Sorglig film om väsentligt band

FILM

I’LL BE GONE

!

ill-be-gone

Håller inte. Dokumentären om Broder Daniel har för många brister.

Regi: Amelia Trash

Producent: Sasha Hecht

Med: Henrik Berggren, Theodor Jensen, Maja Milner, Jenny Wenzer Dahlgren med flera.

Premiär: På Göteborgs filmfestival 29 januari.

Bakgrundshistorien är förstås kittlande. Regissören Amelia Trash och producenten Sasha Hecht lockas i New York av historierna, myterna och mystiken kring Broder Daniel. Pengar samlas in för att möjliggöra denna deras debutfilm. Det reser till Göteborg med avsikten att berätta sånt som tidigare inte har berättats. Henrik Berggren intervjuas, hangarounden Jenny Wenzer Dahlgren intervjuas, pandaflickor – de hängivna fans som skapade en helt egen stil kring Broder Daniel – kommer till tals och forne BD-medlemmen Theodor Jensen får berätta, precis som Makthaverskans sångare Maja Milner.

Men vad sägs…? Vilka stenar lyfts? Vad nytt kommer fram?

Det är en film på stiltje, lika enformig som de klippbilder från ett fruset Göta älv. som visas. Obegripliga passusar gör emellanåt att jag undrar om det handlar om något helt annat innan filmen sätter mig på rätt spår igen.

Märkligt då det gäller ett band med alla känslorna på en och samma gång, inifrån och ut.

Klipp från ZTV och SVT ska skapa autencitet, men för Broder Daniel-fansen har de redan nötts ut. Henrik Berggren kämpar mot sin kroniska trötthetssyndrom i en gigantiskt säng där intervjun sker. Han är vältalig, talar mer broderat på engelska än de sturm und drangtexter han skriver. Är intelligent reflekterande.

Men här har vi alltså ett band som i all väsentlighet har omformat den svenska musikhistorien, en orkester som fortfarande berör. Så blir det en så platt film att jag undrar om inte Göteborgs filmfestival helt borde ha avstått från att visa den.

Tyvärr kommer ”I’ll be gone” försvinna snabb ur både medvetande och repertoar. Lyckligtvis gör inte Broder Daniel det.

Vardagen i vinterlandskapet

Jag har tagit en lång morgon. Ätit min frukost, som vore det helg – te, två ostmackor av stenåldersbröd från en av höstens resor till Danmark (de bakar bättre bröd där), yoghurt med frukt och müsli och två ägg. Läste tidningen. Plockat undan, diskat och insett att komposten bör tömmas. Går ner i källaren, får skotta mig uppför trappan ut till trädgården, tar med mig de verktyg jag behöver. För hushållskomposten inne blir till jord ut i den slitna, men fungerande Jurakomposten, ett slags tombola som förbränner utom när kylan slår till. Som nu. Det är stilla ute. Alldeles tyst. Trots att trafikleden smiter utanför kvarteret och staden omsluter från alla håll. Snön ligger kall, vacker, vit och skaren är skör när mina stövlar bryter den.

img_3628

Brustit. En gammal stol tjänar inte bra som klivpall. Foto: KAI MARTIN

Jurakomposten är frusen, luckan kärvar; jag vet det, det är så det är. Så därför lite verktyg för att separera den isade fukten, som fungerar som ett starkt limm när det är minusgrader. Jag håller på med tålamod, får använda en hink för att balansera komposten, som i sin frusenhet inte är balanserad – tombolan vill snurra runt i fel läge – och sätter den som stopp för att kunna få upp luckan. Det går till slut. Sakta bryter jag upp den och konstaterar att ena sidans kompost är till is, permafrost; den andra är tom och ska nu börja fyllas till sommaren är det mull till gagn för växtligheten.

Julens hyacinter slänger jag på trädgårdskomposten, bleka i färg och med torra lökar vilar de nu ovanför vintertäcket i väntan på att förmultna och bli en del av livets cirkel.

Går in, ger upp försöket med att få ordning på fågelmatsautomaten, ger det någon dag till och stänger kylan ute. Diskar komposthinken, läser mer tidning.

På golvet mellan matsal och vardagsrum står dammsugaren med ett grin. Hånfullt betraktar den mina misslyckade ambitioner. Den har gjort så sedan Tjugondagknut, då den senast fick tjäna sitt syfte. Men mer behövde städas än att slänga ut julen. Det har inte blivit så.

img_3627

Med ett grin. Dammsugaren pockar på uppmärksamhet med ett hånflin. Foto: KAI MARTIN

Vi har inte städat sedan innan jul. Desto mer har vi dragit fram och något plockat undan. Men det är så, med mitt utmattningssyndrom må det vara fem år sedan som den slog till med full kraft. Men i december, det minns hjärnan, det var då jag blev sjukskriven i månadens inledning 2013, kommer den tillbaka och jag får kämpa mig igenom den och sedan försöka surfa över jul och nyår för att landa i det nya året med allt vad pockande uppmärksamhet innebär.

