Överlägset i allt utom mål

Det är ju inte utan att man blir imponerad av Österrikes målvakt Sebastian Wraneschitz. 6–65 i skott, bara fyra insläppta. Bristande effektivitet av juniorkronorna…? Både och, får jag nog säga. Sverige drev på för att hålla tempo och locka Österrike i försåtliga fällor. Men alplaget hade kammat sig väsentligt efter att ha blivit överkörda av USA i inledningsmatchen och förlorat med 11-0.

Då kunde man ju tycka att Sverige, efter den övertygande vinsten mot Tjeckien (7–1), skulle dominera inte bara spelmässigt utan också i antal gjorde mål i JVM:s andra match. Men nu är inte sport någon matematik med helt givna resultat.

Matchen Österrike–Sverige påminde en del om Tjeckien mot Ryssland. Ett stabilt försvarsspel, spelare som ligger i linje som göra att det blir hyfsat lätt att blockera skott, ett boxutförsvar där motståndarna tvingas till hörnorna och där skotten kommer från vinklar som är tämligen enkla för en modern målvakt att ta. Statiskt och effektivt försvarsspel. Statiskt och ineffektivt anfallsspel.

Skillnaden var förstås att Österrike inte hade något anfall, inga blixtrande kontringar som sitt norra grannland Tjeckien. Det vittnar matchen mot USA om med noll mål gjorda. Det vittnade matchen mot Sverige om, med lika sorgligt resultat.

Så Sverige vinner med 4–0 efter att ha spelat ut motståndarna, men egentligen aldrig riktigt utmanat. Disciplinen hos österrikarna var häpnadsväckande över 60 minuter. Normalt sätt brukar den tryta med orken, men här höll laget motståndet stången. Samtidigt är juniorkronornas spel en smula för saktfärdigt och omständligt med för få direktskott, för lite distinkta sidledspass och för få som verkligen vill in och stöka framför mål. Man lyckas allt för sällan dra isär det där kompakta försvaret, vilket bara ger ett mål – Lucas Raymonds 4–0 – där sidledsspelet ställer både försvaret och duktige Sebastian Wraneschitz. Istället är det Noel Gunlers fruktade bössa som ger två mål, precisionsskytte à la Elias Pettersson, oerhört svårt för en målvakt att ta.

Positivt ändå att Sverige orkade trumma på, trots bristande utdelning. Positivt också att Lucas Raymond fick göra sitt första mål i turneringen. Och, förstås, positivt att han kom tillbaka efter sargkraschen i andra perioden.

Österrike–Sverige 0–4 (0–1, 0–2, 0–1)
Målskyttar: Noel Gunler 2, Simon Holmström och Lucas Raymond,

Platt fall för Ryssland

Det är ju förstås en av jul- och nyårshelgernas verkliga höjdpunkter när JVM i ishockey drar igång. Trots pandemi lyckas de kanadensiska arrangörerna ro turneringen i hamn. Åtminstone så här långt. Vis av erfarenheten från Stanley Cup-slutspelet i somras/höstas får lagen leva och agera i en bubbla; arenan med flera isar och hotellen är där man häckar. Tufft, förstås, för rastlösa juniorer. Men samtidigt vet lagen vad som gäller och utgår från det.

Sverige inledde, efter coronaorskade omständigheter som gjorde att juniorkronorna inte fick någon träningsmatch, mot tjeckerna och vann snyggt med 7–1. När nu Tjeckien skulle ställas mot Ryssland, som haft sitt lag samlat i över en månad och trimmade spelarna samman i Karjala Cup, var det en förväntad utspelning som väntade. För så övertygande har det ryska laget spelat.

Så trummade ryssarna på de första tio innan tjeckerna började stabilisera sitt spel och balansera det inledande övertaget. Tjeckerna samlade styrkorna i mittzon och var sedan i försvarsspelet solida och lyckades boxa ut förbryllade ryssar. Det var något av hjärnornas kamp där man tycker att Rysslands meriterade coach Larionov skulle ha klarat att dyrka upp det hermetiska täta tjeckiska försvaret. Men det blev inte så. Trots ett massivt övertag rent spelmässigt stack Tjeckien upp i farliga kontringar och skottmässigt var det jämnt fördelat lagen emellan.

