Vacker och grym(t aktuell) saga

Teater:

FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA

Ola Kjelbye

Grym. Emelie Strömbergs roll är plågsamt stark. Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, från sex år.

Av: HC Andersen.

Regi: Rikard Lekander.

Scenografi/Kostymör: Kajsa Hilton-Brown.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Kompositör: Christian Gabel.

Ljud: Simeon Hillert.

Ljus: Joakim Brink.

Maskör: Josefin Ekerås.

Videoprojektioner: Leo Raa.

I rollerna: Emelie Strömberg, Ove Wolf, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand och Nemanja Stojanović.

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Flickan med svavelstickorna” är kanske sagomästaren HC Andersens allra sorgsnaste berättelse. Om den lilla flickan, fattig som få, i den sträng midvinterkylan försöker sälja svavelstickor för att få en ringa penning till sin försörjning. Det går så där. Det går riktigt illa. HC Andersen låter, utan omsvep, flickan dö.

När regissör Rikard Lekander nu gör en modern uppsättning på Backa teater är det inte utan att den får sin uppdaterade kontext. Han låter dessutom pjäsen blir som en stumfilm, där Bob Hunds trummis Christian Gabel stå för dramatiken med sinnrik musik framförd av de skickliga och mångfacetterad musikerna på Backa teater. Lägg till detta en scenografi och kostymering som i sin svartvita ton är sprakande och suggestivt effektiv. Det är en bestående intryck, med en ljussättning som är dov och fladdrig, som om det är livs levande stumfilm. Ett löpande (eller snarare gående) band ökar effekten ytterligare. Så ja, ”Flickan med svavelstickorna” är en se- och hörvärd föreställningen.

Ola Kjelbye

Stark scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Men innehållet då…?

Jo, Rikard Lekander sviker inte originalet. Har placerat flickan i något slags uppdaterad dåtid som från ”Chaplins pojke” (just Chaplin dyker upp i en inte riktigt begriplig scen), där fattigdomen är skriande hos få och ändå går flertalet människor förbi med sänkta blickar efter senaste uppdateringarna på sina smarta telefoner.

Flickan, huttrande och sorge- och smärtsamt spelad av Emilie Strömberg, är med i hart när varje minut av den en timme långa föreställningen. Hon är utlämnad, ensam, frusen, drömmande, längtande, liten och ömklig och detta utan att yttra ett enda ord. Skickligt och känslosamt.

Förbi passerar människor komplett ointresserade av henne. Hon trampas på, blir slagen och bestulen på någon av sina få ägodelar, ser in i drömhem där längtan efter värme, mat, julklappar, omtanke är fåfänga syner som mer är deliriska än något annat. Så slutet är som slutet är. Grymt. HC Andersens saga skonar ingen. Inte Rikard Lekander heller.

I Göteborg 2019 sitter tiggare. Förbi går människor med sina blickar mot senaste uppdateringarna i sina smarta telefoner. HC Andersen skrev sin berättelse 1845. Fattigdomen är sorgligt nog lika aktuell nära 175 år senare.

Island förför och tjusar

Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.

På väg. Foto: KAI MARTIN

Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.

Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.

Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.

Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.

Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.

Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.

Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.

Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.

Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum  på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.

Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.

Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.

IMG_4161

Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…

Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN

I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.

Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.

Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.

Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN

Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.

Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN

Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.

Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN

Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.

Lyssna på honom här.

Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.

Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.

Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.

Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.

IMG_4159

Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.

Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.

IMG_4289

Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN

Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.

Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.

IMG_4300

Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.

IMG_4302IMG_4303

Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN

Frölunda på spåret – men har en bit kvar

_TH23404

Säker seger. Anders Grönlund jublar åt ett av sina två mål. Foto: TOMMY HOLL

Kvartfinalen kliver in i sin tredje match med två respektive hemmavinster i backspegeln.

