I 2020 års början, innan pandemin slog sin våtvarma, kvävande filt över allt och alla, körde jag min äldste son till tippen. Ja, inte för att lämna honom där, men för att hjälpa till att tömma hans käraste och hans förråd på sådant som behövde hamna på återvinningen. Men… vi höll på att inte komma dit. På vägen berättade han att han skulle bli pappa och att jag således skulle bli farfar,

Jag hörde vad han sa, mina händer kramade om ratten och istället för att svänga vänster fortsatte jag rakt fram till dess sonen försiktigt påpekade att jag hade missat avfarten.

Vi var två som längtat. Han efter att bli pappa. Han var redan berikad med en son som hon tagit med i relationen, ett älskat och uppskattat barn. Nu var det dags igen för henne och min son skulle bli far. Jag hade sedan en tid blivit mer och mer alert på bäbisar, gravida kvinnor och sett barnvagnar över allt med ett milt leende och kittlande förtjusning.

Jag förstod inte denna starka känslostorm som for omkring i mitt inre; jag var klar med faderskapet, ville inte ha fler barn och började steg för steg kliva in i ålderdomen. Vad var då detta…?

Ah, kom jag till insikt, jag vill bli farfar. Men att knuffa på ens telningar och be dem sätta igång avlandet var ju inget som skulle låta sig göras. Inledningsvis hade ingen av dem någon relation och när de så hade var det knappast min sak att be dem skaffa barn. Det är en stor sak som enklast avgörs inom respektive relation.

Men nu var det alltså dags, men också månader kvar.

Jag fick förfrågan i tidigt i september om jag kunde vara redo att agera chaufför när det nu skulle bli dags för nedkomst. Det var ju något som inte var svårt att tacka nej till.

Det planerade datumet närmade sig och jag fick väl lite fingervisningar om att mitt barnbarn började röra på sig på ett sådant sett att det ville se dagens ljus.

Tisdagen den 6 oktober kommer så samtalet vid ungefär fem på morgon. Jag skyndar att ta på mig mina kläder, borstar mina tänder och tar bilen och styr mot Örgryte där paret bor. Det är mörkt, grått och regnmilt, men nederbörden håller andan. Det finns ett förväntansfullt allvar hos paret jag hämtar, försiktigt placerar jag henne bredvid mig, i baksätet min son med lite packning och en bilbarnstol för ett lite barn som är på väg.

Jag lämnar dem utanför förlossningen på Östra sjukhuset, en plats fylld av den grasserande pandemins restriktioner. De försvinner in i sjukhusets korridorer och jag far hem för frukost och väntan, kanske jobbade jag några timmar för att styra bort tankar, oro och förväntan.

Strax efter tolv kommer sms:et som meddelar att ett barn är fött, ett välskapt gossebarn, att allt gott bra för både mor och pojk. Timmarna går i ett försiktigt rus av glädje. Så kommer samtalet: ”Kan du hämta oss…?”

Tolv timmar efter att jag har lämnat två är jag på samma plats och hämtar tre. En strålande lycklig pappa, en mamma – tagen av stunden, förstås – med ett varmt leende tillsammans med det lilla barnet i den lilla barnstolen; mitt första möte med mitt barnbarn. Jag är salig, varm och försiktigt lycklig. Från en gång till en annan glömmer man (jag) hur små de små liven är i sina första dagar på jorden.

Vi finns för den lilla familjen: min ex-fru med man, min yngste son med flickvän, min fru och jag. Vi är nära, bor bara några minuter bort, till skillnad mot den nyförlösta mamman, som har en syster nära (som också finns till hands), men har mor, far och ytterligare syster på många mils avstånd. Alla sluter vi upp för familjen när behov uppstår. Vi ser alla det lilla livet växa, få ett namn och en allt tydligare identitet.

Jag sitter med den lilla gossen i min famn och är alldeles varm när min son kommer in i rummet och säger leende ”Vad fånig du ser ut, pappa!” och ja, jag kände mig fånig, alldeles mjuk i kroppen, lycklig och kär på ett sätt jag aldrig kunde påminna mig om att jag hade känt.

Han bildade symbios med så många av oss, den lilla parveln. Det var en sådan kraft i att få hjälpa till, finnas för hans behov, promenera i timmar med honom sovande, bära honom nära till tröst, ge honom mat…

Månaderna gick och både barn och kärleken växte. Under sommaren fick jag förfrågan om jag kunde ta hand om mitt barnbarn på torsdagar under hösten och våren; min son behövde en dag i veckan arbeta, ett nödvändigt avbrott i den planerad pappaledigheten.

Jag sa självklart ja, lät kanske mer övertygande än jag var. För ansvaret att ta hand om ett barn är stort. Men med start i början av september 2021 blev farfarstorsdagar en lycklig ritual, en dag över alla andra, en dag mellan honom och mig samt, förstås, min hustru som hittade den bästa av ursäkter att jobba hemifrån.

Det har blivit dagar jag längtat till, som jag sällan missat (sjukdomar och annat har kommit emellan någon enstaka gång) och får följa honom på hans väg i livet från krypande till gående, med nyfikenhet och humor (vilken humor han tidigt hade), bus och tal, närhet och värme, kärlek, oreserverad… och ständigt, tidigt, läsandet av böcker. Om och om igen. Så sömnen. Att få ta en lur kring lunch med barnbarnet nära. Lycka.

Han blev ett år. Han definierade mig som wawa Dai i december (farfar Kai), frågade efter Z och mig. Blev hämtad med glädje varje gång och förgyllde dessa våra torsdagar med sin närvaro, med sitt liv.

Nu har han fyllt två år. Förskolan har ersatt de där torsdagarna. Men vi är ständigt närvarande. Kommer förbi. Tackar mer än gärna ja till en helg med honom. Han är livet, ljuset, glädjen.

Tack för att du valde mig som farfar, lilla liv.