Lekfull pedagogik om ekonomi

Teater:

VAD VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM EKONOMI

Ola Kjelbye

Färgstark. Backa Teaters uppsättning av ”Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi” är lek- och färgstark, men ger inget svar. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, premiär 7 december.

Av: Stefan Åkesson baserad på Yanis Varoufakis bok ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism”.

Regi: Anja Suša.

Scenograf: Helga Bumsch.

Kompositör: Igor Gigor Gustuški.

Koreograf: Damjan Kecojevic.

Kostym: Maja Mirkovic.

Ljud: Jonas Redig.

Ljus: Thomas Fredriksson.

Mask: Josefin Ekerås.

Med: Stefan Abelsson, Caisa-Stina Forssberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic och Ove Wolf.

Att prata om ekonomi är egentligen ingenting enbart för ekonomer, eller för föräldrar kring köksbordet. Frågor om ekonomi, om varför och hur är rätt självklara, men är svaren det. Om detta vill Backa Teater pedagogiskt berätta.

Pjäsen har sin grund i den förre grekiske finansministern (blott några månader) Yanis Foroufakis och hans bok, en förklarande sådan, till sin dotter. Titeln ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism” är upplysande och det är med ett visst hopp om upplysthet och klokskap, som jag kliver in i teatersalongen. Tillsammans med en publik som till lejonparten är högstadieelever, rastlösa, nyfikna och blasé, ska vi alltså drabbas av både kunskap och aha-upplevelser.

Scenrummet är vitt, golv och väggar. Snart kommer skådespelarna, som i bjärt kontrast till det vita bär färgstarka peruker, preppy polotröjor, beige byxor och bruna skor. Med humorn som medel berättas historien om ekonomi, om varför det blev ett maktmedel och om hur bankväsendet började.

Skådespelarna agerar koreografiskt i ett slags mellanting mellan mim, clowneri, musik och sång, ett bra sätt att locka en irrande publik från mobiltelefonskollen. Sångerna är Bertold Brechts i färska översättningar av, i huvudsak, pjäsförfattaren Stefan Åkesson.

Snart är också publiken insugna i ett interaktivt spel, där några får kliva upp på scen. Distansen mellan scen och publik bryts effektivt och med skratt ska kunskap uppnås.

Det går så där, om än syftet är lovvärt. Jag förlorar mig i de längre, förklarande textsjoken, irrar bort mig i pajaserier och tappar en del när pjäsen förlorar sig i 70-talets svenska barn-TV.

På slutet delas publiken upp i två grupper. Val ska göras och med detta sagt poängteras att vi alla har ett val gällande ekonomi och politik. Slutet är vilset, inga applåder för skådespelarnas insatser, men en final till italienska ”Bandiera rossa”, en av arbetarrörelsens starkaste sånger. Försök med allsång till texten ”Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa, Bandiera rossa.Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa trionferà” görsoch jag som gick in med förhoppningar om klokskap går ut förvirrad i något slags politisk kupp.

Poetisk kraft och frihet

Teater:

UPPRORETS POET

Ola Kjelbye

Lek och allvar. ”Upprorets poet” utmanar och förför med sin berättelse om Forough Farrokhzads skapande. Foto: OLA KJELBYE

Av: Jila Mossaed och Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad och Jila Mossaed.

Regi och koreografi: Rebecca Örtman.

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg.

Ljus: Max Mittle.

Ljud: Daniel Johansson.

Mask: Katrin Lind och Christoffer Nordin.

Kompositör: Kristina Issa.

Med. Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi.

Premiär: 23 november.

Ordens styrka kan illustreras på många sätt. Kanske starkast då författare förbjuds i totalitära och paranoida regimer. En paradox för en författare, som vill låta ordet vara fritt för att just av friheten låta orden få vara vingar för fantasin och själen.

Poeten Forough Farrokhzad (1935–1967) blev en skandalomsusad kreatör i 50- och 60-talens Iran. Hon lät sig inte kuvas av strukturer, om hur en kvinna skulle vara i ett patriarkiskt system, utmanade ständigt, men ville främst vara en fri kreatör och en tillika fri människa allt annat än fjättrad vid en kvinnoschablon.

Om denna passionerad konstnär handlar nyskrivna pjäsen ”Upprorets poet”, som är en föreställning med sprängkraft där humor, kärlek, mod och djupt allvar leker tafatt.