Förra årets kombattanter står inför nya förutsättningar och utmaningar; Frölunda i revanschsätet efter debaclet i fjol, Malmö som bevakare, men också som ett lag som inte gått lika massivt i SHL den här säsongen som den förra.

Att Frölunda var taggat sågs i den första matchen i lördags.

Frölunda dominerade och svepte Malmö med 4–0 redan i första perioden, ett resultat som kom att stå sig, för att nere i Malmö förlora med uddamålet (2–3).

Ser man till Frölundas förstaperiod i den tredje matchen är det snudd på obegripligt att laget ens behövde ha problem i i Malmö. Överlägsenheten är total från start. 1–0 kommer efter knappt två minuter där Frölunda via speldirigenten Ryan Lasch snurrar upp Malmös försvar för att låta Simon Hjalmarsson stå för avslutet. Allt i iscensatt av en ivrigt forecheckande Linus Fagemo. 2–0 kommer efter ett så kompakt spel att jag sällan skådat något liknande i Scandinavium. Under två minuter mal hemmalaget ned motståndet som heta pepparkorn i en mortel. Det var aldrig en fråga om utan när Frölundas mål skulle komma. Det blev Anders Grönlund, backen, som precis som Hjalmarsson, gjorde sitt första slutspelsmål. Det handlade knappast om en rökare, utan en myra som letade sig in mellan benen på Lars Volden, Malmös målvakt för dagen (oklart där, varför han startade efter Oscar Alsenfelts två inledande matcher). En insats Volden inte kan vara helt nöjd med.

Frölunda gör också 3–0, återigen Anders Grönlund som tar tillvara på sin egen retur, som var väl generös från Malmökeepern. Ett resultat som står sig perioden ut och som förutom målen renderar i ett rejält skottövertag om 16–5, där det är noterbart att Malmös första skott mot Johan Mattsson kom först efter 16 minuter spelade.

Kanske skulle bortlaget tagit en time out för att sortera bort veligheten och få in bättre skärpa. Men i periodpausen har det uppenbarligen skett räfts och rättarting. Malmö kommer in som delvis ett nytt lag och gör sin reducering efter nära fyra minuter, ett backskott från Marcus Björk som Johan Mattsson kanske borde fångat in i plocken.

Men repliken kom skoningslöst. Halvminuten senare gör Chay Genoway 4–1 assisterad av herrarna Lasch och Lundqvist. Kort därefter kommer proppen ur då Simon Hjalmarsson gör sitt andra mål för matchen med ny assistpoäng för Ryan Lasch som också hade hjälp av Rett Rakhshani.

Inför tredje perioden är övertaget kompakt och trots att Malmö får chansen med fem mot fyra, då Joel Lundqvist tar onödiga två minuter för spel utan hjälm, lyckas inte bortalaget bita sig fast. Istället serveras Lundqvist en macka direkt när han kommer åter in på isen och ensam med Lars Volde lirkar han i inte bara laget 6–1-mål utan också sitt tvåhundrade i Frölundatröjan. Strongt.

Men det skulle inte dröja länge förrän det blev sorti för kapten Lundqvist. I en närkamp i den offensiva zonen träffar han Malmös Jens Olsson olyckligt. Matchstraff för Frölundas ledare på isen och även adjöss för Olsson efter smällen. Självklart skulle Marcus Sylvegård ge igen, men renderades bara två minuter för attacken på Joel Lundqvist.

Från mitt håll sett och efter att ha kollat repriser förstår jag inte utvisningen alls. Lundqvist markerar en tackling, Olsson försöker undvika den. I situationen uppstår smällen, som aldrig hade behövt bli annat en rejäl axel mot axeltackling.

Nu lät inte Frölunda sig påverkas av detta utan kunde defilera in till slutresultatet 7–2, där Patrik Carlsson gör sjunde målet i boxplay, precis innan de fem minuter som straffet för Lundqvist renderat gått ut.

Malmö andra mål förtjänar bara en randanteckning i protokollet och var otagbart för täte Johan Mattsson.

