Dryckenskapens påträngande galenskap

Teater:

HERR PUNTILA OCH HANS DRÄNG MATTI

Ola Kjelbye

Med aldrig sinande törst. Lisa Lindgren som suputen herr Puntila, vrider ut och in på sig i en fantastisk prestation. Foto: OLA KJELBYE

Av: Bertolt Brecht och Hella Wuolijoki.

Översättning: Alf Henrikson.

Regi och scenografi: Pontus Stenshäll.

Mask: Ingela Collin.

Komposition: Simon Steensland.

Scenografi/kostym: Richard Andersson.

Ljus: Max Mitle.

Ljud:Karin Bloch-Jörgensen.

I rollerna: Lisa Lindgren (herr Puntila), Ika Nord (Matti), Hannah Alem Davidson (Eva), Emil Ljungestig (attachén, telefonist, Röde Hasse), Lasse Carlsson (domaren), Nina Dahn (Laina, apoteksfröken), Frida Linell (lagårdspigan, Fina, fru Gyllenstjärna), Marie Delleskog (kyparen, Langar-Emma, Den klene, prästen) och Johan Hafezi (veterinären, en arbetare, advokaten).

Kanske är det åldern. Men berusning på scen, spelad sådan, skapar inte komik utan förtvivlan. Jag är inte oförstående inför när humorn spiller över ju mer herr Puntila dricker. Men mest ser jag tragedin. För det börjar drickas i en rasande fart ur baginboxar så snart ridån går upp och ingen kan dricka med den glupande, desperata törst som herr Puntila.

Förrvisso är Marie Delleskog något slags presentatör av denna Pontus Stenshälls iscensättning av Bertolt Brecht och Hella Wuolijokis pjäs från den tyske pjäsförfattarens period i Finland under andra världskriget. Men det är Lisa Lindgrens skådespel. Hon är närvarande nära nog hela tiden och på ett fullkomligt dominerande sätt. Hon är berusning, sludder och raglande, balanskonstnär som får publiken att kippa efter andan. Hon är fysisk, diabolisk och dryckenskapens pendlande mellan en dr Jekyll och en mr Hyde.

Visst har Pontus Stenshäll redan i reklamen presenterat hennes Puntila som en Donald Trump. Så blir det också i första scenen med den amerikanska flaggan som en gigantisk fond till den av stora legoklossar byggda scenografin. Lite övertydligt. För Lisa Lindgrens kostym är trumpsk, lite för stor, en säckig, illasittande vit skjorta och en alldeles för lång, röd, illa knuten slips och till det en frisyr som har sin egen blonda signatur. Jaja, vi fattar.

Men Lisa Lindgren försitter inte chansen. Hon spelar ut utan att spela över. Är tragisk i sin gestalt, som om hon i smyg – eller oförblommerat – studerat alkoholens destruktiva kraft. Hur som är det rasande och plågsamt skickligt. Det är dryckenskapens galenskap och patriarkens regler med en grab ‘em by the pussy-filosofi.

Motpolen är den förnumstige drängen Matti, som i Ika Nords gestalt blivit chaufför i något slags Chaplinfigur (långt mycket mer utstuderat i reklamen för pjäsen). Här arbetar hon mer med pantomim än replik. Skapar en eftertänksam roll, men som också fogar sig och duckar för den lynnige Puntila.

Men här haltar det en smula mellan Lisa Lindgrens furiöse Puntila och Ika Nords försiktige Matti, så att någon balans dem emellan aldrig uppstår.

Ola Kjelbye

Ensemblen kämpar. Men det är Lisa Lindgrens show från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Ensemblen kämpar med sina roller, men hamnar i skuggan av just dessa två. Förutom då Emil Ljungestig, Nina Dahn, Marie Delleskog och Frida Linell får sin stund i rampljuset som försmådda fästmöer. Till karaokesång blir det en tröst för tigerhjärtan och med sång hellre än bra – förutom för Frida Linell, men så är hon också från musikalprogrammet på Högskolan för scen och musik i Göteborg.

Jo, det är förstås, som det anstår ett skådespel av Brecht, mycket musik och samtidigt en del scentekniska överraskningar där en del övergångar är förbluffande.

”Herr Puntila och hans dräng Matti” är kanske skojfrisk om patriarkatets sorgliga kraft. Men kanske än mer en pjäs om alkoholens sorgliga fördärv, dock lämnas man utan något slags sensmoral eller svar. För alla ser att herr Puntila super, men ingen frågar varför.

 

Backa teater går igenom tiden

Teater:

VI SOM FICK LEVA OM VÅRA LIV

Ola Kjelbye

Rörande. Scen med statisterna i fokus i ”Vi som fick leva om våra liv” är vacker.

Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, premiär 19 oktober 2019

Regi och manus: Mattias Andersson.

Scenografi/kostym: Maja Kall.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Ljud/komposition: Jonas Redig.

Ljus: Charlie Åström.

Maskör: Joesfin Ekerås.

Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosman, Nemanja Stojanović, Kjell Wilhelmsen och Nina Zanjani samt statister.

En till synes trivial fråga, nästan som på lek, blir i Mattias Anderssons händer fullkomligt allvar och ett stycke utmanade och strålande teater. Skulle du om du fick en andra chans att leva om det liv göra detta…?

Det är en utmaning, en dörröppnare till större perspektiv och emellanåt skakande dokumentärt. Som vykort med uppriktigt nedplitade rader från någon med ånger. Kärnfullt och drabbande.

Mattias Andersson har låtit ett socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning svara på frågan och svaren varierar förstås. Från de enklare till de reflekterande eller omdanande. Det blir existentialism ställd på sin filosofiska spets där de nio skådespelarna speglar vart och ett av svaren samtidigt som namnen på de som svarat lyser upp på den display som utgör ett slags portal på den vida, platta, vita scenen.

Ola Kjelbye

In och ut ur tiden. Foto: OLA KJELBYE

Det blir ett slags spel ut och in från verkligheten, emellanåt som ett hisnande skifte av perspektiv. Som när paren Josefin Neldén och Kjell Wilhelmsen skuggas eller skuggar i repliker och, delvis, handling Marie Richardson och Magnus Roosman. Hur två olika rum och skeende, men i samma frågeställning, plötsligt ändras när karaktärerna går igenom tiden och den där portalen blir som en tidszon. Det är fantastisk och omedelbar teater.

