Författare: Kai Martin

Gastkramande på Gest

Posted on av Kai Martin

Teater:

GHOST STORIES

Rysare. Gothenburg English Studio Theatres senaste uppsättning ”Ghost stories” utmanar publikens rädslor. Foto: LINA IKSE

Sedan 2005 har Gest (Gothenburg English Studio Theatre) utmanat den göteborgska publiken med sina uppsättningar på engelska. Lovvärt och ett sätt för en teatervan svensk publik att vidga sina sinnen.

Med ”Ghost stories” gör det lite extra allt. Som titeln antyder är det en invitation till spökhistorier och kittlande av publikens rädslor. Dr Philip Goodman (James Hogg) är professor i parapsykologi och håller en föreläsning inför publiken som sina rön. Jo, det är engelska på hög ekvilibristisk nivå. Tungvrickande och underhållande, med James Hogg förtjust i rollen, som något av en Leonard Sachs, konferenciern i klassiska tv-programmet ”Good old days” (1953–1983). Han frågar publiken om hur många som tror på spöken (hälften) och senare hur många som upplever något övernaturligt (färre). En inledningsvis stökig grupp gymnasieelever fastnar direkt (jag var alltså inte premiären 29/10) och naglas sedan fast under de cirka 85 minuterna som föreställningen tar att spela.

För att förklara sin tes har professor Goodman tre vittne, som var för sig får berätta om sina upplevelser: nattvakten Tony Matthews (Bradley Gardner), tonårsflickan Simone Rifkind (Maria Busurca) och mäklaren Mika Priddle (Kristina Bränden Whitaker). Det blir i princip fyra monologer, professorns föreläsning inräknat, skickligt iscensatt av både det som berättas och gestaltas och scenograftrions, Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia, snillrika lösningar. Till det Betty Wallingfords kostym rekvisita och mask.

Var och en av de tre vittnena har sina berättelser. Nattvakten, som försöker bibehålla sin manschauvinistiska attityd, men är ett rö för vinden efter sina upplevelser. Tonårsflickan som ljuger om det mesta för sina föräldrar, inklusive att hon inte klarade uppkörningen men nu är ute och kör pappas bil mitt i natten. Den ständigt buy mäklaren som tillsammans med sin flickvän väntar barn, ett förlopp med komplikationer.

Nej, det går inte att skriva i sak handlingen. Till det är den allt för raffinerad. Men skådespelarna kramar ur sina roller till minsta svettdroppe med närvaro, inlevelse och trovärdighet. Uppsättningen är en utmaning för publiken, oavsett om man tror på spöken, det övernaturliga eller inte, med förvecklingar och plötslig dramatik som skapar denna gastkramande uppsättning. Gothenburg English Studio Theatre bjuder med ”Ghost stories” på en föreställning som tas emot med skräckblandad förtjusning. Koncentrationen från publiken går att ta på, anspänningen under föreställningen är total och det är en befrielse när ljuset tänds i salongen och gråvädret i Göteborg väntar utanför med sin verklighet.

Ghost stories, Gothenburg English Studio Theatre, premiär 29 oktober. Spelas till och med 3 december.

Av: Jeremy Dyson och Andy Nyman

Regissör: Gary Whitaker.

Scenografi: Anthony Charles Heads, Ger Olde Monnikhof och Diblik Rabia.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karl Wassholm.

Kostym, rekvisita och mask: Betty Wallingford.

I rollerna: James Hogg, Bradley Gardner, Maria Busurca och Kristina Bränden Whitaker.

Omtumlande dans på Göteborgsoperan

Posted on av Kai Martin

Dans:

HAMMER

Stark, roande och fascinerande. Alexander Ekmans ”Hammer” svämmar tillsammans med Göteborgsoperans danskompani över inte bara på scen utan i salongen i en fascinerande föreställning.

Foto: LENNART SJÖBERG

Att Göteborgsoperans danskompani tillhör några av de främsta är inte svårt att förstå. Gång efter annan har den konstnärliga ledaren Katrín Hall lockat till sig ledande koreografer som utmanar Danskompaniets skickliga dansare. Nu är det svenske koreografen Alexander Ekman som bjudits in för en helaftonsföreställning, som från start tumlar om och väcker sinnena. Han har till sin hjälp samarbetspartnern Mikael Karlsson, den i New York boende kompositören, som skickligt spänner över musiken som minner om David Sylvians låtar, filmkompositören David Arnold storvulna och böljande musik och Philip Glass rytmiska kompositioner, men med en egen signatur. Lägg till danske designer Henrik Vibskovs sinnesutvigdande kreationer, Joakim Brinks ljusdesign och dramaturgen Carina Nildalens insatser och man får något för sinnena.

Göteborgsoperans stora scen tas snart och effektivt i besittning. Danskompaniet bildar en kollektiv helhet i symmetri och rytmisk elegans hos de drygt 30 dansarna. Alla värnar om alla, en mänsklig omtanke. Men knappt synbar för ögat vittrar det, någon osynk som skaver, någon rörelse som inte riktigt följer. Det är, förstår man, raffinerat uttänkt. ”Hammer” tummar inte på någonting och sveper intensivt från kollektivets värn mot narcissismens självförhärligande. Här har dansen inte räckt till. Ljud kommer från dansarna och senare också repliker. Det skapar extra kraft och hela tiden denna poesi i rörelse, en dansupplevelse av yttersta klass som paras med ett slags catwalk med Henrik Vibskovs fantasifulla kläder.

När scenen inte räcker till. Foto: KAI MARTIN

I första aktens slutscener svämmar plötsligt dansarna över ut i bänkraderna. Det är ett kittlande som förvisso inte är ny inom scenkonsten, men som inte desto mindre får en stark effekt. I närkontakt med de svettiga, gracila dansarna åker mobiltelefonerna fram. Selfies tas och uppmuntras till det för att efter ett ögonblick vara en fälla. Alexander Ekmans ”Hammer” och elegant lockat in publiken i moi-kulturen och excellerar den med kraft när väl dansarna är tillbaka på scen och vi i publiken sitter med långa näsor.

