Stark semidokumentär

Teater

TILLBAKA TILL REIMS

Drabbande. Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki i ”Tillbaka till Reims”. Foto: SÖREN VILKS

Konceptet med uppläsning av Dedier Eribons roman för iscensättning och tolkning, och vidare diskussion, av hans roman ”Tillbaka till Reims” har gjorts förut. Men på svensk scen är det premiär och det med emfas. När jag ser den har premiären legat en månad tillbaka i tiden. De tre skådespelarna ha släppt anspänningen, låtit pjäsen sjunka in och låta replikerna – och handling – mogna. Dramatenskådisen Lena Endre ses på Göteborgs gator och restauranger som en vanlig människa. Men det är ju inte riktigt så. Hon är en av Sveriges mest aktade och visar prov på varför på Stadsteaterns scen.

Hennes roll som sig själv – de övriga Högsborapparen Parham Pazooki och Jesper Söderblom likaså – för ett uppdrag som voice over för filmen ”Tillbaka till Reims”. Regissören (Jesper Söderblom) och hans assistent (Parham Pazooki) leder arbetet från en studio – med något slags art decoinredning – i Biskopsgården, dit hon lite ängsligt tagit sig med taxi, för kollektivt hade varit lite för utmanande.

Filmen spelas i bakgrunden. Lena Endre läser manus med trygg, stark röst. Arbetet rullar på i förstone, för att fastna i ifrågasättande över textens redigering. Plötsligt öppnar pjäsen upp. En diskussion förs mellan Lena Endre och Jesper Söderblom med Parham som tyst åskådare. Försiktigt skruvas tempot och tonläget upp. Lena Endre spelar elegant på sin position som rutinerad och högaktad skådespelare. Jesper Söderblom mansplainar och håller styvnackat i sitt manus, i sin idé om filmen. Det är återhållsamt dramatiskt, fint skådespeleri, där Lena Endre för ”Tillbaka till Reims”, diskussionen om vänster och högerpolitik i Frankrike, till Ådalen, om henne släktingar som demonstrerade i maj 1931 och möttes av militärens kulor. Den stillsamma retoriken vilar plötsligt på hanen, men det är inte hon som avfyrar utan Parham, som sätter allt i sitt 2020-års nu. Han med sitt utanförskap, han som ifrågasätts ständigt för både utseende och namn, han som klär av Lena Endres och Jesper Söderbloms tidigare samtal om höger–vänsterskalan, om vem som har mest trovärdighet i sammanhanget. Det är effektivt och kraftfullt och stärks än mer när han exploderar i sin egen musik.

Lena Endre lyssnar förtjust, som om hon fått en öppnad dörr till verkligheten i orten och Jesper Söderblom försöker övertrumfa sig själv i superlativer, som skorrar falskt.

”Tillbaka till Reims” är spännande scenkonst, ett slags semidokumentär där replikerna växlar mellan Dedier Eribons faktiska text och orden från skådespelarna som listigt känns som verkliga. Regissör Thomas Ostermeier har jobbat med små medel och skådespelarna med små gester och lågmält tilltal. Desto starkare blir effekten.

Tillbaka till Reims, premiär 18 mars, spelas till och med 22 maj på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Baserad: På Dedier Eribons roman med samma titel.

Koncept: Schaubühne Berlin.

Översättning: Johan Wollin och Ulf Peter Hallberg.

Regi: Thomas Ostermeier.

Scenografi: Nina Wentzel.

Mask/peruk: Linda Hyllengren.

Ljud: Jochen Jezussek.

Ljus: Erich Schneider.

Film: Sébastein Dupouey och Thomas Ostermeier.

Kamera: Marcus Lenz och Sébastien Dupouey.

Filmljud: Peter Karstens.

Komposition: Nils Ostendorf plus musik och rap av Parham.

I rollerna: Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki.

Svängigt underhållande

Konsert

DAÐI FREYR

!!!!

Kul. Daði Freyr och hans sidekick Ylva Øyen Brandtsegg bjuder upp till glädje. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Utsålt (nära 800).

Bäst: Värmen och svänget.

Sämst: Några longörer för mycket.

Fråga: Hur underbart underhållande hade inte detta blivit även med bandet Gagnamagnið…?

