Det har aldrig blivit Bornholm. Skälen har säkert varit många, men inte speciellt hållbara. Vi har ju, vid tillfällen som vi har varit i Ystad (länge sedan, men ändå…) konstaterat att färjan till Danmarks största östligaste punkt går där. Vi har sett ön vibrera i fjärran horisont från Ale stenar, sett den på kartan som ett möjligt mål. Lockande. Men bara tänkt att… så dit men inte längre.

Dessutom är det ofta så att trakterna kring Köpenhamn har blivit vårat hemman. Z:s syskon bor ju där.

Så sommaren 2025 var tänkt för några veckor i Danmark, låna ett hus så som vi gjorde förra året. (Skrev om det här och här!) Men plötsligt kom Z hem från arbetet och sa nej. Hon hade sina orsaker att fatta det beslutet och jag förstår henne. Vi har att göra hemma och hemester sparar pengar och kan skapa lugn och ro.

Jag är ju ni i den välsignade åldern att efter att påsklov och vårledighet tagit slut så inleds sommarlovet, som sträcker sig över juni, juli och augusti, för att följas av höstferie, ledigheter över advent, jul, nyår och trettonhelgen med samtliga klämdagar inräknat innan vinterlovet tar över.

Men Z behöver i några år till pricka in sin ledighet med en noggrannhet som jag alltså slipper.

Vi kom att stanna hemma, förutom en kort avstickare till Oslo och Kongsberg med Grace Jones konsert på Jazzfestivalen (läs här). En spelning som också bjöd på en underhållande förakt i form av norskan Fay Wildhagen (läs här). Och ja, vi gjorde kortare avstickare för att se farser/buskis (Vallarna, läs här och Kalmar, läs här) och en tur till Pilarne, Tjörn för klassisk konsert (läs här). Ja, vi tog också en dagstur till Bohus Malmön för att se ”Stormen” på Stallebrottet (läs här!).

Men annars har vi hållit oss hemma. Haft vänbesök från huvudstaden. Ätit gått, umgåtts, promenerat, badat. Sett föreställningar i närområdet, som på Gunnebo med ”En redig oreda” (läs här), och konserter på Villa Belparc (läs här och här).

Jo, sommaren har haft ett innehåll så att det räcker och blir över.

Vi firade förstås jul i juli med familjen. Ett rent nöje som ingen vill missa med dansk julmat och dito dryck, paketlekar och samkväm för alla åldrar.

Så propsar Z:s dotter på sin mammas uppmärksamhet. Hon vill utnyttja sin ledighet för mor–dotter-äventyr. Det blir en tur till Hjo förbi Falköping. En dagstur, som dagen efter blir en resa till Bornholm!

Hoppsan. Jag lämnas ensam och sorterar bland skivor jag inte ska ha, brev som blivit liggande och stirrar på böcker som ska lämnas bort. Det blir två turer till Varberg – en för ”Diggiloo” (läs här) och en för 1 2 3 Schtunk (läs här). Man måste ju döva ensamheten med något.

Från Z hör jag väldigt lite. Ja, kontakten är egentligen förfärande dålig. Åtminstone hur duktiga vi annars är att kommunicera. Men jag ville låta mor och dotter vara för sig. Så några bilder via SMS var allt i all sin torftighet. Jag skulle få berättat för mig senare, när de väl kom hem.

Så ringer det när deras resa är på upphällningen. En förtjust Z kan inte sluta prata om det fantastiska, men säger också att hon inte vill det för att jag själv ska uppleva det. ”Jag vill åka till Bornholm med dig”, säger hon. Och jag är ju inte svårövertalad och ser sommaren 2026 framför mig.

Men, nej. Hon vill komma hemma, vända och åka åter. Nu med mig i bilen. Hoppsan.

Z vill också boka boende (hon har tältat och S har sovit i bilen), för hon vet att jag inte är så förtjust i campingliv. (Har testat, läs här.)

Jag säger förstås ja. Så hon kommer hem, vilar några dagar. Vi går på AC/DC på Ullevi (läs här), dyr underhållning. Men vi har trevligt.

Så far vi tidigt söndag morgon när juli skiftat till augusti. Vi har en färja att passa och kör Hilda med rask fart söderut, viker av vid Malmö för turen söderut mot Ystad. Z har varslat om det märkliga, men förmodligen listiga, sättet att packa bilar ombord på färjan. Men jag blir ändå vill när båtsmannen/parkeringsmannen vill lotsa mig mot sig. Jag tvekar och får en skarp tillsägelse. Nej, jag ska inte stå som linjerna skvallrar om; det blir istället omlott i något sinnrikt system som han och hans kollegor kan, men som jag inte begriper. Vi lämnar bilen, klättrar uppför i färjan och tar fönsterplats för den dryga timmen långa turen. Z går och handlar mat och kommer bums med smørrebrød og øl. Ja, vi är ju på väg till Danmark, om än att just Bornholm är lite för sig självt.

Ön ligger där i fjärran då vi lämnar land och inledningsvis stryker längs den skånska sydkusten. Jag försöker orientera mig, tror mig se just Ale stenar, men avståndet gör det bedrägligt. Sjön är orolig, för det blåser en del. Men den stora, märkligt fyrkantiga färjan stävar på utan några konstigheter. Jag går upp på däck och ser hur vi lämnar Sverige bakom oss, skepparen lägger nu kusten mot sydost och Bornholm reser sig allt tydligare och snart är vi i Rønne hamn.

