Teater | kaimartinblog

En hyllning till Karin Boye – ett hurra till fantasin

Teater:

TRÄDET UNDER JORDEN

Ur boken ”Trädet under jorden” av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander har Göteborgs Dramatiska Teater med Cecilia Milocco som regissör gjort någonting alldeles fantastiskt. En fantasifull uppsättning som kittlar och berusar, som utmanar och leker, som vågar spela på strängar mellan allvarets djup och det naiva hur ett barns perspektiv.

Med Carina Backmans skickligt gjorda scenbild skapas ”barnteater” – pjäsen är från åtta år och uppåt – som skickligt förenar skuggspel med pantomim och skådespel med spännande ljussättning. Emellanåt är det bara är en ficklampa som spelar runt i det trånga scenrummet. Allt som en laterna magica, som bjuder in i fantasins värld.

Rekvisitan är enkel, några stolar, ett bord, skira, genomskinliga tyger som inledningsvis formar ett hus där vi ser in i ett vardagsrum, en matsal, ett kök… runt bordet sitter en åttaårig Karin Boye (Karin Lycke) med sina föräldrar (Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind). Det pendlar mellan kärleksfullhet och dramatik, men en mor som är labil och, måhända, benägen och en far som lättjefullt ägnar sig åt sagor istället för verkligheten.

Tygerna kläs av ”huset” och blir segel på ett skepp, eller draperingar för något helt annat. Det är hela tiden ett aldrig sinande flöde av möjligheter.

Ur allt bjuds det på en hisnande resa genom tid och rum, verklighet och dröm, som en hyllning till Karin Boye, men kanske främst som ett stort hurra till fantasin.

Karin Lycke är lysande som den trevande flickan Karin Boye, hon som rids av sagorna så starkt att de blir till hennes verklighet. Få kan spela så skör och stark som hon. Hanna Ullerstam är lika bländande genom sina roller, där varje karaktär får ta plats och får sina schatteringar. Så Erik Åkerlind som den ömsinte fadern som ömsar skinn för att kliva in i sina andra karaktärer närmast sömlöst.

Med Jacki Románs musik, scenografins starka effekter och skådespelarnas spel skapas storartad, smart och kittlande teater i det lilla formatet på Göteborgs Dramatiska Teater.

”Trädet under jorden”, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 11 april. En föreställning på cirka en timme och för barn från åtta år och uppåt.

Manus: Kristina Sigunsdotter baserad på boken med samma namn av Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander.

Regi: Cecilia Milocco.

Scenbild: Carina Backman.

Musik/teknik: Jacki Román.

I rollerna: Karin Lycke (Karin Boye), Hanna Ullerstam (mor, kammarjungfru, prinsessa med mera) och Erik Åkerlind (far, spågumma, kapten, militär med mera).

Brittiskt white trash-bröllop viger fars med dramatik

Posted on februari 14 av Kai Martin

Teater:

TILL STJÄRNORNA FALLER NER

Storbritannien har, som kanske de flesta europeiska länderna, genomgått en identitetskris. För britterna starkast under Thatcherregimen med stark privatisering och nedläggning av oändligt många kolgruvor i norra England. Såren från gruvorna ligger fortfarande öppna i såväl landskap som själar och identiteter. Det är just här som Beth Steel pjäs ”Till stjärnorna faller ner” (2024) landar. Pjäsen som på kort tid farit genom Europa med succé i följet och som nu har fått Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater.

Det är en pjäs som spinner sina intriger väl. Mellan syskonkärlek och -rivalitet. I sorgen efter den bortgångna modern/makan. Eller mellan förbjuden kärlek och svartsjuka. I lyckan inför det stundande bröllopet mellan Sylvia (Josefin Neldén) och Marek (Ashkan Ghods ) där främlingsfientligheten visar sitt fula tryne. Eller de eviga trätoämnet mellan den strejkande brodern Peter (Johan Lindgren) och svartfoten Tony (Lars Väringer).

Manuset är rappt och roligt utan att förlora sitt allvar. Lisa Lindgren som syster Hazel är dräpande i sina vassa repliker och är strålande som en white trash-queen fylld av självförtroende och brist på detsamma i ett och samma andetag. Josefin Neldén sköra Sylvia är spelad med ackuratess. Hon som är så fenomenal med sina ansiktsuttryck (få kan spela med miner som hon) på film når ut hela vägen här. Så skickligt. Hon, den yngsta systern, har funnit lyckan i den ambitiöse polacken Marek – han som har jobb och som trotsat motgångar i sitt nya hemland med stolthet och glatt humör. Så Jessica Liedbergs Maggie, systern som flyttat/flytt från familjen, från jobb, från staden för något annat okänt. Jessica Liedberg spelar henne starkt i skiftningar från nervöst, försagd, tvekande till lycklig och tillbaka igen. Till detta Anna Bjelkeruds Carol, den avlidna mammans bästa vän och som något av en moster i familjen. En praktroll som Anna Bjelkerud förvandlar sin sin med full kraft i form av humor och dramatik.

Det är överhuvudtaget kvinnornas tillställning det här. Inte för att männen är staffagefigurer i pjäsen, men för att de främst är fyrkantiga i sina karaktärer och också spelas så och för att kvinnornas roller är oändligt mycket mer mångfacetterade. Det är ju också kring deras relationer sins emellan och mot sin män/fäder det mesta utspelar sig inför bröllopet och under detsamma med tillhörande bordssittning och blöta fest all inclusive.

Beth Steel förenar elegant brittisk fars, som av Ray Cooney, med filmare som Mike Leigh och Peter Cattaneo (”Allt eller inget”) med faiblesse för brittisk arbetarperspektiv. Lägg till dramatik av en Eugene O’Neill eller Lars Norén och ni har en sevärd och underhållande, roande och drabbande ”Tills stjärnorna faller ner”.

”Tills stjärnorna faller ner”, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 23 januari 2026. Spelas till och med 21 mars. Denna recension baserad på föreställningen 12 februari, som även spelades in för SVT:s räkning med sändning senare i höst.

Av: Beth Steel, översättning Louise Amble-Næss.

Regi och bearbetning: Stefan Larsson.

Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Tova Östman.

I rollerna: Anna Bjelkerud (Carol), Ashkan Ghods (Marek), Astrid Gislason (Leanne), Johan Gry (John), Johan Karlberg (Peter – gift med Carol, bror till Tony), Jessica Liedberg (Maggie), Lisa Lindgren (Hazel – mamma till Leanne och Sarah, gift med John), Josefin Neldén (Sylvia), Lars Väringer (Tony – pappa till Maggie, Hazel och Sylvia) och Allie Brehmer/Alma Milocco Tamm (Sarah).

Annika Andersson firar dubbelt jubileum med att leva sin dröm

Posted on februari 10 av Kai Martin

I sommar firar Annika Andersson jubileum på Vallarna. Då spelar hon i ”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”.

Det är då 30 år sedan sommarunderhållningen på Vallarna startade med Annika Andersson i en av huvudrollerna. Dessutom är det i år 40 år sedan som hon för första gången stod på scen.

–Herregud. Det har jag glömt. Tack för att du påminde mig, säger hon.

Jubilerar. Med buskisen ”Saltstänk och smuggelsprit” 30-årsjubilerar sommarunderhållning på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Då som nu med Jojje Jönsson och Annika Andersson i huvudrollerna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Sommaren 1996 var Annika Andersson en i ensemblen som kickade igång underhållningen på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Efter att Stefan (Gerhardsson) och Krister (Classon) turnerat runt med sin ”Sommarbuskis” ville den underhållande duon ha en fast scen. Med ”Hemlighuset” startades en tradition som har blivit en publiksuccé sedan dess. Den då 28-åriga Annika Andersson hade de haft koll på sedan ett tag. Hon som tio år tidigare hade gjort sin scendebut då hennes far Tore Wallnedal satte upp nyårsrevy hemma i Mårdaklev i sydvästra Västergötland. I orkestern då…? Ja, Stefan och Krister.

Så när Vallarna firar 30-årsjubileum i sommar gör Annika Andersson det med, men också som 40-årig scenartist.

– Det har jag inte tänkt på. Det är för väl att du håller reda på det, säger hon när vi pratas vid per telefon mitt under spännande OS-tävlingar.

Vem var du 1986?

– Jag var helt obekymrad. Jag var lätt i huvudet, glad och positiv, inte det minsta orolig, så som man blir då man har familj.

Och 1996?

– Svintung, skrattar hon.

– Då hade jag fått tre barn. Eller, jag var gravid med Alex, som kom lite senare i februari 1996. Det var ju det jag hade drömt om, en familj. Det var ju inte att jag skulle stå på en scen och underhålla, förklarar hon

Hon erkänner att hon fortfarande är förvånad över den utveckling som livet har tagit sig, där hon 2026 tillhör favoriterna bland komiker i Sverige.

– Hade någon för 30 år sedan sagt att jag skulle sitta här och skriva manus till en föreställning på Vallarna… nej, det fanns inte på kartan. Inte heller att jag skulle stå på scen, förklarar hon.

Men tillsammans med regissör Pär Nymark är hon manusförfattare till sommarens uppsättning: ”Saltstänk och smuggelsprit” med underrubriken ”en dôkul badbuskis”.

–Nu ska vi bara få fram ett bra manus. Alltså det där sista som krävs, säger Annika Andersson och förklarar att de har tre månader på sig innan repetitionerna börjar.

