Man kan ju se det som en tanke när GP:s lördagsbilaga avhandlar Jonas Stenberg och hans ESS-imperium. Men att vi på fredagseftermiddagen checkar in på Pigalle, hotellet i Palacehuset nere vid Brunnsparken, som drivs just av ESS är ingenting annat än en slump.

En god vän, musiker, punkare way back then, ishockeymålvakt med mera är nere i stan för att se NHL-hockey. Han och hans hustru bor på Pigalle och jag vill inte vara sämre, så jag överraskar Z med en natt där. Vi ska träffa Stockholmsparet i restaurang Atelier, som ligger högt upp i huset, klockan åtta. Men jag narras en smula och säger att vi ska vara där en timme tidigare, har smugglat ned ombyte och necessär samt en flaska vin, för det har nyligen vankats födelsedag för min väns hustru och sådant ska uppmärksammas.

Vagnen kommer bums, vi är båda stassade för kvällen; jag i min rutiga tredelade Michael Korskostym inhandlad på Macy’s i New York, lite gubbig, men klassisk, till det vit skjorta och en diskret, men ändå mönstrad slips från Tierack, secondhandfynd, samt de blå skorna, 3dm som Z köpte i födelsedagspresent för några år sedan, hon i en rödrutig, höstfärgad klänning från Next, inhandlad för ett år sedan, som sitter som den är sydd på henne.

Z vet alltså ingenting, men överraskningen tar slut med en gång i receptionen. Den å andra sidan inte desto mindre. Vi har bott på Pigalle tidigare, för fyra år sedan, då Z totaltöverraskade mig. Då vaknade jag strax efter fem av slamret från spårvagnar, en ovant ljud så göteborgare jag är. Hotellet är fantastiskt och att vi klätt oss som vi har gjort är något av en hommage till den stil stället bjuder. Det finns till och med ett rum där det också går att beställa garderob; jo, Pigalle har en idé som vi faller för. Men så är det med ESS Groups hotell, det finns en tanke bakom det mesta och vi har bott på de flesta, från Ystad Saltsjöbad, Falkenbergs havsbad, Pigalle, som sagt, och Belora på Avenyn. Vad jag förstår så återstår Steam i Västerås och MJ’s i Malmö, kanske något till.

En karl för sin hatt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi fiskar upp en halv flaska rött vin och bjuder oss själva på ur rummets frestelser, tittar på teve och slappar en smula. Så upp till restaurangen, dit vårt sällskap ännu inte har kommit. Vi serveras mineralvatten och smuttar försiktigt på det till våra vänner kommer och snart börjar en backanal med mat och dryck, samtal, skratt, allvar och avstämningar. P och jag har en lång historia från första mötet i mars 1979 i Gallerian i Stockholm till nu. Hans hustru K är en ny bekantskap för mig, Z känner flyktigt P och inte K, så vi har att beta av. Det blir en fantastisk kväll med samtal högt och lågt under det dryga dygn som vi umgås. Båda är dykare, K nyutbildad och dito biten, de har varit nere på 40 meters djup. P, som jobbar inom musikbusinessen, har jorden som arbetsfält och pratar om en helvetesresa på smala vägar på höga höjder med bråddjupa stup. Ett trauma, som vi svindlande grips av. Jo, det finns att ösa ur och vi är nyfikna på varandra, skrattar och berörs. K kastar in handduken först, vi andra strax efter. Jag reser mig och Z skrattar, för det är precis som om kroppen har i sittande har knipa alkoholen, som nu rusar ut i benen och jag avslöjas som packad. Men jag hamnar rätt, får mina tänder borstade, hänger ordentligt upp min kostym efter vissa balansövningar och somnar sedan hårt. Vaknar av att Z påkallar min uppmärksamhet, matsalen stänger snart för frukosten, en snabb dusch, påklädning och upp till restaurangen för morgonmaten. Kaffet är perfekt, äggröran utmärkt, de stekta champinjonerna välsmakande, juicen likaså, brödet magiskt… jo, de kan sin sak. I andra änden av rummet sitter Fredrik Lindström, ”På spåret”-domaren, med sällskap. När jag är färdig med min frukost och går för att checka ut lämnar också han lokalen. Jag presenterar mig och vi småsparkar på vägen ned. På toaletten nere i receptionen får jag borstat mina tänder och inväntar sedan Z och vi tillsammans våra vänner. Så tar vi en promenad i sakta mak uppför Fredsgatan, nedför Kyrkogatan, uppför Östra Hamngatan och vidare på Avenyn med Konstmuseet som mål.

Morgonstund har mål i mun. Foto: KAI MARTIN

Det blir en konstrunda med museets befintliga utställningar, de gästande har antingen precis stängt eller ännu inte öppnat. Nå, samlingen är utmärkt den här och vi fördriver en, två timmar med att samtala och titta på konst.

Kul konst. Foto: KAI MARTIN

Ut i den friska höstdagen som är klädd i grått, men bjuder på en behaglig temperatur. Jag bjuder på fika på Viktors kaffe på Geijersgatan där samtalen fortsätter. Så bryter vi upp, promenerar ned till Valand där vi tar vagnen hem och de fortsätter ned till hotellet.

Några timmar senare möts vi igen, denna gång utanför Scandinavium där New Jersey Devils och Edmonton Oilers spelar premiärmatchen i NHL för säsongen. Det är utsålt i den nära 50 år gamla hallen och förväntningarna är stora från gäster från hela världen som är i stan. Men samtidigt är det människor från olika läger, så den här definitiva stämningen mellan hemma- och bortasupportrar infinner sig inte och när det blir liv är den ofta skapad av någon av de två lagens maskotar. Ändå är det fantastiskt att se två NHL-lag mötas, spelet böljar, är lite knackigt ibland, men i andra tar New Jersey över och tar knäcken på motståndarna som inte riktigt har ordning på grejerna.

Vi tar farväl av våra vänner, tackar så mycket för sällskap och generositet med hopp om snart utseende. Så ut i Göteborgsregnet och vagnen hem, som överfull gästas av Tomi Kallio med sin son i famnen. De går av som väldigt många andra på Drottningstorget, vi får lediga platser hela vägen hem och landar omtumlade i själ och sinne efter ett intensivt dygn.