Ni kan storyn. Isländska, 208 centimeter långe artisten, låtskrivaren och musikern Daði Freyr skulle tillsammans med bandet Gagnamagnið kamma hem Eurovision med underhållande, katchiga låten ”Think about things”. Men… en pandemi kom emellan. Den som också sköt upp turnén som skulle landat på Oceanen i Göteborg. Visst, samma konstellation ställde upp för ett år sedan med ”10 years”, hög kvalitet även på den men inte samma sensation, och knep en fjärdeplats. Nya turnéplaner, men även dess skrinlades. Klart att man tappar bort Daði Freyr någonstans på vägen. Åtminstone om jag talar för egen del. För uppenbarligen är det ingen annan som har gjort det. Turnén som startade 25 mars i New York och tuffat vidare genom Staterna sålde snabbt ut där och har gjort så också när den fortsatt i Europa. Alla vill se den charmige, i Berlin boende, 30-årige islänningen tillsammans med sin sidekick, slagverkare och sångerskan Ylva Øyen Brandtsegg. Göteborg gör inget undantag.

Det blir en färgglad påskafton på Pustervik. Nej, Gagnamagnið är inte med. Det är avskalat på scen, men med humor, svängig, elektroniska pop och glatt humör kommer man långt. Väl på scen efter rart uppvärmande Florence Arman, som Daði Freyr skrivit låten ”Sabada” med, dröjer det inte lång stund innan han har den fulltaliga publiken i sin hand.

Daði Freyr trakterar diverse syntar, bas och gitarr tillsammans med sin dator. Det skulle kunna ha blivit stereotypt, men musiken är för smart arrangerad för det. Dessutom är norskan Ylva Øyen Brandtseg en stöttepelare både beträffande musik, energi och utstrålning.

Fullt. Daði Freyr genomför just nu en utsåld Europaturné. Foto: KAI MARTIN

Göteborgspubliken bjuds på en underhållande en och en halv timme, som otippat innehåller version av ”Fågeldansen” som alla ogenerat anammar. För så är det med Daði Freyr, han kommer undan med det mesta. Man må tro att han är en nörd, men han är ett lättsamt geni som vet hur man skruvar på underhållningsknapparna. Han skiftar mellan engelska, isländska och norska i sitt tilltal till publiken. Har en torr humor som är lått att smittas av.

Visst. Jag saknar hans och Gagnamagniðs overaller, töntvarningen och koreografin, som hade suttit som en smäck i enstaka nummer som Eurovisionlåtarna ”Think about things” och ”10 years”. Delar av publiken stod redo för det. Men det fick gå ändå. Dessutom fick ju Basshunters ”Boten Anna” i en egensinnig version. Jo, Daði Freyr kom undan med det också.

Låtlista:

  1. Thank you
  2. Where we wanna be
  3. Kemur Þér ekki við
  4. Shut up
  5. Lag sem ég gerði
  6. Skiptir ekki máli
  7. Clear my head
  8. Somebody else now
  9. Fågeldansen
  10. 10 years
  11. Næsta skref
  12. Feel the love
  13. Sabada
  14. Thinking about things
  15. Boten Anna (extranummer)
  16. Endurtaka mig (extranummer)

Spänning i Göteborg

Jeanette Bergenstav: Syndoffer (Norstedts)

Journalisten Jeanette Bergenstav deckardebuterar för en vuxenpublik med thrillergripande ”Syndoffer”. Här handlar det om hennes alter ego, frilansjournalisten Jennifer Sundin – precis som författaren själv med grava höftproblem efter förlossningar – som hamnar mitt i händelsernas centrum. Gullbergs kaj och Torslanda är platserna där det mesta utspelar sig och Jeanette Bergenstav vet hur man skruvar till en intrig och backar inte för blodtörst, våld och ständiga förvecklingar. ”Syndoffer” är en kittlande thriller, den första i en serie, som kramar skiten ur läsaren från start till mål. En snygg cliffhanger bjuder in läsaren även till nästa del i boken. Personligen kan jag knappt vänta.

Tony Fischier: I mästarens skugga (Lind & co)

Med debuten ”Mannen som försvann” satte Tony Fischier inte bara tonen utan också ribban för sitt författarskap. Även han är journalist och har ett skarpt öga för både intriger, detaljer och levande personporträtt. Kriminalkommissarie Niklas Ragnvik är återigen i huvudrollen precis som privatdetektiven Maxine Adlerkrantz, som inte står Lisbet Salander långt efter. Med ”I mästarens skugga” blir Göteborgs konstmuseum en raffinerad skådeplats för nära nog det perfekta brottet, men också för ett mord. Göteborg i övrigt tjänar som palett i den gastkramande historia, där Tony Fischier återigen visar hur slipstenen ska dras för en vass thriller.

Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers förlag)

Åke Edwardson är något av en nestor inom svenskt kriminalförfattarskap. Från den inledande serien om kriminalkommissarie Erik Winter har han gått från bestialiska mord till mer eftertänksamhet och inte lika mycket splatter. En fördel, tycker jag. Åke Edwardson är en strong författare, som både vet hur man bygger en story och en skarp mening. Med sin trettonde bok i Erik Winter-serien är han än mer nedtonad än tidigare. En kommissarie som nästan motvilligt vill utföra sitt uppdrag. Erik Winter är mollanstruken, men så är också den värld han vistas och arbetar i. Hans drömmar förblir drömmar. Tomten ute vid Amundön förblir obyggd. Relationen med hans hustru knackar. Han fastnar i sina tankar i den spatiösa lägenheten vid Vasaplatsen. Men skruvar samtidigt vidare på sin lösning av ett oväntat fall mot den inte helt givna upplösningen. ”Det trettonde fallet” är inte Åke Edwardsons starkaste roman i serien, men habil och han är fortfarande driven i sitt författarskap.

Stina Flodén: Nu dör vi (Bok fabriken)

Åter en debutant. Åter igen en nyboren Göteborgsförfattare. Återigen med thrillerberättandet som redskap, precis som de ovanstående kollegor. Men Göteborgsboende Stina Flodén placeras sin handling i Mariestadstrakten. Inte heller hon vilar på hanen. Redan i inledningen mördas huvudrollsinnehavaren Camilla Stensjös man brutalt. Polisen famlar i mörkret över vem som är gärningsmannen, tvivlar på Camillas vittnesmål och hennes dunkla förflutna flyter sakta upp till ytan. Stina Flodén vet väl hur man väver en spänningsväv. De 300 sidorna dansar iväg i den väl författade och snabbt gripande historien. Även här bjuds det på en cliffhanger av rang. Självklart. Stina Flodén har en hel serie om Camilla Stensjö i beredskap. Tack för det.

David Armini: Röda siffror (Ekström & Garay)

Hovås, överklass, rikedom, ärvda pengar, drömmen om snabba cash, ond, bråd död… Jo, ingredienserna känns igen, så när som på Hovås, då. Rikemansområdet söder om Göteborg med Sveriges äldsta golfbana och en taxeringskalender som skvallrar om boende med goda finanser. Så, ja, varför inte, som David Armini väva in just Hovås i sin berättelse. ”Röda siffror” är en thriller, men i lite lägre tempo än ovan nämnda romaner. En aning mer omständligt och inte lika gena vägar i berättandet som kollegorna. Men ”Röda siffror” är ändå inte dum med en desperation i relationer, som skapar avgrunder mellan både familjer och vänner. Och, nej, borgarklassens diskreta charm är inte heller här speciellt charmig. Snarare kall och avslagen som bortglömd, öppnad champagne.

Mölndalsrevyn roar och oroar

Revy

MÖLNDAL INTE HELT HUNDRA – en revy att räkna med

!!!

I gott slag. Mölndalsrevyn är tillbaka och roar med emfas, men kan bättre. Foto: PRESSBILD

Mölndalsrevyn, Kulturhuset Möllan, Mölndal

Bäst: ”Pengafällan” ligger i tio i topp av det jag sett på Mölndalsrevyn under dryg 20 år.

Sämst: Teknikstrul med mikrofonerna är aldrig klädsamt.

Fråga: Finns det verkligen så lite av nyhetsvärde i Mölndals stad att man inte kan spinna fler nummer av det…?

Som så många andra revygäng fick också Mölndalsrevyn se sin tänkta premiär i början av januari ryka all världens kos. Men ge upp? Nej, det gör aldrig detta smittsam roande gäng. Dessvärre kom premiären först 25 mars och därefter trist få speltillfällen. För min del kom annat emellan just vid premiären, så det fick bli först nu.

Mölndalsrevyn är ett entusiastiskt gäng, som sällan gör något dåligt. Det är nu mer också ett rutinerat aktörer på scenen med Karin Mickelbo och Lena Gustafsson som underbart galna primadonner, som aldrig verkar sluta njuta av att stå på scen.