– Ja, det är inte utan att vi har förväntningar på oss.

Me störst förväntningar antar jag att ni har på er själva?

– Jo, så är det. Vi vet ju dessutom att det är ett väldigt bra gäng som vi jobbar med, där alla kommer att bidra till att det där lilla extra kommer att fungera. Det är också väldigt skönt att jobba med Pär Nymark. Vi drar åt samma håll, men har är mer strukturerad än vad jag är, som är mer hejkon bacon.

Underhållit i 40 år. Annika Andersson lever i sin dröm – dels som underhållare på scen, dels som mamma till en familj om fyra barn, där hon nu har blivit mormor. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

2024 och 2025 underhöll Annika Andersson med sönerna Carl-Oscar och Alexander Korenado för en förtjust publik på Arena Varberg med ”Paraden” – ett slags nyårsrevy med nyskrivna nummer och musik.

I år blev det ingenting – var orsaken att du höll på med ”Saltstänk och smuggelsprit”?

– Nej det berodde snarare på att Carl-Oscar har blivit pappa och att Alex snart ska bli det. Det var en tant från Varberg som undrade just varför det inte skulle bli något ”Paraden”, då hon fick svaret sa hon ”Kunde inte det ha väntat?”.

Det är ju inte att man undrar hur det har varit att delta i frukostar med familjen Korenado. Jag tänker mig att det är och har varit som hos familjen Marx med bröderna Harpo, Chico, Groucho, Herbert och Milton. Ett hela havet stormar av infall, hyss och kreativitet med en mamma som humoristiskt styr och ställer.

Annika Andersson erkänner att det är något ditåt.

– Men då barnen var små var det ju inte en lugn stund för då skulle alla iväg till någon aktivitet, som pingis eller fotboll. Men faktum är att de senaste åren har vi skapat mycket just kring köksbordet. Det var så ”Paraden” kom till och jag kan dra mig till minnes just varje händelse vi hade som gett ett nummer, förklarar hon som bäst trivs med att vara i ett sammanhang.

– Jag är ingen ensamperson och det är därför jag inte kör någon ståupp. Jag skriver inte heller själv, utan vill göra det med andra. Som nu. Jag tycker det är känsligt med humor och vill gärna jobba tillsammans för att få det bästa resultatet.

I sommar delar du inte bara på ansvaret som manusförfattare utan är också en del av ensemblen och står på scen. Var det självklart?

– Ja, dels för 30-årsjubileet, men också för att Mikael Riesebeck och jag kör Rut och Ragnar. Det är första gången som paret kommer ingå i en pjäs, det ska bli spännande.

Rut och Ragnar är paret med mannen som pratar så att ingen, förutom hans hustru, förstår hon. En komisk duo sprungen ur Rut och Alvar, som Annika Andersson och Claes Månsson skapade för en massa år sedan.

– Rut och Ragnar uppstod under pandemin och vi vi körde dem ”Sommarbuskis” på Vallarna 2021.

Förutom Annika Andersson och Mikael Riesebeck finns Ewa Roos, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff, Helena Aspeflo och Jojje Jönsson med på scen. Den sistnämnde med sin populäre karaktär, brevbäraren Dag-Otto.

– Det var givet att han skulle vara med. Det är ju trots allt 30-årsjubileum, Dag-Otto är så omtyckt och Jojje har varit med sedan starten.

Ja, nu är det bara han och du som är med sedan första uppsättningen. Är ni något av traditionsbärare…?

– Nej, jag tror att buskisen står över vilka som är med i den. Men jag är oerhört stolt över att få göra detta och att jag har fått vara med från början.

”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”, Vallarna, Falkenberg, premiär 28 juni 2026, spelas till och med 9 augusti.

Regi: Pär Nymark.

Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.

I rollerna: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Ewa Roos, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff och Helena Aspeflo.

Lekfull och utmanande ”Stolhet och fördom”

Posted on februari 8 av Kai Martin

Teater:

STOLTHET OCH FÖRDOM

**Glänser. Beata Hedman är strålande som ståndaktig, självständig, stolt och fördomsfull Lizzy Bennet. Foto: OLA KJELBYE**

Det måste sägas från start. Koreografin! Den som inleder ”Stolthet och fördom” med tissel och tasslet mellan de fyra systrarna Bennet – Lizzy, Jane, Mary och Lydia – i kittlande rörelse innan de klassiska raderna kommer som ekon. Lidia Wos koreografi lever vidare i hela föreställning, som för att behaga, som för att utmana, som för att förstärka. Det är alldeles underbart.

De inledande raderna…? Ja, ”Det är en allmän erkänd sanning, att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” bjuder in till Jane Austens (1775–1817) roman från 1813.

På samma vis som, exempelvis, William Shakespeare verk kan få relevans i nutid (som ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern just nu – läs här), får Jane Austens roman det. Britten Robert Shearmans adaption från 2000 från romanen har regissören Ragna Wei, senast på Stadsteatern med ”Monicas vals” 2023, gjort till sin. Det blir en lustfylld uppsättning fylld av hyss och med en flödande, humoristisk och smart text. Till det hennes favoritkompositör Chris Lancaster, cellisten som väl senast på svensk mark jobbade med henne på Folkteatern och ”Jane Eyre” 2019, som skapar skira melodier i ett vackert elektroniskt skimmer. Så scenografin som är enkel och öppen och ställer skådespelarna inför utmaningen att agera närmast hela pjäsen igenom på ett sluttande plan. Ja, Helga Bumsch har har också gjort en kongeniala kostymerna, som flörtar med tidigt 1800-tal, men som också är är placerade på ett gäng som lajvar sig tillbaka 200 år i tiden.

Det skulle kunna vara tramsigt och larvigt, men textens skärpa och skådespelarnas skickliga balansgång håller föreställningen i schack utan att spilla över till det banala. Det gör, till exempel, att Marie Delleskog (som hastigt och skickligt ersätter Carina M Johansson) just kan göra sin Lady Catherine de Bourgh så prålig och vulgär. Eller Lukas Feurst låta sin prudentliges Mr Coffins, ogenerat bli en Percy Nilegård. Allt skapas i ett balanserat sammanhang.

Historien om de fyra systrarna som Mrs Bennet (Marie Delleskog) inte annat än vill ska giftas rikt är långt mycket mer än en berättelse om dåtidens normer och konventioner. Systrarna är för det första olika i kynne och ”Lizzy” är den ståndaktiga, inte helt vackra, som ifrågasätter, utmanar och som bär på både stolhet och fördom. Detta i en tid där unga kvinnor i synnerhet skulle vara kyska, tysta och inordna sig formen för hur man skulle vara.

Beata Hedman klär i rollen. Hon, som senast gjorde den juvenila Camille (mot just Marie Dellskog) i Kristina Lugns ”Silver Star” på Lilla scenen på Stadsteatern i höstas, hittar balansen mellan självrespekt och ifrågasättande (både av sig själv och andra), mod och rädsla, ungdomligt oförstånd och ung vuxens klokskap. Hon utmanas under kort tid av flera kavaljerer, men attraheras av få. Stolt tackar hon nej, till moderns förtvivlan.

Istället blir det väninnan Charlotte Lucas (Ania Scheja) som fångas i tråkmånsen Mr Collins garn och förvandlas från levnadsglad till en devot hustru. Den tonårsbrusiga Lydia (fryntligt spelad av Omeýa Simbizi) vill ha soldater, för att de är spännande och snygga i sin uniformer. Så faller hon för den förföriske Mr Wickham (i ett roande porträtt av Morten Vang), mannen med tvivelaktigt rykte, och rymmer med honom. Den naiva Jane (Ellen Linder) blir försmådd av sin friare, den nya grannen Mr Bingley (Joel Möller) och går in i hjärtesorg.

Så hela tiden Mr Dancy, som stramt spelas av Christoffer Svensson, som är fyrkantig som ett kylskåp och lika romantisk som ett. Han som svämmar över av känslor för ”Lizzy”, som avfärdar honom av stolhet och fördom. Han som likt en skuggfigur inte försvinner ur bild eller handling, ur känslor eller i sitt hemliga uppdrag att ställa allt till rätta för den utsatta familjen Bennet. Den med den fromme patriarken Mr Bennet (nedtonad och humoristisk av Johan Friberg), som bara vill vattna sina blommor och få läsa sin bok; inte behöva strida för sina döttrars rätt att få gifta sig med vem de vill.

Jane Austens roman är en modig bok bortom kärleksbestyren, komiken och intrigerna. Just för att hon där och då har flyttat fram positionerna för vad en kvinna kunde, vågade och fick göra. Mycket har ju hänt för kvinnors rättigheter över de 200 åren. Men… Vi lever just nu i en på många sätt och vis märklig tid. Som bland annat där SD:s ordförande för ungdomsförbundet Ungsvenskarna i GP (20260206) lobbar för trenden med hemmafruar: ”Att skaffa stora familjer med många barn, kanske fyra–fem stycken. Jag hoppas att fler går in i relationer tidigare, gifter sig och skaffar familj. Att det inte finns några ekonomiska hinder eller andra hinder i samhället för att kunna ta sådana beslut.” Emanciaptionen är inte inne, lika lite som att läsa eller titta på nyheter. Jämlikheten får kämpa. Håll käften och var söt.

Sett med detta framför ögon blir ”Stolhet och fördom” på Stadsteatern en pjäs som inte bara roar elegant och skickligt utan också belyser en nutid på ett sluttande plan.

