Musik och monolog i bitterljuv samklang

 Teater

KONTRABASEN

Ola Kjelbye

Greppet. Tomas von Brömssen har, tillsammans med musikerna, greppet om Patrick Süskinds monolog ”Kontrabasen” från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Det är genrepet jag ser. Jag vill inte låta det vara osagt, men tveksamt också om det egentligen spelar någon roll dagen före premiär. Tomas von Brömssen tappar förvisso text, påminns av sufflösen som får agera ett slags osynlig extraaktör; bli hans drivande dynamo när repliken flackar med blicken. Tomas von Brömssen leker på scen på samma vis som han insuper allvaret. Hans gossaktiga utseende, frisyren inbjuder till det, ger ett intryck av oskuldsfullhet. Samtidigt står det utan rimligt tvivel att det är en man vi ser och hör på scen, även om denne kontrabasist i Berlinoperans symfoniker bjuder på kärleksruelse och dito lidelse likt en olyckligt förälskad tonårsgrabb. En ytterst ensam man, hemligt förälskad i sopranen Sara, som lever för sin musik, för sin roll i orkestern. Den som han fäster största vikt vid och inledningsvis hyllar; hans instrument, kärleken till det, historien om kontrabasen, dess väsentlighet och tyngd i en symfonisk orkester.

Med Eva Bergman på scen blir det, som alltid, till musik. Hon låter orkestern (Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg) leka, bjuder upp Astor Piazzolla med Wagner, Brahms och Chopin samt spirituell jazz, där Stefan Sandbergs vackert flyende saxsolon ystert och vemodigt fyller lokalen.

Det är en ljuv förening till en bitterljuv ton. Tomas von Brömssens kontrabasist är avskalad, ömklig och sorglig. Hans förhållande till sitt instrument blir i den grasserande kärleken till Sara mer och mer en hatrelation. Detta stora stråk- och stränginstrument som stirrar så uppfodrande, som i sin fysionomi kan påminna om en kvinna, som står i vägen, som är klumpig…

Det ständiga återvändandet till backen med öl klingar dovt och utan hopp.

Få kan som Tomas von Brömssen använda sig av tystnaden och konstpauserna som ett medel att förmedla. I ”Kontrabasen” blir detta så effektivt och kanske lite extra när han under detta genrep retas med både publik och sin sufflör (kanske är det ett sceniskt knep?). Har han greppet…? Kan han sin text?

Utan tvivel. ”Kontrabasen” 2020, som ju mellan 1983–2013 spelades 150 gånger i Henric Holmbergs version på Stadsteatern, är fin scenkonst. Avskalat vacker, mollstämd och gripande om ensamheten och när fantasin driver gäck med den.

”Kontrabasen”, premiär 28 februari 2020, Göteborgs stadsteater.

Av: Patrick Süskind.

Översättning: Hans Axel Holm.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Med: Tomas von Brömssen.

Musiker: Bernt Andersson, kapellmästare, Anders Blad/Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Michael Krönlein, Per Melin och Stefan Sandberg.

Scenografi/kostym: Tofte Lamberg.

Ljus: William Wenner.

Ljud: Tommy Carlsson.

Mask: Elisabeth Wigander.

Sufflör: Åsa Björklund.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kärleksruelse

Sinnenas rike i Linnéstaden

IMG_3382

Välkommen in på en kulinarisk resa. Foto: KAI MARTIN

När Alvin Chu öppnade Koizen på Aschebergsgatan var det lätt att gå sig vill i smaksensationerna. Det var i oktober 2017 där den unge kocken med förkärlek (trots sin kinesiska bakgrund) för japansk mat i allmänhet, men sushi i synnerhet öppnade upp för omakase, det vill säga lita på kocken. Det var lätt gjort. Med välbalanserade smaker bjöd han på ett pärlband av delikatesser, den ena mer välsmakande än den andra. Det gav också göteborgarna rätt att ställa lite krav på sin sushi, på samma sätt som Alvin Chu själv ställer krav på sin matlagningskonst.

På Achebergsgatan är det matlagning inför öppen ridå. Det ingår liksom i konceptet där man guidas av kocken till sinnenas rike.

Så också nu, när den lite större restaurangen öppnats i Linnéstaden på Nordenskiöldsgatan, ungefär två år efter debuten i Vasastaden.

