så mycket konstnärliga andar. Som balanserar mellan respekten för klassisk teater och en vilja att utmana densamma. Till detta Magnus Lindmans fantastiska nyöversättning, som djärvt sätter rimmen i en modern kontext. (När hörde ni ”curlade” i en Shakespearetext senast…?)

Det blir ett drama i tidlös miljö, som börjar med hesa Fredrik. De skira , flortunna ridåerna dras åt sidan som från ett sovrumsfönster en tidig sommardag. Ett piano spelar repetitivt en melodi och interfolieras med sirenernas uppfordrande varningsljud.

Skådespelarna står stumma på scen. Så dör alla. I ett famntag. Som i en dans, mitt i ett steg. Tillsammans. Var för sig. Rasande i golvet eller ihopsjunkna på en av alla stolar, som är placerade längs det nakna scenrummets tre, kala väggar. I mitten ett kuddhav, som en pool av bekvämlighet att få slappa i. (Charlotta Nylunds brutalistiska scenografi och kostym är stramt effektiv i beigt, vitt, brunt och grått.)

Allt är som ett varsel inför de känslostormarna som ska komma. Den dramatiska musiken med sånger är ett återkommande tema. Hesa Fredrik likaså. Dessa varsel i en orostid.

Men det är förstås Shakespeares ord som är pjäsens styrka. Replikerna som lätt flödande bjuds från skådespelarna.Och dramat. Det eviga temat om vedergällning som baserar sig på något ouppklarat, mellan människor, mellan familjer, mellan gäng, mellan länder… som om det inte går att bryta.

Jo, kärleken mellan Romeo och Julia öppnar ju för detta. Men inte utan – nej, det är inte att gå händelserna i förväg, det här vet alla – att de unga tu dör. Först då förenas familjerna.

Odin Romanus har tagit klivet från Stadsteatern och roller som Pinocchio till att spela Romeo. Han är oskuldsfullt juvenil, spröd och hastigt berusad av kärlek. Julia spelas av inte mindre än tre skådespelare: Anna Lundström, Shada Sulhav och Hilda Krepper. Gärna samtidigt, som en stark röst. Men det är i huvudsak Hilda Krepper, som ljuvt desperat ställs mot Romeo.

Han, drömmaren med akustisk gitarr, som har sin bror Mercutio (Björn Sahlin), som medackompanjetör på altsaxofon och beskyddare. Vännen Benvolio (spefullt spelad av Simon Rajala, som också spelar fiol) förstärker trion, som iklädda masker – som vore det karnevalen i Venedig – objudna smiter in på familjen Capulets party. Det är där han blir blixtförälskad i Julia och hon i honom.

”Romeo och Julia” på Folkteatern visar en starkt kvinnlig, ja, feministisk röst. Förutom de tre Julia också Sanna Hultmans kloka gumma (i originalrollen en munk), som med örter kan hela och förgifta, och Lisbeth Johansson amman. Kvinnor som med olika temperament tar plats både på scen och i berättelsen.

Männen kivas. I ”Romeo och Julia” är det männen – här Björn Sahlin, Simon Rajal och Odin Romanus – som står för stridigheterna.
Foto: MATS BÄCKER

Männen är de som kivas, det som blir fatalt och dödligt. Wahid Setihesh sätter tonen med sin mörka, dovt stämda, oresonliga Tybalt, som först mördar för att sedan blir mördad. Allt skildrat i starkt koreograferade scener, som är nog så drabbande. Så Romeos raseri. Och Herr Capulet, en halvblind, starrskadad, rigid patriark strongt gestaltad av Jonas Sjöqvist, som trots allt får försonande drag i finalen i denna drabbande uppsättning.

För här sitter man som fastnaglad under cirka två timmar utan paus innan man släpps ut i ett Göteborg där stormen Amy dragit förbi. En västanfläkt mot vad som skedde på Folkteaterns scen.

”Romeo och Julia”, Göteborgs Folkteater, premiär 4 oktober 20250. Spelas till och med 11 december.

Av: William Shakespeare.

Nyöversättning: Magnus Lindman.

Regi: Frida Röhl.

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: Carina Backman.

Mask- och perukdesign: Sun Åberg.

Design av masker: Ellen Holmström och Suz Åberg.

Skådespelare: Sanna Hultman, Lisbeth Johansson, Hilda Krepper, Anna Lundström, Simon Rajala, Odin Romanus, Björn Sahlin, Wahid Setihesh, Jonas Sjöqvist och Shada Sulhav.

Musik på scen: Joel Igor Hammad Magnusson (kompositör) och Ellen Olaison.

Statister: Marcus Hellström, Christian Lönn, Martin Olsson, Kampus Rundqvist och Milo Strömbäck.

Fullträff på Hagateatern

Teater:

DEN LILLA SVARTA

Underhållande och eftertänksam. ”Den lilla svarta” på Hagateatern är en dryg timmes stor underhållning, som också bjuder till reflekterande eftertanke. Foto: LINA IKSE

Låt mig vara tydlig. Titeln ”Den lilla svarta” är inte kopplat till Coco Chanels (1883–1971)snart hundraåriga Petite robe noire, den elegant avskalade klädstilen i svart för kvinnor till vårdad vardag som fest. Nej, det här är titeln på dramatikern Hanna Haags pjäs, som nu har haft sin urpremiär på intima Hagateatern.

Hanna Haag rör sig här med stil och finess i samma domäner som Sonja Åkesson, Kristina Lugn eller Lina Ekdahl. Finurliga, vardagsnära texter som filosoferar kring existentiella frågor – inte sällan utan humor.

På scen Ylva Nilsson, som den lilla svarta, och Helena Gezelius, den långa, trygga, utmanande röda. Hon som också, som musiker och sångare, sätter groove till föreställningen med finfin musik av Lotta Wenglén.

De kommer in som kontraster. Den ena alltså lång och röd, den andra kort och svart. Rymliga byxor och bylsig, stickliknande tröja på Helena Gezelius. En kroppsnära, fotvid klänning (med listiga hål mellan midja och ärmar) på Yla Nilsson. Båda i matchande turbaner, som kan vara en elegant koppling till danska, ikoniska författaren Suzanne Brøgger. Hon som med sina självbiografiska romaner om sex och frihetslängtan fördömt äktenskapet, men paradoxalt ändå ingått i ett (med Keld Zeruneith sedan 1991).

Jo, kostymdesigner Heiddi Saikkonen har definitivt satt sin signatur på karaktärerna. Det har hon också gjort de fem konkava speglarna och det röda scenrummet. Avskalat, stilrent och mycket effektivt för skådespelarna att jobba med och emot.

Det är Ylva Nilssons den lilla svarta som är i centrum. Helena Gezelius tjänar mycket som en sidekick, men är också så mycket mer. Motorn som startar Yla Nilsson med utmanande frågor, påstående och ifrågasättande. Musikern som briserar i en powerballad av Céline Dion (”It’s all coming back to me now”).

Men det är, under denna dryga timmen långa föreställningen, alltså fullt fokus på den lilla svarta. Och så Ylva Nilsson excellerar. Hon slukar texten, tuggar den, förvandlar varje bokstav, stavelse och mening till sin. Hon som rör sig från det lilla barnet där beröringen är så viktig för bekräftelse, för att sedan skickas ut på en resa från ung till vuxen. En färd där tryggheten förvandlas till tvivel och en undran vem man är och hur man ska vara i relation till andra. Hur man ska bli ihop med någon. Hur man som människa prövar sig fram, begår misstag, längtar, gör slut, blir svartsjuk för att längta igen.

Ja, ”Den lilla svarta” är på sätt och vis en anspråkslös pjäs om livet och livets skeenden i det lilla. Men med sin filosofiska touch blir den så mycket större. När även humorn är adderad till funderingarna fångar pjäsen så mycket mer.

Det här är i det lilla en stor fullträff på Hagateatern.

”Den lilla svarta”, Hagateatern, Göteborg. Premiär 3 oktober 2025. Spelas till och med 1 november.

Manus: Hanna Haag

Regissör: Sara Klingvall

Scenograf och kostymdesigner: Heidi Saikkonen

Maskdesigner: Anna Lilja och Miranda Kull Sandin

Komposition och arrangemang: Lotta Wenglén

Ljusdesign: Max Mitle

På scen: Ylva Nilsson (skådespelare) och Helena Gezelius (skådespelare & musiker)

Föreställningstekniker: Amanda Nord och Hanna Östergren Regiass och sufflör: Elsa Breitfeld Tafvelin

Skräddare: Frida Hallin

Snickare: Krister Nylander

Vitt ljus på svart Norén

Teater:

COMMUNION

Upptäcker ny Norén. Lars Noréns ”Communion” spelas på Studion, Göteborgs stadsteater – en pjäs aldrig tidigare spelad. Foto: OLA KJELBY

Lars Norén må ha varit färdig med livet när han klev ur tiden 26 januari 2021. När han avled ska det ha legat tre pjäser på hans skrivbord (det sägs finns hundratals till i hans arkiv). En av dem med den märkliga engelska titeln ”Communion” (gemenskap). Den har Göteborgs stadsteater fångat upp genom regissör Eva Dahlmans händer.

Knappt hinner man sätta sig i salongen och mörkret har släckts förrän Beatles flammande hårdrocksexplosion ”Helter skelter” – från det så kallade ”The white album” – dånar i högtalarna. Lika hastigt tar det slut för att vi plötsligt bländas av ett starkt vitt ljus. Välkommen till aftonens föreställning. Välkommen till en av flera kraftiga och, ja, skrämmande överraskningar. För i ”Communion” råder emellanåt rena Halloween, men utan bus eller godis.

Scenen är en institution för människor med mental ohälsa; schizofreni, tvångstankar, demens. Allt balanserat på gränsen till normalitet för att emellanåt, mycket skickligt, implodera eller explodera.

Det är ett slags ”Gökboet” men utan rebellen McMurphy eller, för all del, en övervakande syster Ratched. I stort sett är detta vårdhem för psykiskt sjuka i avsaknad av vårdare.

De sju patienter är lämnade åt sig själva och sina psykoser. Oftast lugnt samtalande sinsemellan, men öppnas sjukdomen i all sin styrka helt oförblommerat. Det bjuder på sina kraftfulla sensationer skickligt hanterat av skådespelarna.

Samtliga har sina egna kynnen. Karin de Frumeries läkare som är avskalat nervig i sin psykos. Hon som i en centrifug av känslor ständigt tumlar runt högt och lågt i en plågsamt stark roll. Likaså med Hannes Alin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), som gör sin unge schizofrene man med stor trovärdighet. Det äldre gardet – Jessica Zandén, Philip Zandén och Steve Kratz – hanterar sina roller med skrämmande närvaro i allt från mimik till motorik i tvära känslostark kast. Klara Zimmergren, som kommit in i pjäsen sent, landar även hon med skicklighet sin karaktär, precis som Fredrik Evers. Båda i roller som är balanserande nära normalitet, vilket förstås är bedrägligt.