Det är ingen katastrof. Jag får undan det vardagliga. Jobbar, kanske lite för mycket, tvättar, lagar mat, betalar räkningar, men sorterar inte in dem i pärmen som brukligt, och ser ändå hur allt läggs på hög. Jag andas, spelar min ishockey, älskas av Z och älskar henne. Jag lever livet, men ibland på lite lägre fart än tidigare. Å andra sidan, vilken fart ska man ha som 62-åring…? Jag vet inte.

I söndags gjorde jag ett reportage om en annorlunda filmvisning, i en sarkofag. Med locket över mig i denna kista föll ett lugn över mig, klaustrofobin var långt borta, men insikten om att mina dagar är räknade. Inget märkvärdigt, men livet kapas liksom allt mer tydligt.

Så sent på måndagskvällen ringer det. Min gudbror, ja, mina gudföräldrars yngsta barn, berättar med darrande röst att hans mamma har gått bort. Hastigt. Denna livfulla kvinna, energisk och vacker som få. Sprakande intensiv och aktiv in i mål gjorde hastigt sorti.

img_3629

En sista hälsning. Foto: KAI MARTIN

Julkortet jag fick i julas var den sista hälsningen från henne. Jag försökte nå henne på hennes födelsedag veckorna efter nyår, utan resultat. Det blev inget senare försök och nu är det försent. Hon är härmed förenad med sin man, min gudfar, och kanske, som min gudbror sa, sitter de tillsammans med mina föräldrar och dricker champagne och har det bra. Det är en fin tanke.

Hon fick inget traditionellt julbrev från mig. Ingen fick det. Orken fanns inte i decembermörkret; den räckte inte till annat än just till det som den räckte till. Ambitionen var att skriva ett nyårsbrev, sedan ett brev en bit in på året… en ambition som fortfarande finns, men är oförlöst.

Så av väntan och dröjsmålet blev intet. Nu är det försent och så kan det vara.

Men livet har har jag delat, minnen, resor, skratt och umgänge. Tack för alla pissmyror som du plockade av min rygg efter att jag som liten gömt mig i en myrstack under en kurragömmalek, ja, tack för allt.

En strålande stjärna

Show:

IT TAKES A FOOL TO REMAIN SANE

!!!!

7.ola salo_foto mats bäcker

Rykande fräck show. Ola salo är i sitt esse på Rondo: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den oförställda glädjen.

Sämst: SMS-inledningen var definitivt lökig.

Fråga: Kommer verkligen Ola Salos röst palla den översvallande energin han har kväll efter kväll…?

Hösten 2017 i oktober. Ola Salo har precis kommit med ny singel och ny video. Men satsningen med ”I call your name”, den Depeche Mode-osande låten, tvärdör någonstans i höjd med Metoo-rörelsen och går upp i rök. Någonstans där undrar jag hur skör hans solokarriär var. Vilka under skulle vända den…?

Så kom en ny vår, med en andra plats i ”Stjärnornas stjärna” och han dansade åtminstone en sommar med Diggiloo. Där stod det ju också klart vilken kraft the Ark-låtarna har och hur folkligt förankrade de är runt om i landet.

Det måste ha känts skönt för producenterna, som ligger bakom denna hans soloshow. När så nyheten kom i höstas om att ”It takes a cool to remain sane” presenterades i höstas var det ju klockrent, klart att glamkungen i Sverige ska ha en glittrande soloshow på Rondo.

Men solokarriärens låtar ställer han, om inte i skamvrån, så åtminstone åt sidan. Här handlar det om the Arks sprakande hitkavalkad spunnen kring en röd tråd där Henrik Schyffert ligger bakom manus.

4.ola salo_foto mats bäcker

Närkontakt. Det dröjer inte länge förrän Ola Salo söker upp publiken Foto: MATS BÄCKER

Det kan, i förstone, tyckas trist med den traditionella berättelsen om en stjärnas födelse. Hur Ola Salo vill skapa musik, skriver sitt manifest som 14-åring och lockar med sina vänner i Rottne utanför Växjö i en rockrevolution mot tristess, för glam och gränsöverskridande samt för rätten att få vara annorlunda.

