Teater:

DEN LILLA SVARTA

Låt mig vara tydlig. Titeln ”Den lilla svarta” är inte kopplat till Coco Chanels (1883–1971)snart hundraåriga Petite robe noire, den elegant avskalade klädstilen i svart för kvinnor till vårdad vardag som fest. Nej, det här är titeln på dramatikern Hanna Haags pjäs, som nu har haft sin urpremiär på intima Hagateatern.

Hanna Haag rör sig här med stil och finess i samma domäner som Sonja Åkesson, Kristina Lugn eller Lina Ekdahl. Finurliga, vardagsnära texter som filosoferar kring existentiella frågor – inte sällan utan humor.

På scen Ylva Nilsson, som den lilla svarta, och Helena Gezelius, den långa, trygga, utmanande röda. Hon som också, som musiker och sångare, sätter groove till föreställningen med finfin musik av Lotta Wenglén.

De kommer in som kontraster. Den ena alltså lång och röd, den andra kort och svart. Rymliga byxor och bylsig, stickliknande tröja på Helena Gezelius. En kroppsnära, fotvid klänning (med listiga hål mellan midja och ärmar) på Yla Nilsson. Båda i matchande turbaner, som kan vara en elegant koppling till danska, ikoniska författaren Suzanne Brøgger. Hon som med sina självbiografiska romaner om sex och frihetslängtan fördömt äktenskapet, men paradoxalt ändå ingått i ett (med Keld Zeruneith sedan 1991).

Jo, kostymdesigner Heiddi Saikkonen har definitivt satt sin signatur på karaktärerna. Det har hon också gjort de fem konkava speglarna och det röda scenrummet. Avskalat, stilrent och mycket effektivt för skådespelarna att jobba med och emot.

Det är Ylva Nilssons den lilla svarta som är i centrum. Helena Gezelius tjänar mycket som en sidekick, men är också så mycket mer. Motorn som startar Yla Nilsson med utmanande frågor, påstående och ifrågasättande. Musikern som briserar i en powerballad av Céline Dion (”It’s all coming back to me now”).

Men det är, under denna dryga timmen långa föreställningen, alltså fullt fokus på den lilla svarta. Och så Ylva Nilsson excellerar. Hon slukar texten, tuggar den, förvandlar varje bokstav, stavelse och mening till sin. Hon som rör sig från det lilla barnet där beröringen är så viktig för bekräftelse, för att sedan skickas ut på en resa från ung till vuxen. En färd där tryggheten förvandlas till tvivel och en undran vem man är och hur man ska vara i relation till andra. Hur man ska bli ihop med någon. Hur man som människa prövar sig fram, begår misstag, längtar, gör slut, blir svartsjuk för att längta igen.

Ja, ”Den lilla svarta” är på sätt och vis en anspråkslös pjäs om livet och livets skeenden i det lilla. Men med sin filosofiska touch blir den så mycket större. När även humorn är adderad till funderingarna fångar pjäsen så mycket mer.

Det här är i det lilla en stor fullträff på Hagateatern.

”Den lilla svarta”, Hagateatern, Göteborg. Premiär 3 oktober 2025. Spelas till och med 1 november.

Manus: Hanna Haag

Regissör: Sara Klingvall

Scenograf och kostymdesigner: Heidi Saikkonen

Maskdesigner: Anna Lilja och Miranda Kull Sandin

Komposition och arrangemang: Lotta Wenglén

Ljusdesign: Max Mitle

På scen: Ylva Nilsson (skådespelare) och Helena Gezelius (skådespelare & musiker)

Föreställningstekniker: Amanda Nord och Hanna Östergren Regiass och sufflör: Elsa Breitfeld Tafvelin

Skräddare: Frida Hallin

Snickare: Krister Nylander

Teater:

COMMUNION

Lars Norén må ha varit färdig med livet när han klev ur tiden 26 januari 2021. När han avled ska det ha legat tre pjäser på hans skrivbord (det sägs finns hundratals till i hans arkiv). En av dem med den märkliga engelska titeln ”Communion” (gemenskap). Den har Göteborgs stadsteater fångat upp genom regissör Eva Dahlmans händer.