”Stolthet och fördom”, Göteborgs stadsteater, premiär 5 december 2025. Spelas till och med 28 februari. Denna recension baserad på föreställningen 7 februari.

Av: Robert Shearman efter Jane Austens roman.

Bearbetning: Ragna Wei.

Översättning: Anna Berg och Ragna Wei.

Scenografi och kostymdesign: Helga Bumsch.

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljusdesign: Carina Backman.

Musik: Chris Lancaster (som spelade live några föreställningar, därefter inspelat).

Ljuddesign: Dan Andersson och Karin Bloch-Jörgensen.

Koreografi: Lidia Wos.

På scen: Beata Hedman (Elizabeth ”Lizzy” Bennet), Oméya Simbizi (Lydiga Bennet), Ellen Linder (Jane Bennet/Anne de Bourgh), Joel Möller (Mary Bennet/Mr Bingley), Johan Friberg (Mr bennet/trumpetaren/hushållerska/Gregory), Marie Delleskog (Mrs bennet/lady Catherine de Bourgh – ersättare med kort varsel för Carin M Johansson), Christoffer Svensson (Mr Darcy), Morten Van (Mrs Lucas/Mr Wickham), Lukas Feurst (CarolineBingley/Mr Coffins) och Ania Scheja (Charlotte Lucas/Anne de Bourgh).

Poesi i rörelse – lek när allvar får plats i Shakespeares sonetter

Posted on februari 5 av Kai Martin

Teater:

SONETTER

Kenneth Kvarnströms känsla för rörelse är oomtvistad. Som en av Sveriges ledande koreografer kan han skapa tyngdlöshet och dramatik av det mest. Skickligt förenar han musik med motorik. Med ”Sonetter” på Studion på Stadsteatern förenar han dessutom text. Och då inte vilken text som helst, utan ett urval av William Shakespeares sonetter. Under en timme och en kvar skapas en lustfylld föreställning som omfamnar texternas allvar och lek, som får de sex aktörerna på scen att utmana både sig själva och sonetterna. De är överraskande, underhållande, fascinerande och uppslukande.

Jonas Nordberg är väl i förstone ingen skådespelare, men en desto säkrare lutspelare. En i sammanhanget inte oväsentlig uppgift. Han trakterar instrumenten med stor skicklighet och skapar med sin musik en passande anakronism. Dansaren Rachel McNamee rör sig normalt sett med Danskompaniet på Göteborgsoperans scen, men får här ta steget som skådespelare – oftast på engelska – men förstås med scener som blommar i vacker koreografi. De här två bildar en helhet med de övrigas – Philip Zandén, Karin de Frumerie, Emil Ljungstig och Maria Salomaa – skilda skickligheter och rutin.

Till det den symbios som Joonas Tikkanens ljus- och videodesign bildar med Dan Andersson subtila, ibland uträtta ljuddesign och den scenografi som Kenneth Kvarnström skapat med Joonas Tikkanen. Det är poesi i rörelse med dramatik, vackert och fult, drabbande och pulserande. Musik – ni kan se varifrån i listan nedan – är från vitt skilda håll. Ensemblen bjuder upp, som ljuvt sjungande Philip Zandén eller Emil Ljungstig, eller i flerstämmigt. Men, och det ska jag erkänna, jag hörde varken Bryan Ferrys magnifikt känsliga ”Sonnet 18” eller Rufus Wainwrights ”Sonnet 20” (kanske har de strukits ur ljudbilden för Jonas Nordbergs skicklighet sedan premiären). Å andra sidan är Prodigys larmande ravepunkiga ”Firestarter” med Emil Ljungstig som en kanin uppflugen ur något hål från Alices Underland svår att ducka för. Friskt!

Ja, det är ett mischmasch av stilar och stämningar. Just därför så härligt att få bevittna, då allt hålls samman så skickligt av såväl ensemblen som regissör, scenografi, ljud, ljus, video och musik.

”Sonetter”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 januari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 4 februari. Spelas till och med 21 februari.

Text: William Shakespeare i översättning av Lena R Nilsson.

Regi, kostymdesign och scenografi: Kenneth Kvarnström.

Ljus- och videodesign samt scenografi: Joonas Tikkanen.

Maskdesign: Katrin Lind.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Karin de Frumerie, Emil Ljungstig, Rachel McNamee (från Göteborgsoperans Danskompani), Jonas Nordberg (även lutspelare), Maria Salomaa och Philip Zandén samt Johan Gry (inspelad röst) och Lena R Nilsson (inspelad röst).

Musik i föreställningen:

Bryan Ferry: Sonnet 18

John Dowland: Lachrimae P. 15

Rufus Wainwright: Sonnet 20

Alessandro Piccinini: Toccata XIII

The Prodigy: Firestarter

John Dowland: The Frog Galliard P. 23a

John Dowland: Now, Oh Now I Needs Must Part

Henry Purcell: Rondeau ur The Fairy Queen

John Dowland: Can She Excuse P. 42

Loscil: Estuarine

Murcof: Ruido

Giulio Caccini: Amarilli Mia Bella

John Dowland: Orlando Sleepeth

Elvis Presley: Can’t Help Falling In Love

samt improvisationer av Jonas Nordberg

Intim, närgången och underhållande teater

Posted on januari 23 av Kai Martin

Teater:

METAMORFOS DEL 2: DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN

När jag var på ”Metamorfos: Kollationeringen” innan jul var det med en beskärd del skepsis, men inte utan att det fanns en rejäl portion nyfikenhet om vad detta startskott skulle leda till (skrev om det här).

Jag kan direkt säga, att när nu del två kommit (”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”) kommer alla dubier på skam. Ja, de sveps bort. Det här är teater i intimformat för en liten skara människor. Vi är fyra i den grupp som jag ingår och vi leds av en guide till de olika scenrummen där skådespelen kan börja. Här utnyttjas utrymmen på Folkteatern, som teatern självt knappast visste fanns som resurs. För första stycket – Tove Wiréen gör en monolog av något kapitel från Anna-Karin Palms roman ”Jag skriver över ditt ansikte” – spelas i en smal, kort korridor med en nödutgång som fond. Underrubriken är ”Matriarkatet” och Tove Wiréen är genialt närvarande, som vore vi i ett samtal där hon ensamt håller hov. Uppgörelsen med den allestädes modern som försvinner i alzheimers, men aldrig någonsin släpper taget efter sin död, är gripande.

Jag tror inte jag har varit med om sådan här närgången och underhållande teater sedan pandemin, då lösningsorienterade teatermänniskor skapade konst utefter sina resurser och förutsättningar inför en lite, gles skara, publik.

Så uppbrott och rask marsch ut i kylan igen för att komma in i foajén och ner till garderoben där det bredvid denna finns en dörr som leder till lite kontor utan fönster. Här håller Lisbeth Johansson hov i ett spel med olika slags lampor, som tänds och släcks och skapar en förtätad stämning i berättelsen om ”Riddar blåskägg”. Nu under rubriken ”Patriarkatet”. Hon är hastigt inkastad i sammanhanget efter att Sanna Hultman tvingats hoppa av denna del två. Lisbeth Johansson är rutinerad, hennes berättande blir strongt och dramatiskt, en saga med ett allomslutande mörker som förstärks av hennes spel med ljuset som ger hennes vackert fårade ansikte ökad dramatik i paritet med storyn. Allt till en 20-talsbrusig radioutsändning med musik av Béla Bartók. Hon rör sig fritt i rummet, kommer nära, nära. Som om den osynliga väggen mellan publik och skådespel helt upphör.

Återigen en promenad ut i kylan och ingång på baksidan av teatern. Uppför trappor och in i ett mötesrum/bibliotek. Här ”föreläser” Malin Morgan om ”Queerskapet” och framför allt om de udda karaktärerna Claude Cahun (1894–1954) och hens halvsyskon/partner Marcel Moore (1892–1972). Deras performanceartade konstnärskap inspirerat av dadaismen och surrealismen samt deras trots mot nazismen. Uppslukande. Fascinerande. Starkt. Där Malin Morgan plötsligt – som genom en metamorfos – plötsligt går helt upp i sitt berättande och blir en del av den. Vi ombeds av guiden att lämna lokalen för att hon ska fö möjlighet att lugna ner sig och försvinner för en paus.

Närgånget. ”Metamorfos del 2: döden, döden, döden” bjuder på stort skådespel i det lilla formatet. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Vi är alltså tre grupper om fyra, fem personer som alternerar runt på dessa små scener. Skådespelarna får alltså inom kort tidsrymd göra om sina framträdande. Det ger ett kittlande perspektiv, men framför allt är det ett agerande värt att applådera. Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen kan sitt yrke till perfektion, bjuder var för sig på tre helt väsensskilda roller och skådespel. Lekfullt, allvarligt och imponerande.

Akt 2 bär rubriken ”Kvinnor som dör” och huserar i Palmes Pentry, lokalen som gränsar till restaurang Folk. Nu är de tre skådespelarna utklädda till serveringspersonal och ska under femton nummer servera scener där kvinnor i teaterhistorien dör. Ett pling på att sagda rätt är klar bjuder in till nästa. Det blir en kavalkad från Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” till August Strindbergs ”Ett drömspel”. Däremellan tryfferas tillställningen med scener ut ”Medea”, Fedra”, ”Fröken Julie”, ”Romeo och Julia” och ”Anna Karenina” – bland andra. Det är lättsamt, men underhållande.