Stor danskonst. ”Hammer” bjuder på ett stycke stor danskonst på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

”Hammer” är allstädes närvarande. Inte ens i pausen får publiken vara ifred. Dansarna kommer ut som skuggfigurer med moln som huvudbonader, minglar och socialiserar utan att säga ett ljud. I andra akten stramas självcentreringen åt, en tv-show och blabla-repliker från både programvärden och den inbjudna influencern. ”Hammer” hade kunnat lämna oss i ytligheten med sin svarta ibland groteska satir. Men återvänder cykliskt till inledningen. Och allt börjar igen. Skickligt. Omtumlande. Fascinerande starkt.

”Hammer”, Göteborgsoperan. Premiär 29 oktober 2022. Sista föreställningen 10 december.

Koreografi, regi, scenografi och ljusdesign: Alexander Ekman.

Musik: Mikael Karlsson.

Dramaturgi: Carina Nildalen.

Kostymdesign: Henrik Vibskov.

Ljusdesign. Joakim Brink.

Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Nathan Chips, Zander Constant, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Viola Esmeralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Mai Lisa Guinoo, Logan Hernandez, Hiroki Ichinose, Bettina Jurák, Janina Koertge, Fan Luo, Rachel McNamee, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Christoph von Riedemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee Yan Tu, Daniella de Vries, Johanna Wernemo, Arika Yamada, Joseba Yerro Izaguirre, Zenon Zubyk och Amanda Åkesson.

Slagkraftig men lång monolog

Posted on av Kai Martin

Teater:

SISTA MATCHEN

Tung. Jens Hultén slår tunga slag mot sin karaktär i monologen ”Sista matchen”. Foto: FELIX BERG

Hans cv är svindlande stort. Jens Hultén har spelat i stora filmproduktioner som internationella ”Mission Impossible”, ”Skyfall”, ”Alpha” och i nationella framgångar som ”Hundraåringen”. Som Seth Rydell i filmserien om ”Johan Falk” har han blivit något av en rikskändis. Men han har också erfarenhet av musikal, som i Peter Jöbacks svindlande starka ”Med hjärtat som insats” (läs recension här!). För att inte tala om spelreklamprofilen, den som Mikael Persbrandt axlat med samma machopondus.

I ”Sista matchen” axlar Jens Hultén återigen rollen machomannen. Med honom som grund skalas hårdheten av som en lök i en föreställning som sträcker ut sig över tre timmar med paus. Det kräver sin man och är en uppgift som Jens Hultén klarar av. Även om jag tycker att texten – författad av honom och Martin Haag – hade mått bra av att stramas åt.

I ”Sista matchen” möter vi en man som gått sin ronder i livet och som reflekterat över dem. Omklädningsrummet är scenen, en bänk med krokar, plåtskåpen att hänga in kläder i. En enkel scenografi och lika enkel rekvisita. Jens Hulténs karaktär byter om, klär av och på. Han har sedan 14-års ålder tränat kampsport, visar fortfarande en spänst (snart 59-årige Jens Hultén sträcker vigt ut sina ben mot omklädningsrummets krokar så att det smärtar i ljumskarna hos publiken), men är en karaktär på deken. Som en sköld framför sin osäkerhet har han hållit alkohol och droger, som sedan kantat livets resas gång med på hisnande äventyr och ett grasserande missbruk.

Jo, vi kan den där storyn. Män med stort M som skoningslöst härjat sig igenom livet och nu får sona för sina gärningar. Men ”Sista matchen” bär på en frisk distans, en satir över dessa Män som burit sina offerkoftor med högburet huvud, som skrattande kan berätta om totala misslyckanden som vore de underhållande historier: allt är alla andras fel, inget ansvar är mitt eget.

Jens Hultén bär den lång monologen med kraft och ömsinthet, med humor och svärta. Har ett direkt tilltal som bjuder in publiken. Han är avslappnad i sin roll, som han spänner till det yttersta. ”Sista matchen” delar ut tunga slag på den självömkande machomannen och slutligen står han där ömklig, naken och sårbar, så som han en gång föddes, nu beredd för ansvar de sista skälvande åren av ett omtumlande, grumligt liv. Ingen kan som Jens Hultén spelar rollen som machomannen, hårdingen. Kanske just därför är han så väl lämpad att vara den som också klär av denna Man till sårbarhet.

Sista matchen, turnerande föreställning, premiär 19 oktober 2022 på Scalateatern, Stockholm. Sista föreställning 6 Hjalmar Bergmanteatern, Örebro. I Göteborg, Lisebergsteatern, 3 november.

Av: Martin Haag och Jens Hultén.

Regi: Rickard Günther.

Med: Jens Hultén.

Musiker och komposition: Eddie Hultén.

Tungt gripande ”Titanic – the musical”

Posted on av Kai Martin

Musikal

TITANIC – THE MUSICAL

!!!!

Kollektiv seger. Wermland operas uppsättning av ”Titanic – the musical” är ensemblen musikalens styrka – oavsett om det är på kommandobryggan, första, andra eller tredje klass eller ned till eldarna. Foto: MATS BÄCKER

Wermland opera, Karlstad

Bäst: Modet att våga famna ett tungt ämne med givet slut.

Sämst: Första aktens aningen rapsodiska berättande.

Fråga: Hur många scenaktörer kan man klämma in på Wermland operas scen utan att det blir trångt…?