Ashkan Ghods är läkarens man, kommer alltså in utifrån. Men hur ska han förstå sin hustru, som bär på ett rent helvete av känslor inombords med falska anklagelser och furiöst hat…? Saker han inte ser. Inte begriper.

Jo, de sju patienterna har sin gemenskap och förstår på något sätt varandra. Dagarna går, samtalen består och utbrotten i ett vårdhemmets vardag.

Mörkermannen Lars Norén kan ju människans innersta svärta, kan de psykologiska skiftningarna och dramatik. Här flödar scenen i ljus, kläderna är i vitt, beige eller grått, som i trots av regissör Eva Dahlman. Ibland med något slags humor, som för att förlösa publiken från den emellanåt klaustrofobiska känslan.

För här kikar patienterna ut eller har kontakt med utsidan. Något som sägs ske på en parkering (Klara Zimmergrens roll), genom ett spontanköp via nätet av en exklusiv kavaj eller dyr soffa (Philip Zandéns karaktär) eller via Facetime (Karin de Frumeries läkare) eller något inväntande besök från någon släkting (Steve Kratz).

Men samtliga är, trots drömmar om att komma ut, fjättrade inom institutionens fyra, vita väggar.

Jo, det är en känslostark pjäs om 45 x 45 minuter. En tid, som framför allt i den andra akten sveper iväg i all hast.

Den är skickligt spelad, intressant iscensatt med sin avskalade scenografi. Men…

I pjäsen refereras till Fältöversten (köpcentrum vid Karlaplan i Stockholm) och sommarboendet med att åka ner till Gotland. Elegant hade varit att låta Göteborg vara utgångspunkten, det vill säga att nämna Femman eller Frölunda torg respektive upp till Tjörn eller Orust. Allt för att invagga publiken i en lokal prägel. Men… det är en randanmärkning, om än att den skaver. Jag tror inte Lars Norén hade roterat i sin grav över ändringarna.

Så, inledningen skedde med Beatles ”Helter skelter”. Avslutning till Bob Dylans ”Let it be me”. Som för att lindra sinnena en smula. Och vi kan gå ut i det fria.

”Communion”, Göteborgs stadsteater, Studion. Urpremiär 26 september 2025. Spelas till och med 29 november. Denna recension baserad på föreställningen 2 oktober.

Av: Lars Norén.

Regi: Eva Dahlman.

Scenografi och kostym: Richard Andersson.

Ljusdesign: William Wenner.

Videodesign: Ludde Falk.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

I rollerna. Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Klara Zimmergren, Jessica Zandén, Philip Zandén, Steve Kratz, Ashkan Ghods och Hannes Alin.

Bornholm – tur och retur – värd varje mil

Det har aldrig blivit Bornholm. Skälen har säkert varit många, men inte speciellt hållbara. Vi har ju, vid tillfällen som vi har varit i Ystad (länge sedan, men ändå…) konstaterat att färjan till Danmarks största östligaste punkt går där. Vi har sett ön vibrera i fjärran horisont från Ale stenar, sett den på kartan som ett möjligt mål. Lockande. Men bara tänkt att… så dit men inte längre.

Dessutom är det ofta så att trakterna kring Köpenhamn har blivit vårat hemman. Z:s syskon bor ju där.

Så sommaren 2025 var tänkt för några veckor i Danmark, låna ett hus så som vi gjorde förra året. (Skrev om det här och här!) Men plötsligt kom Z hem från arbetet och sa nej. Hon hade sina orsaker att fatta det beslutet och jag förstår henne. Vi har att göra hemma och hemester sparar pengar och kan skapa lugn och ro.

Jag är ju ni i den välsignade åldern att efter att påsklov och vårledighet tagit slut så inleds sommarlovet, som sträcker sig över juni, juli och augusti, för att följas av höstferie, ledigheter över advent, jul, nyår och trettonhelgen med samtliga klämdagar inräknat innan vinterlovet tar över.

Men Z behöver i några år till pricka in sin ledighet med en noggrannhet som jag alltså slipper.

Vi kom att stanna hemma, förutom en kort avstickare till Oslo och Kongsberg med Grace Jones konsert på Jazzfestivalen (läs här). En spelning som också bjöd på en underhållande förakt i form av norskan Fay Wildhagen (läs här). Och ja, vi gjorde kortare avstickare för att se farser/buskis (Vallarna, läs här och Kalmar, läs här) och en tur till Pilarne, Tjörn för klassisk konsert (läs här). Ja, vi tog också en dagstur till Bohus Malmön för att se ”Stormen” på Stallebrottet (läs här!).

Men annars har vi hållit oss hemma. Haft vänbesök från huvudstaden. Ätit gått, umgåtts, promenerat, badat. Sett föreställningar i närområdet, som på Gunnebo med ”En redig oreda” (läs här), och konserter på Villa Belparc (läs här och här).

Jo, sommaren har haft ett innehåll så att det räcker och blir över.

Vi firade förstås jul i juli med familjen. Ett rent nöje som ingen vill missa med dansk julmat och dito dryck, paketlekar och samkväm för alla åldrar.

Så propsar Z:s dotter på sin mammas uppmärksamhet. Hon vill utnyttja sin ledighet för mor–dotter-äventyr. Det blir en tur till Hjo förbi Falköping. En dagstur, som dagen efter blir en resa till Bornholm!

Hoppsan. Jag lämnas ensam och sorterar bland skivor jag inte ska ha, brev som blivit liggande och stirrar på böcker som ska lämnas bort. Det blir två turer till Varberg – en för ”Diggiloo” (läs här) och en för 1 2 3 Schtunk (läs här). Man måste ju döva ensamheten med något.

Från Z hör jag väldigt lite. Ja, kontakten är egentligen förfärande dålig. Åtminstone hur duktiga vi annars är att kommunicera. Men jag ville låta mor och dotter vara för sig. Så några bilder via SMS var allt i all sin torftighet. Jag skulle få berättat för mig senare, när de väl kom hem.

Så ringer det när deras resa är på upphällningen. En förtjust Z kan inte sluta prata om det fantastiska, men säger också att hon inte vill det för att jag själv ska uppleva det. ”Jag vill åka till Bornholm med dig”, säger hon. Och jag är ju inte svårövertalad och ser sommaren 2026 framför mig.

Men, nej. Hon vill komma hemma, vända och åka åter. Nu med mig i bilen. Hoppsan.

Z vill också boka boende (hon har tältat och S har sovit i bilen), för hon vet att jag inte är så förtjust i campingliv. (Har testat, läs här.)

Jag säger förstås ja. Så hon kommer hem, vilar några dagar. Vi går på AC/DC på Ullevi (läs här), dyr underhållning. Men vi har trevligt.

Så far vi tidigt söndag morgon när juli skiftat till augusti. Vi har en färja att passa och kör Hilda med rask fart söderut, viker av vid Malmö för turen söderut mot Ystad. Z har varslat om det märkliga, men förmodligen listiga, sättet att packa bilar ombord på färjan. Men jag blir ändå vill när båtsmannen/parkeringsmannen vill lotsa mig mot sig. Jag tvekar och får en skarp tillsägelse. Nej, jag ska inte stå som linjerna skvallrar om; det blir istället omlott i något sinnrikt system som han och hans kollegor kan, men som jag inte begriper. Vi lämnar bilen, klättrar uppför i färjan och tar fönsterplats för den dryga timmen långa turen. Z går och handlar mat och kommer bums med smørrebrød og øl. Ja, vi är ju på väg till Danmark, om än att just Bornholm är lite för sig självt.

Ön ligger där i fjärran då vi lämnar land och inledningsvis stryker längs den skånska sydkusten. Jag försöker orientera mig, tror mig se just Ale stenar, men avståndet gör det bedrägligt. Sjön är orolig, för det blåser en del. Men den stora, märkligt fyrkantiga färjan stävar på utan några konstigheter. Jag går upp på däck och ser hur vi lämnar Sverige bakom oss, skepparen lägger nu kusten mot sydost och Bornholm reser sig allt tydligare och snart är vi i Rønne hamn.

Z låter mig köra, men hennes plan var egentligen att hon skulle styra och ställa. Men så kom hon på att hon kunde göra som S, det vill säga sitta med mobilen och googla fram sevärdheter och färdriktningar. Nu gjorde i ändå så att vi följde i deras däckskår. Z fick inom en vecka en Bornholmsresa i repris.

Så… vi styr ut från Rønne norröver. Det böljande, vackra landskapet med alla sädesfält och små byar passeras. Det är Danmark i sin prydno. Men Bornholm bjuder på så mycket mer. Så viker vi av till vänster och kör på lite kringelikrogvägar till en parkering. En kort promenad därifrån öppnar sig vyn mot Hammershus slottsruin. Med anor från 1100-talet andas den rejält av historia. Över oss spänner en blå himmel med vita, av vinden trasiga moln och luften är frisk och klar. Vi tar vår tid på oss. Vandrar runt, fotograferar, läser på skyltar, informerar oss, förundras över de vackra blommorna som vi aldrig lär oss namnen på. Sätter oss en stund för kontemplation innan vi reser oss och promenerar mot bilen för avfärd till nästa mål.

Vi tar oss upp på huvudvägen norrut igen. Men bara för en kort stund. Vi kör återigen ned mot vänster och hamnar vid en parkering för Opalsøen och Hammarsøen. Den förstnämnda är ett vattenfyllt stenbrott, klart och rent vatten, där S och Z badat vid sin resa. Stället är fyllt av fritidsaktiviteter och man kan åka från en klippa via en lina över sjön för att på andra sidan få sig ett dopp. Vi inleder med att kolla in stillheten på Hammarsøen i riktning mot Sandvig. Men snart tar vi oss, med badkläder på, till Opalsøen. Det blir ett dopp och på andra sidan hoppar ett djärvt grabbgäng från de flera meter höga klipporna. Jag färdas i minnet tillbaka till Yttre Lönn, klippön i södra Kungsbackafjorden med sina utmanande klippor. Mitt barndoms badparadis.

Nu hoppas det inte från några höga höjder. Det är lite klurigt att komma i vattnet, men lyckligtvis är linbanan inte öppen, så det underlättar istigandet. När vi kommer upp börjar regnet i stadig fart falla. Vi gömmer oss under träden, men när regnet hämtar andan går vi till bilen och byter om.

Hilda tar oss mot Sandvig, in i de trånga gränderna och ned mot hamnen. Vi krånglar in oss på en tajt parkering och har tur, kön till Sandvig Is Kalas är modest. Under gråvädret som tagit över blånaden tar vi oss varsin glass, som smakar ljuvligt, och en kaffe. Vi sätter oss och tittar mot Sverige, ser något i fjärran som vi inte vet om det är en båt eller en ö – och fortfarande är vi inte säkra på vad det kan ha varit.

Vi tar en promenad, tittar hänfört och avundsjukt på alla stockrosor som reser sig i all sin ståtlighet ur ingenting. Mäktigt.

