Teater | kaimartinblog

Arbete och samtal pågår – Folkteaterns kryptiska väg mot föreställning

Teater:

KOLLATIONERING

***Text med förhinder. Skådespelarna Sanna Hultman, Malin Morgan, Tove Wiréen och regissören Malin Stenberg*** **kollar och diskuterar text för den sceniska triptyken ”Metamorfos”.** ***Ludvig Stynsberg spelar vaktmästare. Foto: KAI MARTIN***

”Kollationering” är del ett i regissör Malin Stenbergs sceniska triptyk ”Metamorfos”. Ett slags start på de uppsättningar som kommer följa med rubrikerna ”Döden, döden, döden” och ”Självrannsakan” med premiärer i januari respektive april i olika skrymslen och vrår – samt även i den stora salongen – på Folkteatern.

Kollationering är ju starten på en pjäs. Då då skådespelarna, efter att ensamma stött och nött sina manus, nu möter regissören och sedan gemensamt börjar skapa konturer av det som sedan ska bli en helhet i form av en föreställning med scenografi, stämningar, ljud, ljus och karaktärer. Om nu ”Kollationering” är en kollationering eller faktiskt en pjäs är inte helt lätt att veta. Teaterns uppgift, precis som magikerns, är ju att skapa en illusion. Ur denna illusion kan man sedan spegla verkligheten, eller inte, skapa en diskussion, eller inte. Eller rätt och slätt underhålla och beröra. Eller inte.

När skådespelarna Sanna Hultman, Malin Morgan och Tove Wiréen möter regissören Malin Stenberg är det i förstone just i skenet av att det är en kollationering. Vattenglas med -karaffer, en kaffekopp, en snusdosa (Malin Morgan), en stickning med ett nystan som repas om och om igen (Tove Wiréen). Till detta Malin Stenbergs manifest, eller förklaring till varför ”Metamorfos” ska göras och hur den ska göras. På plats är också dramaturgen Klara Ejeby, som fått uppdraget att tillsammans med de andra väva samman texterna till något slags helhet.

Rubriken är ”Metamorfos”, men handlar det om klimakteriet, en sorts förvandling, ett område sällan eller aldrig skildrat på scen. Menopausen där den fruktsamma kvinna upphör för ett steg in i åldrande. Om detta har det forskats förfärande lite, så som det plägar göra med hälften av jordens befolkning där den mesta forskning görs ur ett manligt perspektiv.

Nu ska ”Metamorfos” sätta klimakteriet under skäppan och samtidigt beta av andra ämnen. Som till exempel hur kvinnor dör i pjäser som ”Medea”, ”Fröken Julie” och ”Hedda Gabler”.

I ”Kollationering” går man, som man gör i en kollationering, igenom texterna. Diskuterar dem inför öppen ridå, men den inbjudna publiken är (med få undantag) just bara en publik, som väntar: på illusionen, på att bli underhållen, på att bli berörd.

Skådespelarna sitter med sina manus, sina textsjok och sina repliker. Detta som ska nötas in för att bli levande inför en publik som kommer vara fyra personer eller fler, beroende på vilka utrymmen pjäserna spelas. Malin Stenberg har sin dator, som projiceras på en duk bakom kvartetten vid bordet. Vid olika tillfällen släcks skärmen. De fyra blir alltid lika handfallna och försöker tillsammans med teknikern lösa problemet via handlingskraft eller förslag. Så glider vid lika många tillfällen vaktmästaren in. Den tystlåtne som både sonderar terrängen och problemet, för att lika tyst glida ut ur bild. Och, tada!, skärmen tänds igen.

Med tanke på ”Metamorfos” feministiska tema blir det en märklig grimas.

Förvisso ett lustigt grepp att bryta något som fastnar. Ett sätt att gå vidare. Men Ludvig Stynsberg vaktmästare är ju en roll. Utmärkt spelad i det lilla. Som gjord för vilken revyscen som helst efter nyår. Då blir kollationeringen ”Kollationering” och jag en smula vilsen, men samtidigt nyfiken på den fortsättning som bjuds efter årsskiftet.

För det är speciellt – och exklusivt samt utmanande – att möta skådespeleri i trånga eller annorlunda utrymmen än den gängse scenen. Det gjordes under pandemin. Med gott resultat.

”Kollationering”, Göteborgs Folkteaterns foajé, 3 december 2025. Del ett i den sceniska triptyken ”Metamorfos” som följs av ”Döden, döden, döden” (premiär 22 januari 2026) och ”Självrannsakan” (premiär 23 april).

Regissör: Malin Stenberg.

Av: diverse olika texter från skilda håll.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Med: Sanna Hultman, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wiréen.

