Ljud- och färgstark final

Konsert:

ALCAZAR

!!!

Alcazar1

Färgstark final. Alcazar sparar inte på krutet när gruppen tar farväl. Foto: KAI MARTIN

The Theatre, Göteborg

Publik: 1300.

Bäst: Dansglädjen.

Sämst: Ljudvolymen.

Fråga: Andreas Lundstedts oförställd glädje, vad ska det bli av den utan Alcazar?

20 år är ju ingenting. Men för Tess Merkel är det ändå tillräckligt. Hon som blir 50 om några år vill stanna showhjulet på topp, visa upp allt i sin glans och inte bli en komisk eftereffekt när orken inte finns. Det är förståligt.

Så Alcazar låter discokulan snurra glittrande och stark denna höst för att stanna på självaste nyårsafton på Cirkus i Stockholm. Men inte utan några rejäla kvällar på the Theatre i Göteborg.

Jo, Alcazar bjuder upp från start. Det är färgprakt, klädbyten och en hitparad klädd i elektronisk touch med, förstås, discobeat. Inför sittande publik blir det så där, även om de danssugna flankerar med ståplatser vid sidan om de ätande. Tess Merkel, Andreas Lundstedt och Lina Hedlund kämpar om uppmärksamheten och med att få fart på den stillastittande åskådarskaran. Med sex dansare och Anna-Lena Björklund och Robert Julian som sidekickar är det fart och ett närmast serietecknat äventyr som målas upp på scen.

På scen är klädbyten och koreografi lika väsentligt som sångerna. Det är intensivt och en strålande Andreas Lundstedt kan inte få nog. Detta är hans stund på jorden. Jo, visst lyser också Tess Merkel och Lina Hedlund, men han än lite mer.

Det är en väl balanserad show, som tas ned i pauslika moment för att skapa intimitet, innan crescendot fram till den sprakande finalen.

Men dels ställer ljudet till det. Jag menar, hur svårt kan det vara att få ordning på förinspelad musik…? Ibland var ljudvolymen direkt plågsam. Dels är det snudd på oförskämt att ha en sittande publik tätt inpå scen när Alcazar vill att publiken ska smittas av deras diskofeber.

Alcazars final är bra, men kan vara så mycket mer intensiv.

Låtlista, Alcazar 22 november, Göteborg

  1. Alcastar

  2. Transmetropolis

  3. Paradise

  4. This is the world we live in

  5. Sexual guarantee

  6. Start the fire

  7. Shine on

  8. Physical

  9. Last days of disco

  10. I love the DJ

  11. Ménage à trois

  12. Burning (Andreas Lundstedt)

  13. Jag finns här (Lina Hedlund)

  14. I go shopping (Tess Merkel med Peter Stormare på video)

  15. I will survive/Dancing Queen

  16. When all is said and done

  17. Blame it on the disco

  18. Funky town

  19. Don’t you want me

  20. Not a sinner nor a saint

  21. We keep rockkin’
  22. Crying at the discoteque

    Extra:

  23. Stay the night

Humor med avklädd alfahanne

Film:

X&Y

!!!

1511430683

Studie i rollspel. Mikael Persbrandt utmanas av Anna Odell i ”X&Y”. Foto: PRESSBILD

Med: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney.

Regissör: Anna Odell.

Med ”X&Y” vill Anna Odell undersöka alfahannen, kvinnans förhållande till denna arketyp. Förstås var det Mikael Persbrandt som hon vill ha i huvudrollen och någon plan B, som alternativ till honom fanns inte.

Filmen är en lek med roller, men också med dokumentärfilmandet. I ”X&Y” ska Mikael Persbrandt och Anna Odell utforska varandra, vilka krafter – positiva och negativa – som strömmar genom dem. För att ytterligare utmana sina personligheter kommer skådespelarna Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney in för att spela Persbrandts och Odells alteregon givet vissa situationer.

Så blir Trine Dyrholm den machoman, som Mikael Persbrandt förväntas vara. Shanti Roney teatermannen Persbrandt. Thure Lindhardt den gränslöse Persbrandt. Vera Vitali den sexuellt utmanande Anna Odell, Jens Albinus Anna Odell förlamad av rädsla och Sofie Gråbøl… tja, där var det väl mer oklart.