Det är också deras kärringar som både drar de största lasset, men också de största skratten. De kan, de vet, det gör varje stund på scen till en njutning.

Roliga kärringar. Sara Sanzén, Karin Mickelbo och Lena Gustafsson trivs på scenen. Foto: PRESSBILDER

Men färskingarna Manda Strid Bomander (tre säsonger) och Sara Sanzén (sedan 2016) står inte långt efter. Den förstnämnda är i musikalklass, klarar sin sång med bravur och koreografin med stil, finns med i revyns skrivargrupp. En talang att hålla hårt i för Mölndalsrevyn. Så också med Sara Sanzén, som med sina torra karaktärer, har både botten och humor. Hennes ”Möllans fria teater” med hela ensemblen är alltid en favorit, men i år långt mycket bättre än tidigare. Här bjuds, fiktivt, Per Andersson in (länge en given aktör i Mölndalsrevyn) i berättelsen och musikalen baserad på musik från ”Mamma Mia!”. Det blir både överraskningar och en skrattfest. Jag säger ”Pappa Pia!”, så får ni lista ut intrigen själva.

Som alltid binds sketcherna samma med en ramberättelse. Nu från Mölndals kommunkontor och politikerna från de olika partierna som både ska hålla sams och driva Mölndals stad framåt. Nu med en idé om ett påhittat jubileum. Dessa återkommande sketcher skiftar i kvalitet, men för mycket politik blir heller aldrig riktigt roligt i revy sammanhang.

Märkligt är också att en kommun av Mölndals dignitet saknar nyheter att hänga upp denna nummerrevy på. Nog måste det väl där gå att skaffa en större lokal förankring…?

Kul kriminella. Med medbestämmanderätt och Vab får den organiserade brottsligheten problem. Foto: PRESSBILD

Men det finns fina toppar, som gör Mölndalsrevyn till en ytterst roande tillställning. Nämnda ”Möllans fria teater” precis som Mickelbos och Gustafssons kärringar. Men också ”Organiserad brottslighet”, där MC-klubben från Kållered får problem med både fackavtal och vabbande. Bäst för kvällen är ändå ”Pengafällan”, David Johansson Axbergs nummer där ”Lyxfällan” vänds ut och in. Strategiskt sparsamme ynglingen (Anton Nordin) uppmanas av programledaren (Lars Magnus Larsson) att spendera mer och mer oförsiktigt. Listigt och vansinnigt roligt med en klang av mörk botten. Skickligt och ett nummer som hamnar i tio i topp från vad jag sett och hört under drygt 20 år med Mölndalsrevyn.

Så 2022 roar Mölndals revyn. Men oroar en smula också. Jag tycker helt enkelt att man måste spetsa ramberättelsen, om den nu är viktigt, en del. En kritik jag vill minnas att jag haft förut.

Mölndalsrevyn (premiär 25 mars, spelas till och med 15 april).

Regi och bearbetning: Erik Ståhlberg

Med: Manda Strid Bomander, Lena Gustafsson, Lars Magnus Larsson, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.

Orkester 99,9: Andreas Nordanstig, kapellmästare, keyboard, gitarr, Bengt Bengan Holm, trummor, Janschie Börjesson, gitarr, och Börje Nilsson-Mäki, bas.

De bästa entusiasterna

Revy:

DUBBELDOSEN – en riktigt glädjespruta

!!!!

Spelglädje. Ensemble i Falkenbergsrevyn kan det där om att delad glädje är dubbel glädje.
Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergsrevyn.

Falkenbergs stadsteater.

Bäst: Den osvikliga entusiasmen och spelglädjen.

Sämst: Saknar regissör Andreas Sköld på scen.

Fråga: Slår något revygäng Falkenbergsrevyn i klassen Bäst i Sverige…?

5 januari i år. Äntligen premiär. Galaklädseln är framplockad. Siktet är inställt. Efter knöliga covidår ska skickliga Falkenbergsrevyn få underhålla sin publik och jag är en av de lyckligt lottade. Visst. Restriktionerna håller allt och alla på halster. Riktlinjer för hur publiken ska sitta och när var och en ska in – och ut – är stränga. Men ingen premiär utan hinder. Anna Carlsson, den skickliga komediennen, skadar sig dagar innan och få köra första föreställningarna på kryckor. Dessutom, ingen större sak för någon i Falkenberg, men jag drar på mig covid och får stanna hemma.

