Nya visioner för showmännen Arvingarna

Show:

I LOVE ARVINGARNA

!!!

Ny show. Ny Visioner. Med ”I love Arvingarna” tar Göteborgsbandet ny showsteg. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg.

Bäst: Stämsången.

Sämst: Replikerna låter inte direkt som hämtade från grabbarnas loge.

Fråga: Är det inte märkligt att ha en aktör – den manlige dansaren – på scen utan att hans namn nämns i programbladet…?

Det låter som en evighet sedan när man pratar om saker som var självklara före pandemin. Men det är alltså inte längre sedan än 2019 som Arvingarna stod på just Kajskjul 8:s scen för ”I takt med tiden” (läs recension här). Istället för att söka sig till varje svensk dansloge för spelningar kors och tvärs i Sverige tryggar bandet sin inkomst på en krog nära hem och familj. Nu är det alltså dags igen och nu med ”I love Arvingarna”.

Jo, bandet har en källa att ösa ur oavsett om det handlar om låtar, händelser eller merchandise som passerat revy under gruppens över 30-åriga historia. Nu har man stuvat in en story om en mor (Sofia Geidvik, sångerska och låtskrivare från Uddevalla) vars vurmande till Arvingarna har gått i arv (!) till dottern (spelas av antingen Selma Pettersson-Lindgren eller Emma Jenséus, båda med meriter från Göteborgsoperan). Ett nytt grepp där gruppens låtar inte alltid sjungs av bandmedlemmarna och där fokus tas från Arvingarna själva. Smart och snyggt.

Det innebär också att Casper Janebrink, Kim Carlsson, Tommy Carlsson och Lasseman Larsson har en och annan replik tänkt att komma spontant när bandet riggar på scen för en spelning eller från någon loge. Men resultatet blir grovt tillyxat och fortfarande får kvartetten kämpa med dansstegen naturliga fotnedsättningar.

Ja, de kämpar friskt med att bli sång- och dansmän och det ska de ha. Det kan inte vara lätt att som cirkus 50-år plötsligt ta det klivet.

Nu funkar det. De har charm och energi. De har en låtlista som publiken villigt låter sig förföras av. Det blir underhållande och med en passage i showen där de sjunger ett slags potpurri på låtar, eller kanske främst texter, som de borde ha glömt och gömt blir det extra fnissigt.

Med ”I love Arvingarna” har bandet tagit inte bara nya kliv utan också skapat nya visioner för hur deras musik ska presenteras. Uppenbarligen ett lyckats koncept där Arvingarna lockar sin stora publik till Kajskjul 8 under hösten med nära nog 30 fullbelagda föreställningar fram till och med 17 december. Strongt.

I love Arvingarna, premiär 16 september, spelas fram till och 17 december.

Med: Arvingarna, det vill säga Casper Janebrink, sång och bas, Kim Carlsson, gitarr och sång, Tommy Carlsson, trummor, slagverk och sång, och Lars ”Lasseman” Larsson, klaviatur, gitarr och sång.

Dessutom: Tim Nilsson, trummor, Ella Wennerberg, trombon, Hugo Hammarlund, trumpet, och Love Nilsson, saxofon.

Skådespelare: Sofia Geidvik och Selma Pettersson-Lindgren/Emma Jenséus samt en dansare vars namn inte står att finna i programbladet.

Regi: Hans Marklund.

Rena rama farsen

Teater:

SHOOT – KAMERAN GÅR!

Härlig röra. Stadsteaterns ”Shoot – kameran går!” är intensiv från start till mål. Foto: OLA KJELBYE

Mel Brooks! tänker jag. ”Det våras”-filmerna i allmänhet, ”Det våras för Hitler” i synnerhet. Regissör Erik Holmströms svindlande iscensättning av Nobelpristagaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” (1916) är måhända skenbart kaotisk, men är en stilistisk spot on på en kreativ verkstad.

Redan innan denna pjäs start, i samma stund som salongens dörrar öppnas, råder det febril aktivitet på scen. Vi har hamnat mitt i förberedelserna inför en tagning i filmstudion Kosmograph i Rom. I denna av Luigi Pirandellos fiktiva filmateljé arbetar regissören Coco Polacco (Johan Gry) med ett upphöjt, men krackelerande lugn. Ännu en dag och ännu en scen i ett intensivt arbete av något slags massproduktion av filmer med dåtidens melodramatiska skådespelaruttryck. Allt elegant och effektivt fångat av Maja Kalls scenografi.

Erik Holmström, som senast regisserade ”Moderna tider” på Folkteatern spelad i våras, försätter inte chansen. Kameran får jobba och scenerna som skapas återges svartvitt i alla sina vida gester på en skärm på scen. Effektivt och inbjudande humoristisk.

För humor är en väsentlig del i detta absurda drama där förvecklingarna är farslika. Nej, det springs inte i dörrar, men löps in och ut från scen i högt tempo. Pjäsen omfamnar tre timmar inklusive paus, men när den väl är över sitter man flämtande och förvånad över att det redan är över. Vad hände? Vem vann? Vad är klockan?

”Shoot – kameran går!” utspelar sig 1914. Dramatiken och intrigerna i Kosmograph övertrumfar rapporterna om skotten i Sarajevo. Var och en sig närmast. En elegant spegling till vår tid. En reflektion till vilken tid det än månde vara.