Det är en vacker historia om ihärdighet och övertygelse. Så, ja, den fungerar på scen. Men kanske mest tack vare Ola Salos osvikliga energi och glädje. Han älskar sina låtar, älskar att få framföra dem och levererar dem med stolhet.

The Ark-medlemmarna sitter i publiken, det band som betytt så mycket för hans karriär.  Något de alla ska vara stolta över. På scen är det istället en annan konstellation med Johan Röhr, som kapellmästare, Michel Santunione, gitarr, Olov Domeij, bas, Jannike Stenlund, fiol och keyboard, Julia Ivansson, trummor, och Mona Lindgren, gitarr.

Det glammar och slamrar, är polerat och rått, poserande och vackert där Mona Lindgrens spel inte står Mick Ronsons långt efter.

Till detta dansarna Nathalie Akselsen, Elin Lindberg och Phu Nguyen, som förutom livfull och snygg koreografi också ska stå för något slags juvenilt inslag någonstans där drömmar föds för att förverkligas.

9.ola salo_foto mats bäcker

Posör. Ola Salo försitter inte chansen, utan spelar ut hela sitt register. Foto: MATS BÄCKER

Men det är förstås Ola Salo som är den strålande stjärnan i centrum. Det dröjer inte längre förrän han använder borden som en catwalk. Han blygs inte för närkontakt med publiken och spänner bågen både gällande sång, agerande och, i ett för honom, disciplinerat snack.

Här är han i sitt esse, mitt i sin dröm och bjuder inifrån och ut, från själ och hjärta.

”It takes a fool to remain sane” är en fantastisk show med sprakande häftig musik, som landar rätt på krogshowscenen

Så… wham, bam, thank you, man! Det här är en show att återkomma till.

Låtlista, premiären 24 januari 2019:

  1. It takes a fool to remain sane (ensam vid flygel)

  2. Take a shine

  3. Echo chamber

  4. Absolutely no decorum

  5. Clamour for glamour

  6. Let your body decide

  7. One of us is going to die young

  8. Joy surrender

  9. Breaking up with God

  10. Prayer for the weekend

  11. Tell me this night is over

  12. It takes a fool to remain sane

  13. Father of a son

  14. The worrying kind

  15. Sing me out

  16. Calleth you, cometh I

Produktionsteam:

Producenter: Mikael Gordon-Solfors och Markus Viking.

Arrangemang: Peter Kvint.

Regi: Edward af Sillén.

Scenograf: Roland Söderberg.

Koreograf: Zain Odelstål.

Manus: Henrik Schyffert.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Alexander Alexandersson.

Videodesign: David Nordström.

Mask/kostymdesign: Magnus Flobecker.

Kär tradition i behov av förändring

Lokalrevy:

VINTER I VÄLFÄRDEN – ELLER VÅRDSLÖST 2

!!!

img_6912

Metateater. Inslaget med Mölllans fria musikaliska teater är vinnande.

Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Publik: Fullt.

Bäst: Lena Gustafsson och sketchen om Åbybadet.

Sämst: Regeringskaoset med Darth Vader.

Fråga: Borde inte Mölndalsrevyn vara ren och skär kult efter Grotescos framgångar…?

Spelas fram till 2 mars.

Ibland undrar jag om gänget i Mölndalsrevyn är vår tids sista entusiaster. I år firar revyn som tar lokala intressen på större allvar än utanför kommungränsen 45 år. Det är på alla sätt och vis imponerande.

Jag har haft förmånen att vara med hart när varje år sedan 1999, har sett uppgång följas av mindre bra, Per Andersson i suveränt samspel med revyräven Lennart Olsson, som ju gick ur tiden 2018 (båda får var sitt nummer i revyn). Jag har också fått se scenbegåvningar som strålat, men som sedan inte orkat vara idoga. Det kan man inte anklaga Karin Mickelbo och Lena Gustafsson för. Troget och med aldrig sinande entusiasm medverkar de i Mölndalsrevyn med själ, skratt och hjärta. Tack för det.

För en lokalrevy behöver sin ryggrad. Duon Mickelbo och Gustafsson är kulturbärare och gör det med stolthet. Det känns och ger dessutom övriga ensemble stadga i spelet på scen.

Ramberättelsen är något av Mölndalsrevyns signum. I år ett vårdhem som jagar kostnadseffektiva lösningar, på bekostnad av sliten personal och illa skött brukare. Jo, revyn speglar sig i verkligheten och har ett manus  som inte är oävet, även om det inte riktigt orkar hela vägen.

img_6911

Vå(r)dligt. Ramberättelsen om vårdhemmet tar över. Foto: KAI MARTIN

Karin Mickelbo är överläkaren och chefen Gerd Schyrman, som styr vårdhemmet Vårdaga med fast hand. Med andra ord är det öppet för förvecklingar.