Mattias Andersson spänner dessutom ytterligare bågen i andra akten med Friedrich Nietzsches ”Den eviga återkomsten” (aforism 341 ur ”Den glada vetenskapen”), om man får möjligheten att leva om sitt liv till punkt och pricka, om och om igen… säger man då ja till det?

Ola Kjelbye

Samarbete. ”Vi som fick leva om våra liv” är ett samarbete mellan Dramaten och Backa teater. Foto: OLA KJELBYE

”Vi som fick leva om våra liv” är ett samarbete mellan Dramaten och Backa teater, men ett samarbete som inte är så dramatiskt för publiken mer än att vi får gå i clinch med Magnus Roosman, Marie Richardson och Nina Zanjani. Det är istället kollektivet, som alltid på Backa teater, som är den starka kraften, där agerandet, dansande, sjungandet, rösterna, musiken blir den kraft som tumlar om den här föreställningen. Och statisterna! Som Karin-Ida Ström som i en berörande scen får det rampljus som hon suktat så efter som ung. Ibland är teater väldigt vacker, även i de mest oväntade möten.

Pjäsen är Mattias Anderssons sista som konstnärlig ledare på Backa teater där han varit i 13 år. Här blottläggs mycket och frågor ställs i allt från könstillhörighet, livsval, vänskap, våld och missbruk. Det är fascinerande, en föreställning ständigt i rörelse genom tiden, där vi efter applådtacken vänder oss mot varandra och frågar ”Vad skulle du gjort om du fick chansen att leva om ditt liv?”.

Tjernobyl, mon amour!

IMG_1860

Fredag

Vi kom i höstens blomning. En eftermiddags flygfärd från ett strålande Köpenhamn till ett Kiev i, fördomsfullt, öststatslikt stålgrått och tungt. Vi gjorde vår premiär i landet, satt med våra munnar tätt mot fönsterrutorna på taxin, där chauffören tystlåten tagit emot oss med en skylt med våra namn, för att inte missa någonting av färden från flygplatsen Boryspil med en tullare som nogsamt studerade mitt ansikte, jämförde skägget med den slätrakade på passbilden. Efter att ha tagit av mig mina glasögon fick jag godkänt.

Z och jag delade baksätet under färden in. En med blicken mot syd, en mot nord i den västliga riktning som chauffören tog oss i ilfart. Motorvägen, som visar sig vara E40, kantades av åkrar och inledningsvis gles bebyggelse, några enstaka cyklister kämpade mot fartdårarna i filerna som var indelade i två gånger 80 respektive två gånger 130. Någon mil innan den ukrainska huvudstaden, denna tremiljoners stad med sin anrika historia så långt tillbaka som troligen till 400-talet, började resa sin skyline samtidigt som det köade på. Solnedgången bryter igenom, sprakande färgstark i väster. Vi var i rusningstrafik. Chauffören hittade sina vägar, höll stadig fart i en bitvis hopplös konkurrens om utrymmet, men dumpade oss lika tystlåten som han hämtade oss. Fördomarna hade från start slagit klorna i mig, för trots hans oklanderliga insats och lika oklanderliga utseende tyckte jag att han utmärkt väl hade platsat som en ukrainska gangsterlakej redo för våld; svarta byxor, svart tröja, svart läderjacka, kärvt, sammanbitet ansikte, putsade skor.

Välkommen till Kiev. Foto: KAI MARTIN

Turyst, hotellet, reste sig väldigt med sina 23 våningar där vi kom att hamna i ett modest inrett rum på 13 våningen med utsikt österut. En spänstig säng, några fåtöljer, ett bord, två sängbord, en 14-tums tjockteve, en tavla, ett badrum med toalett, handfat och badkar, handskar, toapapper. Alles in ordnung. Men blekbrunt.

Vi installerar oss och Z, den driftige av oss båda, tog kommandot; ut i vimlet i den tynande oktoberdagen och den in i den mörknande kvällningen med sitt stim och sorl i kapp med den livliga trafiken.

Hon hade googlat till sig kunskapen om ett köpcenter. Vi har oss i riktning mot det när rusningstrafiken fortfarande är intensiv. Folk kommer i en strid myrparad med t-banan och kliver av vid Livoberehzna, stationen som vi fortfarande inte lokaliserat, men som ligger runt hörnet. Bärandes på sina kassar, ilande vidare för hemmet, för sysslorna efter dagen, för familjen, för – kanske – lite rast och ro.

Lockande. Foto: KAI MARTIN

Vi korsar Raisij Okipnoigatan som möter en med väsentlig mycket fler konsonanter. Går fel, går tillbaka, under viadukten där väldiga Borvarskij Avenyn leder in mot centrum, kommer till Komod, ett cirkelformat köpcenter med mycket lokala butiker, men också sitt Marks & Spencer. vi gör som vi brukar, tar oss upp till toppen för att ta oss ner, scannar av lite butiker, känner på lite varor, men inte mer än så. I bottenplan ligger en välsorterad mataffär med färskt allting och sprit och vin till låga priser. Vi talar om att köpa med oss mat till rummet, men avstyr det och i entréplan skissar Z fram vår plan för ett besök på en restaurang några hundra meter bort.

Vi går dit, guidade av hennes mobil, men missar hennes utsatta mål och blir invinkade i en annan restaurang, tackar ja till ett bord och blir varse att det handlar om ett ukrainskt kök. Utmärkt. Det blir vin och mums: jag får en förrätt av olika, lätt behandlade fiskar – sill, makrill och ansjovis med skivad, kokt potatis, färsklök och strimlad gullök samt saltgurka – och som huvudrätt, förstås, kyckling Kiev, som ju inte alls är någon ukrainsk rätt. Gott. Z ägnar sig åt, i huvudsak, borsjtj, rödbetssoppan. Allt smakar utmärkt, precis som vinet, kaffet och efterrätten. Det hela serverades av en utstuderad ung dam, som ägnat för mycket tid och pengar åt att inte lita på sitt ordinarie utseende, men som också skapade förtjust uppmärksamhet hos ett herrsällskap som, förmodligen gav henne förslag  som gjorde att hennes kollega himlade suckande med ögonen samtidigt som ”vår” servitris leende försökte slingra sig ur situationen.