Ja, det rusas fram och åter på scen och från densamma. Det är roande för oss i salongen, men uppenbart roligt även för hela ensemblen som satt tänderna i denna underhållande pjäs med espri. Carina M Johansson är klockren som den, alltmer försmådda, divan La Nestoroff. Johan Gry växlar friskt humör i sin roll som regissören Coco Polacco. Marie Delleskogs Pirandello är det allseende ögat, tyst reflekterande och den som stannar tiden för att hjälpta till med berättandet. Filmstudions ägare Borgalli spelas med frustande emfas av Dag Malmberg, som blir sårad över medarbetarenkäter och skriverier i tidningar, men mest tänker på finansiärerna än på det konstnärliga resultatet. Vivi Lindbergs Chiara Trigorini, manusförfattaren, är en tryckkokare i en Lilla My-gestalt, inte bara för det finlandssvenska idiomet. Marta Andersson-Larsons gör sin unga Luisetta Cavalena från blyg till växande flicka med skådespelarambitioner med stigande kraft. Precis så med Johan Hafezi som i skiftande roller kliver från stammande kameraman till kock med bultande hjärta för både mat och kärlek mot finalens underhållande finansiär som med plånbokens hjälp kniper en ledande roll i filmen som görs. I lika växlande roller bjuder Oskar Laring (som Vivi Lindberg praktikant från Högskolan för scen och musik i Göteborg), Matilda Esselius och Erik Lundholm (båda praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö) insatser med mersmak.

Ja, ”Shoot – kameran går” är en intensiv – och högljudd – scenupplevelse. Det skriks fram många repliker, som ett slags travesti på det, fördomsfullt sett, italienska temperamentet. Underhållande också det och väldigt mycket Mel Brooks.

”Shoot – kameran går!”

Regi: Erik Holmström.

Scenografi och kostym: Maja Kall.

Ljus: Bella Odenqvist.

Mask: Patricia Svajger.

Ljud: Kristian Jeppesen.

Video: Oscar Boman.

Pjäsen är baserad på författaren Luigi Pirandellos (1889–1936) roman ”Kameran går” från 1916.

I rollerna: Dag Malmberg (Borgalli, filmstudioägare), Johan Hafezi (Vittorio, kock / Aldo Nutti, finansiär och skådespelare), Carina M Johansson (La Nestoroff, skådespelare), Marta Anderson-Larson (Luisetta Cavalena, skådespelare), Erik Lundholm (Carlo Ferro, skådespelare), Matilda Esselius (Marsia, tekniker / en marknadsförare), Vivi Lindberg (Chiara Trigorini, manusförfattare), Johan Gry (Coco Polacco, regissör / Serafino, violinist), Marie Delleskog (Pirandello, kameratekniker)) och Oskar Laring (Tino Nestoroff, regiassistent / Giovanni Papini, journalist ). Dessutom statister (som scenarbetare): Stephanie Nüesch, Sonny Koroschetz, Hélène Otterbeck, Lia Wikström. 

Två år av kärlek

I 2020 års början, innan pandemin slog sin våtvarma, kvävande filt över allt och alla, körde jag min äldste son till tippen. Ja, inte för att lämna honom där, men för att hjälpa till att tömma hans käraste och hans förråd på sådant som behövde hamna på återvinningen. Men… vi höll på att inte komma dit. På vägen berättade han att han skulle bli pappa och att jag således skulle bli farfar,

Jag hörde vad han sa, mina händer kramade om ratten och istället för att svänga vänster fortsatte jag rakt fram till dess sonen försiktigt påpekade att jag hade missat avfarten.

Vi var två som längtat. Han efter att bli pappa. Han var redan berikad med en son som hon tagit med i relationen, ett älskat och uppskattat barn. Nu var det dags igen för henne och min son skulle bli far. Jag hade sedan en tid blivit mer och mer alert på bäbisar, gravida kvinnor och sett barnvagnar över allt med ett milt leende och kittlande förtjusning.

Jag förstod inte denna starka känslostorm som for omkring i mitt inre; jag var klar med faderskapet, ville inte ha fler barn och började steg för steg kliva in i ålderdomen. Vad var då detta…?

Ah, kom jag till insikt, jag vill bli farfar. Men att knuffa på ens telningar och be dem sätta igång avlandet var ju inget som skulle låta sig göras. Inledningsvis hade ingen av dem någon relation och när de så hade var det knappast min sak att be dem skaffa barn. Det är en stor sak som enklast avgörs inom respektive relation.

Men nu var det alltså dags, men också månader kvar.

Jag fick förfrågan i tidigt i september om jag kunde vara redo att agera chaufför när det nu skulle bli dags för nedkomst. Det var ju något som inte var svårt att tacka nej till.

Det planerade datumet närmade sig och jag fick väl lite fingervisningar om att mitt barnbarn började röra på sig på ett sådant sett att det ville se dagens ljus.

Symbios. Tidig symbios mellan farfar och sonson. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tisdagen den 6 oktober kommer så samtalet vid ungefär fem på morgon. Jag skyndar att ta på mig mina kläder, borstar mina tänder och tar bilen och styr mot Örgryte där paret bor. Det är mörkt, grått och regnmilt, men nederbörden håller andan. Det finns ett förväntansfullt allvar hos paret jag hämtar, försiktigt placerar jag henne bredvid mig, i baksätet min son med lite packning och en bilbarnstol för ett lite barn som är på väg.

Jag lämnar dem utanför förlossningen på Östra sjukhuset, en plats fylld av den grasserande pandemins restriktioner. De försvinner in i sjukhusets korridorer och jag far hem för frukost och väntan, kanske jobbade jag några timmar för att styra bort tankar, oro och förväntan.

Strax efter tolv kommer sms:et som meddelar att ett barn är fött, ett välskapt gossebarn, att allt gott bra för både mor och pojk. Timmarna går i ett försiktigt rus av glädje. Så kommer samtalet: ”Kan du hämta oss…?”

Tolv timmar efter att jag har lämnat två är jag på samma plats och hämtar tre. En strålande lycklig pappa, en mamma – tagen av stunden, förstås – med ett varmt leende tillsammans med det lilla barnet i den lilla barnstolen; mitt första möte med mitt barnbarn. Jag är salig, varm och försiktigt lycklig. Från en gång till en annan glömmer man (jag) hur små de små liven är i sina första dagar på jorden.