Knappt hinner man sätta sig i salongen och mörkret har släckts förrän Beatles flammande hårdrocksexplosion ”Helter skelter” – från det så kallade ”The white album” – dånar i högtalarna. Lika hastigt tar det slut för att vi plötsligt bländas av ett starkt vitt ljus. Välkommen till aftonens föreställning. Välkommen till en av flera kraftiga och, ja, skrämmande överraskningar. För i ”Communion” råder emellanåt rena Halloween, men utan bus eller godis.

Scenen är en institution för människor med mental ohälsa; schizofreni, tvångstankar, demens. Allt balanserat på gränsen till normalitet för att emellanåt, mycket skickligt, implodera eller explodera.

Det är ett slags ”Gökboet” men utan rebellen McMurphy eller, för all del, en övervakande syster Ratched. I stort sett är detta vårdhem för psykiskt sjuka i avsaknad av vårdare.

De sju patienter är lämnade åt sig själva och sina psykoser. Oftast lugnt samtalande sinsemellan, men öppnas sjukdomen i all sin styrka helt oförblommerat. Det bjuder på sina kraftfulla sensationer skickligt hanterat av skådespelarna.

Samtliga har sina egna kynnen. Karin de Frumeries läkare som är avskalat nervig i sin psykos. Hon som i en centrifug av känslor ständigt tumlar runt högt och lågt i en plågsamt stark roll. Likaså med Hannes Alin (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö), som gör sin unge schizofrene man med stor trovärdighet. Det äldre gardet – Jessica Zandén, Philip Zandén och Steve Kratz – hanterar sina roller med skrämmande närvaro i allt från mimik till motorik i tvära känslostark kast. Klara Zimmergren, som kommit in i pjäsen sent, landar även hon med skicklighet sin karaktär, precis som Fredrik Evers. Båda i roller som är balanserande nära normalitet, vilket förstås är bedrägligt.

Ashkan Ghods är läkarens man, kommer alltså in utifrån. Men hur ska han förstå sin hustru, som bär på ett rent helvete av känslor inombords med falska anklagelser och furiöst hat…? Saker han inte ser. Inte begriper.

Jo, de sju patienterna har sin gemenskap och förstår på något sätt varandra. Dagarna går, samtalen består och utbrotten i ett vårdhemmets vardag.

Mörkermannen Lars Norén kan ju människans innersta svärta, kan de psykologiska skiftningarna och dramatik. Här flödar scenen i ljus, kläderna är i vitt, beige eller grått, som i trots av regissör Eva Dahlman. Ibland med något slags humor, som för att förlösa publiken från den emellanåt klaustrofobiska känslan.

För här kikar patienterna ut eller har kontakt med utsidan. Något som sägs ske på en parkering (Klara Zimmergrens roll), genom ett spontanköp via nätet av en exklusiv kavaj eller dyr soffa (Philip Zandéns karaktär) eller via Facetime (Karin de Frumeries läkare) eller något inväntande besök från någon släkting (Steve Kratz).

Men samtliga är, trots drömmar om att komma ut, fjättrade inom institutionens fyra, vita väggar.

Jo, det är en känslostark pjäs om 45 x 45 minuter. En tid, som framför allt i den andra akten sveper iväg i all hast.

Den är skickligt spelad, intressant iscensatt med sin avskalade scenografi. Men…

I pjäsen refereras till Fältöversten (köpcentrum vid Karlaplan i Stockholm) och sommarboendet med att åka ner till Gotland. Elegant hade varit att låta Göteborg vara utgångspunkten, det vill säga att nämna Femman eller Frölunda torg respektive upp till Tjörn eller Orust. Allt för att invagga publiken i en lokal prägel. Men… det är en randanmärkning, om än att den skaver. Jag tror inte Lars Norén hade roterat i sin grav över ändringarna.