Mat för en dag. Foto: KAI MARTIN

Dagen hade varit lång sedan den tidiga bilresan från Göteborg ned till Kastrup, timmarna på flygplatsen där med en rejält seg anka till lunch (nej, Le Sommelier kan jag inte rekommendera) innan avfärd och ankomst. Det var dags att krypa till kojs med en ny stad för oss vibrerande utanför och lockande med sina 24-timmars öppna etablissemang, som mest drog ett sorgligt intryck över sig (det finns några stycken i stan, skulle det visa sig).

Teven visar något samhällsprogram. Carl Bildt dyker upp. Vi somnar.

IMG_1566

Godnatt, Kiev. Foto: KAI MARTIN

Lördag

Vi har egentligen ingenting planerat men vill ta staden i besiktning, den vi vet så förfärande lite om. Vi är medvetna om att vi är i ett land som ligger i krig med väldiga Ryssland, men det är vidare österut, mot Krim och utanför vår horisont både politiskt och i verkligheten.

Utsikt i och från ett rum. Foto: KAI MARTIN

Frukosten ska egentligen ingå, men något förbiseende av researrangören har gjort att det inte blir så. Men vi besöker matsalen som är tom och öde, förutom några enstaka som förser sig av buffén. Ukrainsk frukost, något slags rökt juice, sur kefir med müsli, te, något torrt bröd med smör och rökt kött… jo, det gick an(norlunda).

Frukost för nyfikna. Foto: KAI MARTIN

Vi kikar på kartan och försöker förstå hur nära det är in till centrum. Kan man gå…? Finns det en promenadväg lags med t-banan och Borvarskij Avenyn…? Vi går till t-banan, försöker bli kloka på hur man betalar, om det går att köpa något slags 24-timmars- eller turistkort för att underlätta. Men språkförbistringarna med babusjkan i kassan gör det omöjligt. Jag föreslår för Z att vi ska gå till receptionen på hotellet, där personalen är engelskspråkiga, för att få hjälp via en lapp. Z tycker det räcker med Google translate, men jag vill inte hamna i Sibirien och är ihärdig. Hon accepterar.

IMG_1585

Mot tunnelbanan! Foto: KAI MARTIN

Vi kommer tillbaka till babusjkan med lappen, men kortet vi vill ha säljs inte på den här stationen. Hon erbjuder en annan färg, som vi inte vet vad det är. Lätt uppgiven fråga Z i kön, som tornar upp bakom oss, men skuldmedvetet rycker – nästan – alla på axlarna och skyndar vidare. En kvinna blir oss emellertid behjälplig, förklarar vilken station vi ska gå av för att kunna köpa vårt kort och att vi för att ta oss dit får åka meddelat en pollett. Z köper så en var till oss, ett slags plastmynt, som vi trycker in i passergrinden (som ändå är öppen) och när vi kommer till perrongen kommer ett fullastat tåg in, som vi ålar oss in i.

Tågen är som slitna kompisar till de som ursprungligen fanns i Stockholm, de gungar väldiga och Z och jag blir fnissiga. Vi passagerare Hydropark, som låter som ett rockband i Linkin Parkklassen, kliver av vid Dnipro i meningsskiljaktigheter, för den beredvilliga kvinnan i kön vid Livoberehzna, stationen sa att vi skulle kliva av efter två stationer. Vi inser, eller Z gör det, att det inte stämmer. Men efter vi precis har passerat den väldiga floden Dnepr, så vill jag fotografera och vi förundras över flodbåtar och sandstränder, som förmodligen är fyllda de heta sommarmånaderna för svalkanstörstande människor.

Utsikt över floden Dnepr. Foto: KAI MARTIN

Så kommer nästa, lika överfulla, tåg in. Vi kliver på och kliver av vid Arsenalna, där vi startar en vådligt lång rulltrappefärd uppåt. Väl ute söker vi efter var vi kan köpa våra kommunikationskort, går till en turistkiosk, men blir hänvisade till t-banans entré. Z hamnar snabbt i kassan, tur det, för kort därefter växer en ansenlig kö som tigande får vänta. Vi får våra plastkort med åtta resor betalt. Men vi vänder åter ut i det vackra höstvädret. Vi ska till klosterområdet, vida berömt och, precis som staden i stort, anrikt. Vi promenerar nedför Ivana Mezepijgatan, som är närmast en kontinental boulevard kantad av restauranger, krimskramsförsäljare, blomsterbutiker och en och annan skadeskjuten tiggare utanför den omväxlande bebyggelsen av tillvarataget och tillkortakommande vårdnad.

Långa rulltrappor och vackra, men slitna

Vi kommer ned till Mor och barn-monumentet utanför Kievs barn- och ungdomspalats. Vid går närmare för där är utsikten över den östliga delen av staden magnifik, nedanför flyter ett stilla Dnepr och vi är ungefär rätt ovanför där vi först klev av, vid t-banestationen Dnipro.

Jag har tidigare fnissande konstaterat att en blomsterbutik heter Fan-Fan-Tulipan, innan dess sett reklam för ett företag kallat Glo och ser nu en vägarbetare som grävs flera hål; knyter samman detta till svensk punk och postpunk i form av Thåström, Glo och Stry Terrarie – ni får själva gå vidare i associationerna.

Svensk musikhistoria. Foto: KAI MARTIN

Z och jag knallar med ojämna steg in i parken med den okände soldatens grav och, ja, detta är ett land som inte skonats från krig och nöd, som bara som nation i modern tid är knappt 30 år och återigen drabbats av krig sedan fem år tillbaka. Sorgligt.

Vykort från Kiev. Foto: KAI MARTIN

Vi letar ivrigt efter klosterområdet, går otåligt efter något slags ström och hamnar vid Frälsaren av Berestoves kyrka, läser lite om den och vänder blicken för att inse att vi är vid en av entréerna till klosterområdet.

Vi betalar i luckan och inser inte då att det blir en dryg promenad i detta historiska område med fantastiska byggnader, klocktorn, kyrkor, museer och grottor. Vi får oss en duvning i Ukrainas hisnande historia, smiter sniker iväg ett och annat kort i kyrkorna, trots fotoförbud, men hedrar genom att Zeba täcker sitt huvud med min medhavda sjal plus att vi tänder ett ljus för var och en av våra avlidna föräldrar.

Fynd i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Kyrkans makt har kostat, samtidigt som den odlat och utmanat konstnärskap, det står helt klart. Det är ett aldrig sinande praktfullt område från de glänsande kupolerna in till minsta detalj. Fascinerande.