”Undergången” en mörkt närgången upplevelse

Posted on november 29 av Kai Martin

Teater:

UNDERGÅNGEN

I lokalen, granne med Ölstugan Tullen i Gamlestaden, möter man ”Undergången”. En skoningslös pjäs om världens slut. Självklart kan man fördriva en kväll i november eller december mer sorglöst än så. Men Teater Nu bjuder in till en uppfodrande dramatik, som är närgången och skrämmande, som vore den i ”Mad Max”-filmernas kusliga skugga dit ingen vill nå.

Vi i publiken blir snart en del av föreställningen när ficklampor delas ut till några av oss och ett överlevnadskit – ett plåster! – till samtliga. Det är en lokal skalad av in på bara betongen. Avloppsrören är blottade. Lägenheterna ovanför avslöjar någons toalettbesök, en diskmaskin som sköljer ut vatten, en dusch… Verkligheten är ständigt närvarande, men tjänar bara som ett soundtrack om livet utanför det som utspelas framför våra ögon, en verklighet som i sin tur egentligen utspelas framför våra ögon.

Skådespelarna Karin Lycke (Baffy), Matilda Bördin (Jane) och Carl-Markus Wickström (Cowdy) är överlevare i en värld som är på väg att gå under. Tillsammans vill de vara starka. Vi får vara med på nåder, den korta stund som så krävs, innan vi ska masa oss vidare för våra egna öden.

Var och en av Baffy, Jane och Cowdy bär på sina livserfarenheter i detta ödelandet som har uppstått. Om barnen pratar man inte, men barnen är som spöken, ständigt närvarande. Lika lite som livet innan på det personliga planet.

Desperat försöker trion minnas det triviala; midsommar, jul, snapsvisor… Men minnet räcker inte till, eller är alltför starkt traumatiskt. Framför allt för Baffy, som med Karin Lyckes sköra styrka blir en nervig gestalt som har rykte om sig att vara en kallsinnig mördare med sitt svärd – om så krävs – men som hela tiden ligger nära en psykos. Matilda Bördins Jane är den rediga, starka, som klarar allt och bär sitt automatvapen som en erfaren soldat, men hon är också något av en berättare som bjuder in oss i publiken innan, under gång och mot slutet.

Cowdy i Carl-Markus Wickström är machomannen i en mjuk hatt och AC/DC-tischa (”Back in black”). Stora gester, rak rygg, beschäftig, men – visar det sig – med en mjuk själ och bakgrund.

”Undergången” är en dystopiskt filosofisk föreställning med rapp dialog och handling. Emellanåt lite för schablonartad i sina dystra karaktärer, repliker och stämningar. Men pjäsen bjuder oftare in till existentiella funderingar där både filosofen Schopenhauer och Strindberg citeras.

I ”Undergången” är man utlämnad i ett rum utan annan utväg än pjäsens slut. Utanför går livet sin gilla gång, med pjäsens tema vibrerande i en skrämmande, mörk bordunton.

”Undergången”, Teater Nu, Göteborg. Premiär 21 november 2025. Spelas till och med den 7 december. Denna recension baserad på föreställningen 28 november.

Manus och regi: Matilda Klamas.

Ljud- och ljusdesign: Viktoria Ottosson.

Skådespelare: Karin Lycke, Matilda Bördin och Carl-Markus Wickström.

Vemodigt och smärtsamt om jakten på en förlorad identitet och ett borttappat språk

Posted on november 28 av Kai Martin

Teater:

UMMIKOS

På Världskulturmuseet i Göteborg finns nu utställningen ”Native American fashion” (till och med 2 november 2026. En utställning som fascinerar i både historik, mode genom historien till nutid och fotografi. Den stora nordamerikanska landmassan är inte homogen. Ursprungsbefolkningen i nordost talade inte samma språk som de i sydväst. Mycket mer skilde, förstås, som traditioner och kläder. Men gemensamt för dem är hur kolonisatörerna bestämde. Inte bara hur man ska vara, prata och se ut utan också vilken religion som är den riktiga. Så blev ursprungsbefolkning styvmoderlig behandlade. Barn skickades till internat för att lära sig engelska och imperialisternas seder, bruk och historia. Lärdomar som inpräntades inte sällan genom pennalism.

I Sverige höll man denna pedagogik hårt i handen gällande de minoriteter som bodde i Sverige. Om samerna är måhända mycket skildrat och omskrivet. ornedalen, som innan Sverige skildes från Finland 1809 av Torne älv, en helhet. Man pratade finska med nordfinsk brytning. Men efter 1809 kom den svenska sidan att prata ett språk som var mer finska än svenska, men ändå aldrig riktigt finskt. Med tiden ”fastnade” tornedalingarnas språk i den äldre finskan med resten av Finland utvecklades i ett mer modernt språk.

Språket har långt senare fått namnet meänkieli och blev 2000 ett svensk minoritetsspråk. Men under den senare delen av 1800-talet bestämdes det inte bars att svenska skulle vara rådande i folkskolan i hela riket. Man skulle också försvenska minoriteter som tornedalingarna. Barn skickades iväg för att lära sig svenska och förtränga sitt eget språk. Uppfostringsmetoden långt in på 1900-talet skedde med pennalism.