Så, inledningen skedde med Beatles ”Helter skelter”. Avslutning till Bob Dylans ”Let it be me”. Som för att lindra sinnena en smula. Och vi kan gå ut i det fria.

”Communion”, Göteborgs stadsteater, Studion. Urpremiär 26 september 2025. Spelas till och med 29 november. Denna recension baserad på föreställningen 2 oktober.

Av: Lars Norén.

Regi: Eva Dahlman.

Scenografi och kostym: Richard Andersson.

Ljusdesign: William Wenner.

Videodesign: Ludde Falk.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

I rollerna. Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Klara Zimmergren, Jessica Zandén, Philip Zandén, Steve Kratz, Ashkan Ghods och Hannes Alin.

Teater:

KATT PÅ HETT PLÅTTAK

Fram till 1979 framstod , enligt svensk medicinska klassificeringen, som en psykisk störning. Visst, sexuellt samröre mellan vuxna personer var legaliserat redan 1944. Men skammen över samkönad kärlek levde kvar. In på 80-talet fick svenska homosexuella allt större rättigheter, men aids-vågen skapade moralpanik hos allmänheten (för att inte tala om desperationen och rädslan i de queera kretsarna). In bit in på millenniet växte gayrörelsen. Det blev lättare att andas och möjlighet till registrerat partnerskap (1995) bäddade också för rättigheterna till samkönadadoption (2003) och samkönat äktenskap (2009).

Bögknackningarnas tid från 80- och 90-tal var – i stort sett förbi. Men… med pandemin har ultrakonservativa flyttat fram sina positioner. Att leva som homosexuell – eller inom någon av de andra som inkluderar sig under samlingsnamnet HBTQ(I)+ – är plötsligt inte längre en självklarhet i Sverige.

Märkligt nog inte heller för kvinnor, där feminismen tagit kliv tillbaka. I Sverige och internationellt. ”Avvisa feminismen. Underordna dig din man, Taylor. Du bestämmer inte.” Citat från nyss mördade, amerikanske influencern Charlie Kirk, som också hävdat att ”Abort är värre än förintelsen”.

Amerikanske dramatikern Tennessee Williams (1911–1983) hade premiär på sin pjäs ”Katt på hett plåttak” i mars 1955 på Broadway. Ett halvår senare hade den svensk premiär på Göteborgs stadsteater (med författaren i salongen). 70 år senare, nära nog exakt, spelas den åter på Stadsteaterns stora scen. Sunil Munshi regisserar och har skapat en eldfängd, intensiv föreställning som omfamnar just frågeställningen om man får älska den man vill.

Visst, homosexualitet är denna pjäs ett spörsmål som löper som en katt kring en het gröt. Den är outtalad. Här krackelerar respekt och, framför allt, kärleken mellan makar. I äktenskap som vittrar sönder inom familjen Pollitt, den rika familjen som styrs av pappa Pollitt (Dag Malmberg) som patriark av den gamla stammen, är det destruktivitet i utförslöpa.

Han är sjuk, men vägrar tro det. Yngste sonen Brick, favoriten, (Jesper Söderblom) kliver med raska steg in i alkoholism på grund av sin vän (älskare) Skipper, som nyligen tagit sitt liv. Bricks hustru söker desperat kärleken hos sin man, men finner den obesvarad. Mamma Pollitt (Carina M Johansson) vill vara kittet i familjen, men lyckas dåligt. Äldste sonen, advokaten, Cooper (Johannes Lindkvist) och hans fertila hustru (Maria Salomaa) – de har fem barn med ett sjätte på väg – vill vara perfekta, men positionerar sig egentligen för det kommande arvet.

Jo, det är en intrig som vibrerar. Men här bor också farsen nära dramat. Det är hastiga entréer och sortier. Svärtade repliker, som inte kan låtas bli att bjuda på en skämtsam, brutal knorr. Eller en lustig pastor (Martin Berggren) som blir berusad, förvirrad och kräks (rollen finns inte med i originalsättningen), som en komikens spindoctor.