Har man, som jag, varit med på ”Kollationeringen” känner man igen texterna, som då lästes upp. Nu instuderande och med fördjupning hos skådespelarna under regissör Malin Stenbergs och dramaturgen Klara Ejebys försorg har allt – som genom en metamorfos – blivit till stor teaterkonst i det lilla formatet.

”Metamorfos, del 2: döden, döden, döden”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 22 januari 2026. Spelas till och med 7 februari.

Regi, idé och rum: Malin Stenberg.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Skådespelare: Malin Morgan, Lisbeth Johansson och Tove Wiréen.

Texter från allsköns håll, som verk av William Shakespeare, August Strindberg, Henrik Ibsen, Euripides, Oscar Wilde, Victoria Benedictsson med flera.

Gör upp med sina – och andras – farsor

Posted on januari 4 av Kai Martin

Teater:

FARSOR

För bara några veckor sedan såg jag Pompon Produktions föreställning ”Pappagruppen”. Då en föreställning om faderskapet och relationen till ett nyfött barn, ifrågasättandet, otillräckligheten. Nu Abnorm Scenkonsts uppsättning ”Farsor”, men denna gång ur perspektivet uppgörelse med fäder i ett slags kärleksfullt, men inte desto mindre analyserande, av hur pappa–dotter-relationen är och har varit.

Abnorm Scenkonst, den fria teatergruppen med Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist, vill (som de skriver i programbladet) ”lekfullt ifrågasätta rådande samhällsstrukturer och normer”. Man utgår från sina egna erfarenhet och, ja, det blir en föreställning som är både roande och eftertänksam.

Publiken förs in i salongen genom en kokong av stora plastsjok. Man får gå över scengolvet där flera stolar är utplacerade. Stolar med skevt kapade stolsben. Mer behövs inte i form av rekvisita. Det är upp till trion att skapa och nå fram.

Det blir ett slags metaföreställning. De kommer in i mörker och när ljuset väl tänds är det tre halvnakna kvinnor placerade på lika många stolar. Några slags Clark Gabel-mustascher är placerade på var och ens överläpp. Här skvallras från början och en könsöverskridande pjäs.

Sedan antiken har män spelat kvinnor (och män) i pjäser. Fortfarande roar det med män som – utan dragambitioner – gör kvinnliga roller och kittlar med män som After Dark-likar flörtar med kvinnoroller. Det omvända har blivit mer i legio (som i Stadsteaterns uppsättningar ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” och ”Pappa Ubu) det senaste , men jag vågar nog påstå att det i stor är en hyfsat modern företeelse. Och varför inte? Manér, kroppsspråk, tilltal… allt kan ju få ett slags förtydligande när det sker. En frisk distans till invanda normer.

Ingen av Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist raljerar när de försiktigt förvandlas från kvinnor till män, från döttrar till farsor. Små ändringar i ansiktsuttryck, hållningen som förändras. hur huvudet hålls, händernas placering. Det är skickligt. Elin Bornell växlar till skånska, som man får förmoda att hennes pappa pratar. Det är detaljer, men aldrig oväsentliga.

Emellanåt avbryts förvandlingen och två tillrättavisar en tredje. Som om ”Farsor” fortfarande är i ett skapande. Det i sin tur ger en avslappnad närvaro. Cecilia Milocco har snyggt koreograferat och tillsammans med Lisen Rylander Löves effektiva musik blir det ytterligare ett skikt i pjäsen.

Ja, det är humor, men aldrig utan allvarsgrund. Det är tre farsor som avspeglas med all sin manhaftighet, otillräcklighet, sina brister och sina oförmågor. Men trion Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist ställer dem inte inför rätta och – vilket man snart inser – det krävs två för en tango. (Och, inom denna parantes, Abnorm Scenkonst har också utmanat sig själva i sina modersroller i uppsättningen ”Det halvkassa moderskapet” 2019.)

Nyttan med ”Farsor” är spegeln jag får. Jag som man, hur är jag mot mina barn och mina närmaste? Hur cementerad är min mansroll, vad är positivt och vad är negativt? Att just ifrågasätta och fundera, men också diskutera det är väl nyckeln till att inte stagnera. ”Farsor” bjuder in till sådana funderingar och samtal.

”Farsor”, Teater Trixter, urpremiär 13 december 2025 på Studion, Göteborgs stadsteater. Denna recension baserad på föreställningen 3 januari 2026. Spelas öven 4 och 6 januari.

Av och med: Absurd Scenkonst (Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist).

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco.

Rum och kostym: Matilda Söderling.

Komposition: Lisen Rylander Löve.

Ljus: Ludde Falk.

Tack 2025, trots allt – mot 2026

Posted on januari 4 av Kai Martin

Det är bara timmar kvar. Influensan, eller en vanligt bonnförkylning, har hållit mig sänkt sedan dagarna innan jul. Den vill inte kliva ur kroppen, känslan av feber, hostan, snörvlandet, tröttheten. Men… jag klagar inte. Det är ett konstaterande och det finns definitivt de som har de värre. De som drabbats av sjukdomar långt värre än en förkylning, de som lever i krigsdrabbade länder, de som inte har mat för dagen, de som saknar tak över huvudet.

2025 har, som alla år de senaste åren, svept förbi. Mängder har hänt och ja, jag lever ett rikt och på det stora hela lyckligt liv.

Jag är omgiven av en människor i min närhet som uppskattar mig. Ja, älskar mig. Min hustru, mina barn, mina svärdöttrar, mina barnbarn, mina släktingar, mina vänner. På det stora hela har det varit ett behagligt liv, men det finns ju alltid men. Som 27 maj då jag skadade knät så illa att jag tvingades sluta spela ishockey, börja med rehab och senare fick konstaterat en meniskskada, som nu är opererad. Mer rehab och – dåligt – tålamod med ny rehab.

Men låt mig ta det från början, om ni orkar hänga med: Jag börjar med:

JANUARI

Z och jag startar mjukt. För min del blir det en hel del Juniorhockey-VM. Alltid fascinerande. Alltid spännande. Alltid oförutsägbart. Vi får ynnesten att ha barnbarnet I, som nu hunnit bli fyra. vi har fortsatt med farfarstorsdagar, men emellanåt blir det extra allt med övernattningar. Som nu.

Vi kommer iväg till ”Kalsongrevyn” i Borås och roas (läs här). Jag spelar med Frölunda Oldtimer mot veteraner från Frederikshavn. En stärkande vinst. Falkenbergsrevyn väntar och bjuder på den bästa uppsättningen jag har sett. Full pott från min sida. (Läs här.)

I Mariehamn väntar en hockeyturnering med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). En dryg resa, men desto roliga då man kommer fram. Förvisso ingen vinst i år heller, inga priser på banketten. Men ett pris som matchens lirare lyckas jag sno åt mig. (Läs om äventyret här.)

Det blir fler föreställningar. Januari är ju späckat med revyer och däremellan ska teatrarna sätta upp sitt, Kajskjul 8 har premiär på sin storsäljare (den här gången en repris på Stefan Andersson ”Flygblad över Berlin”). ”Paraden” i Varberg med bland andra Annika Andersson gör sin andra säsong, snäppet bättre än den utmärkta starten 2024. (Läs här.) Samma dag (!) hann jag med en utomhus-cup i Fritsla (läs här). Oerhört roligt. Oerhört jobbigt. Ingenting hade gått utan min förstående och uppmuntrande hustru, som lämnade mig tidigt och sedan hämtade mig. Jag hann svida om och galaklä mig för färden till Varberg.

Januari. Så mycket som händer på en månad. Foto: EVA LARSSON (Dregen), JOHAN HULTÉN (Fritsla) och KAI MARTIN

Jag springer på bio och ser pressvisningar. Jag rusar igenom ett späckat Göteborgs filmfestival med en märklig premiär där kulturminister Paria Liljestrand läser lusen av publiken, den fria konsten och hårt arbetande kulturmänniskor. (Läs här.)

Förstås kom jag iväg på Mölndalsrevyn, som jag sällan missar. Hur den var…? Kolla här. Jag hann också med ett jobb på Kooperativet på Lindholmen då jag gjorde liveintervju med Dregen i serien ”Unplugged live”. Till och med Båtmässan lyckas jag klämma in.

Klädköp…? Jodå. Jag inledde året modest med ett par långkalsonger från Myrornas på Frölunda torg.

FEBRUARI

Månaden börjar lite oroligt. Äldste sonen ska opereras för en svullnad på halsen. En förmodad tumör. Ond eller god får tester utvisa. Operationen går emellertid bra. Jag hämtar mitt barn på Sahlgrenska och låter honom ta sin tid innan han byter om och jag kan skjutsa honom till sin familj. Senare visar det sig att det var en godartad och vi kan andas ut.

Jag roar mig med Torslandarevyn, första gången för mig (läs här). Nöjer mig inte utan går senare samma dag på Göteborgsoperan för att kika på Danskompaniet, som åter tar andan ur mig (läs här). Jag träffar vänner, äter och dricker gott. Får besök av gudsonen med familj (det är härligt att se hur en snart femårig ung dam kan ta vårt hus i självklar besittning). Hockeyturneringen Four Nations (Kanada, USA, Finland och Sverige) med proffsen från NHL underhåller.

