Liket Lever- och Cortexgitarristen Gert Svensson har gått ur tiden, 69 år gammal. Foto: KAI MARTIN
Vi lever i en skymningstid, min generation. En era där den utmätta tiden möter det defenetiva. Så har ett liv slocknat. En vän sedan 45 år. En människa som varit självklar har klivit in i skuggorna.
När nyheten kommer via ett SMS om att Gerth Svensson, legendarisk gitarrist i Liket Lever och Cortex, har klivit ur tiden blir jag bestört. Beskedet har i sin tur kommit via Henrik Venants Facebooksida, är konfirmerat, men inte desto mindre sorgligt.
Gerth Svensson och jag var inte bara årskamrater. Han några veckor äldre än jag. Vi var också generationskamrater på ett alldeles särskilt vis, så som det blev med oss som trädde in i punkkretsarna i Göteborg 1977/1978.
Det var förstås också stora skillnader. Han, en av de tuffa killarna från Kålltorp, må ha haft en hård yta. Men hans hjärta var varmt. Han rörde sig i Freddie Wadlings kretsar. Var en del av dennes redan då ikoniska skapande, det som utgick från detta märkliga epicentrum för skalvet på Kaggeledstorget i Freddies överbelamrade etta med pentry.
Gerth Svensson var tyst, ståtlig, trygg. När han greppade gitarren var det för att vara effektiv, i ett med rytmen, i ett med larmet. Han var inte ekvilibristen, svävade inte ut i några solon. Han svävade överhuvudtaget inte ut. Han var förankrad i musiken på samma sätt som jag upplevde att han var i verkligheten.
Vi delade scen på Sprängkullen 7 oktober 1978. Vi i Stick! gjorde vår första spelning. Koma Jesus, förlagan till Liket Lever, gjorde (väl) sin enda spelning. Man stötte på varandra. Pratade med varandra.Det fortsatte så.
När Cortex spelade in i Lundaton våren 1981 var jag på plats och blev inviterad att medverka. På så sätt kom Gert Svensson och jag att förenas på samma album, Cortex ”Spinal injuries”, producerat av Henrik Venant. Det blev en milstolpe inom svensk postpunk. Ett album som fick en nyrelease med extraspår våren 2015 där Gert Svensson tillsammans med Cortexmedlemmarna Freddie Wadling och Uno Wall fick sitt och signera skivor på Bengans.
Cortextrio. under Record Store Day i april 2015 gavs albumet ”Spinal injuries” åter ut. Cortextmedlemmarna Gerth Svensson, Freddie Wadling och Uno Wall fick signera på Bengans – nu har samtliga avlidit. (I bakgrunden The Mannequins of Deaths gitarrist Per Svensson). Foto: Kai Martin
Men det var ju framför allt vid sidan av scenen vi träffades. Då på 80-talet alltmer sällan. Livet tog ju sådana vägar. På 90-talet blev det familjeliv, för att med Svensk Punk 25 på Vågen 4 oktober 2003 bli ett slags klassåterträff.
Med många var det som om tiden stått still. Det blev också en insikt om att jag delade mycket med människorna kring den svenska punken i allmänhet, kring den i Göteborg i synnerhet.
Konsertbesökare. Gerth Svensson och jag – med Adam Wladis i mitten – på Brända Barns spelning på Liseberg 2016. Foto: KAI MARTIN
Gerth Svensson och jag kom att träffas kanske främst på spelningar i vår hemstad, men också på Crippas cafe då den forne Attentatbasisten öppnade sitt vattenhål i Majorna för tio år sedan. Han skulle medverka i Cortex återförening i oktober, även det 2015. Den comebacken som skrinlades av dunkla orsaker. (Jag skrev om det här.) Av comebackplanerna med Cortex blev det istället The Mannequins of Death, som reste sig ur askan för en spelning på Truckstop Alaska samma kväll återföreningen skulle ha hållits. Alltså resterna av det som skulle varit Cortex, men utan Freddie Wadling. Bland medlemmarna Gerth Svensson, som med bandet fick en sejour som varade i nära tio år.
Ut ur tiden. Gerth Svensson, längst upp till vänster, med The Mannequins of Death – ett av många band som han medverkade i. Foto: PRESSBILD
Det blev musik som spelades in med bandet, som kan höras här och en spelning på Skeppet 18 november då Gerth Svensson inte kunde medverka. (Skrev om spelningen här.)
Han medverkade även i Glo, det 1978 så unga punkbandet från Åsa, som 2018 gjorde en återförening med ambitioner långt från nostalgi (läs här). Det passade Gert Svensson, som utan att förneka sin historia hellre tittade framåt.
Nu har han tagit sitt sista ackord, det som nu med den larmande rundgången ringt ut. Han är saknad.
Som rörelsens poesi. ”Cross” görs med en dokumentär närvaro av Göteborgsoperans Danskompani. Foto: TILO STENGEL
Göteborgsoperans Danskompani har en positiv vana att skämma bort sin publik. ”In-action” med dansverken ”Cross” och ”Spirit willing” är inget undantag. Hör får man väsensskild dans och uttryck från Danskompaniet, som fascinerar med sin kroppskontroll, sin elasticitet och takt i en lätthetens kraft.
Inledning på koreografparet Antonio de Rosa och Mattia Russo, de som växte upp i ett liten by utanför Neapel, är fantastisk. Istället för sedvanliga rörelseexplosion för sig dansarna i ultrarapid – undantaget Sofia Sangregorio (tror jag det var), som ensam skapar en kontrast de första modiga minuterna av rörelsernas nära stillhet. Det är outsläckligt fascinerande och man behöver blinka några gånger för att se att de andra fyra, fem på scenen verkligen är i rörelse.
Scenen är en parkering utanför en köpcenter. Kundvagnar, påsar, vardagens stress möter skeende på parkeringen; trasiga människor, droghandel, de som är på väg hem efter dagens arbete. Det är skymning. Skarpa strålkastarljus mot de stigande nattmörkret. Det är som modern amerikansk fotokonst eller från något av Edward Hoppers distinkta verk, som snapshot från den stilla verkligheten.
Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans Danskompani upphäver inte bara tyngdlagen, de är också motoriska utan gränser.Som i ”Cross”. Foto: TILO STENGEL
Med Alejandro da Rochas elektroniska, suggestiva, utfrätta musik växer intensiteten. Med den också skeenden på scen. Nära nog hela ensemblen förenas i en otroligt snyggt koreograferad dans med kundvagnarna, som ur någon scen från någon Ester Williamsfilm.
Genom hela ”Cross” finns en utstuderad dramaturgi, där plötsligt de inhängande staketen öppnas till Nina Simones starka ”Sinnerman”. Som om dansarna illustrerar något slags frihet, fria från köphetsens och vardagens bojor. Allt är böljande symmetriskt, rytmiskt skickligt och över hela ”Cross” med en kroppskontroll som är hisnande. Dansarna upphäver inte bara tyngdlagen, de är motoriska utan gränser. Det är outsläckligt fascinerande.