Nyskrivna pjäsen ”Ummikos” väver in detta i en gripande historia om rotlöshet och vilsen språklig hemvist. Camilla Blomqvists pjäs skildrar generationer, de som talat och de som förlorat sitt språk. På samma gång möter man karaktärer som i utflyttningens Sverige reser från arbetslösheten i norra Sverige till jobb i de södra delarna av landet. Det är inte bara ett uppbrott från det trygga, från vanor och traditioner. Det är också en resa rätt in i något slags förnedring där de rötter man haft devalveras och ersätts av skam.

*Med sång. I ”Ummikos” får man också sin beskärda del av sång. Foto: LOTTA NYBERG*

Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone glider sömlöst in och ut ur sina roller. Bär med känslig hand fram historien med stor dramatik utan vilda gester. Timo Nieminen är fullkomligt lysande i sina skiften från en liten grabb över till en ung nyfiken kille och en vuxen man till en åldring med liten tid kvar. Kroppshållning, händernas rörelse, mimik, kläder ställer in ålder tillsammans med språket. På samma vis agerar effektfullt de andra. Klara Pasmas ömsinta flicka, tonåringen och unga kvinna. Nikolai Äystö som inlevelsefullt agerar och balanserar sin man i karriären i Japan med vemodston där längtan ”hem” gör honom vilsen. Men som också gör sin fadersgestalt och amerikan med självklarhet. Margaret Stone har delvis rollen som berättare, men agerar med skör säkerhet genom sina roller. Allt i den elegant enkla scenografin signerad regissör Filip Alexanderson.

Allt sker så elegant och dramaturgiskt fyndigt, men också med stor skärpa, allvar och komik. Språket växlar mellan svenska och meänkieli (textning visas under hela föreställningen). Historierna som berättas flätas snyggt samman och är var och en för sig drabbande. Som helhet är ”Ummikos” både smärtsam, vemodig och känslosam, men också fylld av hopp. Dessutom med ett spännande soundtrack där Bruce Springsteens ”Born to run” och ”The river” får sin väsentlighet i pjäsen efter de inledande tonerna av Jan Johansson.

Jo, ensemblem kan både sjunga och spela med emfas.

Till föreställning hör också ett inledande föredrag och möjlighet att lära sig mer genom konst, bilder, ljud, smaker och kunskap om tornedalingar, kväner och lantalaiset. De tre grupper som talar meänkieli.

”Ummikos”, Teater Halland, Varberg. Premiär i Pajala Folkets hus 16 oktober 2025 i ett samarbete mellan Tornedalsteatern och Riksteatern. Denna recension baserad på föreställning hos Teater Halland, Varberg 27 november. Spelas på turné till och med 13 december.

Av: Camilla Blomqvist.

Regi och scenografi: Filip Alexanderson.

Kostymdesign: Frida Hultcrantz.

Mask-och perukdesign: Gemila Roberts.

Ljusdesign: Peter Stockhaus.

I rollerna: Timo Nieminen , Klara Pasma, Nikolai Äystö och Margareta Stone.

Surrealistiskt om vänskap

Posted on november 21 av Kai Martin

Teater:

EN JÄTTEHÄRLIG DAG

Vänskapen mellan Mary och Mette är levande. De har sedan länge, ja, sedan skolåldern, odlat sin kamratskap, men den där dagen på ett museum – och utställningen ”Den lilla människan” – blir till något alldeles extra. De är då som de storgöt och nyfiket kastas in i en fantasi som är långt över det vanliga. Förtjusta slukar de det mesta med en nyfiken iver.Maria Maunsbach pjäs – i Nina Habers eleganta och sprakande regi – blir ett fyrverkeri av absurditet och surrealism. Tillsammans med Agnes Östergrens geniala och överraskande, men enkla scenografi (och kostym) blir det en scenisk tivolitur på en och en halv timme.

Museet har en guide, lojt underhållande spelade av Ludvig Stynsberg, som tar de förväntansfulla vänparet Mette och Mary på en tur de sent ska glömma. Det blir fem stationer, eller installationer. Alla illustrerade till frustande galenskap av en Ana Stanišić i toppform.

Förvecklingarna sker i ett rasande och humoristiskt tempo. Lite av slapstick och grovt karvad humor. Här gäller det att inte blunda, för emellanåt går det undan. Till detta Tove Wiréens Mette, den godmodiga, fryntliga som alltid kämpat med sin vikt och utseende och Malin Morgans pigga, livsbejakande Mary – den ”fula” mot den ”vackra”, om man så vill. De slukar allt som kommer i deras väg.

De spelar med sann övertygelse. Som om den väggen mellan scen och publik inte finns. Som om allt verkligen sker. Hur de ramlar in i en hysteriskt rolig dansk julefrokost. Möter ständigt en räv, som Andrej Tarkovskijs hund i filmen ”Stalker”. Men med en humoristisk knorr, eller kanske svans. Ser en levande staty med en låååång penis. Ett levande paket Ballerinakex. Ja, det är groteskt. Ja, det är obegripligt. Ja, det är roligt. Ja, det är knäppt.