Här får det skandinaviska rena möta det dito japanska, miljö möter mat.

Konceptet är detsamma, men upplevelserna är från en gång till en annan aldrig densamma. För Alvin Chu och hans team arbetar med vad dagen ger.

Det handlar alltid om mat från havet, färsk fisk som bereds med ackuratess. De slipade knivarna får jobba och oavsett om det är gös, röding, makrill eller ostron som serveras är det alltid i kombination med smaker som förgyller och ger en extra volt i gommen. Som när saften från olika citrusfrukter förenar sig i en frisk saft.

Det är en meny som kräver sin tid och som också så ska göra det. Här handlar det inte om att snabbt slänga i sig några suchibitar för att sedan rusa vidare. Take-a-way no way!

IMG_3387

Tillsammans med en dryckesmeny som sommelieren arbetat fram tillsammans med Alvin Chu blir upplevelsen extra sinnlig. Lite sake gör upplevelsen måhända berusande, men endast på ett lätt kittlande vis.

Alvin Chus matlagningsshow är stor konst, men så har den också krävt år av lärande och ivrigt insupande av kunskap från mästarhåll.

Trots att det handlar om tusen och en rätter är känslan alltid att de bjuder in till mersmak. Med två Koizen i Göteborg är det nu mer lätt att ta sig till Japan, bara någon spårvagnshållplats bort.

 

Stor liten scenkonst

Teater:

DIKTUPPSPEL

Teater

En varmt absurd föreställning med Carita Jonsson och Niklas Ergin. Foto: KAI MARTIN

Hagateater (spelas 27 och 28 februari).

På scen: Carita Jonsson och Niklas Ergin
Regissören: Sofie Ljungman
Texter av: Lina Ekdahl
Koreografi: Konstnärskollektivet Brukslägenheten
Trailer: Minoo Eneroth

Göteborgspoeten Lina Ekdahl dikter pendlar mellan vardagsnära och absurditet. Fina vardagsbetraktelser med en snygg twist och inte sällan utan en komikers öga.

I ”Diktuppspel” (kort gästspel på Hagateatern) har hennes poesi vävts samman i en dialog där en dikt sömlöst går över i nästa. En stilla fars med vässade repliker som ger dynamik i Carita Jonssons och Niklas Ergins fina spel.

Allt börjar i en hög av makulatur. Kulturarbetarna Carita och Niklas kämpar med det nedskrivna ordet. Han med rastlöshet och avsaknad av självförtroende, som väljer och vrakar bland dikterna, visar Carita, som monotont upprepande spelar samma melodi på sin lilla orgel, texterna han tvekar över. Hon som censorn som via hans hand låter det diskvalificerade gå i pappersstrimlaren.

Kulturarbetare i arbetaroveraller. Luggslitna men stolta, uppburna av sitt id, men inte med möjligheten att orka finnas för varandra. Det är framfört i ett väl balanserat långsamt tempo. Salongens intimitet skapar närhet.

Lina Ekdahls texter ekar av igenkänning. Det blir inte sällan skratt och av det lilla blir det något stort, som fortsätter ut ur salongen efter finalens snyggt formade överraskning.

Drömmen om NHL

Hockey har ju funnits i mitt liv sedan den där tv-sända landskampen mellan Tre Kronor och Norge (!) 1963. Om det var julen 1966, tror det, som jag fick en blå ABC-hjälm och mina drömmar tog fart, så var det också där min resa tog fart. För jultidningspengar köpte jag utrustning efter att ha lånat en klasskamrats gröna bandybenskydd i mitt första framträdande på Stora dammens frusna vatten en solskensdag i Slottsskogen i 1967 års inledning.

Svarta benskydd, vinröd plock och stöt i galon – allt från Jofa, precis som mask och senare hjälm. Cooper och CCM var för proffsen. Jag hade en bit att ta mig från där jag var.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Drömmar på is. Tidig bild på ÄIK. Jag i liggande. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi bildade i barndomskvarteren ett hockeylag kallat ÄIK – Änggårdens Ishockeyklubb – och skaffa Frölundas tröjor där våra mammor sydde Änggården över Frölunda och förvandlade det gröna inslagen till blått. Jag började konsumera ishockey, drömma ishockey, prenumererade på tidningen Hockey och världen blev större än VM med ryssar, tjecker, finnar i mötet med det svenska landslaget.