Jila Mossaed, nyligen invald i Svenska Akademien, har delat på författarskapet av pjäsen med regissör Rebecca Örtman. Det blir en sorgesam, vacker och ömsint text där både Forough Farrokhzads och Jila Mossaeds poesi ger pjäsen extra lyskraft. Med Kristina Issas starka, berörande sång och musik bjuds den på ytterligare dimensioner.

De fem kvinnliga skådespelarna glider in och ur sin roller, oavsett kön och ålder, emellanåt i effektfull koreografi. Den strama scenografin, där ett slags kub utan väggar tjänar som rum för berättelsens skeende, är enkel och effektiv. En filmduk spelar ut bilder från filmer och foton, för att förstärka berättelsens autenticitet.

Handlingen är rapsodisk, där den speglar Forough Farrokhzads liv mot Jila Mossaeds, hon som tvingades fly Iran 1986 för friheten i Sverige, men till bekostnad av ett språk hon inte längre hade någon nytta av.

Det här är en pjäs att beröras och underhållas av, en föreställning som ger lika delar skratt som tårar. Men som också väcker tankar om språkets kraft och möjligheter, om vad som händer då dikten utmanar regimer och konservativa krafter.

Ut ur skuggorna

Teater:

SKUGGORNA AV MART

Ola Kjelbye

Att vilja bli sedd. ”Skuggorna av Mart” väcker frågor. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater

Regissör: Mattias Andersson.

Av: Mattias Andersson efter Stig Dagermans pjäs ”Skuggan av Mart”.

Scenograf: Mattias Andersson och Charlie Åström.

Kostym: Helena Arvidsson O’Byrne.

Mask: Josefin Ekerås.

Kompositör: Jonas Redig.

Ljus: Tomas Fredriksson och Charlie Åström.

Ljud: Jonas Redig.

Med: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Spelas till och med 22 november 2018.

Mattias Anderssons pjäs ”Skuggorna av Mart” är baserad på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, som skrevs för 70 år sedan. Stig Dagerman hade av en slump i efterkrigets Paris hittat historien om kvinnan som sörjde sin äldste son, som omkommit i slutstriderna, men föraktade den yngre som en odugling. Pjäsen blev en text om att leva i skuggan av någon, men också en upprättelse för de som inte vill vara hjältar.

Det sistnämnda är något som Mattias Andersson tagit fasta på. ”Skuggorna av Mart” hade sin premiär i början på året och fick stor framgång. Nypremiären i september missade jag. Hög tid nu, denna den näst sista föreställningen, där jag är en av få vuxna bland gymnasister.

Publiken möts av ett öppet rum. Två män, olika åldrar, ägnar tid åt spel i mobilen respektive datorn. I bakgrunden en skärm som under föreställningens gång kommer tjäna som ett skuggspel, effektfullt iscensatt regissör Mattias Andersson och Charlie Åström.

Nemanja Stojanović spelar slashasen, den oförmögne till initiativ, som lever i skuggan av sin storebror (Kjell Wilhelmsen) som dött i kriget. Modern Ylva Gallon sörja bottenlöst och hyllar den avlidne.

Men Mattias Andersson nöjer sig inte med detta triangeldrama. In kommer tonårssystern (Emelie Strömberg) som utmanande och intrigskapande ställer läraren (Ove Wolf) till svar för det han gjort mot och med hennes storasyster.

In och ut glider de i sina roller. In och ut skrider de i styrka och kraft, förmåga och oförmåga. Kvinnan som stridit vid den äldre broderns sida kommer till den sörjande familjen.  gör henne manhaftig och oförmögen att känna empati, för att bit för bit kläs av sin hjältemod intill den bara, avslöjande huden.

”Skuggorna av Mart” blottlägger syskonskap. Vem har, som bror eller syster, inte känt sig förfördelad av någon föräldrar, upplevt ett felnavigerat favoritskap…? Ibland biter det hårt, blir en tagg för livet, svår att slita ut, svår att läka.

Nemanja Stojanović är fullkomligt lysande i sin ryggradslösa loserkaraktär. Ynglingen som förgäves försöker förklara för sin mor om en annan sida av storebrodern, något hon resolut stänger öronen för. Ylva Gallon spelar den ömkansvärda mamman med subtil kraft. Kjell Wilhelmsens figur blir både refererande och något av en osalig ande, som hemsöker sin familj. Lågmält spelat men med tydlighet.