Det vackra vädret har lekt kurragömma med regnet, blå himmel med mörka moln. När vi åker ut ur Allinge ser vi snart en ståtlig regnbåge som spänner från en sidan till den andra. Vi jagar den bästa platsen att fånga den färgrika vyn och ser då att ytterligare en spänner över himlen. Vi kör ner i Tejn längs med Nordre Strandvej ner i hamnen och jag tar mig ut ur bilen för att försöka fotografer. det är ju fåfängt, förstås, med en Iphone. Så kliver jag in igen och fortsätter längs med Søndre Strandvej. Stannar vid Kås där sikten är klar och gör ett nytt försök. Men regnbågen, jag -bågarna, börjar blekna bort. Vi når Bornholms kunstmuseum, där vi parkerar och Z guidar mig ned mot vattnet. Nej, vi har inte badkläderna med oss, så det är något annat hon har i sikte. Långa trappor nedför utmanar mitt onda knä och kommer göra det än mer då vi ska tillbaka. Trapporna tar slut och klipporna vid. Där nere, efter en lite krånglig, strapatsrik klättring når vi så Helligdomsklipperne. Fantastiska klippformationer med grottor, där vi kliver in i den fuktiga Sorte grydde, som är hemvist för källarspindeln. Trots att vi går hyfsat långt in möter vi inga spindlar och vi hukar oss för att ta oss ut igen och klättra tillbaka upp mot parkeringen.

Vi stannar till vid en skulptur av en grotesk gris vid muséets parkering och jag uppmanar Z att fota. Barnsligheten går aldrig över. Så fortsätter vi mot Gudhjem, där Z bokat in oss på vandrarhemmet. Hon vet, av erfarenhet, att det är bättre att parkera uppe vid macken för att sedan gå ner den branta stigningen som skär genom fiskebyn, som haft sina svårigheter. Som stormfloden 1872 som ödelade byns hamn, som först blev klar elva år senare. Nu är turism en stor del av näringen, men fiskrökerierna – som länge var hotade på Bornholm –ståtar med både skorstenar och lockande doft och vittnar om att fisket fortfarande har betydelse för invånarna.

På Brøddegade finns det mängder med butiker som kränger en det ena en det andra. Någonstans en bit ner ska nyckeln till vårt boende i vandrarhemmet finnas. Vi släpar på vårt pick och pack, men har lite svårt att komma rätt. Slutligen prickar vi rätt och kan inrätta oss i rummet med utsikt mot hamnen. Det har två trånga våningssängar, så någon tête-à-tête med hustrun blir det inte. Och mina förhoppningar om att läsa ur min medhavda bok kommer på skam, för det är en glipa mellan sänggaveln och väggen, som gör att kudden trillar ner. Rummet är dessutom väldigt kvavt och vi märker att ett öppet fönster inte gagnar ventilationen speciellt mycket.

Vi är sultna och söker efter någonstans att äta. Hittar ett ställe i hamnen, men tvekar. Ett annat par får bordet vi planerat att ta och tackar gentilt.

Nå, vi har på vägen ner från bilen spanat in Gudhjem Bakke, en restaurang med dansk husmanskost varvat med bornholmska rätter. Vi knatar upp för backen, får ett bord av en flink pige och frågar vad vi vill ha att dricka. Snart kommer øl, den joviale hovmästaren tar upp vår beställning: hakkebøf med kartoffler. Vi tjivas med getingarna, som också vill äta vår mat och dricka vår øl. Men vi klarar oss utan stick. Vi låter oss väl smaka och börjar på en kvällspromenad. Z vill ta med mig till campingen där hon och S bodde. Det är skönt med en bensträckare. Campingen, söder om byn, är fylld av boende – tält, husvagnar, husbilar – vi strosar runt lite, går strandvägen tillbaka till byn, vilar lite på en bänk innan vi kommer åter till hamnen.

Vi kikar efter en badplats utan att finna någon. Fortsätter förbi hamnen och hamnar i ett slags skulpturpark. Av alla stenar har människor gjort sina egna statyer. Det är vackert i skymningen. Lite längre bort finns Nørresand havn, där vi upptäcker att det finns badmöjligheter. Men inte nu. Det får vänta till i morgon. Dagen har varit späckad. Från resan från Göteborg ned till Ystad och till Bornholm samt visade på ön fram till Gudhjem. Det får räcka. Vi går till vandrarhemmet, sätter oss i baren, tar en drink, pratar av oss och kvällen tar över tillsammans med mörkret. Det är dags att sova.

Natten är orolig. Av någon anledning har vi stängt fönstret, så den kvava luften har inte cirkulerat alls rummet. Vi sover med meter emellan. Z har kastat av sig täcket. Jag likaså. Någon gång under natten har jag smugit ut i den tända korridoren för att gå på toaletten där lampan tänds automatiskt. Jag gillar inte ljus då jag är halvdrucken av sömn. Min tes är att slipper jag ljuset in i ögon, så får jag lättare att somna. Nå, vi har ingenting att jaga. Jag vaknar först, går åter på toa för en stunds egentid. Z vaknar sakta. Jag har öppnat fönstret och utanför spinner turistbussarnas dieselmotorer. Turistbyn har vaknat.

Vi tar på oss badkläder och ombyte. Promenerar de några hundra metrarna till den norra hamnen, får gå lite balansgång för att komma ut på piren, som skyddar hamnbassängen från vind och större vågor. Jag är först i. Z kommer sedan. En flotte ligger en bit ut. Jag simmar dit. Z kommer efter. Vi poserar. Hon gör förstås den lille havfrue. Vi tar lite tid på oss innan vi kommer åter till vandrarhemmet, där vi klär oss för dagen.

Det serveras ingen frukost, så den får vi ombesörja själva. Det blir på ett litet kafé, som vi upptäcker precis efter att vi noterat en kvinna i folkdräkt gåendes som vore vi färdade i en tidskapsel 150 år tillbaka i tiden. Vid kaféet är det ett liv och ett tjiv. Mängder med människor och fler med folkdräkter. Alla krigar om kaffe, morgonspis och wienerbröd med ettriga getingar.

Vi går in på den lilla gården där folket samlas med sina fina dräkter. Vi frågar dem om vad som är på gång och får svaret att de är ett folkdansgille i Gudhjem, som nu uppträtt för turisterna som kom på morgonen. Ah… vi frågar om det är ok att ta en bild, får ett ja och en fråga om vi inte vill bli en del av folkdanslaget. När vi tackar vänligt nej, vill mannen vi pratar med att vi ska gilla deras Facebooksida. Men när vi väl ska göra det går vi, trots ivriga efterforskningar, bet om att hitta den.

Vid disken stressar den unga serveringspersonalen ikapp med getingarna. Z bestämmer dansktvan morgenmad på sitt vis. Det blir kaffe, ägg, fralla med ost och yogurth samt, lite efteråt, något wienerbröd på danska har lika många betäckningar för var och ett av dem som inuiter har namn på snö.

Vi tackar för oss, går tillbaka för tandborstning och för att packa ned badkläder. Vi ska på utflykt. Vart? Det vet bara Z.

Men först en kik in i en turistbutik, som också säljer kläder. Jag hittar en brandgul keps i linne, som jag inte behöver och därför köper, för ett nedsatt pris, för knappt 500 kronor. Vi är redo att åka, promenerar uppför mot parkering, kikar in i butiker, kliver ut, ett genbrug är öppet och vi tittar in i den expeditlösa butiken. Det handlar om möbler och lite tyger. Vi klämmer, tittar, vrider och vänder. Lockas, men låter allt bero. Vi fortsätter uppför.

Så tar vi bilen ut ur Gudhjem för en dagsresa, som vi inte vet hur lång den ska bli. Jag skrev ju tidigare att landskapet med ängarna, och för all del skogarna, är väldigt mycket Danmark. Men det är också som om ön fått byggstenar från Bohuslän för att färdigställa bygget. Lägg till Halland med de vidsträckta stränderna.

Sädesfälten är böljande vackra, vinden sveper in dem i ett gungande lyster. Vi åker på smala vägar, som korsas av tusen och en cykelstigar med hågade cyklister samt en och annan vandrare med ryggsäck på ryggen. Vi far några kilometer för att nå Øster Lars kirke, en byggnad med anor. Det är den största av Bornholms fyra rundkyrkor och är i sitt ursprung uppförd 1150. Det är en hisnande historia som dessa väggar berättar – genom katolicism till protestantismen, herrars härskarbehov och styrkebesked, krig, nöd och lust. Bornholm slank ju inte ur andra världskrigets klor förrän ett år efter freden i maj 1945, på grund av att Sovjet kastade lystna blickar – och bomber – över ön.

Vi dröjer oss kvar, klättrar upp i den smala passagen upp i tornet, runt i det och ned igen. Går runt i kyrkorummet och andas in allt. Så ut för en promenad i kyrkogården, en titt på gravarna innan vi hamnar i butiken Birk Bornholm. Här kliver man delvis in i en julmarknad, men här finns och tusen och en krimskramsprylar. Z kommer ut med lite juldekorationer och några askar i olika dimensioner.

Vi lämnar julen bakom oss. Z tar ut kompassriktningen. Mot Årsballe, där Z vill ta en bild på mig vid vägskylten. Jo, det är inte bara jag som är barnslig. Men skylten dyker plötsligt upp och passeras till Z:s besvikelse. Snart har vi passerat det lilla samhället.

Fler småvägar och plötsligt är vi vid mynningen av Almindingen, där vi svänger av för att komma längre in skogen, som delvis glesar ut efter en fäfrist. Vi är uppmanade att köra långsamt. Z vet. Jag blir snart varse. Vid en klunga bilar i dikesrenen har folk samlats. Inne i skogen finns en flock bisonoxar. Lite otippat. Vilda lever bison i Europa i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland i ett naturreservat som heter Białowieża. Flocken här är ett försök att få bisonoxarna att utveckla både floran och faunan i skogarna på Bornholm. Ett projekt som startade 2012.

Det är fascinerande att se dessa stora djur i den bornholmska miljön. Vi har respektfullt avstånd, tar bilder, filmar lite i andäktig tystnad. Alla är inte lika diskreta utan vill gärna komma nära. Men vilda djur är vilda. Ytterligare några av människoarten har ingen respekt för fartgränsen utan kör både för bullrigt och för fort.

Hur som helst är det en ynnest att få komma så nära.

Vi glider försiktigt ut ur bisonland och tar sikte mot Svaneke. Det är lunchtid och vi är sugna på att få oss något till livs. Vi lyckas tränga in oss på en smal parkering nära hamnen. Kollar att det inte finns någon bedräglig parkeringsavgift lurande och nöjes oss, fortsätter in mot hamnområdet med sitt pulserande turistliv. Jag tar sikte mot en toalettskylt, får gjort mina ärenden och kommer ut för att leta efter Z.

