Fysisk ”Dogville” drabbar

Teater:

DOGVILLE

dog-MB-4877

Scenkraft. ”Dogville” med Andrea Edwards och David Fukumachi Regnfors i ledande roller är en fysisk upp- och inlevelse på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Folkteatern, Göteborg.
Av: Lars von Trier.
Scenversion: Christian Lollike
Översättning: Staffan Julén
Regi: Frida Röhl.
Rumsligt grundkoncept: Charlotta Nylund och Carina Persson.
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: Carina Persson.
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg.
Dramaturg: Magnus Lindman.

Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson.
Medverkande: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf samt Vera Hamnebo, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Mattias Mirgalou, Sarah Nagle Mårtensson, Isak Struck, Calle Wahlgren.

Att sätta upp danske, kontroversielle regissörens 15 år gamla film på scen är självklart en utmaning. En utmaning därför att filmen med Nicole Kidman i huvudrollen som Grace redan då den kom var en utmaning, med inte bara innehållet utan också för inramningen, sparsmakad som den är som om den är filmad teater. von Triers landsman Christian Lollike gjorde teater av filmen 2007 och med den som bas har Folkteaterns Frida Röhl regisserat en stark, påträngande och skoningslös pjäs.

Dogville är den skenbart idylliska staden vid Klippiga Bergens fot. Tid är satt kring den djupa depressionen kring 1930-talet. Livet är kärvt, människor är cementerade i sina roller, allt går i sina väl slitna cirklar. Så kommer Grace (Andrea Edwards), en kvinna på flykt. Frågor ställs i byn, ska hon omfamnas eller spottas ut, ska hon hjälpas eller stjälpas? Frågor som är allmängiltiga oavsett tid, men som i denna uppsättning bränner sig fast och ställs på sin spets.

dog-MB-5040

Känslosam. Det går att ta på smärtan i Folkteaterns uppsättning av ”Dogville”.

Foto: MATS BÄCKER

”Dogville” är, om man så vill, ett klassiskt grekiskt drama eller shakespearskt. Människor som öppnar sina hjärtan för att stänga dem, människor som tvivlar och utmanar, människor som utövar våld av rädsla och okontrollerad drift. Men här finns också den skoningslösa hämnden.

Scenen är inramad av kyrkbänkar för publiken, som på så sätt blir en tyst deltagare i pjäsen. Rummet är skickligt sakralt skapar, där skådespelarna skickligt utnyttjar ytan och använder den sparsmakade rekvisitan med finess. Det är suggestivt tillsammans med Joel Igor Hammad Magnussons musik, som extra dramatisk effekt.

Andrea Edwards Grace är smärtsamt närvarande. Kvinna som försöker hitta sin tillflyktsort, sin plats i livet och som försöker vara till lags, vill vara förstående och inkännande. Hennes öde är grymt och smärtan går att ta på. Det finns scener som är så plågsamma att publiken vänder bort blicken, så som vi ofta gör i det verkliga livet.

dog-MB-4720

Vackert scenrum. Charlotta Nylunds och Carina Perssons scenrum är sakralt starkt och effektivt. Foto: MATS BÄCKER

De övriga skådespelarna larmar och charmar, bjuder in och ut, är varma och kalla, inbjudande och motbjudande, som de starka målade karaktärerna i den lilla staden. De är också de berättarröster som för historien vidare mot det fatala slutet.

”Dogville” är en fysisk upp- och inlevelse som känns i hela kroppen, in i hjärtat och själen. Men varför den inledande och avslutande mindfullness sejouren på engelska…? Inramningen och historien i ”Dogville” behöver inte andas in eller ut. Den drabbar med full kraft alla sinnen.

Fars på gränsen till nervsammanbrott

Fars:

THE PLAY THAT GOES WRONG

!!!!

TPTGW

Allt fel. Allt rätt. Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Av: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.

Regissör/översättning: Sven Melander.

Biträdande regissör<. Mattias Lenhoff.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Mask/peruk: Sandra Haraldsen.

Ljud: Peter Dahlström.

Ljus: Palle Palmé.

Scenografi: Sören Glad/Danske Folkteater.