Jag var inte bra. Men drömde mig det. Vi var några få som dröjde oss kvar på isen när alla gått hem för att leka NHL. Hjälmen togs av hos utespelaren, så också jag, men masken behöll jag. Så fortsatte det.

ÄIK blev historia. Flera gick till Bäcken och några blev TV-puckspelare och målvakten som var med från start i ÄIK blev också kallad till landslagsläger för att sedan aspirera på A-lagsspaden i Bäcken. Jag var inte i närheten. Började spela med Hovås och fick spela någon match, gick till Mölndal och var en katastrof, men då – i första ring i gymnasiet – träffade jag en skolkamrat som lockade mig till MPHC, Mölnlycke Pixbo Hockey Club, som precis startat och plötsligt hade jag en karriär som tog mig och laget, förstås, till spel i gamla division II för möte mot bland andra elitstjärnor som Ulf Sterner (spelande tränare i Vänersborg) och förra Frölundaspelarna Tosse Hedlund i KBA 67, Kjell-Ronnie Pettersson och Svante Granholm som spelade i Kungälv. Stort, förstås, att snudd på få huvudet avskjutet av en bindgalen och samtidigt genialisk Uffe Sterner.

IMG_3909

Rubrikernas man. Division II-spel mot Lerum.  Faksimil från Lerums Nytt.

MPHC förenade med Rävlanda, men gjorde ingen succé och säsongen 1979/80 lades laget ned delvis på grund av att det inte fanns någon plats att spela på. Mölndalsrinken hade tagits bort och Landvetter ishall var ännu inte byggd. Min forne tränare tog med mig som överårig målvakt till Tynnered juniorlag, där jag senare blev A-lagsmålvakt innan det laget la ner lagom till säsongsstart 1983. Det blev istället Chalmers Blue McRangers, som jag spelade med i division III–V fram till 1992. Ibland framgångsrik, ibland inte. Upp och ned som livet självt.

Iskall. I Tynnereds tröja när tidningen Schlager var på besök 1983 och i Chalmerströjan några år senare. Foto: LARS TORNDAHL och faksimil från GP-artikel

Jag blev pappa. Höll upp några år. Men efter en tidningskrönika i GT 1997, där jag skrev om att om jag vann på Triss skulle jag köpa en ny målvaktsutrusting och drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra blev jag uppringd av Frölunda, för spel med något som kallades sponsorhockey. Det vill säga hockey vid lunch för de sponsorer som bidrog till Frölunda. Jag lånade utrustning, men hade kvar handskar (Koho), suspensoar och hjälm/mask samt skridskor), för att senare köpa loss OS-medaljör Håkan Algotssons gamla avlagda benskydd, väst och byxor.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Comeback på is. Frölunda sponsorhockey 1997. Foto: LENNART REHNMAN/GT

1999 kröp det i kroppen efter att spela mer än lunchhockey. Jag ville tävla. Jag ringde runt till ett gäng division 4-gäng och fick positivt svar på sista försöket. Jag blev IK Raid trogen får säsongen 1999/2000 till 2016/17 med ett matchinhopp säsongen efter och något träningspass ytterligare senare.

IMG_0530

Division 4. Derby mot Ramberget, ärkerivalerna.

Under gång har jag fått möta stjärnor på is, som Daniel Alfredsson (nollade honom) 2001 då även Calle Johansson och Peppen Axelsson spelade – ett ljuvt tvåmålsspel. Morgonhockey, förstås, men aldrig utan prestige.

2001 började jag med uppbackarna, som kört fredagsmornar sedan 1969, som snart kom att utvecklas även till måndagar och varannan torsdag.

Jag gjorde intervjuer med profiler med tio straffar i potten. För varje insläppt straff drog en fråga av. Jerry Williams, Göteborg & co:s Leif Nilsson med flera.

IMG_0529

Posör. Allt för fotografen, då Leif Nilsson, lägger mål. Foto: GT-FOTOGRAF.