Z låter mig köra, men hennes plan var egentligen att hon skulle styra och ställa. Men så kom hon på att hon kunde göra som S, det vill säga sitta med mobilen och googla fram sevärdheter och färdriktningar. Nu gjorde i ändå så att vi följde i deras däckskår. Z fick inom en vecka en Bornholmsresa i repris.

Så… vi styr ut från Rønne norröver. Det böljande, vackra landskapet med alla sädesfält och små byar passeras. Det är Danmark i sin prydno. Men Bornholm bjuder på så mycket mer. Så viker vi av till vänster och kör på lite kringelikrogvägar till en parkering. En kort promenad därifrån öppnar sig vyn mot Hammershus slottsruin. Med anor från 1100-talet andas den rejält av historia. Över oss spänner en blå himmel med vita, av vinden trasiga moln och luften är frisk och klar. Vi tar vår tid på oss. Vandrar runt, fotograferar, läser på skyltar, informerar oss, förundras över de vackra blommorna som vi aldrig lär oss namnen på. Sätter oss en stund för kontemplation innan vi reser oss och promenerar mot bilen för avfärd till nästa mål.

Vi tar oss upp på huvudvägen norrut igen. Men bara för en kort stund. Vi kör återigen ned mot vänster och hamnar vid en parkering för Opalsøen och Hammarsøen. Den förstnämnda är ett vattenfyllt stenbrott, klart och rent vatten, där S och Z badat vid sin resa. Stället är fyllt av fritidsaktiviteter och man kan åka från en klippa via en lina över sjön för att på andra sidan få sig ett dopp. Vi inleder med att kolla in stillheten på Hammarsøen i riktning mot Sandvig. Men snart tar vi oss, med badkläder på, till Opalsøen. Det blir ett dopp och på andra sidan hoppar ett djärvt grabbgäng från de flera meter höga klipporna. Jag färdas i minnet tillbaka till Yttre Lönn, klippön i södra Kungsbackafjorden med sina utmanande klippor. Mitt barndoms badparadis.

Nu hoppas det inte från några höga höjder. Det är lite klurigt att komma i vattnet, men lyckligtvis är linbanan inte öppen, så det underlättar istigandet. När vi kommer upp börjar regnet i stadig fart falla. Vi gömmer oss under träden, men när regnet hämtar andan går vi till bilen och byter om.

Hilda tar oss mot Sandvig, in i de trånga gränderna och ned mot hamnen. Vi krånglar in oss på en tajt parkering och har tur, kön till Sandvig Is Kalas är modest. Under gråvädret som tagit över blånaden tar vi oss varsin glass, som smakar ljuvligt, och en kaffe. Vi sätter oss och tittar mot Sverige, ser något i fjärran som vi inte vet om det är en båt eller en ö – och fortfarande är vi inte säkra på vad det kan ha varit.

Vi tar en promenad, tittar hänfört och avundsjukt på alla stockrosor som reser sig i all sin ståtlighet ur ingenting. Mäktigt.

Det vackra vädret har lekt kurragömma med regnet, blå himmel med mörka moln. När vi åker ut ur Allinge ser vi snart en ståtlig regnbåge som spänner från en sidan till den andra. Vi jagar den bästa platsen att fånga den färgrika vyn och ser då att ytterligare en spänner över himlen. Vi kör ner i Tejn längs med Nordre Strandvej ner i hamnen och jag tar mig ut ur bilen för att försöka fotografer. det är ju fåfängt, förstås, med en Iphone. Så kliver jag in igen och fortsätter längs med Søndre Strandvej. Stannar vid Kås där sikten är klar och gör ett nytt försök. Men regnbågen, jag -bågarna, börjar blekna bort. Vi når Bornholms kunstmuseum, där vi parkerar och Z guidar mig ned mot vattnet. Nej, vi har inte badkläderna med oss, så det är något annat hon har i sikte. Långa trappor nedför utmanar mitt onda knä och kommer göra det än mer då vi ska tillbaka. Trapporna tar slut och klipporna vid. Där nere, efter en lite krånglig, strapatsrik klättring når vi så Helligdomsklipperne. Fantastiska klippformationer med grottor, där vi kliver in i den fuktiga Sorte grydde, som är hemvist för källarspindeln. Trots att vi går hyfsat långt in möter vi inga spindlar och vi hukar oss för att ta oss ut igen och klättra tillbaka upp mot parkeringen.

Vi stannar till vid en skulptur av en grotesk gris vid muséets parkering och jag uppmanar Z att fota. Barnsligheten går aldrig över. Så fortsätter vi mot Gudhjem, där Z bokat in oss på vandrarhemmet. Hon vet, av erfarenhet, att det är bättre att parkera uppe vid macken för att sedan gå ner den branta stigningen som skär genom fiskebyn, som haft sina svårigheter. Som stormfloden 1872 som ödelade byns hamn, som först blev klar elva år senare. Nu är turism en stor del av näringen, men fiskrökerierna – som länge var hotade på Bornholm –ståtar med både skorstenar och lockande doft och vittnar om att fisket fortfarande har betydelse för invånarna.