Vi tar oss ned och ut på en del av piren och stannar vid B’s Fiskeværksted. Här finns det möjlighet till rökt fisk och jag slår till. Rödkryddad, curry och vitmarinerad. Visst, det hade suttit fint med en Svaneke pils och en lille en till, men som chaufför fick det vara. Z väljer frikadeller med remoulad. Allt serveras elegant upplagt. Min alkoholfria øl smakar utmärkt, utanför vårt bord stojar barn, ibland i gräl om någon favoritleksak och vuxna får springa in och styra upp det hela. Kråkorna på himlen samlas i horder för att spana in något att äta. I Svanekes hamn finns möjlighet att bada, med trampolin och hopptorn. Jag är lockad, men Z har andra avsikter. Vi äter upp, betalar och tar en sväng in mot Svaneke centrum.

Det är lätt gjort. Några kvarter bara. Vi hamnar Dagli’ Brugsen, köper øl från det lokala bryggeriet innan vi går upp på torget där Svaneke brygghus ligger, som nu är restaurang och med en chokladbutik invid. Men ingen choklad idag. Bredvid Svaneke Bolcher, alltså karamellfabriken, så det blir några burkar slik innan vi går vidare till andra änden av torget. Där finns exklusiva kläder, även för barn, men vi går ut tomhänta och återvänder ner till bilen.

Vi kör söderut mot Nexø, där vi inte har planerat något stopp. Men i ögonvrån ser vi något om Klunserkongen… ah, en loppis. Vi vänder, kör dit och går in. Det är lite i stil med Kirppu – den danska loppiskedjan som vi fyndat hos fler än en gång – och vi gör vår sedvanliga sondering. Nej, det är inte mycket som lockar. Men… så i ett stånd finns det kepsar och hattar av klass och med stil. Det är uppenbart någon butik som lagt ned eller sålt ut utan att lyckas sälja ut. Storlekarna är dessvärre inte mina, men jag gräver i högen och hittar ändå en blå Stetson – helt ny 80 DKK. På ett annat ställe blir det brandgulspräcklig Stetsonkeps – inte ny – för 80 DKK. Med den i morse blir de tre nya. Jag som inte hade några innan. Vi hinner inte lämna Klungserkongen förrän jag även har Harwood, kortärmad sommarskjorta och en klassisk Mads Nørgaard-tischa i handen. Z är heller inte lottlös. Köper ett gäng garnnystan av prima kvalitet för inga pengar – nästan – alls. Nämnde jag min tomte…? Jo, jag hittade ju en tomte som fungerar som Matrjosjkadockor, ni vet. (Bilderna på kepsar och kläder visar också en brandgul kavaj, men den hittade jag i Rønne på hemvändardagen.)

Vi far vidare med Z som kartläsare. Vidare söderut och, ska det visa sig, till Dueodde, Bornholms sydspets. Här finns både utkikstorn och fyr, men – ska det visa sig då vi kommer hem – även batterier från andra världskriget då tyskarna styrde och ställde och ville bevaka Östersjön kring strategiskt placerade Bornholm. Men vi tar sikte mot förnöjelse, parkerar vid Dueodde Diner & Steakhouse, går träspångarna ned genom skogen mot stranden, den milsvida. Det blåser rejält och vi knatar en bit för att hitta vår plats. Klär av oss och går ut i det långgrunda vattnet med bara horisonten som stopp.

Det är vackert, sanden len, vinden vild, vågorna envetna i sitt repeterande. Jag nöjer mig efter en stund, men Z kliver längre och längre ut. Stannar kvar. Låter sig omslutas av det vilda, vackra, ljuva.

När hon kommer upp och har torkat sig tar vi samma väg tillbaka. Möter envisa folk som inte har vett på att hålla till höger, eller låter sina hundar styr sin väg. Jag är lika envis jag och ”vinner” oftast. Innan parkeringen borstar vi av sanden från våra fötter och sätter på oss skorna. Stannar vid kiosken för en glass, låter oss väl smaka, innan Z beordrar mig till min chaufförsposition för en ny destination.

Nya kringelikrokvägar. Nya fält och vyer. Allt inbjudande. Hon har valt fel väg mot sitt mål, vi hamnar på en grusväg med högt gräs i mitten som slickar Hildas underrede. Så tillbaka på huvudvägen och så småningom in på den väg som leder till vingården Lille Gadegård.

Här finns alltså inte bara vinodlingar utan vintillverkning, som säljs. Man håller sig också med djur, grisar och ankor. En påfågel strosar omkring. Här finns också en restaurang, där det är tänkt att vi ska äta. Vi kikar på vinodlingarna innan vi går in. Jag är hungrig. Z likaså. Det finns en buffé, inte helt billig, men lockande. Jag tycker att vi ska nappa. Z upptäcker att det inte finns mer än en liten lammbit. Resterande kött är nöt och fläsk. Det sistnämnda har hon av hälsoskäl slutat att äta. Hon tvekar, men jag lockar henne ändå till att säga ja. Hon pratar med servitrisen där hon dels får löfte om att den sista lammbiten ska bli hennes och dels av vi ska få reducerat pris vid betalningen. Jag har innan bättrat på flaskinköpen med några flaskor pinot noir i butiken. Dyrt, men ett minne och för någon av höstens middagar.

Vi förser oss, jag tar ett glas vin till maten, men i övrigt vatten. Vi låter oss väl smaka, tar påfyllning. Z hugger även in på den hemmagjorda glassen som dessert. Men där gick min gräns.

Så ska vi betala. I ögonvrån ser vi flickan som lovat oss reducerat pris, men en äldre man tar kommandot och ställer sig bakom kassan. Han slår in summan innan vi hinner blinka, men Z replikerar och nämner löftet om att vi skulle få ett visst avdrag på priset. Han pratar bornholmska, som Z inte förstår. Men det framgår att han erbjuder tio kronor per person. Z ryggar till och säger att vi åtminstone kunde få vinet i avdrag. Han frågar om vi blev mätta för att plötsligt säga att vi inte behöver betala alls.

Jag tycker ju alltid att allt köpslående är pinsamt, men Z är mer garvad i gamet uppvuxen med loppisar, secondhander och antikhandlare där det prutas friskt. Men även hon blir konfunderad. Jag tycker att vi glömmer allt och betalar. Men ägaren, för det är mannen vi talar med, är bestämd. Vi ska inte betala. Vi ska ha en god upplevelse och komma därifrån nöjda.

Nej, han är inte alls otrevligt. Snarare lite full i fan finurlig. Så… vi tackar för oss och går slokörade därifrån för att snart vända på det till ett leende. Han drev hårt med oss och Z, som längtat efter att höra riktig bornholmska fick sig en dos. Hon förstod också hans avsikt. Dels handlade det om att stället stängde, så vi var sist och maten var slut för dagen. Dels skulle vi bära med oss en bra känsla, som vi i vår tur kunde förmedla till andra gäster. Och så blev det ju.

Nu väntade en lång resa hem i ett tilltagande mörker. Men innan skymningen slog till skulle vi passera Årsballe. Snirkliga vägar åter innan vi kommer fram, bild tages vid skylten och orten passeras. Vi hamnar in i det som kallas Kongensmark och vidare in i Rø plantages täta skogar när mörkret blir mer intensivt.

Vägarna är smala och varje möte med en bilist blir trång. Men Z lotsar oss tillbaka till Gudhjem där vårt kvava boende väntar.

Upp och hoppa. Vi har en båt att passa. Men först ett morgondopp i ”vår” hamn. Natten har varit lite svalar med öppet fönster, men badet blir friskt och skönt, för det har ändå varit kvalmigt i natt. Vi köper kaffe och något tilltugg att ha. Det blåser friskt, men det går an.

När Z ringde mig var det på Christiansø, en försvarsfästning öster om Bornholm och så långt österut man kan bo i Danmark. Hon var där på en dagsutflykt med S och blev förtjust. Nu ska vi dit och hon har bokat in oss på pensionatet på ett av sex rum. Vi har ju sett ön som en hägring i fjärran, men väl på båten stiger den som mer och mer verklig. De 18 kilometerna tar cirka en timme med den lilla färjan, som är snudd på full av hågade turister. Vi sitter i kajutan, väljer att inte trängas uppe på däck, och tar en glass.

Väl iland på den lilla ön med den intilliggande ännu mindre ön Fredriksø möttes vi av en guide, som lockade till en guidad tur. Klart vi nappar. Men först checka in på pensionatet och sedan något att äta. Den morgenmad vi fick oss till livs var knappast rustik. Rummet som vi tilldelas ligger mot öster, är ett av sex och är rymligt, nyligen renoverat. Här kommer jag förmodligen att sova så som jag inte har gjort de senaste nätterna.

Solen skiner, men det blåser en hel del på den här vindpinade ön. Uppe på toppen av ön ruvar fästningen och fyren, som nu är museum. Det ska vi senare. Precis som tornet på Frederiksø. Men maten väntar och det blir danskt dejligt: smørrebrød. Jag tar kartoffelsalat og en øl. Vi delar på en macka med en sur, stinkande ost som är ljuvlig. En kaffe som stärker oss ytterligare för promenaden runt ön med guiden. På servetterna står kort information skrivet om Christiansø.

Vi är en försvarlig grupp intresserade som promenerar runt ön. Mycket av det som gavs som information på servetten kommer igen, men också mycket annat. Z plockar något som liknar dill och blir omedelbart förmanad. Man får inte plocka, men däremot går det att köpa frön för att sedan själva driva upp kryddan.

Hon som leder oss runt öarna valde ett stilla liv här istället för på Bornholm, allt för att ducka för stressen. Men av hennes barn är det bara ett barn kvar, de övriga går på det som kallas efterskole; ön tillhandahåller bara undervisning från sex år upp till sjunde klass. Det blir förstås ett speciellt sätt att leva, men danskarna är bra på att vårda sitt ursprung. Här har man inte tummat på att bevara utan att modernisera allt för hårt. Det går förstås ingen nöd på dem, men när höststormarna sveper in och följs av vinterns mörker och kyla… ja, då kan lugnet snabbt börja klättra på väggarna.

Gruppen för guidning löses upp och vi betalar entré för museet på toppen av ön. Det är den danske konstnären Bjørn Nørgaard som ställer ut i Store torn. Under temat ”At tanke med kridt” har inte bara skapat själv utan uppmanar också besökarna att kreera. Mina gubbar kan ni se i bilderna nedan bland de andra ”utställarna”.

Museet visar också Christiansøs dramatiska historia.

Vi hade fått tipset att man, efter att ha köpt vykort, kunde gå till öns postkontor för att där köpa frimärken som sedan skulle stämplas ”Kristiansø”. Men posten hade stängt. Det fick bli en liten souvenirbutik, som också sålde begagnade kläder (Z köpte en fin klänning modell t-shirt), men också tillhanda höll kaffe och sprit. På disken stod några flaskor och jag öppnade korken för att lukta och blev omedelbart tillrättavisad, om än milt. Det är bara han bakom disken som får öppna flaskorna, så säger reglerna. Vi smakar lite, men köper inget. Det blir istället frimärken till de vykort vi har skaffat. 50 kronor per frimärke är hisnande, men det får bli som en kul, minnesvärd grej. Det går utför med posten. En kaffe från stället, förstås, som inte längre (av politiska skäl) säljer americano utan canadian. Det blir också några chokladpraliner för senare bruk och en titt in i det mycket lilla galleriet innan vi tog en promenad runt ön i akt och mening att försöka hitta någonstans att bada.