Samspel. I ”Spirit willing” är det inte bara ett ljuvt samspel mellan dansarna och musiken utan också James Proudfoots briljanta ljusdesign. Foto: TILO STENGEL
I David Raymond och Tiffany Tregarthen (den sistnämnda även kostymdesigner) verk ”Spirit willing” utgår man från den ensamma individen. I ett fantastisk spel med ljusdesignern James Proudfoot – något av det läckraste jag har sett på scen – möter vi Zander Constant ensam hukande under strålkastare som stryker ovanför honom. När övriga i ensemblen smyger in från och ur skuggorna sömlöst är det som en hop mobbare. Men i spelet mellan solitären och kollektivet uppstår någonting berörande, en känsla av gemenskap och tillit. Det finns scener som skickligt iscensatta att det inte bara ser ut som dansarna svävar utan som om de också kommer ut från ingenting. Det är ett trick värdig Joe Labero, gjort med en bedräglig enkelhet och känsla för rytmens säkerhet i en poetisk rörelse.
Jo, återigen går man från Göteborgsoperan med en känsla av tacksamhet över att ha ynnesten att få uppleva så enastående stark nutida dans som den som Danskompaniet bjuder.
”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, världspremiär 11 oktober 2025. denna recension baserad på föreställningen 29 oktober.Spelas även 2 och 5 november.
”Cross”:
Koreografi: Antonio de Rosa och Mattia Russo.
Kompositör: Alejandro da Rocha.
Musik även från Nina Simones ”Sinnerman”, Mr Misters ”Broken wings” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Mozarts ”Trollflöjten”.
Scenografi: Amber Vandenhoeck.
Kostymdesign: Luca Garini.
Ljusdesign: David Stokholm.
Medverkande: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Valentin Durand, Victor Duval, Clàdia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Da Young Kim, Ivo Mateos, Dominci McAinsh, Augist Palayer, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urges, Johanna Wernmo, Xavier Williams och Joonatan Zaban.
”Spirit willing”:
Koreografer: David Raymond och Tiffany Tregarthen.
Kostymdesign: Tiffany Tregarthen
Videodesign: Eric Chad.
Ljusdesign: James Proudfoot.
Kompositör, arrangemang och musikval: BranislavJanošević.
Medverkande: Olivia Blanche, Zander Constant, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Ange-Clémentine Hiroki, Jiwan Jung, Victor Ketelslegers, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Aishwarya Raut, Duncan Schultz, Danielle de Vries, Josephine Weise och Amanda Åkesson.
Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.
Utmanar och vågar. Jenny Soovik tar Paperwing mot nya utmaningar och under när hon bjuder på albumet ”Age of Pisces” som en föreställning med sångare, musiker och dansar i Annedalskyrkan 8 november. Foto: KAI MARTIN
Med förra albumet ”String fling” (2023) tog Jenny Soovik, eller hennes artistiska alias Paperwing, stora steg artistiskt. Det som nådde sina definitiva höjder med spelningen på Stora Teatern i september 2023.
Nu är hon tillbaka med nya utmaningar och under med sitt album ”Age of Pisces”, som kommer spelas i sin helhet i Annedalskyrkan 8 november. Förutom orkester kommer dansare, sångare och kör finnas på plats för föreställningen.
– Jag kallar det kaxigt för en popopera, säger hon.
Hon är ambitiös, Jenny Soovik. Ingenting i hennes skapande visar på någonting annat. Följde man hennes Instagramsida paperwingmusic så kunde man under våren 2023 se hur en Marie Antoinettliknande karaktär växte fram. Med det kom senare informationen om att en föreställning – ja, mer det än en konsert – skulle hållas på Stora Teatern i Göteborg. Den 8 september samma år hade en fullsatt salong förmånen att se ett musikaliskt under. För egen del något av det mest storartade jag har sett och hört. (Läs om det här!) Även om musiken på albumet ”String fling” tillhörde höjdpunkterna 2023 var detta något helt extra utöver det vanliga.
Sakral plats. Jenny Soovik har valt Annedalskyrkan för sitt nya projekt ”Age of Pisces”. Foto: KAI MARTIN
Nu ska alltså Paperwing anta nästa utmaning. Med albumet ”Age of Pisces” (release 31 oktober – tyvärr bara digitalt) överträffar hon åter sig själv. Med föreställningen i Annedalskyrkan 8 november, två år och två månader efter undret i Stora Teatern, ska hon också spänna bågen ytterligare till det yttersta.
– Den här föreställningen är kaxigare än den förra, erkänner hon.
– Jag är en visuell person som inte bara gör musik utan också målar. Nu ska jag också dansa.
Jo, hon var inne på koreografi med ”String fling”. Ett resultat av mötet med ryska dansaren och koreografen Liza Penkova det inspirerande året 2023.
– Hon jobbade på Balettakademien med dans till min musik. Hon fick med dansare därifrån till ”String fling” på Stora Teatern.
De båda har fortsatt jobba ihop. Från att då bara gjort mer gester än dans har Jenny Soovik nu utforskat dans sedan ett år. Inte bara har samarbetet med Liza Penkova fortsatt intimt och intensivt. Även det med Xenia Kriisin, kostymdesignern som skapade den fantastiska Marie Antoinettekreationen, har fortsatt.
– Hon är också musiker och tillsammans med Sara Aaberg har de skapat kreationerna till föreställning i Annedalskyrkan, förklarar Jenny Soovik.
Storslaget.Föreställningen ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 blev något utöver det vanliga med Paperwing i en kreation signerad Xenia Kriisin, som hon nu åter jobbar med. Foto: KAI MARTIN
Jo, det ska bli storslaget igen. Ambitionen är hög, viljan stark. Hon som är uppvuxen med musik – mamma Elisabeth Engdahl musiker (mest känd som saxofonist i Kurt Olssons Damorkester) och pappa Thomas Gustafsson jazzsaxonist (Lina Nyberg Band, Bitter Funeral Beer Band, Beches Brew med flera).
– Ja, jag har haft musik omkring mig. Men också varit på otaliga jazzkonserter med musiker i flanellskjorta, säger hon liksom för att markera att hennes vilja är något mycket mer då hon står på scen.
Hon förklarar idén med ”Age of Pisces”:
– Jag har velat förstå hur världen funkar, säger hon.
– Så jag har läst och lyssnat. Allt från forskning till kvantfysik, men också visdomslära, som taoism och buddhism och i viss mån religion. Jag är också fascinerad av astrologi och tarot, vad det säger om verkligheten. Där finns också något vackert… jag tycker tarotkort är vackra och astrologin med stjärnorna och rymden. Allt sammantaget blev som en berättelse.
Jenny Soovik berättar att skapandet närmast har gått sömlöst sedan projektet med ”String fling”.
– Jag kan inte pausa. Jag vilar lite grand, men sedan börjar att snurra. Det är som om något vill ut.
Albumet ”Age of Pisces” är tänkt som just ett klassiskt album med tolv spår.
– Ja, det var viktigt. Nu blev det i och för sig tretton spår eftersom en ouvertyr kom till, men den räknar jag som spår noll. Med tolv låtar blir det som en klocka.
Det blir också den musiken som är på albumet som kommer spelas – från start till mål. Men på scen blir det med det hon kallar sitt team. Hon säger sig vara välsignad med kreativa människor omkring sig där alla bidrar, oavsett om det är dansare, körer, sångare eller musiker.
