Island förför och tjusar

Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.

På väg. Foto: KAI MARTIN

Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.

Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.

Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.

Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.

Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.

Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.

Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.

Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.

Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum  på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.

Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.

Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.

IMG_4161

Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…

Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN

I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.

Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.

Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN

Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.

Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN

Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.

Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN

Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.

Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN

Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.

Lyssna på honom här.

Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.

Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.

Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.

Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.

IMG_4159

Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.

Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.

IMG_4289

Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN

Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.

Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.

IMG_4300

Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.

IMG_4302IMG_4303

Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN

Skruvad komedi med överraskningar

Komedi:

BAGAGE

!!!!

Babage

Överraskar. ”Bagage” är en komedi med manus och situationer som ständigt överraskar – positivt. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Lisebergsteatern.

Bäst: Det smarta manuset driver skådisarna till stordåd.

Sämst: Andra akten gick väl fort.

Fråga: Är det fars även om det inte springs i dörrar…?

Sam Bobrick, den amerikanske pjäsförfattaren, var en ny bekantskap för mig när ”Minns du mig?” sattes upp på Lisebergsteatern för något år sedan. Den blev en succé och jag ingick i hyllningskören och framför allt var det Annika Andersson som höll hov i sin strama och nedtonade roll.

Kanske inte så konstigt att producenterna då väljer att återvända till Sam Bobrick och nu med den kanske mer renodlade komedin ”Bagage”.

Bagage2

Förvirrande. Gustaf Hammarsten och Annika Andersson roar. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Jo då, här finns farsens förvecklingar när ett bagage hamnar i fel hem och allt ska redas ut mellan Annika Andersson Mia och Gustaf Hammarstens Mårten – två arroganta personligheter som motvilligt dras till varandra. Mellan dem spinns humortråden med ett välskrivet manus, där Annika Andersson och Gustaf Hammarsten sakta spänner den till bristningsgränsen i fråga om tajming och komik.

Där och då är det alldeles utmärkt underhållning, en komedi fullfjädrad och späckad med smarta vändningar och repliker. Det räcker så. Men tydligen inte för Sam Bobrick, som skriver in den krängande tv-psykologen, doktor Alexander Aronsson (Robin Stegmar) i handlingen.

Plötsligt är vi i en tv-show och han kommenterar det vi nyss har sett på scen. Lika plötligt drar publiken in i handlingen med ett direkt tilltal och snart är det inte bara de fyra på scenen som bollar repliker utan också de i salongen.

Det blir, och jag ska inte avslöja hur, värre och mer därefter i denna smart skrivna och otroligt underhållande pjäs, som skruvas till med lite extra allt med Emma Peters Tovas entré. Men en sak kan jag säga, när första akten avslutas med en cliff hanger då är det lätt att längta till fortsättningen.

”Bagage” är en föreställning som inte bara bjuder på stora skratt utan också ett konstant leende. Bra för ansiktsmuskulaturen samt själ, hjärna och hjärta.

Bagage – spelas till och med 30 mars på Lisebergsteatern

Med: Annika Andersson, Gustaf Hammarsten, Robin Stegmar och Emma Peters.

Originalmanus: Sam Bobrick,
Översättning/Bearbetning: Nymark & Bendixen
Regi: Pär Nymark
Scenograf: Fredrik Dillberg,
Grafiskt content: Mikael Riesebeck
Mask&Peruk: Tiina Bengtsson
Kostym: Caroline Eriksson

 

Charmig men lång Emil

Barnteater/-musikal:

EMIL I LÖNNEBERGA

!!!

IMG_3292

Fart och fläkt. ”Emil i Lönneberga” känns igen också på scen. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, från 3 år.

Regi: Kålle Gunnarsson.

Av: Astrid Lindgren.

Musik: Georg Riedel.

Koreografi: Emil Söder.

Med: Wilfred Andersson/Petter Borén, Nova Heimroth/Freja Nyroos, Annika Andersson/Pernilla Karlsson, Kent Vickell, Emil Söder, Sara Axelsson/Emma Karlsson, Sussi Björninger, Robin Rösehag, Tove Holm, Benjamin Alinder, David Timonen, Nikolina Alinder, Joakim Södergren Norin och Einar Borén.