Plötsligt blev det mer hockey än någonsin. Skydden jag köpte 2003, Koho – benskydd och handskar –, trodde jag att jag skulle ha för resten av min hockeykarriär. Men efter några säsonger blev det nytt enär det gamla var slitet.

(F) VETERANHOCKY125

Utomhus. Ny outfit på Ullevis rink inför rekordmatchen Frölunda–Färjestad.

Vi skriver 2020 nu och jag håller fortfarande på. Två dagar på morgon, två på kvällen. Med Kungälv Oldtimers blir det fartfyllt. Med Frölunda Oldtimers detsamma. Tekniken finns där och med bra tryck i passen blir det tempo. De gamla rävarna – som Patrik Carnbäck, Jonas Johnson, Jerry Persson, Terho Koskela och färske veteranden Anton Axelsson – kan det där. Det är lätt att stå sig slätt, men underbart att stå emot.

IMG_8598

 

Coverboy.

Jag blev till och med omslagspojke till Kombispels tidning i samband med en intervju för två år sedan.

IMG_2945

Står emot. 2020 motas fortfarande puckar. 53 år efter att allt började. nu med CCM-skydd.

Foto: ANDREAS THENG

Så varför då allt detta…?

Jo, för drömmarna om NHL från barndomen väcks till liv med rapporterna om 42-årige David Ayres inhopp i Carolina Hurricanes. Med två målvakter i matchen som skadades klev ismaskinsföraren in när halva matchen spelats. Åtta räddningar senare och ett Toronto som inte klarade av att utnyttja tillfället klev David Ayres av som en vinnare då hans lag vann med 6–3. Han som inte spelat A-lagshockey sedan 2015 blev hjälte. Vackert och som en saga.

1582444614

42-årig debutant. David Ayres fick snabbt hoppa in mellan stolparna för Carolina Hurricanes i matchen mot Toronto. 

Om jag hade klarat det…? Nej, inte en chans. Men det hade varit fantastiskt.

NHL kan verkligen vara sagolikt men sådana här stories. För bara något år sedan klev revisorn Scott Foster, med meriter i ölligorna kring Chicago, in som reserv för Chicago Blackhawks. Även då vinst.

David Ayres är med sitt inhopp den äldste debutanten i NHL under pågående serie, ett rekord som har hållit sig sedan 1926.

Roligare än Henrik Lundqvists situation i New York Rangers, som jag skrev om här!

Tror jag fortsätter några år till!

IMG_8413

Oldschool. Minnen från 70-talet. Foto: SIMON RÖNNBERG

 

Iskall på bänken, Henke!

Han är välmeriterad. Har en astronomisk lön. Han har blivit kultförklarad i New York. Men just nu blåser det iskallt. För Henrik Lundqvist sitter på bänken.

Orsakerna kanske går att förstå rent sportsligt. Är man inte tillräckligt bra är det där man hamnar. Men sättet det sker på är beklagligt och samtidigt krass verklighet i en dollarstyrd värld, för NHL är kommersiell. Där ser man till resultat och New York Rangers 2020 är ett lag i förändring för en ny framtid, som kanske kan ta laget till en ny Stanley Cupfinal (förlust mot Los Angeles Kings – förkrossande 1–4 i matcher – senast 2014) och möjligen vinst (senast 1994).

IMG_0943

Hamnar snart på hylla. Är Henrik Lundqvist karriär hotad…? Foto: KAI MARTIN

Men här har laget en extremt solidarisk spelare, som vill spela sin karriär ut i Rangers och som stått i fram- och motgång med passion och lidelse; hyllad för framgångarna, spottade för misstagen. Sådan är nu målvaktsposten. Nu hånas han av sina arbetsgivare och tränare på ett sätt som närmast är shakespeareiskt.

Men New York Rangers har en plan och säsongen 2019/20 är den märkligare än någonsin. Säsongen startade med Henrik Lundqvist i kamp om måvaktsposten med unge Alexandar Georgiev. I januari kom ytterligare en ryss, än yngre talangen Igor Sjestiorkin. Plötsligt handlade det om en rotation på tre målmän, men där Henrik Lundqvist allt som oftast satt på bänken. Noterbart är, att oavsett om Igor Sjestiorkin eller Alexandar Georgiev spelade så sitter den svenske keepern alltid på bänken.