– Det är fantastiskt. Jag kom i kontakt med konstnären Tilde Hedvig och frågade om hon ville måla min musik. Det har blivit tolv tavlor plus omslaget till albumet. Hon kommer ställa ut i Lilla Kapellet i Annedalskyrkan i samband med föreställningen.
Nej, hon har ingen större budget till att göra det här. Egentligen ingen alls. Ett stipendium har tickat in. Men en hyfsat stor biljettförsäljning kan det bli något att dela på för de inblandade. Men här handlar det om kärleken till Paperwing och det projekt hon har skapat.
– Jag har inga pengar, men alla ställer upp. Det är fantastiskt och inte klokt.
Det verkar som att allt faller på plats. När hon sökte spelplats för ”Age of Pisces” kom Anndedalskyrkan på tal.
– Jag har haft kyrkor i tankarna och tänkt att nästa projekt ska bli i en kyrka. Så skickade jag en förfrågan till Annedalskyrkan och fick svar från Ludvig Lindelöf (präst i kyrkan, min anm) efter en kvart och ville vara samarbetspartner. Han visade sedan ha beröringspunkter med podden ” Myter och mysterier”, som jag har lyssnat sönder. Så det kändes som ”meant to be”.
Med spelplatsen klar kom nästa utmaning. Den hur ”Age of Pisces” skall bli live och hur det kommer att låta.
– Jag kallar det för en popopera. Kaxigt, jag vet. men jag googlade opera och vad det står för – att använda musik och visuell performance ihop – och kände att det stämde. Det tar jag. Så tänkte jag att jag ville ha solister, så det blir fyra starka solister. Top notch i branschen, alla från Göteborg. Jag ville också ha med en kör och fick kontakt med Mara körensemble. De svarade efter fem minuter.
Luttrad. Jenny Soovik har hög ambitionsgrad för sina projekt, men media är dåliga på att nappa, trots storslagenheten i det hon gör med Paperwing. Foto: KAI MARTIN
”Age of Pisces” har alltså alla förutsättningar att bli något extraordinärt. Personligen är jag helt övertygad om att det blir en ny konstnärlig fullträff för Paperwing. Men att ni ”bara” får läsa om det här är sorgligt. Till ”String fling” gjorde meriterade musikjournalisten Per Sinding Larsen ett inslag, men först efter konserten. Nu ekar medier som Sveriges Radio, Gaffa och Göteborg-Posten med tystnad.
Jenny Soovik är luttrad.
– Inför det här projektet har jag lagt ner media, säger hon.
Men visst har hon och hennes presskontakt försök. Med tystnad som svar. Eller ghostad, som det kallas på 2020-talet.
Märkligt, om ni frågar mig. Jenny Sooviks Paperwing är musik för en plats större än Sverige.
– Kanske därför, säger hon med ett vemodigt leende.
Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.
På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.
Varmt, roligt och innerligt. Lisa Nilsson med band bjuder på en kram med sin konsert. Foto: KAI MARTIN
Draken Live, Göteborg.
Publik: Knappt fullt (andra konserten för dagen).
Bäst: Rösten, svänget, mellansnacket…
Sämst: Det var väl lite synd att inledningsvis skratta bort ”Himlen runt hörnet”.
Fråga: Är Lisa Nilsson Sveriges mest angelägna artist just nu…?
När jag kom hem sent kvällen 8 mars 2020 var det för att möta min hustru som backade ifrån en kyss. Hon var i samtal med sin storasyster i Köpenhamn med orosblick. Jag som var fylld med kärlek och värme efter en fantastisk konsert med Lisa Nilsson (läs här) på Lorensbergsteatern bestämde mig för att sova på vinden. Pandemin hade blåst in med kraft. Min hustrus oro, men sin sjukdomsbild, gjorde att vi levde isolerade från varandra under några månader. Satt vid samma matbord, men långt ifrån. Längtan efter varandra var stor. Det skulle dröja innan vi fick covid. Vi har klarat oss. Alla har inte gjort det.
Lisa Nilssons konsert var den sista på lång tid. Därefter släckte Sverige ner. Fem år sedan! Man minns det knappt.
Hon hade gjort bejublade föreställningar på Rival i Stockholm med sin ”Lisa – kvinnan som jag”, som nu var tänkt att åka på turné. Planen var att spela in. Det skrinlades. Sveriges artister – och de som jobbade runt dem – fick en sur frukt att bita i under restriktionerna. Nu har vi skakat oss det mesta, men har hamnat i meningslösa krig, narcissister till makthavare, fortsatta flyktingströmmar och en avgrund mellan de som har och inte har.
Lisa Nilsson är en av få svenska artister som inte duckar för detta. Samtidigt som hon är djupt engagerad via sina sociala medier är hon också privat. Med detta också kreativ. I våras kom ”Uteblivna vi”, som förmodligen är årets svenska album. Den är omfamnande, reflekterande, lekfull, vemodig och stark. Allt detta tar hon med när hon nu åker på turné i en ömsint förpackning med ett gäng fantastiska musiker.
Hon ställer ogenerat fokus på detta hennes senaste album. Musiken tassar på groovfullt som i ett tempo satt av Lou Reeds ”Walk on the wild side”. Det smeker, retar och pockar på uppmärksamhet. Arrangemangen är sublima, rika och ljud och ljus är i ljuv harmoni. Till detta Lisa Nilssons röst, som vågar, leker och är rikt fruktig. Hon sjunger helt enkelt mästerligt. Utan att ta i visar hon på melodiernas styrka och texternas kraft.
Hon har ju också, sedan just ”Lisa – kvinnan som jag”, utvecklat mellansnacket. Det är en konst i sig och hon är rolig, allvarlig och omfamnande. Kanske är det en utveckling av just hennes uttryck på sociala medier, där hon ju förutom att vara engagerad i exemeplevis folkmordet i Gaza också tillåter sig att vara privat. På scen blir det inga politiska pamfletter, inga slagord. Men ingen som känner kan undgå skärpan i det hon säger, som hon förenar med en inte så lite del med privata reflektioner om sitt eget liv.
Det blir två timmars lysande underhållning en söndag med storartad musik i ett avslappnat format.
Lisa Nilsson, Draken, Live, Göteborg. 26 oktober 2025. Denna recension baserad på den andra av två konserter samma dag.
Bandet: Mattias Torell, gitarrer och sång, Jesper Nordenström, klaviatur och sång, Jonas Kulhammar, saxofoner, tvärflöjt och sång, Johan Lindström, pedal steel, gitarrer och sång, Per Lindvall, trummor, Kansan Zetterberg, kontrabas, elbas och sång, och Lisa Nilsson, sång och slagverk.
Låtlista:
Silverregn
Återvänd till mig
Var är du min vän?
Det säger ingenting om oss
Uteblivna vi
Sången om oss
När kärleken tar slut
Och jag älskar dig
Full måne
Låt mig värma din frusna själ
Du kom inte närmare
Livet är en cykeltur
Mysteriet deg
Säg det igen
Himlen runt hörnet
Viola
Kvinnan som är jag
Långsamt farväl (extranummer)
Försökte tycka om dig
Turnén startade i Malmö 3 oktober. Kvar på turnén är Greve, Danmark (30/10, Århus, Danmark (31/10), Köpenhamn (1/11 – två konserter – och 2/11), Karlstad (7/11), Oslo (8/11), Stockholm (Göta Lejon 16/11 – två konserter), Luleå (27/11), Skellefteå (28/11), Umeå (29/11) och Sundsvall (30/11). Planerade konserter 2026 är också Mariehamn, Åland (24/2), Helsingfors (25/2) och Reykjavik (27/2).