Tragedin med ”Titanic” – det osänkbara fartyget med cirka 2225 personer ombord – rymmer naturligtvis sin egen dramatik. Denna oceanångare, den största och mest luxuösa som då hittills byggts, gjorde sin jungfruresa med fatal följd och sjönk på knappt tre timmar 15 april 1912, två veckor efter att fartyget kastat loss från Southampton. Fartyget som var byggt av drömmar, gjord för de med drömmar. För oavsett om du var fartygskontruktör eller ägare av rederiet var det drömmen om sensationen som gällde. Ett fartyg som skulle slå världen med häpnad och dessutom klara sträckan till New Yorks hamn på nya rekordtider. För passagerarna var det drömmen om att komma till Amerika för ett nytt liv, som irländare, svensk, tysk, östeuropé, jude, kristen eller göra en lyxresa bara för sakens skull. Personalen ombord närde drömmen om att få jobba på detta fartyg byggt av drömmar. Kapten Smith ville sätta punkt för sin karriär med ”Titanics” jungfrufärd, en dröm.

Så drömmarna strömmar från kommandobryggan över konstruktörens och ingenjörernas ritbord ned mot rederiet och passagerarna, från första klass till tredje klass, och vidare till allt från stewarder och stewardesser, telegrafister till eldarna längst ned i maskinrummet.

Att ”Titanic” och myten om fartygens fatala öde har väckt inspiration är lätt att förstå. Oavsett om det är musik, som för Mikael Wiehe (”Titanic (andraklasspassagerens sista sång)”, film, som Oscarsprisade ”Titanic” från 1997 eller musikal. Samma år som James Camerons film fick sin premiär hade Maury Yestons musikal ”Titanic – the musical” premiär på Broadway. Efter en aningens trög start blev den så småningom en succé, men har till dags dato aldrig spelats på en svensk scen. Med Wermland operas magnifika uppsättning har det nu blivit ändring på det.

Karlstad teater, byggt 1893, skapar en perfekt inramning för dramat. Vi rör oss i nära nog samma epok i salongen. På scen har scenograf Gary McCann skickligt baxat in fartyget med scener som snyggt växlar mellan ombordstigningens stimmiga entuasiasm, kommandobryggans strama korrekthet, maskinrummets hetta och kontrasterna mellan första, andra och tredje klassens passagerare. 22 aktörer på scen gör 60 roller i ett skickligt skifte som skapar både myller och fokus för enskilda scener.

Styrkan hos denna musikalen är kollektivet. Både gällande berättelse och i agerandet. Allt hänger samman, allas öden, drömmarna, mardrömmarna. Det är oväntat på en musikalscen, men är ett grepp som fungerar. Så finns det heller ingen given solistroll, ingen som tränger sig fram i rampljuset för att ta mer plats än någon annan. ”Titanic – the musical” är ensemblens seger mot succé i en skickligt komponerad föreställning av regissör Niklas Riesbeck.

Första akten bjuder möjligen på en aningens för rapsodisk berättelse för att trygga dramat mot det öde vi alla vet ska komma. Där blir det aldrig någon riktig nerv, mer än en väv av just ovan beskrivna drömmar. Men man kan ana striden mellan rederiets ägare J Bruce Ismays (kärvt lynnigt spelad av Glenn Edell) önskningar mot fartygets möjligheter uppmuntrad av konstruktören Thomas Andrews, som Christer Nerfont gör skickligt inställsam, kontra kapten EJ Smith (Timo Nieminen i en bastant stram roll), som med erfarenhet bäst vet hur skeppet ska klara sin rutt. Telegrafisten Harold Bride (Johan Hwatz) möter eldaren Fred Barrett (Markus Lindberg). Så passagerarna, irländskorna (spelade av Caroline Gustafsson, Charlotte Mannerstråle och Johanne Rishaug Hellman) förenade i förnamnet Kate och ödet, snobbarna i första klass, Alice Beane (strålande insats av Cecilie Nerfont Thorgersen) som från sin andraklassposition dras mot första klassens strålglans in i det sista.

Ja, det är ett myller av skeenden med skickliga sångare där händelserna sakta stramas åt och i andra akten är fartygets öde beseglat. I salongen håller vi andan, det blir kallt och fartygets besättnings förtvivlade försök att upprätthålla lugn ses inte annat än som fåfänga. Ett fartyg med livbåtar som rymmer väsentligt färre än de antal passagerare ”Titanic” har. Så cyniskt. Och plötsligt seglar detta drama in i nutid. För visst kantar lögner vår tillvaro där vi lever med drömmar som hopp. Om än att vi inte befinner oss på ett – ännu – sjunkande skepp…

Titanic – the musical, premiär 29 september 2022 på Wermland opera, Karlstad. Spelas till och med 31 december 2022.

Av: Maury Yeston (musik och text) baserat på Peter Stones historia och bok.

Översättning. Rikard Björk och Sanne Skjervik.

Regi: Niklas Riesbeck.

Dirigent: Jonas Nydesjömed Wermland operas orkester.

Scenografi och kostym: Gary McCann.

Koreografi och regiassistent: Adrienne Åbjörn.

Ljus: Palle Palmé.

Ljud: Hans Surte Norin.

Videoprojektion: Johannes Ferm Winkler.

Mask och peruk: Robin Karlsson.

Ensemble: Christer Nerfont (Andrews), Timo Nieminen (kapten Smith), Glenn Edell (Ismay), Ole Aleksander Bang (Charles), Lasse Carlsson (Isidor Straus), Otto Falk (Jim Farrel), Caroline Gustafsson (Kate McGowan), Johan Hwatz (Bride), Anna-Maria Kraw (Caroline), Markus Lindberg (Barrett), Anton Ljungqvist (Edgar), AnnLouice Lögdlund (Ida Straus), Charlotte Mannerstr och Johaåle (Kate Murphey), Martin Mossberg (Lightoller), Cecilie Nerfont Thorgersen (Alice), Olof Ramel (Etches/Pitman), Johanne Rishage Hellman (Kate Mullins), Oskar Roslund (Fleet/Carlson), Oscar Sundling Wallin (reward/on stage swing), Hanna Ulvan (stewardess/on stage swing), Elias Wallin (bellboy/Hartley) och Joel Zerpe (Murdoch).