Problemet med ramberättelsen är att den dominerar. Jag föredrar mer klassisk nummerrevy där året får speglas i en färgstark kavalkad. Nu blir det alltså bara så delvis. Synd.

Det gör också att tempot aldrig blixtrar till.

img_6918

Musikal. Karin Mickelbo som operadiva i musikalen ”Fia med knuff”. Foto: KAI MARTIN

Men det finns underhållning som bär hos dessa underbara entusiaster. Jag har kommit mer och mer att vara förtjust i den usla humorn som bjuds i numret när Möllans fria musikaliska teater får fritt spelrum. Nu med den nyskrivna musikalen ”Fia med knuff”, som inte blir annat är pinsamt rolig. Här tar man ut svängarna i egensinnighet med Karin Mickelbo som operadivan som inte kan få nog av publikens uppskattning.

img_6905

Inget lågvattenmärke. Lena Gustafsson ironiserar friskt över Åbybadet. Foto: KAI MARTIN

Lena Gustafsson badnummer om Åbybadet är en skrattfest och årskavalkaden stringent och sprakande.

Hanna Johanssons filmer är strålande i sin ambition, där glimten mot tv-serien ”Vår tid är nu” är bäst.

Mölndalsrevyn 2019 är en stabil 45 åring, som bjuder på trygg underhållning. Men jag saknar nya grepp och ser gärna att man kastar bort ramberättelsen till nästa år. Våga nytt, snart är revyn 50!

Mölndalsrevyn 2019: Vinter i välfärden – eller Vårdslöst 2

Regi: Tove Wiréen.

Medregissör och koreograf: Gustaf Jönsson.

Med: Anna-Klara Dahlén, Anders Dahlberg, Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.

Orkester: Liv Hansen (kapellmästare), Staffan Andersson, Janschie Börjesson och Bengt holm.

Kostym: Doris Kjær.

Smink/peruk: Adam Högblom.

Ljud: Sebastian Olsson.

Ljus: Marcus Olsson.

 

Musik från ett vardagsrum – början på något nytt

Huset ligger uppklättrat på berget med milsvid utsikt över Göteborg. Vintersolen ligger lågt och sticker in som en skoningslös strålkastare, men ingenting som inte ett par rejäla gardiner kan skärma av.

Här har startat något som bäst kan uttryckas med arbete pågår.

I vardagsrummet musik. Trummor i ett hörne, keyboard och kontrollbord i ett annat vid ett skrivbord som för tankarna till Lettermans, framför teven gitarr, pedalbord och förstärkare, utspillda i soffan en bas eller två plus jag i den motsatta.

Vad är då detta…?

img_6861

Porträtt av en artist i skapande. Foto: KAI MARTIN

1999 var jag inviterad till att sitta i en av jurygrupperna till Smask (Svenska Musikakademikers sångkåntest) och fick förutom förmånen att höra på djärva grepp på nyskriven, svensk schlager också möjlighet att träffa nya människor.

En av dem var Mattias Bylund, då musiklärare på Sam-skolan, en man med en utstrålning som befästes någon månad senare när jag var på Musikhögskolan för att bevittna och åhöra Pernilla Emmes elever göra avslutningskonsert.

Mattias Bylund satt som kapellmästare för orkestern och det svängde något kopiöst.

Jag hade vid denna tid börjat skriva musik som egentligen var mig fjärran, men som ändå lockade och utmanade. Ja, postpunkpoeten och tillika -sångaren gjorde låtar som plöjde i jazzpopfåran, den där med soultouch som Peter LeMarc, Mauro Scocco, Bo Kaspers Orkester, Orup… ja, Svante Thuresson och, skulle det visa sig, Lisa Nilsson.

Men ensam på min kammare med ett piano som medel var ju visionerna väsentligt större än så. Låtarna hade börjat samlas på hög och jag hörde i min skalle något mycket mer än mitt trilska hamrande på instrumentet.

Med Mattias Bylund framför mig formulerade jag tanken, som i ”Tjuren Ferdinand”, att ”Honom ska jag ha”.

Men hur trevlig han nu var hade jag en så stor respekt att jag inte vågade fråga. Inte heller de gånger jag av en slump sprang på honom i samband med konserter före sommaren 1999. Men jag dristade mig trots allt till att säga, att jag ville träffa honom, men först efter sommaren, först efter att jag samlat mod.

