Drömmen om NHL

Hockey har ju funnits i mitt liv sedan den där tv-sända landskampen mellan Tre Kronor och Norge (!) 1963. Om det var julen 1966, tror det, som jag fick en blå ABC-hjälm och mina drömmar tog fart, så var det också där min resa tog fart. För jultidningspengar köpte jag utrustning efter att ha lånat en klasskamrats gröna bandybenskydd i mitt första framträdande på Stora dammens frusna vatten en solskensdag i Slottsskogen i 1967 års inledning.

Svarta benskydd, vinröd plock och stöt i galon – allt från Jofa, precis som mask och senare hjälm. Cooper och CCM var för proffsen. Jag hade en bit att ta mig från där jag var.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Drömmar på is. Tidig bild på ÄIK. Jag i liggande. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi bildade i barndomskvarteren ett hockeylag kallat ÄIK – Änggårdens Ishockeyklubb – och skaffa Frölundas tröjor där våra mammor sydde Änggården över Frölunda och förvandlade det gröna inslagen till blått. Jag började konsumera ishockey, drömma ishockey, prenumererade på tidningen Hockey och världen blev större än VM med ryssar, tjecker, finnar i mötet med det svenska landslaget.

Jag var inte bra. Men drömde mig det. Vi var några få som dröjde oss kvar på isen när alla gått hem för att leka NHL. Hjälmen togs av hos utespelaren, så också jag, men masken behöll jag. Så fortsatte det.

ÄIK blev historia. Flera gick till Bäcken och några blev TV-puckspelare och målvakten som var med från start i ÄIK blev också kallad till landslagsläger för att sedan aspirera på A-lagsspaden i Bäcken. Jag var inte i närheten. Började spela med Hovås och fick spela någon match, gick till Mölndal och var en katastrof, men då – i första ring i gymnasiet – träffade jag en skolkamrat som lockade mig till MPHC, Mölnlycke Pixbo Hockey Club, som precis startat och plötsligt hade jag en karriär som tog mig och laget, förstås, till spel i gamla division II för möte mot bland andra elitstjärnor som Ulf Sterner (spelande tränare i Vänersborg) och förra Frölundaspelarna Tosse Hedlund i KBA 67, Kjell-Ronnie Pettersson och Svante Granholm som spelade i Kungälv. Stort, förstås, att snudd på få huvudet avskjutet av en bindgalen och samtidigt genialisk Uffe Sterner.

IMG_3909

Rubrikernas man. Division II-spel mot Lerum.  Faksimil från Lerums Nytt.

MPHC förenade med Rävlanda, men gjorde ingen succé och säsongen 1979/80 lades laget ned delvis på grund av att det inte fanns någon plats att spela på. Mölndalsrinken hade tagits bort och Landvetter ishall var ännu inte byggd. Min forne tränare tog med mig som överårig målvakt till Tynnered juniorlag, där jag senare blev A-lagsmålvakt innan det laget la ner lagom till säsongsstart 1983. Det blev istället Chalmers Blue McRangers, som jag spelade med i division III–V fram till 1992. Ibland framgångsrik, ibland inte. Upp och ned som livet självt.

Iskall. I Tynnereds tröja när tidningen Schlager var på besök 1983 och i Chalmerströjan några år senare. Foto: LARS TORNDAHL och faksimil från GP-artikel

Jag blev pappa. Höll upp några år. Men efter en tidningskrönika i GT 1997, där jag skrev om att om jag vann på Triss skulle jag köpa en ny målvaktsutrusting och drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra blev jag uppringd av Frölunda, för spel med något som kallades sponsorhockey. Det vill säga hockey vid lunch för de sponsorer som bidrog till Frölunda. Jag lånade utrustning, men hade kvar handskar (Koho), suspensoar och hjälm/mask samt skridskor), för att senare köpa loss OS-medaljör Håkan Algotssons gamla avlagda benskydd, väst och byxor.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Comeback på is. Frölunda sponsorhockey 1997. Foto: LENNART REHNMAN/GT

1999 kröp det i kroppen efter att spela mer än lunchhockey. Jag ville tävla. Jag ringde runt till ett gäng division 4-gäng och fick positivt svar på sista försöket. Jag blev IK Raid trogen får säsongen 1999/2000 till 2016/17 med ett matchinhopp säsongen efter och något träningspass ytterligare senare.

IMG_0530

Division 4. Derby mot Ramberget, ärkerivalerna.

Under gång har jag fått möta stjärnor på is, som Daniel Alfredsson (nollade honom) 2001 då även Calle Johansson och Peppen Axelsson spelade – ett ljuvt tvåmålsspel. Morgonhockey, förstås, men aldrig utan prestige.

2001 började jag med uppbackarna, som kört fredagsmornar sedan 1969, som snart kom att utvecklas även till måndagar och varannan torsdag.

Jag gjorde intervjuer med profiler med tio straffar i potten. För varje insläppt straff drog en fråga av. Jerry Williams, Göteborg & co:s Leif Nilsson med flera.