Vi finns för den lilla familjen: min ex-fru med man, min yngste son med flickvän, min fru och jag. Vi är nära, bor bara några minuter bort, till skillnad mot den nyförlösta mamman, som har en syster nära (som också finns till hands), men har mor, far och ytterligare syster på många mils avstånd. Alla sluter vi upp för familjen när behov uppstår. Vi ser alla det lilla livet växa, få ett namn och en allt tydligare identitet.

Jag sitter med den lilla gossen i min famn och är alldeles varm när min son kommer in i rummet och säger leende ”Vad fånig du ser ut, pappa!” och ja, jag kände mig fånig, alldeles mjuk i kroppen, lycklig och kär på ett sätt jag aldrig kunde påminna mig om att jag hade känt.

Han bildade symbios med så många av oss, den lilla parveln. Det var en sådan kraft i att få hjälpa till, finnas för hans behov, promenera i timmar med honom sovande, bära honom nära till tröst, ge honom mat…

Månaderna gick och både barn och kärleken växte. Under sommaren fick jag förfrågan om jag kunde ta hand om mitt barnbarn på torsdagar under hösten och våren; min son behövde en dag i veckan arbeta, ett nödvändigt avbrott i den planerad pappaledigheten.

Jag sa självklart ja, lät kanske mer övertygande än jag var. För ansvaret att ta hand om ett barn är stort. Men med start i början av september 2021 blev farfarstorsdagar en lycklig ritual, en dag över alla andra, en dag mellan honom och mig samt, förstås, min hustru som hittade den bästa av ursäkter att jobba hemifrån.

Det har blivit dagar jag längtat till, som jag sällan missat (sjukdomar och annat har kommit emellan någon enstaka gång) och får följa honom på hans väg i livet från krypande till gående, med nyfikenhet och humor (vilken humor han tidigt hade), bus och tal, närhet och värme, kärlek, oreserverad… och ständigt, tidigt, läsandet av böcker. Om och om igen. Så sömnen. Att få ta en lur kring lunch med barnbarnet nära. Lycka.

Livet. Ett år och han står, nyfiken. Foto: KAI MARTIN

Han blev ett år. Han definierade mig som wawa Dai i december (farfar Kai), frågade efter Z och mig. Blev hämtad med glädje varje gång och förgyllde dessa våra torsdagar med sin närvaro, med sitt liv.

Nu har han fyllt två år. Förskolan har ersatt de där torsdagarna. Men vi är ständigt närvarande. Kommer förbi. Tackar mer än gärna ja till en helg med honom. Han är livet, ljuset, glädjen.

Tack för att du valde mig som farfar, lilla liv.

Älskade barn. Så har två år gått – av lycka. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Svidande satir och spyfest av Ruben Östlund

Film:

TRIANGLE OF SADNESS

!!!!

Yta och djup. Charlbi Dean och Harris Dickinson i Ruben Östlunds Guldpalmenvinnande film som vann Guldpalmen i Cannes ”Triangle of sadness”. Foto: SF Film

I takt med tiden och framgångarna har Ruben Östlunds filmer blivit mer omfattande, mer komplexa och mer påkostade. Resan från ”Gitarrmongot” (2004) över ”De ofrivilliga” (2008), ”Play” (2011), ”Turist” (2014) och ”The square” (2018) till ”Triangle of sadness” är vindlande, men framgångsrik och prisad. Han har också med vuxit med uppgifterna. På samma sätt som Göteborgs främsta underhållare, Håkan Hellström, kan han konsten att roa med djup, bredd och färger från hela paletten som att det når ut till en stor publik.

”Triangle of sadness” har inte en död punkt. Varje akt och scen är noga utmejslade med sublimt skådespeleri av samtliga i både nedtonade och spektakulära scener. Vi tas från yta – audition för manliga modeller – till trendig miljökamp, hierarkisk jämlikhet, felriktade feminism, mäns tillkortakommanden över till nyrikedom, vapenlobbyns förlorade charm, kapitalism kontra marxism och matriarkat under två timmar och tjugo underhållande minuter.

Det är svart, svidande satir i starka färger och med en, som det kommer bli, klassisk spyfest.

Japp, Ruben Östlund famnar vitt, brett och starkt och släpper inte taget för en sekund. Fredrik Wenzels kamera är ständigt närvarande och bjuder in tittarna som vore vi på plats i detta omtumlande drama. Ruben Östlund frossar i sina teman från detta smörgåsbord av känslor och kryssar sedan mellan de olika borden av karaktärer. Det är skickligt, det är roande, det är tankeväckande, förvirrande och upplyftande.

Han spänner bågen i denna hans film. Låter scenerna ta tid, låter karaktärerna både ta och skifta plats utefter händelsernas utveckling.

”Triangle of sadness” kränger, bänder, vidgar och vänder under sina snabbt passerande två timmar och tjugo minuter. En filmfest för både öga och hjärna.

Fotonot: Skådespelaren Charlbi Dean avled hastigt, blott 32 år gammal, 29 augusti i år.

”Triangle of sadness”, svensk premiär 7 oktober

Regi och manus: Ruben Östlund

Foto: Fredrik Wenzel

I rollerna bland andra: Charlbi Dean, Harris Dickinson, Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Carolina Gynning, Dolly De Leon…

Känslostark ”Cabaret” i stor uppsättning

Musikal:

CABARET

!!!!

Hittar sin egen ton. Göteborgsfostrade Kerstin Hilldén skapar sin egen Sally Bowles fri från Liza Minnelli i filmen eller andra uppsättningar av ”Cabaret”.
Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan:

Bäst: Allt ögongodis.

Sämst: Mycket är mer är inte alltid en fördel.

Fråga: Vilken lättnad var det inte för ensemblen att äntligen få spela den i över två år uppskjutna föreställningen…?

