STILÖVNINGAR – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss
Underfundigt roande. Ola Karlberg står ensam på scen och underhåller med 23 perspektiv på en och samma händelse. Foto: LINA IKSE
Den står i bokhyllan, Raymond Quenaus ”Stilövningar”, den svenska översättningen utgiven 1988 efter originalet som publicerade 1947. Den som har blivit något av en fransk klassiker. Boken har stannat kvar genom utredningar, men inte lästs på nytt. Kanske hög tid för det efter Ola Karlbergs enmansföreställning ”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”. För med ett roande anslag görs en underhållande enaktare som bjuder på mycket på kort tid.
Ola Karlberg är något av en frankofil. Kan sina chansoner, sitt anslag, sitt Paris och i det här fallet det 8:e arrondissementet. Med enkla medel (ett skrivbord, en stol, en ukele, en griffeltavla, en stege, en fönsterram – allt målat i rött, matchande Ola Karlbergs kläder i rött och svart ) bjuds man in till en närmast dadaistisk underhållning. ”Stilövningar – 23 sätt att skilda ett gräl på en buss” angriper just en händelse ur just 23 olika infallsvinklar. Som vanmakt, blankvers, prunkande, omstöpning, framtill – baktill etc. Det blir absurt, märkligt, utmanande, men aldrig frånvänt eller distanserat.
Det är en listig text, men den ska också presenteras väl för att bjuda på rätt slags underhållning. Det klarar Ola Karlberg med emfas.
Det blir utmärkt underhållning värd en väsentligt mycket större publik än då jag gästade salongen.
”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 16 april 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 april. Spelas 18, 24 och 25 april.
Baserad på ”Stilövningar”, Raymond Queneau.
Svenska texter: Lars Hagström och Ola Karlberg.
Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna (Harriet Olsson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg).
Inte givet. Med ”Mira går genom rummen” utmanar dramatikern Marina Montelius konventionella familjebildningar. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Mamma, pappa, barn. En sådan given familjebildning att vi fortfarande 2026 har svårt att lyfta blicken för andra konstellationer. För vad är en familj? Mamma, barn…? Mamma, mamma, pappa, pappa, barn? Och är någon som lever ensam en familj…? Blir man automatiskt bror och syster när mamma förälskar sig i någon som inte är pappa, men har ett barn som man nu ska leva med?
Dramatikern Maria Montelius lyfter frågan med sin rappa, roande och allvarliga ”Mira går genom rummen”. Här finns intensiv, tankeväckande dialog varvat med scener från olika familjekonstellationer och -situationer; hemma, i skolan, hos skolsystern, utanför någons pappas hus. Till detta friskt med musik och dans.
Jo, det fångar en ungs publiks uppmärksamhet och väcker säkerligen också frågor, som man sedan kan ta vidare och diskutera i, exempelvis, klassen. För så är det med Backa Teater, att pjäsen stannar inte i scenrummet – listigt skapad av Jenny Kronberg där varje vrå utnyttjas och där till och med en av spisarna blir till en rytmmaskin. Den ska helt enkelt vidare, ut, utan att för den sakens skull sitta inne med svaren.
Visst, den kan kännas en smula rastlös ibland. Som om man inte riktigt vågat lita till texten och kommunikationen mellan skådespelarna och publiken. Men det är en fullmatad föreställning svår att ta blicken ifrån.
”Mira går genom rummen”, Backa Teater, premiär 17 april 2026. Från sju år. Spelas till och med 22 maj.
Av: Maria Montelius.
Regi: Rasmus Lindgren.
Scenografi och kostymdesign: Jenny Kronberg.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Kompositörer: Daneil Ekborg och Simeon Pappinen Hillert.
Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert.
Koreograf: Cecilia Milocco.
På scen: Ylva Gallon, John Grahl, Alexander Gustavsson, Anna Harling, Sharzad Rahmani och Ulf Rönnerstrand samt musikerna Daniel Ekborg och Kristina Issa.
Uppdatering. Regissör Kim Lantz har tagit Kent Anderssons och Bengt Bratts klassisker ”Hemmet” i en uppdaterad version till Folkteatern.Foto: LINA IKSE
Skådespelaren och regissören Kim Lantz har sedan 1981 värnat om amatörteaterns kraft och kärlek till teater och skådespel på Folkteatern. 2018 satte han upp ”Flotten” på Backa kulturhus. Nogsamt har han med sitt entusiastiska gäng gått igenom hela Kent Anderssons och Bengt Bratts pjästrilogi ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan”. De som under en intensiv tid sattes upp på Göteborgs stadsteater 1967, 1968 respektive 1969 med Lennart Hjulström som regissör och sedan levt kvar på svenska teaterscener.
Ömsint, insiktsfullt och pillemariskt har Kim Lantz lyft in pjäsen i ett nutida sammanhang. Han har fortsatt arbeta enkelt med stolar som effektiv rekvisita där texten och skådespelarna får göra jobbet. Folkteaterns lilla scen är avskalad in på benet. Det skapar en frisk skärpa och det är märkligt, och en smula otäckt, hur sömlöst Kent Anderssons och Bengt Bratts pjäs fungerar 2026.
Här är är det nu de som föddes på 40- och 50-talen som nu behöver vård och omsorg. De som varit med om tonårens frihet, popmusikens genombrott, den sexuella frigörelsen, studentupproret, feminismens utveckling och hela 70-talets skarpt politiserade tillstånd mellan höger och vänster.
Nu sitter de på hemmet och minns. Eller… några minns. Andra är fjättrade vid demensens bojor. Stimulansen är bristfällig. Arbetsbelastningen på personalen stor. Besparingar och rationaliseringar slår tungt med bara förlorare – oavsett om det är de som jobbar med de äldre eller de äldre själva. Anhöriga slits mellan pressen att få vardagen att gå ihop och att hälsa på sina respektive föräldrar. Allt samlar ”Hemmet” i en ask utan förmaningar eller pekpinnar.
