Teater:

TYSTNADEN

Ingmar Bergmans filmer – eller tv-serier – på scen är ingalunda något nytt. Inte ens på Göteborgs stadsteater. 2016 sattes ”Höstsonaten” upp i en stark iscensättning. Två år senare var det dags för regissören (och Ingmars dotter) Eva Bergmans fantasi- och kärleksfulla ”Fanny och Alexander”. I somras satte Teater Tofta upp ”Scener ur äktenskap” i en smärtsamt bra nytolkning. Ja, Ingmar Bergman berör långt efter sin död, se bara Teater Trixters ”Ingeborgs manifest” 2020, där manusförfattarna Petra Revenue och Gilda Stillbäck vände på könsrollerna och lät Ingmar bli Ingeborg med sin demoner. Både intressant och kraftfullt.

Så nu Stadsteatern samarbete med Irlandsbaserade Dead Center där ”Tystnaden”, Bergmans film från 1963, för första gången sätts upp på scen.

Filmen blir också startpunkten för denna uppsättning. Inledningen projiceras på den flortunna ridån; Gunnel Lindbom som Anna, hennes nyfikne son Johan (Jörgen Lindström) och Ester (Ingrid Thulin), Annas sjuka syster, på väg hem till Sverige. På grund av Esters sjukdom tvingas de till ett stopp i den fiktiva staden Timoka och plötsligt glider filmens fiktiva verklighet över i scenens. Anna är nu Sandra Redalff, Ester Mia Höglund-Melin och Johan kameraögat hos den ständigt närvarande fotografen Farrokh Tavakoli. Ett hotell, varietéartisterna är sexarbetare, språkförbistringarna är stora, men rum får trion med ett inbördeskrig hotande utanför. Innanför hotellets väggar i allmänhet, men i synnerhet i de svenska gästernas rum, vilar en förtryckt stämning. Den ständigt utmanande Anna mot den försmådda Ester, översättaren med intellektuell kraft. De vilar aldrig i det outtalade, det incestuösa, skammen. Allt rivs och rörs som ett ivrigt pillande på en sårskorpa.

Johan, det vill säga kameran där hans blick projiceras samtidigt med händelserna på scen, är den stumme voyeuren, som glider ut och in ur rummen, ser sin nakna mamma i badkaret, som de delar, möter moster Esters blick och samtal, vandrar ut i hotellets korridorer, möter receptionistens (Christer Fjellström) spefullhet, sexarbetarna/dansarnas (Anna Jukić, Marta Andersson Larsson och Berna Inceoglu) flörter. Scenograf Jeremy Herberts utnyttjande av vridscenen är fantasifullt, elegant och glider in och ut ur de svartvita projiceringarna. Scenen räcker inte alltid till, ett av Göteborgs hotells korridorer får tjäna som kulisser vid Johans vandringar, men också Stadsteaterns irrvarv av korridorer, loger och rum.

Jag är i regel skeptisk till kameror på en teaterscen, som om scenens, skådespelarnas och textens kraft inte räcker till. Som om man måste spänna bågen till bristningsgränsen för uttrycket. Men här kittlar projiceringarna sinnena till ett slags effektfull multiteater.

Jo, ”Tystnaden” kräver sin publik, för det är mycket att titta på och ta in, ett virrvarr av tekniker, allt på en gång, emellanåt. Ja, till och med luktsensationer där en doft av rökelse glider in i salongen. I detta samlar skådespelarna pjäsens repliker till sordinerat sprängstoff. I utmärkt skådespeleri blir Sandra Redallfs Anna utmanande, utlevande, desperat kåt och vemodig mot Mia Höglund-Melins dämpade Ester, som lider av avund, jalusi och en sjukdom som sakta kväver henne. De två som levt med, men också mot, varandra hela livet utan rannsakan, förståelse eller förlåtelse.

”Tystnaden” är drabbande, mörk, dov och otäck. Men, som tröst, med en skir final ut och nedför Avenyn en höstkväll i november.

Tystnaden, Göteborgs stadsteater, premiär 5 november 2021

Fritt efter Ingmar Bergman

Regi: Bush Moukarzel.

Videoregi: Grant Gee.

Bearbetning: Mark O’Halloran, Dead Center.

Översättning: Joel Nordström.

Scenografi: Jeremy Herbert.

Kostym: Maja Kall.

Mask: Patricia Svajger.

Ljus: Max Mitle.

Kompostitör och ljud: Kevin Gleeson.

I rollerna: Sandra Redlaff, Mia Höglund-Melin, Marta Andersson Larson, Christer Fjellström, Karin Lycke, Ramtin Parvaneh, Berna Inceoglu, Anna Jukić samt fotograf Farrokh Tavakoli.