På Brøddegade finns det mängder med butiker som kränger en det ena en det andra. Någonstans en bit ner ska nyckeln till vårt boende i vandrarhemmet finnas. Vi släpar på vårt pick och pack, men har lite svårt att komma rätt. Slutligen prickar vi rätt och kan inrätta oss i rummet med utsikt mot hamnen. Det har två trånga våningssängar, så någon tête-à-tête med hustrun blir det inte. Och mina förhoppningar om att läsa ur min medhavda bok kommer på skam, för det är en glipa mellan sänggaveln och väggen, som gör att kudden trillar ner. Rummet är dessutom väldigt kvavt och vi märker att ett öppet fönster inte gagnar ventilationen speciellt mycket.

Vi är sultna och söker efter någonstans att äta. Hittar ett ställe i hamnen, men tvekar. Ett annat par får bordet vi planerat att ta och tackar gentilt.

Nå, vi har på vägen ner från bilen spanat in Gudhjem Bakke, en restaurang med dansk husmanskost varvat med bornholmska rätter. Vi knatar upp för backen, får ett bord av en flink pige och frågar vad vi vill ha att dricka. Snart kommer øl, den joviale hovmästaren tar upp vår beställning: hakkebøf med kartoffler. Vi tjivas med getingarna, som också vill äta vår mat och dricka vår øl. Men vi klarar oss utan stick. Vi låter oss väl smaka och börjar på en kvällspromenad. Z vill ta med mig till campingen där hon och S bodde. Det är skönt med en bensträckare. Campingen, söder om byn, är fylld av boende – tält, husvagnar, husbilar – vi strosar runt lite, går strandvägen tillbaka till byn, vilar lite på en bänk innan vi kommer åter till hamnen.

Vi kikar efter en badplats utan att finna någon. Fortsätter förbi hamnen och hamnar i ett slags skulpturpark. Av alla stenar har människor gjort sina egna statyer. Det är vackert i skymningen. Lite längre bort finns Nørresand havn, där vi upptäcker att det finns badmöjligheter. Men inte nu. Det får vänta till i morgon. Dagen har varit späckad. Från resan från Göteborg ned till Ystad och till Bornholm samt visade på ön fram till Gudhjem. Det får räcka. Vi går till vandrarhemmet, sätter oss i baren, tar en drink, pratar av oss och kvällen tar över tillsammans med mörkret. Det är dags att sova.

Natten är orolig. Av någon anledning har vi stängt fönstret, så den kvava luften har inte cirkulerat alls rummet. Vi sover med meter emellan. Z har kastat av sig täcket. Jag likaså. Någon gång under natten har jag smugit ut i den tända korridoren för att gå på toaletten där lampan tänds automatiskt. Jag gillar inte ljus då jag är halvdrucken av sömn. Min tes är att slipper jag ljuset in i ögon, så får jag lättare att somna. Nå, vi har ingenting att jaga. Jag vaknar först, går åter på toa för en stunds egentid. Z vaknar sakta. Jag har öppnat fönstret och utanför spinner turistbussarnas dieselmotorer. Turistbyn har vaknat.

Vi tar på oss badkläder och ombyte. Promenerar de några hundra metrarna till den norra hamnen, får gå lite balansgång för att komma ut på piren, som skyddar hamnbassängen från vind och större vågor. Jag är först i. Z kommer sedan. En flotte ligger en bit ut. Jag simmar dit. Z kommer efter. Vi poserar. Hon gör förstås den lille havfrue. Vi tar lite tid på oss innan vi kommer åter till vandrarhemmet, där vi klär oss för dagen.

Det serveras ingen frukost, så den får vi ombesörja själva. Det blir på ett litet kafé, som vi upptäcker precis efter att vi noterat en kvinna i folkdräkt gåendes som vore vi färdade i en tidskapsel 150 år tillbaka i tiden. Vid kaféet är det ett liv och ett tjiv. Mängder med människor och fler med folkdräkter. Alla krigar om kaffe, morgonspis och wienerbröd med ettriga getingar.

Vi går in på den lilla gården där folket samlas med sina fina dräkter. Vi frågar dem om vad som är på gång och får svaret att de är ett folkdansgille i Gudhjem, som nu uppträtt för turisterna som kom på morgonen. Ah… vi frågar om det är ok att ta en bild, får ett ja och en fråga om vi inte vill bli en del av folkdanslaget. När vi tackar vänligt nej, vill mannen vi pratar med att vi ska gilla deras Facebooksida. Men när vi väl ska göra det går vi, trots ivriga efterforskningar, bet om att hitta den.

Vid disken stressar den unga serveringspersonalen ikapp med getingarna. Z bestämmer dansktvan morgenmad på sitt vis. Det blir kaffe, ägg, fralla med ost och yogurth samt, lite efteråt, något wienerbröd på danska har lika många betäckningar för var och ett av dem som inuiter har namn på snö.

Vi tackar för oss, går tillbaka för tandborstning och för att packa ned badkläder. Vi ska på utflykt. Vart? Det vet bara Z.

Men först en kik in i en turistbutik, som också säljer kläder. Jag hittar en brandgul keps i linne, som jag inte behöver och därför köper, för ett nedsatt pris, för knappt 500 kronor. Vi är redo att åka, promenerar uppför mot parkering, kikar in i butiker, kliver ut, ett genbrug är öppet och vi tittar in i den expeditlösa butiken. Det handlar om möbler och lite tyger. Vi klämmer, tittar, vrider och vänder. Lockas, men låter allt bero. Vi fortsätter uppför.