Det är något speciellt med barnteater. Dels för de ungas entusiasm och förmåga att inte skilja på dikt och verklighet. Dels för bristen på tålamod. Det gäller verkligen för ensemblen att vara på tårna, både vad det gäller handling och spontana utrop.

På Lisebergsteatern har det blivit något av en tradition att locka med uppsättningar i Astrid Lindgrens berättartradition. I år alltså ”Emil i Lönneberga”, som både blir ett slags musikal och dels en tätt packad när många av berättelserna om Emil, den förgrymmade ungen, ska få plats. Det är ett bra koncept med slapstickhumor och eldfängda scener. Första akten är utmärkt underhållning för hela familjen. I den andra, efter 20 minuters paus, dras det hela lite mer i långbänk. Därmed blir uppsättningen direkt straffade av den otåliga publiken.

Men det är en charmig föreställning med bländande spela av Annika Anderssons son Wilfred (de delar rollerna som mor Alma och Emil med Pernilla Karlsson och Petter Borén). Han är spjuveraktig, rar och hyssfull. Till det Ida, fint spelad av Nova Heimroth (som delar rollen med Freja Nyroos).

Kent Vickel är pappa Anton, kärv men kärvänlig. Annika Andersson gör sin Alma återhållsam, så som rollen kräver. Men, förutom barnen, är det ändå Emil Söders Alfred och Sara Axelssons Lina, som ger lyster till föreställningen.

Två timmar med paus är alltså en smula för mycket. Men å andra sidan är den här julkakan tryfferad rikt. Till och med hästen Lukas får plats på scenen.

 

Fantasifull Fanny och Alexander

Teater:

FANNY OCH ALEXANDER

Ola Kjelbye

Lustfylld. I familjen Ekdahl är leken central i ”Fanny och Alexander”. Foto: OLA KJELBYE

Av: Ingmar Bergman.

Regi: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg,

Kostym: Ann-Magret Fyregård.

Ljus: William Wenner.

Koreograf: Lisa Alvgrim.

Mask: Elisabeth Wigander.

Med: Mia Höglund-Melin, Jakob Eklund, Carina Boberg, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Ulla Skoog, Eric Ericson, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Emelie Strandberg, Lars Väringer, Johan Hafezi, Thomas Nystedt, Victoria Dyrstad samt barnen Wilmer Hellsten, Wilmer Lygnholm, Tim Lundberg, Alice Påhlsson, Elsa Lundqvist Sahlin, Edith Tillander, Isak Dahl och Charlie Parkrud, som alternerar i rollerna som Alexander, Fanny och Ismael.

Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare).

Premiär: 14 december 2018.

I min värld är det enkelt; i valet mellan biskop Vergérus stränga askes och iskalla kärlek och teaterfamiljen Ekdahls fantasifulla tillvaro, tillåtande gränslöshet med sina interna dramatiker tar jag det sistnämnda.

Men Ingmar Bergman ber oss inte välja. Han visar i ”Fanny och Alexander” egentligen på två dysfunktionella familjer, där den ena drivs av lust och fägring stor. Där teaterns tjocka murar skapar en fantasifull och lekfull värld innanför, där spår av verkligheten kan tränga in. I biskopens traumatiserade tillvaro drivs man av gudsfruktan och i denna schartauansk fostran stannar livet upp i ett skoningslöst regelverk.

Men hellre då leva i kreativitet, som inte är perfekt, där ångesten lurar kring dansen runt julgranen, men där glädjen också tindrar ikapp med juldekorationer och -ljus.

Av detta har Eva Bergman djärvt gjort sin uppsättning av fader Ingmars mästerverk.

Ja, jag skriver djärvt, för dels har så många sett filmen och tv-serien och dels sitter demonregissören själv i sin himmel och kikar ner; ”Blir det här som jag skulle önskat?”.

Hur fri man än är som konstnär pockar alltid ett fadersarv på och om inte i de egna tankarna, så hos illvilliga skribenter som jag, som vill dissekera och analysera.