I andra periodens slut lyckades just en kontring avgöras till tjeckernas fördel. Då hade ryssarna pressat tungt utan att lyckas skapa egentligen en enda riktigt vass chans. Men… Jakub Rychlovsky tog alltså med sig pucken i en snabb omställning, drog med sig bevakningen från de ryska försvararna, tittade påpassligt upp för att finns Filip Koffer med både blick och puck, som direktsköt förbi ryske målvaktstalangen Askarvo. 1–0. Väldigt vackert.

Det fanns ju förstås en period till att spela på för ryssarna för att vända på kuttingen. Men laget spelade runt utan effektivitet. Istället är det återigen via en patenterad tjeckisk kontring som matchens och tillika tjeckernas andra mål kommer via Martin Langs klubba.

Tjeckerna håller ifrån ett alltmer håglöst Ryssland, som aldrig klarade att dyrka upp Tjeckiens försvarslås och JVM:s första skräll var ett faktum.

Vådan av lättjan

Julen är ju en tid för överraskningar. Men alla kanske inte är så positiva, som andra kan vara. Som beskedet innan jul från skattemyndigheterna, ett ärende som ska tas om hand efter helgerna. Eller det som jag nåddes av då jag för första gången på länge klev upp på vågen nu i morse.

Jag vet. Jag har hamnat i något slags koma efter att ishockeyn fick ett abrupt avbrott i november. Jag förmådde inte förvalta min energi till annat än att bara sitta och glo. Ungefär. Visst. Jag tog mig till och från jobbet med cykel. Ibland. Jag springer i trapporna upp och ned för mina göromål hemma. Emellanåt tar Z med mig på en ovillig promenad, som oftast blir för kort, för lite av intensitet och för lite av utmaning. Och det är mitt fel. Hon har varit duktig att fånga dagen innan den ens har vaknat. Efter coronasäker skjuts av yngste sonen till hans arbete har hon gått ut på en intensiv stadspromenad i mörkret, passat på att gå trapporna från Linnégatan upp till Nordhemsgatan. Flitigt upp och ned. Hon har hittat nya stråk, nya trappor. Hon har fått den ork och energi innan jobbet som jag kanske har saknat.

Med hockeyn, som i sina bästa veckor kunde bjuda på fem pass i veckan, fick jag röra på mig rejält. Som målvakt är det mycket upp och ned, sidledsförflyttningar, tänjningar och mer skridsko än kanske många tror. Det är ett rörelsemönster som passar min kropp fortfarande; jag är tacksam för det.

Men nu har jag blivit sittande.

När jag nu, efter julens festmåltider med god mat och dryck, klev upp på vågen peakade den all time high. För första gången nådde den över 90 kilo, vilket förstås är för mycket för en man på 177 i krympande.

Då jag var i min ungdoms allra fagraste vår låg vikten på 65 kilo, kanske 67, definitivt 63 under en period då jag våren 1983 separerade efter ett längre förhållande. När jag 1990 blev pappa för första gången och var 34 år, låg kilotalet på 70. Det ökade en smula med åren, men stabiliserades till 78 kilo, ett vikttal jag hade då jag träffade Z 50 år gammal våren 2007. Kärlek och vällust har plussat på några kilon. Men under hösten har den varit stabilt 87 kilo.

Nej, jag räknar egentligen inte några hekton hit eller dit. Tycker mest att kurvan är intressant. Jag är 64 och per definition gubbe, men sedan kan man ju vara det mer eller mindre. Men med den tilltagande rondören har också klädmåtten ökat. Jag som under så många år slank in i ett par jeans med 32″ i midjan får söka mig till 34″. Skjortor med kragstorlek 39 är nu 41 eller 42 (samtidigt som jag misstänker att modekedjorna inte är helt tillförlitliga i sina storlekar; jag kommer ju fortfarande i gamla 39 eller åtminstone 40). Kostymerna har rakat i höjden från 48 till 52.

