Teater:

Det kan tyckas märkligt att på Göteborgs stadsteaters stora scen gästspelar ”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” (läs recension här) samtidigt som norska dramatikern, poeten och författaren Monica Isakstuens ”Han den andre”, på samma tema, har Sverigepremiär. Eller också är det snillrikt. Fylla teaterhuset med äktenskapets rus och vånda. För min del lägger jag inga hinder för detta. Relationsproblematik gör sig på scen. Oavsett om det görs av en skicklig clowngrupp eller drivna skådespelare ur Stadsteaterns egen ensemble.

Det är med en närmast genialisk fingertoppskänsla som Stadsteaterns konstnärliga ledare Linda Zachrison fångat upp denna pjäs. Den som knapp har svalnat efter urpremiären 4 december 2025 på Nationaltheatret i Oslo. Med samma lyhördhet har regissör Annika Silkeberg engagerats för ”Han den andre”. Hon som tidigare har jobbat med just Monica Isakstuens dramatik, som med ”Dette er ikke oss” 2022, under sina fyra år som husregissör vid Den Nationale Scene i Bergen.

Här har hon gjort såväl scenografi, kostymdesign och översättning som regin. I en flödande rik och intensiv dramatik jobbar hon med ett enkelt scenspråk. På scenen två högar med madrasser, vid scenkanten fyra kaffebryggare med färskt kaffe, kaffekoppar att dricka ur. In stormar de fyra skådespelarna – Beata Hedman (Hon den andre), Caroline Söderström (Jag), Morten Vang (Du) och Ashkan Ghods (Han den andre) – från flanken som om de ramlat av en russebuss. Kvinnorna utstyrda som för bröllop i kreationer med tyll i vitt (kläder som tas av och på för vad som situationen kräver). Männen i kavajer, skjortor och boxershorts. Samtliga i gedigna stövlar.

Det är Beata Hedman som Hon den andre som startar i en fart som tar andan ur mig. Som sprungen ur nyss väckt kärlek, oövervinnlig, kättjefull, rusig över allt nytt, allt annorlunda. Det är som en monolog som sprudlar rappt, skickligt och passionerat lycklig. Beata Hedman är verkligen lysande med sin juvenila energi. På madrassen en sovande Ashkan Gods som Han den andre. Förtjust, men mer modest i sin kärlek. Men ömsint. En kopp rykande hett kaffe på sängen till sin älskade, kanske (det dricks mycket kaffe i pjäsen)…?

Så vaknar de andra paret – Caroline Söderström och Morten Vang – ur ett helt annat perspektiv. Ett äktenskap, med barn, som gått i stå. Hon ifrågasättande relationen. I ett närmast katatoniskt tillstånd. En depression som förlamar samtidigt som den ifrågasätter allt som Han gör och säger. Han försöker värja sig. Försöker få allvar med de upprepande orden ”Jag älskar dig”, som hon viftar bort som nys.

Paren kan befinna sig på något hotell. De nyförälskade med en fantastisk utsikt över den löftesrika staden vid havet. De andra mot den förtätade skogen. Den där de, enligt deras livsberättelse, träffades som av en slump. Men var det verkligen Han som Hon träffade? Eller de som i pjäsen kallas Jag och Du…

Båda paren ser vandra. Rannsakar och provocerar varandra. Är Han den andre egentligen den som skulle ha blivit Du?

Ja, Monica Isakstuens pjäs glider skickligt mellan karaktärerna, som om paren egentligen tangerar varandra. Kanske till och med är varandra, men på olika skalor av sina tidslinjer.

Beata Hedman, Caroline Söderström, Morten Vang, och Ashkan Ghods bjuder på oerhört skickligt skådespeleri. Allt från livsglädje till frustande ilska, från frivolt flörtande till förtvivlan.

Beata Hedmans Hon den andre möter Caroline Söderströms Jag i vässad catfight. Den senare raljerar över Morten Vangs svenskdanska, modersmålet som han i en hjärtskärande scen helt glider över i ett desperat försök att försvara sig. Ashkan Ghods karaktär är oskyldigt förtjust i Caroline Söderströms drömmar om honom som Den andre. Beata Hedman ständigt provocerande och energifylld.

Men som i ”Scener ur ett äktenskap” klarar det äkta paret inte att vara ifrån varandra. Du och Jag backar hem till vardagen. En snyggt fångad vardagsspaning från Monica Isakstuen av att det av kvinnor ska anses sexigt då män vänder på huvudet, lägger högerarmen över passagerarsätet och backar bilen han kör. Det som Caroline Söderströms Jag trots allt finner attraktivt hos sin hopplöse man.

”Han den andre” är en omtumlande, friskt sprudlande pjäs med kvinnorna i förarsätet, även om det är mannen som backar bilen åter hem till vardagen.

”Han den andre”, Sverigepremiär, Lilla scen, Göteborgs stadsteater. Premiär 11 april 2026. Spelas till och med 30 maj.