Förvirring. Den intensiva uppsättningen av Tjechovs ”Måsen” på Göteborgs stadsteater lämnar mig i förvirring. Foto: OLA KJELBYE
I Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” har alla eller ingen huvudrollen. Det törstas efter kärlek till sin nästa mer än till den som står en närmast. Lockelser, olycklig kärlek och oförmåga att kommunicera, desperation.
I Yana Ross uppdaterade version befinner vi oss i ett nu. Texten refererar till 2025, men scenografen Zane Pihlströms gård mer ekar från något farm i mellanvästern med silor som fallossymboler i det erotiska spelet.
Allt startar i något slags pantomimliknande med de nio i ensemblen föreställande idisslande, gloende kor, som snyggt och humoristiskt koreograferat paraderar in från kulissen. Som för att förstärka den loja, lantliga stämningen där pjäsen har sin början någon vecka innan midsommar.
Mia (Emelie Strömberg) sliter på gården som hon och hennes syster Paula (Stephanie Hayes) förvaltar åt den stillasittande, inte så mobila Pär Sörensson (Johan Gry). Simon, den drömmande fritidsledare (Vincent Grahl) är upp över öronen förälskad i Mia, som i sin tur är olyckligt kär i den unge dramatikern August (Emil Ljungestig). Han som sin tur har ett gott öga till Nina Al-Bahri (Nora Sadayo), den unga, vackra godsägarflickan med skådespelarambitioner. August mamma Irene (Victoria Olmarker) är en skådespelare med en dalande stjärna, som lever med sin framgångsrike, tystlåtne och upphöjda författare Maximilan Stenberg (Yngve Dahlberg). Hon i ett ständigt krig med sin son i en balansgång mellan kärlek och hat, som gör sonen förtvivlad… ja, självmordsbenägen. Gång efter annan söker sällskapet efter August, som sorgsen rymt.
Har jag glömt någon…? Jo, Jörgen (Robin Stegmar), gynekologen, som är gift/sambo med Paula. Hon förtvivlat förälskad i honom. Han en gammal häradsbetäckare som fortfarande inte kan hålla fingrarna i styr.
Ja, vi har en intrig som kan ge dramatik och Yana Ross vilar inte på hanen. Här har var och en i ensemblen att göra med sina karaktärer. Det är frejdigt målade, om än ett nedstrippat persongalleri från originalets fjorton till nio. Johan Grys Pär är trankilt skapad, en åldrad man med hippiefrisyr och begynnande demens. Det tycks mig som Johan Gry har hittat nya, spännande vägar i sina gestaltningar det senaste, varav detta är ett av dem.
Emilie Strömberg kan som få spela trumpen, sluten och sorgkantad. Hennes Mia blommar aldrig, blir aldrig desperat eller utåtagerande. Hon är bara självklart deppig. Så blir Stephanie Hayes syster Paula hennes självklara ackompanjemang och motklang. Även hon mollstämd, vacker och skir, som inte vill annat än att genomströmmas av sin mans kärlek. Där Robin Stegmars Jörgen kontrasterar som en sorglös gamäng. Lämnad åt sina lustar, en jovialisk man med en schlager eller hitlåt i mungipan för att förstärka sina repliker.
Det största dramat utspelar sig mellan mor och son. Victoria Olmarkers Irene kämpar med sin status som diva, väl medveten om att hennes glansdagar är över. Förtvivlat – och dominant – håller hon fast vid sin kärlek. Men hon kan heller inte ta att hennes sons skapande och spirande kreativa kraft utmanar sambons författarskap. Maximilan som avfärdar unge August i en enkel, utmanande armbrytning. Yngve Dahlberg är denne kulturman, den cementerade, som är fixerad vid sin kreativitet. Skapandet formar honom snarare än tvärt om. Det blir en rätt fyrkantig, om än roande roll. Så kommer Nora Sadyos yrväder till Nina in, beundrande och flörtande. Men den relationen som uppstår dem emellan hamnar i kulissen, vilket är lite synd. Precis som Simons relation med Mia.
Jo, ”Måsen” lyfter högt med karaoke med både Queens ”Bohemian Rhapsody”, Robyns ”Dancing on my own” och en explicit hiphoplåt som jag inte kan identifiera (mycket pussy i texten) , midsommarfest med folkdräkter och dans, snapsvisor, samlag (påklätt), musik, tjo och tjim. Här saknas inte intensitet, men i det yviga saknar jag resonemanget.
Med denna andra aktens intensiva start faller tyvärr ”Måsen” hastigt. När Robin Stegmars Jörgen förvandlar Alphavilles ”Forever young” till en sorgepsalm kunde det ha varit finalen. Men ytterligare varv dras, inte till pjäsens fördel.
På något märkligt sätt upplever jag denna Yana Ross uppsättning som reminiscenser från Pontus Stenshälls tid som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Då då bågen spändes, men träffsäkerheten inte alltid var den bästa. Så sprakande teater, men också förvirring.
”Måsen”, Göteborgs stadsteater, premiär 24 oktober 2025. Spelas till och med 13 december.
Fritt efter Anton Tjechov.
Översättningg: Lars Kleberg.
Bearbetning för Göteborgs stadsteater: Yana Ross och ensemblen.
Regi och video: Yana Ross.
Scenograf: Zane Pihlström.
Koreograf: Mia Hellberg.
Kostymdesign: Frida Fredriksson.
Maskdesign: Gunilla Bjerthin.
Ljusdesign: Max Mitle.
Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.
I rollerna: Victoria Olmarker (Irene), Emil Ljungestig (August, hennes bror), Pär Sörensson (hennes bror), Nora Sadayo (Nina Al-Bahri, dotter till en rik godsägare), Stephanie Hayes (Paula, förvaltare åt Pär), Emelie Strömberg (Mia, hennes syster), Yngve Dahlberg (Maximilan Stenberg, författare), Robin Stegmar (Jörgen, gynekolog) och Vincent Grahl (Simon, fritidsledare).
Jovialisk och närvarande. Ed Harcourt gillar att vara nära och överraska sin publik. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Några få hundra.
Bäst: Att han utan tvekan bjuder in sin publik till låtar till nya albumet ”Orphic” som kommer om några veckor.
Sämst: Att han inte förklarad varför han brutit tre revben.
Fråga: Ska vi vara glada att Ed Harcourt inte har blivit en Axl Rose…?
Han är åter ensam på scen. Ackompanjerad av sitt keyboard, munspel, akustiska gitarr, elgitarren och de tre – eller är det fyra – mikrofonerna, som bidrar till detta milda sjöslag på scen. På ett och ett halv år har britten Ed harcourt gästat Göteborg – och Sverige – tre gånger. Senast med band. Gången innan dess – april 2024 – på Jacy’z vid foajékonserten var det fullkomligt lysande med gästspel av Peter Jöback, bland andra. Då hade han dessutom spelat i Foggy Days, skivbutiken i Mölndal och delat sång med Peter Jöback på Draken Live under samma dag. (Läs om det här!)