Men… efter fem föreställningar drar regeringen ned ridån – igen – för Nöjessverige. Falkenbergsrevyn får läggas i malpåse ihärdigt väntande på att åter få stå på scen. Även jag bidar min tid, men när revygänget är snabba ur startblocken, och bara efter en repdag kastar sig upp på scenen 11 februari, är jag desto mer saktfärdig.

Men skam den som ger sig. Av 62 spelade föreställningar med största möjliga utmaning ska det ju gå att pricka in någon. Så varför inte en torsdag i april…?

Det är alltså en intrimmad ensemble jag får se. Ett gäng som kan sina repliker, sin koreografi och som sätter sångerna utan darr på stämma eller manschett. Å andra sidan är Falkenbergsrevyn en samling revyveteraner, som kan sin sak. Bara Daniel Träff är ny och har placerat Andreas Sköld, lika lång som rolig, som regissör. Nå, det går utmärkt det med.

”Dubbeldosen” vilar inte på hanen. Snabbt betar man av både Stefan Löfven och covid för att i fortsatt rask takt svepa över nyhets- och händelseåret 2021. Av bara farten får man också med OS och Nils van der Poels framgångar.

Hyllning. Povel Ramel – 100 år i år – hyllas. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Inget undgår revygänget som med stilsäkerhet blandar humor med väl utvalda melodier till de pricksäkert skrivna texterna. Musikerna Bertil Schough, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin och Karin Hildingsson rör sig lika ogenerat över genrer och smarta arrangemang som de kliver in i olika nummer som humoristiska karaktärer. Hela ensemblen har vässade röster och sätter stämmor med bravur. Ta bara Povel Ramel-potpurriet och à capella-hyllningen av Abba i främsta Real Group-klass.

Att gänget sedan överraskar med att i ”Rauka rör” – om Cementas kalkbrytning i Slite på Gotland – välja Daði Freyr and his band Gagnamagniðs låt ”Think about things” som låt och koreografisk inspiration är rent genialiskt. Den låt som, enligt mitt tycke, skulle vunnit det Eurovison i Rotterdam 2020 som aldrig blev av.

Galet roligt. Ewa Roos och Eva Rydberg…? Nej, ”Rena rama ding dong” görs kärleksfullt av Linnéa Lexfors och Anna Carlsson. Foto: BO HÅKANSSON/BILDBYRÅN

Nu stannar det inte där. Padelvurmen i Sverige blir med ”Joddlarkärlek” till ”Padeljoddel”, en rasande skicklig – och rolig – tungvrickande sång. Anna Carlsson och Linnéa Lexfors hyllar Ewa Roos och Eva Rydberg och deras ”Rena rama ding dong” där den förstnämnda fullkomligt excellerar i en spastisk, gymnastisk röst- och porträttlik Rydberg mot den mindre mobila Roos i Linnéa Lexfors version.

Mycket musik i enastående nummer – jag räknar till nära 60 låtar! – och underhållande sketcher under knappt två timmar. Makalöst skickligt och mycket roande. Visst, vi – i synnerhet jag – fick vänta på Falkenbergsrevyn. Men det var det värt.

Fotonot: Falkenbergsrevyn spelas till och med 23 april.

Falkenbergsrevyn

Regissör: Andreas Sköld.

Koreografi: Emil Söder.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Scenografi, ljus- och produktionsdesign: Fredrik Dillberg.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Caroline Eriksson.

På scen: Anna Carlsson, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin, Bertil Schough, Daniel Träff, Håkan Runevad, Karin Hildingsson, Lena Petersson och Linnéa Lexfors samt scentekniker Karin Svensson i enstaka nummer.

Jubilerande Division of Laura Lee aldrig över kanten

Konsert:

DIVISION OF LAURA LEE

Fartfyllt. Division of Laura Lee firade att albumet ”Black city” fyllde 20 år. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: 650.

Bäst: ”LAX” är en oerhört bra låt.

Sämst: Longörerna mellan låtarna drog ned på tempot.

Fråga: När kommer den definitiva urladdningen…?