Det är i år 50 år sedan filmen ”Cabaret” hade premiär. Sex år tidigare begick musikalen sin debut i Chicago. Backar vi ytterligare 36 år är vi i 1930-talet. Lite sifferexercis för att skapa perspektiv till handlingen i ”Cabaret”, denna mästerliga men inte helt lättspelade musikal. Nyårsafton 1929 anländer amerikanen Clifford Bradshaw (Tobias Ahlsell) med författardröm till Berlin. Han sveps in i stadens nöjesvirvlar där allt är tillåtet, men där nazismens stramare tyglar blåser till storms. På Kit Kat Club hamnar han i en kittel av bubblande underhållning, färgstarka personligheter och uppträdande ledda av den karismatiske Konferencieren (David Lundqvist) och med unga, attraktiva, sprakande stjärnan Sally Bowles (Kerstin Hilldén) som det starkaste ljuset på klubben.

Underliggande ligger kärlekshistorier blandat med skörlevnad, Weimarrepublikens krackelering, schatteringar mellan kommunister, socialister, socialdemokrater, nazister och en börskrasch som skakar om hela världen med krigshot vibrerande i en mörk bakgrund. Jo, det går att så här över 90 år senare se reflexer från då i nu.

Det är förstås något som regissör James Grieve utnyttjar i denna dovt målade mastodontföreställning.

”Cabaret” på scen är egentligen ingen stor uppsättning. Ett knappt 20-tal aktörer plus orkester. Föreställningen är något av ett kammardrama mellan dels Clifford Bradshaw och Sally Bowles, dels mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz med inslag från Kit Kat Club, musiken och det allt hårdnade politiska klimatet.

Men uppsättningen på Göteborgsoperan är gigantisk. Förutom de sju huvudkaraktärerna räknar jag till 26 musikalartister, scenorkestern om fyra på scen, en barnkör på nio barn samt Göteborgsoperans orkester med dirigent. För att travestera Yngwie Malmsteen ”More is more”.

Extra allt. David Lundqvist som Konferencieren med ensemblen i ett av alla stora nummer i Göteborgsoperans ”Cabaret”. Foto: LENNART SJÖBERG

Det är på samma gång fantastiskt och för mycket. Storslagna scener där alla är med skiftar till dramatiska sekvenser på, framför allt, Fräulein Schneiders pensionat.

Lucy Osborns scenografi jobbar förtjänstfullt och skickligt med en blick åt fantastiska tv-serien ”Babylon Berlin”. Skapar det där intima rummet som kammarspelet kräver, men bjuder på Kit Kat Club upp till kittlande excesser med extra allt i Rebecca Howles koreografi. Det är svårt att blunda för att det är fantastiskt, men ibland blir de stora gesterna för yviga och förtar essensen av innehållet.

Men ”Cabaret” på Göteborgsoperan är en fascinerande uppsättning med båda akternas dramatiska avslut som fullkomligt suger ut all syre ur salongen. Finalen är direkt drabbande.

Till detta Kerstin Hilldéns känslostark Sally Bowles, denna så svårspelade roll som hon gör till sin egen. Precis som David Lundqvist gör med sin färgstarka Konferencieren.

Spelet mellan den naiva Clifford Bradshaw, snyggt återhållsamt spelad av Tobias Ahlsell, och Sally Bowles känns. Så också det mellan Fräulein Schneider och Herr Schultz. Siw Erixon är starkt bräcklig i sin roll, sjunger med lidelse (tänker på Ulla Sjöblom sjungandes de, av Lars Forssell översatta, franska visorna från 50-talet). Lars Hjertners stillsamma judiske man, som långsamt kläms mellan de politiska sköldarna i vi mot dom-klimatet, vill inte tappa hoppet men ser det gå förlorat. Anders Wängdahls nazist Ernst Ludwig, som får mer luft – och plats – ju längre föreställningen går, skruvas mer och mer till en otäck karaktär. Den på pensionatet boende Fräulein Kost, som i Karin Mårtensson-Ghods, prostituerar sig för att ha råd att bo, men mer och mer förvandlas till en nazistisk medlöperska…

Ja, det är i det lilla spelet de stora känslorna skapas i ”Cabaret”. Det är slutligen där som jag dröjer mig kvar, trots de fantastiska scenerna med ögongodis extra allt.

”Cabaret”, Göteborgsoperan, premiär 1 oktober 2022. Spelas till och med 29 mars 2023

Av: John Kander

Sångtexter: Fred Ebb

Manus: Joe Masteroff baserad på John van Drutens pjäs och Christopher Isherwoods roman ”Farväl till Berlin” (1939)

Svensk översättning: Rikard Bergqvist

Regi: James Grieve

Koreografi: Rebecca Howell

Scenografi och kostym: Lucy Osbone

Ljus: Richard Howell

Ljud: Tom Gibbons

I rollerna: Kerstin Hilldén (Sally Bowles), Tobias Ahlsell (Clifford Bradshaw), David Lundqvist (Konferencieren), Siw Erixon (Fräulein Schneider), Lars Hjertner (Herr Schultz), Karin Mårtensson Ghods (Fräulein Holst) och Anders Wängdahl (Ernst Ludwig).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, James von Bagh, Mirja Burlin (cover Fräulein Schneider), Jesper Blomberg, Julia Carlström, Simon Drangnér (cover Ernst Ludwig), Agnes Duvander, Karolina Engelbrektsson, Timothy Garnham , Mike Gamble, Isac Hellman, Zorka Hunjak, Natasja Jean-Charles, Micaela Sjöstedt (cover Konferencier), Åsa Sjöblom (cover Sally Bowles), Lina Svahn Larsson, Magnus Lundgren (cover Clifford Bradshaw), Johan Rudebeck (cover Herr Schultz), Rudina Hatipi (cover Fräulein Kost), Robert Sillberg, Bo Westerholm, Ingahlill Wagelin, Sami Yousri, Albin Yttergren samt barnkör.