Nu är han alltså åter ensam på scen, men är snabb att invitera den utspridda publiken som prydligt sitter vid matsalsborden med en distans som vore det fortfarande pandemiska restriktioner.
Det är ett test. Hur kan Kajskjul 8:s showscen fungera för en konsert av den här typen? En spelning som skulle satts på väsentligt intimare Slussen, Orust, hamnade här. Tack för det och tackar som frågar, scenen fungerar utmärkt för en konsert som den här.
Ed Harcourt är en rastlöst själ, men också hjärtevarm. Han är en singer/songwriter med en berättelse som en räv bakom örat för varje sång. Han inleder med att ursäkta sig med att vara jetlaggad och ha tre brutna revben. Varför det sistnämnda får vi inte veta.
Så inleder han på elgitarr med ”Under the still and lonely sky”, låten som kommer inleda kommande album ”Orphic” (kommer 20 november) och ännu inte är utgiven. Djärvt, men helt i linje med hans skapande. För även om han är mångfacetterad i sitt skapande finns det en linje i låtskrivandet som är lätt att följa.
Han följer upp med ”Something in my eye” (från ”Here be monsters”, genombrottsalbumet 2001), som han förklarar är en av de första han någonsin skrev och då på sin brors gitarr och i ett öppet E. Växlar över till keyboard, blottar stolt sina vita strumpor – som en hyllning till Joe Jackson, den brittiska sångaren och låtskrivaren från new wave-eran – som har inskriptionen ”My cat is my therapeut”. Jo, det är trivialt och jovialiskt där låtarnas djup får stå i kontrast till mellansnackets underhållande trams. Som att han blivit ”trollad” av Portisheads Geoff Barrow. ”I don’t know why!”
Det blir, inte som en ursäkt, en hel del fokus på låtar från ”Orphic”. Men fem stycken – ”Under the still and lonely sky”, ”A ghost walked throgh me”, ”By the light of the silver morning”, ”Low spirits” och första extranumret ”Patron Saint of restless dreamers” – är ju inte förfärande mycket. Dessutom famnar låtarna väl in i repertoaren och faller inte utanför ramen.
Ed Harcourt bjuder på musik från hela karriären, men utelämnar favoriter som ”Shanghai”. Å andra sidan bjuder han på ett exklusivt set som visar upp hela hans fantastiska brokighet. I nya ”By the light of the silver morning” bjuder han upp en kvinna i publiken att spela tamburin, vilket sker med största möjliga respekt och rymt. ”Low spirits” tillägnas Marianne Faithfull, som avled i januari i år, och Strange beauty” tillägnas Lars Bodén (Ådalsbandet och arrangör som tagit hit Ed Harcourt de senaste åren).
Allt avslutas med, som på Jacy’z, att Ed Harcourt lämnar all elförstärkning och mikrofoner på scen för att sjunga ”El magnifico” ute mellan borden. Så försvinner han efter 21 generöst spelade låtar. Igen. En nära två timmar innehållsrik och värmande konsert är över.
Ed Hardcourt, Kajskjul 8, Göteborg, 23 oktober 2025.
Modigt på gränsen till galet. Josh Wharton vill nå toppen av Jirishanca i Anderna. Det kräver sina utmaningar. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL
Banff Mountain Film Festival firar 50 år nästa år. Den lilla skidorten med knappt 8000 invånare i Alberta, Kanada sprider äventyrares budskap med sin filmfestival och nöjer sig inte med den som hålls på orten i november.
Efter ett urval av filmer så sprids dessa dokumentärer om de som vågar till galenskapens gräns till andra i världen att kittlas eller lockas, eller kanske till och med utmana ödet. Något som skett med tillägget World Tour sedan 1986.
I Sverige och övriga Norden håller resebyrån Pathfinder travels (ja, äventyrsinriktat och inom de genrer som Banff Mountain Film Festival vurmar för: bergssport och bergsupplevelser).
Det är en filmfestival, i år på Draken i Göteborg 19, 20, 21 och 22 oktober, som snabbt säljer slut oavsett de 18 gånger som visas på de tio orterna från Malmö till Gällivare. Jo, äventyr lockar. Oavsett om man är en som själv väljer sina utmaningar eller för att kittlas av dem och inse att, tack, nej, det här kommer jag aldrig göra.
Ja, för vad är det som driver en del människor till sitt yttersta? Som offrar kroppen besinningslöst för att nå det högsta, längsta, brantaste? Jag kan redan nu sägas att de filmer som jag såg i kategorinRed (det finns också Blue) inte gav något svar. Men de är inte mindre fascinerande för det.
Svindlande höjder. Med risk för sitt eget liv kör Emil Johansson från Trollhättan sin slopstyle. Foto: STERLING LORENCE
Kvällen inleds med ”Anytime – cali (tour edit)” (2024) och Emil Johansson, som kör extremcykelsporten slopestyle och utför färder som är rent hisnande. Det som ser ut som improvisationer under färderna är inövat, men också rent livsfarligt. Nyligen kraschade han vådligt, något som kunde ha tagit hans liv (läs här). Under knappt sex minuter får man följa hans trick, det ena efter det andra. Allt utfört med bravur. Men i längden blir det, faktiskt enahanda. Ja, imponerade. Ja, djärvt och vågat. Men jag hade hellre fått infolierat intervjuer med trollhättekillen om vägen till den utvalda färden.
Spring i benen. Courtney Dauwalter är en mästare på att springa långt. Foto: JULIEN RAISON
Courtney Dauwalter är en ultralöpare som verkar sakna slut. Hon springer helt enkelt till hon kommer i mål. När hon ska ut och jogga kan det vara för en tur på två timmar eller sex. Fötterna väljer väg. i ”A team sport” (2024) följer man den nu 40 åriga löparens väg 2023 mot att bli den första tävlande att klara en så kallad trippel crown i ultralöpning under loppet av några månader. Hon sprang Western States, Hard Rock och Ultra-Trail du Mont-Blanc. Samtliga tuffa race, som springs på ett närmast omänskligt vis i tiotals mil. jo, hon har spring i benen, men också en mental styrka och ett driv som fantastiskt. Men, som titeln antyder, hon är inte ensam. Trots de extrema ensamloppen krävs det uppbackning av ett team där bland annat hennes man ingår.