IMG_0529

Posör. Allt för fotografen, då Leif Nilsson, lägger mål. Foto: GT-FOTOGRAF.

Plötsligt blev det mer hockey än någonsin. Skydden jag köpte 2003, Koho – benskydd och handskar –, trodde jag att jag skulle ha för resten av min hockeykarriär. Men efter några säsonger blev det nytt enär det gamla var slitet.

(F) VETERANHOCKY125

Utomhus. Ny outfit på Ullevis rink inför rekordmatchen Frölunda–Färjestad.

Vi skriver 2020 nu och jag håller fortfarande på. Två dagar på morgon, två på kvällen. Med Kungälv Oldtimers blir det fartfyllt. Med Frölunda Oldtimers detsamma. Tekniken finns där och med bra tryck i passen blir det tempo. De gamla rävarna – som Patrik Carnbäck, Jonas Johnson, Jerry Persson, Terho Koskela och färske veteranden Anton Axelsson – kan det där. Det är lätt att stå sig slätt, men underbart att stå emot.

IMG_8598

 

Coverboy.

Jag blev till och med omslagspojke till Kombispels tidning i samband med en intervju för två år sedan.

IMG_2945

Står emot. 2020 motas fortfarande puckar. 53 år efter att allt började. nu med CCM-skydd.

Foto: ANDREAS THENG

Så varför då allt detta…?

Jo, för drömmarna om NHL från barndomen väcks till liv med rapporterna om 42-årige David Ayres inhopp i Carolina Hurricanes. Med två målvakter i matchen som skadades klev ismaskinsföraren in när halva matchen spelats. Åtta räddningar senare och ett Toronto som inte klarade av att utnyttja tillfället klev David Ayres av som en vinnare då hans lag vann med 6–3. Han som inte spelat A-lagshockey sedan 2015 blev hjälte. Vackert och som en saga.

1582444614

42-årig debutant. David Ayres fick snabbt hoppa in mellan stolparna för Carolina Hurricanes i matchen mot Toronto. 

Om jag hade klarat det…? Nej, inte en chans. Men det hade varit fantastiskt.

NHL kan verkligen vara sagolikt men sådana här stories. För bara något år sedan klev revisorn Scott Foster, med meriter i ölligorna kring Chicago, in som reserv för Chicago Blackhawks. Även då vinst.

David Ayres är med sitt inhopp den äldste debutanten i NHL under pågående serie, ett rekord som har hållit sig sedan 1926.

Roligare än Henrik Lundqvists situation i New York Rangers, som jag skrev om här!

Tror jag fortsätter några år till!

IMG_8413

Oldschool. Minnen från 70-talet. Foto: SIMON RÖNNBERG

 

Iskall på bänken, Henke!

Han är välmeriterad. Har en astronomisk lön. Han har blivit kultförklarad i New York. Men just nu blåser det iskallt. För Henrik Lundqvist sitter på bänken.

Orsakerna kanske går att förstå rent sportsligt. Är man inte tillräckligt bra är det där man hamnar. Men sättet det sker på är beklagligt och samtidigt krass verklighet i en dollarstyrd värld, för NHL är kommersiell. Där ser man till resultat och New York Rangers 2020 är ett lag i förändring för en ny framtid, som kanske kan ta laget till en ny Stanley Cupfinal (förlust mot Los Angeles Kings – förkrossande 1–4 i matcher – senast 2014) och möjligen vinst (senast 1994).

IMG_0943

Hamnar snart på hylla. Är Henrik Lundqvist karriär hotad…? Foto: KAI MARTIN

Men här har laget en extremt solidarisk spelare, som vill spela sin karriär ut i Rangers och som stått i fram- och motgång med passion och lidelse; hyllad för framgångarna, spottade för misstagen. Sådan är nu målvaktsposten. Nu hånas han av sina arbetsgivare och tränare på ett sätt som närmast är shakespeareiskt.

Men New York Rangers har en plan och säsongen 2019/20 är den märkligare än någonsin. Säsongen startade med Henrik Lundqvist i kamp om måvaktsposten med unge Alexandar Georgiev. I januari kom ytterligare en ryss, än yngre talangen Igor Sjestiorkin. Plötsligt handlade det om en rotation på tre målmän, men där Henrik Lundqvist allt som oftast satt på bänken. Noterbart är, att oavsett om Igor Sjestiorkin eller Alexandar Georgiev spelade så sitter den svenske keepern alltid på bänken.

Det är extremt sorgligt och få ögon talar så tydligt som Henrik Lundqvists. Brinnande i kampen, blixtrande i förlusten, glittrande i vinsten… men här…? Bara tomhet.

Ingen vet vad som går igenom hans skalle just nu. Än mindre då New York Rangers engagerat ytterligare en målvakt, 28-årige (alltså tio år yngre än Henke, som fyller 38 2 mars) Jean-Francois Béubé, med erfarenhet  från bland annat New York Flyers, Chicago Blackhawks och Philadelphia, men utan att göra några större intryck på hockeykartan.