Det har förstås öppnat för att gammalt har fått åka ut och nytt (läs secondhand/loppisfynd) har kommit in. Och det är ju kul, eftersom det också är mitt intresse.

Men drygt 90 kilo! Nä, där får väl ändå ett slags gräns vara nådd…

Så jag tog mig en promenad mega grande nu på morgonen. Slottsskogen fick sig en duvning, precis som jag. Förbi Stora Dammen, upp mot djurgårdarna vid Säldammen. Förbi älgarna som låg i alla sina magnifika skepnader och idisslande bligade på mig. Utsikt mot Högsbo, utsikt mot Sandarna och Majorna, utsikt över älven. Men jag stannade inte för dem. Upp till Masthugget och Paradisgatan, nedför trapporna till Ljungmansgatan, ned mot Vegagatan, Nordenkiöldsgatan – där fantastiska restaurangen Koizen äntligen blivit av med de skymmande byggställningarna – för att passera Linnégatan i raska kliv och fortsatt högt tempo. Över Övre Husargatan i trots mot det försiktigt sprejande duggregnet, genom passagen till Västergatan, mot Engelska parken och upp till norra Guldhedens svindlande höjder. Lövskogsgatan med sina pelare till tegelstens hus som tjusar med sin utsikt över södra och västra stan, upp mot Källsprångsgatan och ned mot Änggårdskolonin, uppför Medicinareberget med sina byggnader som är helt i avsaknad av harmoni och tillhörighet och då kanske främst gentemot Sahlgrenskas första byggnader, men också de som byggdes på 50-talet.

Bristande byggnadsharmoni. Foto: KAI MARTIN

Jag hamnar på återvändsgränder, asfalterade stigar som lovar passage ned till gamla barnsjukhuset och Annedalskyrkan. Får vända om. Kommer till en märklig terrass där jag kliver in för att gjuta mina fotspår i den slaskiga hinnan som dröjt sig kvar efter nattens blöta snöfall. Jag ser ned mot Änggården och en himmel som vägra glipa för sol och blå himmel, som tjurigt håller på sin fuktiga grånad.

Fotsteg. Foto: KAI MARTIN

Jag fortsätter förbi Odontologen och över den glesa trafiken på Per Dubbsgatan och ned för Apotekaregatan i främre Änggården. Jag passerar Botaniskas entré, fortsätter på Carl Skottsbergs Gata, huset där mamma och pappa träffades, et andra huset, blott några nummer från det först nämnda, där mormor och morfar bodde. Hon som fyllde år på juldagen och som alltid fick ställa upp med stor fest för släktingar och vänner, emellanåt med hjälp av svartvitt i köket. Så vek jag av vid Torild Wulffsgatan och igen vid Änggårdsgatan, min barndoms gata. Utanför huset där jag växte upp står en bil med en trailer; det är flyttbestyr på gång. Jag kikar nyfiket in i hallen, men inte mer än så, där jag inte stått sedan mina föräldrar flyttade därifrån 1982.

Därborta där barn jag lekt. Foto: KAI MARTIN

Nu är jag hemma. Jag trotsade vädret, men kanske främst mig själv. Smidde planer för att komma upp på motionshästen igen. Sätta mig på träningscykeln i källaren, använda de vikter som finns där, gör utfallsövningar parat med smidighetsditon, försöka stretcha igång kroppen, som förhoppningsvis ska få känna på de gamla kära skydden igen och möta alla dessa illvilliga motståndare som inget hellre vill än att göra mål på en gammal man.

Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Den stora bandyfesten – på is och i bok

Att annandagen är den stora bandydagen är ju, som det heter, sedan gammalt. För bandyälskare söderöver var det av ren nödvändighet. För även på den tiden som kan kallas förr fanns det blidväder och opålitliga vintrar. Men på annandagen kunde säsongen börja. Törstiga bandysjälar kunde därmed lindra torra strupar, oavsett om det var med spel på is eller medelst termos i bandyportföljen för supportrar och övriga åskådare. Med konstfrusna bandybanor har ju annandagsbandyn mest varit en fin tradition med klassiska derbyn där de förutsättningarna gavs. Men serierna har ju kunnat börja redan i novembers början sedan många år tillbaka. Framför allt sedan hallarnas intåg.