Kommer upp sig. Ian Elliott, 72 år, började klättra i sen ålder, men hans driv får honom att fortsätta uppför. Foto: MOLLY JOHNSON
Det är aldrig försent att komma upp sig. Fråga australiern Ian Elliott, nu 72 år, som på allvar började klättra i 50-årsåldern och inte har slutat sedan dess. Tvärt om har hans utmaningar ökat och med en daglig dos träning håller han kroppen igång för att ta sig an de mest svårforcerade klippor. I ”Ian” (2024) får man både vardag och äventyr. Men de dryga åtta minuterna räcker inte riktigt till. Jag skulle velat veta mer om honom och hans målbild. Men visst är det sött med hans fru, som uppmuntrar och backar honom, som vore hon en klassisk brittisk, om än australisk, hemmafru från 60-talet som serverar honom te. Snyggt mot slutet där man hastigt får se hur filmande har gjorts gällande de bergklättrande scenerna
Utför på Sydpolen. Xavier de Le Rye tar med sin bror och dotter till Sydpolen för lite skidåkning. Foto: CHRISTOPHE THORESEN
Varför göra det lätta för sig då det finns de svåra vägarna mot äventyr. Inte nog med att Xavier de Le Rye vill att hans dotter, 18 åriga Mila, ska utmana sina rädslor. Hon som älskar skidåkning i hemma Pyrenéerna behöver utmaningar extraordinära. Därför får hon tillsammans med sin farbror Victor åka med till Sydpolen. Naturligtvis sker det med segelbåt från Eldslandet via det beryktat stormiga Draksundet för att komma till isberg och den sydliga kontinentens djärva natur. Ingen i den franska familjen är sjövana och man räknar stoiskt sjösjukan och dess effekter. Men med sitt team med skeppar kommer de fram till en bedövande vacker natur. Nu kommer utmaningarna där man ska komma i land och sedan bestiga berg för att hitta de bästa utförslöporna för de båda bräkande bröderna och den slalomåkande tonåringen. Nej, hon får inte de galnaste vägarna nedför, men tokiga nog ändå. Men hon övervinner sin rädsla med hjälp av sin far och han i sin tur får utlopp för sina utmaningar. det skidas nedför de brantaste stup – över 50-gradigt – och nedför isbergs oberäkneliga is. Med pingviner som förvånade åskådare utför de tre de mest hisnande nedfärder. Även valar och späckhuggare gästar de nordliga gästerna, som också passar på att dyka i det kristallklara vattnet. Ett besök på en ukrainsk (!) meteorologstation ger också klara bevis på det som världens politiker blundar för i skrämmande accelererande takt: den globala uppvärmningen. På Sydpolen går det fortare med höjda temperaturer än någon annanstans.44 minuter långa ”Of a lifetime” (2024) är vacker, intagande, galen, roande och berörande med fin final med firandet av Milas födelsedag och Radioheads ”Exit music (for a film” som passande finalmusik. Beröm också till filmandet. Fotot här är bedövande vackert.
Nej, jag är ingen vän av bergklättring. Jag får svindel bara av att titta på och filmer om bergklättrare är läskigare än en skräckfilmer. Men ”Jirishanca” (2024) är nära 32 timmars fascination om bergklättraren Josh Wharton och hans partner, hårdrockaren Vince Andersons färd uppför otillgängliga peruanska toppen Jirishanca, som mäter 6000 meter. Den excentriska Josh Wharton (inga sociala medier eller smarta telefoner) har försökt tidigare, men hundra meter från toppen blev omständigheterna för svåra. Nu var det dags igen. Det är klättring upp till ett basläger, hopp om rätt väderförhållanden och sedan vidare uppför för att forcera utskjutande klippor, isformationer – se bilden överst – och hitta rätt linje mot toppen. Även här är filmandet en konst, som jag gärna skulle ha fått presenterat mer. Och, upp kom de, men ner…?
Även här hamnar den globala uppvärmningen i centrum. Glaciärerna och den snötäckta toppen krymper oroväckande snabbt. Det konstaterande har gjort att Josh Wharton, efter turen till Anderna, valt att klättra i berg närmare där den nu 46-årige amerikanen bor.
Miljömedveten. Chris Rubens kör ekologisk odling och väljer miljömedvetet när han åker skidor. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL
Även i ”Farming turns” (2024) hamnar miljötänket i fokus under 25 minuter. För äventyraren och skidåkaren Chris Rubens blev en resa till Grönland för cirka tio år sedan ett uppvaknande. Med på resan, som primärt skulle ge utmanande skidåkning, fanns en forskare som mätte snön och hur den påverkas av den globala uppvärmingen. Det fick honom att omvärdera hur han själv lever och snart blev han en självlärd bonde med inriktning på ekologisk odling. Skidåkningen har han inte slutat med, men väljer sina resor med omsorg i närområdet och nära familjen.
Förenande. Mamma Elisha McArthur får med sin tonårsdotter och mamma på en vindlande flodfärd. Foto: SARAH HAMILTON
Ensamstående mamman Elisha McArthur med dottern Charlotte, en utmanande gothdrottning i tonåren, lever som flottguide utför djärvt vindlande floder. I ”River mamma” (2024) kämpar hon för att få med sin mamma och bångstyriga dotter på en förenande flodfärd. Charlotte har inte åkt flotte med sin mamma på många, många år och är inte överdrivet förtjust i att följa med. Men resan blir av. Det är en roande film, som kanske hade mått bra av att fått vara fem minuter längre än sina drygt tio.
Utför. Cyklisten Fabio Wibmer är tillbaka för utmaningen med loppet the Streif. Foto: BANFF MOUNTAIN FILM FESTIVAL
”The streife” är ungefär lika kort (3.21) som ett cykellopp nedför alpernas branta backar är. Full fart. Vi får följa 30-årige österrikaren cyklisten och youtubern Fabio Wibmer som är tillbaka i sadeln och på snön utför i det mest legendariska av cykellopp Streif i österrikiska Kitzbühel. Här där normalt sett skidåkare kastar sig utför för maximal teknik och fart tar sig alltså cyklister sig an samma utmaning – på snö! Svindlande. Men, jo… allt kostar och jag förstår sponsring. Det här är mest en reklamfilm för ett känt österrikiskt energidrycksföretag.
Jag är ingen äventyrare. Bortsätt från min fortsatta passion att spela hockey och stå i mål i olika konstellation. Visst, jag har haft min beskärda del av äventyr, men inga så djärva så att det hade platsat i Banff Mountain Film Festival. Gick Caminito del Ray och besteg Gibraltar (läs om det här) i våras, vilket resulterade i en skadad menisk, som nu är opererad. Nu dröjer det ett tag innan jag är på is för nya utmaningar.
Men Banff Mountain Film Festival är värd att kika på. Oavsett om man vill anta liknande utmaningar eller bara, som jag, nöja sig med att sitta i biosalongen och skaka åt huvudet åt tokigheterna. Missade förra årets festival, men såg den 2023. Om den kan du läsa om här.
Plågsam. Backa Teaters uppsättning av ”Fear” spelas skrämmande kort efter skolskjutningen i Örebro i februari i år, men vågar ta upp ämnet med autentisk skärpa. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Skolskjutningen i Örebro den 4 februari i år sliter fortfarande med att läka sår, skapa förståelse för vad som hände och hitta orsaken till det brutala dådet. Det som begicks av en 35-årig svensk man med dunkla motiv, som förutom att ta sitt eget liv först mörade tio människor med olika bakgrund. De som kommit för ett bättre liv från krigsdrabbade Afghanistan, Syrien, Kurdistan, Eritrea, Somalia, Bosnien-Hercegovina… De som var på Campus Risbergska för utbildning eller för att arbeta. Skytten skadade ytterligare sex allvarligt och traumatiserade oändligt många fler.
Bara månader efter denna brutala händelse sätter Backa Teater upp ”Fear”, Mohammad Al Attars pjäs. Som en spegel av det fruktansvärda dådet och andra som skett i Sverige och övriga världen. Det är djärvt, på gränsen till dåraktigt. Men gjort med stort allvar och djup med en driven uppriktighet att försöka förstå, förklara och se utan att blunda.