Imponerande ”Annie”

Posted on av Kai Martin

Show:

ANNIE

!!!!

Strålande. Barnen i ”Annie” är den starkaste behållning i Lisebergsteaterns uppsättning. Foto: FREDRIC BORGILLE

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Barnen med, för kvällen Lilly Bengtsson som Annie i spetsen.

Sämst: Tempot, som emellanåt var snubblande för högt.

Fråga: Vad hände med hunden Sandy i föreställningen…?

Våren 2019 spelades ”Annie”, i regi av Eva Rydberg, på Lorensbergsteatern. En utmärkt föreställningen av Broadwaymusikalen som var svår att värja sig emot med unga aktörer som fullständigt briljerade från huvudroll till biroll (läs recension här). Nu satsar regissör Kålle Gunnarsson på samma musikal i sin egen tappning. Han, som är något av underhållningsföretaget 2entertains hovregissör gällande barnproduktioner, kan förstås sin sak. Han vet hur man väljer rätt unge för rätt roll och fortsätter så skruva sin ensemble till fulländning. Så också här.

Det är egentligen häpnadsväckande. Nej, inte att han lyckas. Men att det finns så mycket begåvade barn inom showbiz i Göteborg. Våren 2019 ”Annie”. Hösten 2019 ”Oliver Twist” på Göteborgsoperan med mängder med barnskådespelare. Tidigt 2020 audition för ”Såsom i himlen” där barn köade för en roll i musikalen vars Göteborgspremiär kom att skjutas fram till i våras på grund av pandemin.

Problemet med barn i föreställningar är att de är färskvara i mycket större utsträckning än äldre artister. Deras tid är här och nu, kan förvisso ge en karriär (ja, allas vår Pernilla Wahlgren fick sitt första stora genombrott 1979 i just ”Annie”). Men knappast i roller som Annie i ”Annie” eller som något barnhusbarn. Så en eloge till Kålle Gunnarsson som funnit sina juveler till denna i mångt och mycket storslagna föreställning.

Föreställningen i Göteborg har sin förlaga i den som just Kålle Gunnarsson satte upp på Intiman i Stockholm.

Nu, alltså, på Lisebergsteaterns lilla scen med en härlig närhet till publiken. På scen trängs 21 personer, en hund samt trion i orkestern. Trångt om saligheten, men scenen blir på teaterns vis stor. Från barnhemmet som styrs av den försupna miss Hannigan till New Yorks gator och gränder och senare till miljardären Oliver Warbucks spatiösa lägenhet på Femte Avenyn.

Det här är en musikal som reser sig från misär till lycka. Musiken är i mångt och mycket klassiker, framför allt Annies ”I morgon” (fint sjungen av Lilly Bengtsson med klar och stark stämma) och barnhemsbarnens ”It’s a hard knock life”, som ju Jay Z satt tänderna i.

Jo, det är barnen som tar hem spelet med ren ock skär energi tillsammans med snygga danssteg och finfin sång. Miss Hannigan ska ju vara en roll som ska spilla över, men kanske inte så intensivt som Pernilla Karlsson gör henne, även om det väcker skratt. Hennes sång är däremot stark och oklanderlig. Pierre Hagman gör den kärve finansmannen mr Warbucks långt mycket vekare än tidigare uppsättningar jag har sett. Det dröjer inte länge förrän Annie här har honom i sitt grepp med charm och sitt rättframma sätt. Passar å andra sidan bra med Pierre Hagmans vackert silkeslena stämma.

Ja, det är en uppsättning som är stor och strålande på Lisebergsteaterns lilla scen. Visserligen kan jag känna att en del scener jäktas fram, men i stort är ”Annie” en imponerande uppsättning i Kålle Gunnarssons regi. En perfekt musikal för hela familjen.

”Annie”, Lisebergsteatern, premiär 16 september, spelas till och med den 4 december.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Manus: Thomas Meehan.

Musik: Charles Strouse.

Sångtexter: Martin Charnin.

Svensk översättning: Beppe Wolgers.

Koreografer: Daniel Larsson och Emil Söder.

Kostym: Caroline Eriksson.

Dekor/ljus: Ljus och Dekor.

Ljud: PM Audio.

I rollerna (för kvällen): barnhusbarnen Lilly Bengtsson (Annie), Viola Bengtsson (Molly), Thelma Modig (Duffy), Theo Axelsson (Jeff), Vera Freytag (July), Nova Qvarnström (Tone), Ingrid Bosæus (Tessie), Andrea Wærnqvist (Pepper/ensemble), Darius Manzoor (Carl/ensemble). Hunden Smilla (Sally). Pernilla Karlsson (miss Hannigan), Pierre Hagman (mr Oliver Warbucks), Angelina Rautalin (Grace Farrell), Emil Söder (Rooster Hannigan) och Johanna Lovis Håkansson (Lily). Ensemble: Mikael Hjelm, Simon Petersson/Hampus Berander, Samuel kling/Axel Jonsson, Christofer Nilsson, Kristin Skåre, Liv Sundblad och Sussi Björninger.

Musiker: David Eckstein/Jonatan Bengtsson (kapellmästare, klaviatur), Anders Ljungberg (kontrabas, klaviatur och fiol) och Mattias Undeback/Max Johansson (trummor, slagverk och klaviatur).

Nya visioner för showmännen Arvingarna

Posted on av Kai Martin

Show:

I LOVE ARVINGARNA

!!!

Ny show. Ny Visioner. Med ”I love Arvingarna” tar Göteborgsbandet ny showsteg. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Stämsången.

Sämst: Replikerna låter inte direkt som hämtade från grabbarnas loge.