Så tar vi bilen ut ur Gudhjem för en dagsresa, som vi inte vet hur lång den ska bli. Jag skrev ju tidigare att landskapet med ängarna, och för all del skogarna, är väldigt mycket Danmark. Men det är också som om ön fått byggstenar från Bohuslän för att färdigställa bygget. Lägg till Halland med de vidsträckta stränderna.

Sädesfälten är böljande vackra, vinden sveper in dem i ett gungande lyster. Vi åker på smala vägar, som korsas av tusen och en cykelstigar med hågade cyklister samt en och annan vandrare med ryggsäck på ryggen. Vi far några kilometer för att nå Øster Lars kirke, en byggnad med anor. Det är den största av Bornholms fyra rundkyrkor och är i sitt ursprung uppförd 1150. Det är en hisnande historia som dessa väggar berättar – genom katolicism till protestantismen, herrars härskarbehov och styrkebesked, krig, nöd och lust. Bornholm slank ju inte ur andra världskrigets klor förrän ett år efter freden i maj 1945, på grund av att Sovjet kastade lystna blickar – och bomber – över ön.

Vi dröjer oss kvar, klättrar upp i den smala passagen upp i tornet, runt i det och ned igen. Går runt i kyrkorummet och andas in allt. Så ut för en promenad i kyrkogården, en titt på gravarna innan vi hamnar i butiken Birk Bornholm. Här kliver man delvis in i en julmarknad, men här finns och tusen och en krimskramsprylar. Z kommer ut med lite juldekorationer och några askar i olika dimensioner.

Vi lämnar julen bakom oss. Z tar ut kompassriktningen. Mot Årsballe, där Z vill ta en bild på mig vid vägskylten. Jo, det är inte bara jag som är barnslig. Men skylten dyker plötsligt upp och passeras till Z:s besvikelse. Snart har vi passerat det lilla samhället.

Fler småvägar och plötsligt är vi vid mynningen av Almindingen, där vi svänger av för att komma längre in skogen, som delvis glesar ut efter en fäfrist. Vi är uppmanade att köra långsamt. Z vet. Jag blir snart varse. Vid en klunga bilar i dikesrenen har folk samlats. Inne i skogen finns en flock bisonoxar. Lite otippat. Vilda lever bison i Europa i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland i ett naturreservat som heter Białowieża. Flocken här är ett försök att få bisonoxarna att utveckla både floran och faunan i skogarna på Bornholm. Ett projekt som startade 2012.

Det är fascinerande att se dessa stora djur i den bornholmska miljön. Vi har respektfullt avstånd, tar bilder, filmar lite i andäktig tystnad. Alla är inte lika diskreta utan vill gärna komma nära. Men vilda djur är vilda. Ytterligare några av människoarten har ingen respekt för fartgränsen utan kör både för bullrigt och för fort.

Hur som helst är det en ynnest att få komma så nära.

Vi glider försiktigt ut ur bisonland och tar sikte mot Svaneke. Det är lunchtid och vi är sugna på att få oss något till livs. Vi lyckas tränga in oss på en smal parkering nära hamnen. Kollar att det inte finns någon bedräglig parkeringsavgift lurande och nöjes oss, fortsätter in mot hamnområdet med sitt pulserande turistliv. Jag tar sikte mot en toalettskylt, får gjort mina ärenden och kommer ut för att leta efter Z.

Vi tar oss ned och ut på en del av piren och stannar vid B’s Fiskeværksted. Här finns det möjlighet till rökt fisk och jag slår till. Rödkryddad, curry och vitmarinerad. Visst, det hade suttit fint med en Svaneke pils och en lille en till, men som chaufför fick det vara. Z väljer frikadeller med remoulad. Allt serveras elegant upplagt. Min alkoholfria øl smakar utmärkt, utanför vårt bord stojar barn, ibland i gräl om någon favoritleksak och vuxna får springa in och styra upp det hela. Kråkorna på himlen samlas i horder för att spana in något att äta. I Svanekes hamn finns möjlighet att bada, med trampolin och hopptorn. Jag är lockad, men Z har andra avsikter. Vi äter upp, betalar och tar en sväng in mot Svaneke centrum.

Det är lätt gjort. Några kvarter bara. Vi hamnar Dagli’ Brugsen, köper øl från det lokala bryggeriet innan vi går upp på torget där Svaneke brygghus ligger, som nu är restaurang och med en chokladbutik invid. Men ingen choklad idag. Bredvid Svaneke Bolcher, alltså karamellfabriken, så det blir några burkar slik innan vi går vidare till andra änden av torget. Där finns exklusiva kläder, även för barn, men vi går ut tomhänta och återvänder ner till bilen.

Vi kör söderut mot Nexø, där vi inte har planerat något stopp. Men i ögonvrån ser vi något om Klunserkongen… ah, en loppis. Vi vänder, kör dit och går in. Det är lite i stil med Kirppu – den danska loppiskedjan som vi fyndat hos fler än en gång – och vi gör vår sedvanliga sondering. Nej, det är inte mycket som lockar. Men… så i ett stånd finns det kepsar och hattar av klass och med stil. Det är uppenbart någon butik som lagt ned eller sålt ut utan att lyckas sälja ut. Storlekarna är dessvärre inte mina, men jag gräver i högen och hittar ändå en blå Stetson – helt ny 80 DKK. På ett annat ställe blir det brandgulspräcklig Stetsonkeps – inte ny – för 80 DKK. Med den i morse blir de tre nya. Jag som inte hade några innan. Vi hinner inte lämna Klungserkongen förrän jag även har Harwood, kortärmad sommarskjorta och en klassisk Mads Nørgaard-tischa i handen. Z är heller inte lottlös. Köper ett gäng garnnystan av prima kvalitet för inga pengar – nästan – alls. Nämnde jag min tomte…? Jo, jag hittade ju en tomte som fungerar som Matrjosjkadockor, ni vet. (Bilderna på kepsar och kläder visar också en brandgul kavaj, men den hittade jag i Rønne på hemvändardagen.)