Vilken historia! Vilken utsikt! Vilken insikt! Foto: KAI MARTIN

Fullmatade med historik, en märklig fika med te och kaka hos nunnorna samt intryck masar vi oss ur området, som med sin kuperade terräng verkligen utmanat, tränger oss ombord en buss som ska ta oss till centralstationen. Utmärkt, tycker vi. Det är ju där vi ska undersöka var någonstans vår buss till Tjernobyl går, vår huvudsakliga anledning till resan (mer om det senare).

Först fika, sen busstur. Foto: KAI MARTIN

En konduktör kontrollerar biljetter, tar betalt och langen går för de som har sedlar. Busschauffören basunerar ut efter varje avfärd något om Europa och vi fnissar och tror att det handlar om att vi inte är välkomna, vi västerlänningar, eller att han varnar för att vi är ombord. Men vi blir varse när vi kommer till Jevropeijskatorget och bussen tillfälligt stannar där som slutstation. Den fortsatta färden är omöjlig på grund av att väldiga Kreshatyk, avenyn, är avstängd. Vi promenerar. Inledningsvis via en gigantisk och spöklikt mörk gångtunnel för att plötsligt befinna oss på en snudd på trafiktom boulevard.

IMG_1653

Klaustrotunneln i Kiev. Foto: KAI MARTIN

Förklaringen, visar sig senare, är ett lopp som när vi kommer är i upphällningen. Fritt från bilar, alltså, men inte av folk. Vi Oberoendetorget är kommersen hög, en man med en falk försöker imponera, några andra med apor likaså. Vi skyndar vidare för att inte fångas i geschäften.

På parad på paradgatan. Foto: KAI MARTIN

Gatan är kantad av butiker, inhemska märken som konkurrerar med pråliga internationella. Vi stirrar storögt på allt och inget, försöker insupa vad vi ser, fånglor på löparna som gör sina sista steg på denna gatan innan de viker av vid Tsum, de snobbiga varuhuset som öppnar sina dörrar för en man i nöd.

Vi gör en snabb vända i huset för att konstatera att vi inte stämmer, men de övriga, eleganta klientelet gör det, oavsett kön; här finns pengar.

Avsikten är ju att försöka nå stationen och vi inser att avstånden är dryga. En liten buss hjälper oss på vägen, men där är det kontanter som gäller, något Z klokt sett till att växla till sig. Vi kliver av med stationen inom sikte, men har nära en kilometer innan vi kommer till Vokzalna, stationen där bussar, t-banan och tåg möts.

Med buss mot stationen via Kuba. Notera UEFA Europa Leaguereklamen – både MFF och København är med. Foto: KAI MARTIN

Vi går in i den väldiga stationsbyggnaden där sorlet och stimmet av folk är intensivt. Nystar reda på hur vi ska ta oss igenom hela området och kommer så ut på andra sidan, kikar på anvisningar om var bussen ska stå morgonen därpå och lyckas hitta platsen. Så. Ett av dagens viktigast uppgifter är klar, för transporten imorgon är arla, ingen tid får spillas.

Där och då inser vi också att vi har tur, för tunnelbanan från vårt hotell till Vokzalna är densamma. Det gör också att vi tar den tillbaka till Kreschatyk, kliver av vid stationen vid samman namn, frekventerar några butiker (Z handlar en kam) och går ned mot Metrograd, köpcentrat som ligger i flera våningsplan under marken (!). Jag är nöjt icke köpsugen, men däremot börjar hungern komma ungefär i takt med att mörkret smyger sig på.

Gogi – en restaurang att rekommendera. Foto: KAI MARTIN

Z googlar efter någon närliggande restaurang. Vi vill ju ha något lokalt, igen. Det blir georgiskt på Gogi på Lev Tolstojs gata. En upplevelse, där de förvisso har eget bryggeri, men där vi sörplar georgiskt vin (utmärkt) och äter hisnande gott, där Z:s dumplingsliknande svampar med buljong i var en sensation. Lägg till utmärkt service och trivsam miljö är det ett ställe att rekommendera om och om igen.

Vi äter oss inte bara mätta utan också både lyckliga och trötta. Tunnelbanan tar oss hem, sömnen famnar oss snabbt utan Carl Bildt. Imorgon tidig uppgång.

Söndag

Det är söndag morgon och trafiken är lite mer stilla när vi vid sjutiden tar tricken mot Vokzalna. Ändå är vagnarna hyfsat fyllda med folk som ska med. vi har nu orienterat oss rätt väl och räknar med att kunna äta något snabbt på vägen mot bussen som ska ta oss till Tjernobyl.

Morgontur på äventyr. Foto: KAI MARTIN

Tjernobyl? undrar den vetgirige skeptikern. Jo. Vi såg ju Johan Rencks utmärkta tv-serie i somras, blev nyfikna och gripna över den katastrof som hotande nära var på väg att drabba stora delar av Europa med en kärnvapenliknande explosion. Ja, det är ju ingen dokumentär, men speglar ändå väl tiden, dramatiken och de människor som drabbades likväl de som i sin vardag blev hjältar. Ungefär som det nu för tiden brukar dök ett erbjudande upp på nätet, nu i form av ett mejl från ett reseföretag. Vi nappade och tänkte att kanske var inledningen av oktober den bästa tiden för resan. Vi fick rätt och vi resonerade dessutom som så att vi skulle få släcka vår vetgirighet samtidigt som vi ville ge de drabbade någon form av respekt; ungefär som ett besök i Hiroshima, vid gravarna i Normandi eller Auschwitz. Historien talar, det är bara att lyssna med öppna öron och ögon.

I den långa gången som leder till de olika perrongerna fanns inga frukosttillbud. Men när vi kommer upp ur den grunda underjorden finns ju hotel Ibis där och Z är snabbtänkt även tidigt, går in och frågar om vi kan köpa frukost, blir hänvisad från receptionen till frukosthovmästaren, betalar och vi kastar i oss en kontinental frukost, snor med oss frukt, hastigt bredd mackor, kaffe-i-farten med mera, för vi har en tolv timmar lång tur framför oss.

Bussen står stationerad på den plats inte långt ifrån hotellet och där vi igår mycket riktigt konstaterat att den skulle utgå ifrån. Flera har redan kommit och sitter ombord. Andra, som vi, står i en försiktig kö utanför med passet redo. Det är viktigt och än mer väsentligt senare. Vi är två stora turistbussar på väg norrut mot detta annorlunda och märkliga, kan tyckas, resmål Bussen fylls och klockan åtta-noll-och-noll går färden norröver.