Det är en smärtsam uppsättning av en ensemble som inte tummar på dramatiken, som naglar fast sin publik – från 15 år och uppåt – från start. Då, då Aram (Adel Darwish) kommer in med en blodindränkt t-shirt där Emil (Bakri Wazzan) smetar ”blod” i ansiktet på honom. Allt har redan hänt. Vi kommer följa före, under och efter i en sinnrikt, känslostark dramatisering.
Här möts rasism, inte bara från svenskt håll utan också mellan invandrargrupper. Här blommar ungdomlig kärlek, Romeo och Julia-likt, mellan Aram, kristen, och Laila (Sharzad Rahmani ), muslim. Här frodas psykisk ohälsa där Emil sluter sig framför ögonen på en förtvivlad mamma Sandra (Anna Harling). Här möts vardag hand i hand med trauma. Här blottläggs den ensamme utredaren Fredrik (Rasmus Lindgren) och hans pusselläggning för att förstå gärningsmannens motiv.
Med Ludde Falks videoprojeceringar bjuds en närmast dokumentär känsla, som med Emils möte med vapen, uppmuntrad av den jaktintresserade pappan (som senare visar sig ha gått bort när Emil var 16 år). Eller med polismannen Fredriks sökande efter orsaken till skjutningen.
Denna växelverkan mellan nu och då sker rappt och intensivt i en stark dramaturgi. Dånande metal av Hypocrizy skiftar till radiomusik som Daniel Lemmas ”If I used to love you”. Om det inte är Kristina Issas soundtrack med toner från Syrien. Bissande Al Charifs scenografi är genial med den gigantiska skolskåpsväggen som, bland annat, sinnrikt förvandlas till ett kök med en entrédörr att komma ut och in genom.
Det här är en föreställning som behövs, för diskussionen om skolskjutningen i Örebro bör eka länge än i ett land som med den nya politiken öppnat för en främlingsfientlighet och skuldbeläggande som är kuslig. Med det en ökande rasism, fattigdom och segregation.
Ja, ”Fear” är en djärv uppsättning, men absolut inte dåraktig. ”Fear” behövs, skrämmande nog.
”Fear”, Backa Teater, urpremiär 17 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen den 21 oktober. Spelas till och med 12 december.
Av: Mohammad Al Attar.
Översättning: Jasim Mohamed.
Regi: Omar Abusaada.
Scenografi och kostymdesign: Bissande Al Charif.
Ljusdesign: William Sjöberg.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Komposition: Kristina Issa.
Ljuddesign: Simoeon Pappinen Hillert.
Videodesign: Ludde Falk.
På scen: Adel Darwish (Aram), Eleftheria Gerofoka (Karin, Arams mamma), Bakri Wazzan (Emil), Anna Harling (Sandra, Emils mamma), Sharzad Rahmani (Laila), Rasmus Lindgren (Fredrik, poliskommissarie) och Kristina Issa (musiker samt diverse roller).
Vilsen. Daniel Adolfsson gör musikern Jack som förlorar allt inom ett dygn i pjäsen ”Bad boy”. Foto: PER LARSSON
Det börjar med en audition, som slutar i en katastrof och utvecklas till en pjäs som skulle kunna bli en utmärkt film. I Daniel Adolfssons monolog ”Bad boy”, där han spelar musikern Jack, får man följa en ung man med ett stort självförtroende och en lika stor bristande självinsikt. Hans band splittras, han satsar på en solokarriär, men tvingas spela på barer för inkomstens skull. Där föraktar han sin publik, konstaterar bittert att flickvännen lämnat honom. Kvar finns hunden, som är världens fulaste. Han som inte ens gillar hundar får ett tröstande sällskap. Han förlorar sitt jobb, dumpas av sin älskarinna, som inledningsvis var hans terapeut (som han inte hade råd med), vilken blir tillsammans med hans förtrogna på baren där han jobbar. Forna flickvännen är på väg att gifta sig med det gamla bandets gitarrist. Han som var Jacks bästa vän, men sedan splittring inte hörts av. Så dör hunden. Sa jag att Jack dricker för mycket…? och naturligtvis dyker upp på forna flickvännens bröllop.
Jo, det är en underhållande, bluesig timme som Daniel Adolfsson bjuder på under en förtätad timme. Denna hans monolog, väl författad på engelska, är rapp utan att vara stressad. Daniel Adolfsson ikläder sig, förutom rollen som Jack (med amerikansk brytning), andra karaktärer under resans gång. Han förställer rösten, ändrar kroppshållning, gör en gest för att förstärka, ett förfluget ord som raskt målar en karaktär, håller en dialog vid en dejt… allt skickligt iscensatt. För det blir i slutändan ett rikt persongalleri som bjuds. Emellanåt förstärkt av låtarna som Jack gjort och spelar på sin svarta, akustiska gitarr. Allt presenterat från en avskalad scen med bara en matta, en barstol, gitarrstället och gitarren i ett strålkastarljus som skiftar beroende stämningen.
Jack är en hopplös figur. En loser där katastroferna kommer att kanta hans väg och väl alltid har gjort det. Någonstans är det en vandring på livets stig på väg mot något slags insikt likt den som Holden Caulfield gör i JD Salingers fantastiska roman från 1951. En pjäs för millennials. Här ekar ensamheten i takt med misslyckandena, men den där inledande audition blir vägen mot något nytt.
”Bad boy” är fortfarande ett work in progress. Djärvt har Daniel Adolfsson tagit sikte mot teaterfestivalen Edinburgh Festival Fringe i augusti nästa år. Jag tror att den kommer att bli uppskattad där. Men jag skulle också gärna se ”Bad boy” som film.
”Bad boy”, Teater Trixter, premiär 6 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 oktober. Spelas på Teater Trixter under Kulturnatta 24 oktober och fortsatt med sikte på Edinburgh Festival Fringe i augusti 2026.
Av och med Daniel Adolfsson, som också regisserat.
Hyllning. Med ”Bjarne hyllar Totta” sträcker Bjarne Lundqvist ut en hand till Totta Näslunds låtskatt och fascineras. Foto: KAI MARTIN
Fjärås bygdegård.
Publik: Snudd på fullt (knappt 300)
Bäst: Inledande ”Sex fot under” är fullkomligt lysande.
Sämst: Jag förstår varför, men extranumret tar fokus från temat.
Fråga: Är det egentligen inte oförskämt att sjunga så bra när man fyllt 80 år…?
När Alf Robertsons (1941–2008) ”En flisa av granit” kom 2009 var det på sätt och vis orsakat av mig. Denna hans sista album kom att produceras av Björn Olsson (ja, låtskrivaren som tillsammans med Håkan Hellström skapat en gäng svenska musikaklassiker). För när jag något år innan Alf Robertsons bortgång intervjuade honom (det kan ha varit den sista) nämnde han att Björn Olsson skulle spela in med honom. Det visade sig att det hade den forne Union Carbide Productions-/Soundtrack Of Our Lives-gitarristen ingen aning om förrän han läste min intervju i GT. Det gjorde att han ringde till Alf Robertson, som nöjt sa ”Jag visste att du skulle ringa, för visst vill du?”. Det blev ett fint album och när Håkan Hellström spelade på Scandinavium för snart 15 år sedan gick han och bandet på till ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg”, stod och vinkade till publiken innan allt drog igång. En oerhört fin entré.