Fråga: Är det inte märkligt att ha en aktör – den manlige dansaren – på scen utan att hans namn nämns i programbladet…?

Det låter som en evighet sedan när man pratar om saker som var självklara före pandemin. Men det är alltså inte längre sedan än 2019 som Arvingarna stod på just Kajskjul 8:s scen för ”I takt med tiden” (läs recension här). Istället för att söka sig till varje svensk dansloge för spelningar kors och tvärs i Sverige tryggar bandet sin inkomst på en krog nära hem och familj. Nu är det alltså dags igen och nu med ”I love Arvingarna”.

Jo, bandet har en källa att ösa ur oavsett om det handlar om låtar, händelser eller merchandise som passerat revy under gruppens över 30-åriga historia. Nu har man stuvat in en story om en mor (Sofia Geidvik, sångerska och låtskrivare från Uddevalla) vars vurmande till Arvingarna har gått i arv (!) till dottern (spelas av antingen Selma Pettersson-Lindgren eller Emma Jenséus, båda med meriter från Göteborgsoperan). Ett nytt grepp där gruppens låtar inte alltid sjungs av bandmedlemmarna och där fokus tas från Arvingarna själva. Smart och snyggt.

Det innebär också att Casper Janebrink, Kim Carlsson, Tommy Carlsson och Lasseman Larsson har en och annan replik tänkt att komma spontant när bandet riggar på scen för en spelning eller från någon loge. Men resultatet blir grovt tillyxat och fortfarande får kvartetten kämpa med dansstegen naturliga fotnedsättningar.

Ja, de kämpar friskt med att bli sång- och dansmän och det ska de ha. Det kan inte vara lätt att som cirkus 50-år plötsligt ta det klivet.

Nu funkar det. De har charm och energi. De har en låtlista som publiken villigt låter sig förföras av. Det blir underhållande och med en passage i showen där de sjunger ett slags potpurri på låtar, eller kanske främst texter, som de borde ha glömt och gömt blir det extra fnissigt.

Med ”I love Arvingarna” har bandet tagit inte bara nya kliv utan också skapat nya visioner för hur deras musik ska presenteras. Uppenbarligen ett lyckats koncept där Arvingarna lockar sin stora publik till Kajskjul 8 under hösten med nära nog 30 fullbelagda föreställningar fram till och med 17 december. Strongt.

I love Arvingarna, premiär 16 september, spelas fram till och 17 december.

Med: Arvingarna, det vill säga Casper Janebrink, sång och bas, Kim Carlsson, gitarr och sång, Tommy Carlsson, trummor, slagverk och sång, och Lars ”Lasseman” Larsson, klaviatur, gitarr och sång.

Dessutom: Tim Nilsson, trummor, Ella Wennerberg, trombon, Hugo Hammarlund, trumpet, och Love Nilsson, saxofon.

Skådespelare: Sofia Geidvik och Selma Pettersson-Lindgren/Emma Jenséus samt en dansare vars namn inte står att finna i programbladet.

Regi: Hans Marklund.

Rena rama farsen

Posted on av Kai Martin

Teater:

SHOOT – KAMERAN GÅR!

Härlig röra. Stadsteaterns ”Shoot – kameran går!” är intensiv från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Mel Brooks! tänker jag. ”Det våras”-filmerna i allmänhet, ”Det våras för Hitler” i synnerhet. Regissör Erik Holmströms svindlande iscensättning av Nobelpristagaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” (1916) är måhända skenbart kaotisk, men är en stilistisk spot on på en kreativ verkstad.

Redan innan denna pjäs start, i samma stund som salongens dörrar öppnas, råder det febril aktivitet på scen. Vi har hamnat mitt i förberedelserna inför en tagning i filmstudion Kosmograph i Rom. I denna av Luigi Pirandellos fiktiva filmateljé arbetar regissören Coco Polacco (Johan Gry) med ett upphöjt, men krackelerande lugn. Ännu en dag och ännu en scen i ett intensivt arbete av något slags massproduktion av filmer med dåtidens melodramatiska skådespelaruttryck. Allt elegant och effektivt fångat av Maja Kalls scenografi.

Erik Holmström, som senast regisserade ”Moderna tider” på Folkteatern spelad i våras, försätter inte chansen. Kameran får jobba och scenerna som skapas återges svartvitt i alla sina vida gester på en skärm på scen. Effektivt och inbjudande humoristisk.

För humor är en väsentlig del i detta absurda drama där förvecklingarna är farslika. Nej, det springs inte i dörrar, men löps in och ut från scen i högt tempo. Pjäsen omfamnar tre timmar inklusive paus, men när den väl är över sitter man flämtande och förvånad över att det redan är över. Vad hände? Vem vann? Vad är klockan?

”Shoot – kameran går!” utspelar sig 1914. Dramatiken och intrigerna i Kosmograph övertrumfar rapporterna om skotten i Sarajevo. Var och en sig närmast. En elegant spegling till vår tid. En reflektion till vilken tid det än månde vara.

Ja, det rusas fram och åter på scen och från densamma. Det är roande för oss i salongen, men uppenbart roligt även för hela ensemblen som satt tänderna i denna underhållande pjäs med espri. Carina M Johansson är klockren som den, alltmer försmådda, divan La Nestoroff. Johan Gry växlar friskt humör i sin roll som regissören Coco Polacco. Marie Delleskogs Pirandello är det allseende ögat, tyst reflekterande och den som stannar tiden för att hjälpta till med berättandet. Filmstudions ägare Borgalli spelas med frustande emfas av Dag Malmberg, som blir sårad över medarbetarenkäter och skriverier i tidningar, men mest tänker på finansiärerna än på det konstnärliga resultatet. Vivi Lindbergs Chiara Trigorini, manusförfattaren, är en tryckkokare i en Lilla My-gestalt, inte bara för det finlandssvenska idiomet. Marta Andersson-Larsons gör sin unga Luisetta Cavalena från blyg till växande flicka med skådespelarambitioner med stigande kraft. Precis så med Johan Hafezi som i skiftande roller kliver från stammande kameraman till kock med bultande hjärta för både mat och kärlek mot finalens underhållande finansiär som med plånbokens hjälp kniper en ledande roll i filmen som görs. I lika växlande roller bjuder Oskar Laring (som Vivi Lindberg praktikant från Högskolan för scen och musik i Göteborg), Matilda Esselius och Erik Lundholm (båda praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö) insatser med mersmak.