Eva Bergman jobbar tillsammans med scenografen Tofte Lamberg med tre scenrum; det röda står för familjen Ekdahls hem och teatervärld, det kargt vita för biskopens hem och det mystiska för juden Isak Jacobis. I de två förstnämnda fungerar det utmärkt. Inledningsscenen med julfirandet är smittande och sätter snabbt grunden för familjen Ekdahls värld av förståelse och intriger som insups med samma intensitet som någonsin cognacen. Skiftet från det levande till det naket avskalade i biskopens hem är drabbande. Här får skådespelarna Carina M Johansson, Marie Delleskog och Victoria Dyrstad ställas på prov då de i sina roller kliver från en del av familjen Ekdahl till biskopens. Victoria Dyrstads Justina, hembiträde hos biskopen, är hudlös och intensiv. Carina M Johanssons syster till biskopen stramt stringent; det är alltså mer än kläd- och perukbyten som skiftar rollerna.

Ola Kjelbye

Happy meal. Hos biskop Vergérus härskar iskall disciplin. Foto: OLA KJELBYE

Men i Isak Jacobis av mystik präglade hem, där barnet Ismael är inlåst, går Bergman och Lamberg bort sig. Det blir för stort. Lite iscensättande ljud, ljus och rök skapar inte den förtätning som krävs i det allt för stora scenrummet.

Kanske blev det bedrägligt att ha i närmast fast scenografi, som med enkla medel skiftas.

Jag önskar också att rollen av den girige, men ömsinte juden Isak Jacobi hade fått något annat att bita i än Ingmar Bergmans schablon. Här vrider och vänder Lars Väringer skickligt på sin gestalt, men utan att balansera rollen till något utanför karikatyren.

Och visst kunde delar av överspelet, som ju sker i vissa scener, hållas tillbaka. Det bjuds vi ju på med emfas i scenen när ”Hamlet” ska spelas på familjen Ekdahls teater och behövs ju inte senare.

Men ”Fanny och Alexander” naglar ändå fast sina åskådare med värme, humor och dramatik. Det är en föreställning som i första akten rapsodiskt dansar iväg, men där också bjuder in med förklaring till de intriger som ytterligare dramatiseras i andra akten.

Jakob Eklunds biskop är kärv, men desperat, iskall och känslig. Mia Höglund-Melin gör Emilie Ekdahl vilsen, kärleksfull och stark. Hon som förlorar sin man, teaterdirektören (Johan Gry), men som också förlorar sig i biskopens stränga kärlek. Det är en fatal scen och utveckling, som smärtsamt ligger så nära verkligheten. Hon går verkligen från sprudlande och gnistrande till hopplös och närmast apatisk. Skickligt.

Det är ett rikt persongalleri på scenen, precis som i filmen från 1982, där var och en får sin stund i ljuset. Det är skickligt hanterat av Eva Bergman, men förstås också av skådespelarna. Men inget ”Fanny och Alexander” utan barnen i fokus. Elsa Lundqvist Sahlin (Fanny), Tim Lundberg (Alexander) och Charlie Parkrud (Ismael) fick ta ansvaret med den äran på premiären. Scenen med biskopens upptuktelse av Alexander är brutalt andlös. Där biskopen kräver sanning, men piskar fram en lögn om kärlek och underkastelse.

Slutligen musiken. Utan den ingen uppsättning av Eva Bergman. Med den skapar hon ytterligare en illusion, en stämning som bjuder på fest som drama. Det här är en orkester som lätt svingar från en genre till en annan, alltid med samma lust och lidelse.

Lekfull pedagogik om ekonomi

Teater:

VAD VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM EKONOMI

Ola Kjelbye

Färgstark. Backa Teaters uppsättning av ”Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi” är lek- och färgstark, men ger inget svar. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater, premiär 7 december.

Av: Stefan Åkesson baserad på Yanis Varoufakis bok ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism”.

Regi: Anja Suša.

Scenograf: Helga Bumsch.

Kompositör: Igor Gigor Gustuški.

Koreograf: Damjan Kecojevic.

Kostym: Maja Mirkovic.

Ljud: Jonas Redig.

Ljus: Thomas Fredriksson.

Mask: Josefin Ekerås.

Med: Stefan Abelsson, Caisa-Stina Forssberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic och Ove Wolf.

Att prata om ekonomi är egentligen ingenting enbart för ekonomer, eller för föräldrar kring köksbordet. Frågor om ekonomi, om varför och hur är rätt självklara, men är svaren det. Om detta vill Backa Teater pedagogiskt berätta.