_TH24970

Kontroll. Johan Mattsson spelade kontrollerat och har på tre matcher släppt in fem mål. Foto: TOMMY HOLL

Stark seger, alltså. Men det finns mycket att hämta för Frölundas räkning. Spelet är alltför ojämnt, kvaliteten emellanåt är usel där powerplay är både nonchalant och saktfärdigt. Uppspelen klarar sällan en rejäl forechecking och mot ett starkare och mer hårt arbetande lag än Malmö kommer Frölunda få bekymmer.

Men än är inget klart för en semi. Först bortamatch på fredag. Därefter matinématch på söndag – i Frölundaborg!

Annie har allt

Musikal:

ANNIE

!!!

annie-the-musical-098

Starka prestationer. Annie – här Ella Andersson Bessman – och Thomas Järvhedens Oliver Warbucks bidrar till succén med ”Annie”.

Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Alltså, barnen! Vilka ungar på scen!

Sämst: Tekniken – ljud- och ljushaveri på premiären.

Fråga: Är det verkligen rätt med en familjeföreställningen med start 19.00…?

Ponera att det skulle ha skrivits en musikal om en 11-årig, föräldralös flicka som genom omständigheter inleder en relation med en väsentligt mycket äldre multimiljardär 2019, skulle det ens ha varit möjligt…?

Tror inte det.

Men nu vilar musikalen ”Annie” på en dikt, som blivit en serie från snart hundra år sedan, som blivit en musikal, som blivit en film…

När den här uppsättningen, som senast spelade i Malmö, når Göteborg är det med 30-talet och den amerikanska depressionen som kuliss. Annie, den 11-åriga och framåt flickan söker sina föräldrar. Övertygad om att de fortfarande lever och älskar henne blir det en ständig orsak till rymmande från det barnhem som hon bor på med sina olyckssystrar.

Så en dag kommer beskedet: miljardären Oliver Warbucks vill ha ett barnhemsbarn över jul, som välgörenhet och goodwill i samma ask. Annie blir utvald.

Se där en intrig som gjord för en musikal som har allt gällande musik, koreografi, sentimentalitet, hoppfullhet, dramatik och humor. Plus då en hel drös med ungar, som är alldeles fantastiska på scen. Tjejerna är uppdelade i två lag, men jag har svårt att tänka mig att det i regissör Eva Rydbergs ögon finns ett A- respektive B-lag. Här handlar det om kvalitet och slipade unga stjärnor, där yngsta, nio-åriga Caroline Enochsson, fullkomligt strålar i sin roll som Molly och väl konkurrerar med Annie, för kvällen Ella Andersson Bessman.

Jo, det här är en musikal som lutar sig mot en gammal story och som använder sig väl av 30-talets musikarrangemang, kläder och koreografi. För en älskar av den tidens musikaler är ”Annie” på Lorensbergsteatern mumma för ögon och öron.

Den store ensemblen – 27 personer plus hund och orkester – gör ett magnifikt jobb framför den läckra inramningen, som snyggt glider mellan barnhems-, miljardärs och presidentmiljöer. För så är det, Annie är flickan som fixar det mesta och som – enligt musikalen – är den som med sin optimism inspirerade president Franklin Roosevelt till the New Deal. Reformen som fick USA på fötter på 30-talet efter finanskraschen.

Jo, ni hör, det finns lite som man kanske ska blunda för rent storymässigt och tesen om att bara man tror att allt är möjligt så händer det gnuggas in rejält.

annie-the-musical-078

Girlpower. Flickorna i åldrarna mellan 8 och 17 år – är strålande. Foto: CESAR RIGHETTI

Flickorna – i åldrarna mellan 8 och 17 år – är som sagt värda sina applåder. Rejält. För de vuxna, slipade är det tacksamma roller, som sitter som hand i handske både röst- och spelmässigt. Oavsett om det är Nanne Grönvall som den berusade barnhemsföreståndaren Miss Hannigan, Anna Sahlene som den försiktiga sekreteraren Grace Farell eller Thomas Järvheden som miljardären Oliver Warbucks.