Kit Kat Clubs orkester (på scen): Sofia Andersson, Ella Wennerberg, Frida Thurfjell, Malin Almgren, Viktor Stener, Paulina Moberg, Malin Wättring, Julia Schabbauer, Mats Sköldberg

Dirigent/arrangemang: David White med Göteborgsoperans orkester.

Ingen slår showmannen Danny

Show:

DANNY SAUCEDO med THE RUNAWAY SHOW 2.0

!!!!

Succéman. Få kan som Danny Saucedo göra en fullödig show. Foto: KAI MARTIN

Cirkus, Stockholm

Publik: utsålt

Bäst: Helhetstänket från musik till dans till lasershowen.

Sämst: Dannys dans gick från kvick till haltande.

Fråga: Hur gick det med vaden egentligen…?

När Danny Saucedo hösten 2019 ställde sin ”The run(a)way show” på the Theatres scen i Göteborg var det med sikte på våren 2020:s arenaturné runt om i landet. Han var rustad med sitt eminenta team med dansare och multimusikern och sidekicken Pontus Persson. Premiären var en succé (läs recension här) med mycket lite att slipa på. Men så hade han också tagit svensk show till en ny nivå med ”Nu!” några år tidigare.

Men… det kom en pandemi emellan. Allt fick läggas i malpåse. En frustrerad och rastlös Danny Saucedo satte upp en konsertshow, som bland annat nådde Kajskjul 8 i Göteborg förra hösten (läs recension här) för att få möta publik och få musik och dans ur kroppen. Ett gig som var tyglat av den tiden restriktioner, som bland annat innebar att publiken inte fick stå upp och dansa till den dansvänliga musiken. Istället nöttes byxbakar av de nöjeslystna i salongen.

Nu är det emellertid åter fritt spelrum. Danny Saucedo har intagit Cirkus och fyller salongen, från parkettens ståpublik, som trängs vid den catwalkliknande scenen, upp till minsta sittplats.

”The runaway show 2.0” är, som namnet antyder, en uppdaterad version av föreställningen från hösten 2019. Nya låtar, några nya dansare, lite nytt mellansnack. Men den totala inramningen är densamma: stentuff street dance, laserljus megagrande, klädbyten och den fantastiska modeparaden när Danny Saucedo har hängt på sig basen. Det är en fröjd för ögat, för örat, för hjärta och själ.

Jo, Danny Saucedo är snygg på övertänd, men strålar lycklig som ett barn inför mötet med sin publik dagen efter premiären, då jag är på plats. Så längtansfull över att få visa sina färdigheter är han att han tidigt sträcker sin vänstra vad. En skada som under gång kommer hämma hans dans, men inte humör, och förvandla stegen från vild och precis till mot slutet något liknande Frankensteins monster promenad.

Det är en föreställning som växlar tempo, som utnyttjar Danny Saucedos låtmaterial och stämningar. Var och en av de tio dansarna får utrymme för sina temperament och kunnande. Det är slipat, hett, ömt och innerligt. Lägg till Danny Saucedos förmåga att nå sin publik, att på samma gång var skoningslös i sin perfektion för att nå toppkvalitet på scen och visa på sin skörhet, att bjuda in till insidan, till där hjärtat slår i själens skrymslen och vrår av tvivel och självförakt.

Det är skickligt, personligt och berörande. Samtidigt kan få som han brista ut i jubel och glädje när showen är som mest intensiv i dans och musik. Få är det som kan klå honom i den grenen och det här är så nära en fulländad Las Vegas-show vi kan komma i Sverige.

Vill du bli lycklig en gång i höst, gå på Danny Saucedos ”The runaway show 2.0”.

Danny Saucedo med Runaway show 2.0, Cirkus, Stockholm, premiär 29 september

På scen: Danny Saucedo, Pontus Persson, musiker och dansarna Gabriella Tapia, Daniel Gürow, Mia Hellberg, Jonna Hökengren, Cynthia Toledo, Adnan Sahuric, Fanny Svensson, Kenny Lantz, Kim Pastor och Alexandra Duchén samt Agnes Lindgren, dansare/understudy

Regi, koreografi, manus: Vera Prada

Manus: Danny Saucedo

Scenograf: Roland Söderberg

Koreograf: Alexandra Duchén

Stylist och kostymdesigner: Dennis Bröchner

Kostymtekniker: Michelle Barles

Ljuddesigner: Mattias Whinter

Visuell kreatör/videodesign: David Nordström

Musikarrangemang: Pontus Persson

Koreografi latin: Cynthia Toledo

Strålande ”Tootsie”

Musikal:

TOOTSIE

!!!!

I centrum. Robert Gustafsson som Michael Dorsey/Dorothy Michaels i ”Tootsie” är strålande. Foto: MATS BÄCKER

Oscarsteatern, Stockholm

Bäst: Första aktens intensiva tempo tar andan ur mig.

Sämst: Andra akten är i stilla promenadtempo.

Fråga: Hur många ord kan Calle Norlén få in i en enda mening?

Det är 40 år sedan ”Tootsie”, filmen med Dustin Hoffman som den misslyckade, förödmjukade och desperata skådisen Michael Dorsey, hade premiär. Den blev en succé då. När den nu i musikalform landar på Oscarteaterns scen är möjligheterna att den i svensk form omstöpta uppsättning kommer gå samma väg.

Musikalen ”Tootsie” är hyfsat ny på banan. Hade sin premiär 2018 i Chicago. Så det är med relativt färska ögon och öron som regissör Edward af Sillén kan driva sin föreställning med Calle Norléns rappa, pricksäkra och rytmiskt stilsäkra översättning i både repliker och sångtexter.