Vänersborgsbandet Division of Laura Lee har haft Göteborg som bas sedan 1999. Gruppen fyller 25 år i år och har friskt larmat under den tiden, förvisso med en del utsträckta pauser, utan att ha splittrats. Hela tiden kreativt. Hela tiden med siktet inställt på framåt. Som med nyligen utgivna ep:n ”Last night”. Ivrig nocierock, alltid med punkig attityd och energi. Alltid med melodi i larmet.

4 februari 2002 kom debutalbumet ”Black city”, det som bäddade för en internationell karriär framför allt med USA som spelmarknad. Klart att bandet ville fira det, även om restriktionerna omöjliggjorde just 4 februari. Istället 1 april och ett snudd på utsålt Pustervik. Läge för fullt ställ, alltså, när killarna – för kvällen med gästerna, forne Division of Lara Lee-gitarristen David Hultesjö och Johanna Hellqvist, keyboard och sång – spelar ”Black city” från inledande ”Need to get some” till albumets final ”Wild and crazy”.

Men trots att bandet är taggat och förtjust över möjligheten att vädra musik det inte har spelat på lång tid, så kommer aldrig den där energikicken, turbon som sätter både ton och fart. Jo, det låter intensivt, tätt och energistinnt. Men jag saknar det där drivet, som gör att bandet riskerar att trilla över kanten. Visst, hårt arbete ger en vild och exalterad publik och bandet landar ”Back city” med mer än godkänt. Men med vetskapen om att de är 20 år äldre än då det begav sig med releasen skulle jag ändå vilja ha bandet lite mer wild and crazy. En kapacitet jag vet finns och som jag sett och hört. Kanske kommer det 8 april när Division of Laura Lee för första gången på väldigt länge spelar i Vänersborg, där allt startade 1997.

Lemma till bredden fylld med soul och värme

Konsert:

DANIEL LEMMA med band

Innerlig. Daniel Lemma bjuder på ett tillbakalutat sväng som värmer. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Fullt på salong och balkong.

Bäst: Låtarna från nya albumet ”Sörgårdens tak” är än vassare live.

Sämst: Nej.

Sämst: Var det någon låt som inte avslutade med ett ritardando…?

”If i used to love you” – genombrottslåten från 2001 har – inte definierat Daniel Lemmas karriär, om än öppnat upp för den.
Hans musik och låtskatt är nämligen så mycket rikare än så. Bland flödet av egenproducerad musik har han också sjungit både Taube och Boye, så nej, svenskan är inget nytt språk att sjunga för honom. Så även om det var en överraskning när de svenskspråkiga singlarna kom för ett år sedan som föregick albumet ”Sörgårdens tak” från i höstas, var det en smula självklart.

Detta album, som jag håller för ett av 2021 års allra bästa, är ytterligare ett musikaliskt steg för Daniel Lemma, som med själ och hjärta fyller låt efter låt med innerlighet och nerv. Ett slags frisk energi och ett underbart sväng som klär honom sällsynt bra.

Pandemin har omöjliggjort för honom och hans band – Stefan Sporsén (keyboard, sång och trumpet), Mats Eriksson, (gitarr), Chris Montgomery (trummor), Julia Falthin (bas och sång) och Dan Helgesen (Hammond och sång) – att samlas för att framför musiken live.
Hög tid nu, med andra ord.

Daniel Lemma vilar inte på hanen. Titellåten ”Sörgårdens tak” inleder och egentligen borde det redan då ha blivit en sång- och dansfest, för det svänger ned i minsta beståndsdel. Det är souligt, funkigt, tillbakalutat och med en omedelbar innerlighet. Allt framför med stort självförtroende oavsett om det handlar om det nya materialet eller en avklädd och nedtonad ”If I used to love you”.

Huvudpersonen är välklädd, leende avslappnad, har en förmåga att väva samman kvällen med sitt mellansnack, bjuder in och bjuder ut så att ingen behöver gå lottlös känslomässigt en sådan här kväll. Med Daniel Lemma på scen igen får man soul inne, soul i hjärtat och soul i sinne.

Charmig men förvirrande ”Amman”

Teater

AMMAN

Allt ska med. Carita Jonson och Jan Ericson bjuder på en intensiv och roande ”Amman” på Hagateatern. Foto: KAI MARTIN

Jan Ericsons förkärlek för amman genom historien i allmänhet och kulturhistorien i synnerhet ska inte underskattas. Den slipade scenräven får nu sitt lystmäte tillsammans med sidekicken, musikern Carita Jonson i Anders T Olssons pjäs ”Amman”. Det är snudd på en monolog, men som hela tiden balanseras av Carita Jonsons stillsamt komiska inspel och val av musik (örhängen blandat med egenkomponerat) till Anders T Olssons fyndiga sångtexter. Hon jordnära mot Jan Ericsons mer yviga spel.

