Thrillers för hösten

IMG_2467

Nej, det är inte rykande aktuella och kanske borde den här texten har skrivits till semestern i juli istället för nu. Men samtidigt så förlorar inte böckerna i sitt värde och istället för heta sommardagar kanske de bättre passar för kulna höstkvällar, när mörkret sluter sig om oss och känslan för det hotfulla kan växa sig starkare.

Håll till godo:

Jan Sprangers: Tiggare kan ingen vara (Förlaget Orda)

Det är inte bara den briljanta titeln som är förtjänsten i denna Jan Sprangers tredje krimroman. Här har han än mer hittat formen kring sitt författande och spinner detta kring en kusligt verklig mordhistoria. Förvisso fiktiv, men med dramat utspelande i göteborgska närmiljöer som går att ta på och med situationer med tiggare utanför butiker som är ett faktum.

Nej, Jan Sprangers har inte förlorat intresset för polisens utredningsarbete. Han värnar det ömt. Men i ”Tiggare kan ingen vara” har han funnit ett drama som blir så mycket mer än de tidigare böckerna i serien. Ja, det handlar om seriemördande, men med ett slags trovärdighet som gör det kusligt vardagsnära.

Här har han också fått igång skrivtempot, så att det är svårt att lämna ett kapitel för nyfikenheten för nästa är stor.

Arnaldur Indriðason: Det tyska huset (Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har sedan någon bok tillbaka lämnat kommisarie Erlendur Svensson på fjället för ett okänt öde. Men greppet om läsaren släpper han inte. Med ”Det tyska huset” låter han oss landa i ett Reykjavik under andra världskriget, klämt mellan amerikanska, engelska, tyska och ryska intressen. Förstås är det ett mord i centrum, som ska nystas upp och det görs nogsamt och med Indridasons som skicklig skildrare av både miljö och personer. Här brinner det aldrig i knutarna, allt tar sin tid, men i sällskap med Arnadlur Indriðason får man aldrig tråkigt. Han är helt enkelt en av vår tids mest skickliga thrillerförfattare.

Dennis Lehane: En äkta man (Bonniers)

Att amerikanen Dennis Lehane kan spinna en vild och spännande historia med omtumlande förvecklingar vet alla som läst hans ”Patient 67”. Att han gillar sitt Boston är heller ingen hemlighet. Inte heller att våldet är grovt och nära i det mesta som han skriver. Han är helt enkelt en krimförfattare som har gått i den hårdkokta skolan.

”En äkta man” är inget undantag. Det är en bok som åter – precis som i ”Patient 67” –arbetar med psykologiska effekter i dramat, men som spär på med bedrägligheter och oväntade tvister. Något som tar fart redan från start. Jo, han kan sitt jobb, men samtidigt så tuggar ”En äkta man” på samma kola som smakar som Dennis Lehanes tidigare skrivande. Bra, men kan bli bättre.

Jo Nesbø: Macbeth (Wahlström & Widstrand)

Han är intensivt flitig och allt mer spatiös i sitt skrivande, norrmannen Jo Nesbø. En favorit sedan första upptäckten med ”Rödhake” (2002) och jag har inte missat en bok av honom sedan dess. Nyligen kom hans ”Törst” (ja, ja, för ett år sedan) med kriminalaren Harry Hole återigen i centrum. Lite förvånande att denna hans nya roman kommer så tätt inpå. Det måste ju ta tid att skriva.

Nå… Jo Nesbø ingår i Hogarth Shakespeare-projektet, ett internationellt samarbete mellan ett 20-tal förlag med start 2016, alltså 400 år efter William Shakespeares död. Tanken är att den brittiske pjäsförfattarens verk ska se dagens ljus i ny kontext och med ny text. Jo Nesbø är inte ensam om att ha antagit utmaningen. Jeanette Winterson, Howard Jacobson, Anne Tyler, Gillian Flynn med flera tillhör denna illustra skara.

Den framgångsrike norrmannen har inte försuttit en sekund i denna prestigefyllda utmaning. ”Macbeth” är förlagd i en fiktiv miljö och i en fiktiv tid, men som skvallrar om något åt Glasgow och sent 60-tal, om man så vill. Det är inte nödvändigt. I ”Macbeth” regnar det mer än i ”Blade runner”. Våldet och korruptionen är ständigt närvarande. Macbeth är före detta drogmissbrukare, en kommissarie i karriären. Hans Lady driver en spelsalong med framgång. Allting är alltså nytt, men ändå shakespearskt in i minsta detalj.

Jo Nesbø griper tag, förvandlar ”Macbeth” till sin och lyckas ändå både hylla originalet och dess författare. Snyggt.

Jussi Adler-Olsen: Hon tackade gudarna (Bonniers)

Serien med extraordinäre kommissarien Carl Mørck och hans samling udda figurer i avdelning Q är ofta stor underhållning. Det handlar om en författare som kan sitt hantverk, som vet att hitta bra historier, har en fot väl förankrad i verkligheten och den andra i en inte allt för vild fantasi. Till detta har Jussi Adler-Olsen humor, inte helt vanlig i den tuffa krimvärlden. Men dråpligheten kan verkligen ge poäng.

Men avdelning Q är inte bara i fokus gällande danskens författarskap. Innan den spann igång 2007 med ”Kvinnan i rummet” (på svenska 2011) hade han skrivit tre romaner: ”Alfabethuset” (1997), ”Hon tackade gudarna” (2003) och ”Washingtondekretet” (2006). Den först- och sistnämnda har kommit ut på svenska 2001 respektive 2016. Nu har det alltså varit dags för ”Hon tackade gudarna”. Om debuten utspelar sig under andra världskriget, britter i tysk fångenskap, och den tredje romanen i ett kuslig amerikanskt politiskt haveri är denna med Nederländerna i centrum och flygolyckan utanför Amsterdam 1992 då ett israeliskt fraktplan kraschade i en förort. Med denna som en spinoff skapar Jussi Adler-Olsen en effektiv story med internationellt politiskt rävspel, korruption, cyniska affärer och våld som några av ingredienserna.

Danske Jussie Adler-Olsen kan sin dramatik, vet redan här med sin andra bok hur man skapar spänning och förvecklingar. Samtidigt är detta en förutsägbar historia. Något som kanske förklarar att det dröjt så länge med översättandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s