Vi far vidare med Z som kartläsare. Vidare söderut och, ska det visa sig, till Dueodde, Bornholms sydspets. Här finns både utkikstorn och fyr, men – ska det visa sig då vi kommer hem – även batterier från andra världskriget då tyskarna styrde och ställde och ville bevaka Östersjön kring strategiskt placerade Bornholm. Men vi tar sikte mot förnöjelse, parkerar vid Dueodde Diner & Steakhouse, går träspångarna ned genom skogen mot stranden, den milsvida. Det blåser rejält och vi knatar en bit för att hitta vår plats. Klär av oss och går ut i det långgrunda vattnet med bara horisonten som stopp.

Det är vackert, sanden len, vinden vild, vågorna envetna i sitt repeterande. Jag nöjer mig efter en stund, men Z kliver längre och längre ut. Stannar kvar. Låter sig omslutas av det vilda, vackra, ljuva.

När hon kommer upp och har torkat sig tar vi samma väg tillbaka. Möter envisa folk som inte har vett på att hålla till höger, eller låter sina hundar styr sin väg. Jag är lika envis jag och ”vinner” oftast. Innan parkeringen borstar vi av sanden från våra fötter och sätter på oss skorna. Stannar vid kiosken för en glass, låter oss väl smaka, innan Z beordrar mig till min chaufförsposition för en ny destination.

Nya kringelikrokvägar. Nya fält och vyer. Allt inbjudande. Hon har valt fel väg mot sitt mål, vi hamnar på en grusväg med högt gräs i mitten som slickar Hildas underrede. Så tillbaka på huvudvägen och så småningom in på den väg som leder till vingården Lille Gadegård.

Här finns alltså inte bara vinodlingar utan vintillverkning, som säljs. Man håller sig också med djur, grisar och ankor. En påfågel strosar omkring. Här finns också en restaurang, där det är tänkt att vi ska äta. Vi kikar på vinodlingarna innan vi går in. Jag är hungrig. Z likaså. Det finns en buffé, inte helt billig, men lockande. Jag tycker att vi ska nappa. Z upptäcker att det inte finns mer än en liten lammbit. Resterande kött är nöt och fläsk. Det sistnämnda har hon av hälsoskäl slutat att äta. Hon tvekar, men jag lockar henne ändå till att säga ja. Hon pratar med servitrisen där hon dels får löfte om att den sista lammbiten ska bli hennes och dels av vi ska få reducerat pris vid betalningen. Jag har innan bättrat på flaskinköpen med några flaskor pinot noir i butiken. Dyrt, men ett minne och för någon av höstens middagar.

Vi förser oss, jag tar ett glas vin till maten, men i övrigt vatten. Vi låter oss väl smaka, tar påfyllning. Z hugger även in på den hemmagjorda glassen som dessert. Men där gick min gräns.

Så ska vi betala. I ögonvrån ser vi flickan som lovat oss reducerat pris, men en äldre man tar kommandot och ställer sig bakom kassan. Han slår in summan innan vi hinner blinka, men Z replikerar och nämner löftet om att vi skulle få ett visst avdrag på priset. Han pratar bornholmska, som Z inte förstår. Men det framgår att han erbjuder tio kronor per person. Z ryggar till och säger att vi åtminstone kunde få vinet i avdrag. Han frågar om vi blev mätta för att plötsligt säga att vi inte behöver betala alls.

Jag tycker ju alltid att allt köpslående är pinsamt, men Z är mer garvad i gamet uppvuxen med loppisar, secondhander och antikhandlare där det prutas friskt. Men även hon blir konfunderad. Jag tycker att vi glömmer allt och betalar. Men ägaren, för det är mannen vi talar med, är bestämd. Vi ska inte betala. Vi ska ha en god upplevelse och komma därifrån nöjda.

Nej, han är inte alls otrevligt. Snarare lite full i fan finurlig. Så… vi tackar för oss och går slokörade därifrån för att snart vända på det till ett leende. Han drev hårt med oss och Z, som längtat efter att höra riktig bornholmska fick sig en dos. Hon förstod också hans avsikt. Dels handlade det om att stället stängde, så vi var sist och maten var slut för dagen. Dels skulle vi bära med oss en bra känsla, som vi i vår tur kunde förmedla till andra gäster. Och så blev det ju.

Nu väntade en lång resa hem i ett tilltagande mörker. Men innan skymningen slog till skulle vi passera Årsballe. Snirkliga vägar åter innan vi kommer fram, bild tages vid skylten och orten passeras. Vi hamnar in i det som kallas Kongensmark och vidare in i Rø plantages täta skogar när mörkret blir mer intensivt.

Vägarna är smala och varje möte med en bilist blir trång. Men Z lotsar oss tillbaka till Gudhjem där vårt kvava boende väntar.