För Maria Maunsbach vrider och vänder på perspektiven så att man varken vet ut eller in. Uppfriskande blir det. ”En jättehärlig dag” är en jättehärlig, men också väldigt förvirrande föreställning.

”En jättehärlig dag”, Lilla scenen, Göteborgs Folkteater. Premiär 8 november 2025. Denna recension baserad på föreställningen 19 november. Spelas till och med 3 januari 2026.

Av: Maria Maunsbach.

Regi: Nina Haber.

Scenografi– och kostymdesign: Agnes Östergren.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Maskdesign: Sun Åberg.

Kompositör: Ellen Olaison.

På scen: Malin Morgan (Mary), Tove Wiréen (Mette), Ana Stanišić (diverse roller) och Ludvig Stynsberg (guide).

”Måsen” flyger över huvudet

Posted on oktober 25 av Kai Martin

Teater:

MÅSEN

I Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” har alla eller ingen huvudrollen. Det törstas efter kärlek till sin nästa mer än till den som står en närmast. Lockelser, olycklig kärlek och oförmåga att kommunicera, desperation.

I Yana Ross uppdaterade version befinner vi oss i ett nu. Texten refererar till 2025, men scenografen Zane Pihlströms gård mer ekar från något farm i mellanvästern med silor som fallossymboler i det erotiska spelet.

Allt startar i något slags pantomimliknande med de nio i ensemblen föreställande idisslande, gloende kor, som snyggt och humoristiskt koreograferat paraderar in från kulissen. Som för att förstärka den loja, lantliga stämningen där pjäsen har sin början någon vecka innan midsommar.

Mia (Emelie Strömberg) sliter på gården som hon och hennes syster Paula (Stephanie Hayes) förvaltar åt den stillasittande, inte så mobila Pär Sörensson (Johan Gry). Simon, den drömmande fritidsledare (Vincent Grahl) är upp över öronen förälskad i Mia, som i sin tur är olyckligt kär i den unge dramatikern August (Emil Ljungestig). Han som sin tur har ett gott öga till Nina Al-Bahri (Nora Sadayo), den unga, vackra godsägarflickan med skådespelarambitioner. August mamma Irene (Victoria Olmarker) är en skådespelare med en dalande stjärna, som lever med sin framgångsrike, tystlåtne och upphöjda författare Maximilan Stenberg (Yngve Dahlberg). Hon i ett ständigt krig med sin son i en balansgång mellan kärlek och hat, som gör sonen förtvivlad… ja, självmordsbenägen. Gång efter annan söker sällskapet efter August, som sorgsen rymt.

Har jag glömt någon…? Jo, Jörgen (Robin Stegmar), gynekologen, som är gift/sambo med Paula. Hon förtvivlat förälskad i honom. Han en gammal häradsbetäckare som fortfarande inte kan hålla fingrarna i styr.

Ja, vi har en intrig som kan ge dramatik och Yana Ross vilar inte på hanen. Här har var och en i ensemblen att göra med sina karaktärer. Det är frejdigt målade, om än ett nedstrippat persongalleri från originalets fjorton till nio. Johan Grys Pär är trankilt skapad, en åldrad man med hippiefrisyr och begynnande demens. Det tycks mig som Johan Gry har hittat nya, spännande vägar i sina gestaltningar det senaste, varav detta är ett av dem.

Emilie Strömberg kan som få spela trumpen, sluten och sorgkantad. Hennes Mia blommar aldrig, blir aldrig desperat eller utåtagerande. Hon är bara självklart deppig. Så blir Stephanie Hayes syster Paula hennes självklara ackompanjemang och motklang. Även hon mollstämd, vacker och skir, som inte vill annat än att genomströmmas av sin mans kärlek. Där Robin Stegmars Jörgen kontrasterar som en sorglös gamäng. Lämnad åt sina lustar, en jovialisk man med en schlager eller hitlåt i mungipan för att förstärka sina repliker.

Det största dramat utspelar sig mellan mor och son. Victoria Olmarkers Irene kämpar med sin status som diva, väl medveten om att hennes glansdagar är över. Förtvivlat – och dominant – håller hon fast vid sin kärlek. Men hon kan heller inte ta att hennes sons skapande och spirande kreativa kraft utmanar sambons författarskap. Maximilan som avfärdar unge August i en enkel, utmanande armbrytning. Yngve Dahlberg är denne kulturman, den cementerade, som är fixerad vid sin kreativitet. Skapandet formar honom snarare än tvärt om. Det blir en rätt fyrkantig, om än roande roll. Så kommer Nora Sadyos yrväder till Nina in, beundrande och flörtande. Men den relationen som uppstår dem emellan hamnar i kulissen, vilket är lite synd. Precis som Simons relation med Mia.