Men… med mitt onda knä var inte klippbad det optimala och några ställen med stegar fanns inte. Jo, vi såg badare som njutningsfullt simmade i Östersjöns kalla vatten, för på ostsidan var det lä, trots det hårda vindarna. (Ja, se bilden på tvätten som måste ha hunnit torka innan den hamnade på strecket.)

Den korta promenaden gör oss emellertid mer och mer förtjusta i ön och tänk vilken kärleksförklaring från Z, som så starkt ville ha med sin man för att få dela syn- och luktintryck parat med mat, dryck och bad. Vi går åter över den lilla bron som förenar Christiansø med Frederiksø. Nu för att kika in i tornet som vätter mot väster och, förstås, har sin historia.

I en cell (bilden nedan med Z) visar hur Jacob Jacobsen Dampe ( 1790–1867 – dansk förkämpe för demokrati och statsfånge – men också med trångsynt kvinnosyn). Men han satt egentligen fängslad i 20 år (1820–1840) vid ett annat ställe på den lilla ön och har åtminstone en sten med hans namn placerad utanför huset där hans cell var belägen i källare.

Vi tar efter det en lov runt den lilla ön och hittar en badplats, som närmast rister i blåsten, men där det också liksom bildas en lagun som mildrar de vildaste vågorna. Dit ska vi.

Med badkläderna på oss och ombyte i famnen knallar vi, efter ett kort besök på vårt rum, tillbaka till västsidan av Frederiksø. Nu går det raskt och havet omsluter oss. Där jag är snabbt i tvekar Z. Men väl upp och ner några gånger är det hon som är i vattnet mest. Hon har sitt knep. Först ett snabbt dopp under protest. Upp för stegen. Ett nytt dopp, då kroppen har vant sig. Kanske är det först vid tredje eller fjärde försöket som vattnet är tillräckligt behagligt för att stanna i. Men då blir det länge.

Platsen är magiskt vacker med vinden som driver på vågorna från Bornholm och Gudhjem, som syns i fjärran.

Vi tar tid på oss. När vi sedan går upp passerar vi Pølseteltet, som inte alls är något tält men en samlingslokal. Vi anlände ju på tisdagen, kom till Bornholm söndag kväll. Nu får vi reda på att just denna afton var klassiska danska bandet TV-2 (lyssna här!) här och underhöll i denna Christiansø- och Frederiksøbornas samlingslokal. Bandet, som hållit på sedan 1981 och kommer från Århus, har vissa släktskap med favoriterna Kliché från samma stad. Det med Lars Hug, som jag håller högt och där vi såg hans avskedskonsert för några år sedan på Vega i Köpenhamn. (Läs om den spelningen här!).

Jo, det är inte bara vi som har fått en kärlek för denna danska ostliga utpost. Även TV-2 har det och har sedan många år varit gäster här. Nu, ska det sägas, hade vi inte haft något för om vi kommit hit på söndagen. Spelningen var enkom för de boende – cirka 90 – på ön.

Det har varit en intensiv dag. Från den arla morgonstunden till den afton som nu är. Trots den stadiga frukosten med smørrebrød med det hela satsade vi på en middag att njuta av. Det blir torskrygg för mig. Någon hönsgryta för Z. Rødgrød med fløde, som är en tungvrickande efterrätt att beställa, till dessert. Det smakar dejligt. Vi sitter utomhus, i lä, för vinden pockar på uppmärksamhet. Fortfarande är sommarnatten ljus. Det är skönt och jag är med den bästa, trivs i stunden och räkningen som kommer blundar vi för.

Så kommer natten och vi sveps in i det skira mörkret, låter persiennerna var öppna och möts av morgonen, som kommer smygande. Det är en ny dag.

ONSDAG

Vi kliver upp. Smyger iväg. Nej, nej, inte för någon springnota. Det hade inte varit lönt och är aldrig något jag rekommenderar ens för spännings skull. Vi tar sikte mot badet vid bryggan som vi funnit. Vädret är oroligt. Öarna har ännu inte riktigt vaknat. Vi har några timmar på oss innan färjan kommer för att ta oss till Gudhjem.

Vi passerar åter den lilla bron som leder oss över från Christiansø till Frederiksø. De vinpinade trädgårdarna, dit befolkning fraktat jord påse för påse för att sedan odla blommor, örter och grödor, söker solens värme. Vinden ligger hårt på från väster. Jag klär av mig i min nakenhet. Z är mer försiktig och behåller sin baddräkt på. Vi är ensamma. Vattnet är vilt, friskt och omfamnar oss. Så sätter vi oss i lä i vindskyddet. Håller om varandra eftersom vi håller av varandra.

Nu dags för frukost i den vackra matsalen i pensionatet. Vi är först på plats. Kniper ett bord vi fönstret. Snart kommer de andra gästerna. En barnfamilj, ett par med en bäbis och ett äldre par. Det finns mat så det räcker. Vi förser oss med kaffe, juice, bröd med pålägg, ägg, croissanter… Vi har en lång dag framför oss.

Så går vi upp och packar vår lätta packning. Tackar rummet för att ha tagit väl om hand om oss. Går ner för att betala. Lämnar packningen i hallen för en sista vända. Det lokala bryggeriet öppnar vid tio. Vi hinner köpa några flaskor øl.

När vi kommer dit, några hundra meter från pensionatet, så är det stängt. Hm… märkligt. Vi står där en stund. Men tiden rinner. Zeba ringer på. Efter en stund kommer en kvinna, som säger att de öppnar om en liten stund och frågar ”Vad är klockan?”. Vi uppmärksammar henne på tiden och hon ber om ursäkt. Vi, eller jag, köper tre flaskor øl för dyra pengar. Men det får bli minnet av Christiansø en höstkväll hemma.

Så tillbaka till packningen och betalningen av boendet. Vi tackar varmt för oss, tar vårt pick och pack för att gå ner till hamnen, som ligger väderskyddad och det var förstås därför som öarna blev ett populärt ställe för först fiskare och sedan militären.

Vi väntar på färjan, men oroas av skylten som varslar om att den ska komma klockan två. Har vi missuppfattat? Jag går upp på muren för att spana mot Gudhjem och det vilda havet för att se om det kommer någon båt. Men… nej. Så småningom närmar sig ett litet fartyg för att växa. Jodå, man håller tiden. I hamnen har det blivit liv och rörelse. Saker ska lossas och lastas. Folk ska med. Men vi är inte så många. De flesta som kom med den nära nog passagerarfulla båten när vi kom återvände med kvällsturen.

Vi går ner i kajutan och sitter där vi satt då vi kom till Christiansø. Färjan lämnar land, passerar ut på öppet hav och herregud så lynnigt det är. Vågorna växer sig höga, suger tag i båten. Upp och ner. Upp och ner. Vi håller fast oss och försöker fästa blicken långt bort. Vågorna slår in mot kabinfönstren, så väck igen. En rörelse som upprepas.

Vi känner en oro i magen, men tröstar oss med att resan bara är en timme. Snart närmar vi oss Gudhjem och höjden från Bornholm lindrar blåsten. Vi kommer säker i hamn, men har lite sjöben och molande magar. Det lägger sig.

Så uppför den branta backen till Hilda, som troget väntar på oss.

Vi tar turen tvärs över. Söderut. Mot Åkirkeby där det finns några secondhander som ska frekventeras. Vi parkerar vid kyrkan. Lägger p-skivan i vindrutan, visa av tidigare färders misstag, och knatar in på Kirkens korshær. Det finns mycket porslin och glas, blandat med husgeråd. Väldigt lite kläder. Ett toalettbesök blir det för Z och – långt senare – för mig. Vi kommer ut tomhänta men med rena händer.

På Jernbanegade (jo, det fanns järnväg på Bornholm, men den lades ner 1968) finns Danmission Op Shop. Men även där kammar vi noll. Ned mot Torvet ligger Sparloppan – allt är på promenadavstånd – ett loft ovanpå ett Spar. Här finns mängder med prylar. Allt från möbler, tavlor till kläder. Men priserna är lite si så där för mycket. Vi strosar runt en stund, men avviker utan att ha handlat något.

Nu har de oroliga magarna lagt sig, men istället har hungern infunnit sig. Mitt emot parkeringen ligger Åkirkeby Grillen. Vi går dit. Det sitter ett gäng där redan. En annan fyr har satt sig för att driva sina slantar ur den digitala plånboken in i en spelmaskin. Vi beställer flæskestegsburgare och någon dricka. Mättande och gott. Vi tackar för oss, går mot bilen och styr mot Rønne där färjan ska ta oss mot Ystad och Sverige för vidare hemfärd.

Z har tagit ut riktningen mot några secondhander där, för vi har tid att döda innan vi ska ställa oss i kön för färjan. Först ut Genbrugsbutikken, men den har stängt. Nästa Røde kors, där Z fyndade en serie böcker av Jens Henrik Jensen. Tänk att få läsa thrillers på danska! Hon hittar lite annat också, men jag går ut tomhänt.

Som av en slump upptäcker vi Frelsens Hærs Genbrug och smiter in där efter att ha parkerat bilen. Det är inte mycket som fångar mitt intresse. Men på vägen ut fastnar blicken på en hängare bakom disken. En skinande, brandgul kavaj. Jag kikar närmare på den. En Gant i fantastiskt skick och passande storlek. 200 danska kronor. Jag slår till. Visst, jag vet att Samuel, min skräddare, måste fixa längden på ärmarna. Men det här är en unconstructed kavaj helt i min smak. (Scrolla upp för att se bilden på den.)

Vi åker in i Rønne. Parkerar och går lite secondhandpromenader. Z hittar en badrock. Jag ingenting. Men känner mig å andra sidan nöjd. På Snellemark, där vi parkerat, står en vacker Citroën 2CV, som fotograferas flitigt. Begripligt. Den svenskregistrerade, gula, välvårdade bilen sticker ut. Stilmässigt skulle den klä mig. Men att köra den och hålla den vid liv…? Nej, tack.

Det är dags för färjan. Bilarna har samlats med en timme till avfärd. En fantastiskt snyggt lackad Volvo PV smyger in i kön. Jag tassar ut för att ta en bild av den med färger som minner om New York-taxi.

Jag hinner gå på toan innan kön börjar rulla och vi kör ombord på färjan. Bakom oss kommer PV:n och jag pratar med kvinnan som kör och mannen som är hennes sällskap. Bilen visar sig vara från 1965. Alltså en 544, som slutade tillverkas just det året.

Jag berömmer bilen, förstår förarens skånska. Inga problem. Men passageraren talar en rotvälska nästa som om han jävlades med mig. Jag sveps tillbaka i minnet till pingstafton 1980 i Lund, då raggare från Staffanstorp bröt sig in i lägenheten där vi i Kai Martin & Stick! bodde ett spelningar där och i Malmö. Jag slogs sönder och samman. Två killar åkte fast. Ingen för misshandeln. ”Varför?”, frågades det i rätten. ”Vi skulle försvara oss mot punkarna”, var svaret.