Jag är en late bloomer vad det gäller bandy. Såg väl en och annan VM-final genom åren, men det var ju hockeyn som var – och är – min passion. Min äldsta systerdotters man, från Kalix, var under några år målvakt i Surte och därmed var det givet att se just annandagsderbyn mellan IFK Kungälv och Surte, då dessa lag låg i samma serie. 2006 strejkade Surtesupportrarna mot de höjda biljettpriserna och vägrade gå in genom grindarna. Men entusiasterna från andra sidan älven var ändå på plats, stod på motorvägsbron över Kungälv och kunde blicka ned på derbyt på Skarpe Nord. De hungriga försågs med korv och bröd via en korg som hissades ned med pengar och upp med förnödenheter. Strejkade gjorde också Surtes spel och IFK Kungälv kunde inkassera en vinst med betryggande 9–3. Jag var på plats för min debut som bandyåskådare. Året efter var jag också på plats, då i Jenny Lunds islada i Surte.

Men det skulle bli ändring på frekvensen av sedda matcher. 2011 blev jag omplacerad, från den givna och sedan år invanda rollen som musik- och nöjesskribent på GT blev jag en rookie som sportreporter. Min första dag var på en IFK Göteborgträning. Min första fråga, till Tobias Hysén som kommit tillbaka från en skada, var ”Hur känns det?”. Jag började således på floskeltoppen.

I omorganisationen hade KK, Kenneth Karlsson, mångårig GT-skribent med bandy som specialområde, också blivit omplacerad i denna allt annat än personalvänliga rockad. Det uppstod alltså en lucka. Jag blev bandyreporter och fick att göra med de fyra elitserielagen Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Från ingenting blev jag förälskad i sporten, i spelarnas ihärdighet under inte alltid ideala förhållanden, i spelet som alltid fick kämpa i underläge och motvind. Ja, även för lag som Villa och Vänersborg med sina fina nybyggda hallar. För bandyn var något lite gammaldags, lite omodernt och en sport som bjöds in med armbågen. Jag lärde mig emellertid snart att bandyspelare, -tränare och -föreningar var djupt dedikerade sin sport. Det var en fröjd att följa den eleganta, fartfyllda, dramatiska idrotten under de få åren som jag arbetade som sportreporter och jag har haft förmånen att se sporten, förstås, efteråt. Om än inte med samma ihärdighet.

Om entusiasmen hos bandydårar, från alla dessa människor som spelar till de som följer sporten, blir jag starkt påmind när IFK Kungälv firar 80 år med en gedigen och underhållande coffetable-bok, som ger stor glädje för nostalgiker, historienördar till kalenderbitare och vänner av den moderna bandyn.

Med stor noggrannhet får jag som läsare följa laget från starten 1940 till nutid. Matchprotokoll har grävts fram och med finessrika texter, som vore de transskriberade från någon av SF-journalernas digra arkiv, får man följa säsong för säsong. En bidragande orsak till kvaliteten är Gösta Bomans stora bildarkiv, där flera av fotografierna försiktigt har kolorerats och därmed skapat ytterligare en dimension av verklighet. Lägg till gästskribenter som Galenskaparnas Claes Eriksson (som förstås skriver om sin text ”Bandy, bandy” till the Mamas & the Papas ”Monday, monday”), Viveca Lärn och Gert Lengstrand. Illustrationer av bland andra serietecknaren Johan Wanloo berikar. Precis som historiken om bandyn i Sverige i allmänhet och i synnerhet den om den för Kungälv så viktiga ABC-fabriken, som länge var en av landets ledande inom sport- och fritidsprodukter.

Nostalgi. Bandyminnen från förr, men också från nutid i den fina jubileumsboken ”IFK Kungälv 1940–2020”.