Ja, ”Shoot – kameran går” är en intensiv – och högljudd – scenupplevelse. Det skriks fram många repliker, som ett slags travesti på det, fördomsfullt sett, italienska temperamentet. Underhållande också det och väldigt mycket Mel Brooks.

”Shoot – kameran går!”

Regi: Erik Holmström.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Ljus: Bella Odenqvist.

Mask: Patricia Svajger.

Ljud: Kristian Jeppesen.

Video: Oscar Boman.

Pjäsen är baserad på författaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” från 1916.

I rollerna: Dag Malmberg (Borgalli, filmstudioägare), Johan Hafezi (Vittorio, kock / Aldo Nutti, finansiär och skådespelare), Carina M Johansson (La Nestoroff, skådespelare), Marta Anderson-Larson (Luisetta Cavalena, skådespelare), Erik Lundholm (Carlo Ferro, skådespelare), Matilda Esselius (Marsia, tekniker / en marknadsförare), Vivi Lindberg (Chiara Trigorini, manusförfattare), Johan Gry (Coco Polacco, regissör / Serafino, violinist), Marie Delleskog (Pirandello, kameratekniker)) och Oskar Laring (Tino Nestoroff, regiassistent / Giovanni Papini, journalist ). Dessutom statister (som scenarbetare): Stephanie Nüesch, Sonny Koroschetz, Hélène Otterbeck, Lia Wikström. 

Två år av kärlek

Posted on av Kai Martin

I 2020 års början, innan pandemin slog sin våtvarma, kvävande filt över allt och alla, körde jag min äldste son till tippen. Ja, inte för att lämna honom där, men för att hjälpa till att tömma hans käraste och hans förråd på sådant som behövde hamna på återvinningen. Men… vi höll på att inte komma dit. På vägen berättade han att han skulle bli pappa och att jag således skulle bli farfar,

Jag hörde vad han sa, mina händer kramade om ratten och istället för att svänga vänster fortsatte jag rakt fram till dess sonen försiktigt påpekade att jag hade missat avfarten.

Vi var två som längtat. Han efter att bli pappa. Han var redan berikad med en son som hon tagit med i relationen, ett älskat och uppskattat barn. Nu var det dags igen för henne och min son skulle bli far. Jag hade sedan en tid blivit mer och mer alert på bäbisar, gravida kvinnor och sett barnvagnar över allt med ett milt leende och kittlande förtjusning.

Jag förstod inte denna starka känslostorm som for omkring i mitt inre; jag var klar med faderskapet, ville inte ha fler barn och började steg för steg kliva in i ålderdomen. Vad var då detta…?

Ah, kom jag till insikt, jag vill bli farfar. Men att knuffa på ens telningar och be dem sätta igång avlandet var ju inget som skulle låta sig göras. Inledningsvis hade ingen av dem någon relation och när de så hade var det knappast min sak att be dem skaffa barn. Det är en stor sak som enklast avgörs inom respektive relation.

Men nu var det alltså dags, men också månader kvar.

Jag fick förfrågan i tidigt i september om jag kunde vara redo att agera chaufför när det nu skulle bli dags för nedkomst. Det var ju något som inte var svårt att tacka nej till.

Det planerade datumet närmade sig och jag fick väl lite fingervisningar om att mitt barnbarn började röra på sig på ett sådant sett att det ville se dagens ljus.

Symbios. Tidig symbios mellan farfar och sonson. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tisdagen den 6 oktober kommer så samtalet vid ungefär fem på morgon. Jag skyndar att ta på mig mina kläder, borstar mina tänder och tar bilen och styr mot Örgryte där paret bor. Det är mörkt, grått och regnmilt, men nederbörden håller andan. Det finns ett förväntansfullt allvar hos paret jag hämtar, försiktigt placerar jag henne bredvid mig, i baksätet min son med lite packning och en bilbarnstol för ett lite barn som är på väg.

Jag lämnar dem utanför förlossningen på Östra sjukhuset, en plats fylld av den grasserande pandemins restriktioner. De försvinner in i sjukhusets korridorer och jag far hem för frukost och väntan, kanske jobbade jag några timmar för att styra bort tankar, oro och förväntan.

Strax efter tolv kommer sms:et som meddelar att ett barn är fött, ett välskapt gossebarn, att allt gott bra för både mor och pojk. Timmarna går i ett försiktigt rus av glädje. Så kommer samtalet: ”Kan du hämta oss…?”

Tolv timmar efter att jag har lämnat två är jag på samma plats och hämtar tre. En strålande lycklig pappa, en mamma – tagen av stunden, förstås – med ett varmt leende tillsammans med det lilla barnet i den lilla barnstolen; mitt första möte med mitt barnbarn. Jag är salig, varm och försiktigt lycklig. Från en gång till en annan glömmer man (jag) hur små de små liven är i sina första dagar på jorden.

Vi finns för den lilla familjen: min ex-fru med man, min yngste son med flickvän, min fru och jag. Vi är nära, bor bara några minuter bort, till skillnad mot den nyförlösta mamman, som har en syster nära (som också finns till hands), men har mor, far och ytterligare syster på många mils avstånd. Alla sluter vi upp för familjen när behov uppstår. Vi ser alla det lilla livet växa, få ett namn och en allt tydligare identitet.