Det är något charmigt över dessa amatörskådespelares prestationer. För här är avståndet mellan skådespeleriet och verkligheten i sanning när. Det gör inget att man förlorar text på vägen. Lugnt väntar man in sufflören Cecilia Anderssons anvisningar. Man har ju varit med förr.
”Hemmet”, Folkteatern, Göteborg, premiär 16 april 2026. Spelas till 18 april och 2 maj. Dessutom spelas hela trilogin – ”Flotten”, ”Sandlådan” och ”Hemmet” – en och samma dag 9 maj.
Av: Kent Andersson och Bengt Bratt.
Regi och bearbetning: Kim Lantz.
Regiassistent och sufflör: Cecilia Andersson.
Ljusdesign: Peter Weicht.
På scen: Marianne Ahlbeck, Sara Andersson, Sören Jansson, Nils Lindqvist, Joel Mannela, Bengt Nordfält Jansson, Kateryna Tsurul, Monika Wedmark Jansson och Catherine Ålenius.
En dag i kulturens tecken. Från vernissage på ”Bowie by Sukita” till Lustans Lakejer på Pustervik med teater på Göteborgs stadsteater däremellan. Foto: KAI MARTIN
Konsthallen har stått ekande tom i drygt ett år. Kulturminnesförklarad. Oantastlig i sin reslighet, som en lillebror/-syster till väldiga Konstmuseet där vid Götaplatsen. Men tom. Till nu.
Ungefär samtidigt som Konsthallen öppnar i nya lokaler i Gamlestaden håller ett vängäng, under samlingsnamnet Gbg Art, vernissage för utställningen ”Bowie by Sukita”. Alltså utställningen som senast kunde ses hos Stockholms kulturhus 2023 (och som jag skrev om här). Det handlar alltså om mötet mellan David Bowie och den japanske fotografen Masayoshi Sukita från 1972 fram till David Bowies någon månad innan David Bowies bortgång i januari 2016.
Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen om han liv likaså. Som jag skriver i texten från 2023: ”Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.” För så var det. Masayoshi Sukita, 87 år gammal, kan fortfarande idag inte engelska. Konsten, bilderna var och är hans sätt att kommunicera.
Via en konsertaffisch möter den japanske fotografen den brittiske artisten innan han ens har hört dennes musik.
För David Bowie, tidigt förtjust i Japansk kultur, blev mötet till ett livslångt samarbete som på många punkter blev väsentligt när han gled in och ur sina karaktärer och musikaliska projekt. Här finns foton från glameran med Spiders From Mars över till David Bowies tid i Berlin, där Masayoshi Sukita tog den ikoniska omslagsbilden till ”Heroes” (1977). Med detta får man också följa en mängd bilder i serien. Leken framför kameran, poserandet.
Utställningen i Konsthallen vid Götaplatsen är i många drag väsentligt mycket bättre än den var i Stockholm. Här faller ljuset snyggare, väggarna är solida och tillgängliga, rummen öppnare för berättelsen om David Bowie och Masayoshi Sukita. Det finns också en filmsalong där Masayoshi Sukita berättar om sitt möte med David Bowie och ett slags pojkrum med Bowiememorabilia ur ett lite göteborgskt perspektiv. Lägg till Cabaret Lorensbergs David Bowiedräkt, en gång använda till någon show –en replika från de byxor som den japanske designern Kansai Yamamoto gjorde 1973 till de ikoniska bilderna som Masayoshi Sukita tog – som finns i entréhallen.
Till vernissagen adderades också en konsert med Ebbot och Gunnar Frick, som gjorde några Bowienummer, bland andra ”Five years”, ”Life on Mars?” och ”Heroes”.
Utställningen har fått kritik från visst konstnärs- och artisthåll, som hävdar att det är ett kommersiellt företag som ”svärtar ner” Konsthallens varumärke. Jag har lite svårt att förstå argumentet. Här står en lokal tom, några Bowieentusiaster satsar, riskerar, sitt eget kapital för ”Bowie by Sukita” för den som är intresserad. Utnyttjar en befintlig lokal, men betalar också en ansenlig hyra för att få använda den.
Men… nu är jag delvis partisk eftersom jag känner dem som står bakom utställningen. Hur som helst var vernissagen folklig och populär. Nu ska den också ses. Beroende på vem man är – student, pensionär, vuxen (barn upp till tolv år går in utan kostnad – varierar priset från 150 kronor och upp till 175 kronor.
Men Göteborg erbjuder ju så mycket mer än lördag i april. Med Z, som har varit med på utställningen, tar jag en fika på A43 Coffee på Avenyn då jag inser att jag inte hinner komma hem för middag. Vi promenerar ned mot Oliva vid Avenyns början och njuter av både mat och samkväm. Hon tar en Linguine all’arrabbiata e stracciatella. Jag en Pasta carbonara. Var sitt glas Valpolicella Ripasso och vatten vid sidan om. Tiden dansar iväg.
Anledning till att jag inte hinner är Sverigepremiären av ”Han den andre”, norska dramatikern Monica Isakstuens pjäs, som jag ska se på Stadsteaterns lilla scen (läs om pjäsen här). Så Z tar vägen hem och jag fortsätter uppför Avenyn mot en teaterupplevelse.
Efter föreställningen är kvällen sannerligen inte slut. Nu väntar färd mot Pustervik där en vän och jag ska se Lustans Lakejer. Genom vänlighet har han och jag begåvats med plats på gästlistan, så någon recension blir det inte.
Men kanske mer en reflektion. Johan Kinde och hans mannar frodar effektfullt på myten om Lustans Lakejer. Något man framgångsfullt spunnit på sedan 80-talet och framåt. Dekadans, ett mondänt liv, champagne, en fin de siécle-känsla, en smak av avmätthet, kärlek på klädsam distans samtidigt som ömhetstörsten är i pariteten med dryckerna som flödar. Det är skickligt. På något tidlöst sätt har Johan Kind fört sina texter från pojkrummet och sina 17 år till den mogna man han är nu (snart 63 år) oanfrätt och oklanderligt. Han är den distanserande dandyn, betraktaren, en Gatsby. Tiden kretsar på något vis ständigt kring den vid början av 80-talet och det är väl ingen slump att musiken som spelas innan är Bowie, Roxy Music, Duran Duran från just den eran. Men samtidigt kan Johan Kindes snyggt författade texter lika väl skildra ett 1920- och ett 1980- eller 2020-tal.