Som musikal har ”Tootsie” gått från filmens dramakomedi till musikal och fars. Förvecklingarna är i legio, spring i dörrar likaså, precis som de snabb scenskiftena från scen till lägenheter och Central Park. Ja, det är i New York vi rör oss och, ja, de första bilderna i fonden från the Big Apple får reslusten att väckas. Men det blir snart annat fokus.

Michael Dorsey (Robert Gustafsson) är en arbetssökande skådis med höga tankar om sig själv och en oförmåga att ta regi; istället vill han ta av över, dominera, visa med hela handen. Det blir inte bra. Han blir helt enkelt portad från branschen, får ta servitörsjobb hos vännen Jeff Slater (Andreas Nilsson), en man med pjäsförfattardrömmar som äger en sylta, och hänga med ex-flickvännen, den neurotiska Sandy Lester (Sussie Eriksson), som med sviktande självförtroende söker jobb i nöjesbranschen.

Ja, ni hör själva. Loserfabriken har slått upp dörrarna på vid gavel. Men… Michael Dorsey finner på råd. Som kvinna söker han rollen som amman i regissör Ron Carlisles (Ola Forssmed) uppsättning av nyskrivna musikalen ”Julias flamma” (ett slags fantasifull fortsättning på ”Rome och Julia”). Den rollen som Sandy Lester förgäves sökt. Intrigspelet är igång.

Som Dorothy Michaels får Michael Dorsey briljera i sin scenkonst, men han får också som hon dominera, lägga sig i och tar, tillsammans med musikalens huvudroll, som innehas av Julie Nichols (Linda Olsson), över föreställningen och är på väg att förvandla den till en succé.

Förvecklingsmotorn tickar intensivt genom första akten. Den är rapp, driven och oerhört underhållande. Sussie Eriksson briljerar i sitt paradnummer, den ordrika ”Vet vad som kommer att hända”. Inte helt olik Lena Nymans ”Kalakukkoa” från ”Picassos äventyr”. En låt som hon återkommer till med jämna mellanrum under föreställningen. Ola Forssmed får vara det som han är bäst på, en gymnastisk och plastisk samt smått hysterisk gestalt i sin regissör Ron Carlisle. Linda Olsson är precis i sin roll som Julie Nichols, hon som älskar rampljuset, är begåvad, men har ett olyckligt liv utanför scen.

Så Robert Gustafsson, förstås. Som alltid i centrum. I ”Tootsie” kommer hans rätt så begränsade sångresurser till sin rätt. Det skapar en snygg bräcklighet i karaktären. Han skiftar skickligt mellan Michael Dorseys manhaftighet och förstorade ego och den skarpa Dorothy Michaels som aldrig faller ifrån, men som har ett lyssnade öra och en ödmjuk själ. Något han har som kvinna, men inte som man. När han iklär sig rollen som Dorothy Michaels strålar han.

Edward af Sillén fyller scenen med möjligheter och kramar ut extra allt av sin ensemble – och orkester. Totalt är det ett tjugotal på scen, men känns som många fler i de snyggt koreograferade numren.

Om första akten är intensiv, är den andra mer reflekterande och moderat i sitt tempo. Intrigerna fortsätter, vecklas in och ut mot den oundvikliga finalen, som blekar ut mot ett inte helt lyckligt slut. Den bländande hysterin uteblir, som annars är brukligt i farser. Men så är det ju en musikal också.

Tootsie, Oscarsteatern, premiär 29 september 2022

Manus: Robert Horn

Musik och sångtexter: David Yazbek

Regi: Edward af Sillén

Svensk översättning: Calle Norlén

Musikalisk ledning/kapellmästare: Johan Siberg

Koreografi: Denise Holland Bethke

Scenografi: Marcus Engelsson

Kostym: Stefan Wåhlberg

Mask/peruk: David Julio

Ljus: Mikael Kratt

Ljud: Oskar Johansson

I rollerna: Robert Gustafsson (Michael Dorsey/Dorothy Michaels), Linda Olsson (Julie Nichols), Andreas Nilsson (Jeff Slater), Sussie Eriksson (Sandy Lester), Ola Forssmed (Ron Carlisle), Hege Shøyen (Rita Marshall), Hjalmar Freij (max van Horn) med flera.

Lustfylld Don Juan

Musikteater:

DON JUAN

Underhållande. Stadsteaterns uppsättning av ”Don Juan” i regi av Hilda Hellwig roar och väcker funderingar. Foto: MALIN ARNESSON

Den ständigt tjusande Don Juan. Myten. Mannen. Människa. Sexmissbrukaren. Han som går genom tiden med ett lockande leende, ofördärvad och närmast satt på en heroisk piedestal för sina lägringar. Det omvända, en kvinna med samma lust, blir sällan, eller aldrig glorifierat (jo, jag vet, Hasseåtage försökte med ”Spader Madam” och Monica Z:s ”Donna Juanita”).

Men denna härdasbetäckare förför fortfarande våra sinnen. Det står klart i regissör Hilda Hellwigs färgsprakande uppsättning med extra allt.

Här är det metateater, en uppsättning med – och om? – Don Juan, frejdigt och stilig spelad av Caspar Engdahl, basbarytonen från Stockholm fostrad bland annat på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är hart nog närvarande i varje scen (om han inte försvinner ut i kulisserna för lite kuttrasju). Så också med Tobias Aspelins Leporello, kvällens narr som får blomma fullt ut i sin roll och med farsens fina knep bjuda in någon ur publiken från första raden för att ständigt återkomma till denne under kvällen.

Jo, det är en frustande vital föreställning där pjäsen, om uttrycket tillåter, liksom glider in och ut ur de olika handlingarna: repetitionerna på scen, kärleksintrigerna, nutid, dåtid, festtid.

Kvinnorna dånar och trånar vid Don Juans närvaro, oavsett vilka de förtjänstfullt spelande de är: Caroline Söderström, Göteborgssopranen Negar Zarazzi, Elina Høyer, Karin de Frumerie eller Victoria Olmakrer.