Det blir en föreställning om en och en halv timme som på samma gång är inbjudande, rolig, eftertänksam och förvirrande. Här ska allt med i ett slags odyssé om ammans marginaliserande i historien och i pjäser från de gamla grekerna till Shakespeare, Tjechov och Strindberg. Allt nedmortlat i sina beståndsdelar tillsammans med Jan Ericsons egen resa i livet för att hitta sin egen form.

Det handlar om ett slags förening av teater och kabaré. Repliker blandas med sånger i en dynamisk rörelse.

Jo, det bjuds på förlösande skratt och trivsam underhållning. Paret Ericson-Jonson är snabba att bjuda in publiken redan innan, och senare under, föreställningen. Ingen kommer undan.

Men… en portion förvirring, alltså. För lika ofta som jag låter munnen öppnas till både leende och skratt formas den till något som ska tolkas som förvåning. För vad vill pjäsen mer än att sätta en marginaliserad amma och en spelsugen Jan Ericson i centrum? Ett bitvis rörigt manus ger egentligen inget svar på frågan.

AMMAN

Hagateatern, premiär 11 mars. Spelas till och med 8 april.

Regi: Sara Klingvall
Regiassistent: Julia Njord Jönsson
Manus och sångtexter: Andreas T Olsson
Manuspraktikanter: Dorian Andersson & Saga Runsten
Baserat på ett pjäsförslag av: Beate Persdotter Løken
Skådespelare: Jan Ericson & Carita Jonson
Musik: Carita Jonson
Sufflör: Saga Runsten
Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Max Mitle
Tekniker: Amanda Nord
Maskdesign: Linda Bill

Ordrik, existentiell ”Moderna tider”

Teater

Moderna tider

Många Chaplin. Erik Holmströms tolkning av Charlie Chaplins film ”Moderna tider” kräver många Chaplin.
Foto: MATS BÄCKER

Folkteatern

Av Charlie Chaplin i fri tolkning av Erik Holmström och Pontus Lundkvist.

Manus: Erik Holmström och Pontus Lundkvist.

Dramaturg: Eva-Maria Benavente Dahlin.

I rollerna. Andreas Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hult, Ruben Lopez, Malin Morgan, Anna Lundström samt musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén.

Musik: Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Mask och peruk: Sun Åberg.

Charlie Chaplins ”Moderna tider” är på samma gång en stark, samhällskritisk film om ett konsumtionssamhälle präglat av stress (också ett dagsaktuellt ämne) som en komedi och romantisk historia. När nu svenske manusförfattare och regissören Erik Holmström utmanar originalet i sin fria tolkning är det för att spänna bågen och samtidigt hylla originalet.

Redan i foajén sätter Folkteatern prägeln på premiären med att dela ut kubbar till publiken. Alla ska denna afton vara sin egen Chaplin och det blir många. Det dröjer heller inte innan den första Chaplin dyker upp på estraden i en trogen, inledande scen kopplade till filmen; den om hur Chaplin står på det accelererande löpandet bandet. Ruben Lopez gör en porträttlik och notoriskt motorisk Chaplin med stor, glädjande igenkänningsfaktor.

Men Erik Holmström vill mer. Tillsammans med serieskaparen Pontus Lundqvist och dramaturgen Eva-Maria Benavente Dahlin har ett ordrikt manus skapats fyllt av existentiella frågor. Lägg till detta att Chaplin, alla med skilda karaktärsdrag, dyker upp från olika slags framtider ur en tidslucka. Originalet, fabriksarbetaren, möter alltså sig själv i fem olika framtids-Chaplin. Addera dessutom att musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén sällar sig till Chaplinsällskapet på sitt eget vis. Rörigt…? Nja, en smula. Men inte så mycket på grund av karaktärerna.

Jag nämnde ordrikt och här är det ett flöde av ord och repliker som vävs samman till handlingen som bjuder upp till allvar, sång, expressiv musik, dråplig humor, slapstick och ”dans”. Det blir alltså ett slags totalteater fullmatad med extra allt. Men där romantiken har fått stryka på foten.