Platsen för detta experiment är Film i Västs studio i Trollhättan, där olika rum (utan tak) byggts upp; ett för Anna Odell, ett för Mikael Persbrandt, ett förhörsrum, rum för de två psykologer som skådespelarna får debriefing av…

Anna Odell vill utmana med verkligheten och konstnärens all in beträffande konstnärskap. Var går gränsen mellan skådespelarens spel på känslor och de riktiga känslorna. Om Anna Odell vill bli gravid med Mikael Persbrandt, är det då på riktigt eller något för filmen? Hon blir mycket riktigt gravid under inspelningen av filmen och föder senare en son. Om Mikael Persbrandt är fadern…? Ja, den leken med fantasin kan lätt triggas igång.

Det är en film som framför allt utmanar skådespelarna och därmed betraktarnas bild av vad som sker. Att filmen föreställs vara en dokumentär är förstås bedrägligt, det skapar en illusion att kameran är närvarande som ett tyst vittne som bara skildrar. Så är det förstås inte.

Skådespelarna gör det som skådespelare plägar göra, det vill säga agera. Det görs med ypperlig finess och blir mer humor än drama. Framför allt när Mikael Persbrandt inte vill svara på Anna Odells frågor utan plockar in en stand in och sedan börjar rockaderna.

Men filmen är inte bara ett utforskande av Mikael Persbrandt som alfahanne, en schablon som i sig blir ganska besvärande i längden. Nej, den är kanske mer ett speglande av Anna Odell som påstådd galen i sitt konstnärliga skapande. Den nakenhet som blottläggs där är mer rörande. Som när skådespelarna vänder sig mot henne. Ändå är upplevelsen mest att på film är ingenting riktigt, inte ens då skådespelarna inte har andra namn än sina egna.

Ut ur skuggorna

Teater:

SKUGGORNA AV MART

Ola Kjelbye

Att vilja bli sedd. ”Skuggorna av Mart” väcker frågor. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater

Regissör: Mattias Andersson.

Av: Mattias Andersson efter Stig Dagermans pjäs ”Skuggan av Mart”.

Scenograf: Mattias Andersson och Charlie Åström.

Kostym: Helena Arvidsson O’Byrne.

Mask: Josefin Ekerås.

Kompositör: Jonas Redig.

Ljus: Tomas Fredriksson och Charlie Åström.

Ljud: Jonas Redig.

Med: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Spelas till och med 22 november 2018.

Mattias Anderssons pjäs ”Skuggorna av Mart” är baserad på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, som skrevs för 70 år sedan. Stig Dagerman hade av en slump i efterkrigets Paris hittat historien om kvinnan som sörjde sin äldste son, som omkommit i slutstriderna, men föraktade den yngre som en odugling. Pjäsen blev en text om att leva i skuggan av någon, men också en upprättelse för de som inte vill vara hjältar.

Det sistnämnda är något som Mattias Andersson tagit fasta på. ”Skuggorna av Mart” hade sin premiär i början på året och fick stor framgång. Nypremiären i september missade jag. Hög tid nu, denna den näst sista föreställningen, där jag är en av få vuxna bland gymnasister.

Publiken möts av ett öppet rum. Två män, olika åldrar, ägnar tid åt spel i mobilen respektive datorn. I bakgrunden en skärm som under föreställningens gång kommer tjäna som ett skuggspel, effektfullt iscensatt regissör Mattias Andersson och Charlie Åström.

Nemanja Stojanović spelar slashasen, den oförmögne till initiativ, som lever i skuggan av sin storebror (Kjell Wilhelmsen) som dött i kriget. Modern Ylva Gallon sörja bottenlöst och hyllar den avlidne.

Men Mattias Andersson nöjer sig inte med detta triangeldrama. In kommer tonårssystern (Emelie Strömberg) som utmanande och intrigskapande ställer läraren (Ove Wolf) till svar för det han gjort mot och med hennes storasyster.

In och ut glider de i sina roller. In och ut skrider de i styrka och kraft, förmåga och oförmåga. Kvinnan som stridit vid den äldre broderns sida kommer till den sörjande familjen.  gör henne manhaftig och oförmögen att känna empati, för att bit för bit kläs av sin hjältemod intill den bara, avslöjande huden.

”Skuggorna av Mart” blottlägger syskonskap. Vem har, som bror eller syster, inte känt sig förfördelad av någon föräldrar, upplevt ett felnavigerat favoritskap…? Ibland biter det hårt, blir en tagg för livet, svår att slita ut, svår att läka.