Han har sedan 2021 ett effektivt band, som kan sina saker. Det blir postpunkglamour oavsett om det är kompositioner från det dramatiska 80-talet eller skrivna efter millennieskiftet.
Bandet består av: Johan Kinde, sång och gitarr, Anders Ericsson, gitarr och sång, Julian Brandt, bas och sång, Christer Hellman, trummor, Fredrik Hermansson, klaviatur, och Fredrik Helander, klaviatur, gitarr och sång.
Låtlistan 11 april 2026, Pustervik:
Drömmar dör först
Öppna städer
Man lever bara två gånger
Dekadens
Det verkade så viktigt då
Mörk materia
Begärets dunkla mål
Skuggan av ett tvivel
Stilla nätter
Vackra djur gör fula saker
Rendez-vous i Rio
Läppar tiger, ögon talar
En kyss för varje tår
En främlings ögon (extranummer)
Diamanter är en flickas bästa vän (extranummer)
Män av skugga (extranummer)
Jag hade slutat drömma om att känna så här (extra extranummer)
Roande allvar. Norska dramatikern Monica Isakstuens ”Han den andre” görs som flödande intensiv dramatik med lek och allvar på Göteborgs stadsteaters lilla scen. Foto: OLA KJELBYE
Det kan tyckas märkligt att på Göteborgs stadsteaters stora scen gästspelar ”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” (läs recension här) samtidigt som norska dramatikern, poeten och författaren Monica Isakstuens ”Han den andre”, på samma tema, har Sverigepremiär. Eller också är det snillrikt. Fylla teaterhuset med äktenskapets rus och vånda. För min del lägger jag inga hinder för detta. Relationsproblematik gör sig på scen. Oavsett om det görs av en skicklig clowngrupp eller drivna skådespelare ur Stadsteaterns egen ensemble.
Det är med en närmast genialisk fingertoppskänsla som Stadsteaterns konstnärliga ledare Linda Zachrison fångat upp denna pjäs. Den som knapp har svalnat efter urpremiären 4 december 2025 på Nationaltheatret i Oslo. Med samma lyhördhet har regissör Annika Silkeberg engagerats för ”Han den andre”. Hon som tidigare har jobbat med just Monica Isakstuens dramatik, som med ”Dette er ikke oss” 2022, under sina fyra år som husregissör vid Den Nationale Scene i Bergen.
Här har hon gjort såväl scenografi, kostymdesign och översättning som regin. I en flödande rik och intensiv dramatik jobbar hon med ett enkelt scenspråk. På scenen två högar med madrasser, vid scenkanten fyra kaffebryggare med färskt kaffe, kaffekoppar att dricka ur. In stormar de fyra skådespelarna – Beata Hedman (Hon den andre), Caroline Söderström (Jag), Morten Vang (Du) och Ashkan Ghods (Han den andre) – från flanken som om de ramlat av en russebuss. Kvinnorna utstyrda som för bröllop i kreationer med tyll i vitt (kläder som tas av och på för vad som situationen kräver). Männen i kavajer, skjortor och boxershorts. Samtliga i gedigna stövlar.
Det är Beata Hedman som Hon den andre som startar i en fart som tar andan ur mig. Som sprungen ur nyss väckt kärlek, oövervinnlig, kättjefull, rusig över allt nytt, allt annorlunda. Det är som en monolog som sprudlar rappt, skickligt och passionerat lycklig. Beata Hedman är verkligen lysande med sin juvenila energi. På madrassen en sovande Ashkan Gods som Han den andre. Förtjust, men mer modest i sin kärlek. Men ömsint. En kopp rykande hett kaffe på sängen till sin älskade, kanske (det dricks mycket kaffe i pjäsen)…?
Så vaknar de andra paret – Caroline Söderström och Morten Vang – ur ett helt annat perspektiv. Ett äktenskap, med barn, som gått i stå. Hon ifrågasättande relationen. I ett närmast katatoniskt tillstånd. En depression som förlamar samtidigt som den ifrågasätter allt som Han gör och säger. Han försöker värja sig. Försöker få allvar med de upprepande orden ”Jag älskar dig”, som hon viftar bort som nys.
Paren kan befinna sig på något hotell. De nyförälskade med en fantastisk utsikt över den löftesrika staden vid havet. De andra mot den förtätade skogen. Den där de, enligt deras livsberättelse, träffades som av en slump. Men var det verkligen Han som Hon träffade? Eller de som i pjäsen kallas Jag och Du…
Båda paren ser vandra. Rannsakar och provocerar varandra. Är Han den andre egentligen den som skulle ha blivit Du?
Ja, Monica Isakstuens pjäs glider skickligt mellan karaktärerna, som om paren egentligen tangerar varandra. Kanske till och med är varandra, men på olika skalor av sina tidslinjer.
Beata Hedman, Caroline Söderström, Morten Vang, och Ashkan Ghods bjuder på oerhört skickligt skådespeleri. Allt från livsglädje till frustande ilska, från frivolt flörtande till förtvivlan.
Beata Hedmans Hon den andre möter Caroline Söderströms Jag i vässad catfight. Den senare raljerar över Morten Vangs svenskdanska, modersmålet som han i en hjärtskärande scen helt glider över i ett desperat försök att försvara sig. Ashkan Ghods karaktär är oskyldigt förtjust i Caroline Söderströms drömmar om honom som Den andre. Beata Hedman ständigt provocerande och energifylld.