Pjäsen har sin grund i den förre grekiske finansministern (blott några månader) Yanis Foroufakis och hans bok, en förklarande sådan, till sin dotter. Titeln ”Talking to my daughter about the economy – a brief history of capitalism” är upplysande och det är med ett visst hopp om upplysthet och klokskap, som jag kliver in i teatersalongen. Tillsammans med en publik som till lejonparten är högstadieelever, rastlösa, nyfikna och blasé, ska vi alltså drabbas av både kunskap och aha-upplevelser.

Scenrummet är vitt, golv och väggar. Snart kommer skådespelarna, som i bjärt kontrast till det vita bär färgstarka peruker, preppy polotröjor, beige byxor och bruna skor. Med humorn som medel berättas historien om ekonomi, om varför det blev ett maktmedel och om hur bankväsendet började.

Skådespelarna agerar koreografiskt i ett slags mellanting mellan mim, clowneri, musik och sång, ett bra sätt att locka en irrande publik från mobiltelefonskollen. Sångerna är Bertold Brechts i färska översättningar av, i huvudsak, pjäsförfattaren Stefan Åkesson.

Snart är också publiken insugna i ett interaktivt spel, där några får kliva upp på scen. Distansen mellan scen och publik bryts effektivt och med skratt ska kunskap uppnås.

Det går så där, om än syftet är lovvärt. Jag förlorar mig i de längre, förklarande textsjoken, irrar bort mig i pajaserier och tappar en del när pjäsen förlorar sig i 70-talets svenska barn-TV.

På slutet delas publiken upp i två grupper. Val ska göras och med detta sagt poängteras att vi alla har ett val gällande ekonomi och politik. Slutet är vilset, inga applåder för skådespelarnas insatser, men en final till italienska ”Bandiera rossa”, en av arbetarrörelsens starkaste sånger. Försök med allsång till texten ”Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa, Bandiera rossa.Avanti o popolo, alla riscossa,Bandiera rossa trionferà” görsoch jag som gick in med förhoppningar om klokskap går ut förvirrad i något slags politisk kupp.

Poetisk kraft och frihet

Teater:

UPPRORETS POET

Ola Kjelbye

Lek och allvar. ”Upprorets poet” utmanar och förför med sin berättelse om Forough Farrokhzads skapande. Foto: OLA KJELBYE

Av: Jila Mossaed och Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad och Jila Mossaed.

Regi och koreografi: Rebecca Örtman.

Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg.

Ljus: Max Mittle.

Ljud: Daniel Johansson.

Mask: Katrin Lind och Christoffer Nordin.

Kompositör: Kristina Issa.

Med. Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi.

Premiär: 23 november.

Ordens styrka kan illustreras på många sätt. Kanske starkast då författare förbjuds i totalitära och paranoida regimer. En paradox för en författare, som vill låta ordet vara fritt för att just av friheten låta orden få vara vingar för fantasin och själen.

Poeten Forough Farrokhzad (1935–1967) blev en skandalomsusad kreatör i 50- och 60-talens Iran. Hon lät sig inte kuvas av strukturer, om hur en kvinna skulle vara i ett patriarkiskt system, utmanade ständigt, men ville främst vara en fri kreatör och en tillika fri människa allt annat än fjättrad vid en kvinnoschablon.

Om denna passionerad konstnär handlar nyskrivna pjäsen ”Upprorets poet”, som är en föreställning med sprängkraft där humor, kärlek, mod och djupt allvar leker tafatt.

Jila Mossaed, nyligen invald i Svenska Akademien, har delat på författarskapet av pjäsen med regissör Rebecca Örtman. Det blir en sorgesam, vacker och ömsint text där både Forough Farrokhzads och Jila Mossaeds poesi ger pjäsen extra lyskraft. Med Kristina Issas starka, berörande sång och musik bjuds den på ytterligare dimensioner.

De fem kvinnliga skådespelarna glider in och ur sin roller, oavsett kön och ålder, emellanåt i effektfull koreografi. Den strama scenografin, där ett slags kub utan väggar tjänar som rum för berättelsens skeende, är enkel och effektiv. En filmduk spelar ut bilder från filmer och foton, för att förstärka berättelsens autenticitet.

Handlingen är rapsodisk, där den speglar Forough Farrokhzads liv mot Jila Mossaeds, hon som tvingades fly Iran 1986 för friheten i Sverige, men till bekostnad av ett språk hon inte längre hade någon nytta av.