”IFK Kungälv 1940–2020” är en njutning som bok, inte bara för de fina texterna och den dramatik som skapas för ett lag som sakta jobbat sig upp i seriesystemet – och ned. Nej, boken är en storstilad hyllning till en sport som borde lyftas fram som en av de ädlare och som definitivt är en av de snabbaste och mest händelserika. Ingenting saknas. Spelarna är med. Ordförande, supportrar och skribenter, som GT-legendariske bandyskribent Erwo, likaså. Ja, jo, nej… mitt namn saknas. Men det hade jag ju inte räknat med efter två säsonger vid sidan av plan och in med immiga glasögon för eftermatchintervjuer i IFK Kungälvs fuktiga omklädningsrum.

Det här är en bok – humoristiskt och kärleksfullt med omslaget med en bandyportfölj – för alla med ett bandybankande hjärta, egentligen oavsett vilket lag man håller.

1112131415… 16

Nej. Jag hade ju bestämt mig. Gifta om mig. Nej. En gång gift. Det fick räcka. Men då hade jag ju inte träffat Z och med tiden blev det ju oundvikligt; hon som verkligen ville och jag som till slut lade prestigen åt sidan. Men det krävdes en mörk höst för det med omplacering på jobbet, efter lång och trogen tjänst som nöjesreporter kliva in i GT:s torktumlare och komma ut som ostruken sportjournalist. Till det, Z, som kämpade med sitt jobb, sin kropp och sjukdom. Så, det behövdes ljus.

Det var ju populärt, 2011, med 111111. Men för mig var det för enkelt. År 11, månad 12, dag 13. Samt 14.15 oavsett om jag skulle komma till hennes jobb eller kidnappa henne var helst hon nu skulle befinna sig för att få hennes uppmärksamhet. Det skulle visa sig att hon hade en läkartid 14.30. Så i sjukhuskorridorerna slöt jag henne i min famn, ringarna i rockfickan, blommor i bilen bagage. Klockan blev 14.15 och jag frågade. Fick tystnad och ja, 14.15.16. En kärlek som håller efter giftermålet 22 september 2012. Men det är ett annat datum.

Från västfronten lite nytt

Blandat att läsa. Foto: KAI MARTIN

Magdalena Väpnargård: Landskap utan karta (Book on demand)

I Stadsmissionens reklam inför julen finns rubriken ”Fattigdom syns inte alltid. Men den känns.”. För människor uppväxta i det svenska folkhemmet kan det tyckas vara så med fattigdom att det hör statartiden till, någonstans i ett diffust 30-tal och en bit in i 40-talet, att livet därefter blev både bättre och rikare, själsligt och materiellt med det moderna Sveriges framväxt.

Att det inte riktigt är så finns det många vittnesmål om. Som Nike Markelius (punkare, kreatör, trummis, författare) skriver om i sin drabbande självbiografi ”Trumslag hjärtslag”, som kom för några år sedan. Eller Patrik Lundberg, i sin hyllade ”Fjärilsvägen” med sin mor i fokus, som strävade i armod och med knappa medel för sina barns skull slet sönder sin kropp.

Journalisten, programledaren och författaren Magdalena Väpnargård är nästa vittne om fattigdomen i ett växande välfärds-Sverige. Hennes ”Landskap utan karta” (utmärkt titel) är en bok som måhända har värkts fram efter barndomens trauman och med bilder som med ålderns blivit okuvligt klara. Men om detta skulle det helt enkelt berättas och boken är den första i en tänkt trilogi.

Hon växer upp i mörkaste Dalsland, hos en vårdande, efter sin bästa vilja och kunnande, farmor och en farfar som begår övergrepp på det lilla flickebarnet och som lever som en ond skugga under barndomen.

Kvar finns en längtan efter den mor som inte vill ha henne och en far som valt bort henne. Så, fattigdom behöver inte bara vara materiell utan kan också vara det känslomässig.

Det är en smärtsam resa tillbaka till sin barndom som Magdalena Väpnargård bjuder. Men hon lyckas ändå balanser mörker med ljus, elakheter med godheter, möjligheter med strama tyglar.