Alla tävlar de om hans gunst. Ibland i regelrätta strider kvinna mot kvinna, som mellan Zerlina (Elina Høyer) och Mathurine (Karin de Frumerie) inledningsvis koreograferat som en kamp mellan två sumobrottare.

Ja, den här fantastiskt underhållande uppsättningen är verkligen all in. Från den tjusiga entrén där vi i salongen stirrar på scen som är utsikt från scen ut i en salong. Richard Anderssons scenografi svävar inte ut, men ramar snyggt in och leker fint med perspektiv. Kostymdesignern Ann-Margret Fyregård måste ha fått sitt lystmäte och har dykt rätt ner i det franska 1700-talets prålighet, extravaganser, krinoliner, färgskala och voluminösa peruker. Till det Ingela Collins maskdesign, som även den utnyttjar tillfället med stor glädje.

Ja, det här är teater. Teater med stor gester, yvigt spel. Härligt så. Det känns igenom salongen att det här är en uppsättning som ensemblen uppskattar. Här är fritt spelrum och högt i tak. Molières och Lorenzo da Pontes Don Juan ekar genom tiden med Mozarts musik som fond, men en bergsprängare skjuter in nutidsmusik, andra aktens fest dunkar moderna rytmer och Don Juan och Leporello utbrister acapella i John Lennons ”Gimme some truth”.

Vi är i intigheten där narcissismen frodas via sociala medier, ”se mig! hör mig! ekar, så pjäsen är i ett slags icketid; pjäsen är en reflektion med historiska perspektiv som klingar ljudligt på plats från Stadsteaterns stora scen till oss anno 2022.

Alla vet att Don Juan knullar. Men ingen frågar varför. Den frågan får vi aldrig svar på i Stadsteaterns uppsättning heller. Men ur Hilda Hellwigs perspektiv går det ändå att utröna varför kvinnorna låter sig förföras av Don Juan. Jo, ja, ryktet har ju föregått honom och vem vill inte bli tillfredsställd och mer därtill. Don Juan ser dem, var och en. Kan färgbestämma ögon, kan skatta skönhet, bekräfta varje kvinna han möter. En fåfänga vi alla besitter och som gör varje människa svag i både kött och själ. ”Don Juan” är inte så mycket Don Juans alla ligg, som att kvinnorna faktiskt själva bestämmer över sin sexualitet.

Men… blir en kvinna sedd (vi pratar heterosexuella relationer) blir en man osedd. Det skapar naturligtvis också sina intriger. Parat med osedligt leverne kontra ”moral”. Jo, det går att diskutera Don Juan även 2022 när ramarna för vad som är tillåtet och inte krymper.

Don Juan, Göteborgs stadsteater, premiär 9 september:

Av: JB Molière och Lorenzo da Ponte

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart

Textbearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Richard Andersson

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Mask: Ingela Collin

Ljus: Marianne Thallaug Wedset

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Caspar Engdahl (Don Juan), Tobias Aspelin (Leporello), Carolina Söderström (Donna Elvira), Negar Zarazzi (Donna Anna), Christer Fjellström (Don Louis), Eline Høyer (Zerlina), Hans Brorson (kommendören), Karin de Frumerie (Mathurine), Emil Ljungstig (rekvisitören/tiggaren), Mikael Kjellgren (repetitören), Victoria Olmarker (fröken Gusman) och Jesper Söderblom (Masetto).

Drama utan dramatik

Film:

BRÄNN ALLA MINA BREV

!!

Triangeldrama. Gustav Lindh i rollen som Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som Sven Stolpe och Asta Kamma August som Karin Stolpe i Björn Runges ”Bränn alla mina brev”. Foto: SF

Regi: Björn Runge.

I rollerna: Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Asta Kamma August, Sverrir Gudnason, Sonja Richter, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Ossian Skarsgård med flera.

Alex Schulman vill med sina romaner göra upp med dels sitt förflutna, dels med sig själv. Den självbiografiska ”Bränn alla mina brev”, som nu blivit film med Björn Runge som regissör, tar oss tillbaka till Sven Stolpe, geniet och den oförvitlige patriarken, som var Alex Schulmans morfar. Han får ensam klä skott för Alex Schulman idag.

Björn Runges film rör sig elegant mellan något slags nutid och en krisande man (Alex Schulman) som ser sin familj försvinna och två olika slags dåtid; Alex Schulman någonstans kring tioårsåldern (alltså runt mitten av 80-talet) och 1932 då Sven och hustrun Karin Stolpe möter den 21-årige Olof Lagercrantz.

Filmens dynamo är scenerna från Sigtunastiftelsen där triangeldramat inträder då kärlek uppstår mellan Olof Lagercrantz och den fyra år äldre Karin Stolpe, en relation som uppdagas av Sven Stolpe. Karin Stolpe är en kvinna av det frigjorda 20-talet, Sven Stolpe en relik oavsett tidsålder och Olof Lagercrantz en ung intellektuell, vars hjärta sätts i brand av den intelligenta – och vackra – Karin Stolpe. Tiden sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen skapar ett livslångt hat mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Om Karin Stolpes och Olof Lagercrantz relation talas det inte om i den stolpska familjen. Basta. Då den unge Alex Schulman på ett av sina många helgbesök hos de välbeställda morföräldrarna hittar brev, som vittnar om den tabubelagda relationen, öppnar det på nytt allt för det åldrandet paret. En händelse som kommit att prägla Alex Schulman i nutid och som han nu måste ta itu med.

Krångligt. Nja. Björn Runge är pedagogisk i sitt berättande.

Sten Ljunggren spelar Sven Stolpe den äldre med sedvanlig ackuratess och kärv skärpa. Han är Sven Stolpe, svår att sympatisera med, men med vissa veka drag. Marika Lindström gör Karin, som livslångt kuvats, men också funnit sig i sin roll som Sven Stolpes hustru. Det är stilfullt skådespeleri. Kraft när så behövs, men utan åthävor för scenerna i sig är så talande.