Nu förtar inte detta pjäsens glödande dramatik. Inramat av en snillrikt enkel scenografi (signerad Jens Sethzman) möts man i salongen av en art deco-ram, ett podiet med en schäslong, en drinkvagn, några stolar och hyllor. Sparsmakat och elegant smart där spelet mellan skådespelarna får ta plats.

Det sker med emfas från start. Caroline Söderström är fullkomligt bländande som Maggie, fattigflickan som gift upp sig tack vare sin slående skönhet. Hon är rapp i munnen och med en svada som är flödande. Hennes entréreplik varar i minuter och hon levererar allt med känslosamhet och dynamik. På en gång är hon sårbar och stark, desperat och lugnt analyserande. Hennes make Brick görs av Jesper Söderblom, som legat i på gymet i sommar. Herregud, sällan har väl Stadsteatern skådat en liknande hunk i Mark Spitz-skolan med tvättbräda, svällande muskler och en elegant mustasch. Han är sluten, bitter och, alltså, hårt drickande. Han dricker till han får sitt ”klick” och det dröjer. Han, den förre elitidrottaren och sportkommentatorn, bär på dubbla smärtor; en bruten fot och ett brustet hjärta. Att älska sin hustru är bara en konstruktion, ett resonemang. Hon vill ha barn. Han vill det inte. Paret är smärtsamma mil ifrån varandra. Men ingen vill skiljas. Jesper Söderblom spelar med återhållsam lidelse, som emellanåt brister i gap, skrik och fysisk attack.

Dan Malmbergs patriark spelas med högburet arrogans, som någon som blivit friskförklarad och tar sig fortsatt an livet som härskare, men också inser att han nog trots allt är dödligt sjuk. Han är konstant giftig mot sin hustru. Något hans älskade, yngste son ärvt av sin far. Mamma Pollitt hukar under slagen, men balanserar allt på ett sätt som bara Carina M Johansson kan göra; en mor som gullar och skyddar sin lille pojk, som ömt förmanar honom att inte dricka, men förlåter honom för att han gör det. Hon och hennes make längtar efter yngsta paret Pollitts barn. Men får vänta. Som Maggie.

Cooper hålls i strama tyglar. Johannes Lindkvist gör sin roll prudentligt. Vill desperat vara sina föräldrar till lags, vara den duktiga sonen och förfäras av sin brors brist på karaktär. Maria Salomaas Mae Pollitt är så som Charlie Kirk önskade att kvinnor ska vara. Men tar också position i maktkriget mot Maggie.

Det är rasande bra skådespel av en driven ensemble. En scen i andra akten, där Brick i bakgrunden ömsint sjunger Beach Boys ”God only knows” i ett enkelt ackompanjemang, blir en både smärtsam och desperat paus. Allt stannar upp. Håller flämtande andan och kommer ifrån det högoktaniga, eldfängda och intensiva spelet mellan de andra karaktärerna. Men bara för en stund. I ”Katt på hett plåttak” finns inga vinnare. Känslostormarna fortsätter vina och håller den förtärande branden vid liv.

Stadsteaterns start på säsongen har börjat bra.

”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater, stora scenen. Premiär 19 september 2025. Spelas till och med 29 november.

Manus: Tennessee Williams.

Översättning: Jacob Hirdwall och Björn Mellander.

Regi: Sunil Munshi.

Scenografi och ljusdesign: Jens Sethzman.

Kostymdesign: Ann Bonander Looft.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Martin Berggren (Pastorn), Caroline Söderström (Maggie Pollitt), Jesper Söderblom (Brick Pollitt), Carina M Johansson (mamma Pollitt), Dag Malmberg (pappa Pollitt), Johannes Lindkvist (Cooper Pollitt) och Maria Salomaa (Mae Pollitt).

Teater:

DJUPET

Som Bibelns skapelseberättelse börjar allt ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ‘Varde ljus’; och det vart ljus.” Men i Backa teaters uppsättning av nyskrivna pjäsen ”Djupet” (från åldrarna tio år och uppåt) dröjer man sig kvar i djupet. Där ibland det okända, det outforskade, med ett djur- och fiskliv som människor vet lite om, men som vi ändå påverkar med utsläpp och nedskräpning.