På samma vis gör Emelie Strömberg tonårsflickan precis så provocerande, tuggummituggande nonchalant enerverande, som om hon faktiskt är 16 år. Skickligt. Där  får Ove Wolf gå limbo i kampen om herraväldet över den obekväma situationen.

Ensemblen balanserar snyggt undan triviala fällor, spelar snyggt mot publiken och sig själva, för att resa sig ur skuggorna. ”Skuggorna av Mart” är helt enkelt effektiv scenkonst som jag är glad att jag inte missade. Synd bara att jag inte är gymnasieelev; det hade varit kul att vara del i diskussionen i klassrummet efteråt.

 

 

Rörig fars roar

Teater:

DUBBEL TRUBBEL

!!!

DT

Rena snurren. Thomas Petersson och Birgitta Rydberg håller fullt ös i ”Dubbel trubbel”. Foto: PRESSFOTO/2ENTERTAIN

Lisebergsteatern, Göteborg.

Bäst: Birgitta Rydberg är fenomenalt rolig.

Sämst: Pjäsförfattarna kan knappast vara nöjda över slutet.

Fråga: Hur rörig kan en fars bli.

Med: Thomas Petersson, Birgitta Rydberg, Pär Nymark, Anna-Karin Palmgren, Martin Rydell och Anna Rydell.

Regi: Pär Nymark.

Originalmanus: Marc Camoletti.

Britternas faiblesse för fars med otrohetstema är väl känt. Genévefödde fransosen Marc Camoletti vill inte vara sämre med sitt klassiska verk ”Dubbel trubbel”, som Thomas Petersson blåst liv i med mitten av 70-talet som kuliss och miljö.

Det är missförstånden och lögnerna, som är drivkraften i denna pjäs, som från start håller ett högt tempo för att efter paus snurra vidare i virrvarret till intriger.

Jo, här bjuds på sina skratt, här står överraskningarna bakom någon av de tre dörrarna eller två öppningarna in till scen. Men riktigt omtumlad av lycksalighetens rus blir jag inte. Förvisso är Birgitta Rydberg fullkomligt fenomenal från entré till sorti. Hon gör sin roll med stor omsorg, bjuder in publiken har gör ett elastiskt porträtt både fysiskt och mentalt av sin roll. Thomas Petersson är som Thomas Petersson är mest på scen i farser. Det blir aldrig någonsin dåligt, men den här gången heller inte fullfjädrat underhållande.

Anna-Karin Palmgren växlar mellan kärv, sviken hustru och otrogen sin man. En balansgång, som är något av pjäsen dynamo där affärerna är i legio.  Anna Rydell gör utmärkt av sin roll, denna kliché till försmådd älskarinna som sätts på prov. Precis som Pär Nymark, som spelar maken som bedrar men snärjer allt i lögnernas garn.

Men… Det är en rörig historia, som lyckas hitta ut för att röras ihop igen. Beundransvärt att skådespelarna på scen lyckas hålla i trådarna, som är lätta att trassla ihop. Men uppenbarligen har Marc Camoletti inte orkat sy ihop farssäcken ordentligt, för istället för ett förlösande slut blir det mer ett sensmoraliskt jaha.

Fysisk ”Dogville” drabbar

Teater:

DOGVILLE

dog-MB-4877

Scenkraft. ”Dogville” med Andrea Edwards och David Fukumachi Regnfors i ledande roller är en fysisk upp- och inlevelse på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Folkteatern, Göteborg.
Av: Lars von Trier.
Scenversion: Christian Lollike
Översättning: Staffan Julén
Regi: Frida Röhl.
Rumsligt grundkoncept: Charlotta Nylund och Carina Persson.
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: Carina Persson.
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg.
Dramaturg: Magnus Lindman.

Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson.
Medverkande: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf samt Vera Hamnebo, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Mattias Mirgalou, Sarah Nagle Mårtensson, Isak Struck, Calle Wahlgren.

Att sätta upp danske, kontroversielle regissörens 15 år gamla film på scen är självklart en utmaning. En utmaning därför att filmen med Nicole Kidman i huvudrollen som Grace redan då den kom var en utmaning, med inte bara innehållet utan också för inramningen, sparsmakad som den är som om den är filmad teater. von Triers landsman Christian Lollike gjorde teater av filmen 2007 och med den som bas har Folkteaterns Frida Röhl regisserat en stark, påträngande och skoningslös pjäs.