Jo, ”Måsen” lyfter högt med karaoke med både Queens ”Bohemian Rhapsody”, Robyns ”Dancing on my own” och en explicit hiphoplåt som jag inte kan identifiera (mycket pussy i texten) , midsommarfest med folkdräkter och dans, snapsvisor, samlag (påklätt), musik, tjo och tjim. Här saknas inte intensitet, men i det yviga saknar jag resonemanget.

Med denna andra aktens intensiva start faller tyvärr ”Måsen” hastigt. När Robin Stegmars Jörgen förvandlar Alphavilles ”Forever young” till en sorgepsalm kunde det ha varit finalen. Men ytterligare varv dras, inte till pjäsens fördel.

På något märkligt sätt upplever jag denna Yana Ross uppsättning som reminiscenser från Pontus Stenshälls tid som konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Då då bågen spändes, men träffsäkerheten inte alltid var den bästa. Så sprakande teater, men också förvirring.

”Måsen”, Göteborgs stadsteater, premiär 24 oktober 2025. Spelas till och med 13 december.

Fritt efter Anton Tjechov.

Översättningg: Lars Kleberg.

Bearbetning för Göteborgs stadsteater: Yana Ross och ensemblen.

Regi och video: Yana Ross.

Scenograf: Zane Pihlström.

Koreograf: Mia Hellberg.

Kostymdesign: Frida Fredriksson.

Maskdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljusdesign: Max Mitle.

Kompositör och ljuddesign: Jonas Redig.

I rollerna: Victoria Olmarker (Irene), Emil Ljungestig (August, hennes bror), Pär Sörensson (hennes bror), Nora Sadayo (Nina Al-Bahri, dotter till en rik godsägare), Stephanie Hayes (Paula, förvaltare åt Pär), Emelie Strömberg (Mia, hennes syster), Yngve Dahlberg (Maximilan Stenberg, författare), Robin Stegmar (Jörgen, gynekolog) och Vincent Grahl (Simon, fritidsledare).

Skrämmande autentisk ”Fear”

Posted on oktober 22 av Kai Martin

Teater:

FEAR

Skolskjutningen i Örebro den 4 februari i år sliter fortfarande med att läka sår, skapa förståelse för vad som hände och hitta orsaken till det brutala dådet. Det som begicks av en 35-årig svensk man med dunkla motiv, som förutom att ta sitt eget liv först mörade tio människor med olika bakgrund. De som kommit för ett bättre liv från krigsdrabbade Afghanistan, Syrien, Kurdistan, Eritrea, Somalia, Bosnien-Hercegovina… De som var på Campus Risbergska för utbildning eller för att arbeta. Skytten skadade ytterligare sex allvarligt och traumatiserade oändligt många fler.

Bara månader efter denna brutala händelse sätter Backa Teater upp ”Fear”, Mohammad Al Attars pjäs. Som en spegel av det fruktansvärda dådet och andra som skett i Sverige och övriga världen. Det är djärvt, på gränsen till dåraktigt. Men gjort med stort allvar och djup med en driven uppriktighet att försöka förstå, förklara och se utan att blunda.

Det är en smärtsam uppsättning av en ensemble som inte tummar på dramatiken, som naglar fast sin publik – från 15 år och uppåt – från start. Då, då Aram (Adel Darwish) kommer in med en blodindränkt t-shirt där Emil (Bakri Wazzan) smetar ”blod” i ansiktet på honom. Allt har redan hänt. Vi kommer följa före, under och efter i en sinnrikt, känslostark dramatisering.

Här möts rasism, inte bara från svenskt håll utan också mellan invandrargrupper. Här blommar ungdomlig kärlek, Romeo och Julia-likt, mellan Aram, kristen, och Laila (Sharzad Rahmani ), muslim. Här frodas psykisk ohälsa där Emil sluter sig framför ögonen på en förtvivlad mamma Sandra (Anna Harling). Här möts vardag hand i hand med trauma. Här blottläggs den ensamme utredaren Fredrik (Rasmus Lindgren) och hans pusselläggning för att förstå gärningsmannens motiv.

Med Ludde Falks videoprojeceringar bjuds en närmast dokumentär känsla, som med Emils möte med vapen, uppmuntrad av den jaktintresserade pappan (som senare visar sig ha gått bort när Emil var 16 år). Eller med polismannen Fredriks sökande efter orsaken till skjutningen.

Denna växelverkan mellan nu och då sker rappt och intensivt i en stark dramaturgi. Dånande metal av Hypocrizy skiftar till radiomusik som Daniel Lemmas ”If I used to love you”. Om det inte är Kristina Issas soundtrack med toner från Syrien. Bissande Al Charifs scenografi är genial med den gigantiska skolskåpsväggen som, bland annat, sinnrikt förvandlas till ett kök med en entrédörr att komma ut och in genom.