Det går naturligtvis att spekulera i hur Rangers organisation resonerar. Det är just nu vilda västern i NHL Just nu tredjes det friskt, men den 24 klocka 21 svensk tid stängs möjligheterna. Det gäller att både portionera sig inför kommande slutspel (som nog New York Rangers inte klarar av att komma till, trots just nu god form), dels att se framtiden an både gällande kommande säsonger och möjlighet till draften i sommar.

Men behandlingen av Henrik Lundqvist är hur som helst inte snygg. Han är på utgång, finns inte med i klubben av sentimentala skäl eller på historiska meriter; det är här och nu som gäller. Rent mentalt kan det vara tärande och Gud och många andra vet att just det mentala är det värsta spöke en målvakt kan drabbas av. Bristen på självförtroende och tillit till sin kompetens vibrerar hela vägen ut i systemet; enkla räddningar blir svåra, pucken blir en tvål svår att greppa, givna positioner för tryggt spel hamnar utanför den mentala radarn med för mycket nät att försvarar, försvarets tillit till sin målvakt skjuts i sank. Ja, det blir en dominoeffekt.

Kloke Per Bjurman, Aftonbladet, skriver in sin krönika att Henrik Lundqvist borde se sig om efter en annan klubb och föreslår Colorado, som har problem på den sidan, men ligger bra till inför fortsättningen med slutspel inom räckhåll.

I ett fortsatt resonemang, som naturligtvis förs av NHL-expertis i USA/Kanada just nu, spekuleras det mycket om Henrik Lundqvist framtid. Han som för ett drygt år sedan blev uttagen till All Star-helgen är nu placerad i isboxen ställd på New York Rangers avbytarbänk. Man kan ha det roligare.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ensam. Henrik Lundqvist har efter framgångsrika år hamnat i kylan. Foto: KAI MARTIN

GP:s Johan Rylander tycker att Henrik Lundqvist ska förenas med Joel Lundqvist i Frölunda. En rar tanke, men det kommer inte att hända. En sak är dock säker att hockey är showbusiness och som det heter, there’s no business as show business och det är ingen vacker värld och inget för de ömhudade.

 

 

Boule, brunch och en bit av Frankrike

När februari ligger grå och inte ens orkar vara vinter. Ja, då går det förstås att drömma sig bort, eller göra något åt det. Vi tog chansen. Brunch på Boule bar nere vid Feskekörka lockade, 350 kronor för mat i massor med allt från inledande brickor med charkuterier, ost, marmelad eller de vegetariska alternativet där de marinerade och friterade brysselkålen snabbt blev favoriter till huvudrätter och magnifik efterrättsbuffé. Yogurth, baguetter och croissanter serveras, förstås.

Till det kaffe/te och äppelmust. Jo, man kan ha det sämre. (Se menyn här!)

Vi sitter ett familjesällskap om sex personer (två fick förhinder, vi skulle ha varit åtta) och äter, samtalar och umgås för att successivt bli allt mättare – och nöjdare.

Samtidigt passar vi på att fira två födelsedagsbarn, den ena min Z, den andre min yngste son; 51 respektive 26 inom loppet av några dagar.

Det är svårt att låta bli frestelserna, men lyckligtvis tvingas vi att bryta upp efter att ha blivit suveränt betjänade av den trevliga serveringspersonalen (ett bra knep för hit återvänder man ju gärna).

Det vankas ju gudbevars inte bara mat utan också boule. Ingen av oss är väl några genier på spelet och det är en fördel, för då blir det jämnt. Vi delar in oss i två lag om tre och snart blir det behärskad kamp. Vi är ömsom skickliga, ömsom rätt usla. Men stämningen är god och vi hinner med två omgångar på den en och halv timme som vi spelar; både gångerna med sonen som vinnare för sina lag. Alla gånger med inslag av speldjävul och vinnarskalle hos oss.

Banorna narras oss och känns stumma, men ska vara kopior VM-banorna från Grenoble 2004, så det är klart att de håller måttet.

En trevlig stund på jorden blir det och gråvädret utanför hålls stången för några timmar. Gott så.

Bitterljuvt med influensainfluenser

Opera

LA BOHÈME

La Bohemé

Uppdaterad. Göteborgsoperans uppsättning av ”La bohème” har tagit ett skutt hundra år framåt i tiden.   Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan

Musik: Giacomo Puccini.

Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henri Murgers roman.

Regi: Max Webster.

Scenografi och kostym: Fly Davies.

Koreografi: Ann Yee.

Ljusdesign: Jack Knowles.

Dirigent: Karen Kamensek.

Medverkande: Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman, Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mats Almgren, Dardan Bakraqi samt Göteborgsoperans kör och orkester plus barnkör och statister.

Premiär 1 februari 2020.