Men som i ”Scener ur ett äktenskap” klarar det äkta paret inte att vara ifrån varandra. Du och Jag backar hem till vardagen. En snyggt fångad vardagsspaning från Monica Isakstuen av att det av kvinnor ska anses sexigt då män vänder på huvudet, lägger högerarmen över passagerarsätet och backar bilen han kör. Det som Caroline Söderströms Jag trots allt finner attraktivt hos sin hopplöse man.
”Han den andre” är en omtumlande, friskt sprudlande pjäs med kvinnorna i förarsätet, även om det är mannen som backar bilen åter hem till vardagen.
”Han den andre”, Sverigepremiär, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 april 2026. Spelas till och med 30 maj.
Av: Monica Isakstuen.
Regi, scenografi, kostymdesign och översättning: Annika Silkeberg.
Komposition och videodesign: Fredrik Arsæus Nauckhoff.
Ljusdesign: Nicklas Jörgner.
Maskdesign: Gunilla Bjerthin.
Ljuddesign: Dan Andersson.
På scen: Beata Hedman (Hon den andre), Caroline Söderström (Jag), Morten Vang (Du) och Ashkan Ghods (Han den andre).
INGMAR BERGMANS SCENER UR ETT ÄKTENSKAP– ENLIGT 123 SCHTUNK
Laddad. 123 Schtunks ”Scener ur ett äktenskap” klär med humor och skratt brutalt av Ingmar Bergmans klassiska tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Foto: HENRI KOKKO
När Ingmar Bergman skrev ”Scener ur ett äktenskap” för teve 1972 (sex avsnitt) var det i ett slags trots. Den här gången författade han inte utifrån sig själv. Provocerad av ett äkta par, vilka han mött, som syntes vara perfekt, skrev han. De som var så perfekta att han försökte förföra kvinnan, utan att lyckas, och därmed blev än mer provocerad av denna parets solida relation. Själv var ju Ingmar Bergman en, låt oss säga, rastlös man i sina äktenskap och relationer.
Innan inspelningarna av ”Scener ur ett äktenskap” hade hans relation med Liv Ullmann upphört och han hade gift sig med Ingrid Bergman. Det fanns alltså något laddat vid inspelningen med Erland Josephson och Liv Ullmann i i huvudrollerna i denna lågbudgetproduktion inspelad på Fårö. Tv-serie blev en succé inte bara i Sverige utan också internationellt. Av serien blev det också en långfilm, som även den tickade in sina pengar. Samtidigt som den gav familjerådgivningar luft under vingarna. Relationer ifrågasattes när Johans (Ernst Josephson) och Mariannes (Liv Ullmann) liv, äktenskap och efterbörden av det blottades. ”Scener ur ett äktenskap” blev en snackis långt efter premiären teve för nära nog exakt 53 år sedan.
123 Schtunk har under drygt 20 år ägnat sig åt improvisationsteater där man – företrädesvis det äkta paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson – med clownsminkning ger sig i kast med teaterklassiker. Allt från Shakespeare till Strindberg. Ja, även Ingmar Bergman har fått sin film, klassikern ”Det sjunde inseglet” gnuggad. Jag såg ”Machbeth – 123 Schtunk 20 år” i Varberg i somras och sveptes med i ett häcklande, roande gyckel spunnet på just Shakespeares dramatik. (Läs här.)
För så är det, ingen kommer undan när 123 Schtunk står på scen. I ”Scener ur ett äktenskap” är det bara paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson som står på scen. Som alltid i den enklaste av inramningar. Ett draperi, en piedestal med en röd gammal telefon från Televerket, en grå kloss i frigolit som får tjäna som säng, bar, kontorsbord, bil med mera och instrumenten: kontrabas, akustisk gitarr och tvärflöjt.
I detta lilla gör 123 Schtunk stor teaterkonst byggd på improvisation, provokation, pantomim, musik och en rejäl instudering av manus – och tv-serien. För utan detta bär man inte föreställningen i hamn. Det är ur bråddjupet mellan gyckel och dramatik som denna deras föreställning får näring.
Självklart är publiken i skottgluggen. Alla ska med och främst de som sitter på första bänkraden. Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är alerta. Varje rörelse, harkling, nysning eller reaktion sveps in i pjäsen. Så hamnar en stackars kameraman utsänd från SVT:s ”Kulturnytt”, som inte vet om det ska sändas i Kanal 1 eller 2, i händelserna centrum där han står i kulisserna. Ständigt återvänder paret på scen till honom i sitt flödande tempo på replikerna uppkomna i stunden. Likadant med paret, sambor, på första raden där mannen jobbar för Västra Götalandsregionen, denna byråkratiska koloss som därmed får en central roll i pjäsen. Så också paret, som blir inviterade till parmiddag på scen.
Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är bländande på att fånga stunden. De överraskar inte bara sin publik utan också sig själva. De kliver ur sina roller, utmanar varandra och plötsligt kan Johans och Mariannes liv i pjäsen speglas mot Lasses och Josefines i verkliga livet. Det är skickligt och paret våga djärvt svinga sig mellan allvar och skratt, manus och hittepå samtidigt som man faktiskt klär av Ingmar Bergmans uppmärksammade tv-serie in på bara skinnet.
Johan i Lasse Beischers roll blir en patetisk mansgris, som aldrig blir sympatisk. En figur som sätter sig i centrum framför sin familj. Oavsett om det gäller karriären eller den självklara rätten att ha en älskarinna. Bortas Josefine Anderssons Marianne görs devot och anfallande, men försätts alltmer med ett driv, som i och för sig pendlar mellan en alltmer tilltagande självständighet och oförmåga att helt göra sig fri. Som brittiske sångaren Joe Jackson sjunger ”We can’t live together/But we can’t stay apart”.
Under nära tre timmar (inklusive paus) kastas man mellan skratt och förtvivlan, pricksäkra rollgestalter och rena stollerierna. Emellanåt bjuder paret upp till musik, skriven av Bortas Josefin Andersson, fint arrangerad av Viktor Turegård. Då får allvaret extra skärpa och djup, som om allt stannar av.