Men varför i hela friden skriver jag om detta när det handlar om Bjarne Lundqvists hyllning av Totta Näslund…?
Jo, jag kom att tänka på ovanstående, för när den forne Flamingokvintetten- och Streaplerstrummisen nu är på en mindre turné med sin konsertserie ”Bjarne hyllar Totta” skyller han på mig. Anledningen är att jag för tre år sedan gjorde en intervju i Göteborgdirekt (läs här) med honom och låtskrivaren Steve Eriksson apropå samarbetet Lundqvist–Eriksson (lyssna på dem här!). Där skriver jag ”I duon delar de båda på sången till Steve Erikssons låtar. Här får Bjarne Lundqvist blomma som sångare, ibland tangerande Totta Näslund, och Steve Eriksson som kompositör.” Detta har har fastnat hos Bjarne Lundqvist, legat och gnagt fram till i våras. 1 april skulle Totta Näslund (1945–2005) fyllt 80 år, en och en halv månad fyllde Bjarne Lundqvist 80 år.
Han som stod oceaner från Totta Näslund, framför allt under det politiserade 70-talet då Totta sjöng i banden Nynningen, Nationalteaterns Rockorkester och deltog i Tältprojektet. Ja, det var skillnad på progg- och dansband.
Bjarne Lundqvist har förklarat att han ”hatat” Totta. Starka ord, som ska ses i förmildrande omständigheter. Det är heller inget som sägs från scen. Men det nämns här för att förklara aversionen han haft för Totta Näslund. Men så började han alltså, på grund av min förflugna referens, att lyssna på Totta Näslunds soloalbum (2005–2006 – det sista postumt). Detta skedde alltså i våras och sedan har det gått undan. För tycke uppstod. Framför allt gillade Bjarne Lundqvist Dan Hylanders kompositioner till Totta, men också Pluras, Ulf Lundells och Mauro Scoccos bidrag till densamma.
Snart väcktes idén om att Bjarne skulle sjunga Totta och där är vi nu. Med turnéstart 4 oktober i år i Mimers hus i Kungälv är han nu ute och spelar med sitt Hyllningsorkestern. Ett gäng slipade dansbandsmusiker, som kan sätta färg på musiken.
Det är en vacker tanke, som inte stannat vid en idé. Bjarne Lundqvist är all in i det här. Bygger upp konserten som en föreställning med mellansnack och en snygg väv av Tottas låtar och musik som Bjarne själv har gjort.
Inledning är hisnande bra. Efter ett kort malande intro kliver han på den fina scenen i Fjärås bygdegård till applåder. När han greppar mikrofonen och låter rösten ljuda i Mauro Scoccos ”Sex fot under” – från ”Totta sex – bortom månen och Mars” (2002) – står det tydligt: Bjarne Lundqvist menar allvar.
Nej, han sjunger inte Tottas låtar som vore han Totta Näslund. Det behöver han inte. Bjarne Lundqvist har sin egen karaktär, väljer att tolka låtarna från sin årskamrat och göra dem till sina. Han sjunger fantastiskt och utan att vara förmäten imponeras jag över att rösten är så stadig, ren och stark. Karl’n ‘är ju trots allt åttio. Men ingenting sådant som ålder bekymrar den gamle dansbandsveteranen.
Det finns en beundransvärd patos i sången och varje låt är väl vald efter Bjarne Lundqvists kynne och liv. På så sätt blir det en personlig resa i Tottaland som trots allt gränsar till Bjarne Lundqvists egna erfarenheter.
Han väver också in musik från sin egen solorepertoar. Fina ”Om du vågar”, som Peter Lundblad (1950–2015) skrivit till Bjarne Lundqvist, är som temat till en film. Den är utsökt orkestrerad, men visst hör jag ett stråkarrangemang i fantasin. Det blir även musik från karriären, som han fortfarande håller vid liv, med the Mule Skinner Band och samarbetet med Steve Eriksson.
Med ”Bjarne sjunger Totta” får inte bara Totta Näslunds musik nytt liv. Det blir också som en försoningsgest där Bjarne Lundqvist visar att musiken det spelat, bakgrunder de delat och med det scener är rätt lika. Det finns en ton av country i låtarna Totta sjunger, den genre som ligger nära dansbandsmusiken. När Bjarne Lundqvist några gånger deklamerar texterna till låtarna han ska sjunga är han djupt imponerad av scenerna som texterna bjuder. Texter som visar – och nu är jag måhända fördomsfull – livet bakom dansbandens glättighet. Händelser då musiken tystnat och bara en gäst är kvar i salen, som i Dan Hylanders ”Aldrig så ensam (Marianne)”. Eller när ”Mil efter mil”, Pluras låt till ”Totta 2: hjärtats slutna rum” (1996), inte bara blir Tottas resa utan också Bjarnes. Eller, för alldel, ”En clown i mina kläder” (Tottas debutalbum ”Totta” 1995).
Bjarne Lundqvist har varit en slitvarg i musikens och publikens tjänst. Spelat på hart när varje dansställe och scen i Sverige från karriärens början på 50-talet till nu. För Totta Näslund var det likadant. Han var aldrig för fin för att spela på en pizzeria längs E45 om så krävdes. Så att Bjarne Lundqvist väljer Fjärås bygdegård är inte bara för att han har en faibless för bygdegårdar i allmänhet, det ger också ”Bjarne hyllar Totta” en autenticitet. En kärlek och respekt till både musiken och till publiken. Det är imponerande med denna spelglädje och vilja att dela med sig, som Bjarne Lundqvist har.
Jag inbillar mig att den buttre Totta Näslund, som aldrig var snar till beröm, nickar gillande i sin grav där på Västra Kyrkogården i Göteborg. Han tänder en cigg, kisar med ögonen och säger: ”Det var som fan! En dansbandskille som sjunger mina låtar!”.
”Bjarne sjunger Totta” med Bjarne Lundqvist och Hyllningsorkestern. Fjärås bygdegård 19 oktober 2025. Showen spelas även i Skepplanda bygdegård 31 oktober.
Bandet: Jörgen Flach (keyboard, dragspel och sång), Thord Lundqvist ( ja, Bjarnes son, trummor och cajon), Håkan Jonasson (gitarrer), Bertil Broddéus (basgitarrer) och Martti Jäsklid (gitarrer och sång) samt, förstås, Bjarne Lundqvist (sång och congas).
Låtlista:
Sex fot under
Lögner och porslin
Maria (är detta allt vi har…?)
Femton minuter
Om du vågar (Peter Lundblad-låt till Bjarne Lundqvist)
Den röda klänningen
Jag har väntat natt och dag (the Mule Skinner Band-låt)
Mil efter mil
En dåre som jag
Kom ge mig lust (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Där ännu nyårsdagen sover
Paus
Sommarens sista servitris
Men bara som min älskade väntar
Mycket vill ha mer
Aldrig så ensam (Marianne)
Lev väl (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Stort att vara liten
Inte för kärleken (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Vi möts igen (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Allt jag gör dej
En clown i mina kläder
Vad har du under blusen, Rut? (extranummer)
Fotnot: Samtliga låtar är från Totta Näslunds soloalbum om inget annat anges.
kaimartinblog 