Jag sitter med den lilla gossen i min famn och är alldeles varm när min son kommer in i rummet och säger leende ”Vad fånig du ser ut, pappa!” och ja, jag kände mig fånig, alldeles mjuk i kroppen, lycklig och kär på ett sätt jag aldrig kunde påminna mig om att jag hade känt.

Han bildade symbios med så många av oss, den lilla parveln. Det var en sådan kraft i att få hjälpa till, finnas för hans behov, promenera i timmar med honom sovande, bära honom nära till tröst, ge honom mat…

Månaderna gick och både barn och kärleken växte. Under sommaren fick jag förfrågan om jag kunde ta hand om mitt barnbarn på torsdagar under hösten och våren; min son behövde en dag i veckan arbeta, ett nödvändigt avbrott i den planerad pappaledigheten.

Jag sa självklart ja, lät kanske mer övertygande än jag var. För ansvaret att ta hand om ett barn är stort. Men med start i början av september 2021 blev farfarstorsdagar en lycklig ritual, en dag över alla andra, en dag mellan honom och mig samt, förstås, min hustru som hittade den bästa av ursäkter att jobba hemifrån.

Det har blivit dagar jag längtat till, som jag sällan missat (sjukdomar och annat har kommit emellan någon enstaka gång) och får följa honom på hans väg i livet från krypande till gående, med nyfikenhet och humor (vilken humor han tidigt hade), bus och tal, närhet och värme, kärlek, oreserverad… och ständigt, tidigt, läsandet av böcker. Om och om igen. Så sömnen. Att få ta en lur kring lunch med barnbarnet nära. Lycka.

Livet. Ett år och han står, nyfiken. Foto: KAI MARTIN

Han blev ett år. Han definierade mig som wawa Dai i december (farfar Kai), frågade efter Z och mig. Blev hämtad med glädje varje gång och förgyllde dessa våra torsdagar med sin närvaro, med sitt liv.

Nu har han fyllt två år. Förskolan har ersatt de där torsdagarna. Men vi är ständigt närvarande. Kommer förbi. Tackar mer än gärna ja till en helg med honom. Han är livet, ljuset, glädjen.

Tack för att du valde mig som farfar, lilla liv.

Älskade barn. Så har två år gått – av lycka. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Svidande satir och spyfest av Ruben Östlund

Posted on av Kai Martin

Film:

TRIANGLE OF SADNESS

!!!!

Yta och djup. Charlbi Dean och Harris Dickinson i Ruben Östlunds Guldpalmenvinnande film ”som vann Guldpalmen i Cannes ”Triangle of sadness”. Foto: SF Film

I takt med tiden och framgångarna har Ruben Östlunds filmer blivit mer omfattande, mer komplexa och mer påkostade. Resan från ”Gitarrmongot” (2004) över ”De ofrivilliga” (2008), ”Play” (2011), ”Turist” (2014) och ”The square” (2018) till ”Triangle of sadness” är vindlande, men framgångsrik och prisad. Han har också med vuxit med uppgifterna. På samma sätt som Göteborgs främsta underhållare, Håkan Hellström, kan han konsten att roa med djup, bredd och färger från hela paletten som att det når ut till en stor publik.

”Triangle of sadness” har inte en död punkt. Varje akt och scen är noga utmejslade med sublimt skådespeleri av samtliga i både nedtonade och spektakulära scener. Vi tas från yta – audition för manliga modeller – till trendig miljökamp, hierarkisk jämlikhet, felriktade feminism, mäns tillkortakommanden över till nyrikedom, vapenlobbyns förlorade charm, kapitalism kontra marxism och matriarkat under två timmar och tjugo underhållande minuter.

Det är svart, svidande satir i starka färger och med en, som det kommer bli, klassisk spyfest.

Japp, Ruben Östlund famnar vitt, brett och starkt och släpper inte taget för en sekund. Fredrik Wenzels kamera är ständigt närvarande och bjuder in tittarna som vore vi på plats i detta omtumlande drama. Ruben Östlund frossar i sina teman från detta smörgåsbord av känslor och kryssar sedan mellan de olika borden av karaktärer. Det är skickligt, det är roande, det är tankeväckande, förvirrande och upplyftande.

Han spänner bågen i denna hans film. Låter scenerna ta tid, låter karaktärerna både ta och skifta plats utefter händelsernas utveckling.

”Triangle of sadness” kränger, bänder, vidgar och vänder under sina snabbt passerande två timmar och tjugo minuter. En filmfest för både öga och hjärna.

Fotonot: Skådespelaren Charlbi Dean avled hastigt, blott 32 år gammal, 29 augusti i år.

”Triangle of sadness”, svensk premiär 7 oktober

Regi och manus: Ruben Östlund

Foto: Fredrik Wenzel

I rollerna bland andra: Charlbi Dean, Harris Dickinson, Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Carolina Gynning, Dolly De Leon…

Känslostark ”Cabaret” i stor uppsättning

Posted on av Kai Martin

Musikal:

CABARET

!!!!

Hittar sin egen ton. Göteborgsfostrade Kerstin Hilldén skapar sin egen Sally Bowles fri från Liza Minnelli i filmen eller andra uppsättningar av ”Cabaret”.
Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan:

Bäst: Allt ögongodis.

Sämst: Mycket är mer är inte alltid en fördel.

Fråga: Vilken lättnad var det inte för ensemblen att äntligen få spela den i över två år uppskjutna föreställningen…?