Dogville är den skenbart idylliska staden vid Klippiga Bergens fot. Tid är satt kring den djupa depressionen kring 1930-talet. Livet är kärvt, människor är cementerade i sina roller, allt går i sina väl slitna cirklar. Så kommer Grace (Andrea Edwards), en kvinna på flykt. Frågor ställs i byn, ska hon omfamnas eller spottas ut, ska hon hjälpas eller stjälpas? Frågor som är allmängiltiga oavsett tid, men som i denna uppsättning bränner sig fast och ställs på sin spets.

dog-MB-5040

Känslosam. Det går att ta på smärtan i Folkteaterns uppsättning av ”Dogville”.

Foto: MATS BÄCKER

”Dogville” är, om man så vill, ett klassiskt grekiskt drama eller shakespearskt. Människor som öppnar sina hjärtan för att stänga dem, människor som tvivlar och utmanar, människor som utövar våld av rädsla och okontrollerad drift. Men här finns också den skoningslösa hämnden.

Scenen är inramad av kyrkbänkar för publiken, som på så sätt blir en tyst deltagare i pjäsen. Rummet är skickligt sakralt skapar, där skådespelarna skickligt utnyttjar ytan och använder den sparsmakade rekvisitan med finess. Det är suggestivt tillsammans med Joel Igor Hammad Magnussons musik, som extra dramatisk effekt.

Andrea Edwards Grace är smärtsamt närvarande. Kvinna som försöker hitta sin tillflyktsort, sin plats i livet och som försöker vara till lags, vill vara förstående och inkännande. Hennes öde är grymt och smärtan går att ta på. Det finns scener som är så plågsamma att publiken vänder bort blicken, så som vi ofta gör i det verkliga livet.

dog-MB-4720

Vackert scenrum. Charlotta Nylunds och Carina Perssons scenrum är sakralt starkt och effektivt. Foto: MATS BÄCKER

De övriga skådespelarna larmar och charmar, bjuder in och ut, är varma och kalla, inbjudande och motbjudande, som de starka målade karaktärerna i den lilla staden. De är också de berättarröster som för historien vidare mot det fatala slutet.

”Dogville” är en fysisk upp- och inlevelse som känns i hela kroppen, in i hjärtat och själen. Men varför den inledande och avslutande mindfullness sejouren på engelska…? Inramningen och historien i ”Dogville” behöver inte andas in eller ut. Den drabbar med full kraft alla sinnen.

Fars på gränsen till nervsammanbrott

Fars:

THE PLAY THAT GOES WRONG

!!!!

TPTGW

Allt fel. Allt rätt. Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Av: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.

Regissör/översättning: Sven Melander.

Biträdande regissör<. Mattias Lenhoff.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Mask/peruk: Sandra Haraldsen.

Ljud: Peter Dahlström.

Ljus: Palle Palmé.

Scenografi: Sören Glad/Danske Folkteater.

Med: Andreas T Olsson, Susanne Thorson, Robin Stegmar, Niklas Jönsson, Sanna Persson Halápi, Robert Rydberg, Cornelius Löfmark och Simon ”Chippen” Svensson.

Brittiska ”The play that goes wrong” har gått från succén vid premiären på den kombinerade puben och teatern Old Red Lion Theatre i London januari 2012 till att något väsentligt större. West End och Broadway, runt om i världen och nu också Sverige där den hade svensk premiär i september i Malmö.

Det är inte svårt att begripa varför. ”The play that goes wrong” vänder upp och ned på det mesta gällande fars, driver med teater, amatörskådisar, pjäser, humor… Ja, faktiskt det mesta.

Det här är en föreställningen som har en skruv lös i de flesta moment. Överraskningarna haglar i både repliker och kulisser. Ingen sitter säkert. Ja, inte ens publiken.

Intrigen…? Tja, egentligen är den helt oväsentlig. Men i stora drag handlar det om ett studentska teatersällskap som ska sätta upp pjäsen, morddramat, ”Mordet på Haversham Manor”. Egentligen klassiska Agatha Christiemiljö någonstans i 20-talet, mord och inga visor plus en kommissarie som ska reda ut brottet.

Skådespelarna är ”studenter” (vilket inte alltid syns i denna svenska uppsättning) med mer eller mindre scenvana och -ovana. Det blir ett liv och ett kiv där det mesta av ambitioner rasar samman.

Det är helt enkelt en pjäs som gränsar till nervsammanbrott samtidigt som den drar in publiken i skrattparoxysmer som den aldrig kommer ur.