Men ändå inte. Strax innan avfärd kommer tre norska gytter med rosenröda kinder, andan i halsen och en lätt panik i blick. Men det är bra tre och ska vara fem. Mobilsamtal, konferens med våra guider och tiden tickar. En av grabbarna himlar besvärat med ögonen, generad över vänner som inte kan hålla tid och plats. Det får tio minuter på sig, som blir en kvart innan alla är samlade och resan kan börja.

En strålande idé. Foto: KAI MARTIN

Vi åker norrut på de än så länge glest trafikerade vägarna. Himlen är grå och dyster, som ett extra ackompanjemang till det mollackord som slagit på allvaret tidigt. Samtalstonen i bussen är dämpad, men bryts snart av guiderna som ska ledsaga oss under denna långa dag och fylla oss med förmaningar och information. Inledningsis förklarar de att de inte alls är guider utan lärare. Det är är ingen turisttur utan en utbildningsresa. Några turister får nämligen inte vara i Tjernobyl, så har myndigheterna bestämt. Vi blir också uppmärksammade på att hålla koll på våra pass, för dessa behövs då vi ska passera in i det hårt bevakade Tjernobylområdet på tre mil i omkrets.

Vi färdas på allt sämre vägar. En färd om ett tiotal mil tar två timmar. Men dit får väl också gränskontrollen räknas. Guiderna, eller lärarna, förklarar att vi nu kommer åka in i gamla Sovjetunionen, har man inte ordning på passen kommer man inte in, gränspolisen skojar man inte med, tar under inga omständigheter bild på dem eller miljön där de jobbar. Gränspolisen kliver bister på, tar passen och våra myndighetspapper, som ger oss fri lejd in, jämför namn, uppgifter, ansikten med pass och lämnar tillbaka utan en nick. Det är en tuff värld.

Vi får kliva av bussen, som ensam passerar gränsen som vi ska kliva över gåendes. Några passa på att lätta på trycket; jag ger den ukrainska jorden lite av min friska, svenska urin.

Så samlas vi åter och färdas i omgångar in mot Tjernobylhelevetes själva epicentrum.

Ödebyn Zalissja, där hem, sjukhus och förskolor i all hast övergivits med minnen kvar. Hösten blir som starkast nu. Det lämnade i famn med förruttnelsen. Hur  naturen tagit över. Men också, förmodligen, de stalkers som smitit in olagligt, för spännings skull och som velat sätta sin signatur på sin närvaro.

Vi andas tyst med öppen mun. Allvaret sveper om oss. Det är vemodigt vackert. Som Lars Lerin har varit här med sina penslar. Något utfrätt. Något gammalt. Något glömt.

IMG_1711

När det stora allvaret sveper in. Foto: KAI MARTIN

Innan vi kliver på bussen ombeds vi att stampa rejält för att skaka av oss eventuellt radioaktivt stoff. Med för hög halt kan vi få problem att komma ur zonen, förklarar guiderna/lärarna.

Färden går vidare några kilometer. Ett nytt stopp, en ny gränsstation, som jag inte riktigt blir klar över. Men vi ska mätas. In i en maskin, hände hoch, ett klartecken och ut på anda sidan. så vidare. Ett barnhem står skamfilat vid vägens kant. Vi blir ombedda att vara observanta var vi sätter våra steg. Vid förstutrappen samlas vi hukande med våra geigermätare, som sprakar till och siffrorna på displayen ökar hastigt och oroväckande. Här är hög strålning.

Vi fortsätter ändå in i det murkna huset med spår av barns lek och vuxnas fostran i ett slags sorgligt stilleben som möter en installation.

 Stilleben. Foto: KAI MARTIN

Luften är fuktig, regnet lurar bakom de ödesmättade molnen. Vi kliver stampande in i bussen. Åker mollstämda vidare.

Vi har ju sett bilder från och upprörda röster om staden Pripjat, staden bara några kilometer från det ödedrabbade kärnkraftverket. Hur influencers fåfängt poserar i stadens ruiner för en klickfest bortom sans och vett. Men vi är på väg dit nu och försöker med böjt huvud och respektfull hållning ta varje steg i beaktning. Ändå blir det en selfie, bland alla andra bilder som tas.

Ödesmättat. Från idealstad till ruiner. Foto: KAI MARTIN

Stadens för Sovjetunionens ögonsten. En modern stad, grundad 1970, med 1986 cirka 50000 moderna invånare. Här fanns mycket som inte fanns i övriga staten. Lönen var här fyra gånger så hög, levnadsstandarden god. Egen bil kunde kombineras med egen mc eller båt. Första snabbköpet i det strängt styrda Sovjetunionen fanns här. 1 maj 1986 skulle nöjesfältet invigas, precis som idrottsstadion där det lokala fotbollslaget Dynamo Pripjat skulle spela (nej, något sådant lag vet jag inte om har existerat, jag skapar lite historierevision, bara). Men 26 april skrevs historien brutalt om. Några dagar senare var staden tom.

Så när en lycklig dag. Foto: KAI MARTIN

En man i sällskapet kommer till en av guiderna/lärarna och berättar att han tappat sitt pass. Vi går vidare efter att han har fått lov att leta efter det samma väg som han kom. Egentligen ska han vara i sällskap, eftersom polisen eller vakterna kan ta honom för en stalker. Men han går med sin hustru och kommer tillbaka moloken och tomhänt. Passet är borta. Känns som ett genidrag efter föreläsningen i bussen hit, men faktum är faktum. Å andra sidan stod det noga i instruktionerna att huvud skulle vara täckta, precis som ben och armar. Inte länge för en modeparad, alltså. Vi gillar mode, men följer reglerna. Z i sin rock från Boss-outleten utanför Stuttgart, jag i min Walker Slater-jacka i tweed, olika huvudbonader och klädsamt på bena samt bra skor där strumpa får möter byxben. Vi är rätt ensamma om det. Ja, möjligen klädstilen. Men att hålla på reglerna. Ordentliga svenskar, ni vet.

Via walki-talki kontaktas den andra guiden/läraren som också kontaktar busschauffören. Radiotystnaden som möter är iskall och tålamodsprövande. Men så knastrar det till. Passet är funnet. Låg precis utanför bussen. Lucky guy.