Så rann sommaren iväg, en och annan ny låt skrevs och hösten kom. I oktober fattade jag mod, bjöd Mattias Bylund på en Kinakrog på Arkivgatan och öppnade mitt hjärta. I min portfölj hade jag tidigare demor, ett gäng texter samt i handen ett fång ackord till låtar som jag ville visa honom.

Vi åt, samtalade och han sa att han var intresserad, men ville lyssna först. Rimligt.

Vi tog oss upp till en sal i Musikhögskolan där vi kunde spela kassetterna och några av låtarna på piano. Han sa ja, men också att han inte hann. Men han skulle höra av sig.

Det skulle visa sig att han satt som kapellmästare för Mölndalsrevyn. Det skulle ta sin ansenliga tid fram till mars 2000. Tiden gick och jag lätt den bero. Så i början på mars får jag ett meddelande om att han bokat studio, musiker och tekniker den 30 mars ute på Björkö.

Jag var stum… och förväntansfull.

Så torsdagen, den sista i mars, den som också skulle bli den första 30 mars på 2000-talet. Jag tvekade på min kapacitet, tog 245:an ut till skärgården en kulen, bister vinterdag, parkerade nere i hamnen och ovanför hamnskjulen låg studion med Karl Gunér, som en av ägarna och för dagen/kvällen tekniker. I studion var verksamheten i full gång: Magnus Sjölander på trummor, Michael Engström på bas, gitarristen Lars Granath och, förstås, Bylund själv på keyboard. Det blir fem låtar som spelas in i rask fart, strax innan sju är grunderna lagda, musikerna plockar ihop och tackar för sig; kvar är Bylund, Gunér och jag. Ytterligare pålägg görs, keyboard och, självklart, sång. Halv tre är allt mixat, i min hand har jag en cd som glöder. Vi ringer färjevakten för att komma över och jag kör i eufori hem.

Jag kan knappt sova, är ändå uppe med mina familj som lystet och nyfiket tar del av min musik. De är entusiastiska, lillkillen, då nyss fyllda sex blir förtjust i särskilt en låt, som han vill höra om och om igen. Jag är lycklig.

I september åker vi ut igen, nu för fler låter. Lars Granath har ersatts av Stefan Ekstedt och mitt självförtroende har stärkts. Det låter fantastiskt.

Det blir några spelningar: Jord, Stora Teaterns utomhusscen och jag och Mattias Bylund gästar Slottsskogsscenen i något arrangemang som jag tror att Karin Klingenstierna höll i… Blå timmen, kanske.

2003, plötsligt. Jag har besvärat Bylunds hemmastudio med ett bombardemang av låtar, som han tvingats spela in i sin hemmastudio på Torkelsgatan i Lunden. Men den sommaren återkommer han inte. Jag bidar min tid, med vetskapen att han har otroligt mycket att göra. Så ringer han. Jag sitter på mitt jobb vid Järntorget.

”Jag kommer förbi. Jag har demon klar. Kan du komma ner? Jag har bråttom.”

När maestro talar lyder man. Jag springer ned för trapporna, in glider hans svarta V70 med tonade rutor och som i en knarkaffär hastigt avklarad åker rutan ned, handen sträcks ut, jag tar emot den brända skivan (ja, det var så man gjorde efter kassetterna och innan de sända filernas tid) och säger tack när bilen drar iväg i hast.

Jag rusar upp på redaktionen, sätter på CD:n och lyssnar med hörlurar på hur han har producerat musiken, lagt på kör med hustrun Anna Bylund, bas, gitarr… Det låter enastående. Som på riktigt. Jag ringer och säger ”Vi gör en skiva!” och han svarar ”Jag visste det.”, där jag kan ana ett leende.

2004 i december ”tävlar” vi om vad som ska komma först. Annas och Mattias förstfödde, min vän Garths död eller albumet ”Sol på svenska”. Barnet kom först, skivan sedan och först några månader senare avled min vän efter en lång tids sjukdom.

Det var en period av glädje och smärta, stolthet och sorg. Skivan kom strax innan jul och jag gick runt till grannar och vänner och sålde den. Jag skickade så småningom ut den till  P4-kanaler runt om i Sverige, men recensionsex…? Nej, jag ville stå fri som den nöjesskribent på GT jag var. Inget kotteri. Vill någon skriva om den, fine, men köp den; det ville ingen av mina kollegor. De hade väl inte så bra lön eller också var nyfikenheten inte så stor.