Det är extremt sorgligt och få ögon talar så tydligt som Henrik Lundqvists. Brinnande i kampen, blixtrande i förlusten, glittrande i vinsten… men här…? Bara tomhet.

Ingen vet vad som går igenom hans skalle just nu. Än mindre då New York Rangers engagerat ytterligare en målvakt, 28-årige (alltså tio år yngre än Henke, som fyller 38 2 mars) Jean-Francois Béubé, med erfarenhet  från bland annat New York Flyers, Chicago Blackhawks och Philadelphia, men utan att göra några större intryck på hockeykartan.

Det går naturligtvis att spekulera i hur Rangers organisation resonerar. Det är just nu vilda västern i NHL Just nu tredjes det friskt, men den 24 klocka 21 svensk tid stängs möjligheterna. Det gäller att både portionera sig inför kommande slutspel (som nog New York Rangers inte klarar av att komma till, trots just nu god form), dels att se framtiden an både gällande kommande säsonger och möjlighet till draften i sommar.

Men behandlingen av Henrik Lundqvist är hur som helst inte snygg. Han är på utgång, finns inte med i klubben av sentimentala skäl eller på historiska meriter; det är här och nu som gäller. Rent mentalt kan det vara tärande och Gud och många andra vet att just det mentala är det värsta spöke en målvakt kan drabbas av. Bristen på självförtroende och tillit till sin kompetens vibrerar hela vägen ut i systemet; enkla räddningar blir svåra, pucken blir en tvål svår att greppa, givna positioner för tryggt spel hamnar utanför den mentala radarn med för mycket nät att försvarar, försvarets tillit till sin målvakt skjuts i sank. Ja, det blir en dominoeffekt.

Kloke Per Bjurman, Aftonbladet, skriver in sin krönika att Henrik Lundqvist borde se sig om efter en annan klubb och föreslår Colorado, som har problem på den sidan, men ligger bra till inför fortsättningen med slutspel inom räckhåll.

I ett fortsatt resonemang, som naturligtvis förs av NHL-expertis i USA/Kanada just nu, spekuleras det mycket om Henrik Lundqvist framtid. Han som för ett drygt år sedan blev uttagen till All Star-helgen är nu placerad i isboxen ställd på New York Rangers avbytarbänk. Man kan ha det roligare.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ensam. Henrik Lundqvist har efter framgångsrika år hamnat i kylan. Foto: KAI MARTIN

GP:s Johan Rylander tycker att Henrik Lundqvist ska förenas med Joel Lundqvist i Frölunda. En rar tanke, men det kommer inte att hända. En sak är dock säker att hockey är showbusiness och som det heter, there’s no business as show business och det är ingen vacker värld och inget för de ömhudade.

 

 

Boule, brunch och en bit av Frankrike

När februari ligger grå och inte ens orkar vara vinter. Ja, då går det förstås att drömma sig bort, eller göra något åt det. Vi tog chansen. Brunch på Boule bar nere vid Feskekörka lockade, 350 kronor för mat i massor med allt från inledande brickor med charkuterier, ost, marmelad eller de vegetariska alternativet där de marinerade och friterade brysselkålen snabbt blev favoriter till huvudrätter och magnifik efterrättsbuffé. Yogurth, baguetter och croissanter serveras, förstås.

Till det kaffe/te och äppelmust. Jo, man kan ha det sämre. (Se menyn här!)

Vi sitter ett familjesällskap om sex personer (två fick förhinder, vi skulle ha varit åtta) och äter, samtalar och umgås för att successivt bli allt mättare – och nöjdare.

Samtidigt passar vi på att fira två födelsedagsbarn, den ena min Z, den andre min yngste son; 51 respektive 26 inom loppet av några dagar.

Det är svårt att låta bli frestelserna, men lyckligtvis tvingas vi att bryta upp efter att ha blivit suveränt betjänade av den trevliga serveringspersonalen (ett bra knep för hit återvänder man ju gärna).

Det vankas ju gudbevars inte bara mat utan också boule. Ingen av oss är väl några genier på spelet och det är en fördel, för då blir det jämnt. Vi delar in oss i två lag om tre och snart blir det behärskad kamp. Vi är ömsom skickliga, ömsom rätt usla. Men stämningen är god och vi hinner med två omgångar på den en och halv timme som vi spelar; både gångerna med sonen som vinnare för sina lag. Alla gånger med inslag av speldjävul och vinnarskalle hos oss.