”Annie” är en sprakande musikal, som efter premiärens teknikstrul, bara kan bli bättre och med ”It’s a hard knock life” (på svenska ”Vilket uselt liv”)  med flickröster är girlpower, även utan Jay-Z:s inramning.

 

Annie – Lorensbergsteatern:

Av: Thomas Meehan/Charles Storuse/Martin Charnin

Regissör: Eva Rydberg

Koreograf: Siân Playsted

Musikarrangemang: Björn Claeson.

Scenografi: Peter och Marianne Dillberg.

Kostym: Marianne Lunderquist

Mask/peruk: Freja Täck.

Ljus: Palle Palmé.

Ljud: Peter Dahlström

Svensk översättning: Stefan Isaksson.

I rollerna: Nanne Grönvall, Thomas Järvhede, Anna Sahlene, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk, barnskådespelarna Lily Wahlsteen/Ella Andersson Bessman, Klara Wemnér/Caroline Enochsson, Signe Olivecrona/Philippa Trygg, Bibi Lenhoff/Elvia Ramberg, Matilda Wemnér/Ängla Sigfridsson, Rebeca Fernández/Isabella Maga, Nora Kraft/Alice Wilgottsson, Johan Wennerstrand, Johan S Toloue, Carl-Johan Svensson, Emelie Dybeck, Ellen Lindström, Renée Jonsson, Anna-Helena Rosengren, Ellen Malmström, Mattias Ahlberg Franzén, Edith Aldgård, Freja Pennsäter, Andreas Lundell, Mattias Lenhoff och Per Guldstrand samt hund Sandy som spelas av Ziggie/Moj/Freja/Hubbe.

Orkester: Björn Claeson, kapellmästare, Ola Denward, Jesse Emmoth, Peter Wilgotsson, Ola Nordqvist, Niklas Fredin, Jaime Salazar och Jan Karlsson.

Utmanare i Göteborgs stadskärna

Jag beundrar de affärs- och restaurangidkare som dristar sig till att satsa innanför vallgraven i Göteborg. Med bristande kommunikationer, brobyggen och en, just nu, svårtillgänglig stadskärna är det modigt, men kanske inte dumdristigt.

Väskföretaget Sandqvist har verkat sedan 2004, inledningsvis just som tillverkare av sina alltmer trendiga ryggsäckar av modernt retrostuk som hart när är på var ung mans och kvinnas rygg. Men som snart också blev butik och nu är uppe i sju stycken, varav två ligger i centrala London (Soho) och Berlin (Mitte), samt också två i Göteborg.

Nummer två i rikets andra stad öppnar nu på Södra Larmgatan, som flämtar lite grand som trendig gata. Det finns hopp, men också stängda butiker och ägarskiften som visar att det är tufft att skapa kommers på denna, en av Göteborgs många gårdsgator.

Nu backar inte Sandqvist för den utmaningen och företaget gör det med ekologi och hållbarhet i sikte. Sedan ett år har väskmaskarna certifierat bomullsleveranser direkt från producenterna i Indien, fabrikerna där och i Vietnam ska vara säkerställda beträffande arbetsmiljö. Materialet är, förutom bomull, också nylon samt läder, där garvningen sker på ett miljövänligt sätt.

Enligt ett liknande koncept som Nudie, finns det också möjlighet att lämna in slitna väskor butik för reparation (dock till en kostnad som inte ska vara för hög) eller säga farväl till väskan för produktion till en ny generation.

Sandqvist har trendmässigt hamnat rätt i tiden och utmanar, exempelvis Herschel både gällande design och i att vara praktiska. Med dem har Kånken, Fjällrävens klassiker, fått en konkurrent inte bara i hipsterkretsar.