Titeln ”Sol på svenska” har sin förklaring. Jag hade under 90-talet en diskussion på en nattklubb med en radioprofil om soul, den svenska med Lisa Nilsson och Eric Gadd var i fokus, och han hävdade att ingen från Sverige kunde sjunga soul. Jag käftade emot. Men då min musik ändå, delvis, hamnade kölvattnet av denna genrer ville jag inte förhäva mig. Travestin på Jan Johanssons ”jazz på svenska” fick bli ”Sol på svenska”, inte soul, men när och inte utan själ.

Vi hade releasekalas dagen efter att Garth hade gått bort. Jag tvekade länge om jag skulle genomföra spelningen på Jazzhuset, men valde att köra, placerade ett bord snett nedanför scenen, lät en öl stå där som skulle ha varit Garths plats; han fick sin hyllning, jag fick mitt releasekalas, som jag är övertygad om att han skulle vilja ha varit med på och att jag hade. Några veckor senare sjunger jag en egenkomponerad låt på hans begravning, ”Leavin'”, om att lämna för någonting annat.

Livet tog sina törnar och någon skilsmässa och en massa år senare ser allt annorlunda ut. Mattias Bylund prisades som arrangör 2016 och fick en Grammy  vid galan i Los Angeles för sitt arbete med Taylor Swift. Han har mängder med uppdrag från Max Martingänget, där en av hans elever från Sam-skolan ingår. Kai Martin & Stick! gör under året albumcomeback med [utan titel], stolt och stark musik som kritikerkåren, så när som på Gaffa, GP och Nöjesguiden undviker (tacksam att vi står över det).

2013 hjälpte han mig, efter att vi inte jobbat ihop sedan 2006, med ”Roberts requiem”, som spelades på min pappas begravning. Ett stycke musik jag inte trodde jag kunde göra. Klassiskt, på gränsen till barock.

Men ur mina nya, fantastiska relation med Z kommer ingen musik. Hon är ledsen för det, jag har försökt och tänkte, att om jag startar ett nytt soloalbumsprojekt så kanske låtskrivartarmen retas. Det har inte gått så bra.

Däremot har Bylund återigen tagit emot mig med öppna armar och ordnade i sitt vardagsrum, ovan- och inledningsvis nämnda, för en session med Michael Engström, bas, Magnus Sjöqvist, gitarr, och Miko Rezler, trummor, plus Bylund som maestro, tekniker och keyboardist.

Session i vardagsrummet. Foto: KAI MARTIN/MICHAEL ENGSTRÖM

Jag har frågat hur många låtar kan vi kan göra och han säger bara ”ös på”. Jo, tack. Jag skickade väl 20 filer till honom. Det mäktade vi inte med. Men under inspelningseftermiddagen bränner vi av ett dussin, eftersom det uppstår feeling. Som maestro Bylund säger ”Nu har vi till ett album!” och musikerna är dedikerade, jag smickrad, och när de i sina referenser bäddar in bland andra Joni Mitchell och utbrister förtjust ”ah, 80-tal” eller ”oh, 70-tal”, så slår jag blygt ned blicken. Det blir spännande, det här.

Nu återstår mycket jobb, arrangemang som ska göras, gitarrpålägg, keyboard, stråkar, blås och sång med kör. Men stenen är i rullning. ”Sol på svenska” ska få ett syskon. Oklart hur lång tid själva grossessen tar.

Upplyftande dans på sluttande plan

Dans:

SKID och DECADANCE

skid2

Uppförslut. ”Skid” är koreografi som kämpar mot tyngdlagen. Foto: MATS BÄCKER

Nypremiär, Göteborgsoperan, t o m 23 januari.

När de sattes upp 2017 för sina respektive uruppförande – ”Skid” respektive ”Decadance” – skapade de var och en för sig uppmärksamhet.

”Skid”, förstås, med sin dans på ett starkt sluttande plan. Där koreografen Damien Talet från början villa ha 45 graders lutning på ”dansgolvet”, men fick backa på sina ambitioner med några grader.

Det är modern dans som utmanar alla fysiska lagar och skapar en illusion ständig strävan, födsel, liv och död. Den ständiga Sisyfos strävan uppför, men här också nedför, för att ta sig genom livets eviga flöde.

Dansarna väller över kanten som maskar, i en strid ström. Eller som regndroppar på en fönsterruta. I enskild rörelse för att slutligen fogas samman i ett försök att bryta ensamheten.