Nemanja Stojanović är fullkomligt lysande i sin ryggradslösa loserkaraktär. Ynglingen som förgäves försöker förklara för sin mor om en annan sida av storebrodern, något hon resolut stänger öronen för. Ylva Gallon spelar den ömkansvärda mamman med subtil kraft. Kjell Wilhelmsens figur blir både refererande och något av en osalig ande, som hemsöker sin familj. Lågmält spelat men med tydlighet.

På samma vis gör Emelie Strömberg tonårsflickan precis så provocerande, tuggummituggande nonchalant enerverande, som om hon faktiskt är 16 år. Skickligt. Där  får Ove Wolf gå limbo i kampen om herraväldet över den obekväma situationen.

Ensemblen balanserar snyggt undan triviala fällor, spelar snyggt mot publiken och sig själva, för att resa sig ur skuggorna. ”Skuggorna av Mart” är helt enkelt effektiv scenkonst som jag är glad att jag inte missade. Synd bara att jag inte är gymnasieelev; det hade varit kul att vara del i diskussionen i klassrummet efteråt.

 

 

Knock out, Mia!

Show:

AVIG MARIA – NO MORE FUCKS TO GIVE!

!!!!

181101_mia_skaringer_annika_berglund-1144-2

Berör med kraft. Mia Skäringer är skoningslös både mot sig själv, mot män och sin publik. Foto: ANNIKA BERGLUND

Scandinavium, Göteborg.

Publik: 8000.

Bäst: Förmågan att växla mellan stor humor och djupt allvar.

Sämst: Mycket vita kvinnor mellan 25–50.

Fråga: Vad händer efter Metoo och No more fucks to give…?

Med: Mia Skäringer plus band lett av Stefan Sporsén samt dansare.

Regi: Helena Bergström.

Att som man – ja, till och med medelålders, vit – gå till Mia Skäringers megasuccéföreställning ”Avig Maria – No more fucks to give” är som att kliva in i en oktagon för en illa förberedd MMA-fajt. Missförstå mig rätt, kvinnors rätt till rättvisa och respekt finns som en självklar del i mitt liv. Men här är jag offret, villebrådet som ska spottas och trampas på till jag slår handen i mattan eller bärs ut efter knock out.

Mia Skäringer skonar ingen. Oavsett hur jämlikt jag lever, hur högt jag än aktar kvinnor i min närhet, hur stark min respekt är. Mia Skäringer slår vilt, hårt, men också med en precision som tar över hela kroppen. Jag är groggy efter fem, det snurrar starkt efter en kvart. Jag har en timme och 45 minuter kvar innan gonggongen ska rädda mig.

Här möter hon en nära tiotusenhövdad publik varav huvuddelen är kvinnor. Entrén sker till ett öronbedövande jubel och Mia Skäringer lockar in sin publik med några snabba skämt som det skrattas och applåderas åt. Men knappt är det sagt förrän allvarets fälla slår igen truten på alla. För det här är ”No more fucks to give”.

Nu är ju Mia Skäringer med sina mest älskade karaktärer Gulletufsan och Tabita långt mycket mer än en slugger. Det visas kanske mest i de låtarna som hon sjunger. Där uppstår en styrka och bräcklighet, oavsett om det är Lalehs, Kate Bush, Freddie Wadlings eller vems musik hon nu tolkar.

Hon har passager i sin show som är nakna inte bara för att hon är (snudd på) naken. Hon bjuder in sin publik in på bara skinnet, är inte avskräckt av vare sig tillkortakommande eller de övergrepp från tonåren som präglat hennes liv. Lika ogenerad som hon är inför sin diagnosticering som bipolär.

Det här är en föreställning, som trots den uttömmande kraften, dansar iväg i tid. Ja, jag åker på stryk som man och jag kan desperat försöka två mina händer över de orättvisor som drabbar kvinnor. Men oavsett om kvinnor också kan vara allt annan än helgon och oavsett om jag är en bra man eller inte, så gäller det att förstå varför den här showen kommer tillstånd. För den går långt utanför Mia Skäringers sfär.

Jag läser artikeln i GP om Imelda Cortez, den 20-åriga unga kvinnan som risker 20 års fängelse anklagad för att försökt göra abort. Hon födde ett barn som kommit till genom ett av alla de övergrepp och våldtäkter som hennes styvfar gjort genom åren. Han har förgripit sig. Hon är offret som ska dömas.