Hon är en knubbig och lortig lite unge, men nyfiken och gladare än vad hon kanske borde vara. Hon tar plats, vill verka och vara. Men definieras allt mer av rundheten och smutsen. Den som stigmatiserar för framtiden.

Det är alltså ett starkt vittnesmål, med ett flöde av minnen som målas upp där man som läsare omsluts av berättelsen, känner doften av huset i skogen, ser miljöerna som målas upp.

”Karta utan kompass” kunde ha blivit lite vassare med en redaktörs milda och hjälpande hand. Exempelvis löper texten oavbrutet, men med en, för mig, märklig komposition. En mening, blankrad. Nästa mening. Blankrad. Och så vidare.

Det bromsar mitt öga.

Jag saknar stycken och kapitel, för en mer driven läsning. Men totalt sätt är det en randanmärkning mer än en röd bock i kanten.

Johanna Schreiber: Tolv veckor med dig (Norstedts)

Göteborgskan, journalisten och nu författaren, Johanna Schreiber är en fena på berättelser och skriver rappt, intelligent, humoristiskt och allvarsamt. ”Tolv veckor med dig” är inget undantag, där de 350 sidorna dansar iväg i högt, underhållande tempo.

Vill man kan man smyga in denna hennes sjunde bok i kategorin chic lit. Men det är samtidigt lite orättvis. ”Tolv veckor med dig” vill lite mer, tar djup för något samtidigt som den vill vara underhållande.

Så blir det inledande one night standet en resa mot existentiell kamp, ett diskussonsämne om abort eller inte (knappast ett helt vanligt ämne, åtminstone inte i underhållningslitteratur) och kärlek. Alltså både trivialt, inkännande och allvarsamt. Johanna Schreiber klarar den balansen väl och bjuder på en roman som mycket väl skulle kunna tjäna som en förlaga till en tv-serie eller film.

Isabelle Törnqvist: Kirin (Hoi förlag)

Med sin andra fantasyroman i trilogin om huvudkaraktären ”Svala” bygger inte göteborgskan Isabelle Törnqvist bara upp en fantasifull historia utan också ett rikt, kontrastrikt persongalleri och ett fortsatt skapande av en helt ny värld.

Det är imponerande. Hennes språk är koncist, rikt och hon har ett driv i sitt författarskap. Emellanåt är det smått obegripligt hur hon håller igång denna sin värld med alla dessa personer i ett myller av händelser.

Ja, det är förstås en kamp med det goda mot det onda. Strider och hot. Lömska monster som hotar och lika lömska motståndare. Allt är som det ska vara i fantasyvärlden, alltså. Dessvärre, det måste sägas, är den inte riktigt min. Jag sugs inte in i berättelsen, tycker att inledningen tuggar lite för mycket, att när väl Svala från första boken ”Fågeln” kliver in i handlingen trampar handlingen en smula vatten. Först i bokens tredjedel tar spänningen fart för att trissas upp mot det dramatiska slutet, som alltså bara är en cliff hanger i väntan på nästa bok i denna hennes ”Enigma”-serie.

Andreas Roman: Större än störst (LB förlag)

Göteborgsfödde Andreas Roman jobbar till vardags med speldesign och apputveckling. Han har också tidigare publicerat romaner inom så vitt skilda genrer som skräck och fantasy. ”Större än störst” är emellertid hans första skönlitterära verk och förstås tar han då avstamp från den verklighet han känner, nämligen spelbranschen.

Det är en bok om vänskap i ett västkustskt samhälle vid havet, två udda grabbar som finner en växande vänskap som strax involverar några till.

”Större än störst” växlar mellan då- och nutid, mellan det juvenila, det rena och den stora upptäckarlustan och framgång, mättnad och depression.

Andreas Roman målar upp konflikter, hot, hopp och strategier. Men jag dras aldrig riktigt med i dramatiken, känner inte med huvudkaraktärerna och rycker lite på axlarna åt det som skulle bädda för spänning. Det som ju, med tanke på Andreas Romans författarbakgrund, borde ha varit hans paradgren.

