Konsert:

JOEL ALME

!!!!

Pustervik, Göteborg.

Publik: Utsålt (900).

Bäst: Innerligheten parat med energin.

Sämst: Lite väl mycket allsång med tjallala, taddada etc.

Fråga: Blir det en albumstrilogi på ett Stockholmstema nu…?

Kravalstaketen är borta. Valter Nilsson har under två kvällar blåst ut Pustervik (läs här). Nu dags för Joel Alme. En Göteborgsmusiker, -låtskrivare som rör sig i samma härad. Men på sitt eget vis och med en väsentligt längre karriär i bagaget jobbar, kreerar, ja, gräver där han står. Naturligt, kanske, att efter att Göteborg, familjen, vännerna, livet i den forna hemstaden har inspirerat att det nu är livet i Stockholm, eller snarare närföroten Björkhagen, som gör det. Det som färgat senaste albumet, nyss utgivna, ”Gullmar gospel”. Göteborgsviten – albumen ”Flyktligan” (2015), ”Bort bort bort” (2019) och ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” (2022) – är fjärran.

Nu inspiration av Bob Dylan runt mitten av 60-talet när trubaduren blev kontroversiellt elektrisk. Men också av Frank Sinatras 60-tal, på gränsen av 70-talet. Den musik som en hint spelas innan konserten, den första av tre i Göteborg på Pustervik. Melankolin, sentimentaliteten, de bitterljuva melodierna.

Jo, Joel Alme kan transformera inspirationen till sin egen ton.

Så om Valter Nilsson häromdagen är ruset, röjet, festen är Joel Alme baksmällan, eftertanken och den påkommande vardagen.

Åtminstone på skiva.

För när han möter sin hemmapublik på jag vet inte hur länge (jag såg honom senast i november 2022 – läs här) är det en synbart taggad Joel Alme som tar sig an den och sin musik. Jo, publiken är måhända mindre yster, men inte desto mindre entusiastisk än under Valter Nilssons röjarpartyn. Men så är också Joel Alme grundad i mer inkännande och reflekterande texter och med ett större allvar.

Ljudet är perfekt, Joel Almes texter går fram tydligt och klart, arrangemangen sitter som en smäck och han växlar mellan låtar från sina svenskspråkiga album med snygg lätthet. När drabbande bra ”Aldrig bra på livet” – reflektioner över sig själv som pappa i spegeln av sin egen far – kommer lämnar basisten Gustaf Gunrup, slagverkaren Gustav Ejstes och trummisen Oskar Arvidsson. Det blir intimt, extra allvarsamt, som om Joel Alme vill slå fast att faderskapet inte är något man ska slarva bort.

Så larmar allt igång igen med full orkester. Några förklarande, ömsinta ord om låtarna som ska spelas, som omfamningen till styvsonen Hjalmar i ”Till H när det behövs” innan han står ensam med sin akustiska gitarr på ”Så kanske vinden”. Den där bara ett visselsolo adderar trubadurkompet.

Därefter defilerar Joel Alme med band mot finalen. Gör förvisso några i publiken besvikna, som önskar höra ”Röda bolaget”. Men låtlistan är huggen i sten. Hart när nog. För som han säger efter fyra extranummer och kommer in för ett sista: ”Om jag inte spelar den här blir jag dödad. Om jag spelar den blir jag dödad.” Så kommer ”Snart skiner Poseidon” och hyllningen till Änglarna, IFK Göteborgs inmarschlåt på Gamla Ullevi sedan 2009, blåser ut Gaisluften från Valter Nilssons spelningar. Det blir lätt att andas när man går ut i detta pissiga vårregn i Göteborg.

Joel Alme, Pustervik, Göteborg, 3 april 2026. Den första av tre spelningar i hans forna hemstad. Övriga 4 och 5 april.

På scen: Joel Alme, sång och gitarr, Gustaf Gunrup, bas och sång, Gustav Ejstes, maraccas/tamburin och sång, Oskar Arvidsson, trummor, Ramo Spatalovic, gitarr och sång, och Per Larsson, klaviatur och sång.

Låtlista:

1. Våran sort
2. Slå hjärta slå
3. Gullmar gospel
4. Kronan
5. Innan staden vaknar
6. Aldrig bra på livet
7. Hjärtat vet för mycket
8. Till H när det behövs
9. Jaga dagen
10. Så kanske vinden
11. Rita Margarita
12. Du sa inget
13. Backa tiden
14. Hinsan (extranummer)
15. morgon är min bästa dag (extranummer)
16. Peter Park (extranummer)
17. Dig äger ingen (extranummer)
18. Snart skiner Poseidon (extra extranummer)