Jag firar hustrun, som fyller år, och yngsta sonen, som fyller två dagar efter. Ser en underbar ”Kung Ubu” på Göteborgs stadsteater (läs här), bland annat. Får ynnesten att höra operasångerskan Negar Zarassi på Stora Teatern (läs här), hon som senare under året med sitt lag kniper vinstens i ”Kontrapunkt”. Avslutar kulturmånaden med ”Bränder” på Stadsteatern, som är brännande intensiv (läs här). Får en underhållande föreläsning av en hockeykompis om hans jorden runt-resa på MC på 90-talet. Hinner beta av lite filmer och böcker. Men slukas framför allt helt och hållet av Peter Jacksons restaurering av dokumentärfilmandet kring ”Let it be”, som blivit till ”The Beatles: Get back”. Livespelningen på taket till fastigheten på 3 Savile Row 30 januari 1969 rör mig till tårar. Så bra. Vilket band! Sista dagen i månaden kommer beskedet om min prostata. Kollar den hos urolog regelbundet varje år. Ett positivt besked då det är negativt.

Köper kläder, eller snarare skor, i modest skala. Men ett par Clarks, som nya, gör ju inte ont för fötterna.

MARS

Månaden hinner knappt börja förrän saker pockar på. Man får ta det i sin takt. Hämtar ut mitt nya pass. Skillnaderna mellan det första och senaste är knappast hårresande, men en livsresa kan anas. Resa ska jag, men inte till USA. Med den nya presidenten vid den maktfullkomlig och vilt ljugande, arrogant och utan politisk finess går det inte. Synd. Jag, eller vi, tar turen till Umeå istället. Jenny Wilsons musik till Elfride Jelineks ”Älskarinnorna” har blivit en opera, som ska ha premiär på självaste kvinnodagen. Men operapremiären (läs här om den) är ju bara ett av skälen att åka till björkarnas stad. Älskade vännen Anna är kanske det mest väsentliga, men hon har ju också varit involverad i operan. Vi lyckas också träffa yngste sonen svärföräldrar för första gången. En blinddate som blir oerhört lyckad. En lunch över tre timmar skvallrar om det. Tog med ett gäng av Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] (lyssna här) och min soloplatta ”Sol på svenska” (lyssna här) för att eventuellt locka klassiska skivbutiken Burmans musik. Jo, tack. Det gick bra (måste kolla nu i det nya året hur försäljningen har gått). Om Umeresan kan man för övrigt läsa om här. Jo, det blir lite secondhandköp också. På vägen upp lyckas jag tajma när vännen och forne GT-kollegan Tore Lund jobbar i Pressbyrån. Får en korv på köpet.

Vi kommer hem och ramlar in i vardagen. Z har en hosta som retat henne sedan hösten 2024. Sjukvården tar den inte på allvar. I Umeå botas den med rom, men alkohol är ju i längden vad alkohol är. Det blir förtrollande farsfarstorsdagar, som inte heller Z vill missa. Björn Gustafsson, komikern, vädrar sin nya show i ett work in progress-framträdande på Rondo. Mycket roande (läs här). Ser den del bio, men av alla nya är det ändå en några år äldre som mest får mitt hjärta att klapp. Av chilenska författaren Hernán Rivera Leteliers roman ”Filmberätterskan”. Av några få sidor blir det en rik film som omfamnade mig fullständigt. Tack Bio Roys Kafébio, som gav mig den upplevelsen. (Skrev om filmen här.)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG, TINE SCHWARZ, EVA LARSSON och KAI MARTIN

Jag hinner med en nya ”Unplugged live”. Åter med Ebbot, som jag ju gjorde januari 2023. Han är en man full av berättelser, så det blev utmärkt och uppskattat. Balettakademien i Göteborg skördar den ena talangen efter den andra. Deras uppsättning av ”Fame” är uppdaterad till 2025, men musikalen i sig är ju inte den bästa av musikaler, så… läs här. Gothenburg English Studio Theatre utmanar mina bristfälliga engelskakunskaper med sin pjäser. Så också med ”The P word”, som skakar om. (Läs här.)

Men starkast på scen under månaden är ändå ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater. Så bra teater kan vara. (kolla här.)

22 mars firar hustrun och jag kopparbröllop. Det är något alldeles speciellt i Danmark, varifrån hon ju kommer, så det ska bli något extra. Det handlar alltså om halva vägen till silverbröllop – 25 år – och eftersom vi gifte oss 22 september 2012 blir 22 mars 12 och ett halvt år. Det går ju inte att göra allt enligt den danska traditionen, men vi firar bland annat med att bjuda familjen på lunch i Waterfronts matsal, hotellet där vi hade vår bröllopsfest. Men först en överraskning. Hustrun har berättat att en blåsorkester brukade komma och spela för det jubilerande paret på morgonen. Så det fick jag ju fixa. Vi fantastiska Mia Samuelsson från Kur Olssons Damorkester och Stella blev det en surprise till frukosten som hette duga. Hela gatan stannade av denna soliga, men köldslagna marsmorgon. Så vackert.

I slutet av månaden lämnar Z mig. Inte för alltid. Men för ett treveckor långt retreat i Falköping, Det blir tomt utan henne.

APRIL

Klassiska Jungans på Avenyn gick i konkurs. Som ett tecken på det slocknade några bokstäver i neonskylten så att det bara blev Jung. Skrev ett aprilskämt i bloggen (läs det här), som fortfarande lockar till läsning. Bäst av allt att jag lyckades lura den förra ägaren, som trodde på det jag skrev.

Under min korta tid som sportreporter på GT (2011 i december till 2013 fram till december) hann jag med en hel del handboll. Sedan dess har det inte blivit så mycket. Men nu lyckades jag komma iväg på en del i fina Partille arena (skrev om en av matcherna här). Ensamheten hemma förträngs med hockey, titta på sporten och spela densamma, och en försvarlig mängd föreställningar och konserter. Uppslukas åter av Göteborgsoperans Danskompani (läs här) och förförs av Bach Jazz tolkningar av Bachs musik (läs här).

En del musiker överlever allt. Till och med svårt missbruk. Pete Perrett från Only Ones är en av dem. Smal som ett sugrör gör han en utmärkt konsert på Pustervik (läs här). Tillsammans med svärdottern och barnbarnen får Lindome Spinneri ett besök. Det är en kombination av julklapp och födelsedagspresent som lite sent blivit av. Farfarstorsdagar blir med bara farfar de här veckorna då Z är borta. Det får gå. För honom.

Överraskar Z med att komma till Falköping för en puss. Passar på att äta lunch och gå på några loppisar. Bilen är packad med hockeyutrustningen. Det är ju tisdag och spel med Kungälvs Oldtimers väntar. Gänget jag ska spela turnering med någon vecka senare. Hämtar sedan hem hustrun och då gör vi en vid sväng förbi Hornborgarsjön där de sista tranorna dansar och Skara med hotellen, som också är museer. Vi får några dagar ihop under påsken innan det är dags för min hockeyresa till Edinburgh. En fascinerande tur som det går att läsa om här. Jag kommer hem som en vinnare. Väl tillbaka är huset åter tomt, men jag dödar tiden med att gå på revy på Aftonstjärnan (läs här) och sedan ta tåget till Köpenhamn, för där väntar inte bara Z och hennes dotter utan också Bille Eilish, som har konsert på Royal Arena (läs här). Det blir förstås en loppistur med fina fynd.

I början av månaden nås jag av det trista beskedet att min moster har avlidit. Hon var hundraårsdag vi firade i december 2024. Men… hon var klar.

Månaden avslutas med cortègen tillsammans med Z. Våren spirar. Secondhandfynden gör att garderoben hamnar i trångmål.

MAJ

Sköna maj inleds med en hockeyturnering där jag representerar Frölunda Oldtimers. Det blir en tajt turnering där vi missar att ta oss till final, men lyckas strida oss till en bra placering ändå. Sista matchen mot Gothenburg Oldtimers blir en holmgång där jag spelar som i trans. Efterhänget på Morenos i Majorna blir klassiskt. Kul. Skrev om dagen här.

Åker på musikal i Kungsbacka och får se ”Handbok för superhjältar” (läs här). Begraver moster. Går på utställningar, intervjuar Colin Nutley och Helena Bergström inför en visning av en nyrenoverad ”Änglagård” (läs intervjun här) och får se favoriterna Delines på Pustervik (läs här). Jo, månaden sveper på bra. Hamnar på en countrygala på Scandinavium, jag som inte är någon varmare av genren. (Blev några rader.) Återigen får jag den stora glädjen att sjunga med Maj 12:an och Kören. Nu tre låtar. Av de planerade tre konserterna kan jag tyvärr bara medverka på två. Men det blir fantastiskt. Det är härligt att sjunga.

Z går Göteborgsvarvet och barnbarnet springer Lilla Göteborgsvarvet med medalj som pris och bevis.

Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Mycket händer. Men vårt stora mål i maj är emellertid spanska solkusten. Vi har fått förmånen att låna en lägenhet i Miraflores, ska gå längs Caminito del Ray… bland annat (läs om färden här). Men resan blir ödesdiger. I ett fåfängs försök att ta en selfie med ressällskapet missar jag en grop som jag stöter i med full kraft med högerbenet. Det gör inte ont. Jag tackar mina starka hockeyben. Dagen efter missar jag ett trappsteg, med samma fatala resultat. Förmodligen, och det är min tes, har knät (menisken) fått sig en kyss. När jag så kommer hem för att spela morgon och kväll samma dag slutar det med rejält ont. Jag antar att det känsliga knät, efter alla brutala stötar, inte också klarat av vridningarna det innebär för en hockeymålvakt. Min resa med rehab börjar. 27 maj är senast jag spelade hockey.