Banorna narras oss och känns stumma, men ska vara kopior VM-banorna från Grenoble 2004, så det är klart att de håller måttet.

En trevlig stund på jorden blir det och gråvädret utanför hålls stången för några timmar. Gott så.

Bitterljuvt med influensainfluenser

Opera

LA BOHÈME

La Bohemé

Uppdaterad. Göteborgsoperans uppsättning av ”La bohème” har tagit ett skutt hundra år framåt i tiden.   Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan

Musik: Giacomo Puccini.

Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henri Murgers roman.

Regi: Max Webster.

Scenografi och kostym: Fly Davies.

Koreografi: Ann Yee.

Ljusdesign: Jack Knowles.

Dirigent: Karen Kamensek.

Medverkande: Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman, Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mats Almgren, Dardan Bakraqi samt Göteborgsoperans kör och orkester plus barnkör och statister.

Premiär 1 februari 2020.

Puccinis ”La bohème” utspelar sig måhända i Paris konstnärskvarteren i slutet av 1800-talet där fattigdom, sjukdom, kärlek och svartsjuka är ingredienser. Men det är på italienska som den sjungs, originalspråket från originaluppsättningen 1896 (faktiskt på dagen 124 år sedan då denna uppsättning spelas). Och som i mycket av Puccinis lider den kvinnliga huvudrollen kval mot finalen även här. Trots romantiken skonas ingen.

Men något av den största dramatiken denna afton (12 februari) blir då Henning Ruhe, konstnärlig chef för opera/drama, kommer in och förklarar att Thomas Atkins, i den ledande rollen som Rodolfo, är influensasjuk och med feber. Trots detta, meddelas det, kommer han stå på scen, dock med brasklappen att han kommer hålla igen en smula. Hur nu det ska ske i en opera som kräver sin röst och sitt agerande.

Det går ett sus genom salongen, för den nyzeeländske tenoren är i fokus hart när hela uppsättningen.

Nå, ridån stiger och spelet kan börja, där det snart avslöjas att handlingen är placerad drygt hundra år framåt i tiden. Ja, varför inte. Göteborgsoperan kan kittla ursprungsversionerna till uppdateringar som tar verken vidare i både kontext och musikalisk instudering. Men det ska snart visa sig att trots en sprakande iscensättning med snygga scener, imponerande scenografier och koreografi för en stor ensemble, så gagnar inte tidshoppet. Helt enkelt för att man inte tagit klivet från det, med förlov sagt, påvra libretto vidare i en ny era. Synd.

Musikaliskt är Max Websters uppsättning slagkraftig. Thomas Atkins Rudolfo är möjligen bräckligare än normalt, med en röst som inte slår på för full kraft. Men för den oinvigde blir det snarare ett spel som passar rollen. Kerstin Avemo gör sin Mimi ljuvt pendlande mellan stark och svag, fåfängt trånande och lungsiktigt vek. Hennes spelade feber mot Atkins verkliga blir intressant och måtte han inte smitta henne med sin närhet.

Men det är mellan Luthando Quave och Mia Karlsson – Marcello respektive Musetta – som det verkliga musikdramatiska spelet står. Han är kraftfull, trån- och svartsjuk med en röst som vigt hittar vägen att uttrycka detta. Hon är utspelande, raljant och förförisk i ett spel som passar hennes sopran utmärkt.

Till detta grabbgänget Henning von Schulman (Colline) och Anton Ljungqvist (Schaunard) som är gamängerna som hellre söker fest än allvar, men tvingas in i det sistnämnda vad historien lider.

”La bohème” är fylld av fantasifulla scener, som vaktparaden, festligheterna på torget på nyårsafton eller restaurangbesöket, som är glödhett. Här visar uppsättning på klass. Tyvärr håller inte scenerna från konstnärernas takvåning samma temperatur, trots att det är där som klassikern ”Che gelida manina” sjungs och där den sorgliga finalen sker.

Noterbart är också att balansen mellan sång och orkester saknas. Emellanåt är det rent av svårt att få behållning av solisternas insats. Synd.