Vi kan slutföra vår promenad. Vi vet att vi tillsammans kommer kunna lämna detta gudsförgätna ställe utan att behöva hamna i ett förhörsrum med bländande strålkastarljus och en gastande rysk furir som ställer frågor på ryska utan att få något svar.

Vi lämnar Pripjat i sordin. Hösten glider sakta förbi i staden där naturen har tagit kommandot. Bussen tar sikte på kärnkraftverket, som nyligen fått sin ståtliga stålkatedral som täcker katastrofen och hindrar strålningen från att svepas iväg för vinden.

Mycket har grävts ned i vår tålmodiga natur. Men med skogsbränder frigörs allt och på vägen hit vittnar träd om att de blivit eldhärjade så sent som i somras. Naturen är inget tuktat djur.

Katastrofplatsen närmar sig. Vi är bara precis utanför där allt ställdes på sin spets. Ett minnesmonument vid en vändplats, en tysk kvinnlig journalist gör en inslag på egen hand – för sin podd, för sin tidning, för sin blogg, för sin tv-kanal… Jag vet inte.

Vi åker förbi brandstationen där de brandmän fanns som först kom på plats. De tappra som med något slags dåraktig envishet och stolthet sätter andras liv framför sina egna. De som visste risken, men ändå offrade allt. Som så många andra.

Döljer en katastrof. Foto: KAI MARTIN

Med allt detta svindlande i tankarna far vi för att äta. Kommer till en parkering, en väg som leder till en kantin, återigen ska vi strålsökas, kommer in i världens kanske tristaste bamba där kocken eller kokerskan glömt glädjen med maten. Bakom disken står en bestämd babusjka – och vi har återigen fått restriktioner om att inte ta bild på personalen. Men ser jag inte ett leende smygandes där hon står. Och blir det inte lite tydligare när hon för Z förklarar att hon pratar engelska.

IMG_1786

Mums. Foto: KAI MARTIN

Jag hade redan innan, men får känslan starkare nu ändå, att allt är iscensatt, att restriktionerna, gränskontrollerna, dessa bistra ansiktet, de stilleben vi möts av, geigermätarnas fräsande utslag… allt är gjort för att kittla vår turistiska frossa.

Ändå är historien skriven. Den går inte att ducka på. Men av det har det gjort pengar på förut.

På resande fot i strålande landskap. Foto: KAI MARTIN

Vi har några timmar kvar. Men resan börjar närma sig sitt slut. I kantinens turistshop, eller är det läromedelshandel, köper Z några ting. Sedan fylls bussen av stampande individer. Vi är på väg.

Chauffören, som enligt våra guider/lärare ska ha jobbat inom Tjernobylområdet, tar oss till Radar Duga. Spioncentralen som ingen skulle känna till, med radarkraft som sträckte sig långt över jorden och som skulle håla ordning på västvärldens, främst USA, illasinnade kärnvapenattacker. Vi får höra om Stanislav Petrov, överstelöjtnant i den sovjetiska armén, som 1083 trotsade varningssignalerna om en just sådan attack, gick på sin magkänsla och därmed förhindrade en kontraattack och också ett fullödigt kärnvapenkrig. Han blev aldrig prisad av sitt land, för då skulle ju det avslöjas att radarsystemet inte var fullgott. Men han straffades heller inte.

Området är, precis som allt annat här, övergivet. Den magnifika 150 meter höga och flera hundra meter långa radarn ses förstås på håll. Den vilar på ett fundament som sträcker sig sex våningar ner i marken. Därför har radarstationen heller inte kunnat sprängas bort, eftersom vibrationerna vid ett sådant tilltag skulle kunna hot de känsliga kärnkraftruinerna och dessutom frigöra radioaktivitet i jorden.

Så där står den som ett gapande skelett över historien och kalla krigets galenskap, som om vi har lärt oss någonting av den tiden.

Rester från ett kallt krig. Foto: KAI MARTIN

Vi börjar närma oss ett farväl. Går igenom en sista check i radiummaskinen och passerar så Tjernobyl innan vi också passerar gränsen. Vi är fullmatade med bilder, minnen och intryck. Lämnar de strykrädda hundarna. Alla har sina pass med och guidernas/lärarnas röster tystnar på hemfärden då många sluter sin ögon för en stunds intre frid.

Farväl. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer fram till där vi började. Tar tricken några stationer. Går åter av Khreshchatyk, men tar en annan uppgång än senast och hamnar galet, eftersom Z har tagit sikte på Avalon som ett ställe vid skulle frekventera. Nå, vi får en promenad genom en höstligt, kuperat Kiev och jag blir mer och mer förtjust i staden. När vi så kommer till det extravaganta Avalon inser jag två saker, dels hade det varit närmare att gå av en station tidigare, dels var det en till nattklubb bedrägligt förrätt gangsterställe. När de mer om min jacka, vänder jag på klacken. Jag kände mig inte bekväm, av flera skäl. Dessutom passade inte mina röda, gummistövlarboots in i miljön.

Kiev by evening. Foto: KAI MARTIN

Z ville däremot se. Så jag ställde mig som en livvakt bland de andra, fast de hade stora bilar med tonade rutor, med armarna i kors och såg svenskt sur ut. Så småningom kom hon. Vi gick till en italiensk restaurang mitt emot operan, för att skölja bort radioaktiviteten från dagen och gömma oss från mafiosomiljön (kanske en paradox). Z frågar hovmästaren om det finns bord för två, han ler snett och sveper med handen i den tomma lokalen och säger ”Pick a choise”. Vi får föredömlig servering, gott vin och utmärkt mat. Precis som vid våra tidigare besök på lokal i Kiev är allt för en ringa peng. Vi rundar av en händelserik dag, går mot tunnelbanan, åker den fantasifulla nedfärden mot tricken och utanför hotellet irrar en igelkott. Kiev är fylld av överraskningar.

IMG_1814

IMG_1829IMG_1830

Måndag

Väskorna är packade. Vi är uppe tidigt, men inte dramatiskt tidigt. Vi har bestämt att strunta i frukosten på hotellet för något på flygplatsen. Fem minuter före utsatt tid kommer chauffören och stoppar sin mobilskärm med våra namn under våra näsor, tar våras väskor och hastar ut till sin oklanderligt rena bil. Vi är på väg hem efter en intensiv helg. Han snirklar sig ut mot E40 via bakgator som är lite mindre trafikerade än de mest trafikerade. Det går på ett kick, vi blir insläppta på flygplatsen via två säkerhetskontroller och tulltjänstemannen stämplar oss vidare.