Puccinis ”La bohème” utspelar sig måhända i Paris konstnärskvarteren i slutet av 1800-talet där fattigdom, sjukdom, kärlek och svartsjuka är ingredienser. Men det är på italienska som den sjungs, originalspråket från originaluppsättningen 1896 (faktiskt på dagen 124 år sedan då denna uppsättning spelas). Och som i mycket av Puccinis lider den kvinnliga huvudrollen kval mot finalen även här. Trots romantiken skonas ingen.

Men något av den största dramatiken denna afton (12 februari) blir då Henning Ruhe, konstnärlig chef för opera/drama, kommer in och förklarar att Thomas Atkins, i den ledande rollen som Rodolfo, är influensasjuk och med feber. Trots detta, meddelas det, kommer han stå på scen, dock med brasklappen att han kommer hålla igen en smula. Hur nu det ska ske i en opera som kräver sin röst och sitt agerande.

Det går ett sus genom salongen, för den nyzeeländske tenoren är i fokus hart när hela uppsättningen.

Nå, ridån stiger och spelet kan börja, där det snart avslöjas att handlingen är placerad drygt hundra år framåt i tiden. Ja, varför inte. Göteborgsoperan kan kittla ursprungsversionerna till uppdateringar som tar verken vidare i både kontext och musikalisk instudering. Men det ska snart visa sig att trots en sprakande iscensättning med snygga scener, imponerande scenografier och koreografi för en stor ensemble, så gagnar inte tidshoppet. Helt enkelt för att man inte tagit klivet från det, med förlov sagt, påvra libretto vidare i en ny era. Synd.

Musikaliskt är Max Websters uppsättning slagkraftig. Thomas Atkins Rudolfo är möjligen bräckligare än normalt, med en röst som inte slår på för full kraft. Men för den oinvigde blir det snarare ett spel som passar rollen. Kerstin Avemo gör sin Mimi ljuvt pendlande mellan stark och svag, fåfängt trånande och lungsiktigt vek. Hennes spelade feber mot Atkins verkliga blir intressant och måtte han inte smitta henne med sin närhet.

Men det är mellan Luthando Quave och Mia Karlsson – Marcello respektive Musetta – som det verkliga musikdramatiska spelet står. Han är kraftfull, trån- och svartsjuk med en röst som vigt hittar vägen att uttrycka detta. Hon är utspelande, raljant och förförisk i ett spel som passar hennes sopran utmärkt.

Till detta grabbgänget Henning von Schulman (Colline) och Anton Ljungqvist (Schaunard) som är gamängerna som hellre söker fest än allvar, men tvingas in i det sistnämnda vad historien lider.

”La bohème” är fylld av fantasifulla scener, som vaktparaden, festligheterna på torget på nyårsafton eller restaurangbesöket, som är glödhett. Här visar uppsättning på klass. Tyvärr håller inte scenerna från konstnärernas takvåning samma temperatur, trots att det är där som klassikern ”Che gelida manina” sjungs och där den sorgliga finalen sker.

Noterbart är också att balansen mellan sång och orkester saknas. Emellanåt är det rent av svårt att få behållning av solisternas insats. Synd.

T/r Halmstad

Z är inte alltid överens med sina fötter. Faktum är att framför allt en fot krånglar något så in i bänken. För detta har hon sökt. För detta ska hon nu undersökas. För detta blir det remiss… till Halmstad. Det är torsdag. Det är en fin dag i februari där vägarna är torra, solen ler mot en blåsig himmel och Z har engagerat mig som chaufför och jag förstår snart varför. En bit söder om Kungsbacka faller hon i djup sömn medan jag låter P4 växla från Göteborg till Halland och styr oss söder ut.

Vi kommer till sjukhuset med marginal, parkerar och hittar rätt i korridorerna, där man också kan hamna på avdelningar för människor med psykiska besvär; men det har vi oss veterligen inte. Hissen upp till tredje våningen, en väntsal med lite folk. Det kommer in en kille på kryckor med gipset i camouflagefärgat, ett tema som snart ska gå igen hos andra jag möter denna morgonen.

Z blir snabbt inropad och kommer ungefär lika snabbt tillbaka. Hennes läkare, ”Snygg-Doktorn”, som tidigare har opererat henne, är inte på plats. En kvinnlig kollega, däremot, som ställer lite märkliga frågor som om hon inte har läst journalen och där besked ges om att ”Snygg-Doktorn” också ska titta på röntgenplåtarna från Sahlgrenska för närmare besked. Men troligtvis är problemet med foten inte opererbart.

Z låter sig nöjas. Vi hoppade över frukosten och är sultna. Styr kosan mot Stora torg, ställer oss nere vid Nissan och promenerar sedan upp mot Scandic Hallandia för eventuell hotellfrukost. Men tiden för den är passerad. Det blir ut att leta mot ställen som vi fått rekommenderade samtidigt som vi inser att tiden inte är mogen för lunch, vi är mellan måltiderna, så att säga.