Men det är förstås sommaren 1932, upprinnelsen till allt, det händer också i filmen. Björn Runge och hans team har varit på plats, scenerna är autentiska. Vi slungas tillbaka 90 år och får Gustav Lindh som en återhållsam Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som en ung, men lika kärv och kantstöpt Sven Stolpe och Asta Kamma August, som den lockande, sköna, intelligenta Karin Stolpe.

Det är tre unga skådespelare som bär sina roller, men dramat kryper inte under huden. Passionen blir aldrig drabbande, åtrån inte kittlande, längtan inte febrig.

Lägg till scenerna i nutid. Sverrir Gudnason som Alex Schulman (som i egenskap av sig själv dyker upp i en cameoroll som en servil kypare på Sigtunastiftelsen) faller förskräckligt platt. Det är en roll, eller karaktär, som inte väcker någon som helst sympati.

Det är märkligt. För alla ingredienser är på plats: Björn Runge som skicklig regissör, skådespelare av rang som iklär sig sina roller och miljöer så vackra att de borde vara förbjudet att skapa intriger i dem. Är det då ett manus (Veronica Zacco) som inte håller måttet…? Har inte Björn Runge klarat att krama fram drama ur dramat…? Är Alex Schulmans roman en förlaga till filmen, som helt enkelt inte duger…? Eller är är det min mättnad på försmådda, självupptagna män som får besvikelsens bägare att rinna över…?

Helt klart är att för mig väcks inte dramat i ”Bränn alla mina brev”. Av det som kunde bjuda upp till passionerad dans blir det bara en liknöjd vals, som vevas under 120 minuter i förvisso betagande miljöer.

Stiliserad och smärtsam ”Vildanden”

Teater:

VILDANDEN

Nedtonad. Victoria Dyrstad gör Hedvig Ekdal fragil och nedtonad i en stark gestaltning. Foto: OLA KJELBYE

Vi möts av ett badrum. Ett badrum som på något vis blir ett sällskapsrum dit alla har sina ärenden. Det är där vi förblir, sånär som på en skymtande korridor i bakgrunden och en stege, som det klättras i, mot loftet. Det är där Henrik Ibsens drama ”Vildanden” från 1884 utspelar sig i Emil Graffmans version nära 140 år senare. Borta är några roller från originalet (Grosshandlare Werle och fru Sørby, grosshandlarens hushållerska, samt Molvik, Ekdals granne). Men det väsentliga är kvar. De fem akterna, i detta Göteborgs stadsteaters uppsättning om knappt två timmar utan paus, livslögnstematiken och det sakta, molandet, som klingar oförfalskad genom föreställningen mot den grymma finalen. Varje akt sluts med ridån, som en tung andhämtning, för att öppna för nästa.

Tonen är med Emil Graffmans scenografi satt från start. En färg- och tempoton sprungen ur något av Roy Andersson. Emil Graffman fångar också upp ett slags dov komik i ”Vildanden”, en humor som lättar den mollstämning som pjäsen bjuder. Det passar förstås Robin Stegmar utmärkt, som visar att han kan fånga den seriösa teaterns stämningar med klädsamt allvar i sin koleriske och drömmande Hjalmar Ekdal, men som också med farsen i ryggraden kan låta en replik öppnas mot skrattet utan att det blir publikfrieri. Benjamin Moliner är inte steget efter i sin brutalt kärva Gregers Werle, den närmast tourettske sanningssägaren.

Lyckliga familjen. Familjen Ekdal – spelas av Mia Höglund-Melin, Victoria Dyrstad och Robin Stegmar – i en tidig scen innan allt krackelerar. Foto: OLA KJELBYE

Gina Ekdal spelas med avklädd återhållsamhet av Mia Höglund-Melin, som gör kanske en av sina starkaste prestationer som jag har bevittnat. Inga yviga gester, ingen dramatik, inget larm, inget skrik. Men med en ständig närvaro och balans. Det är skickligt. Även Victoria Dyrstad målar sin snart 16-åriga Hedvig Ekdal med känslig hand. En karaktär som är nedtonad och fragil, men ändå stark i sitt sköra väsen. Hon som söker bekräftelse, närhet och som i sin stormande pubertet vill vara synbar som en egen individ.

Till detta gamle Ekdal, som i Lars Väringers version blivit en man gränsande mot seniliteten mer än Ibsens alkoholiserade roll, och doktor Relling (Johan Friberg), vars kur för familjen Ekdal är att upprätthålla livslögnen. För, som han säger, ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”.

Ingen ser den andre. Trots badrummets begränsande utrymme går alla förbi och vid konfrontation blir väggen den största tryggheten.

Emil Graffmans ”Vildanden” är drabbande med en ensemble, som gör sina roller återhållsamt och som gemensamt skruvar pjäsen mot den fatala finalen. Badrummet får sin eleganta relevans med badkaret som skådeplats, där duschdraperiet blir ett slags extra ridå att gömma sig bakom för att få höra sanningen. Vilken den nu är… Stadsteaterns ”Vildanden” är både stilistisk, symbolladdad, smärtsam och synnerligen sevärd.

Vildanden

Göteborgs stadsteater, premiär 23 september 2022

Av: Henrik Ibsen

Översättning: Klas Östergren

Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman

Regi och scenografi: Emil Graffman

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompsotiör: Fredrik Möller

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Robin Stegmar (Hjalmar Ekdal), Mia Höglund-Melin (Gina Ekdal), Victoria Dyrstad (Hedvig Ekdal), Lars Väringer (gamle Ekdal), Benjamin Moliner (Gregers Werle) och Johan Friberg (doktor Relling) samt Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg (bröllopsparet)