Adjö, Kiev. På återseende. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är okej, någon omelett, lite te, lite lax, lite juice och bröd. Bredvid sitter två kinesiska kvinnor, varav en plötsligt sprejar något desinficerande rätt ut i luften till Z:s vilda protest.

Frukost på flygplats. Foto: KAI MARTIN

Z har uppgraderat oss, så vi sitter längst fram på planet. Flygturen väster ut går i nära nog strålande solsken och kan kan konstatera Skånes sydkust och den pilande båttrafiken av lastfartyg och färjor till och från. Så landar vi på Kastrup, går ut i den skandinaviska friheten, tar bilen, åker mot Helsingør, handlar vid Prøvestenen sånt som vi brukar handla, men också smørrebrød att äta då vi kommer hem. Fast på färjan glufsar vi oss shiwarman från Prøvestenen. Sedan en behaglig färd norröver mot Göteborg.  På kvällen väntar premiären av Claes Erikssons ”Vardagsmat”.

Så nära vårt eget och så långt bort från det vi nyss sett.

Från Tjernobyl till premiär. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

Aptitretande skåpmat i ”Vardagsmat”

Show:

VARDAGSMAT – lite skoj i vardan med Claes Eriksson och Den Ofattbara Orkestern

!!!

Claes Eriksson 6 Foto Jan Ellsinger

Röjer och roar. Claes Eriksson gillar att stå på scen. Foto: JAN ELLSINGER

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Det underhållande ordvrickandet.

Sämst: Några tappade trådar.

Fråga: Är Claes Eriksson sist ut bland traditionen av empatiskt filosoferande underhållare…?

I August Blanches ”Ett resande teatersällskap” har repliken ”Fan ska vara teaterdirektör!” blivit klassisk. Nu är ju Claes Eriksson vare sig resande i ett teatersällskap eller någon direktör för ett dylikt. Men som ägare av Lorensbergsteatern saknar inte repliken sina pengar.

I en tid när, framför allt, privatteatrarna jobbar med kortare spelsejourer under veckorna fylls teatrarna med tomma salonger då ingenting spelas.

Sagt och gjort. Med premiär på en måndag och speldagar när Lorensbergsteatern annars inte är bokad. Smart.

Med ”Vardagsmat” bjuder Claes Eriksson på underhållning som sträcker sig 30 år tillbaka och framåt till nu. Från Galenskaparna och Aftershave till hans egna soloföreställningar. I en anspråkslös föreställningen med enkla medel blir det skratt och funderingar samt en och annan sång.

Han inleder med ”Det görs alldeles för mycket musik”, som den minnesnoggranne vet gjordes till ”En himla många program” 1989. Inte mindre aktuell nu, även om han vill klä den i något slags punkdräkt som mer landar i en gubbrockkostym.

Claes Eriksson 2 Foto Jan Ellsinger

Politikerslängar. I ”Vardagsmat” blir gammalt nytt. Foto: JAN ELLSINGER

Sångerna i all ära, men det är med orden som Claes Eriksson kommer till sin rätt. Han är underhållaren med ett filosofiskt anslag i en Tage Danielssontradition. Ett sätt att med humor ifrågasätta och sedelärande berätta på ett sätt som dessvärre hamnat helt offside i Sverige, trots att den kanske är mer nödvändig nu.

Hans lek med ord, hur han vrider och vänder på dem, staplar dem på varandra och låter dem famnas i möjliga och omöjliga rim, är strålande underhållning. Politiker och politiken får sina slängar. Men kanske mer på det internationella planet än hemma i Sverige. Därmed blir det lite blekt med dagsaktuella reflektioner, men dem har vi kanske för mycket av ändå…

Visst, premiären går han sig vill någon gång för mycket. Får göra omstart. Men är samtidigt i publikens förlåtande händer och tillsammans med det strålkastarljus som han älskar blir det en trevlig kväll.

Jo, ”Vardagsmat” består av en försvarlig del skåpmat. Men med Claes Eriksson som kock blir det aptitretande ändå, om än detta inte är hans mest furstliga anrättning.

Brutalt tung och dyster ”Joker”

Film:

JOKER

!!!!!

190924103654-joker-joaquin-phoenix-exlarge-169

Brutalt bra. Joaquin Phoenix gör sin Joker skör och brutal i en dystopiskt tid.

Foto: PRESSBILD

Regissör: Todd Philips.

Musik: Hildur Guðnadóttir.

Foto: Lawrence Sher.

Klippning: Jeff Groth.

I rollerna: Joaquin Phoenix (Joker/Arthur Fleck), Zazie Beetz (Sophie Dumond), Frances Conroy (Penny Fleck), Robert De Niro (Murray Franklin), Brett Cullen (Thomas Wayne) med flera.

När Joker trädde in i den tecknade serien ”Läderlappen” blev han snart en så populär skurk att hans betydelse för hjälten inte kunde vara honom förutan. Joker var smart, elak, illvillig… men varför…?

När Todd Philips, som både producerat och skrivit manus, gör berättelsen om varför är det en dyster tid vi möts av. Tiden är inte kring Andra världskriget i ett sargat Gotham City där korruption, nedskärningar och klasskillnader skapar en kris som Läderlappen är satt att skapa ordning i då inte polisväsendet mäktar med. Där, där serien en gång startade.

Istället har Todd Philips flyttat handlingen till slutet av 60-talet, kanske i skarven av 70-talets början. Men utan Kodachrome, utan filter vare sig till linsen eller i skeendet framför Lawrence Shers utmärkta foto. Allt är brutalt nära. Gotham City är en spegel av New York då, en stad i regression och på väg mot en ekonomisk kollaps. De rika blir rikare, de fattiga allt mer fattiga, de utslagna än mer utslagna. Socialtjänsten går tillsammans med polisen på knäna, vardagsbrotten är i legio, klotter är förhärskande och smågangstrar och ungdomsligor skapar terror. Män attackerar kvinnor. Hus närmar sig rasrisk, hissar stannar för att, illa skötta, stånka igång igen. Råttor blir till superråttor.