Det här är en pjäs att beröras och underhållas av, en föreställning som ger lika delar skratt som tårar. Men som också väcker tankar om språkets kraft och möjligheter, om vad som händer då dikten utmanar regimer och konservativa krafter.

Ut ur skuggorna

Teater:

SKUGGORNA AV MART

Ola Kjelbye

Att vilja bli sedd. ”Skuggorna av Mart” väcker frågor. Foto: OLA KJELBYE

Backa Teater

Regissör: Mattias Andersson.

Av: Mattias Andersson efter Stig Dagermans pjäs ”Skuggan av Mart”.

Scenograf: Mattias Andersson och Charlie Åström.

Kostym: Helena Arvidsson O’Byrne.

Mask: Josefin Ekerås.

Kompositör: Jonas Redig.

Ljus: Tomas Fredriksson och Charlie Åström.

Ljud: Jonas Redig.

Med: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen och Ove Wolf.

Spelas till och med 22 november 2018.

Mattias Anderssons pjäs ”Skuggorna av Mart” är baserad på Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, som skrevs för 70 år sedan. Stig Dagerman hade av en slump i efterkrigets Paris hittat historien om kvinnan som sörjde sin äldste son, som omkommit i slutstriderna, men föraktade den yngre som en odugling. Pjäsen blev en text om att leva i skuggan av någon, men också en upprättelse för de som inte vill vara hjältar.

Det sistnämnda är något som Mattias Andersson tagit fasta på. ”Skuggorna av Mart” hade sin premiär i början på året och fick stor framgång. Nypremiären i september missade jag. Hög tid nu, denna den näst sista föreställningen, där jag är en av få vuxna bland gymnasister.

Publiken möts av ett öppet rum. Två män, olika åldrar, ägnar tid åt spel i mobilen respektive datorn. I bakgrunden en skärm som under föreställningens gång kommer tjäna som ett skuggspel, effektfullt iscensatt regissör Mattias Andersson och Charlie Åström.

Nemanja Stojanović spelar slashasen, den oförmögne till initiativ, som lever i skuggan av sin storebror (Kjell Wilhelmsen) som dött i kriget. Modern Ylva Gallon sörja bottenlöst och hyllar den avlidne.

Men Mattias Andersson nöjer sig inte med detta triangeldrama. In kommer tonårssystern (Emelie Strömberg) som utmanande och intrigskapande ställer läraren (Ove Wolf) till svar för det han gjort mot och med hennes storasyster.

In och ut glider de i sina roller. In och ut skrider de i styrka och kraft, förmåga och oförmåga. Kvinnan som stridit vid den äldre broderns sida kommer till den sörjande familjen.  gör henne manhaftig och oförmögen att känna empati, för att bit för bit kläs av sin hjältemod intill den bara, avslöjande huden.

”Skuggorna av Mart” blottlägger syskonskap. Vem har, som bror eller syster, inte känt sig förfördelad av någon föräldrar, upplevt ett felnavigerat favoritskap…? Ibland biter det hårt, blir en tagg för livet, svår att slita ut, svår att läka.

Nemanja Stojanović är fullkomligt lysande i sin ryggradslösa loserkaraktär. Ynglingen som förgäves försöker förklara för sin mor om en annan sida av storebrodern, något hon resolut stänger öronen för. Ylva Gallon spelar den ömkansvärda mamman med subtil kraft. Kjell Wilhelmsens figur blir både refererande och något av en osalig ande, som hemsöker sin familj. Lågmält spelat men med tydlighet.

På samma vis gör Emelie Strömberg tonårsflickan precis så provocerande, tuggummituggande nonchalant enerverande, som om hon faktiskt är 16 år. Skickligt. Där  får Ove Wolf gå limbo i kampen om herraväldet över den obekväma situationen.

Ensemblen balanserar snyggt undan triviala fällor, spelar snyggt mot publiken och sig själva, för att resa sig ur skuggorna. ”Skuggorna av Mart” är helt enkelt effektiv scenkonst som jag är glad att jag inte missade. Synd bara att jag inte är gymnasieelev; det hade varit kul att vara del i diskussionen i klassrummet efteråt.