Skid-18_LS

Strävan. ”Skid” är en Sisyfos vandring upp- och nedför. Foto: MATS BÄCKER

Det är dramatiskt, om än med kanske aningens för stark volym, effektivt och suggestivt med finalen där gästdansaren Amilios Arapoglou genomför en sensation. Påklädd förvandlas hans t-tröja, i ett slags nylonstrumpeliknande material, till en puppa där kläderna försvinner. I alla sin nakenhet ”föds” han i kraft, skön och dramatisk koreografi. Oerhört starkt.

”Decadance” inleds egentligen redan i pausen. En ensam dansare står framför ridån och gör små rörelser till den orgeljazzbaserade bossanovan. Det är humor, dans med glimten i ögat, som förstärks av ett ungt par (syskon) som speglar hans dans från sidan av bänkraderna. Fint och spontant.

decadance

Lustfyllt. ”Decadance” bjuder in danselement från vitt skilda genrer. Foto: MATS BÄCKER

När så ridån går upp och den välfyllda salongen har stillats, så glider ”Decadance” över i en glädje- och lustfylld dans, där koreografen Ohad Naharin tar oss genom olika sällskapsdanser parat med såväl modern dans som klassisk balett.

Bara det är en fröjd för ögat, lekfullt, kittlande och symmetriskt skickligt.

Men när dansarna går ut i bänkraderna och väljer var sin partner ur publiken… ja, då blir det fantastiskt, bejakande och en föreställning av extra liv i en annans livfullt föreställning.

Olika människor med olika förutsättningar sätts i rampljuset med tränade dansare, som varsamt leder dem in i dansens virvlar. Tillsammans skapas på plats en koreografi som är skön och humoristisk; alla kan dansa, alla ska med, alla vill och vi som sitter kvar stirrar avundsjukt förtjust på scen. Så glädjerikt.

En kvinna sluts i en dansares famn, få lite extra tid och hennes njutning skapar energi hela vägen ut i salongen till sista plats. Vackert!

Dansarna i Göteborgs danskompani tar sedan kommandot i egen regi mot finalen i ett crescendo som ger mersmak.

Både ”Skid” och ”Decadance” är lustfyllda föreställningar som tåls att ses om och om igen. Tyvärr medger inte den korta speltiden detta. Den 23 januari är det sista gången.

Skid:

Koreografi: Damien Jalet

Musik: Christian Fennesz.

Kompletterande musik: Marihiko Hara

Scenografi: Jim Hodges/Carlos Marques da Cruz

Kostym: Jean-Paul Lespagnard.

Ljus: Joakim Brink

Gästdansare: Amilios Arapoglou
Göteborgsoperans danskompani: Takuya Fujisawa, Emilia Gísladóttir, Sabine Groenendijk, Valeria Kuzmica, Emelie Leriche, Pascal Martyn, Michael Munoz, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Dorotea Saykaly, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Afrika Yamada och Joseba Yerro Izaguirre.
Decadance:
Koreografi. Ohad Naharin
Kostym: Rakafet Levy
Ljus: Avi ”Bambi” Yona Bueno
Göteborgsoperans danskompani: Jesse Bechard, Takuya Fujisawa, Emilia Gísladóttir, Andrzej Glosniak, Janine Koertge, Valeria Kuzmica, Micol Mantini, Rachel McNamee, Michael Munoz, Riely O’Flynn, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee-Yuan Tu, Joseba Yerro Izaguirre, Ingeborg Zackariassen och Amanda Åkesson.

Tur & retur

Ni vet hur det är.

Man tar en sväng i livet och plötsligt är man under omständigheter som knappast gick att förutspå.

Jag blev med dansk familj ungefär samtidigt som jag träffade Z. En brokig samling människor, generösa, omfamnande med var och en för sig sin infallsvinkel av det som utgör deras respektive erfarenheter och bakgrund.

Varje möte blir därför speciellt och berikande.

Med varje släkting kommer också ny medlemmar.

Till det uppvaktningar av födelsedagar, konfirmationer eller, i andra ändan sjukhusbesök och begravningar.

Vi har haft vår beskärda del det senare och slipper gärna det ett tag.

Nu en 21-åring som ska firas. Bättre så.

Bilen lämnar ett soligt Gbg lite för sent och vi kör oss snabbt in i dis och fint, fint regn som sprejarvindrutan.

Farten är stabilt maklig med någon kilometer för fort genom det böljande halländska landskapet.

Vi inser i höjd med Halmstad, att vi glömt våra sängkläder. Z skickar sms till vår värdinna och tillika Z:s storasyster T, vars son alltså fyller år. Vi brukar ha med det, men en tankelapsus ställer till det.

T lovar att ordna våra sängar ändå (bädden är hennes, som hon beredvilligt lånar ut för en natt).