”Stolarna” står när allt faller

Teater

STOLARNA

De sista entusaisterna. Annika Nordin och Ingvar Örner i ”Stolarna” kämpar med en pjäs i kulturell skymning. Foto: PETER LLOYD

Att försöka kreera, var en skapande människa, detta onådens år 2020 är en gärning på gränsen till förtvivlan. Hopp släcks, för att tändas och brutalt släckas igen. Fråga Teater Trixter, den intima, fristående teatern som i år firar 30 år, men som fått fira med smolk i glasen och stukade föreställningar.

Som nu senast ”Stolarna”, Eugène Ionescos absurda pjäs, som i Vera Berzaks regi fick se sin premiär inställd, flyttad och slutligen avklarad för att nu packas ned från och med söndag.

Absurdismen, den filosofiska termen inom existentialismen, hänvisar till det absurda i människans tendens att sträva och leta, som det står i programmet, ”efter värde och mening i livet, trots att livet i sig är fritt från både värde, mening och syfte”. Filosofi med andra världskrigets fatala händelser som dov klangbotten. Så också i ”Stolarna”.

Paret, det åldrade, (Annika Nordin, hustrun, och Ingvar Örner, mannen) är fast i livets slentrian, kan varandra utan och innan, men väljer de väl invanda dansstegen i livets tango; repetitioner av minnen, ältandet som glädjeämnen.

De både aktörerna kliver snyggt ur sina roller som entrévärdar för att då mörkret släcks, Billie Holidays musik klingar ut, förvandlas till de äldre paret med hedern, gracen och sinnena i skört behåll.

Hon upprepar sin stolthet över maken, över att han egentligen kunde ha varit chefsbefäl, chefsmonark, chefs-vadsomhelst istället för en position han nu har. Där bildas en paradox, ett motsatsförhållande mellan förhoppningar, ofullbordade krav och krass verklighet som löper som den spinnande röda tråden genom pjäsen.

Vi ser in i en dystopisk framtid i ”Stolarna”. Paris är i ruiner, knappt ens det, bara visorna minner om staden. På ön där paret bor passerar båtarna långsamt förbi i kapp med det strömmande vattnet.

Mannen ska hålla en föreläsning, oklart om vad, där hans ställning ska få glans. Uppmuntrad av hustrun i den där paradoxala stoltheten ska han tala, men genom en talare som ska lägga de ord rätt som mannen inte själv klarar av.

Det blir ett slags duell mellan man och hustru inför händelsen, där de imaginära gästerna kommer, potentater och än mer högt uppsatta, för varje tom stol som ställs fram.

Ingvar Örner och Annika Nordin spelar pingpong, träffsäkert, med replikerna. Ser de gäster som ingen annan ser, är höviska och devota, uppfordrande och lättstötta samt dito -stressade ju större publiktillströmningen blir.

Det är en och en halvtimmes stegrande, just absurd, dramatik med dessa de sista entusiasterna, som står när allt faller. Men som inte kan spela för tomma lokaler. Absurt inom absurdismen.

Stolarna

Teater Trixter, spelas till och med söndag 22 november. Resterande föreställningar 2020 är inställda.

Av: Eugène Ionesco.

Regi: Vera Berzak.

På scen: Annika Nordin och Ingvar Örner.

Koreografi: Freï von Fräähsen.

Scenografi och kostym: Ger Olde Moonikhof.

Ljus och ljud: Miranda Seiborg Wikström.

Teknik och sufflering: Anders Macken.

Istället för förståelse förvirring

Permformance

YOUR BODY ISN’T YOU

Förvirring. Föreställningen ”Your body isn’t you” väcker mer frågor än förklaringar. Foto: GUSASTAVO PERILLO NOGUEIRA

Cinnober, Masthuggsterrassen

Ibland är uppsättningar mer utmanande än andra. För intellektet, för hjärnan, för intrycken eller bara för dagen. Att hamna i Adas teaters samarbete med Kassandra Productions performance ”Your body isn’t just you”, en tillställning på en knapp timme, bjuder upp till tankeverksamhet. Men vad blir resultatet…?