Det här är en föreställning som behövs, för diskussionen om skolskjutningen i Örebro bör eka länge än i ett land som med den nya politiken öppnat för en främlingsfientlighet och skuldbeläggande som är kuslig. Med det en ökande rasism, fattigdom och segregation.

Ja, ”Fear” är en djärv uppsättning, men absolut inte dåraktig. ”Fear” behövs, skrämmande nog.

”Fear”, Backa Teater, urpremiär 17 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen den 21 oktober. Spelas till och med 12 december.

Av: Mohammad Al Attar.

Översättning: Jasim Mohamed.

Regi: Omar Abusaada.

Scenografi och kostymdesign: Bissande Al Charif.

Ljusdesign: William Sjöberg.

Maskdesign: Josefin Ekerås.

Komposition: Kristina Issa.

Ljuddesign: Simoeon Pappinen Hillert.

Videodesign: Ludde Falk.

På scen: Adel Darwish (Aram), Eleftheria Gerofoka (Karin, Arams mamma), Bakri Wazzan (Emil), Anna Harling (Sandra, Emils mamma), Sharzad Rahmani (Laila), Rasmus Lindgren (Fredrik, poliskommissarie) och Kristina Issa (musiker samt diverse roller).

”Bad boy” en ”Räddare i nöden” för millennials

Posted on oktober 21 av Kai Martin

Teater:

BAD BOY

Det börjar med en audition, som slutar i en katastrof och utvecklas till en pjäs som skulle kunna bli en utmärkt film. I Daniel Adolfssons monolog ”Bad boy”, där han spelar musikern Jack, får man följa en ung man med ett stort självförtroende och en lika stor bristande självinsikt. Hans band splittras, han satsar på en solokarriär, men tvingas spela på barer för inkomstens skull. Där föraktar han sin publik, konstaterar bittert att flickvännen lämnat honom. Kvar finns hunden, som är världens fulaste. Han som inte ens gillar hundar får ett tröstande sällskap. Han förlorar sitt jobb, dumpas av sin älskarinna, som inledningsvis var hans terapeut (som han inte hade råd med), vilken blir tillsammans med hans förtrogna på baren där han jobbar. Forna flickvännen är på väg att gifta sig med det gamla bandets gitarrist. Han som var Jacks bästa vän, men sedan splittring inte hörts av. Så dör hunden. Sa jag att Jack dricker för mycket…? och naturligtvis dyker upp på forna flickvännens bröllop.

Jo, det är en underhållande, bluesig timme som Daniel Adolfsson bjuder på under en förtätad timme. Denna hans monolog, väl författad på engelska, är rapp utan att vara stressad. Daniel Adolfsson ikläder sig, förutom rollen som Jack (med amerikansk brytning), andra karaktärer under resans gång. Han förställer rösten, ändrar kroppshållning, gör en gest för att förstärka, ett förfluget ord som raskt målar en karaktär, håller en dialog vid en dejt… allt skickligt iscensatt. För det blir i slutändan ett rikt persongalleri som bjuds. Emellanåt förstärkt av låtarna som Jack gjort och spelar på sin svarta, akustiska gitarr. Allt presenterat från en avskalad scen med bara en matta, en barstol, gitarrstället och gitarren i ett strålkastarljus som skiftar beroende stämningen.

Jack är en hopplös figur. En loser där katastroferna kommer att kanta hans väg och väl alltid har gjort det. Någonstans är det en vandring på livets stig på väg mot något slags insikt likt den som Holden Caulfield gör i JD Salingers fantastiska roman från 1951. En pjäs för millennials. Här ekar ensamheten i takt med misslyckandena, men den där inledande audition blir vägen mot något nytt.

”Bad boy” är fortfarande ett work in progress. Djärvt har Daniel Adolfsson tagit sikte mot teaterfestivalen Edinburgh Festival Fringe i augusti nästa år. Jag tror att den kommer att bli uppskattad där. Men jag skulle också gärna se ”Bad boy” som film.

”Bad boy”, Teater Trixter, premiär 6 oktober 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 oktober. Spelas på Teater Trixter under Kulturnatta 24 oktober och fortsatt med sikte på Edinburgh Festival Fringe i augusti 2026.

Av och med Daniel Adolfsson, som också regisserat.

Producent: Charlotte Davidson.

Koncept: Nerve Creations.

Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanies Hayes.

Kvinnlig poesi på jiddisch – i musikalisk genklang nu

Posted on oktober 16 av Kai Martin

Musikdramatik:

ORDENS DROTTNINGAR

***Väcker dikt till liv. Jiddischdikter från kvinnor som skrev dem för över hundra år sedan får liv med*** ***Shto**ltse Lider – Livet Nord och Ida Gillner – och den musikaliska dramatiseringen ”Ordens drottningar”. Foto: KAI MARTIN***

Det är alltid svindlande att låta sig svepas med hundra år tillbaka för att märka att man står och stampar i ett nu. Ida Gillner har levet med sitt Shtoltse Lider i cirka tio år. Ett band om två medlemmar som har tagit judiska kvinnors diktande i Östueropa för cirka hundra år sedan och gjort ett musikdramatiskt program om det. Från början var det danskan Louise Vase med. Men nu är det Livet Nord (New Time Orquesta, Kaja med flera) som tajt musikalisk partner.