Med: Andreas T Olsson, Susanne Thorson, Robin Stegmar, Niklas Jönsson, Sanna Persson Halápi, Robert Rydberg, Cornelius Löfmark och Simon ”Chippen” Svensson.

Brittiska ”The play that goes wrong” har gått från succén vid premiären på den kombinerade puben och teatern Old Red Lion Theatre i London januari 2012 till att något väsentligt större. West End och Broadway, runt om i världen och nu också Sverige där den hade svensk premiär i september i Malmö.

Det är inte svårt att begripa varför. ”The play that goes wrong” vänder upp och ned på det mesta gällande fars, driver med teater, amatörskådisar, pjäser, humor… Ja, faktiskt det mesta.

Det här är en föreställningen som har en skruv lös i de flesta moment. Överraskningarna haglar i både repliker och kulisser. Ingen sitter säkert. Ja, inte ens publiken.

Intrigen…? Tja, egentligen är den helt oväsentlig. Men i stora drag handlar det om ett studentska teatersällskap som ska sätta upp pjäsen, morddramat, ”Mordet på Haversham Manor”. Egentligen klassiska Agatha Christiemiljö någonstans i 20-talet, mord och inga visor plus en kommissarie som ska reda ut brottet.

Skådespelarna är ”studenter” (vilket inte alltid syns i denna svenska uppsättning) med mer eller mindre scenvana och -ovana. Det blir ett liv och ett kiv där det mesta av ambitioner rasar samman.

Det är helt enkelt en pjäs som gränsar till nervsammanbrott samtidigt som den drar in publiken i skrattparoxysmer som den aldrig kommer ur.

Jag är tacksam för pausen, för det ger andrum för en stund, då all galenskap faller tätt som ett Göteborgsregn i november. För här kommer ingen undan. Redan långt innan den egentliga föreställningens start drar det igång och upphör inte förrän, förmodligen, vid applådtacken.

I ”The play that goes wrong” görs allt fel och blir till alla rätt av en ensemble som är hängiven sitt uppdrag och prickar allt galet med stor precision. Det kan inte blir mer underhållande än så.

Spirande galenskap i Kung Lear

Teater:

KUNG LEAR

Ola Kjelbye

Alla blir galna i ”Kung Lear”. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, spelas till och med 31 januari 2019.

Av: William Shakespeare.

Översättning: Britt G Hallqvist.

Regi, scenografi och bearbetning: Pontus Stenshäll.

Scenografi: Richard Andersson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Musik. Simon Steensland.

Dramaturg: Joel Nordström.

Med: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Caroline Söderström, Jesper Söderström, Per-Anders Ericson samt statister.

En utmaning för ett teaterhus 2018 är naturligtvis att spela en klassiker, oavsett om det är Molière, Shakespeare eller Ibsen. Göteborgs stadsteater är inget undantag. Uppsättningarna också kommit att handla om ny teknik, peepshower in i teaterverksamhetens irrande korridorer och ibland har det också inneburit att föreställningarna gått vilse.

Med William Shakespeares ”Kung Lear” har regissör Pontus Stenshäll valt att allt ska ske på scen – och lite mer än så. Förvisso med två ”ögon” högst upp i den inramade teaterscenen (ja, vi snackar metateater här) som i första akten visar sminklogen och i den andra ögon (!). Men i övrigt är det skådespelarna, den fantastiska scenografin (även den signerad Pontus Stenshäll tillsammans med Richard Andersson) och texten som får tala. Det görs med emfas och jag gillar det.

Visst finns där en tendens till att med nästan en ironisk blinkning till klassisk teater parodiera, ungefär som Grotescogänget skulle fått resurserna att göra denna ”Kung Lear”. För på samma gång som Pontus Stenshäll valt att vara pjäsen trogen är han den också otrogen.

Här finns inslag av splatterfilm, överspel, rena scenrum som plötsligt välter över i ideliga snygga skiften av kulisser som skapar tempo i pjäsen. Kostymen är pråliga, maskerna överdådiga. Modernt möter klassiskt. Humor möter drama möter satir i en aldrig sinande ström.

Förstås är maktspelet i centrum. Den koleriske kungen (Michalis Koutsogiannakis) skänker i ett anfall av givmildhet sitt rike och sin krona till sina tre döttrar Goneril, Regan och Cordelia (Bortas Josefine Andersson, Caroline Söderström och Alexandra Nordberg – svidande starka alla tre). Men först lismande kärleksförklaringar från dem, där Goneril och Regan övertrumfar varandra i maktkåthet. Men Cordelias bekännelse blir för blek för den lynnige fadern. Maktdramat kan börja.

Replikerna svettas och fräses fram, det är liderligt, bitskt och innerligt. Jag älskar det. Här sitter varje ord som en vässade knivsudd, klingar rent och skärt allvar.

Edmund (Mattias Nordkvist), oäkta son till hertigen av Cornwall (Lars Carlsson), ger sig inte bara in i maktkampen utan är också barden som med sång förför och förstör. Återigen med ironin och satiren som vapen, för vem har inte hemsökts av en dylik trubadur på någon krog i stan…?

Men det är när narren (Lasse Beischer) gör sin entré som galenskapen löper amok. Han är fullkomligt bländande, spelar på sin rutin från improvisationsteatern 123 Schtunk, bjuder in publiken, jobbar mot sufflösen, glömmer sina repliker, jabbar mot sina motspelare och ställer till fuffens med sin nerviga närvaro.

Galenskapen spiller sedan över och drabbar hela ensemblen, men nu utan narrens sinne för komik. Ja, pjäsen är ju sådan. Men skådespelarna kapslar in den, förvaltar den och driver den till fullständig demolering där (nästan) alla dör och ingen blir vinnare.

Det här är en utmaning av den klassiska teatern som på samma gång respekterar den och vill skaka om. ”Kung Lear” är i all väsentlighet trogen texten, men bjuder också in publiken för att slutligen nagla fast den. Det är inte bara underhållande, utan också drabbande.

Familjetragedi med bittra skratt

Teater:

TÖRST

Skärmavbild 2018-07-29 kl. 14.40.15

Syskonskap som svider. Lisa Parkrud och Susanna Halldén spelar systrar i familjedramat ”Törst” på Teater Tofta.

Teater Tofta, Tofta Herrgård.

Regi: Viktoria Folkesson.

Manus: Göran Parkrud.

Scenografi/ljus: Beate Persdotter Løken.

Kostym/mask: Agnes Parkrud.

I rollerna: Jill Ung, Lars G Wik, Lisa Parkrud, Susanna Helldén, Carl-Markus Wickström och Pia Edlund.

Spelas till och med 11 augusti.

Göran Parkrud kan sin Eugen O’Neill, sin Ibsen, Strindberg eller Lars Norén. Familjedramat ”Törst” visar på det och på en lyckad förmåga att hitta balansen mellan kaos och kärlek, helvete och harmoni.

Det är, förstås, spännande med nyskriven, svensk dramatik. Visst, här och var går det att ana på förhand händelseförloppet. Men pjäsen och skeende är ändå inte helt givna och rollerna krånglar sig ur de värsta stereotyperna med en skicklig ensemblen, som på det heta loftet vid Tofta Herrgård spelar så att svetten, i dubbel bemärkelse, lackar.

Teater Tofta möter sin publik intensivt nära. Men en pjäs som ”Törst” blir det att handlingen nära nog hamnar i knät på publiken. Jag gillar det. Vi blir mer än åskådare. Mer som gäster som bevittnar pinsamma uppträden. Tigande. Undrande.

Ramen är en familj som imploderar. Där varje steg är på krossat glas. Relationer som sinsemellan är på det klassiska temat kärlek och hat. Addera till detta otrohet, skilsmässa samt syskon som inte drar jämnt där förfördelandet ligger som ett obehandlat skavsår.

Susanna Halldén och Lisa Parkrud är förenade i sin syskonkärlek, men tävlar om allt och allas gunst. Var och en på sitt sätt. Jill Ung, mamman, gör uppror med sylvassa reflektioner, som också ekar i den äldsta dotterns (Susanna Halldén) sarkasmer. Lars G Wik är toffelhjälten som inte hyllas, som sopas under mattan i en färd mot ett accelererande känslokaos. Så på detta yngsta dotterns kärleksrelation med karriäristen (Carl-Markus Wickström) och den utmanande gestalten som Pia Edlund utgör i andra akten.

Ja, det blir intensivt. På samma gång en underhållande familjetragedi där de bittra skratten ekar i hopp om förlösning, som en pjäs som ett rollspel där familjen sakta försöker skruva sig ur skamgreppet. Och, ja, det gick att andas till slut – både bildligt och bokstavligt talat.

 

Prima pirater bullrar på Brännö

Fars:

PIRATES OF SÖDRA SKÄRGÅRDEN – KUNGLIGT BREV

Pirater2

Kreativitetsdynamo. Henrik Wallgren och Per Umaerus är en aldrig sinande källa av inspiration och idéer. Foto: PAULINA ULIANOVA

Manus: Henrik Wallgren Musik och sångtexter: Per Umaerus, Henrik Wallgren och Stefan Sporsén Regi: Robert W Ljung och ensemblen Ljud och ljus: Jimmy Olsson Foto: Polina Ulianova Affisch: Fredrik Ståhl inspicient: Eskil Lundgren I rollerna: Ingela Gathenhielm: Charlotta Lundgren John Norcross: Henrik Wallgren Michael Knie: Per Umaerus Trefingers-Billy: Martina Jakobsson Isak Browald: Stefan Sporsén

Regi: Robert W Ljung och ensemblen.

Manus: Henrik Wallgren.

Musik och sångtexter: Per Umaerus och Henrik Wallgren.

Medverkande: Henrik Wallgren, Martina Jakobsson, Charlotta Lundgren, Stefan Sporsén och Per Umaerus.

Ljud/ljus: Jimmy Olsson.

Inspicient: Eskil Lundgren.

Spelas till och med 28 juli på Brännö varv.

Efter ”Sköna skjut i skärgården”, ”Kyss mig shejk” och ”Kraken på kroken” är det dags för nya tag signerad duon Henrik Wallgren och Per Umaerus. Detta par som doppade i inspirationsflödets mest lekfulla och intensiva källa har ständigt något nytt hyss på scen på gång. Något som aldrig stannar i byrålådan, ett manus som aldrig förkastas eller en sång som inte tonsätts. Här finns en förtjusande gränslöshet och en generositet att med underhållning sprida glädje och – ibland – insikt.

Med ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” slungas vi tillbaka till tidigt 1700-tal. Brännö är ett tillhåll för pirater. Den främste, Lars Gathenhielm, är precis som Karl XII, död. Gathenhielms hustru Ingela styr kaparimperiet med fast hand.

Till detta skapas alltså en fars utan spring i dörrar bakom och under presenningar på Brännö varv med glipor av en småbåtshamn i 2010-talet gläntande utanför.

Det blir med andra ord förvecklingar när de småkorkade piraterna Michael Knie (Per Umaerus) och John Norcross (Henrik Wallgren) på olika vis kurtiserar Ingela Gathenhielm (Charlotta Lundgren), som som änka ingått äktenskap med den filosofiske drömmaren Isak Browald (Stefan Sporsén). In dundrar piraten Christopher Condent, eller Trefingers-Billy, (Martina Jakobsson) på scenen och ränker kan smidas. I kulisserna, för att förstärka intrigen, smyger också Lasse-Maja, den ökände kriminelle som delvis bedrog utklädd till kvinna och som rent faktiskt levde ungefär hundra år senare (1785–1845). Men allt är möjligt i de kreativas värld.

Pirater1

Roande. ”Pirates of Södra skärgården” är trivsam underhållning. Foto: PAULINA ULIANOVA

Med en historia baserad på historien med historiska personer, alltså, kunde det bli dammigt. Istället blir det ändå ett livfullt och underhållande komiskt kostymdrama. Lite som barnteater för vuxna. För Wallgren/Umaerus är fenor på att hitta på, skapa spinn i sin berättelse och gör det gärna till musik. Här kommer så Stefan Sporsén till sin rätt. Kapellmästaren för Augustifamiljen (”På spåret” med mera) får dessutom uttryck för sin mer subtilt skådespelande ådra.

Om de tidigare föreställningarna har haft en underbyggande sensmoral om värnande om (skärgårds-)miljön och ekonomisk rovdrift är emellertid ”Pirates of Södra skärgården – kungligt brev” mer vag i sensmoralen. Här handlar det mer om att skojfriskt lura den ene för att bli lurad av den andra. Inte desto mindre roande.

Kungligt brev, förresten…? Ja, i pjäsen figurerar det så kallade Madagaskarbrevet från 1714; ett brev från 1400 pirater som ställer sig och sina 25 skepp till Sveriges förfogande för att göra en kaparstad av Majorna och den södra skärgården. Något som ska ha gått i stöpet med Karl XII:s död 1718. Men nu kom det till nytta.

Roande Tartuffe i stenhård miljö

Komedi:

TARTUFFE

Tar4

Självgod. Kjell Wilhelmsen späckar sin Tartuffe utsökt. Foto: KAI MARTIN

Stallebrottet, Bohus-Malmön.

Spelas till och med 24 juli.

Regi och scenografi: Mirja Burlin.

Manus: Molières.

Bearbetning: Mirja Burlin och Maria Hörnelius.

I rollerna: Kjell Wilhelmsen, Regina Lund, Maria Hörnelius, Victor Trägårdh, Hanna Holmqvist, Bo Westerholm, Lilja Fredriksson, Lars Bethke, Challe Charlis, Adam Högblom, samt öns egna amatörer.

Koreografi: Camilo Ge Bresky 

Musikarrangemang: David Sperling Bolander

Kostym: Matilda Söderling

Åh, ”Tartuffe”, detta skälmstycke till komedi som bedrägligt bor nära både med kaos och Lars Norén och som har ett så ljuvligt deus exmachinaslut. Mer än 350 år efter premiären ser pjäsen nytt ljus i den bohuslänska graniten i vackra spelplatsen Stallebrottet. Men det är inte bara vördnad inför ålder och sceninramning som imponerar.

Mirja Burlin och Maria Hörnelius har med kärlek, omvårdnad och lekfullhet tagit sig an Molières text, förpassat handlingen i något slags nutid, bjudit in såväl bofasta som sommargästande Bohus-Malmönbor. Och se, spelet kan börja.

Tar3

Far och dotter. Orgon (Victor Trädgårdh) försöker övertyga sin dotter Mariane (Lilja Fredriksson) om något förträffligt – dumt. Foto: KAI MARTIN

Tartuffe, den självgode, bigotte tölpen spelad med förtjänst av Kjell Wilhelmsen i en av sin första komediroller, nästlar sig in hos Orgons familj och lindar den rike och faktaresistente Orgon (Victor Trädgårdh) kring sitt finger. Tartuffe som också tjusat Orgons lika faktaresistenta mamma, kärnfullt spelade av Maria Hörnelius. Det skapar naturligtvis ett farsartat ramverk som ekar frustande och lustfyllt i Stallebrottet.

Burlins och Hörnelius manus är troget förlagan, men också spänstigt humoristiskt med inpass och nutidsmarkörer, som uppskattas. Med Tartuffe som sakta lindar in sig mot makten, men så snart han avslöjas tar på sig offerkoftan för att värma sig med, speglar pjäsen också det politiska spelet i Sverige. Skickligt.

Lika skickligt har Matilda Söderling jobbat med kostym där barock, rokoko och krås möter Levisjeans, blingbling och fotbollsstrumpor i ett elegant mischmasch.

Det här är en föreställning med tempo, dramatik, slapstick, musik (mycket schlager från 60-tal till 2000-tal), sång, dans och humor.

Hanna Holmquist bereds mycket utrymme i första akten som den sanningsägande och klarsynta pigan, eller här au pairen. Hon som inte kan låta munnen tiga still när hon ser vad som sker när den lismande Tartuffe stormar på. Hon som försöker limma ihop kärleken när den i en komisk spinn sätts på prov för Mariane (Lilja Fredriksson) och den tilltänkte Valère (Charlie Challis). Här har vi en komedienn i vardande. Victor Trädgårdhs Orgon slukas av den lismande lögnare Tartuffe, men biter snart i ett surt äpple. Det är en bullrande karaktär som en Ulf Brunnbergfigur där han mot det blixtrande, humorfylld slutet genomströmmas av allt från Sven Wollter till Alfred i ”Emil i Lönneberga”. Mycket roligt.

Tar1

Brett register. Regina Lund visar upp hela sitt register. Här med Lars Bethke.

Foto: KAI MARTIN

Regina Lund vårdar sin koketterande Elmire med brett register och hon visar att överspel inte behöver vara av ondo. Här underhåller hon från minsta vink, blink till största gest. Hon är också den som sjunger bäst.

Till detta en ensemble som tillsammans med amatörerna från ön, som skapar förutsättningar för denna underhållning.

Visst, jag kan ha min invändning mot att den gudsfruktande om än svårt bigotte Tartuffe har en tjänare som är buddistisk munk (något som i andra akten får ett märkligt stort utrymme). Men det är en randanmärkning. ”Tartuffe” i Stallebrottet är värd sin resa, oavsett om man kommer till fots, med bil eller båt.

Angelägen cabaret

Teater:

VINNAREN TAR ALLT

Vinnaren2

Stark och fängslande. ”Vinnaren tar allt” kopplar greppet om nutiden. Foto: MATS BÄCKER

Gästspel på Göteborgs stadsteater

Regi: Hugo Hansén.

Musikarrangemang och kapellmästare: Oscar Johansson.

Koreografi: Ambra Succi.

Scenografi/kostym: Helle Damgård.

Mask: Siv Nyholm.

Ljus: Michael Breiner och Christoffer Gulløv.

Ljud: Anders Ekstedt.

Medverkande: Kristin Amparo, Sven Boräng, Moto Boy, Li Bråhde, Mari Götesdotter, Kanyi Mavi, Ashtar Muallem, Nina Persson, Thomas Öberg, Angelica Radvolt, Magdi Saleh och Sakib Zabbar.

Musiker: Lazlo Dancs, Oscar Johansson, Nadia Hamouchi, Oskar Humlebo och Amanda Savbrant.

”Vinnaren tar allt” är en cabaret skapad på intiativ av Cardigans Nina Persson och  Gudrun Hauksdottir. En förtvivlad uppsättning om ifrågasättande i en förtvivlad tid. För vem bär sanningen och uppriktigheten då den hela tiden ifrågasätts, där nyheter snabbt kullkastas som fejknews, där etablissemanget är opålitligt, där ingenting är tryggt…?

”Vinnaren tar allt” fångar allt, öppnar allt och ifrågasätter. Det mesta till musik som sveper med bred pensel över elektronica, hiphop, pop och rock. Det blir ett extra dramaturgiskt grepp och ger naturligtvis en extra krydda med Nina Perssons röst. Men för all del också Kristin Amparos mäktiga stämma. Till detta utsökt koreografi signerad Ambra Succi och nycirkus genom Ashtar Muallem.

Vinnaren1

Nödvändigt scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Ensemblen är den starka helheten, men var och en är också tydliga individualister, oavsett om det är en karismatisk figur som Bob Hunds Thomas Öberg, som i sig är självlysande, eller någon av de mer obekanta ansiktena.

Det är ett slags nummerrevy som häcklar och underhåller, som lyfter fram och drar ifrån. Den röda tråden som spinner är den hotade demokratin, som i andra akten allt mer utsatts för split i form av den diaboliska Kamelia, som så småningom föder Diktatorn i Thomas Öbergs uppblåsta figur. Den som avskärmar, stänger ner och sluter kreativitet. Tack och lov att Nina Persson tar strid.

Vinnaren3

Tar strid. Nina Persson kämpar för demokratin. Foto: MATS BÄCKER

”Vinnaren tar allt” vill vara mycket och är det också, ett ”nu-svenskt spektakel”, som initiativtagarna vill kalla det. En föreställning att roas och oroas av. Så nödvändig 2018.