Halmstad är kanske inte en blank fläck på kartan, men min kunskap om stadens geografi är knapp. Vi tar siktet mot Myrorna på Karl den XI:s Väg, där vi har varit tidigare, prickar rätt, men håller på att bli felguidade av mobilens vägvisare. Väl på plats hittar vi väl egentligen ingenting, men på vägen tillbaka spanar Z in en skobutik som lovar 70 procent som lockpris. Vi kommer ut med varsitt köp. Hon med ett par Ulle, tofflor i ull, värmande och sköna, jag med ett par lädersulor.

Vi passerar Lindahls-Carlanders herrekipering, stannar till, går in och jag provar ett par skjortor, men tycker ärmarna är för långa och tackar nej, trots att det är både prisvärda och snygga. Dessutom, ni som följt den här bloggen, vet att jag för fem år sedan slog fast ett köpstopp som jag nesligen inte klarat att följa. Men… just denna morgon sa jag till mig själv att nu får det räcka.

Nöjd går jag ut ur butiken med vetskapen om att garderoberna är fyllda och behovet av nytt är intet alls. Istället går vi till Kafé Nosh, längre ned på Klammerdammsgatan mot Nissan till för utlovad brunch, enligt Tripadvisor. Något som inte stämde. Det fick bli lunch. Z tog en pasta, jag en Ceasarsallad och vi släckte hungern. Z var sugen på en semla och det kunde jag väl också tänka mig, men på vägen till något konditori gick vi förbi Thomas Brands & Tailormade med braskande reaskyltar. Nå, man kan ju alltid titta och två skjortprovningar senare går jag ur butiken med tre plagg; en grön Etonskjorta, en mångmönstrad Sandskjorta i blåton samt en blå sjal att ha till min brandgula rock; tre till priset av två.

Vi nosar reda på konditoriet Skånskan, anrikt, även om vi går in från fel håll, det vill säga från Bankgatan istället för Storgatan. Z smiter iväg för att köpa två semlor och betala för kaffet, som visade stå sig ljummet bredvid där vi valt vår plats. Semlorna är delikata, fin grädde och mandelmassa som måste ha varit husets egen.

En stunds kontemplation och sedan ut i solen, vidare uppför Storgatan, in i en eller annan butik, en snabb kik på fontänen ”Europa och tjuren” och sedan ned till bilen och iväg norröver. Uppdraget genomfört, lite fattigare, lite berikad, lite mättare.

Kittlande klaustrofobi

Film:

BREAKING SURFACE

!!!

Breaking

Djupt drama. Moa Gammel Ginsburg i ett iskallt drama som tar sig vatten över huvudet. Foto: PRESSBILD

Regissör och manus: Joachim Hedén.

Foto: Anna Patarakina.

Undervattensfoto: Eric Börjeson.

Klippning: Fredrik Morhede.

Scenografi: Gilles Balabaud.

Huvudroller: Moa Gammel Ginsburg och Madeleine Martin.

Två halvsystrar, den ena rotad i Sverige med en överskuggande skilsmässa i kulisserna och den andre som dykproffs, iskall i sin profession, men också hetlevrad.

Båda i två vitt skilda relationer till sin mamma och uppväxten i Lofoten.

Klart att de ska träffas kring juletid för att dyka i det nordliga, iskalla vattnet. Klart att det ska bli förvecklingar så intensivt dramatiska att det bitvis kryper i kroppen. För samtidigt som spänningen stiger sjunker systrarna allt djupare ned mot botten.

Jo, ”Breaking surface” är en genrefilm och, se (!), med två kvinnor som kämpar för varandras liv 30 meter under ytan. Som thriller kippar man förstås efter andan, samtidigt som det inte går att undra över hur man själv skulle agerat rent rationellt i en sådan här situation.

Madeleine Martin är vass som den driftiga systern Tuva, men klarar man verkligen att hålla sig så cool under rådande situation…? Storasyster Ida får i Moa Gammel Ginsburgs gestaltning allt jävelskap på sig. Här handlar det om stora gester i ständigt iscensatt dramatik – oavsett om det är i snöglopp, stenras eller i det iskalla vattnet med hotande dykarsjuka. Allt som oftast speglat i Moa Gammel Ginsburgs kärva ansikte.

För mycket…?

Ja. Men utan det ingen film.

”Breaking surface” vågar utmana som en film som jobbar under ytan i en miljö som väl knappast skildrats speciellt ofta. Pluspoäng till de två späckhuggarna som agerar statister.

Väl tajmat med filmen där ju verklighetens dramatik med trånga passager, dykare och en omöjlig räddningsaktion finns i färskt minne från Thailand sommaren 2018. Klaustrofobiskt om något. Precis som ”Breaking surface”.

Men speciellt dyksugen blir jag inte.

#breakingsurfacefilm #moagammel #madeleinemartin #joachimhedén

Tung start på Filmfestivalen

Film

PSYKOS I STOCKHOLM

Unknown Utmärkt skådespeleri. Foto: PRESSBILD

Regi: Maria Bäck.