Jo, jo, säger någon. Med det är ju i El Salvador.

Visserligen. Men i Sverige misshandlas, våldtas och mördas kvinnor av män, oavsett härkomst och i Sverige rustas det för andra, betydligt strängare regler för abort av konservativa krafter.

Orsak och verkan. Därför ”No more fucks to give”.

Rörig fars roar

Teater:

DUBBEL TRUBBEL

!!!

DT

Rena snurren. Thomas Petersson och Birgitta Rydberg håller fullt ös i ”Dubbel trubbel”. Foto: PRESSFOTO/2ENTERTAIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Birgitta Rydberg är fenomenalt rolig.

Sämst: Pjäsförfattarna kan knappast vara nöjda över slutet.

Fråga: Hur rörig kan en fars bli.

Med: Thomas Petersson, Birgitta Rydberg, Pär Nymark, Anna-Karin Palmgren, Martin Rydell och Anna Rydell.

Regi: Pär Nymark.

Originalmanus: Marc Camoletti.

Britternas faiblesse för fars med otrohetstema är väl känt. Genévefödde fransosen Marc Camoletti vill inte vara sämre med sitt klassiska verk ”Dubbel trubbel”, som Thomas Petersson blåst liv i med mitten av 70-talet som kuliss och miljö.

Det är missförstånden och lögnerna, som är drivkraften i denna pjäs, som från start håller ett högt tempo för att efter paus snurra vidare i virrvarret till intriger.

Jo, här bjuds på sina skratt, här står överraskningarna bakom någon av de tre dörrarna eller två öppningarna in till scen. Men riktigt omtumlad av lycksalighetens rus blir jag inte. Förvisso är Birgitta Rydberg fullkomligt fenomenal från entré till sorti. Hon gör sin roll med stor omsorg, bjuder in publiken har gör ett elastiskt porträtt både fysiskt och mentalt av sin roll. Thomas Petersson är som Thomas Petersson är mest på scen i farser. Det blir aldrig någonsin dåligt, men den här gången heller inte fullfjädrat underhållande.

Anna-Karin Palmgren växlar mellan kärv, sviken hustru och otrogen sin man. En balansgång, som är något av pjäsen dynamo där affärerna är i legio.  Anna Rydell gör utmärkt av sin roll, denna kliché till försmådd älskarinna som sätts på prov. Precis som Pär Nymark, som spelar maken som bedrar men snärjer allt i lögnernas garn.

Men… Det är en rörig historia, som lyckas hitta ut för att röras ihop igen. Beundransvärt att skådespelarna på scen lyckas hålla i trådarna, som är lätta att trassla ihop. Men uppenbarligen har Marc Camoletti inte orkat sy ihop farssäcken ordentligt, för istället för ett förlösande slut blir det mer ett sensmoraliskt jaha.

Ikoniska foton på besök

The Photogallery huserar i Halmstad. Ett ambitiöst galleri med fotokonst som är bland Skandinaviens finest och drivs av Nette Johansson, som är en hängiven samlare.

Nu firar galleriet 5 år och gör det med ett besök i Göteborg och en tillfällig utställning i Hollywoods gamla lokaler på Södra Larmgatan.

Vernissagen var välbesök, en ung man från Halmstad spelade musik, covers, med bilden av Elton John på en utsåld arenakonsert från 70-talet i bakgrunden.

IMG_2828

Kontraster. Coversångaren med Elton John i showtagen i bakgrunden. Foto: KAI MARTIN

Snittar serverades, champagne dracks och en och annan tittade på de fantastiska foton som Bryan Adams, Jimmy Nelson, Terry O`Neill, Albert Watson, Håkan Ludwigson, Lorenzo Agius, Tim Flach och Rodney Smith med flera har tagit.

Mest förtjust är jag i Terry O’Neills bilder. Han lyckas på något vis komma när sina objekt, som blir en del av den skapelse han kreerar, ett symbios eller partners in crime… förlåt, art.

Bowie är ju det perfekta motivet, ständigt stadd i utveckling fram till sin död.

Nu är ju priserna på fotona inte för en rimlig plånbok, även om det skulle vara trevligt att han en bild på artisten som skrev ”Andy Warhol looks a scream//Hang him on my wall” på sin vardagsrumsvägg.