Lägg till att Ingmar Bergmans son Daniel Bergman (63), regissör och författare, finns med i föreställningen. Dels i bearbetningen av texten. Dels som röst, en inte oväsentlig del i denna tolkning av ”Scener ur ett äktenskap”. Dessutom, i premiärpubliken fanns också Eva Bergman (80, äldst av syskonen Bergman), som även hon med äran axlat faderns roll inom teatern. Så Ingmar Bergmans ande svävar definitivt i salongen. Hoppas han fick lov att vädra lungorna med skratt, även om hans verk får sig en duvning.
”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” gästspel, urpremiär 10 april 2026. Spelas på samma scen även 11, 21 och 22 april innan föreställningen åker på turné.
Manus: Ingmar Bergman.
Bearbetning: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Daniel Bergman,
Regi: 123 Schtunk.
Dramaturgiskt bollplank: Lena Fridell.
Musik, sångtexter: Bortas Josefine Andersson.
Musikarrangemang: Viktor Turegård.
Scenografi och kostym: 123 Schtunk.
Sömnad: Frida Hallin.
Teknik, sufflör: Otto Olsson Båth.
”Relationsterapeut i salongen”/röst: Daniel Bergman
GÖTEBORGSKRAVALLERNA – SOM OM EN ANNAN VÄRLD VAR MÖJLIG
Drabbande. ”Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig” engagerar med en skickligt skapade pjäs med vissa skavsår. Foto: OLA KJELBYE
Vi bär nog alla våra vittnesmål, trauman och obearbetade känslor från EU-toppmötet i juni 20001. Det som utvecklades till Göteborgskravallerna med containeravspärrningarna vid Hvitfeldtska gymnasiet, upploppen på Avenyn, skotten vid Vasaplatsen… Vi som i Göteborg precis börjat läka efter spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen (mars 1992) och Backabranden (oktober 1998) fick nya sår.
Det var ju en inledningsvis förhoppningsfull tid. Demonstranter från hela Sverige, ja, även utomlands skulle med fredliga medel göra sin röst hörd, engagerade för rättvisa och jämlikhet, mot toppstyre och ekonomisk makt. Det var en festival på Heden i anslutning till evenemanget, som för att bjuda in till Göteborg till en generös, varm fest, som en kontrast till politikernas avskärmade möten med USA:s president George W Bush som exklusiv gäst. Musik från Broder Daniel – med Håkan Hellström som basist (en av hans sista framträdanden med bandet) – kunde höra i och Peps Persson med band i tälten på Heden.
När demonstranterna på Drottningtorget visade sina bara stjärtar åt presidenten, som bodde på Sheraton, (han ägnade förmodligen dem inte en blick) var det ett protesterande, charmigt hyss.
Men polisen låg i startgroparna och nervöst med örat mot marken. Vad var på gång, vad skulle ske, vilket våldskapital satt demonstranterna inne med? Det här var en upploppens tid. Tidigare demonstrationer i samband med toppolitikers möten hade slutat i våldsam konfrontation mellan polis och demonstrerande. Det ville man i Göteborg undvika till varje pris.
Resultatet vet vi nu – 25 år senare. Avenyn revs upp som ett sår, stenkastning mot polis, som svarade med samma medel, övervåld från den illa rustade polisens sida, kraftigt våld från demonstranternas håll, de första skotten mot demonstranter sedan Ådalen 1931 avlossades. Skadade på båda sidor, både fysiskt och psykiskt, där de sistnämnda tagit år att läka och fortfarande kan blöda vid minsta beröring.
Om detta har dramatikern Jerker Beckman velat berätta tillsammans med regissör Niklas Hjulström och en stor ensemble. Det är en skickligt gjord iscensättning, som speglar nutidens reflektion tillbaka till då då det hände. Många sidor får komma till tals; de fredliga demonstranterna med hopp i blick, de konfrontativa, restaurangägare på Avenyn, polisen… Här samsas kärlek, framtidstro med ett grasserande kaos. Här blottläggs den illa planerade polishanteringen och -ledningen, polisens haveri med den omtalade dialoghanteringen. Hur brist på resurser gick hand i hand med dålig utrustning och utbildning i händelse av… ja, katastrof.
Ja, allt samlas effektfullt på Stadsteaterns stora scen med nära 20 aktörer på scen i allt från intima, sköra scener till full drabbning. Richard Andersson har med sin scenografi gjort ett storstilat jobb tillsammans med ljus- och ljuddesign samt musik. Här hamnar man mitt i infernot och kan inte komma därifrån. Mitt i allt står Timo Räisänen som ett fyrbåk med sin gitarr och sång, spelande sina låtar som ska spegla de skeende som skildras. Dessvärre är texterna på engelska, vilket för mig skapar ett avstånd till handlingen. Men det blir effektfullt i sina stunder, som i kaoset på Avenyn där allt larmar på som i ett ”Helter skelter” eller i slutet när Timo Räisänens musik vävs ihop med 60-talets fredslåtsklassiker ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks text till Ed McCurdys låt från 1950.
Vittnesmål, alltså. ”Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig” vårdar dessa. Somliga bär sin trovärdighet. Som insatsledaren Ulf Rönn i Robin Stegmars skickliga gestaltning. Han som på gränsen till förtvivlan gör sitt jobb på order från en ledning, som skapar en avgrund mellan demonstranter och polis. Eller Olga, som Marie Delleskog gör så ömsint. Karaktären baserad på konstnären Gun Nordstrand (1929–2017). Hon som i pjäsens inledning inte längre lever, men som vill göra sin röst hörd om hur hon oprovocerat slogs av polis med men för livet som resultat. Hennes väv ”Skotten i Göteborg” blev hennes terapi och smärtlindring. Ja,som även bibliotekarien Mia Ljung (Victoria Olmarker), som kommer med hopp tillsammans med sina barn Peter (Eric Almefalk) och Tilde (Ellen Linder). Den sistnämnda bara 13 år 2001 – känsligt skapad Ellen Linder – som speglas i den vuxna Tilde (Karin de Frumerie), vars livs präglats av händelserna i Göteborg i juni 2001.