I denna stad verkar Arthur Fleck med drömmar om att bli ståuppkomiker, men som livnär sig  som något slags vardagsclown. Det går så där. Det går så där med det mest i denna dovt dystra film med fokus på Arthur Flecks väg mot sin Joker.

Han är hårt ansatt av mental ohälsa, vårdas in spröda mor som drömmer om att bli räddad av sin forne arbetsgivare Thomas Wayne, som har sonen Bruce; hon skriver brev på brev utan att få svar. En fåfänga som går igen hos Arthur Flecks hopp om att slå igenom som komiker. Hur han dagdrömmer sig in i tv-värden Murray Franklins (lysande spelad av Robert De Niro) show för att där bli upptäckt.

Det går, även där, så där.

”Joker” är en film om en man på väg utför, men som i sitt fall är mer och mer beslutsam om att dra med sig de som skapar oförrätterna med i fallet i en våldsam spiral nedåt. Det blir en apokalyptisk resa, som visar hur Arthur Fleck – ofrivilligt – blir en talesman och profet för det sargade och orättvist behandlade folket.

Det är en film där det svårt att hämta andan, där det i ett kompakt mörker inte finns en strimma hopp eller ljus i en dystopisk värld på randen till fullkomlig kollaps. Även om Todd Philips bedrägligt leker med Arthur Flecks dagdrömmande för att ge sken av ljus och kärlek.

”Joker” är en hopplös film, en dyster, brutal och skoningslös film, som är lika intensiv – och märkligt vacker – som ett klassiskt grekiskt drama. I detta gör Joaquin Phoenix en stark, närmaste koreograferad insats i sin balans mellan att behålla förnuftet, jaga sanningen och sina drömmar eller att helt ge sig hän åt sin galenskap.

Mästerligt! Allt in i minsta och största detalj, Från skådespeleri till scener till storyn om Joker. Och nu vet vi varför…

 

 

Poäng i ingenmansland

Det kan vara nyttigt att emellanåt kika i backspegeln för att se vad man en gång siat i spåkulan. Som Allsvenskan och hur det skulle få för IFK Göteborg respektive BK Häcken, de två lag som representerar Göteborg i den högsta herrligan i landet.

BK Häcken har tippats högt, om än inte högst, i en räcka år. Det som Peter Gerhardsson och hans team tillsammans med BK Häckens ledning byggt upp har gett ett lag med stabilitet. Även om laget aldrig räckt till för toppstriden under efterträdarna Mikael Stahre och Andreas Alm.

IFK Göteborg har å sin sida visat på ett kaos i både lag, ledning och ambitioner. Illa valda riktlinjer, en ledning som sparkas lika ofta som tränare byts ut. Det skapar inte trygghet hos någon förening, allra minst i en av Sveriges största. Allra minst i ett lag som definitivt behöver det.

Men med Max Markusson, klubbdirektör sedan ett drygt år, har visioner skapats. Tillsammans med tränaren Poya Asbaghi, som senare av delen av förra säsongen fick överge sina ambitioner om ett spel som inte passade spelarna, fick förnyat förtroende och tillsammans med assisterande tränaren Ferran Sibila skapat en grund som gett fart, finess, försvar och flygande anfall. Visst, det har blivit att bita i gräset några gånger (läs Hammarby-förlusten med 2–6 på Swedbankarena nyligen). Men i övrigt har laget övertygat på ett sätt som överraskat. För inte kunde jag se det hända efter en medioker säsong 2018 och med den inledande förlusten på Eskilstuna.

Men plötsligt har både Blåvitt och BK Häcken var lag som retats en smula i toppstriden och skapat frågetecken, som nu efter sommaren alltmer rätats ut. Det blir en kamp om SM-guldet mellan Djurgården och Malmö med Hammarby som hot.

IMG_1490

Delad poäng. Inga mål, men delad poäng blev det i derbyt. Foto: KAI MARTIN

Så när det då vankas derby i Göteborg är det med två lag som är avhängda toppstriden och som knappast heller kan sno åt sig någon chans till Europaspel.

Det gör nu inte så mycket. För ett derby är ett derby och BK Häcken har inte bara byggt upp ett stabilt allsvenskt topplag utan också börjat få ordningen på sin supporterskapar. Bortklacken tog för sig, fyllde nedre läktaren och var inledningsvis den som blygsamt hördes när IFK Göteborgs supportrar protesterade med både sin frånvaro och därmed också med sin tystnad i de föra tio inledande minuterna.

Spelmässigt brydde sig inte spelarna. IFK Göteborg drog i gång ett flygande anfall redan i den inledande minuten, som gav en hörna och som med bättre disciplin kunde gett något mer än det som rann ut i sanden. Men hemmalaget höll i taktpinnen.

Unge mittfältaren Emil Holm visade på både pondus i anfall och försvar, lyckades neutraliserar BK Häckens anfallshot i Paulinho under mer än 90 minuter. Under den första halvtimmen var det helt och hållet Blåvitts match och, utan att ha kikat på någon procentsats, skulle jag gissa på 70-30 fördel IFK i bollinnehav.

Men det är ju också detta med att komma in i boxen och där skapa något. BK Häcken har ett solitt försvar, som inte bjuder på några glipor. Till detta en målvakt av högsta klass i Peter Abrahamsson, den förre ÖIS-keeper som med råge ersatt veteranen Christoffer Källqvist. I slutet av halvleken får han också visa sin klass. Hosam Aiesh drar till från distans. Skottet stys på Gustav Berggren, som kan se göra en fenomenal tippning i ribban och ut. Detta i 43 minuten. Dessförinnan fick IFK-målvakten visa på klass då han snabbt gled ut och tätt täckte Paulinhos frilägesförsök. Lägg till att Blåvitt – undantaget Hammarbymatchen – trots rejält skifte i försvarslinjen har bra ordning innanför straffområdet och säkrar det mesta.

Så…

Det blev inte så mycket mer än så. Ett ribbskott till från Giorgi Kharaishvili efter en frispark strax höger utanför straffområdet.

Några diskutabla straffsituationer och eventuellt ett rött kort för Blåvitts mittback Kristopher da Graca i 30 minuten för eventuellt en frilägessituation.

Men…

Det blev ett mållöst derby med känslor och bitvis utmärkt fart och kvalitet. Delad poäng och därmed fortsatt placering i toppen av ingenmansland.

En dag på mässan

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.