Jag är tacksam för pausen, för det ger andrum för en stund, då all galenskap faller tätt som ett Göteborgsregn i november. För här kommer ingen undan. Redan långt innan den egentliga föreställningens start drar det igång och upphör inte förrän, förmodligen, vid applådtacken.

I ”The play that goes wrong” görs allt fel och blir till alla rätt av en ensemble som är hängiven sitt uppdrag och prickar allt galet med stor precision. Det kan inte blir mer underhållande än så.

Spirande galenskap i Kung Lear

Teater:

KUNG LEAR

Ola Kjelbye

Alla blir galna i ”Kung Lear”. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, spelas till och med 31 januari 2019.

Av: William Shakespeare.

Översättning: Britt G Hallqvist.

Regi, scenografi och bearbetning: Pontus Stenshäll.

Scenografi: Richard Andersson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Musik. Simon Steensland.

Dramaturg: Joel Nordström.

Med: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Caroline Söderström, Jesper Söderström, Per-Anders Ericson samt statister.

En utmaning för ett teaterhus 2018 är naturligtvis att spela en klassiker, oavsett om det är Molière, Shakespeare eller Ibsen. Göteborgs stadsteater är inget undantag. Uppsättningarna också kommit att handla om ny teknik, peepshower in i teaterverksamhetens irrande korridorer och ibland har det också inneburit att föreställningarna gått vilse.

Med William Shakespeares ”Kung Lear” har regissör Pontus Stenshäll valt att allt ska ske på scen – och lite mer än så. Förvisso med två ”ögon” högst upp i den inramade teaterscenen (ja, vi snackar metateater här) som i första akten visar sminklogen och i den andra ögon (!). Men i övrigt är det skådespelarna, den fantastiska scenografin (även den signerad Pontus Stenshäll tillsammans med Richard Andersson) och texten som får tala. Det görs med emfas och jag gillar det.

Visst finns där en tendens till att med nästan en ironisk blinkning till klassisk teater parodiera, ungefär som Grotescogänget skulle fått resurserna att göra denna ”Kung Lear”. För på samma gång som Pontus Stenshäll valt att vara pjäsen trogen är han den också otrogen.

Här finns inslag av splatterfilm, överspel, rena scenrum som plötsligt välter över i ideliga snygga skiften av kulisser som skapar tempo i pjäsen. Kostymen är pråliga, maskerna överdådiga. Modernt möter klassiskt. Humor möter drama möter satir i en aldrig sinande ström.

Förstås är maktspelet i centrum. Den koleriske kungen (Michalis Koutsogiannakis) skänker i ett anfall av givmildhet sitt rike och sin krona till sina tre döttrar Goneril, Regan och Cordelia (Bortas Josefine Andersson, Caroline Söderström och Alexandra Nordberg – svidande starka alla tre). Men först lismande kärleksförklaringar från dem, där Goneril och Regan övertrumfar varandra i maktkåthet. Men Cordelias bekännelse blir för blek för den lynnige fadern. Maktdramat kan börja.

Replikerna svettas och fräses fram, det är liderligt, bitskt och innerligt. Jag älskar det. Här sitter varje ord som en vässade knivsudd, klingar rent och skärt allvar.

Edmund (Mattias Nordkvist), oäkta son till hertigen av Cornwall (Lars Carlsson), ger sig inte bara in i maktkampen utan är också barden som med sång förför och förstör. Återigen med ironin och satiren som vapen, för vem har inte hemsökts av en dylik trubadur på någon krog i stan…?

Men det är när narren (Lasse Beischer) gör sin entré som galenskapen löper amok. Han är fullkomligt bländande, spelar på sin rutin från improvisationsteatern 123 Schtunk, bjuder in publiken, jobbar mot sufflösen, glömmer sina repliker, jabbar mot sina motspelare och ställer till fuffens med sin nerviga närvaro.

Galenskapen spiller sedan över och drabbar hela ensemblen, men nu utan narrens sinne för komik. Ja, pjäsen är ju sådan. Men skådespelarna kapslar in den, förvaltar den och driver den till fullständig demolering där (nästan) alla dör och ingen blir vinnare.

Det här är en utmaning av den klassiska teatern som på samma gång respekterar den och vill skaka om. ”Kung Lear” är i all väsentlighet trogen texten, men bjuder också in publiken för att slutligen nagla fast den. Det är inte bara underhållande, utan också drabbande.