Jag är emellertid inte lika förtjust i Kjell Wilhelmsens karaktär Bengan, restaurangägaren av La Gondola på Avenyn. Inte för att Kjell Wilhelmsen inte gör ett gott jobb; det gör han. Men för att den blåttvittälskande ägaren av den populära restaurangen mitt i händelsernas centrum får en krystad historia för att rimma med nutid. Hur han går från solidarisk med Göran (ja, både Johansson och Persson) till att vurma för SD. Lika mycket skaver de två Wisemankaraktärerna (huliganfraktion i IFK Göteborg) med skinheadsfasoner, som frekventerar restaurangen och som sedan angriper demonstranterna för att 2026 ha blommat upp i blåsipperabatten.
Och… jag saknar några väsentliga vittnesmål. Som från tidningars fotografer. Som oskyddade stod i larmet och kaoset bredvid poliserna – eller demonstranterna – och djärvt dokumenterande händelserna. Jag har hört deras berättelser. Sett deras bilder. Hur en av dem, som av en händelse vid ett besök på Hvitfeldtska, såg en vapenarsenal från grupp som var allt annat än de fredsälskande demonstranterna. De som ju annars faktiskt var i legio.
Nej, Göteborgskravallerna var ingen svartvit händelse. Ingen tydlig bild av onda mot goda. Inget definitivt svar på rätt eller fel. Om detta vittnar Stadsteatern trots allt skickligt.
Ja, det är ett ämne som fortsatt ska debatteras. Så gjordes i försiktig skala med Backa Teaters skådis Ulf Rönnestrand juni 2016 med en guidad busstur som vädrade ämnet och öppnade minnesluckorna på vid gavel (läs här). Så också nu med ”Göteborgskravallerna – som en annan värld var möjlig”.
”Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig”, Göteborgs stadsteater, urpremiär 27 mars 2026. Spelas till och med 30 maj.
Av: Jerker Beckman.
Regissör: Niklas Hjulström.
Scenografi: Richard Andersson.
Kostymdesign: Jonna Bergelin.
Maskdesign: Jessica Cederholm.
Ljusdesign: Patrik Bogårdh.
Ljuddesign: Andreas Kullberg.
Videodesign: Ludde Falk.
Koreografi: Peter Svensson.
Kompositör: Timo Räisänen.
På scen: Karin de Frumerie (Tilde, som vuxen), Marie Delleskog (Olga med flera), Victoria Olmarker (Mia Ljung, mamma till Tilde och Peter), Timo Räisänen (musiker och sångare), Maria Salomaa (Julia Hansson), Robin Stegmar (Ulf Rönn), Kjell Wilhelmsen (Bengan) och skådespelarstudenter från Högskolan för scen och musik i Göteborg Eric Almefalk (Peter Karlsson Ljung), Klara Bremberg (Emma med flera), Tuva Börgö (Maria med flera), Elias Citterio (Bleke, Robert med flera), Jason Iskander (Andrés med flera), Hilda Krepper (Annika med flera), Ellen Linder (Tilde Karlsson Ljung, som ung), Erik Mattsson (Robert, Holmdahl med flera), Joel Möller (Martin med flera), Elesine Naucler (Lena med flera), Ania Scheja (Esther Rönn med flera) och Bakri Wazzan (Johan med flera).
Grymt bra. ”Hekabe”, med Mia Höglund-Melin i stark huvudroll, skonar ingen i sitt blottläggande av krigs grymhet och meningslöshet. Foto: ELLIKA HENRIKSON
”Aldrig mera krig”, vrålade Totta Näslund i ”Tältprojektet”, eller ”Vi äro tusenden”, 1977. Ett eko från krigströttheten från Första världskriget, som ljöd även efter Andra världskriget, kriget i Vietnam, det härjade Mellanöstern, konflikterna i Afrika, i Latinamerika… ”Aldrig mera krig”!
Vi vet ju med emfas att det var och är ett fåfängs vrål i tiden. Makthavare styr sina nationer mot krig efter olösbara konflikter. Låter sina barn gå från en löftesfylld framtid mot en ond, bråd död. I svepet av detta brutala kallsinne för människors, och det de har byggt och skapat, värde en plåga som inte tvättas ren efter generationer.
Greken Euripedes (cirka 480–406 f Kr) visste redan då hur drabbande och skoningslöst kriget var. Han visste hur meningslöst det var, hur det luktade efter ångest, svett och brända, torterade lik. Detta blottas i ”Hekabe”, som tjänar som bas i iriska pjäsförfattaren Martina Carrs nyskrivna, grymt starka drama.
Efter tio års belägring intar grekerna Troja. Kung Priamos mördas, som flertalet av hans söner. Härföraren Aganemnon (Jesper Söderblom) slaktar med berott mod, tar själv gärna kniven – så som han gjorde med sin dotter Ifigenia för att offra henne för att gudarna skulle ge honom vind i seglen. Kvar står den stolta drottningen av Troja, Hekabe (Mia Höglund-Melin), flerbarnsmodern som ser nästa alla sina barn döda i ruinerna efter grekernas brutala intåg.
Scenen är dov, ett grått töcken, krigsrester, ruiner, en flod där vatten förvandlats till olja. En campingstol får tjäna som tron, den som kung Priamos suttit på, men som nu Agamemnon nu nonchalant bestigt.
Bredvid Hekabe hennes yngsta dotter Polyxena (Oméya Simbizi) och Kassandra (Marta Andersson-Larson), den synska som redan vet hur allt slutar, men inte kan förhindra något. Hon som Hekabe håller kort, på samma vis som hon ömmar för Polyxena.