Kamera: Nadim Carlsen.

Klipp: Julius Krebs Damsbo.

Huvudrollerna: Josefin Neldén och Josefine Stofkoper.

Invigningsfilmerna på Göteborgs filmfestival är sällan insmickrande. Men kanske minst av allt i år, som ju också titeln utlovar. Majornauppvuxna Maria Bäcks första spelfilm – det är väl första gången som en Göteborgsfödd regissör inviger festivalen – är ett drama mellan mor och dotter, som speglar sig i regissörens egen historia. Hon kan den alltså utan och innan, har dessutom vidrört ämnet i sin dokumentär ”Mamma är gud” (2014).

Det märks. Det här är ett drama som svider, som är outsläckligt sorgligt och som griper tag i hjärna och hjärta. 14-åriga dottern, som sätter sin förhoppning till Stockholmsresan och firandet av födelsedagen, ser istället alla signaler på ett nytt skov hos sin psykotiska mamma. Det blir dottern som ska försöka vara den vuxna, som ska ta ansvar när mamma allt mer går in i sina mönster, hyperaktiv, gränslös och med bilder som hon är bra på att förklara, men som bara hon ser.

Nu 17-åriga Josefine Stofkoper är mästerlig som den starka och sköra dottern, som lämnas skriande ensam i storstaden. Ansvarstagande och samtidigt beskyddande, utlevande men också försiktig, storögt iakttagande och reflekterande.

Josefin Neldéns (genombrottsfilm ”Tjenare Kungen” 2005 och folklig som Maggan i tv-serien ”Vår tid är nu”) mimik har alltid varit en stor tillgång på film/tv. Med den kan hon spänna känslobågen från sorg och smärta till pur glädje och förälskelse. Här är hela kroppen med. Hon gör mamman med plågsam styrka. Här glöms skådespeleriet bort. Kvar lämnas en människa som kliver ur euforin och in till det förlorade greppet om verkligheten in i psykosen.

Jo, Maria Bäck kan sin smärtsamma historia, men gör den inte kall eller avståndstagande. Som den dokumentärfilmare hon är får vi följa med in i galenskapen, in på läkarrummet, in på institutioner, som vore det verklighet, ett här och nu… Här får vi se också se scener som i förstone verkar komiska, men som är plågsamma och ur dotterns perspektiv pinsamma.

Det gäller att, som tittare, andas ut och andas in. För i det psykotiska finns där också en kärlekshistoria mellan mor och dotter, som Maria Bäck så här 20 år senare skildrar med känsla och närvaro.

IMG_9078

Skaparpar. Maria Bäck, regissör, och Josefin Neldén, skådespelare, av och i ”Psykos i Stockholm”. Foto: KAI MARTIN

Storstilad hyllning inför match med frågetecken

Svensk ishockey har i allmänhet varit usel på att premiera sina legendarer. I paritete med hur man gör i NHL är det närmast usel. Undantaget Frölunda Indians, som med åren börjat få fart på att ära de som äras bör. Så hänger några matchtröjor i taket som minner om spelares storhet kopplat till de nummer de än gång haft.

_TH15298

Hyllad. Joel Lundqvist prisades för sina matcher och svarade med att göra två mål. Foto: TOMMY HOLL

Men nu handlade det inte om att prisa det förgångna utan det nu skedda. Joel Lundqvist, tidernas kapten i föreningen, har passerat sin tusende match och firas med rätta inför matchen mot Brynäs.

Broder Henrik finns med i ett inslag från Madison Square Garden. Niklas Andersson (715 matcher) fanns med, precis som Tomi Kallio, på storbildsskärmen. På isen hyllade dragkedjekamraterna Jari Tolsa och Magnus Kahnberg sin forne länk. Joel Lundqvists familj, utan vilken han skulle stå sig slätt, fanns vid hans sida och lagkamraterna gav sin lagkapten en ironisk gest med gåva av en elmotorcykel. Klubben hedrade förstås sin meste spelare och kapten innan han själv, vältalig, tackade med löfte om tusen matcher till.

Firades. Över tusen matcher. Klart att det ska firas. Som med sin familj och de forna lagkamraterna Jari Tolsa och Magnus Kahnberg. Foto: TOMMY HOLL

Han nöjde sig förstås inte med det. Det var ju match också. Mot Brynäs.

Frölundas serielunk har gått trögt med många förlorade matcher, men också med en viktig vinst i vändningen mot Luleå i kampen om en finalplats i CHL. Laget lyckades ju också vinna med uddamålet mot Färjestad i helgen. Men det har handlat mer om gnuggande än om effektivt spel. inte så konstigt. Samtidigt som laget är mitt i seriespelet förbereder sig spelarna för slutspel med att träna mycket fys. Det sätter sig förstås i kroppen, musklerna lyder inte riktigt, mycket kan kännas tungt.