Löpandet bandet har sin centrala roll i pjäsen. Maskineriet som aldrig slutar arbeta likaså. Det slukar sin offer (läs Chaplin) och i ett slags splatterestetik flyger kroppsdelar. Mot slutet handlar det mer om att kropparna som mals sönder kastas ut som plast: påsar, pet-flaskor, leksaker, gummibåtar… Kanske ett försök att väva in miljökritik och handlingen. Oklart annars varför.

Musikerna Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén är, förutom musiker och sångare, satta att vara den dramatiska kören som driver historien framåt med punkig energi och uppkäftighet. Men deras roll blir i andra akten alltmer tourettesanfrätt och därmed alltför ansträngt komisk. Detta det ansträngda sprider sig sedan som en farsot genom föreställning, där den mörka humorn får ge vika för det vilsna allvaret och fortsatt ordrika replikerna.

Men det är klart. Samtliga Chaplin har något att säga, men eftersom det är uppskrivet på de manschetter som alla tappat blir det svårt att komma ihåg vad. Totalen blir ett sammelsurium och ytterligare en koppling till filmen där Charlie Chaplins ”Manschettvisan” är fylld av nonsensord. Synd att det för starkt också genomsyrar denna Folkteaterns ambitiösa uppsättning, som hade vunnit på att kapas. De dryga tre timmarna föreställning nu bjuder är helt enkelt för drygt.

Rörigt och roande

Fars

LILLA FRANSYSKAN

!!!

Förvecklingar. En härligt tilltrasslad intrig skapar utmärkt humör på kvartersscenen 2lång (här Frida Sundström och Johan Carlberg som äkta paret Jacquline och Bernard). Foto: KAI MARTIN

Kvartersscenen 2lång.

Publik: utsålt.

Av: Marc Camoletti.

I rollerna: Frida Sundström, Johan Carlberg, Magnus Hjelm, Sofia Henningsson och Tobias Rosén.

Regi: Åsa Gustafsson.

Översättning från originalmanus: Johan Carlberg, Magnus Hjelm och Tobias Rosén.

Bäst: Högt, drivet tempo med ständiga förvecklingar.

Sämst: Första akten är för lång.

Fråga: Hur är det möjligt att fars kan fortsätta koka utmärkt, underhållande soppa på en spik (läs otrohetsaffärer)…?

Franskschweiziska dramatikern Marc Camoletti (1923–2003) hade även italienska rötter. Bara i sitt ursprung kan man alltså ana förvecklingar värdig en farskonstnär, något som ju kom att bli hans signum. Bland succéerna finns ”Boeing-Boeing” (1960) och ”Dubbel trubbel” (”Pyjamas pour six” 1985) , som jag senast såg med bland andra Thomas Petersson och Birgitta Rydberg på Lisebergsteatern 2018. Rörigt och roande då. Med ny titel på samma fars blir resultatet lika rörigt och och lika roande.

Kvartersscenen 2lång bjuder upp till en föreställning i rasande fart, som aldrig tappar tempo och aldrig förlorar det tillknölat humoristiska.

Här har man valt en twist i det sedvanliga otrohetsaffärerna, som alltid desperat ska försöka döljas, mellan man och hustru med lite homohumor. Krystat? Måhända. Men det funkar. I en tid då skratt behövs, och kan vara förlösande, är det svårt att inte skratta rätt ut åt dårskapen i intrigerna som rör ihop denna fullkomligt galna farssoppa.

Ja, här springs i dörrar. Ja, här är missförstånden i legio. Ja, här är desperata lösningar en väg ut utan att vara lösningen.

Mimik och stora gester. Inget ska undgå publiken i rörigt roande farsen ”Lilla fransyskan” med bland andra Frida Sundström och Sofia Henningsson. Foto: KAI MARTIN

Ensemblen (Frida Sundström, Johan Carlberg, Magnus Hjelm, Sofia Henningsson och Tobias Rosén) njuter uppenbart av sin stund på scenen. Det är driven replikföring, snabba scenvändningar, slapstick, , stora gester, mimik och överdrivna känslor som passar för en fars.

Inte en lugn stund, alltså. Jo, första akten är för lång. Men totalt sett har ”Lilla fransyskan” stort underhållningsvärde på en liten kvartetsscen i närområdet (Linnéstaden) med sin absurda fars, i motsats till den grymma verkligheten inte så hemskt långt ifrån där vi bor.