Kanske tillhörde han en av dem. Jag skakar av mig olustkänslan. Fortsätter upp till en plats där vi kan fördriva tiden innan vi kommer iland vid sextiden.

Sveriges sydkust närmar sig. Av det oroliga havet märker vi inte mycket på den stora färjan. Vi anländer och köar oss ut ur Ystad och mot Malmö. Vid Lomma kör vi av. Hungern har gjort sig påmind. Burger King får en påhälsning. Hamburgerhaket har en godisbutik och Friskis & Svettis som grannar. Say no more.

Vi fortsätter norröver. Kommer hem innan kvällningen. Packar ur. Jag fick se Bornholm. Tack, älskade Z.

Foton: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Min Bokmässa – kvinnornas Bokmässa

Bokvärlden lockar. Årets Bokmässa är över – jag summerar mina intryck. Foto: KAI MARTIN

Så är årets Bokmässa över. Tummelplatsen för författare, förlag, krimskramsförsäljare, matstånd och förhoppningsfulla. det ska matchas med tider, seminarier, stås i kö, träffas människor – allt på kort tid som i ett gigantiskt mingel.

Jag kom in, tuggade och kom ut.

Fick några fina möten – om än i all hast. Hann sätta mig ner och lyssna på några intervjuer och fick nya upptäckter bland de gamla. Som sig bör.

Men framför allt noterade jag, att det är kvinnorna som lockar. Kanske mest för att de vet hur man både för och klär sig.

TORSDAG

Nej, jag var inte på Bokmässan samtliga dagar. Men torsdag till och med lördag är ändå gott nog. Ändå konstaterar jag att jag har missat mängder med självklara möten. Å andra sidan blev det sådana som kom i stundens hetta eller ingivelse.

Jag var en duktig kille som inledde redan med att hämta min ackreditering redan på onsdagen. Ett smart drag för att spara tid. Så när torsdagen väl kom kunde jag i lugn och ro inleda med inbjudan till Majblommans boksläpp av ”121 sidor av Sverige” (som jag skrev om här!). En känslosam start som tog styggt och som jag sedan bar med mig länge. Ja, fortfarande.

Lunchen gav möten med Faktums, Majblommans och Stadsmissionens representanter, både för fördjupning och nya kontakter.

Sedan var jag redo för den första dagen i tummelplatsen.

Jag inledde med att gå till övervåningen. Scannad av scenerna i alla hast, för att gå vidare till ambitiösa Lassbo Förlag med Josefin Lassbo, den driftiga och trevliga förlagschefen Josefin Lassbo. En kort avstämning med henne (som jag en gång har intervjuat) . Med henne blir det också min första bild för mitt Instagramvimmel på @kaikillen (QR-kod i slutet för att följa, om du inte redan gör det). Ser långa köer in till något seminarium. Har inte ambitionen – eller orken. Jag smiter förbi DN:s och Expressens scener. Kanske stannar jag där senare. Är lika sträng mot GP:s innan jag tar rulltrappan nedför till de för dagen ännu lätt lindriga kaoset. Det är ju så här dags mest branschmänniskor.

Utför inför. Bokmässan öppnar för ett hav av intryck. Foto: KAI MARTIN

Jag kontemplerar, funderar på böcker jag ska köpa och vilka jag ska försöka träffa.

Nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie står högt i kurs. Inte bara för att hon prisats med Bokmässans litterära pris Sjöjugfrun för sina gärningar utan för att hon är en så cool människa och tillika författare. Minns då hon var med i ”Babel” med anledning av hennes roman ”Americanah” (utgiven 2013) hur hon bara satt tyst, vacker fängslande vacker och med en imposant värdighet. När hon väl talade bland alla andra som var inbjudna gäster – och väldigt talföra – sögs man in i hennes ord.

Prisad. Chimamanda Ngozi Adichie lockade och blev belönad av Bokmässan med det litterära priset Sjöjungfrun, men närmare än den här bilden kom jag aldrig. Foto: BOKMÄSSAN/NATALIE GREPPI

Nu blev det inte mer än en längtan. Den hårt uppvaktade författaren, som precis kommit med ”Drömräkning”, hade ett strängt program fjärran från mina domäner.

Men det går ingen nöd på mig. Det finns mycket att upptäcka och människor att se. Jag noterar en snygg grårutig yllekostym på en kvinna. Berömmer henne för den och upptäcker att det är Lena Andersson och lägger till ett familjärt ”Lena” efter min replik.

I ett hörn står Katarina Wennstam tidstroget, förra sekelskiftesklädd för att uppmärksamma sin romanserie. Jag gillar det. Hon kan det där, precis som många av hennes författarkollegor. Jag skulle vilja se romanaktuella Niklas Natt och Dag signera och möta sin publik iklädd plagg från epoken efter  Engelbrekt Engelbrektsson 1436. Ja, den tiden som hans senaste roman ”Vargars lek” utspelar sig i.

Nej, det är kvinnor som är mer all in och, om de nu inte vill vara tidstrogna, klär sig med stil. Jovisst. Det finns män som klär sig ordentligt, som mannen jag träffade i en monter som tillhandahöll isländsk litteratur bland förlagets svenska. Hans stil, very british, med väst, snygg skjorta och fluga, välkammat och ansat hår lockade till sig en vimmelfotograf. Att jag stod bredvid – för dagen klädd i min kraglösa, smårutiga Morriskostym med mossgrönskjorta, slips, väst och hatt – noterades inte. Men jag är van.

Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att fånga in hans namn och tanken var sedan att komma förbi för att köpa den nära hundra år gamla första isländska deckaren (namnet föll bort i hasten). Men det blev aldrig så.

Istället sprang jag in i Magnus Rosén, som satsat på sig själv med anledning av hans självbiografi. Jo, den förre Hammerfalls-basisten har varit med om en resa och är sedan covid-tiden lastbilschaufför.

Deckarförfattaren Jeanette Bergenstav är flitig. Inte bara skriver hon sina egna böcker – hon har nyss kommit med ”Skugglik”, sin fjärde roman i serien om Jennifer Sundin – utan är också involverad i ett samarbete den danske författaren Nis Jakob, där den talboksserie är på g på danska förlaget Gyldendal (Gyldendal Astra publicerar den på svenska). Samma som nu är i stånd att ge ut hennes Jennifer Sundin-serie på danska. (Har skrivit om samtliga romaner i serien, den senaste – ”Havsgrav” finns recenserad här!)

Hon är bra på spänning och rejält morbid i sina intriger. Men när man fångar henne i hennes karaktäristiska röda kavaj märker man att stunden inte räcker till. Framför allt inte då Triple & Touch’ Ken Wennerholm kommer. En vän jag inte vill missa. Så fick Jeanette Bergenstav också agera fotograf. Cred till henne, alltså.

Maria Zihammou är en fena i köket och med en fot i det svenska respektive marockanska köket blir det spännande recept. Men när hon nu kommer med ännu en kokbok blir det ett, för mig, tvärt kast till det ostasiatiska. ”Asiatiska smårätter och ris” får det att svaja i gomseglet. En synnerligen trevlig matlagare dessutom.

Det är förstås inte bara författare, som jag springer på. Forne GT-kollegan Jan Liedholm fångar jag för en pratstund. Förutom sedvanliga hälsodeklarationer förklarar han, på min fråga, sitt begynnande långa hår. Han är uppsatt för en modellagentur, som bad honom låtar håret växa för kommande uppdrag. Kul. Men uppenbarligen inget för hårlösa keruber som undertecknad.

Mina söners mor och min före detta hustru Helena Löwen-Åberg är en av Sveriges främsta inom tinnitus. Via sitt jobb som fysioterapeut och kognetiv beteendeterapeut når hon fina resultat med sina patienter, som besväras av just tinnitus. I somras kom boken ”Tinnitushjälpen”, som hon skrivit tillsammans med kollegan Lina Ahlman. Nu stod hon i sitt förlags monter för att försöka uppmärksamma denna hennes bok i Bokmässebruset.

Klart jag var där för att önska henne lycka till. Och, ja, det är en utmärkt och uppmuntrande bok. jag har läst den.

I våras kom dramatikern Göran Parkrud med sin debutroman ”Rädd att drunkna” (jag har läst den och recension kommer inom kort). Jag har ju stött på hans dramatik, främst genom sommarteatern på Tofta herrgård där han huserat med Teater Tofta, som tyvärr tackade för sig förra sommaren. (Skrev om det här.)

Tillsammans med författarkollegan och vännen Tove Alsterdal – skriver om krim i Ådalen –, som utfrågare, hölls ett samtal med honom på Kärleksscenen. Ett sätt att få marknadsföra hans roman och koppla samman det med årets tema Kärlek på Bokmässan.

Det är fint att sitta ned och bara lyssna. Höra, om så för bara tjugo minuter, om tankar bakom romanen och dess karaktärer.

Börjar fundera på att smita hem, men går en sista sväng. Stöter på de produktiva författarsystrarna Jessika och Annika Devert, som roddar och skriver ihop och var och en för sig. De har ett beundransvärt driv. Jessika är dessutom bra på att tillsammans med Jeanette Bergenstav vara ute – främst lokalt – på signeringsrundor. En bra sätt att träffa sina läsare.

Står och tjuvlyssnar lite då Stefan Holm – nysshemkommen från VM i friidrott i Tokyo – prata med sin författarepartner Jessica Eriksson. Han i en spännande glitterkostym i lila. De diskuterar sin trilogi ”Romantiska äventyr i Värmland” under rubriken ”Delad vårdnad? att vara två om samma manus” med Caroline och Leffe Grimwalker.

Men… minnet är fullt. Jag behövde vila inför kvällen. Premiären på ”Moulin Rouge” väntade (läs recensionen här!).

FREDAG

Hinner knappt in på Mässan förrän jag springer på en jäktad Britta Sjöström. Vi är gamla kollegor, men hon är inte bara journalist utan också författare. Kom med ”Den jäval yoga-retreaten” – en underhållande roman i feelgoodgenren – för några år sedan och ligger i startblocken för ytterligare en bok. Men just nu är hon mest berusad av morgonmötet med Klas Östergren, en författare hon har följt sedan ”Fantomerna” 1978. Han hade en träff med sina läsare på Dirty Records på Andra Långgatan. Alla var där. Inte jag.

När karaktärer ur Mumin dyker upp kan jag inte låta bli. Vi är några stycken som vill ta bild med figurerna Mumin och Lilla My (har inte namnet på min fotograf). En fin stund med vuxna som låter barnet i sig leka, även om jag skyllde på barnbarnet. Min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski är en flitig författare och nu aktuell med sin senaste roman ”Mormor Lea”, där man får följa hans mormor Leas levnadsöde. Vi säger hej helt kort och jag blir visad till scenen Den stora trädgården, där han ska bli intervjuad om boken av Mats Jonsson, en författarkollega, på lördagen. Springer in i sympatiske Peter Iwers, delägare av Odd Island Brewery och före detta basist i In Flames. Han är i sällskap med sin dotter, som förvägrat honom att ta bilder med Muminkaraktärerna. Jag visar bilderna på mig i ett sätt att övertyga; jag tror inte det hjälpte.