Det är texter från de kvinnliga diktarna Anna Margolin (egentligen Rosa Harning Lebensboym), Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn, som sannerligen fick strida för sitt författande och sin särart. I den blomstrande jiddischkulturen för drygt hundra år sedan var kvinnors bidrag sedda över axeln. Minst sagt.

Så börjar ”Ordens drottningar” med ett citat från poeten Froym Leyb Volfson raljerande dikt över sina kvinnliga kollegor. Snyggt gjort av Shtoltse Lider som ett avstamp in i föreställningen. Dessa fyra kvinnor bar på sin egen särart, sitt eget språk och sin egen poesi. Men kritiker av tiden vill inte kännas vid deras poetiska kvaliteter. Istället förminskades deras alster och diktarna kallades nedlåtande för poetissor.

Vi får en resa under en timme som heter duga. Ida Gillner har musiksatt några av kvinnornas dikter och har gjort det med snygg känsla för judisk tradition. Det är klezmer, äldre judisk folkmusiktradition, 20-talets jazz och cabaret i en fin smältdegel. Hon spelar företrädes vis piano – och sjunger – där Livet Nords fiolspel glödgande sätter eld på melodierna.

Musiken och den talande texten skapar en utmärkt dramaturgi i all sin enkelhet. Lite radioinslag från då Rokhl Korn, som läser upp en av sina dikter, skapar autenticitet. Den dramatiska berättelsen om Rosa Harning Lebensboym, som vill så mycket mer än att leva enligt konventionerna, griper tag. Hur hon lämnar man och nyfött barn för skrivandet är det väsentliga och New York hägrar. Under pseudonymen Anna Margolin blir hon publicerad och de litterära kretsarna är övertygad om att det är en man som har skrivit dem. Men sanningen ligger naket självklar. Med detta blir recensionerna njugga och Anna Margolin stänger in sig. Skaparglöden har släckts.

Vi får också, under denna intensivt knappa timme, möta kritikern Melekh Ravitch som i en debattartikel avfärdar de jiddischdiktande kvinnorna för att mötas av ett dräpande, syrligt svar från Kadya Molodovsky.

Jo, kvinnor då fick strida för sin sak och sin karriär. Det som borde ha varit en självklarhet.

Hundra år senare står mycket och stampar på samma fläck. Samma politiska strömningar som då sveper genom samhället. Desto viktigare att Shtoltse Lider gör sin jiddischröst hörd och låter dessa kvinnors poesi eka i vår tid.

”Ordens drottningar” med Shtoltse Lide på Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. 16 oktober 2025. Spelas återkommande över landet och även utomlands (se nuvarande spelschema här).

Manus och konstnärlig idé samt kompositör: Ida Gillner.

Regi: David Sperling Bolander.

Kostym: Nonno Nordqvist.

Musikaliska arrangemang: Shtoltse Lider.

Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn.

Svenska översättningar: Bella Engelhardt Titelman.

På scen: Ida Gillner, sång, sopransaxofon och piano samt agerande, och Livet Nord, sång och fiol samt agerande.

Musik och dikter i föreställningen:

Dos Shtoltse lid (Den stolta dikten)
Fun yener zayi lid (På andra sidan dikten)
Mit a nar (Med en dåre)
Mayn hem (Mitt hem)
Doina + Mutter Erd (Moder jord)
Ikh hob dikh nokh nit gezen (Jag har ännu inte sett dig)
Ikh vil dir, dem beyzn, un dem tsaren (Jag vill för dig, du onde och känslige)
Violinen (Violiner)

Roande matnyttigt i matsal

Posted on oktober 13 av Kai Martin

Teater:

FÖRLÅT. FÖRLÅT.

”Förlåt. Förlåt” är Tinna Ingelstams text, som hon också spelar tillsammans med Åsa Gustafsson. En flödesrik, vardagsnära text som väver in en dramatisering av Lars Ahlins (1915–1997) novell ”Kommer hem och är snäll” (1944).

Två väninnor möts för att arbeta ihop. Anki (Åsa Gustafsson) är restauratören som behöver hjälp med det mesta – mat, servis, servering – till den pjäs som ska spelas på hennes etablissemang. Ulla (Tinna Ingelstam) kommer brådstörtat, oförberedd, men beredvillig till Ankis hjälp.

Det blir försiktig humor från start, en humor som växer parallellt med relationsproblematiken mellan vännerna. Snyggt i handlingen vävs skådespelarna Nina och Charlotte in (ja, Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam gör även dess och därmed rollerna som de spelar). Med detta deras relationsproblem och olika kynnen. Nina den positiva, drivna. Charlotte den problemsökande, negativa.Förstås möts listigt Nina och Ulla, respektive Anki och Charlotte. Så det blir några skickliga karaktärsbyten, entréer och sortier i denna snyggt vävda intrig.