Z och jag går på en fantastisk födelsedagsfest i musikens tecken. Ny kostym är inhandlad och en secondhandskjorta till den. Vi följer med yngste sonen med hustru, som ska titta på hus i Bohuslän. En fin dagsutflykt.

JUNI

Månaden börjar med rehab. Första signalen från läkare är yttre ledband, som har fått sig en kyss. Går till en sjukgymnast, eller Fysioterapeut som det nu mer heter, som visar sig vara gaisare. Känns obekvämt för en Ängel. Får ett schema att följa. Knät är skadat, den saken är klar. Det är jobbigt att få i trappor, springa är inte att tänka på. Rörligheten är kraftigt reducerad. Det blir många turer på motionscykeln och andra övningar.

Vi ser ”Änglagård” ena dagen och jag Madness på Liseberg andra dagen. (Läs här och här.) Göteborg är fantastisk med sitt nöjesutbud. Sedan väntar Håkan Hellström med tre konserter på Ullevi. Det blir, för säkerhets skull, alla tre. (Läs här, här och här.) Han är en fascinerande artist, som aldrig slutar att överraska. Tack för det.

Foto: KAI MARTIN och FILM I VÄST

Det blir galapremiär på norska filmen ”The ugly stepsister” (underbart burlesk film – läs här). Vi får besök över första Håkan-helgen av Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fantastiska döttrar, som bor över. Trevligt. Barnbarnet sover över. Lycka. Jag får åter den stora äran att sjunga med Slob78 inför deras andra albumsläpp (lyssna här). Det blir en dagstur till Helsingborg för Eva Rydbergs ”Spanska flugan” (läs här) och underhålls. I brist på att själv få spela kollar jag in den dramatiska Stanley Cup-finalen, för andra året i rad mellan Florida och Edmonton, där de förstnämnda återigen kniper bucklan.

Firar midsommar med familjen bland annat på Gunnebo slott. Solen strålar. Tar en tur till Kalmar för ”Oss swingers emellan”, som är lysande (läs här). En blåsig, grå dag far Z och jag till Pilane på Tjörn. I snålblåsten vankas klassisk konsert. En annorlunda utflykt.

Så traditionsenligt avslutas månaden med en ny fars på Vallarnas friluftsteater. (Läs här.)

Månaden innehöll också en begravning av en kär gammal GT-kollega.

Jo, tack. Det blev en del secondhandfynd även den här månaden.

JULI

”I år vill jag vara hemma. Vi har saker att göra och jag vill inte resa iväg.” Orden är hustruns. med andra ord blir det inget boende i Virum som sommaren 2024. Men… vännen Putte och fyllt 60 under året. Systerdotterns hustru M har fyllt 40. Båda boende i Oslo, om än med mil emellan. Jag ville åka dit för att uppvakta dem. Z är inte så medgörlig, men säger så småningom ok. Jag har länge försökt göra henne uppmärksam på att hennes favorit Grace Jones uppträder under Kongsbergs jazzfestival. Ja, faktiskt under väldigt lång tid. Men märkligt nog inte fått något gehör. Så… jag bokar resa tur och retur till Oslo – buss upp, tåg hem. Boende hos det unga paret någon mil utanför den norska huvudstaden. Jag nämner återigen Grace Jones och se, talgdanken faller ner. Men hur läser jag nu transporten från Røykås till Kongsberg? Jo, systerdottern lånar spontant ut sin bil, en Volvo. Biljetter till Grace Jones köps. Resan kan börja. Vi far mot regnet. Det håller andan vid grillmiddagen i Røykås, men vräker ner när vi ska uppvakta 60-åringen nere på byn. Han och hans underbara hustru är kära vänner och många gånger har vi strandat hos dem nere på Tjuvholmen under våra Oslobesök. Men det är uppbrottstider. De lämnar den norska huvudstaden då han har fått jobb norröver i Alvdal där han ska styra och ställa på ett företag som bara han kan. Alvdal…? Ja, de ligger i östra Norge långt från ära och redbarhet, men inte så långt från fina Rørås och med några timmar till Trondheim. Vi ska hälsa på, vad det lider. Turen till Kongsberg går smidigt. Just den sträckan via Drammen är väl utbyggd och vi susar på i en och en halv timme. Kommer i god tid, kan vandra runt i byn och uppleva lite jazzfestival och folkfest. Äter något. Så är det dags för förbandet, norskan Fay Wildehagen, som blåser för fullt på scen. Så imponerande. (Läs här.). Vi har stått längst fram och stannar kvar. Divan Grace Jones kommer på scen nästan en timme efter utsatt tid, men med charm och grace (!) underhåller hon som bara hon kan (läs här). Vi far i mörkret tillbaka. Min rygg gnäller, för Volvon har lågt insteg, något som inte passar den här kroppen. Vaknar med ett ryggskott från helvetet. Men hustrun var nöjd med konserten. Vi lämnar vårt värdpar, vi lämnar Oslo, vi far med tåget från Norge till Sverige. Regnet har klingat av. Nu ska vi vara hemma.

Jag träffar vänner, gör min rehab (trist) och inser att knät nog är värre däran än vad som har befarats. En slätröntgen visar ingenting. Men magnetröntgen skvallrar om en skadad menisk. Fan. Vi ser ”En redig oreda”, en nyskriven fars på Gunnebo slott (recension här). Vi far för en dag upp till Bohus Malmön och föreställningen ”Stormen” i Stallebrottet (recension här). Jagar badplats, en zebra, med gott resultat, och får se bisonoxar på vägen. Allt detta i Bohuslän.

Goda vänner från Stockholm kommer på besök för några dagar. Vädret stilar sig. Han och jag, som varit vänner i mer än 45 år, åker till Kungsbacka för Mikael Sandbergs målvaktsskola. Härligt med hockey. Jag och Z visar dem vårt Göteborg. Vi badar, vi äter, vi umgås och vi går och ser Weeping Willows (läs här) på Villa Belparc, som har bästa sommarunderhållningen. När de åker hem går Z och jag dit för att se Amanda Jenssen, som gjort storstilad comeback. Så bra hon är (läs här).

Om vi härjar hemma…? Nä, inte så värst. Z, kanske. Men jag är, på konstant semester och ligger därför på latsidan. Eller… det är inte riktigt sant. Jag har sorterat ut bland vinyl och cd-boxar, som blivit sålda. Men så mycket mer ska göras. Vi kollar in Gothia Cup både på Heden och Slottsskogsvallen, bland annat publikmatchen med ett palestinskt ungdomslag från Västbanken. Vi badar, för vädret är alldeles förtjusande, och vi har traditionsenligt jul i juli, den högtid som ingen i familjen, barn och barnbarn, vill missa.

Men… så reser Z. Hennes dotter pockar på uppmärksamhet. Efter en dagsresa till Hjo och Falköping blir det hastigt bestämt att Bornholm blir nästa destination. Ön som jag sedan länge velat besöka, men jag får stanna hemma. Åker på ”Diggiloo” vid Varbergs fästning (läs här), åker åter till Varberg för att se 123 Schtunks utomföreställning som på grund av kraftig vind hamnar inomhus. Clownernas improvisation är stor underhållning och jag hamnar i centrum (läs här).

Kollar in EM-finalen i fotboll där de engelska damerna besegrar Spanien i en dramatisk match där favoriten Chloe Kelly avgör på straffar.

Z kommer hem, hon har knappt hört av sig. Men ett telefonsamtal förändrar allt. Hon säger att hon vill åka till Bornholm med mig. Hon hinner knappt landa förrän vi åker.

Secondhandköp…? Jo, lite.

AUGUSTI

Men först AC/DC på Ullevi (läs här). Hittar ett par Paul Smith-kängor för 249 kronor på Myrorna vid Järntorget. Träffar Thomas Silver, den glittrande gitarristen som en gång spelade i Hardcore Superstar. Han har nu sadlat om och har blivit tågvärd, trivs med det, men främst med att ha blivit pappa. Så går bilen söderut. Mot Bornholm. Z är begeistrad och ingenting är så bra som att resa med henne. Det blir några fantastisk dagar på ön, men också ett underbart dygn på Christiansø, Danmarks ostligaste boplats. Läs om resan här!

Nej, det gick ju inte att hålla sig ifrån resandet. Z fick väl gjort en hel del på sin semester, men inte jag. Med augusti skulle det komma mer. Vi hinner knappt kommer hem förrän Way out West börjar, en musikfest i Slottsskogen (främst – jag orkar inte gå på klubbarna som är nattetid). Skrev om festivalen här och här. Men av dagarna tre blir det bara två. Ett dubbelt 60-årskalas söder om Køge väntar. Vi packar bilen full med ungdomar och oss själva för detta kalas med västerntema. Det blir kul, men utan pangpang. Hemresan blir med omvägen om Holte, loppisen vi älskar, och förbi A, Z:s systerson, som fått eget boende. Vi bunkrar också danska födokost vid Prøvestenen.