Jag tvingas läsa i programbladet för att försöka rama in det hela. För att få något att både förhålla mig till och hålla mig i. För här snurrar det.

”I vårt arbete har vi inspirerats av den mikrobiologiska världen som numera har vetenskapligt belägg för påståendet Your body isn’t just you. Härtill feministiska teorier om ‘entanglement’, sammanflätning och skulptören Giacomettis arbete.”

Jo. Ja.

Vi möts av nutid. Överdrivet hygienkrav där skor tas av för att händer, fötter, armar, armhålor, dekolletage, skinkor… ja, allt ska spritas. I något slags ritual blir det startskottet till en föreställning som blandar dans med repliker i Nonno Nordqvists mörktonade scenografi och Jonas Franke-Bloms bitvis rytmiskt dunkande ljudlandskap.

Men jag hamnar någonstans på ett demensboende i mötet med leken på en förskola. Galenskap granne med barnslighet, gäll förtvivlan med fnitter parat med en klåda som för mig till drogmissbrukares ticks hand i hand med desperata skratt.

Istället för förståelse förvirring, alltså. Så ramas allt in vid en final med Leonard Cohens ”Anthem” med refrängen ”Ring the bells (ring the bells) that still can ring/Forget your perfect offering/There is a crack in everything (there is a crack in everything)/That’s how the light gets in”. Skorna tas på och jag blir inte klokare av det.

ADAS TEATER & KASSANDRA PRODUCTION

Your body isn’t just you (premiär 26/10. Spelas också 27 och 28/10 samt 1,2 och 3/11

Idé, manus och medverkan: Fia Adlers Sandblad och Annika B Lewis

Scenografi och kostym: Nonno Nordqvist

Dramaturg: Samuel Ek

Dramaturgisk rådgivning: Anne Hübertz Brekne

Ljuddesign: Jonas Franke-Blom

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Primadonna med stora gester och hjärta

Show

DEN SISTA PRIMADONNAN

!!!

Trivs i strålkastarljuset. Carl-Ewerth gör med sin ”Den sista primadonnan” en odyssé genom sitt liv. Foto: KAI MARTIN

Maj12, Kungstens industriområde

Bäst: Lidelsen

Sämst: De tappade replikerna.

Fråga: Blev det inte en lite snöplig final…?

I den gamla orgelfabriken i Kungsten håller Maj12 en levande scen som, som så många andra, lever hukande under pandemin. Så fint då med framträdande lite så där i skymundan. För att på samma gång inte glömma bort en suktande publik och bjuda upp till musik och underhållning.

Så med Carl-Ewert i strålkastarljuset och den ivrige Lars Sundqvist som ackompanjetör blir det en föreställning om den förstnämndes liv berättat till musik.

Det är en fantastisk resa från den frireligösa uppväxten i Värmland till längtan efter glamour, spotlight och ett liv som en musikal. Han har stolt gjort denna resa, inpräntat sin Zarah Leander, sin Edith Piaf, kan sina chansoner och kabaretrullande r, är noga med diktionen och vibrator som tävlar med teatralisk mimik.

I ”Den sista primadonnan” öppnas ridån för en revy som tar åskådaren genom Carl-Ewerths sena 40-tal via 50- talet och det frigörande 60-talet fram till nu och en allt annat än grånande primadonna. En färd som gett skavsår tillsammans med insikter. Men där längtan efter att få vara den han vill vara har varit större än någon plågoande någonsin kunnat ge.

I all sin enkelhet är det en stor liten föreställning med klädbyten, anekdoter och ett pärlband av sånger. Men tempot är lite för rappt. Både sånger och repliker skyndas på i en fart som hade mått bra av att vara mer vilsam. Där varje story borde fått andas – både för eftertanke och skratt. I sin iver glöms repliker – och sånger – av.

Men samtidigt är scennärvaron, glädjen i att synas, förlåtande. Här finns en historia som måste berättas. Fint så.

Den sista primadonnan

Om och med Carl-Ewerth
Piano: Lars Sundqvist
Manus: Dan Ying/Carl Ewerth
Regi: Sonja Gube