Yvette Gustafsson är en härligt underhållande serietecknare. Uppmärksammade henne i en intervju (läs här) för drygt fem år sedan. Hennes serie ”Feltänkt” finns i tryckt form, men också på Instagram där man får nya lustigheter finurligt formulerat och skapat publicerat varje tisdag. Kolla in @feltankt – garanterad underhållning. Hon står tappert lite vid sidan av de stora stråken. Köper ett häfte av henne – för att jag vill.

Martin Röshammar är inte bara en IFK-kamrat utan också en utmärkt journalist (frilansare) och författare. Vi brukar springa på varandra på Way out West, men inte så i somras. Nu försökte vi få till det och lyckades efter lite spaning och påringningar. Det blir lite som speeddating, men det är kul ändå. Knappt har vi hunnit börja prata förrän min vän – forne tv- och radiolegendaren – Fredrik Belfrage dyker upp. Så bjuds han, som är något av en institution på Bokmässan, in i samtalet. Lena Andersson passerar. Jag säger att det var jag som gav henne beröm för kostymen igår (hon är mer strikt klädd nu i blått) och frågar om märke. Nejdå, den är uppsydd. Ah, tjusigt.

I ögonvrån ser jag tidigare nämnda Klas Östergren signera några böcker på stående fot. Jag köper hans senast roman ”Klenoden”, dock utan signatur. Bredvid står en ensam Martina Haag, somrigt klädd i vitt, för att sälja in sin roman ”Stål-Berit” och är ju dessutom filmaktuell med ”Det är något som inte stämmer”. Ja, den som är baserad på skilsmässoboken med samma titel, som kom för tio år sedan. Hon ser övergiven ut, men det kanske bara var då.

Johanna Bäckström Lerneby passerar i hast, men jag fångar in henne och lovar att köpa hennes thrillerdebut ”Den sjunde pojken”, som utspelar sig i Göteborg. Hon är en skicklig skribent och har engagerat i böcker som ”Spelkungen” och ”Familjen”, men det är ju dokumentära böcker. Nu är det fiction, som ska vara spännande. Jag återkommer i ämnet.

Fredrik Belfrage ska intervju vännen Jan Gilliou. Jag ställer mig för att lyssna på ett underhållande samtal med dåligt ljud. Det är fascinerande att höra den vältalige Guillou och lika fascinerande att höra om hans hat gentemot Expressen, något han odlat sedan 1968.

När jag väljer att ta rulltrappan upp hamnar Lydia Sandgren framför mig. Jag hälsar försiktigt och möter en stressad författare. Hon är en favorit. Både i sitt sätt att vara, se ut och som författare. Vi skiljs åt när rulltrappefärden är slut. Men jag springer på henne igen, ber fåfäng om en selfie, får ja och där konstaterar jag att hon är snyggt brunklädd mot det sedvanliga svarta. Medvetet, erkänner hon, eftersom det är så mycket svart på Bokmässan ändå. Jag säger att hon i det svartklädda och med hennes normalt rödmålade läppar skulle gjort succé på de göteborgska svartklubbarna på 80-talet.

På vägen ut springer jag in i Ken Wennerholms storebror Rino. En särdeles trevlig och varm människa. Han står i kö till ett seminarium, så avstämningen blir kort, men innerlig. Fortsatt på vägen ut träffar jag Mikael Almse med vän. Mikael är en duktig fotograf (kolla bilderna på the Ark i min recension här!). Även han är en synnerligen trevlig prick – och välklädd. En snygg Rileykostym med chic Paul Smith-näsduk prydligt vikt i bröstfickan och en David Bowie-tischa under.

Nästa ute ser Karin Renberg mig. Ja, Stefan Sundströms fru. jag blir genast omringad. Hon tar bild på oss på båda med min telefon och vi pratar om hans ”Självbiografi 1524–2025. Men han är stressad, ska iväg. Vi hörs. Vi syns.

Kommer äntligen ut. Hör P4 Göteborgs Hasse Andersson på plazan utanför Mässan. Han pratar om kläder och om Bokmässan. Jag blir förvirrade. Får se Hasses kollega Teddy Paunkoski, som står i en utomhusstudio med hörlurar på. Jag förstår att han är i sändning, avvaktar till han tar av sig hörlurarna. Han förklarar att Hasse är på Backaplan, men han hörs i högtalarna som radion ställt ut.

Jag passerar Palestinademonstranterna utanför Mässan. Tar vagnen hem. Ny premiär väntar. Nu på Lisebergsteatern och ”Nån måste göra det” (läs här om den).

Klädsel för dagen: En Oscar jacobson-kostym, rostbrun, manchester, Etonskjorta, Amanda Christensenslips, och på huvudet kepsen jag köpte på Bornholm i somras.

LÖRDAG

Lördagen blir i akt och mening ett besök i den kortare skolan. Huvudsyftet är att lyssna på ”Genom två världskrig och förintelsen”, om Grzegorz Flakierskis mormor Lea, som gett upphov till boken ”Mormor Lea”. Skyndar mig in, men är i god tid och vet var scenen är, så jag hinner ordna med lite ärenden och lite fler bokköp. Men innan jag kommer in i Mässan har jag hunnit springa på Agneta Ågårdh, konstnär, som är på väg ut. Under en period var jag kär i henne, uppvaktade henne, men hade inte mycket för det. Men hon blev inspiration till någon låt. Bland annat den här. Fick emellertid en tavla av henne i 30-årspresent, som jag har på väggen hemma. Vi pratas vid i solen innan vi skiljs åt.

Grzegorz kommer i sällskap med en lång man. Jag känner omedelbart igen honom. Olof Stigert, en gymnasiekamrat som spelade mycket basket och länge var engagerad i sporten vid sidan om sin karriär som rektor på olika skolor i Göteborg. Han är också på plats för att lyssna.

Jag är tidig. Men väljer att sätta mig ner. På så vis får jag obokat ”Brutalt men människonära i Svartsystragatan”, översättaren Hanna Axéns intervju med nigerianska författaren Chika Unigwe, som länge bott i Belgien och nu mer bor i USA. Att höra om hennes roman, som handlar om kvinnor som kommer från Nigeria till red light-kvarteren i Antwerpen är plågsamt. Jag förstår inte män som köper sex. Det här osmakligt och vidrigt. Jag köper boken och pratar lite med henne efteråt. Nej, det blev inte Chimamanda Ngozi Adichie, men hennes landsmaninna. Nog så spännande.

Grzegorz intervjuas av Mats Jonsson och tiden räcker inte till. Tur att jag redan har köpt boken, för det kommer bli en hisnande resa. Köper ett ex till som födelsedagspresent till en vän.

Jag tackar för mig, Två timmar denna lördag räcker. Ute strålar solen och väntar på mig. Men precis i utgången passerar Andres Lokko, musikskribent- och journalist, en gång utnämnd till Sveriges bäst klädde man av tidningen Café. Jag fångar in honom och får presentera mig innan polletten trillar ner. Åldern har satt sina spår, men kanske mest skägget. Det är många år sedan vi sågs.

Det blir ett skyndsamt samtal. Han är på språng. Äntligen ute i den skira höstluften. Jag väljer att gå. Tar Södra Vägen och genar genom parkeringshuset i Lorensbergsparken upp till Avenyn. Väntar på vagnen vid Valand då paret Jenny och Martin Schaub kommer. De är fantastiskt kreativa. Dels med sitt West of Eden, bandet som funnit i 30 år. Dels med musikalskrivande. De är både väl värda att hyllas för sina gärningar, men också värda att lyssna på. Det är ingen lek det de gör. Gjorde för fyra år sedan en intervju med paret (läs här).

Det visar sig att de inte alls skulle åt mitt håll, men de såg mig och ville hälsa. Blev glad in i hjärteroten. Så det avslutade min Bokmässa. Några intensiva dagar – ja, både dagar ock kvällar. Och dagen var inte slut. Jag hade några timmar för rekreation innan premiären på ”Miss Saigon” (en starkt berörande föreställning – läs här!) och som om det inte räckte med det. Jag gick på konserter på Pustervik efteråt (läs här). Herregud, vilket pensionärsliv jag lever.

Klädsel: Gröna These Glory Days-byxor med ränder, en Etonskjorta, en grön Rieley-väst, slips plus en Burburrykavaj i manchester och hatt till.

Aftonbladets Clara Cronheilm hävdar att hon var bäst klädd och coolast på Bokmässan. Nja, jag vill nog räcka upp en hand för protest åtminstone gällande det förstnämnda.

QR-kod för att följa mitt Instagramkonto.

Fin kväll med sorgligt behövd gala

Det är uppenbart att det är något fel på Sverige. Det välfärdssamhälle som omfamnade de flesta av oss är på glid bort.

Segregationen och utanförskapet har ökat. Människor i utsatta områden har allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Fattigdomen blir allt större – hand i hand med detta kriminaliteten.

Detta vittnar många om. Men de som främst stöter på detta i sin vardagliga verksamhet är hjälporganisationerna. Som Stadsmissionen, som bjöd på en fullmatad kväll av bländande göteborgskt artisteri – med stjärnor som Ebbot, Claes Eriksson och Miriam Bryant – och välbehövlig information i Göteborgs konserthus.

Stjärna för behövande. När Göteborgs Stadsmission kallar kommer Miriam Bryan. Foto: KAI MARTIN

Ibland slås ändå stolen undan för ens sittande bekvämlighet. Inte för att jag inte vet, men för att jag någonstans stuvar undan allt i det dåliga samvetets garderob för att städas undan senare. Sverige har blivit alltmer ojämlikt. De ekonomiska klyftorna ökar. Skillnaden mellan vi, som har, och de som inte har blir tydligare.

Men då informationen från Göteborgs Stadsmissionen bjuds från scenen från konferenciererna Bailasan Mohammad och Jacob Andréas blir det plågsamt tydligt. Som tonårstvillingarna som tvingas dela på vinterkängorna. Ena dagen är den ena varm och fötterna. Nästa dag den andre. Eller uppgifterna om att på Kärralundsskolan är det över 97 procent som går ut ur nian med godkända betyg. Motsvarande siffra i Lövgärdet är 12,7! Tolv, hissnande, komma sju!

Det är förstås förskräckligt.

Lika lite som Majblommans bok ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdomen” (som jag skrev om nyligen – läs här!) behövs, ska Göteborgs Stadsmission behöva ordna en välgörenhetsgala 2025. Men det tvingas man till. Av flera skäl.

Dels för att bjuda in människor med empati till en kväll i någon form av solidaritetens tecken, som i sin tur är beredda att gagna Göteborgs Stadsmissions verksamhet, vilken i sin tur ger människor i nöd en möjlighet.

Dels för att informera om sin verksamhet och för att tydliggöra hur Göteborg ligger bortom Västlänkssatsningen, ständiga husbyggen och ekonomisk strålglans.