Inledningen står i en bjärt kontrast till barn som rusar runt fyllda av lek. Men deras fokus är beundransvärt när ljuset släcks och tystnaden och mörkret får tala. För djupt, djupt nere i våra oceaner härskar tystnaden – och mörkret.

Så släpps vi in till undervattensvärlden med olika slags havsdjur fantasifull kreerade med Katrin Linds masker och Lisa Berkert Wallards kostymer. Som vore skådespelarna hämtade från Jens S Jensens klassiska bilder från Hammarkullens 70-tal, men år senare. Jeans, hårdrock-tischor som smiter över mage och bröst, långt hår…

Inte en knyst hörs när ensemblen gör sin koreograferade rörelser. Det varar utmanande länge, men Backa teater vet hur man fångar sin unga publik och den blir snart belönad.

Snart börjar fiskarna prata. Förvrängda röster som om de endast in helium. Sedan brister det. För ”Djupet” bjuder också på mängder av musik. Sångnummer som framförs så att var och en får sin stund i det dunkla strålkastarljuset. Allt från Ringo Starrs bidrag ”Octopus’s Garden” från Beatles album ”Abbey Road” till Dios ”Holy diver” och Céline Dions paradnummer ”My heart will go on” från storfilmen ”Titanic”. Ja, också Gyllen Tiders ”Gå och fiska” i en houseversion och Billie Eilishs ”Ocean eyes”, med flera.

Det dröjer inte länge förrän publiken är på tårna. Allsången drar igång med taktfast handklapp och dans. Det blir en teaterfest med extra allt för unga och gamla.

Men ”Djupet” är ju så mycket mer än en pjäs kryddat med musik och sång, som vore det kalas. Under ytan ser man plastpåsar singla ner, ett oljefat ligger på botten, människorna kommer emellanåt ned med sina undervattensfarkoster med starka strålkastare som bländar skoningslös i mörkret.

Vad ska djuren med detta…?

Sista repliken lyder ”Kan vi inte bara få bli lämnade ifred” är tydlig. Men vi vet ju att så inte är fallet.

”Djupet” är paradoxalt nog en medryckande föreställning med en engagerad ensemble, som leker fram allvaret. Men jag kan också känna att allvaret i budskapet är för lättviktigt. Havet som för alla är en sådan självklarhet för bad, segling, transporter och fiske är hårt drabbat av människors nedskräpning och rovfiske. Tyvärr ligger djupet i vad som behöver sägas bara på ytan i föreställningen.

Kanske är det uppdraget för barnens pedagoger och lärare att ta ämnet vidare. Men jag skulle, å andra sidan, vilja ha fått bättre napp på plats. Det är ”Djupet” och havet värt.

”Djupet”, Backa teater, premiär 19 september 2025. Spelas till och med 10 december.

Regi: Najda Hjorton.

Manus: En kollektivs skapad föreställning efter en idé av Nadja Hjorton och Lisa Berkert Wallard.

Scenografi och kostymdesign: Lisa Berkert Wallard.

Maskdesign: Katrin Lind.

Ljusdesign: Bella Oldenqvist.

Ljuddesign: Jesper Lindell.

Musikarrangemang: Backa teaters musiker.

På scen: Marta Andersson-Larson, Tuva Börgö, Daniel Ekborg (också musiker: gitarr och piano), Ylva Gallon, Alexander Gustavsson, Jonas Redig (också musiker: bas), Julia Scahhauer (också musiker: trummor och fiol) och Kjell Wilhelmsen.