Det är i år 50 år sedan filmen ”Cabaret” hade premiär. Sex år tidigare begick musikalen sin debut i Chicago. Backar vi ytterligare 36 år är vi i 1930-talet. Lite sifferexercis för att skapa perspektiv till handlingen i ”Cabaret”, denna mästerliga men inte helt lättspelade musikal. Nyårsafton 1929 anländer amerikanen Clifford Bradshaw (Tobias Ahlsell) med författardröm till Berlin. Han sveps in i stadens nöjesvirvlar där allt är tillåtet, men där nazismens stramare tyglar blåser till storms. På Kit Kat Club hamnar han i en kittel av bubblande underhållning, färgstarka personligheter och uppträdande ledda av den karismatiske Konferencieren (David Lundqvist) och med unga, attraktiva, sprakande stjärnan Sally Bowles (Kerstin Hilldén) som det starkaste ljuset på klubben.

Underliggande ligger kärlekshistorier blandat med skörlevnad, Weimarrepublikens krackelering, schatteringar mellan kommunister, socialister, socialdemokrater, nazister och en börskrasch som skakar om hela världen med krigshot vibrerande i en mörk bakgrund. Jo, det går att så här över 90 år senare se reflexer från då i nu.

Det är förstås något som regissör James Grieve utnyttjar i denna dovt målade mastodontföreställning.

”Cabaret” på scen är egentligen ingen stor uppsättning. Ett knappt 20-tal aktörer plus orkester. Föreställningen är något av ett kammardrama mellan dels Clifford Bradshaw och Sally Bowles, dels mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz med inslag från Kit Kat Club, musiken och det allt hårdnade politiska klimatet.

Men uppsättningen på Göteborgsoperan är gigantisk. Förutom de sju huvudkaraktärerna räknar jag till 26 musikalartister, scenorkestern om fyra på scen, en barnkör på nio barn samt Göteborgsoperans orkester med dirigent. För att travestera Yngwie Malmsteen ”More is more”.

Extra allt. David Lundqvist som Konferencieren med ensemblen i ett av alla stora nummer i Göteborgsoperans ”Cabaret”. Foto: LENNART SJÖBERG

Det är på samma gång fantastiskt och för mycket. Storslagna scener där alla är med skiftar till dramatiska sekvenser på, framför allt, Fräulein Schneiders pensionat.

Lucy Osborns scenografi jobbar förtjänstfullt och skickligt med en blick åt fantastiska tv-serien ”Babylon Berlin”. Skapar det där intima rummet som kammarspelet kräver, men bjuder på Kit Kat Club upp till kittlande excesser med extra allt i Rebecca Howles koreografi. Det är svårt att blunda för att det är fantastiskt, men ibland blir de stora gesterna för yviga och förtar essensen av innehållet.

Men ”Cabaret” på Göteborgsoperan är en fascinerande uppsättning med båda akternas dramatiska avslut som fullkomligt suger ut all syre ur salongen. Finalen är direkt drabbande.

Till detta Kerstin Hilldéns känslostark Sally Bowles, denna så svårspelade roll som hon gör till sin egen. Precis som David Lundqvist gör med sin färgstarka Konferencieren.

Spelet mellan den naiva Clifford Bradshaw, snyggt återhållsamt spelad av Tobias Ahlsell, och Sally Bowles känns. Så också det mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz. Siw Erixon är starkt bräcklig i sin roll, sjunger med lidelse (tänker på Ulla Sjöblom sjungandes de, av Lars Forssell översatta, franska visorna från 50-talet). Lars Hjertners stillsamma judiske man, som långsamt kläms mellan de politiska sköldarna i vi mot dom-klimatet, vill inte tappa hoppet men ser det gå förlorat. Anders Wängdahls nazist Ernst Ludwig, som får mer luft – och plats – ju längre föreställningen går, skruvas mer och mer till en otäck karaktär. Den på pensionatet boende Fräulein Kost, som i Karin Mårtensson-Ghods, prostituerar sig för att ha råd att bo, men mer och mer förvandlas till en nazistisk medlöperska…

Ja, det är i det lilla spelet de stora känslorna skapas i ”Cabaret”. Det är slutligen där som jag dröjer mig kvar, trots de fantastiska scenerna med ögongodis extra allt.

”Cabaret”, Göteborgsoperan, premiär 1 oktober 2022. Spelas till och med 29 mars 2023

Av: John Kander

Sångtexter: Fred Ebb

Manus: Joe Masteroff baserad på John van Drutens pjäs och Christopher Isherwoods roman ”Farväl till Berlin” (1939)

Svensk översättning: Rikard Bergqvist

Regi: James Grieve

Koreografi: Rebecca Howell

Scenografi och kostym: Lucy Osbone

Ljus: Richard Howell

Ljud: Tom Gibbons

I rollerna: Kerstin Hilldén (Sally Bowles), Tobias Ahlsell (Clifford Bradshaw), David Lundqvist (Konferencieren), Siw Erixon (Fräulein Schneider), Lars Hjertner (Herr Schultz), Karin Mårtensson Ghods (Fräulein Holst) och Anders Wängdahl (Ernst Ludwig).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, James von Bagh, Mirja Burlin (cover Fräulein Schneider), Jesper Blomberg, Julia Carlström, Simon Drangnér (cover Ernst Ludwig), Agnes Duvander, Karolina Engelbrektsson, Timothy Garnham , Mike Gamble, Isac Hellman, Zorka Hunjak, Natasja Jean-Charles, Micaela Sjöstedt (cover Konferencier), Åsa Sjöblom (cover Sally Bowles), Lina Svahn Larsson, Magnus Lundgren (cover Clifford Bradshaw), Johan Rudebeck (cover Herr Schultz), Rudina Hatipi (cover Fräulein Kost), Robert Sillberg, Bo Westerholm, Ingahlill Wagelin, Sami Yousri, Albin Yttergren samt barnkör.

Kit Kat Clubs orkester (på scen): Sofia Andersson, Ella Wennerberg, Frida Thurfjell, Malin Almgren, Viktor Stener, Paulina Moberg, Malin Wättring, Julia Schabbauer, Mats Sköldberg

Dirigent/arrangemang: David White med Göteborgsoperans orkester.