Upp och hoppa. Vi har en båt att passa. Men först ett morgondopp i ”vår” hamn. Natten har varit lite svalar med öppet fönster, men badet blir friskt och skönt, för det har ändå varit kvalmigt i natt. Vi köper kaffe och något tilltugg att ha. Det blåser friskt, men det går an.

När Z ringde mig var det på Christiansø, en försvarsfästning öster om Bornholm och så långt österut man kan bo i Danmark. Hon var där på en dagsutflykt med S och blev förtjust. Nu ska vi dit och hon har bokat in oss på pensionatet på ett av sex rum. Vi har ju sett ön som en hägring i fjärran, men väl på båten stiger den som mer och mer verklig. De 18 kilometerna tar cirka en timme med den lilla färjan, som är snudd på full av hågade turister. Vi sitter i kajutan, väljer att inte trängas uppe på däck, och tar en glass.

Väl iland på den lilla ön med den intilliggande ännu mindre ön Fredriksø möttes vi av en guide, som lockade till en guidad tur. Klart vi nappar. Men först checka in på pensionatet och sedan något att äta. Den morgenmad vi fick oss till livs var knappast rustik. Rummet som vi tilldelas ligger mot öster, är ett av sex och är rymligt, nyligen renoverat. Här kommer jag förmodligen att sova så som jag inte har gjort de senaste nätterna.

Solen skiner, men det blåser en hel del på den här vindpinade ön. Uppe på toppen av ön ruvar fästningen och fyren, som nu är museum. Det ska vi senare. Precis som tornet på Frederiksø. Men maten väntar och det blir danskt dejligt: smørrebrød. Jag tar kartoffelsalat og en øl. Vi delar på en macka med en sur, stinkande ost som är ljuvlig. En kaffe som stärker oss ytterligare för promenaden runt ön med guiden. På servetterna står kort information skrivet om Christiansø.

Vi är en försvarlig grupp intresserade som promenerar runt ön. Mycket av det som gavs som information på servetten kommer igen, men också mycket annat. Z plockar något som liknar dill och blir omedelbart förmanad. Man får inte plocka, men däremot går det att köpa frön för att sedan själva driva upp kryddan.

Hon som leder oss runt öarna valde ett stilla liv här istället för på Bornholm, allt för att ducka för stressen. Men av hennes barn är det bara ett barn kvar, de övriga går på det som kallas efterskole; ön tillhandahåller bara undervisning från sex år upp till sjunde klass. Det blir förstås ett speciellt sätt att leva, men danskarna är bra på att vårda sitt ursprung. Här har man inte tummat på att bevara utan att modernisera allt för hårt. Det går förstås ingen nöd på dem, men när höststormarna sveper in och följs av vinterns mörker och kyla… ja, då kan lugnet snabbt börja klättra på väggarna.

Gruppen för guidning löses upp och vi betalar entré för museet på toppen av ön. Det är den danske konstnären Bjørn Nørgaard som ställer ut i Store torn. Under temat ”At tanke med kridt” har inte bara skapat själv utan uppmanar också besökarna att kreera. Mina gubbar kan ni se i bilderna nedan bland de andra ”utställarna”.

Museet visar också Christiansøs dramatiska historia.

Vi hade fått tipset att man, efter att ha köpt vykort, kunde gå till öns postkontor för att där köpa frimärken som sedan skulle stämplas ”Kristiansø”. Men posten hade stängt. Det fick bli en liten souvenirbutik, som också sålde begagnade kläder (Z köpte en fin klänning modell t-shirt), men också tillhanda höll kaffe och sprit. På disken stod några flaskor och jag öppnade korken för att lukta och blev omedelbart tillrättavisad, om än milt. Det är bara han bakom disken som får öppna flaskorna, så säger reglerna. Vi smakar lite, men köper inget. Det blir istället frimärken till de vykort vi har skaffat. 50 kronor per frimärke är hisnande, men det får bli som en kul, minnesvärd grej. Det går utför med posten. En kaffe från stället, förstås, som inte längre (av politiska skäl) säljer americano utan canadian. Det blir också några chokladpraliner för senare bruk och en titt in i det mycket lilla galleriet innan vi tog en promenad runt ön i akt och mening att försöka hitta någonstans att bada.

Men… med mitt onda knä var inte klippbad det optimala och några ställen med stegar fanns inte. Jo, vi såg badare som njutningsfullt simmade i Östersjöns kalla vatten, för på ostsidan var det lä, trots det hårda vindarna. (Ja, se bilden på tvätten som måste ha hunnit torka innan den hamnade på strecket.)

Den korta promenaden gör oss emellertid mer och mer förtjusta i ön och tänk vilken kärleksförklaring från Z, som så starkt ville ha med sin man för att få dela syn- och luktintryck parat med mat, dryck och bad. Vi går åter över den lilla bron som förenar Christiansø med Frederiksø. Nu för att kika in i tornet som vätter mot väster och, förstås, har sin historia.

I en cell (bilden nedan med Z) visar hur Jacob Jacobsen Dampe ( 1790–1867 – dansk förkämpe för demokrati och statsfånge – men också med trångsynt kvinnosyn). Men han satt egentligen fängslad i 20 år (1820–1840) vid ett annat ställe på den lilla ön och har åtminstone en sten med hans namn placerad utanför huset där hans cell var belägen i källare.