Ja, det är ödesmättat, skoningslöst. Mia Höglund-Melin duckar inte för Hekabes förtvivlan, för hennes chock, men inte heller för den förvirrade stund som uppstår då hon till sin egen förvåning attraheras av Agamemnon. Han, som i Jesper Höglunds ivriga gestalt, också lockas av hennes skönhet, trots att hon är till åren kommen.
Krig är förvirringens tid. En era där skamlöshet och desperation sätts i första rummet när hoten kryper tätt inpå. Så offrar Polymestor (Johan Friberg) Hekabes nioåriga son Polydoros för att rädda sina egna söner. Fåfängt, förstås. Kriget är skoningslöst här, precis som alltid.
I Marina Carrs ”Hekabe” löper replikerna i en ond ström, där Hekabes röst tas över av Agamemnon och vice versa. Ja, av de andra på scen likaså. Som om man emellanåt hör på pjäsen genom Storytell, uppläst med ett ”sa han”, ”sa hon” adderat. Det är ett trick som fungera märkligt bra, som närmast förtydligar tankar och meningar. Som blottlägger att tankarna kanske egentligen delas, att karaktärerna är mer komplexa och inte svartvita.
Mia Höglund-Melin regerar som den drottning hon är. Håller en stram, stringent ton i samma andetag som hon är en desperat moder värnande om sina barn. Jesper Söderblom låter sin Agamemnon pendla från stoisk härförare till trött krigsherre, fylld av dubier och med en längtan ”hem”. Övriga roller förstärker främst dessa två huvudroller, lever sina karaktärer i skuggan, där två dockor får agera barn. Man kan ana Kassandras sorg över att inte omfamnas av sin mor. Marta Andersson-Larson gör henne nästan uppgiven, för hon vet ju hur allt slutar.
Oméya Simbizis Polyxena är en skälvande fjortis, som både utmanar med sin skönhet. Men som också går mot sitt öde med klar, om än förtvivlad blick. Odysseus i Emil Ljungstigs gestalt blir en babblande medlöpare, rädd om sitt eget skinn. Det han kan ömsa när nöden så kräver.
”Hekabe” är kärv, kall och en hårt hållen pjäs, som känns som en pisksnärt.
På samma sätt som uppsättningen ”Bränder” (läs här) förra våren på samma scen och med snarlikt tema är det här en pjäs som man inte kan komma undan. Den är skoningslös. Som krig.
”Hekabe”, Studion, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 25 mars 2026. Spelas till och med 25 april.
Efter Euripides
Av: Marina Carr
Översättning: Pamela Jaskoviak
Regi: Helena Sandström Cruz
Scenografi, kostym- och ljusdesign: Josefin Hinders
Maskdesign: Katrin Lind
Ljuddesign: Tommy Carlsson
Musik: Stefan Johansson
I rollerna: Mia Höglund-Melin (Hekabe, drottningen av Troja), Jesper Söderblom (Agamemnon, Akajernas kung), Marta Andersson-Larson (Kassandra, Hekabes dotter), Oméya Simbizi (Polyxena, Hekabes dotter), Johan Friberg (Polymestor, kungen av Thrakien), Emil Ljungstig (Odysseus, kung av Ithaka), och Casper Karlsson (Neoptolemos, Akilles son/Polydoros, Hekabes son).
Ömsint vacker. ”Elins stora längtan” ären poetisk, stark och ömsint vacker pjäs om Elin Wägners liv, strävan och stora längtan. Foto: HARALD NILSSON
Tack och lov för stridbara kvinnor som trotsade och utmanade systemet. Ja, i en tid när mannens dikterande ramar var i legio. Där kvinnor skulle vara kuttersmycken, väna saker att äkta och som skulle föda männens barn (ja, ni hör hur stolligt det låter), ta hand om hushåll och låta mannen sköta sina plikter. Tack alla kvinnor som vågade stå upp långt innan feminismen blev ett begrepp. Som tog klivet upp på barrikaderna helt enkelt för att det inte fanns något alternativ och för att jämställdhet var det självklara normen. För alla.
Som Elin Wägner (1882–1949), journalisten, författaren och radikalpacifisten, som kämpade för fred, miljö och kvinnlig rösträtt. Hon som ville spränga systemet, men inte med ord, utan handling och reformer. Hon som blev Svenska akademiens andra kvinna (efter Selma Lagerlöf).
Om detta ska det ju berättas och gör det med poesin kraft, kärlekens längtan och den krassa verkligheten som trång ram i ”Elins stora längtan”.
Ensam på scen gör Amelie Tinnadotter Norrby en enastående stark roll i denna sprängfyllda pjäs om Elin Wägners liv från liten flicka (hon förlorade sin mamma vid tre år ålder) till vuxen, stridbar kvinna. Margareta Skantzes manus är både ömsint, inkännande och snyggt berättat om en kvinna som vägrar omfamnas av rådande normer. Amelie Tinnadotter Norrby skiftar snyggt från den lilla flickan med stor saknad (ja, genom hela livet) efter sin mamma, över till tonårsflickan som trotsigt vill studera och ta studenten, som vill läsa filosofi som fadern (och rektorn) Sven Wägner gjort. Hon nekades. Men drömde om skrivandet och drev igenom det till sitt yrke – både som författare och journalist.
En pelare med lådor, som vore det handlingar för arkivmaterial, tjänar effektfullt som scenografi. Varje låda, när de vrids, innehållande faser ur livet. En telefonlur, ett dockhem, någon bok. En väska med den livsnödvändiga skrivmaskinen finns med. Amelie Tinnadotter Norrbys Elin Wägner hålls ömsint och spirande. Tonen på kläderna är sval, beige. En kjol, en blus – som emellanåt knäpps hela vägen upp eller djärvt öppnas beroende på omständigheterna – och den eleganta trenchcoaten, en Burburry. Håret uppsatt, för att emellanåt släppas ut och samlas samma igen. Nej, det är inte sinnebilden av en kvinna kring förra sekelskiftet, men nog så effektivt och elegant för sitt syfte. Så strävar hon, förälskar sig, gifter sig, förblir barnlös, skiljer sig, stormar in i den lustfyllda efterkrigstiden och förförs av den. Kläderna kläs av och fram kommer en elegant, glittrande 20-talsklänning tillsammans med dans, lust och färgring stor.