Foto: KAI MARTIN, ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och ERIK LINDAHL

Våra transparant blanche-träd har gett rikligt med äpplen, men det ena (av två) har gett vika vid en storm. Mycket äppelmos blir det. Och dito must. Z och jag kommer iväg på ispremiären för Frölunda med match mot HV i Frölundaborg. Längtar efter hockeyn. Får trösta mig med rehab. Vi njuter av sommaren, badar och har det härligt. Samtidigt som Z börjar jobba är det fest hos min mæstro Mattias Bylund med hustru Helena Stjernström i Jonstorp. Det är en varm, kvav dag, men det blir en fantastisk tillställning. Upp för frukost hos värdparet, men innan dess ett dopp i Skälderviken. Så hem via loppisar i Ängelholm och Laholm. J, på nedvägen blev det en avstickare till en i Varberg. Varför ha bråttom och jag skulle ändå tanka…

Göteborgs stadsteater inleder säsongen tidigt med fina uppsättningen ”En alldeles särskild dag” baserad på filmen från 70-talet- (Läs här.) Kommer iväg på Smashing Pumpkins på Liseberg (läs här). Åker till läkaren för hälsokontroll, något som jag försöker göra vart annat år. Hittar ett par Clarks, vandringskängor som nya, för 100 kronor. Sorterar slipsar. Har besök av Z systerson J med far. Sonen är en av Danmarks främst i sin årsklass och drillas emellanåt i Göteborg. Jag återvänder till Maj12:an och Kören för ett uppträdande. Lycka. Besöker läkare, som skickar en remiss för operation av knät.

Så plötsligt sitter vi i bilen till Stockholm. Vi ska se Bob Hunds avskedskonsert. Inget vi vill missa (läs om den här). Det blir en helg i storstaden med besök på Fotografiska och Anton Corbijns ikoniska bilder. Vi lånar en lägenhet i Aspudden, går ned för bad i Vinterviken. Hemresan under augustis sista dag går via Artipelag innan Gustavsberg för en koll på Lars Wallins kreationer. Vi svänger om Saltjöbaden för ett bad innan hemresan denna gråa dag som skvallrar om höst. I Jönköping hittar Z äntligen Fantomen i Göteborg. Nu ska det läsas.(Hela resan går att ta del av här.)

Jo, det blev mycket secondhandfynd under månaden.

SEPTEMBER

Vi kommer hem. Badar, för vattnet är fortsatt härligt. Rehabar, umgås med vänner. Många föreställningar och konserter väntar. Plus Bokmässan (kolla). Vill ju helst inte missa något. Är flitig på min blogg med både recensioner och, faktiskt, några intervjuer. Håller tempot uppe. Går mina rundor till secondhander på stan och fyndar. Men… jag vet, jag är shopaholic. Blir så otroligt triggad av en del plagg som jag köper. Som ett par Incontex, italienska byxor i finaste kvalitet, för knappt några pengar alls. Z raggar fatt på Kalle Anka i Göteborg, som jag missade att köpa när numret kom hösten 2019. Affärer trumfas igenom på Linnéplatsen, som vore det droger som handlades.

Z trumfar också igenom en promenadmiddag. Det tackar jag för. Vilket sätt att umgås (kolla här).

Kommer iväg på en fin konsert med Beatlesbandet Pepperland (kanske det bästa i världen i sin genre). (Läs här.) Lokalt blir det också både Stellas jubileumskonsert (läs här) och Majornas 3de Rotes farvälspelning. (Recensioner här och här.) Flera teaterföreställningar, varav ”Katt på hett plåttak” på Stadsteatern är glödgande (läs här), och ”Miss Saigon”, som är i toppklass (kolla!). Men ”Moulin Rouge” på Rondo går heller inte av för hackor (läs här). Jag kommer iväg på konserter, som på Pustervik med They Ow Us och Markus Hasselblom (här). Det blir en hel del bio dagtid. Vardagen är trång. Lyckas klämma in en kväll för Stadsmissionen i Konserthuset innan månaden tar slut. (Läs här.)

Garderoben ökar, men jag rensar en del också.

OKTOBER

Födelsedagsmånaden. Barnbarnet inleder.Han fyller fem. Svindlande. Umgänget med honom spirar. Jag kommer i mitten. Dottern i slutet. Men också vänner, som Hela som valt att fira sin 50-årsdag med en hockeymatch. Jag skulle varit på is. Får åtminstone stå i båset.

Det blir föreställningar – ”Romeo och Julia” på Folkteatern berör (läs här), precis som Norénpjäsen ”Communion” på Studion, Stadsteatern (läs här). Men mest omtumlad blir jag nog av Hagateaterns ”Den lilla svarta”. Så bra i det lilla att det blir stort. (Läs här.) Minns att det är 45 år sedan ”Biomusik”, debutalbumet för Kai Martin & Stick!, kom. Skriver om det.

Ser Balettakademin övertrumfa sig själv i musikalen ”Into the woods”. Så bra! (Kolla!)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och KAI MARTIN

Träffar Thomas Di Leva för en intervju. Hans presskille blir så förtjust i min bild på honom att han vill köpa den. Dagen före min födelsedag återförenas jag med Maj12:an och Kören för en konsert. Ljuvt. Firas grundligt från morgon till kväll av min fantastiska hustru (kolla). Firar extra några dagar senare med hummer- och kräftskiva med hela familjen. Barnbarnet hade önskat sig hummer. Bara att fixa.

Har fått tid för operation. Den 22 oktober sövs jag för att förhoppningsvis vakna med ett knä det ska bli ordning på. Rehabar inför. Kommer iväg på filmfestivalen Banff, ser fantastiska ”Fear” på Backa teater (läs här).

Återuppstår efter operationen och haltar iväg på Lisa Nilsson, som är briljant. Avrundar månaden med att åter förundra över Danskompaniets rörelseförmåga. Tar också farväl av punkkollegan Gerth Svensson, som avlider nyss 69 år.

Erkänner: det blev klädköp även denna månad.

NOVEMBER

1500 steg per dag. Det var direktiven efter operationen. Det visade sig var något som var svårt att hålla. Men när jag skulle åka till Malmö för att träffa gudson med familj plus att hans mamma, min kära vän A, kom ner från Umeå så skulle bussresor i staden räddad äventyret och minimera promenerandet. Det skulle det inte alls, visade det sig. Bussarna och dess hållplatser var liksom inte förenade med varandra. Jag gick långt över tiotusen steg per dag när jag var där. Nå, ett risktagande. Men en fin vistelse ändå (läs om den här), som också gav ett besök på Malmöoperan och ”Chicago” (läs här). Passar också på att fira gudsonen som fyllt 40 och hans käraste som gör det samma under mitt besök.

Kommer hem och får stygnen tagna. Går till IFK-kliniken för rehab, den som har sina lokaler i Frölundaborg. Kämpar alltså med mitt knä och min form tillsammans med Frölundas elitspelare på olika nivåer. Utmanande. Kommer iväg på årets konsert. Återigen bjuder Paperwing på något hisnande. Denna gång är denna fabulösa Göteborgsartist i Annedalskyrkan och får en fullsatt salong att häpna. (Läs här.)

Jag konstaterar att Änglarna har lyft igen efter några hemska säsonger. En fjärdeplats var hedrande och jag får väl tveksamt gratulera Gais till tredjeplatsen. Men i derbymatcherna klådde laget inte IFK Göteborg. Oavgjort och vinst för Blåvitt.

Vi tar till Köpenhamn med tåget för att se Roxett på Royal Arena (läs här om konserten) och sedan vidare till London för shopping, mat, umgänge och kultur. Det främsta målet var att se gudsonen (jag har tre stycken) Oskar Rice och hans band Lavender. Men har man inte varit i London sedan hösten 2019 är det mycket som ska tas igen. (Läs om resan till London och, för all del, Köpenhamn här.) Det blir en fantastisk resa. Igen. Vi har det bra på resande fot, Z och jag.

Så hem sent, men räddade av yngste sonen som hämtar. Tillbaka till vardagen. Z till jobbet. Jag till mitt. Farfarstorsdagarna drygas ut med lite fler träffar. Snön har fallit, så en pulkatur blir det i en klent snöig backe. Jag köper en duffel av en vän och före detta GT-kollega. Han använder den inte; jag kommer att göra det mycket.Det blir några teaterföreställningar, några utställningar och, förstås, julpyssel på första advent innan månaden stängs.

Kläder? Jo, tack, både nytt och secondhand.

DECEMBER

Sakta har det sipprat. Droppe för droppe. Vi har inte varit vaksamma nog. Kylskåpet har läckt och fördärvat parketten, som lades nytt och fint förändra 26 år sedan samtidigt som det nya köket byggdes. Nu skulle golvet väck, försäkringsman komma och kika. ut med det gamla, in med det nya. Det blev ett annorlunda julstök, men det blev fint när det var klart och dessutom i god tid innan jul.

Tack för goda vänner som också är goda hantverkare. Golvets namn? Bornholm, förstås. Det blev en lunchdejt med forna Göteborgsdirektvänner, en fantastisk konsert med Märta Fransson (läs här) och vi kom åter iväg till Köpenhamn. Nu med bil för konsert med Radiohead (svindlande, läs här) och julefrokost med släkten.

Bo Kaspers Orkester värmer min själ (läs här) med sin vinterkonsert. Stadsteaterns ”7 sorters tystnad” mina sinnen (läs här). Så kan teater skapas. Vi underhålls av token Per Andersson, men nog kan han bättre (läs här). Jag smiter iväg på Maj12:an och Körens julkonsert (läs här) där jag inte gästar och West of Eden, som hållit sin julturné brinnande i 20 år. (Recension här.) ”Pappagruppen” är en annorlunda teaterföreställning, som sätter publiken på prov. Men varför inte (läs här).