Med en långt utdragen hyllning till Joel Lundqvist blev det med förlov sagt en matchstart som gjordes på stela ben för båda lagen. Jo, Frölunda började bäst och knep snabbt 1–0 innan Brynäs vände till 2–1 där Theodor Lennström stod för misstag nummer ett vid kvitteringen och misstag nummer två i utvisningen som satte honom på botbänken när motståndarna snabbt gjorde 2–1.

Nu var det här en SHL-match med öppna ytor och saktfärdigt målvakts- och försvarsspel.

Inför ett utsålt Scandinavium blev det ändå hemmalaget som vann matchen övertygande med 8–4, där det redan i andra perioden kändes som om tre hade spelats. Naturligtvis fick Joel Lundqvist göra två mål, välregisserat och självklart för en kapten som vill gå i bräschen för sitt lag.

Framåt ser det oftast bra ut. Men jag är tveksam till försvaret. Frölunda saknar spelande backar och de som har den rollen är inte skickliga nog. Brandon Gormley kan vara rent stabbig, Theodor Lennström har lika hög som låg nivå i sitt spel – alltid osäker på vad det blir. Karl Stollery skulle bli den som ersatte spelskicklige och för motståndarna nyckfulle Chay Genoway, men har inte presterat efter förhoppningarna. Jacob Moverare har, enligt vad jag sett, inte fått den utveckling som jag antar att Los Angeles Kings hade hoppats.

Lägg till detta att målvakterna Johan Mattsson och Niklas Rubin inte övertygat fullt ut. Även här skulle jag önska en högre lägstanivå och emellanåt är det vidöppet i deras spel plus att spelet runt kassen lämnar mycket övrigt att önska.

Det är många omgångar kvar att spela om. De nedtränade Frölundaspelarna ska ändå nu vara på väg uppåt. Den 4 februari väntar CHL-final mot Mountfield i Tjeckien. Frölunda har en pokal att försvara och minns med emfas vilket schvung laget fick efter den segern, som i förlängningen gav en dos självförtroende mot SM-finalen och segern där mot Djurgården.

Frölunda–Brynäs 8–4 (4–2, 2–1, 2–1)

Mest spelade matcher 20200123:

Joel Lundqvist 1002

Ronnie Sundin 870

Magnus Kahnberg 720

Niklas Andersson 715

Stefan Larsson 675

Jonas Johnson 613

Nicklas Lasu 612

Christian Bäckman 581

Peter Ström 572

Jonas Esbjörs 570

 

Sista kyssen för P3 Guld

P3 Guld 2020

Segerkyss. Molly Sanden får en priskyss av Miriam Bryan på P3 Guldgalan.

Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD/SVERIGES RADIO

Ny musik ska premieras. P3 Guld har varit noga med det sen 2003 och har sedan galan flyttat till Göteborg – på olika platser som Stora Teatern, Lorensbergsteatern, Lisebergshallen, Scandinavium – och sedan 2017 till Partille arena i förskingringen varit en fest med stigande stjärna. Åtminstone fram till just flytten till Göteborgs kranskommun. Inte så mycket för arenan, som är exemplarisk, men för att det inte är i mitten av allting. Som om nu Göteborg skulle vara det. Men den glans, den strålkraft och den prestige som P3 Guld har haft, finns den verkligen kvar…?

Sveriges Radios hippaste kanal P3 är på glid ut i intigheten. Kanalen tappar lyssnare och därmed självförtroende. En gång om året ställer man till fest, som om ingenting har hänt. Men vad värre är, för vem och för vilka…?

Det är klart att jag ställer mig i en åldrad mans skamvrå när jag läser de nominerade och än mer då svensk hiphop går segrande ur striden med profiler som jag inte kan stava till och än mindre hört. Ja, jag vet att det är en generationsfråga, men samtidigt är det ett problem som P3 Guld har dragits med länge. Timglas rinner för oss alla, men blir märkligt då det drabbar nominerade Robyn (40 år), en av Sveriges få världsartister, som inte får något pris. Eller Veronica Maggio (38 år), som i och för sig har vunnit tidigare, men nu får se sig snuvad på prisfesten. På grund av åldergräns…? Molly Sandén (27 år) blir istället galans drottning när snubbarna har fest och svensk hip hop cashar in det mesta i samtliga kategorier, metal/rock-genren undantaget där Arre! Arre!, feministiskt punkband från Malmö med slagkraft snodde priset.

P3 Guld 2020

Vinnare bland män. Arre! Arre! knep pris för bästa rock/metal och gjorde också kvällens statement. Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD/SVERIGES RADIO

De gjorde också galans statement. ”Jag vill tacka alla som gömmer flyktingar, alla som sliter inom vården, alla som jobbar på kvinnojourer. Ni är de riktiga hjältarna. Tack alla som röstar rött. Fuck Jimmie!”, skrek bandets Matilda ”Mattis” Årestad i sitt tacktal. En bit ifrån Popsicles önskan om att Arvingarna skulle omkomma i en bussolycka, om ni frågar mig.