Amelie Tinnadotter Norrby rör sig mjukt och lätt, låter ansiktets mimik tala, smeker in koreografin för att glida in och ur tidsåldrar. Hon håller texten stadigt för att kunna bjuda på varje väsentlig skiftning, för varje tid som ska berättas, varje tanke… Ljussättningen spelar snyggt med tillsammans med Anna Maria Engbergs slipade och stämningsfullt komponerade musik.
”Elins stora längtan” är en skickligt hanterad pjäs om en av många betydelsefulla svenska kvinnor under 1900-talets första hälft. En pjäs på en timma, som är fylld till bredden, som skildrar Elin Wägners stora längtan efter kärlek av en man, som kanske än mer efter rättvisa, jämlikhet och fred.
”Elins stora längtan”, gästspel på Göteborgs dramatiska teater. Premiär 14 mars 2026. Spelas till och med 28 mars. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.
Manus: Margareta Skantze
Regi: Emilie Strandberg
Scenografi/Kostym: Lisa Hjertén
Ljuddesign/Komposition: Anna Maria Engberg.
Musik i föreställningen även: ”Modern love” med Zaho de Sagazan, ”Jobba mindre!” och ”Klockan tickar” med Cats and Dinosaurs samt ”Nina cried power” med Hozier.
Deltagande och inkännande teater. Gothenburg English Studio Theaters nyuppsättning av ”Every brilliant thing” är som en varm, deltagande kram. Foto: LINA IKSE
Nej, jag är ingen vän av teater som skamlöst tvingar in publiken i ett slags agerande. Jag vill luta mig tillbaka, se, registrera, fundera, reflektera. Drabbas, förstås. Men att bli en ofrivillig skådespelare med sittplatsen som tribunal… nej, tack. Det finns förstås undantag. Som 123 Schtunk, clowngruppen som med humor antar utmaning att gestalta scenklassiker.
När Gothenburg English Studio Theatre firar 20 år gör man det med Duncan Macmillans – med Jonny Donnahoe – ”Every brilliant thing”. En nypremiär och en uppdatering av den tidigare versionen som spelades 2017–2018.
I salongen blir alla placerade precis som skådespelaren Gary Whitaker vill. Vi tilldelas blad med nummer och repliker, som ska yttras på given signal. Någon får en Ribena och Kitkat, som ska användas i en scen. Jag tummar på min lapp, läser repliken som för att memorera den innan föreställningen startar. Det är fler än jag som liksom hukar bakom A4-lappen vi fått. Ska detta verkligen vara nödvändigt.
Min uppgift riskerar att överskugga det som Gary Whitaker ska skildra.
Mina tvivel kommer på skam. Åtminstone delvis.
”Every brilliant thing” är en drabbande, inkännande, eftertänksam och roande pjäs, som samtidigt är varmt involverande. Man kommer inte undan, helt enkelt. Några i publiken tilldelas roller, som fadern, veterinären, skolbibliotekarien, läraren i litteratur på universitet, flickvännen… roller som med varsam hand lotsas rätt av Gary Whitaker. Var och en av dessa ”gästskådespelare” går med imponerande säkerhet in som motspelare till Gary Whitaker. Han som spelar den lille grabben, inledningsvis, på sju år som får beskedet av sin far om att mamman gjort något dumt.
Ja, det är en pjäs som psykisk ohälsa och suicidförsök. Om detta som ett medberoende, som sedan blommar ut i depression. Den lille grabben växer, men skriver en hela tiden en lista om fantastiska saker – ”1. Glass”, ”Vattenkrig”, ”3. Berg- och dalbanor”…. Numrerar dem, alltså och det är här vi i publiken kommer in med våra tilldelade lappar och får läsa upp dem. Triviala saker som gör världen värd att leva i, som hyllar livet i det lilla. Det är vackert och det är rörande.
Pojken bär på en stor börda genom livet. Är ständigt otrolig för sin mors hälsa. Vakar osynligt över henne. Bjuder henne att läsa den lista han gjort, som slutligen omfattar nära miljoner punkter. Gary Whitaker glider in och ut ur pojkens tidsåldrar till den man han blir när pjäsen avslutas efter omfamnande, nära en och en halv timme. Allt ackompanjerat av musik från Ray Charles, Etta James, Duke Ellington till This Mortal Coil.
Då har jag blivit både rörd och road. Gråtit och skrattat. Skakats om och reflekterat. Att jag blev en del av pjäsen blev en självklarhet. ”Every brilliant thing” är en på alla sätt och vis brilliant pjäs i det som med en varm ton vågar spegla ett komplext och känsligt ämne . Gothenburg English Studio Theatres uppsättning är både värd att applådera och framför allt se.
Det är ingen slump att pjäsen har blivit en stor succé i detta lilla format på scener i West End, London och New Yorks Broadway. Bland annat är brittiske skådespelaren Daniel Radcliffe aktuell med den på Hudson Theatre i New York i detta nu.Men den går lika bra i Majorna.
”Every brilliant thing”, Gothenburg English Studio Theatre. Nypremiär 13 mars 2026. Spelas till och med 28 mars. Denna recension baserad på föreställningen 21 mars.
Av Dunchan Macmillan med Jonny Donahoe.
Regissör: Kristina Brändén Whitaker.
Scenografi och ljusdesign: Max Mitle.
Ljuddesign: Måns Thornberg, RTC.
Tekniker: Diblik Rabia, Tatiana Madrid, Karl Wassholm och Yosef Madar.
På scen: Gary Whitaker.
Musik: bland annat Ray Charles ”Drown in my own tears”, Etta James ”At last”, Duke Ellington och John Coltrane ”In a sentimental mood”, This Mortal Coil med Elizabeth Fraser ”Song to the siren” med flera.
kaimartinblog 