Låtlista:

1. The blue planet (Hans Zimmer, Jacob Shea, David Fleming)
2. Octopus’s Garden (Beatles)
3. Andas in andas ut (Thomas Stenström)
4. Genom eld & vatten (Sarek)
5. Holy diver (Dio)
6. Drunken sailor (traditionell)
7. My heart will go on (Céline Dion)
8. Gå & fiska! (Gyllene Tider)
9. Ocean eyes (Billie Eilish)

Teater:

JUKEBOX GBG

Iden från franska konceptet L’Éncyklopédie de la Parole, med start 2007, är ju inte annorlunda eller nytt mot vad andra har gjort tidigare. Att lägga örat mot marken, lyssna ivrigt på någons konversation på ett kafé eller i en tågkupé, eller hos ölgubbarna på någon sunkrestaurang. GP:s utmärkte krönikör Kristian Wedel gör det och kan av några förflugna meningar avhört under en lunch bygga en hel text. Maria Möller, den skönsjungande imitatören har gjort det med fördel av tonårsflickors ordduellerande på t-banan. Flera ståuppare lyssnar in sig för att spinna något skämt på vad de hört på stan, så där i förbifarten.

Men med L’Éncyklopédie de la Paroles idé tas ett ytterligare kliv och ett listigt sådant. När Folkteatern bjuds in till detta och gör en urpremiär på svenskmark blir det ”Jukebox Gbg”. 27 punkter finns i ett program placerat på varje stolsitts. Det är upp till publiken vilket nummer som ska spelas och den är inte nödbedd. Från tandläkarbesöket ”En inflammatorisk process” till ”Plattan i mattan” – Christian Olssons radioreferat från OS i Tokyo då ryttarlandslaget tog guld.–, från ”Jag gör det här för er” av en meningslös Youtuber till ”Tidvis regn”, ett utsnitt från ”Sjörapporten”.

De sex skådespelarna har ett styvt jobb. Inte nog med att de bara haft en vecka på sig att spela in och arbeta med materialet. De har endast haft ytterligare en vecka på sig att repa in texterna. Men det görs med glädje, briljans, fyndighet, humor och elegans.

Allt sker i rasande fart. För inte bara skådespelarna upprätthåller tempot utan även publiken, som rask är på noterna med vad man vill ha från jukeboxen.

Under 45 minuter pumpar Adam Axelsson, Kristina Brändén Whitaker, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wirée ut texterna. Och allt är väl instuderat, som ett partitur, hur förlagan/förlagorna har låtit i tempo, frasering, modulering och dialekt. Skickligt.

Ibland görs det tillsammans, ibland ensam, någon gång som duo, etc… Allt sker efter vad varje enskilt nummer kräver.

Tove Wiréen och Malin Morgan är utsökt pricksäkra som tanterna i koloniträdgården som killgissar på grödorna samtidigt som de socialiserar sig med sina grannar i området. Lite som Alfhild och Ortrud, ni vet Agneta Danielssons och Med Reventbergs härliga Göteborgskärringar från Kurt Olssons kabaretprogram. Adam Axelsson är strålande som den frireligiöse vigselförättaren där han använder ett kroppsspråk som helt motsäger det som orden förtäljer. Kristina Brändén Whitaker och Ludvig Stynsberg kallpratar om Way out West, ett samtal i en bil som på scen istället blir att hon rider på honom. Ludvig Stynsberg gör rap av en kommunpolitikers rappakalja till tal…

Låter det knäppt…? Ja, det är det. Men oerhört roligt och med stor igenkänningsfaktor. Det blir ett slags spegling av vardagssamtal, ord för ord, där mycket är avslöjande meningslöst, men ändå ger ett sammanhang. ”Jukebox Gbg” bjuder på en bra start för Folkteatern den här säsongen.

”Jukebox Gbg”, Folkteatern, Göteborg. Urpremiär 26 augusti 2025. Spelas till och med 6 september.

Koncept: L’Éncyklopédie de la Parole.

Konstnärligt koncept: Élise Simonet.

Regissör: Joris Lacoste.

Dramaturg: Matilda Klamas.

Ljudtekniker: Viktoria Ottosson.

Belysningsmästare: Alice Erzmoneit.

På scen: Adam Axelsson, Kristina Brändén Whitaker, Karin Lycke, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wiréen.