Vi hinner med att fira Lucia vid Götaplatsen och jag träffar lite vänner för fikastund. Får ett trist besked från den kamratförening jag spelat på mornarna sedan drygt 25 år. Tvekar om jag ska fortsätta.

Jag fortsätter mollstämningen med att delta vid begravningen av Gerth Svensson. Men skiftar humör inför julen. den trötthet jag brukar drabbas av har inte slagit till. Istället fångar en förkylning mig i sitt grepp. Får feberkänsla, en intensivt hosta och är snorig. Precis lagom till jul. Är däckad, men klarar av att baka julbörd, fixa köttbullar och sillsallad dan för dan. Klarar också av julafton som firar i en trängre krets. Men sedan blir det mycket sovande. Kommer ut på en solskenspromenad på annandagen, kikar till det Winter Classic i Frölundaborg som jag har deltagit i två å rad men nu inte är kurrant nog för , ingen rehab. Sjudomen håller i sig över nyårsafton till denna dag (4 januari) då jag sätter punkt för skrivandet av mitt 2025.

Mot 2026.

Hela känslohavet stormar i ”Pappagruppen”

Posted on december 18 av Kai Martin

Teater:

PAPPAGRUPPEN

Frånvarande fäder finns som rubik för många trasiga pojkhjärtan i vuxen ålder. Pappor som snabbt efter förlossningen tappar orientering och förlorar sig i depression finns också. Vilsenheten som vuxen när ett litet barn kommer och kräver kan skapa dubier hos den bästa. Känslan av otillräcklighet, oförmåga där sömnlösa nätter driver en mot vansinnets rand. Där peka med hela handen retorik formar en del av uppfostran. Eller det patriarkala grundmurade, av tradition så starka fäst som börjat att rämna.

Jo, om faderskap finns mycket att berätta.

Pompon Produktions ”Deras ryggar lyktade så gott” för ett år sedan drabbade både publik och kritiker. Nu famnar teatergruppen ett nytt ämne med ”Pappagruppen”. Om denna sprudlande och intensiva scenuppsättning är autofiktiv eller inte är inte helt givet. Sven Boräng läser ur en patientjournal där hans depression en månad efter sitt barns förlossning förlamar hans känslor för det späda barnet. Lösningen…? En pappagrupp.

Vi i publiken samlas i grupper inledningsvis. Lappar med citat från fäders självbekännelser eller berättelser om sina relationer till barn ligger placerade på stolssätena. De tre vuxna skådespelarna gör chauvinistiska high fives med varandra. Ska det bli ett grupparbete…? Ska vi också göra likadant.

Informationen om pappagruppens regler ges (se fotnot). Sex punkter som är tramsiga, men som någonstans naglar fast ett allvar.

Snart slukas vi handfast in i något som liknar hela havet stormar där stolar placeras om och därmed publiken. För en trygghetsnarkoman blir det skakigt, för andra mest en utmaning. Vi befinner oss tillsammans med ensemblen på känslomässig gungfly.

Det som i förstone verkar vara något slags skämtsam iscensättning av vilken pappagrupp som helst blir snabbt något annat. Trion Sven Boräng, Malin Molin och Ulf Rönnerstrand skiftar starkt och skickligt i känslor, karaktärer och uttryck under gång. De driver en löst sammansatt handling framåt. Hela tiden med publiken med som mer eller mindre aktiv partner.

In i handlingen skrider också Harriet – dotter till någon av skådespelarna, kan man förmoda – någonstans mellan barn och tonåring. Hon som det pratas om, men inte till.

Allvaret slår in med kraft. Ja, emellanåt rent brutalt. Machomentaliteten tar över och pappagruppens ledare blir snart framgångsrik med sitt koncept. En hyllad patriarkisk ordning – se tilläggen i reglerna i fotnoten. Men som med alla ledare ska de också falla.

Harriet tar, vad det lider, effektiv mer och mer plats under föreställningens gång och brister ut dans till en Billie Eilish-låt, en scen hon helt dominerar. Det blir också hon som slår in kilen i faderskapets förhärdade hjärta och får det att mjukna.

”Pappagruppen” är närgången och avskalad. Föreställningen bjuder på igenkänning i olika grader och därmed eftertanke. Men samtalet i grupper uteblir. Precis som tvånget i regel 6 ”Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta”. Känslorna når man utan några måsten. Det klarar ”Pappagruppen” utmärkt väl.

”Pappagruppen”, Gamlestans Fabriker, (Symbiont culture) Textilgatan 14, Göteborg. Premiär: 17 december 2025. Spelas också 18 december samt 16,17,23,24,25 januari 2026.

Medverkande: Sven Boräng, Malin Molin, Ulf Rönnerstrand, Harriet.

Ljudkompostion: Svenska jack.

Ljudteknik: Solala.

Teknik: Backa teater.

Fotnot: Pappagruppens regler

Man pratar inte om Pappagruppen
Man pratar inte om Pappagruppen
Ingen fotografering eller ljudupptagning
Ingen får tvinga en annan medlem att göra en fysisk övning mot sin vilja.
Att på något sätt fördöma en annan medlems tankar, handlingar eller åsikter leder till omedelbar uteslutning.
Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta.
Fullständig lojalitet med gruppen (uppdatering av reglerna med tillägg –7 till 11 – en bra bit in i pjäsen)
En medlems egendom är alla egendom.
En medlem som valt att delta i en övning har inte rätt att sedan avbryta sitt deltagande.
En medlems i Pappagruppen ska vara redo att gå i döden för gruppens bästa.
Man ifrågasätter inte Pappagruppen.

Laddat drama om sju sorters tystnad

Posted on december 13 av Kai Martin

Teater:

7 SORTERS TYSTNAD

Nej, det är inte ett försök att på en teaterscen försöka upprepa avantgardekompositören John Cages bedrift med kompositionen ”4’33″” (1952) – den som består av mer än fyra och en halv minuts tystnad. Istället söker dramatikern och regissören Paula Stenström Öhman det som står mellan raderna, det som aldrig sägs. Den tystnaden som uppstår i relationer där man tiger om oförrätter eller duckar för att svara. Det som kan sippra ner genom generationer som en arvsynd in i ohälsa eller utanförskap.

”7 sorters tystnad” – nej, jag räknade inte om det verkligen var just sju olika sorters tystnad, det fanns annat att fokusera på – gör kopplingar till Nya testamentet och Uppenbarelseboken. Den citeras flitigt i olika scener. Sätter liksom tonen till dramat. Den om relationer som imploderar.

Charlie Åströms enkla men ack så effektiva scenografi – och ljussättning – med vridbara skärmar (ena sidan svart, andra med en spegel – skapar ett scenrum som rör sig mellan de lokaler som krävs. Från vardagsrummet till kyrkan, från ett förråd till kyrktornet etc. Det skapar en förutsättning att fritt få jobba med sina roller utan att onödiga miljömarkörer görs. Här fångas i ett svep publikens uppmärksamhet för att aldrig tappa greppet.

Till det kompositören Sæmundur Grettissons effektiva musik, som emellanåt blinkar åt Penguin Café Orchestras repetitiva pianobaserade låtar. Men han fångar också upp pjäsens referenser till Bob Dylans musik i snygga arrangemang.

”7 sorters tystnad” jobbar på sätt och vis i samma anda som filmen ”Sliding doors” (1998). Skeenden som inledningsvis inte har med varandra att göra växer samman till en massivt brokig väv av förklarande helhet.

Skådespelarna rör sig så sömlöst skickligt mellan sina roller att jag bitvis häpnar. Här går man från att spela präst (Carolina Söderström), som sakta krackelerar själsligt, till mor/mormor, avgiftad före detta prostituerad och ingift hustru. Eller Ove Wolf som så skickligt styr mellan rollerna som kärv organist, 14-årig drop out-grabb, den ostyrige machobrorsan som kommit ut ur sitt missbruk och den skvallrande själavårdande diakonen. Elin Skarin rör sig snyggt mellan sin tonårsflicka, den mutistiska systern, mamma med psykisk ohälsa och och beskäftig socionom. Så också Jonathan Rodriguez som med bravur skiftar mellan rollen som kyrkväktaren med spansksvensk brytning, gravgrävaren, den talföre brorsan som skyddar sin syster och hatar och saknar sin storebror, fyllot på bänken och den överdrivet inkännande socionomkvinnan.

Med kroppsspråk och språkliga skiftning ror de övertygande hem sin uppgift och illusionen slår med full kraft in i salongen.

Ja, det är en tung text som de fyra skådespelarna bär fram. För det är en tungt drabbande story. Men i allt finns både humor och försoning, som en kontrast mot den apokalyps som Uppenbarelseboken flaggar för.

”7 sorters tystnad” känns rätt in i själen.

”7 sorters tystnad”, Lilla scenen, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 13 december 2025 i ett samarbete med scenkonstkompaniet Lumor. Pjäsen kommer också spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm med nypremiär 22 april 2026. Denna recension baserad på genrepet 12 december.

Av och regi: Paula Stenström Öhman.

Scenografi/ljusdesign: Charlie Åström.

Musik: Sæmundur Grettisson.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Kostymdesign: Karin Weststrand.

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri.

På scenen: Jonathan Rodriguez (Carlos/Dag/Klasse/Nicko/Bup-Monika), Elin Skarin (Jussi/Marie/Olli/Rakel), Caroline Söderström (Cia/Harriet/Ingela/Pirjo) och Ove Wolf (Axelsson/Mikael/Tommy/Yngve).