*Stor spelplan. Hela Pusterviks matsal används, från scenen till baren. Foto: KAI MARTIN*

Man har valt hela Pusterviks matsal som spelplan, från scen till baren och utrymmen där emellan. Det skapar en autentisk känsla, men blir bitvis också svåröverskådligt i detta rum med sina tjocka pelare. Å andra sidan hörs allt, även om man inte ser, då publiken är lyhörd och uppmärksam på vad som sker från de icke mikrofonförstärka skådespelarna.

Det är också fascinerande att se hur allvaret sänker sig i några scener. Dels då Nina begår våld mot Charlotte för att uppnå skärpa inför att pjäsen ska spelas. Dels då ”Kommer hem och är snäll” spelas. Här hämtar publiken andan för en längre tyst minut då Åsa Gustafsson gör den otäcka, fulla och självupptagna Mannen med kuslig pondus. (Jo, hon kan sina gubbar.) Och Tinna Ingelstam förvandlas till Kvinnan, den devota, förtryckta och hunsade som drömmer om ett annat jag, som vore hon henne.

Det är skickligt.

”Förlåt. Förlåt.” balanserar snyggt mellan humor och allvar, vardag och fantasi, vänskap och relationer samt i kollisionen mellan köket och scenen. Men man ser också fragment av avstånd präglad av oro. Där Anki ser Ullas förhållande med sin käraste reflekteras i pjäsen ”Kommer hem och är snäll”.

Det är en pjäs som i all sin korthet om en dryg timma bjuder på många lager. Man kan dessutom äta till.

”Förlåt.Förlåt.”, Matsalen, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 oktober 2025. Spelas 13, 14, 20 och 21 oktober.

Manus: Tinna Ingelstam.

Regiöga: Emelie Strandberg.

Kompositör och musiker: Mikael Backegårdh.

I rollerna: Åsa Gustafsson (Anki, Nina och Mannen) och Tinna Ingelstam (Ulla, Charlotte och Kvinnan)

Starkt och kort men typiskt Lugn

Posted on oktober 12 av Kai Martin

Teater:

SILVER STAR

I en knapp koncentrerad timme till musik av Cure möts generationer; Alfhild och Camilla. Camilla, i Beata Hedmans skört starka gestaltning, en ung kvinna runt 15 år som rymt hemifrån. Men i allt kan hon inte rymma ifrån sig själv. I oasen av en park finns några bänkar där hon strandat. Det är där hon möter den äldre, Alfhild ( tryggt och erfaret spelade av Marie Delleskog), som lyssnar på den förtvivlan som strömmar i en monolog ur den unga kvinnan. Hon som inte vill bli lyssnad på blir det ändå. Ur isolering uppstår ett samtal. Ur dialogen kommer så en förståelse och ett samförstånd.

Är Alfhild och Camilla samma personer? Möter den yngre den äldre för att lindra smärtan och öka förståelsen för livet och livets oväsentligheter och tomhet? Känner de varandra sedan innan?

Nej, Kristina Lugns text bjuder inte in till några förklaringar. Hennes underfundiga pjäs radar upp lek med ord och meningar. Gör försiktig humor av en emotjejs förtvivlan och allvar av hennes längtan efter den pappa hon aldrig har haft. Hennes uppgörelse med den ensamstående mamman, som inte orkar med sin dotter, men älskar henne över allt annat. Detta mot Alfhild, som rymt sitt hem, flytt soffan som ändå aldrig kommer sakna henne. Här ekar ensamheten hård och kall.

Jo, det är en kort, intensiv, drabbande pjäs där the Cures musik – låtarna ”Lovesong” och ”Pictures of you” från albumet ”Disintegration” och ”A letter to Elise” och ”High” från ”Wish” – blir upplyftande, vacker depprock. Ett självklart soundtrack till stämningarna inom- och utombords i ”Silver Star”.

Regissör Mattias Nordkvist har återigen (han regisserade finfina ”En alldeles särskild dag” på Lilla scen, som spelade för någon månad sedan – läs här!) hittat rätt ton. Nu i detta känslosamma duellspel. Han har också skapat den sparsmakade scenografin till föreställningen. Enkel, men effektiv. Och när fick man senast se en knallert på en svensk scen?

”Silver Star” berör, roar och värmer.

”Silver Star”, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 oktober 2025. Spelas till och med 25 oktober.

Av: Kristina Lugn.

Regi, scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist.

Maskdesign: Elin Bergström.

Ljusdesign: Nicklas Jörgner.

I rollerna: Marie Delleskog (Alfhild) och Beata Hedman (Camilla).

I föreställningen hörs the Cures låtar ”Lovesong”, ”Pictures of you”, ”A letter to Elise” och ”High” från albumen ”Disintegration” (1989) ”Wish” (1992).