Men med P3:s fallande lyssnarsiffror och en tveksam extrem makeover, finns det verkligen en framtid för kanalen och då i förlängningen för P3 Guld…? Trots det lovvärda att premiera ny, svensk musik.

Galan i övrigt…? Jo, svensk musik mår utmärkt. Har bredd och kunnande. Står på scen som artisterna aldrig gjort annat och går in och ut ur rutan med bravur. Annat är det med den märkliga röda mattan (som är grå på P3 Guld), där många ser skitnödiga ut, andra som om de önskat stanna hemma, men där det trots allt finns de som är där för att visa upp sina stjärnkvaliteter, om så för en enda kväll. Svensk hiphop…? Jo, de gjorde sitt bästa för att manifestera att de kommer från orten, som förorten så populärt heter. Varför klä upp sig då man ska på gala i Partille…?

Vimmel. Högt och lågt. Foto: KAI MARTIN

P3 Guld – vinnarna

Guldmicken: Molly Sandén
Årets artist: Z.E
Årets grupp: Aden x Asme
Årets låt: ”Katten i trakten” – Einár (Text & musik: Nils Grönberg, Jeremy Kerbel, Raphael Kerbel)
Framtidens artist: Dree Low
Årets rock/metal: Arre! Arre!
Årets dans: Kornél Kovács
Årets hiphop/r’n’b: Dree Low
Årets pop: Molly Sandén

Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

Revy:

SKRATTEHÖJNING

!!!!

IMG_3006

Skrattfest. Årets Mölndalsrevy är en höjdare. Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Publik.: Nästan fullt.

Bäst: Strejken för klimakteriehotet.

Sämst: Några underliga longörer i andra akten.

Fråga: Är Manda Strid Bomander redan årets revyfynd…?

Jag hyser den största beundran för Mölndalsrevyn och ensemble som kämpat med att roa sedan 1974. Under året skrivs det för att innan jul och över helgerna repeteras. Allt för att underhålla en kräsen publik, som matas med underhållning via inte bara tv och radio utan också diverse strömningstjänster. Allt som gör att inte en människa behöver lyfta ändan ur vagnen eller från soffan hemmavid.

Det är synd. För 2020 års Möldalsrevy bjuder på en god portion humor – och eftertänksamhet – som den late annars missar helt.

Jag har under ett par år inte varit helt överens om kvaliteten på revyn. Inte heller på den ramberättelse som varit den röda tråd som numren – och ensemblen – har kunnat förhålla sig till. Kanske för att fastklamradet vid Mölndal helt enkelt blivit en hämsko då det inte händer så mycket i kommunen, att det förtjänar en hedersplats i en årsrevy.  Men årets regissörer Kent Vickell och Daniel Pawholm har denna gången lyckats väl. Placeringen är Mölndals kommunhus, rekvisita och scenografi är klädsamt sparsam, i besparingsivern tjänar reception och orkesterdike samma utrymme. Som om det inte räcker med det läggs allt mer uppdrag på den flitiga receptionisten Susanna Rondell, spelad av fyndet Manda Strid Bomander. Det blir lokalhumor med slagkraft, där allt från slängar till kommunens egna politiker – där Henrik Nyström gör ett elakt porträtt av  och deras utspel till höjd nationell blick hela vägen till Sölvesborg.

IMG_3038

Alla ska med. Till och med Dalai Lama får utrymme i Mölndalsrevyn. Foto: KAI MARTIN

”Skrattehöjning” är en fröjd i den flödande första akten. ”Min mamma jobbar inte här” må vara en återanvändning från Teater Bauers revy ”Vanligt folk” för två år sedan. Men manusförfattare Håkan Johnsson snillrika humor tål att upprepas. Hans ”Missnöjespolitikern” med Elisabeth Peterson – rutinerat begåvad nykomling – som lokaljournalist mot Magnus Lindholms (nykomling men från Per Anderssons roande krets Teater Cyklon) slipade missnöjespolitiker som inte tillåter sig att glädjas över de nya, positiva opinionssiffrorna.

Revyrävarna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson är i praktslag i nummer efter nummer. Ja, hela ensemblen är på strålande humör i en stort sett tempofylld och underhållande revy. Till det snillrika nummer och kupletter som höjer stämningen.

IMG_3015

Strålande. Manda Strid Bomander är ett fynd. Foto: KAI MARTIN

Men mest i fokus är Manda Strid Bomander. Med tajming, mimik, musikalkraft i rösten och klipp i steget drar hon med sig Mölndalsrevyn i en av de bästa uppsättningarna på många år. Håll hårt i henne till nästa år.

Mölndalsrevyn: Skrattehöjning (premiär 5 januari 2020).

I rollerna: Manda Strid Bomander, Anton Nordin, Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Magnus Lindholm, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.

Regi och producenter: Kent Vickell och Daniel Pawholm.

Koreograf: Emelie Hag Sandelius.

Kostym: Doris Kjær.

Orkester: Staffan Andersson, Janschie Börjesson, Simon Jansson och Bengt Holm.