Men efter detta kommunicerat pratar Z och jag om att ändå snabbt handla våra sänkkläder på Ikea i Helsingborg.

Vi gör så. Skyndar till färjan, glider direkt på fartyget som snudd på lika snabbt lämnar hamn.

Vi beställer tre smørrebrød plus en pilsner, för vi är lite osynkade gällande mat.

Mat på tur. Foto: Kai Martin

Det slinker ner och mättar i ungefär samtidigt som vi kommer till Helsingør. Så ut i eftermiddagens dunkla ljus. Vi fyller på bilen och kör mot København. Får en bit på väg en förfrågan från dottern om att bli hämtad i Vallby, där hon är på träningsläger. Det ör en rejäl omväg, söder om København mot norr om dit vi ska. Men vi kör i mörkret med det envetna, fina regnet som täcker vindrutan i en evig dans med torkarbladen.

Vi snitslar oss dit. Får vänta när en timme innan hon blir klar. Å andra Sidan hade hon kommit nära två timmar sent till tillställningen.

Vi färdas norrut ut i det utsiktslösa vädret. Åker med ansiktslösa främlingar mot olika okända mål på motorvägarna som tar oss runt den danska huvudstaden.

Kommer till Farum. Kommer lagom till att alla är på väg till bords.

Familjegemytet inleds.

Det är ett ivrigt sorl. En ljudvolym, så att jag knappt, med min ihållande tinnitus, kan sortera samtalen. Svårt nog på svenska, än värre med ett språk jag inte bemästrar.

Vi umgås, äter persiska läckerheter, eftersom det stod högst på listan hos den 21-årige ynglingen. Öl, vin och diverse läskedrycker går åt innan kaffe, te och tårta. Efter fyra intensiva timmar bryter några upp. Z väljer att stanna kvar. Jag och S, dottern, åker till Bagsværd för vårt nattkvarter.

Väl i säng kommer sömnen snabbt. Jag vaknar till av ljuset när Z kommer någon timme senare. Igen klockan fem när det tränger på och så halv åtta när dagen oundvikligen knackar på uppmärksamheten.

Z vaknar. Vi pratar bort en timme i varandras närhet innan jag gör frukost.

Så stökar vi undan. Ynglingen följer med oss till Lyngby där han med sin mosters goda smak ska sätta sprätt på ett presentkort på varuhuset Magasin.

De sveper runt på herravdelning. Jag med den. Hittar ett par skor, ja, två som lockar på rean. Finner en väst som jag bestämmer mig för och senare även ett par av skorna.

Jag är ohjälpligt förlorad.

Men expediten gör mig uppmärksam på ett hål på västen, så det blev ingen business. Tyvärr.

Ynglingen är mer framgångsrik.

Vi fortsätter mot den Konglige Byn. Parkerar under Illum, mitt i stan (en dyr historia, visar det sig).

Vi ger Illum någon timme. Men inget mer för mig. Ynglingen har spenderbyxorna på sig och utökar sin garderob, uppmuntrad av både sin moster och mig. Han blir stilig.

Vi tar även en sväng om Magasin i stan och Paul Smith innan hungern knackar på och jag övertrumfar min i Köpenhamn uppfödda hustru med att lotsa oss rätt till anrika Peder Oxe.

Det blir øl og smørrebrød för mig, hummersoppa för Z och burgare för ynglingen. Vi blir mätta.

Vi följd ned mot Strøget innan vi skiljs åt. Jag promenerar mot Hovedbanegården, checkar på tavlorna för avgångar, men hittar inget tåg till Gbg 15.47.

Det dröjer innan jag inser att jag ska byta i Malmö.

Detta gråkalla vatten. Foto: KAI MARTIN

Tåget tar mig via bron mot Sverige. Med blicken över det gråkalla vattnet tänker jag på det besinningslösa våld som Kim Wall utsattes för.

Och, jag, jag tänker på tv-serien ”Bron”, vars skildringar av brott vida övertrumfades av verkligheten den där augusti 2017.

Fan…

Malmö city. Foto: Kai Martin

Så glider tåget in på Malmö central till ett inre ackompanjemang av Stry & Stripparnas ”Malmö city”:

I Malmö City finns det folk som dansar
vi diggar det hjälper mot tristessen där
Någon att han stack iväg
Glömmer alla drömmar där
I Malmö City finns det vackra ansikten
vi diggar det hjälper mot tristessen där”.

Ni vet hur det är.

Man tar en sväng i livet och plötsligt är man under omständigheter som knappast gick att förutspå.

Men jag är på väg hem. Alltid med den där tomheten som uppstår då Z inte är med.