Med öppnandet av butiken på Södra Larmgatan kommer Sandqvistockså lämna den mindre på Andra Långgatan. Åtminstone i egen regim. Lite synd, kan jag tycka. För Andra Långgatan är ändå Göteborgs mest speciella gata, tätt följd av Magasinsgatan. Ok, då, Södra Larmgatan kvalar in på tredje plats.

Upptäcktsresande av musik

Konsert

West of Eden

!!!

Westof

Kärleken till musiken. West of Eden tummar inte på vad de vill. Foto: KAI MARTIN

Kronhuset, Göteborg

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: När ”The head, the heart, the tail” är ljuvligt vild.

Sämst: Att det blev väl stressigt mellan tåget från Stockholm och konserten, men det gick.

Fråga: Om nu jorden är platt, hur nära kanten är då West of Eden på sin exkursion…?

Det är med något slags dåres envishet och den passionerades tunnelseende till sin kärlek som West of Eden jobbat med sin musik. Den som startade som en blixtförälskelse till den irländska musiken någon gång i 90-talets allra sköraste inledning och som fortfarande bär frukt.

Jo, jag skriver envishet, för trots motgångar och huvudskakningar, klappar på huvuden av förståsigpåare har, främst, paret Jenny och Martin Schaub med mannar drivit på framåt och utan att fukta fingret och sätta det i luften för att känna varifrån de trendiga vindarna blåser. Så har det, förutom albumen, blivit både hyllningar till Kiss (”I love it loud” och ”Do you love me”) och till IFK Göteborg (”Glenntown”).

Det är respekt och med den har bandet också klarat sig, växt sig starka, men framför allt nått aktning utanför de svenska, njugga, gränserna. Jag tycker det är beundransvärt.

När de så under sin Kinaturné 2017 kom på att ”varför inte spela in nya albumet i England och Skottland, på olika ställen med olika gästmusiker”, så var det inte bara en vild tanke. Den slog naturligtvis rot just för att West of Eden har månat om sina kontakter inom den brittiska folkmusiken, något som främst deras Celtics Christmas-konserter genom åren i Göteborg har bäddat för. Dit har aktade folkmusikernamn från Irland och Storbritannien kommit och med dem har också West of Eden blivit ett respekterat namn. Som man sår får man skörda och det gör West of Eden nu.

Det blev nionde studioalbumet ”Flat earth society” och releasen av det ska naturligtvis firas. Naturligtvis är det inte med gästmusiker, men väl med bandet samlat – förstås med influensa och förkylningar som kantat vägen till konserten – går det bra ändå.

Fokus är inställt på albumet under den dryga timmen som spelningen är. Kanske framför med darriga fingrar och stämband av ovan förklarade skäl, men också för att låtarna ännu inte är satta under flerårigt spelande.

Inför en entusiastisk publik gör nu det inte så mycket. West of Eden månar om sin tradition med lyriska melodier, fina arrangemang och drivet spel till Jenny Schaubs fjällbäcksrena, lekande stämma.

Musiken går från stillsamma, melodiösa ballader till energistinna jiggar där Lars Broman intensiva fiolspel duellerar med Henning Sernhedes Mark Knopleranstrukna gitarrspel. Det blir inte mer sprittande än så.

Det finns de som tycker att West of Eden skulle må bra av ett ruffigare sound och att Jenny Schaub skulle krama om stämbanden en smula. Jag har nog tillhört den skaran, men inser att om bandet velat ha en Tom Waits på sång hade det handlat om något annat. West of Eden är bäst på att vara just West of Eden. Bandet som utforskar musiken och melodierna på sitt sätt, oavsett om jorden är rund eller platt.

Sannaligen en show

Show

MITT SANNA JAG med Sanna Nielsen

!!!!

Sanna1

Showtime. Sanna Nielsen sparar inte på krutet. Foto: KAI MARTIN

Hamburger börs, Stockholm

Bäst: Rösten strålar, vågar och spänner över det mesta.