IMG_2829

Drömmotiv. Terry O’Neills följde David Bowie genom epokerna. Foto: KAI MARTIN

Samtidigt är det ju så, att vad något är värt är ju baserat på vad som köparen vill handla för. Den överenskommelsen kan i sig vara hissnande, men också tvärt om, beroende på hur affären ser ut. När jag hittar en i princip ny Zegna-kostym för 500 kronor vet jag att värdet är mellan 15000–20000 kronor. Då blir affären speciell, som den kan bli vid loppisfynd, oavsett vilken artikel man köper. Vill då någon köpa en bild av Bryan Adams, som extraknäcker som fotograf, för 95000 kronor, även om motivet är Mick Jagger, så okej för mig. Men jag imponeras inte.

IMG_2834

Prisvärt. Foto: KAI MARTIN

För övrigt hade jag på mig min secondhand Tigerrock (200 kronor, Majornaloppis) över min tredelade Oscar Jacobsonkomstym (1800 kronor), en vit skjorta av okänt märke (second hand), en Scotch & Soda-fluga (second hand) samt ett par svarta skor (second hand). Hatten köpte jag vid min senaste Londonresa.

IMG_2835

Bland ikoner. Foto: MONICA PERMAN

Utställningen pågår till och med den 25 november.

Mer rockös än julmys

Julshow

TOMTEROCK

!!!

IMG_2856

Lite bjällerklang. ”Tomterock” på Trädgårn ös på utan rim till julgröten. Foto: KAI MARTIN

Trädgår’n, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Andreas Johnson är en showmästare.

Sämst: Duetten ”Love hurts” klingade falskt.

Fråga: Finns det någon låt som Black Ingvars inte kan mangla till nytt format…?

Trenden på julbordsshowerna de senaste åren har varit tydlig: mindre lullull, mer ös, mindre julstämning, mer klös. Om låtarna är inramade av bjällerklang, så fine. Men hellre musik som publiken kan identifiera sig i oavsett after ski eller after beach.

Med Andreas Johnson, Jeniffer Brown, Jenny ”Velvet” Petersson och Björn Kjellman på scen tillsammans med Black-Ingvars med kapellmästare P-O Nilsson blir det förstås drag i salongen från start. En start som förvisso julflörtar, men när Andreas Johnson ”Glorious” direkt därefter förstår man var låtskåpet ska stå.

IMG_2873

Showman. Andreas Johnson går gärna i närkontakt. Foto: KAI MARTIN

Det blir en parad med artisternas hitlåtar varvat med mer eller mindre kända covers och publiken är snabb på att hänga med.

Andreas Johnson håller klassen och är en stark sångarprofil oavsett om han sjunger Elvis Presleylåtar eller något han själv gjort. Jennifer Brown glittrar, men skulle kunna ta ut mer av sin kapacitet. Men å andra sidan, att stångas och lyckas hålla tonen när Björn Kjellman letar efter rätt tonart konstant genom ”Love hurts” ger mer än stilpoäng. Jenny ”Velvet” Petersson är rutinerad, skicklig, men också lite profillös som artist.

Glittrar. Velvet och Jennifer Brown kan utmana mer. Foto: KAI MARTIN

Björn Kjellmans roll är på samma gång konferencierens, gycklarens, solistens som en i ensemblen. Hans arga tomte är rolig, men premiärpubliken tuggade inte i sig humorn som förvandlade den rödbrusige tomten med fatsuit till en lite vätte istället för en klassiker till julbordet. Synd, faktiskt.

IMG_2905

Blivande klassiker. Björn Kjellmans tomte borde bli en klassiker på julbordet. Foto: KAI MARTIN

Black Ingvars är det optimala bandet för ett sådant här sammanhang. Något killarna har visat sedan the Few back in the days. Då när de på Valand bjöd in artister som Sven-Erik Magnusson, Thomas Di Leva och Lisa Nilsson till fantastiska musikaftnar utanför gästernas bekvämlighetszoner.

Här bjuder gruppen på ett stadigt komp med finess för att emellanåt riva av någon av sina egna nummer, det vill säga hybrider av original men i hårdrocktappning.

En helt okej kväll och en julshow som avslutar med Slades klassiker ”Merry X-mas everybody” från 1973 kan ju aldrig vara fel.