Vi tar efter det en lov runt den lilla ön och hittar en badplats, som närmast rister i blåsten, men där det också liksom bildas en lagun som mildrar de vildaste vågorna. Dit ska vi.

Med badkläderna på oss och ombyte i famnen knallar vi, efter ett kort besök på vårt rum, tillbaka till västsidan av Frederiksø. Nu går det raskt och havet omsluter oss. Där jag är snabbt i tvekar Z. Men väl upp och ner några gånger är det hon som är i vattnet mest. Hon har sitt knep. Först ett snabbt dopp under protest. Upp för stegen. Ett nytt dopp, då kroppen har vant sig. Kanske är det först vid tredje eller fjärde försöket som vattnet är tillräckligt behagligt för att stanna i. Men då blir det länge.

Platsen är magiskt vacker med vinden som driver på vågorna från Bornholm och Gudhjem, som syns i fjärran.

Vi tar tid på oss. När vi sedan går upp passerar vi Pølseteltet, som inte alls är något tält men en samlingslokal. Vi anlände ju på tisdagen, kom till Bornholm söndag kväll. Nu får vi reda på att just denna afton var klassiska danska bandet TV-2 (lyssna här!) här och underhöll i denna Christiansø- och Frederiksøbornas samlingslokal. Bandet, som hållit på sedan 1981 och kommer från Århus, har vissa släktskap med favoriterna Kliché från samma stad. Det med Lars Hug, som jag håller högt och där vi såg hans avskedskonsert för några år sedan på Vega i Köpenhamn. (Läs om den spelningen här!).

Jo, det är inte bara vi som har fått en kärlek för denna danska ostliga utpost. Även TV-2 har det och har sedan många år varit gäster här. Nu, ska det sägas, hade vi inte haft något för om vi kommit hit på söndagen. Spelningen var enkom för de boende – cirka 90 – på ön.

Det har varit en intensiv dag. Från den arla morgonstunden till den afton som nu är. Trots den stadiga frukosten med smørrebrød med det hela satsade vi på en middag att njuta av. Det blir torskrygg för mig. Någon hönsgryta för Z. Rødgrød med fløde, som är en tungvrickande efterrätt att beställa, till dessert. Det smakar dejligt. Vi sitter utomhus, i lä, för vinden pockar på uppmärksamhet. Fortfarande är sommarnatten ljus. Det är skönt och jag är med den bästa, trivs i stunden och räkningen som kommer blundar vi för.

Så kommer natten och vi sveps in i det skira mörkret, låter persiennerna var öppna och möts av morgonen, som kommer smygande. Det är en ny dag.

ONSDAG

Vi kliver upp. Smyger iväg. Nej, nej, inte för någon springnota. Det hade inte varit lönt och är aldrig något jag rekommenderar ens för spännings skull. Vi tar sikte mot badet vid bryggan som vi funnit. Vädret är oroligt. Öarna har ännu inte riktigt vaknat. Vi har några timmar på oss innan färjan kommer för att ta oss till Gudhjem.

Vi passerar åter den lilla bron som leder oss över från Christiansø till Frederiksø. De vinpinade trädgårdarna, dit befolkning fraktat jord påse för påse för att sedan odla blommor, örter och grödor, söker solens värme. Vinden ligger hårt på från väster. Jag klär av mig i min nakenhet. Z är mer försiktig och behåller sin baddräkt på. Vi är ensamma. Vattnet är vilt, friskt och omfamnar oss. Så sätter vi oss i lä i vindskyddet. Håller om varandra eftersom vi håller av varandra.

Nu dags för frukost i den vackra matsalen i pensionatet. Vi är först på plats. Kniper ett bord vi fönstret. Snart kommer de andra gästerna. En barnfamilj, ett par med en bäbis och ett äldre par. Det finns mat så det räcker. Vi förser oss med kaffe, juice, bröd med pålägg, ägg, croissanter… Vi har en lång dag framför oss.

Så går vi upp och packar vår lätta packning. Tackar rummet för att ha tagit väl om hand om oss. Går ner för att betala. Lämnar packningen i hallen för en sista vända. Det lokala bryggeriet öppnar vid tio. Vi hinner köpa några flaskor øl.

När vi kommer dit, några hundra meter från pensionatet, så är det stängt. Hm… märkligt. Vi står där en stund. Men tiden rinner. Zeba ringer på. Efter en stund kommer en kvinna, som säger att de öppnar om en liten stund och frågar ”Vad är klockan?”. Vi uppmärksammar henne på tiden och hon ber om ursäkt. Vi, eller jag, köper tre flaskor øl för dyra pengar. Men det får bli minnet av Christiansø en höstkväll hemma.

Så tillbaka till packningen och betalningen av boendet. Vi tackar varmt för oss, tar vårt pick och pack för att gå ner till hamnen, som ligger väderskyddad och det var förstås därför som öarna blev ett populärt ställe för först fiskare och sedan militären.

Vi väntar på färjan, men oroas av skylten som varslar om att den ska komma klockan två. Har vi missuppfattat? Jag går upp på muren för att spana mot Gudhjem och det vilda havet för att se om det kommer någon båt. Men… nej. Så småningom närmar sig ett litet fartyg för att växa. Jodå, man håller tiden. I hamnen har det blivit liv och rörelse. Saker ska lossas och lastas. Folk ska med. Men vi är inte så många. De flesta som kom med den nära nog passagerarfulla båten när vi kom återvände med kvällsturen.