Sämsta: Sanna Nielsens dans.

Fråga: Kommer hon gästspela ute i landet nu…?

Alltså. Att hon kan sjunga har jag varit varse sedan lång tid tillbaka. Sanna Nielsen har röstresurser som få andra i Sverige och en kontroll på sin röst, som svindlar henne från högt till lågt, från känslomässigt och innerligt till hisnande och häpnadsväckande.

Hon ha ju också visat sig vara en stabil programledare, oavsett om det handlat om ”Allsång på Skansen” eller Melodifestivalen. Så kanske var steget till en egen show inte så långt, egentligen.

Med hjälp av Camilla Läckberg (underhållande manus) och Vera Pradas snygga regi och iscensättning blir ”Mitt Sanna jag” underhållande från start till mål.

Entrén kan mycket väl vara en av de snyggaste som jag sett på en svensk showscen där, förstås, Lars Wallins kreation klär Sanna Nielsen Grace Jonessnygg. Oerhört tjusigt och skarpt.

Men det är förstås en show som bjuder på både öron- och ögongodis. Visst kan jag önska mer livfull koreografi, men mer avancerade danssteg får hon öva på till nästa show. Tillsammans med orkestern, snygga arrangemang och underbart svängig musik till klockrent ljud, blir det snart liv både på scen och i salongen.

Sanna2

Kommer nära. Sanna Nielsen backar inte för närkontakt med publiken. Foto: KAI MARTIN

Sanna Nielsen hanterar sitt mellansnack med skärpa, humor och allvar. Möter sin publik med öppet sinne och lyhördhet. Hon backar inte för närkontakt. Ventilerar favoritlåtar som Burt Bacharchs ”Anyone who had a heart”, Fleetwood Macs ”Big love” till sina egna ”Empty room”, ”I’m in love och ”Undo”. Gör låtar av Donna Summer, Patti Labelle och Destiny Child till sina egna stronga versioner.

Gladys Knight & the Pips ”Midnight train from Georgia”  blir i Calle Norléns fina och roande text ”Sanna från Bromölla” och tar henne från uppväxten i skånska Edenryd till Bromölla och vidare till Stockholm och New York. I en snygg balansgång mellan allvar och humor blottar hon sin osäkerhet och blygsel med längtan efter att få sjunga och stå i rampljuset.

Sanna3

Vasst. ”Mitt Sanna jag” är en svänig och vass show. Foto: KAI MARTIN

Och sanna mina ord, ”Mitt Sanna jag” är både underhållande och rörande. Men framför allt en svängig show, där musiken gör det svårt att sitta still. Fast kanske viktigare ändå: Sanna Nielsen sjunger bättre än någonsin. Utmanar sina stämband och ger en rivig egg som jag inte hört tidigare. Riktigt vasst.

Regi/iscensättning/ koreograf: Vera Prada
Manus/text: Camilla Läckberg, Sanna Nielsen, Vera Prada
Text ”Sanna från Bromölla”: Calle Norlén
Scenograf: Tobias Brodd
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: David Granditsky
Sylist/kostymdesign: Dennis Bröchner
Kostymdesign/ateljésömnad: Lars Wallin/Ida Lanto
Plym/hattarbete: Tim Mårtensson
Videodesign/content: Fredrik Stormby/Robert Lund
Makeupartist: Clara Lindmark
Projektledare visual act: Jonas Ek

Musiker:

Kapellmästare, keyboard, kör: Stefan Brunzell
Gitarr, kör: Joakim Ramsell
Trummor: Jonas Lidholm
Violin, akustisk gitarr, kör: Malin My Wall
Bas, kör: Per Björling
Saxofon, flöjt, keyboard: Wojtek Goral
Trumpet, kör: Agnes Grahn
Gospelkör: Tensta Joyful Noise under ledning av Paris Renita