1952, när Göteborgs stadsmission startades på initiativ av kyrkoherde Isaac Béen, var Göteborg – precis som nu – i växande. Andra världskriget hade lämnat ett Europa i ruiner, industrier var ännu inte uppbyggda och i full verksamhet. I Sverige, som i stort var skonat, gick industrierna – och varven – för högtryck. Här fanns varor och produkter som andra länder saknade.

Det i sin tur gjorde att industristäder som Göteborg växte. In flyttade arbetsfört folk, men det saknades bostäder där det redan var trångbott. Med bostadsbristen uppstod också nöden och behovet av mat och kläder. Göteborgs stadsmission fyllde snart en funktion, som stadens Göteborg inte kunde lösa.

Verksamheten har funnits kvar, men har kanske mest varit riktad mot hemlösa och människor med alkohol- och drogproblem. Nu är tendensen att inte bara dessa våra medmänniskor är i behov av hjälp. I Göteborgs kommun är 3000 hemlösa varav 800 barn. Hisnande siffror.

Galan på Göteborgs konserthus sålde snabbt ut. Kanske inte så konstigt. Man hade ett inbjudan sällskap av Göteborgsartister, som borgade för kvalitet. Generösa hjärtan och själar skulle få sitt, precis som Göteborgs Stadsmission.

Det blev en fin, berörande gala där Simon Ljungman (Håkan Hellströms gitarrist och arrangör, men förstås så mycket mer) stod som kapellmästare och arrangör för Fartygsorkestern (se medlemmar nedan), Sångkollektivet och Stadsmissionskören med körsångare från Körcentrum Väst.

Han hade löst det på bästa sett och urvalet av låtar passade som hand i den känslomässiga handsken för artisterna som uppträdde.

Efter den ouvertyren kom Claes Eriksson in för att läsa sin ”För att man kan”. Ingen kan väl som han skapa en förnuftets röst i Tage Danielsson anda. Klokskap, humor och satir i ett famntag. Kristina Issa, detta fantastiska yrväder till sångerska, tog över med Håkan Hellströms ”Pärlor”. En energistinn tolkning som växter för att explodera i tonernas kraft.

Den ständigt kaftanklädde Ebbot från Soundtrack Of Our Lives gör bandets ”The passover” med mullrande kraft och precision följt av Katarina Hemlin. Ja, hon som med ”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” som blev signaturmelodi då staden firade 400 år för några år sedan. Stadig på scenen – och jorden – blev den också hennes bidrag i första akten. Kristina Issa kommer åter för en innerlig tolkning av Bob Dylans ” To make you feel my love”. Avskalat bara med kontrabas och uppbackad av Sångkollektivets femstämmighet.

Men inte bara musik hörs. Det blir också filmade inslag. Reklamfilmer för Göteborgs stadsmissions verksamhet. Sponsorer som berättar varför de stödjer organisationen. Men mest drabbande Viking, som berättar om sin väg från hemlös och drogberoende för drygt tio år sedan till där han är nu med lägenhet och arbete. Han är tacksam för jobbet, men vågar liksom inte glädjas full ut; han vet ju hur snabbt det kan skifta.

Sångkollektivet – med rutinerade revyartister – kramar sedan in oss i en fin version av Coldplays ”Fix you”.

Cat Gold (artisten David Wikbergs artistnamn) – en ny bekantskap för mig – gör sin ”Red moon” vid flygeln. Det är skir, sfärisk musik som dansar älvalikt med hans ljusa röst över scenen.

Paul Mac Innes är något av en sedan länge dold mästare i soul. Synd. För han är mästerlig, som här i Sam Cookes ”A change is gonna come”. Han sjunger med hjärtat själfull soul – inifrån och ut. Jo, jag har följt honom i nära 25 år. Först när han var rappare (!) i funkgruppen Paddington, som knep förstaplatsen i GT:s musiktävling Lejonrock i millenniets början. Men sedan via klipp på hans Instagramsida. Nu var det alltså åter dags live och han gjorde inte mig, eller någon annan besviken.

Som final i första akten samlades nära nog samtliga på scenen för Laleh ”Många ljus”. En låt som spred värme i det själsliga mörkret.

Andra akten börjar efter lite andhämtning, både från budskap och artisteri, med ett barn som läser Gunhild Wingqvists dikt ”Länge leve livet”, en inspelning. Så kommer hon och det går ett sus genom lokalen. För Miriam Bryant är kvällens stora stjärna. Men hon är heller inte den som svävar iväg. Hon vet var hon kommer ifrån. Hon dröjer med sin första ton, lite osäker på när det är hon ska in i Kent-låten ”Vinternoll2), söker Simon Ljungmans blick utan att nå den, men hittar sedan rätt och berör från start till mål.

Hon berättar att Konserthusets scen var där hon först sjöng solo. Som nioåring på en Georg Ridelkonsert där hon skulle sjunga ”Min katt är död”. ”Det gick inte så bra…”, säger hon. ”Fast det gjorde det ju. Jag står ju här!”

Så sant. Någon i publiken ber henne sjunga den och tillsammans med Simon Ljungman – som också var med på scen den där gången för 25 år sedan – gör hon en improviserad version av den. Snyggt. Så blir det ”Ett sista glas”, den skotska folkvisan som Lars Forssell satte text till och som Sven-Bertil Taube gjorde till sin innan Miriam Bryant snyggt stal den i ”Så mycket bättre” och blev folkkär på cupen. Jo, hon kan ta sin publik, Miriam Bryant.

Det kan för all del Kristina Issa, som förvandlar sin egen låt ”Vaknar” från en smekande bris till ful storm på scen. Hon tar i från tårna och använder hela kroppen för att sjunga. Jag älskar det.

Paul Mac Innes återkommer så småningom med. Nu med ännu en Dylan-låt. Med ”Forever young” sätter han med bandet sin egen ton. Det är en fröjd att höra. Claes Eriksson reciterar finstämt och underfundigt några av sina texter, som bara han kan. Berörande och underhållande. Ebbot plockar fram ”Did you give the world som love today” – ni vet den som göteborgskan Doris (Svensson 1947–2023) fick en hit med för 55 år sedan. Han gör den med pondus. Men Doris version är svår att övertrumfa.

Efter sponsorernas förklaring varför de stöttar Göteborgs Stadsmission kommer Katarina Hemlin in för en tolkning av Mikael Wiehes ”Lindansaren”. Hon gör den snabbt till sin med Finn Björnulfson i en dramatisk roll, inte som lindansare, men som den som våghalsigt går på styltor. Något jag inte sett honom göra på scen sedan han debuterade som slagverkare i Håkan Hellströms band på Liseberg 2001.

Cat Gold tar sig an REM:s ”Everybody hurts” i en för honom karaktäristiskt avskalad version innan kören gör Stefan Forsséns ”Till havs med solfyllda segel” – en låt i Laleh-klass – med hela kören.

Allt avslutas med en värmande version av Håkan Hellströms fantastiska ”Du är snart där” med Jacob Andréas på stark sång. Jo, han är musikalutbildad, kan sin sak, men den här tolkningen går ändå utöver det mesta. Så sjunger vi – om och om igen – avslutningsraderna ”Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. Fortsätter ut ur bänkraderna med sången fortsatt i våra öron ut i foajén och ut på Götaplatsen där Stadsmissionens kör nu positionerat sig för att sjunga fraserna om och om igen. Så kan man också väcka hopp. Fint.

Några slutliga reflektioner: GP finns med som sponsor till evenemanget. Man skrev om evenemanget i våras och igen i början på september då det stod klart att Miriam Bryan – sent – skulle medverka. På scen denna afton stod också musikskribenten och nöjesmedarbetaren Johan Lindqvist för att berätta om tidningens roll i det hela. Men – om jag inte helt missat det – ingenting skrivs om det efteråt, om vilka som var där, prat med människorna som fanns på scen och i publiken. Ingenting. Rätt häpnadsväckande, tycker jag. Korrigering 30/9: jo, det kom en text, en recension (publicerad på webben igår, i print idag). Högsta betyg. Väldigt märkligt. Ett evenemang som GP sponsrar…?

Och, är det inte märkligt att det var en så ålderstiden publik…? Det var få ungdomar, yngre vuxna eller medelålders på plats. Är välgörenhet bara för en viss ålderskategori?

Fotnot: Min klädsel för kvällen? Självfallet var det mest köpt på Stadsmissionen, Arkaden nyligen. Byxorna (Incotex), tröjan (EastWest), den höstfärgiga jackan (Nudie). Skorna (Paul Smith) är köpta på Myrornas. Kepsen på skulten inhandlad på rea i Gudhjem, Bornholm i somras. Men… det var inte bara jag som skaffat kläder från Stadsmissionen. Även paret Bailasan Mohammad och Jacob Andréas kom in i andra akten iklädda snygga kreation från någon av Stadsmissionens butiker.

En kväll för Göteborgs Stadsmission, Göteborgs konserthus 28 september 2025.

Fartygorkestern: ledd av kapellmästare, gitarrist, sångare och arrangör Simon Ljungman. Medlemmar är Finn Björnulfson, slagverk och styltor, Tombias Ljungman, trummor, Gustav Hördegård, bas och kontrabas, Sten Källman, saxofon, klarinett och slagverk, Lisen Rylander, tenorsaxofon, Markus Ahlberg, trombon, Sanna Källman, cello, Erika Risinger, fiol, och Bernt Andersson, piano och dragspel.

Artister: Miriam Bryan, Ebbot Lundberg, Paul Mac Innes, Kristina Issa, Claes Eriksson, Katarina Hemlin, Cat Gold och Sångkollektivet (Caroline Sehm, Sara Axelsson, Emelie Hagman, Robin Rösehag och Pierre Hagman) samt körsångare från Körcentrum Väst.

Konferencierer: Bailasan Mohammad och Jacob Andréas.

Framträdanden:

  1. Ouvertyr (Fartygsorkestern)
  2. För att man kan (dikt Claes Eriksson)
  3. Pärlor (Kristina Issa)
  4. The passover (Ebbot Lundberg)
  5. Vi vill leva, vill vill dö i Göteborg (Katarina Hemlin)
  6. To make you feel my love (Kristina Issa)
  7. Fix you (Sångkollektivet)
  8. Red moon (Cat Gold)
  9. A change is gonna come (Paul Mac Innes)
  10. Många ljus (Fartygorkestern med körer)

Paus

  1. Vinternoll2 (Miriam Bryant)
  2. Min katt är död (Miriam Bryant, Simon Ljungman)
  3. Ett sista glas (Miriam Bryant)
  4. Vaknar (Kristina Issa)
  5. Forever young (Paul Mac Innes)
  6. Inte så dumt/Bara ben (Claes Eriksson)
  7. Did you give the world som love today (Ebbot)
  8. Lindansaren (Katarin Hemlin med Finn Björnulfson på styltor)
  9. Everybody hurts (Cat Gold)
  10. Till havs (Fartygorkesten med körer)
  11. Du är snart där (Jacob Andréas med samtliga på scen)