Vi går ner i kajutan och sitter där vi satt då vi kom till Christiansø. Färjan lämnar land, passerar ut på öppet hav och herregud så lynnigt det är. Vågorna växer sig höga, suger tag i båten. Upp och ner. Upp och ner. Vi håller fast oss och försöker fästa blicken långt bort. Vågorna slår in mot kabinfönstren, så väck igen. En rörelse som upprepas.

Vi känner en oro i magen, men tröstar oss med att resan bara är en timme. Snart närmar vi oss Gudhjem och höjden från Bornholm lindrar blåsten. Vi kommer säker i hamn, men har lite sjöben och molande magar. Det lägger sig.

Så uppför den branta backen till Hilda, som troget väntar på oss.

Vi tar turen tvärs över. Söderut. Mot Åkirkeby där det finns några secondhander som ska frekventeras. Vi parkerar vid kyrkan. Lägger p-skivan i vindrutan, visa av tidigare färders misstag, och knatar in på Kirkens korshær. Det finns mycket porslin och glas, blandat med husgeråd. Väldigt lite kläder. Ett toalettbesök blir det för Z och – långt senare – för mig. Vi kommer ut tomhänta men med rena händer.

På Jernbanegade (jo, det fanns järnväg på Bornholm, men den lades ner 1968) finns Danmission Op Shop. Men även där kammar vi noll. Ned mot Torvet ligger Sparloppan – allt är på promenadavstånd – ett loft ovanpå ett Spar. Här finns mängder med prylar. Allt från möbler, tavlor till kläder. Men priserna är lite si så där för mycket. Vi strosar runt en stund, men avviker utan att ha handlat något.

Nu har de oroliga magarna lagt sig, men istället har hungern infunnit sig. Mitt emot parkeringen ligger Åkirkeby Grillen. Vi går dit. Det sitter ett gäng där redan. En annan fyr har satt sig för att driva sina slantar ur den digitala plånboken in i en spelmaskin. Vi beställer flæskestegsburgare och någon dricka. Mättande och gott. Vi tackar för oss, går mot bilen och styr mot Rønne där färjan ska ta oss mot Ystad och Sverige för vidare hemfärd.

Z har tagit ut riktningen mot några secondhander där, för vi har tid att döda innan vi ska ställa oss i kön för färjan. Först ut Genbrugsbutikken, men den har stängt. Nästa Røde kors, där Z fyndade en serie böcker av Jens Henrik Jensen. Tänk att få läsa thrillers på danska! Hon hittar lite annat också, men jag går ut tomhänt.

Som av en slump upptäcker vi Frelsens Hærs Genbrug och smiter in där efter att ha parkerat bilen. Det är inte mycket som fångar mitt intresse. Men på vägen ut fastnar blicken på en hängare bakom disken. En skinande, brandgul kavaj. Jag kikar närmare på den. En Gant i fantastiskt skick och passande storlek. 200 danska kronor. Jag slår till. Visst, jag vet att Samuel, min skräddare, måste fixa längden på ärmarna. Men det här är en unconstructed kavaj helt i min smak. (Scrolla upp för att se bilden på den.)

Vi åker in i Rønne. Parkerar och går lite secondhandpromenader. Z hittar en badrock. Jag ingenting. Men känner mig å andra sidan nöjd. På Snellemark, där vi parkerat, står en vacker Citroën 2CV, som fotograferas flitigt. Begripligt. Den svenskregistrerade, gula, välvårdade bilen sticker ut. Stilmässigt skulle den klä mig. Men att köra den och hålla den vid liv…? Nej, tack.

Det är dags för färjan. Bilarna har samlats med en timme till avfärd. En fantastiskt snyggt lackad Volvo PV smyger in i kön. Jag tassar ut för att ta en bild av den med färger som minner om New York-taxi.

Jag hinner gå på toan innan kön börjar rulla och vi kör ombord på färjan. Bakom oss kommer PV:n och jag pratar med kvinnan som kör och mannen som är hennes sällskap. Bilen visar sig vara från 1965. Alltså en 544, som slutade tillverkas just det året.

Jag berömmer bilen, förstår förarens skånska. Inga problem. Men passageraren talar en rotvälska nästa som om han jävlades med mig. Jag sveps tillbaka i minnet till pingstafton 1980 i Lund, då raggare från Staffanstorp bröt sig in i lägenheten där vi i Kai Martin & Stick! bodde ett spelningar där och i Malmö. Jag slogs sönder och samman. Två killar åkte fast. Ingen för misshandeln. ”Varför?”, frågades det i rätten. ”Vi skulle försvara oss mot punkarna”, var svaret.

Kanske tillhörde han en av dem. Jag skakar av mig olustkänslan. Fortsätter upp till en plats där vi kan fördriva tiden innan vi kommer iland vid sextiden.

Sveriges sydkust närmar sig. Av det oroliga havet märker vi inte mycket på den stora färjan. Vi anländer och köar oss ut ur Ystad och mot Malmö. Vid Lomma kör vi av. Hungern har gjort sig påmind. Burger King får en påhälsning. Hamburgerhaket har en godisbutik och Friskis & Svettis som grannar. Say no more.

Vi fortsätter norröver. Kommer hem innan kvällningen. Packar ur. Jag fick se Bornholm. Tack, älskade Z.

Foton: KAI MARTIN och ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG