Teater:

EVERY BRILLIANT THING

Nej, jag är ingen vän av teater som skamlöst tvingar in publiken i ett slags agerande. Jag vill luta mig tillbaka, se, registrera, fundera, reflektera. Drabbas, förstås. Men att bli en ofrivillig skådespelare med sittplatsen som tribunal… nej, tack. Det finns förstås undantag. Som 123 Schtunk, clowngruppen som med humor antar utmaning att gestalta scenklassiker.

När Gothenburg English Studio Theatre firar 20 år gör man det med Duncan Macmillans – med Jonny Donnahoe – ”Every brilliant thing”. En nypremiär och en uppdatering av den tidigare versionen som spelades 2017–2018.

I salongen blir alla placerade precis som skådespelaren Gary Whitaker vill. Vi tilldelas blad med nummer och repliker, som ska yttras på given signal. Någon får en Ribena och Kitkat, som ska användas i en scen. Jag tummar på min lapp, läser repliken som för att memorera den innan föreställningen startar. Det är fler än jag som liksom hukar bakom A4-lappen vi fått. Ska detta verkligen vara nödvändigt.

Min uppgift riskerar att överskugga det som Gary Whitaker ska skildra.

Mina tvivel kommer på skam. Åtminstone delvis.

”Every brilliant thing” är en drabbande, inkännande, eftertänksam och roande pjäs, som samtidigt är varmt involverande. Man kommer inte undan, helt enkelt. Några i publiken tilldelas roller, som fadern, veterinären, skolbibliotekarien, läraren i litteratur på universitet, flickvännen… roller som med varsam hand lotsas rätt av Gary Whitaker. Var och en av dessa ”gästskådespelare” går med imponerande säkerhet in som motspelare till Gary Whitaker. Han som spelar den lille grabben, inledningsvis, på sju år som får beskedet av sin far om att mamman gjort något dumt.

Ja, det är en pjäs som psykisk ohälsa och suicidförsök. Om detta som ett medberoende, som sedan blommar ut i depression. Den lille grabben växer, men skriver en hela tiden en lista om fantastiska saker – ”1. Glass”, ”Vattenkrig”, ”3. Berg- och dalbanor”…. Numrerar dem, alltså och det är här vi i publiken kommer in med våra tilldelade lappar och får läsa upp dem. Triviala saker som gör världen värd att leva i, som hyllar livet i det lilla. Det är vackert och det är rörande.

Pojken bär på en stor börda genom livet. Är ständigt otrolig för sin mors hälsa. Vakar osynligt över henne. Bjuder henne att läsa den lista han gjort, som slutligen omfattar nära miljoner punkter. Gary Whitaker glider in och ut ur pojkens tidsåldrar till den man han blir när pjäsen avslutas efter omfamnande, nära en och en halv timme. Allt ackompanjerat av musik från Ray Charles, Etta James, Duke Ellington till This Mortal Coil.

Då har jag blivit både rörd och road. Gråtit och skrattat. Skakats om och reflekterat. Att jag blev en del av pjäsen blev en självklarhet. ”Every brilliant thing” är en på alla sätt och vis brilliant pjäs i det som med en varm ton vågar spegla ett komplext och känsligt ämne . Gothenburg English Studio Theatres uppsättning är både värd att applådera och framför allt se.

Det är ingen slump att pjäsen har blivit en stor succé i detta lilla format på scener i West End, London och New Yorks Broadway. Bland annat är brittiske skådespelaren Daniel Radcliffe aktuell med den på Hudson Theatre i New York i detta nu.Men den går lika bra i Majorna.

”Every brilliant thing”, Gothenburg English Studio Theatre. Nypremiär 13 mars 2026. Spelas till och med 28 mars. Denna recension baserad på föreställningen 21 mars.

Av Dunchan Macmillan med Jonny Donahoe.

Regissör: Kristina Brändén Whitaker.

Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Måns Thornberg, RTC.

Tekniker: Diblik Rabia, Tatiana Madrid, Karl Wassholm och Yosef Madar.

På scen: Gary Whitaker.

Musik: bland annat Ray Charles ”Drown in my own tears”, Etta James ”At last”, Duke Ellington och John Coltrane ”In a sentimental mood”, This Mortal Coil med Elizabeth Fraser ”Song to the siren” med flera.

Teater:

STILLA VÄGG

Konstkollektivet Snö söker svar på frågor, svar och reflektioner om vår samtid och existens. Nu i den gamla kinarestaurangen Kinesiska Murens lokaler nere vid Skeppsbron vid Göteborgs hamn. Utanför lyser solen vårskirt, skapar skuggor på de kala, avskalade väggarna. En lek med ljus som ofrivilligt ger Peter Cliffordson Weichts pjäs ”Stilla vägg” ett extra skimmer och en ytterligare stämning. Rutan mot Skeppsbron är från botten till mitten skuggad, som ett töcken. Uppåt mot taket är livet utanför. Båtar som passerar, människor, fåglar, himlen…

En man glider sakta in i salongen, som leder han en begravning. Vad han egentligen gör är att skrida in i sitt rum efter döden. Tystnaden omsluter honom, prydligt klädd i svart kostym, vit skjorta, svart slips, svarta skor, ansat skägg och stilfull frisyr, noga lagd. Som om ingenting berör. Han är tillfreds i intigheten.Ingenting yttre stör. Ett bord, en temugg, två stolar. En sparsam inredning. Så liksom flyter en kvinna in i bilden och i rummet. Tar plats i mannens sfär. Bryter tystnaden. Hon talför. Han kärv. Hon anklagande, frågande. Han defensiv.

Hans repliker är korthuggna, enstaviga. Han är uppenbart störd i sin dödens stillhet. Hon, visar det sig, är hans första fru från ett barnlöst äktenskap. De har aldrig riktigt lämnat varandra. Det är hon som har fått styra över hans begravning, motvilligt men ändå respektfullt. Så möts de på andra sidan i denna poetiskt skrivna pjäs fylld av rannsakan, anklagelser, oförlöst relation och kärlek.

Hans Brorson håller sin man strikt och stramt. Möjligen en smula klichéartat, men också så som manus bjuder. För det är en man grovt yxad, som hellre tigit än berättat. Caroline Andréasson går i denna treaktare genom olika stadier. Man möter henne i det slutna rummet utan dörr. I baren där hon jobbar. Och som en åldrad sambo till mannen.

Hela tiden gör hon små skiftningar för att fånga ”tiden” för karaktären i var och en av scenerna som spelas. Försiktigt, stilfullt. Samtalet spinner, som för ett fortsatt försök att utforska det äktenskap, den relation, som började med så stor förälskelse men mynnade ut i tomhet och hans missbruk. Men vad finns att förklara och försvara när man väl är död…?

Peter Cliffordson Weicht pjäs är dramatik i liten skala, som smeksamt slår mot de hårda väggarna och de vitröda klinkergolvet i Kinesiska Muren. Det blir en effektfull uppsättning med små medel i en lokal som är lika övergiven som mannen och kvinnan i pjäsen. Sorgligt vackert, ömsint och varlig samt väldigt fint balanserad.

Stilla vägg”, Kinesiska muren, Göteborg, urpremiär 7 mars 2026. Spelas till och med 29 mars. Denna recension baserad på föreställningen 15 mars.

Av: Peter Cliffordson Weicht.

Manus och musik: Peter Cliffordson Weicht.

Regiöga: Lena Dahlén.

Scenografi och kostym: Anna Wemmert Clausen.

Koreografi: Sara Suneson.

Teknik: Viggo Thurell.

Fars:

TRASSEL

!!!!

Oscarsteatern, Stockholm.

Bäst: Ola Forssmed briljerar.

Sämst: Finns inte mycket att klaga på.

Fråga: Hur mår Ola Forssmeds kropp egentligen…?

En fars kan vara en väldigt unken form av underhållning. Sexistisk och med grovt karikerad humor med fördomar i första rummet. Men rätt satt och med en spinnande intrig kan det också vara dråpligt roande och bjuda på ett oförargligt flabbande, för att det helt enkelt inte går att hålla igen. Som med ”Trassel”, brittiska farsmästarens ”Out of order” (1990), som i Edward af Silléns sabba nyöversättning och bearbetning (samt regi) fått en nytändning. Ja, pjäsen har spelats förut på svensk scen. Som 1992 på Maximteatern med Peter Dalle på scen. Då som försmådd man. Nu som justitieminister i en klippt och skuren-roll. Det känns som om Peter Dalle här äntligen får blomma som den komiska skådespelare han är i denna så strama, strikta roll där han ändå ska spela eldig förste älskare i en otrohets tête-à-tête-á-tête på Grand Hôtel i Stockholm 1964.

Ingenting går förstås som det är tänkt. Det springs i dörrar och bland annat den prudentlige hotelldirektören (Per Svensson), som vill ha ordning och reda på sitt hotell, och den flitigt besökande kyparen (Anders Jansson, med konstlad brittisk brytning). Den senare som kommer med sin ”room service” i tid och otid. (Mest det senare.)

Till detta liket (Ola Forssmed), som hittas i det trilskande fönstret som vätter mot den vida terrassen mot Stockholms ström. Skandal, förstås, som justieminister Ragnar Rundqvist försöker lösa på fel sätt och med hjälp av sin assistent Göran Dahlberg (Robert Gustafsson).

Det blir en accelererande räcka händelser som spinner en intrig på högvarv. Rundqvists älskarinna, Lena Stjernström (Malin Cederbladh) involveras självklart men motvilligt. Hennes man Kent (Henrik Johansson) är otrohetsaffären på spåren. Göran Dahlbergs mamma kräver, via telefon i första akten, sin sons uppmärksamhet genom sköterskan Björkman (Hanna Dorsin). Så dyker justitieministerns fru (Anki Albertsson) upp som en överraskning. Dessutom! Liket lever!

Ja, här får Ola Forssmed utnyttja sin fantastiska slapstickmotorik till fullo. Inledningsvis har han inga repliker. Det är kroppsspråket som får tala och som han gör det. ja, jag har sett honom otaliga gånger i dråpliga roller, men det här går utanför allt annat. Han är fullkomligt briljant. Lägg till detta en Robert Gustafsson i stormform och perfekta roller för de andra i ensemblen, som har man en fars som jag förstår har blivit en succé.

Det är en fars som är fånig, tramsig, ytlig, trasslig och fylld av trubbel.Men också med en flödande humor och tajming från en ensemble som vet att roa under den intensiva stund som ”Trassel” går för högvarv på Oscarsteaterns scen. Ska man ha roligt i Stockholm är det hit man ska gå.

”Trassel”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 13 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari 2026. Spelas till och med 3 maj.

Manus: Ray Cooney.

Regi, bearbetning och översättning: Edward af Sillén.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Kostymdesign: Camilla Thulin.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Oskar johansson.

Koreografi: Per-Magnus ”PM” Andersson.

I rollerna: Robert Gustafsson (Göran Dahlberg), Peter Dalle (Ragnar Rundqvist), Malin Cederbladh (Lena Stjernström), Anders Jansson (kyparen), Ola Forssmed (liket), Per Svensson (hotelldirektören), Henrik Johansson (Kent Stjernström), Anki Albertsson (Pia Rundqvist) och Hann Dorsin (hotellstäderskan Maria/syster Björkman).

Teater:

TILL STJÄRNORNA FALLER NER

Storbritannien har, som kanske de flesta europeiska länderna, genomgått en identitetskris. För britterna starkast under Thatcherregimen med stark privatisering och nedläggning av oändligt många kolgruvor i norra England. Såren från gruvorna ligger fortfarande öppna i såväl landskap som själar och identiteter. Det är just här som Beth Steel pjäs ”Till stjärnorna faller ner” (2024) landar. Pjäsen som på kort tid farit genom Europa med succé i följet och som nu har fått Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater.

Det är en pjäs som spinner sina intriger väl. Mellan syskonkärlek och -rivalitet. I sorgen efter den bortgångna modern/makan. Eller mellan förbjuden kärlek och svartsjuka. I lyckan inför det stundande bröllopet mellan Sylvia (Josefin Neldén) och Marek (Ashkan Ghods ) där främlingsfientligheten visar sitt fula tryne. Eller de eviga trätoämnet mellan den strejkande brodern Peter (Johan Lindgren) och svartfoten Tony (Lars Väringer).

Manuset är rappt och roligt utan att förlora sitt allvar. Lisa Lindgren som syster Hazel är dräpande i sina vassa repliker och är strålande som en white trash-queen fylld av självförtroende och brist på detsamma i ett och samma andetag. Josefin Neldén sköra Sylvia är spelad med ackuratess. Hon som är så fenomenal med sina ansiktsuttryck (få kan spela med miner som hon) på film når ut hela vägen här. Så skickligt. Hon, den yngsta systern, har funnit lyckan i den ambitiöse polacken Marek – han som har jobb och som trotsat motgångar i sitt nya hemland med stolthet och glatt humör. Så Jessica Liedbergs Maggie, systern som flyttat/flytt från familjen, från jobb, från staden för något annat okänt. Jessica Liedberg spelar henne starkt i skiftningar från nervöst, försagd, tvekande till lycklig och tillbaka igen. Till detta Anna Bjelkeruds Carol, den avlidna mammans bästa vän och som något av en moster i familjen. En praktroll som Anna Bjelkerud förvandlar sin sin med full kraft i form av humor och dramatik.

Det är överhuvudtaget kvinnornas tillställning det här. Inte för att männen är staffagefigurer i pjäsen, men för att de främst är fyrkantiga i sina karaktärer och också spelas så och för att kvinnornas roller är oändligt mycket mer mångfacetterade. Det är ju också kring deras relationer sins emellan och mot sin män/fäder det mesta utspelar sig inför bröllopet och under detsamma med tillhörande bordssittning och blöta fest all inclusive.

Beth Steel förenar elegant brittisk fars, som av Ray Cooney, med filmare som Mike Leigh och Peter Cattaneo (”Allt eller inget”) med faiblesse för brittisk arbetarperspektiv. Lägg till dramatik av en Eugene O’Neill eller Lars Norén och ni har en sevärd och underhållande, roande och drabbande ”Tills stjärnorna faller ner”.

”Tills stjärnorna faller ner”, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 23 januari 2026. Spelas till och med 21 mars. Denna recension baserad på föreställningen 12 februari, som även spelades in för SVT:s räkning med sändning senare i höst.

Av: Beth Steel, översättning Louise Amble-Næss.

Regi och bearbetning: Stefan Larsson.

Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Tova Östman.

I rollerna: Anna Bjelkerud (Carol), Ashkan Ghods (Marek), Astrid Gislason (Leanne), Johan Gry (John), Johan Karlberg (Peter – gift med Carol, bror till Tony), Jessica Liedberg (Maggie), Lisa Lindgren (Hazel – mamma till Leanne och Sarah, gift med John), Josefin Neldén (Sylvia), Lars Väringer (Tony – pappa till Maggie, Hazel och Sylvia) och  Allie Brehmer/Alma Milocco Tamm (Sarah).

I sommar firar Annika Andersson jubileum på Vallarna. Då spelar hon i ”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”.

Det är då 30 år sedan sommarunderhållningen på Vallarna startade med Annika Andersson i en av huvudrollerna. Dessutom är det i år 40 år sedan som hon för första gången stod på scen.

–Herregud. Det har jag glömt. Tack för att du påminde mig, säger hon.

Sommaren 1996 var Annika Andersson en i ensemblen som kickade igång underhållningen på Vallarna, friluftsteatern i Falkenberg. Efter att Stefan (Gerhardsson) och Krister (Classon) turnerat runt med sin ”Sommarbuskis” ville den underhållande duon ha en fast scen. Med ”Hemlighuset” startades en tradition som har blivit en publiksuccé sedan dess. Den då 28-åriga Annika Andersson hade de haft koll på sedan ett tag. Hon som tio år tidigare hade gjort sin scendebut då hennes far Tore Wallnedal satte upp nyårsrevy hemma i Mårdaklev i sydvästra Västergötland. I orkestern då…? Ja, Stefan och Krister.

Så när Vallarna firar 30-årsjubileum i sommar gör Annika Andersson det med, men också som 40-årig scenartist.

– Det har jag inte tänkt på. Det är för väl att du håller reda på det, säger hon när vi pratas vid per telefon mitt under spännande OS-tävlingar.

Vem var du 1986?

– Jag var helt obekymrad. Jag var lätt i huvudet, glad och positiv, inte det minsta orolig, så som man blir då man har familj.

Och 1996?

– Svintung, skrattar hon.

– Då hade jag fått tre barn. Eller, jag var gravid med Alex, som kom lite senare i februari 1996. Det var ju det jag hade drömt om, en familj. Det var ju inte att jag skulle stå på en scen och underhålla, förklarar hon

Hon erkänner att hon fortfarande är förvånad över den utveckling som livet har tagit sig, där hon 2026 tillhör favoriterna bland komiker i Sverige.

– Hade någon för 30 år sedan sagt att jag skulle sitta här och skriva manus till en föreställning på Vallarna… nej, det fanns inte på kartan. Inte heller att jag skulle stå på scen, förklarar hon.

Men tillsammans med regissör Pär Nymark är hon manusförfattare till sommarens uppsättning: ”Saltstänk och smuggelsprit” med underrubriken ”en dôkul badbuskis”.

–Nu ska vi bara få fram ett bra manus. Alltså det där sista som krävs, säger Annika Andersson och förklarar att de har tre månader på sig innan repetitionerna börjar.

– Ja, det är inte utan att vi har förväntningar på oss.

Me störst förväntningar antar jag att ni har på er själva?

– Jo, så är det. Vi vet ju dessutom att det är ett väldigt bra gäng som vi jobbar med, där alla kommer att bidra till att det där lilla extra kommer att fungera. Det är också väldigt skönt att jobba med Pär Nymark. Vi drar åt samma håll, men har är mer strukturerad än vad jag är, som är mer hejkon bacon.

2024 och 2025 underhöll Annika Andersson med sönerna Carl-Oscar och Alexander Korenado för en förtjust publik på Arena Varberg med ”Paraden” – ett slags nyårsrevy med nyskrivna nummer och musik.

I år blev det ingenting – var orsaken att du höll på med ”Saltstänk och smuggelsprit”?

– Nej det berodde snarare på att Carl-Oscar har blivit pappa och att Alex snart ska bli det. Det var en tant från Varberg som undrade just varför det inte skulle bli något ”Paraden”, då hon fick svaret sa hon ”Kunde inte det ha väntat?”.

Det är ju inte att man undrar hur det har varit att delta i frukostar med familjen Korenado. Jag tänker mig att det är och har varit som hos familjen Marx med bröderna Harpo, Chico, Groucho, Herbert och Milton. Ett hela havet stormar av infall, hyss och kreativitet med en mamma som humoristiskt styr och ställer.

Annika Andersson erkänner att det är något ditåt.

– Men då barnen var små var det ju inte en lugn stund för då skulle alla iväg till någon aktivitet, som pingis eller fotboll. Men faktum är att de senaste åren har vi skapat mycket just kring köksbordet. Det var så ”Paraden” kom till och jag kan dra mig till minnes just varje händelse vi hade som gett ett nummer, förklarar hon som bäst trivs med att vara i ett sammanhang.

– Jag är ingen ensamperson och det är därför jag inte kör någon ståupp. Jag skriver inte heller själv, utan vill göra det med andra. Som nu. Jag tycker det är känsligt med humor och vill gärna jobba tillsammans för att få det bästa resultatet.

I sommar delar du inte bara på ansvaret som manusförfattare utan är också en del av ensemblen och står på scen. Var det självklart?

– Ja, dels för 30-årsjubileet, men också för att Mikael Riesebeck och jag kör Rut och Ragnar. Det är första gången som paret kommer ingå i en pjäs, det ska bli spännande.

Rut och Ragnar är paret med mannen som pratar så att ingen, förutom hans hustru, förstår hon. En komisk duo sprungen ur Rut och Alvar, som Annika Andersson och Claes Månsson skapade för en massa år sedan.

– Rut och Ragnar uppstod under pandemin och vi vi körde dem ”Sommarbuskis” på Vallarna 2021.

Förutom Annika Andersson och Mikael Riesebeck finns Ewa Roos, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff, Helena Aspeflo och Jojje Jönsson med på scen. Den sistnämnde med sin populäre karaktär, brevbäraren Dag-Otto.

– Det var givet att han skulle vara med. Det är ju trots allt 30-årsjubileum, Dag-Otto är så omtyckt och Jojje har varit med sedan starten.

Ja, nu är det bara han och du som är med sedan första uppsättningen. Är ni något av traditionsbärare…?

– Nej, jag tror att buskisen står över vilka som är med i den. Men jag är oerhört stolt över att få göra detta och att jag har fått vara med från början.

”Saltstänk och smuggelsprit – en dôkul badbuskis”, Vallarna, Falkenberg, premiär 28 juni 2026, spelas till och med 9 augusti.

Regi: Pär Nymark.

Manus: Pär Nymark och Annika Andersson.

I rollerna: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Ewa Roos, Jojje Jönsson, Jeanette Capocci, Håkan Klamas, Daniel Träff och Helena Aspeflo.