Av: Monica Isakstuen.

Regi, scenografi, kostymdesign och översättning: Annika Silkeberg.

Komposition och videodesign: Fredrik Arsæus Nauckhoff.

Ljusdesign: Nicklas Jörgner.

Maskdesign: Gunilla Bjerthin.

Ljuddesign: Dan Andersson.

På scen: Beata Hedman (Hon den andre), Caroline Söderström (Jag), Morten Vang (Du) och Ashkan Ghods (Han den andre).

Teater:

GÖTEBORGSKRAVALLERNA – SOM OM EN ANNAN VÄRLD VAR MÖJLIG

Vi bär nog alla våra vittnesmål, trauman och obearbetade känslor från EU-toppmötet i juni 20001. Det som utvecklades till Göteborgskravallerna med containeravspärrningarna vid Hvitfeldtska gymnasiet, upploppen på Avenyn, skotten vid Vasaplatsen… Vi som i Göteborg precis börjat läka efter spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen (mars 1992) och Backabranden (oktober 1998) fick nya sår.

Det var ju en inledningsvis förhoppningsfull tid. Demonstranter från hela Sverige, ja, även utomlands skulle med fredliga medel göra sin röst hörd, engagerade för rättvisa och jämlikhet, mot toppstyre och ekonomisk makt. Det var en festival på Heden i anslutning till evenemanget, som för att bjuda in till Göteborg till en generös, varm fest, som en kontrast till politikernas avskärmade möten med USA:s president George W Bush som exklusiv gäst. Musik från Broder Daniel – med Håkan Hellström som basist (en av hans sista framträdanden med bandet) – kunde höra i och Peps Persson med band i tälten på Heden.

När demonstranterna på Drottningtorget visade sina bara stjärtar åt presidenten, som bodde på Sheraton, (han ägnade förmodligen dem inte en blick) var det ett protesterande, charmigt hyss.

Men polisen låg i startgroparna och nervöst med örat mot marken. Vad var på gång, vad skulle ske, vilket våldskapital satt demonstranterna inne med? Det här var en upploppens tid. Tidigare demonstrationer i samband med toppolitikers möten hade slutat i våldsam konfrontation mellan polis och demonstrerande. Det ville man i Göteborg undvika till varje pris.

Resultatet vet vi nu – 25 år senare. Avenyn revs upp som ett sår, stenkastning mot polis, som svarade med samma medel, övervåld från den illa rustade polisens sida, kraftigt våld från demonstranternas håll, de första skotten mot demonstranter sedan Ådalen 1931 avlossades. Skadade på båda sidor, både fysiskt och psykiskt, där de sistnämnda tagit år att läka och fortfarande kan blöda vid minsta beröring.

Om detta har dramatikern Jerker Beckman velat berätta tillsammans med regissör Niklas Hjulström och en stor ensemble. Det är en skickligt gjord iscensättning, som speglar nutidens reflektion tillbaka till då då det hände. Många sidor får komma till tals; de fredliga demonstranterna med hopp i blick, de konfrontativa, restaurangägare på Avenyn, polisen… Här samsas kärlek, framtidstro med ett grasserande kaos. Här blottläggs den illa planerade polishanteringen och -ledningen, polisens haveri med den omtalade dialoghanteringen. Hur brist på resurser gick hand i hand med dålig utrustning och utbildning i händelse av… ja, katastrof.

Ja, allt samlas effektfullt på Stadsteaterns stora scen med nära 20 aktörer på scen i allt från intima, sköra scener till full drabbning. Richard Andersson har med sin scenografi gjort ett storstilat jobb tillsammans med ljus- och ljuddesign samt musik. Här hamnar man mitt i infernot och kan inte komma därifrån. Mitt i allt står Timo Räisänen som ett fyrbåk med sin gitarr och sång, spelande sina låtar som ska spegla de skeende som skildras. Dessvärre är texterna på engelska, vilket för mig skapar ett avstånd till handlingen. Men det blir effektfullt i sina stunder, som i kaoset på Avenyn där allt larmar på som i ett ”Helter skelter” eller i slutet när Timo Räisänens musik vävs ihop med 60-talets fredslåtsklassiker ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks text till Ed McCurdys låt från 1950.

Vittnesmål, alltså. ”Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig” vårdar dessa. Somliga bär sin trovärdighet. Som insatsledaren Ulf Rönn i Robin Stegmars skickliga gestaltning. Han som på gränsen till förtvivlan gör sitt jobb på order från en ledning, som skapar en avgrund mellan demonstranter och polis. Eller Olga, som Marie Delleskog gör så ömsint. Karaktären baserad på konstnären Gun Nordstrand (1929–2017). Hon som i pjäsens inledning inte längre lever, men som vill göra sin röst hörd om hur hon oprovocerat slogs av polis med men för livet som resultat. Hennes väv ”Skotten i Göteborg” blev hennes terapi och smärtlindring. Ja,som även bibliotekarien Mia Ljung (Victoria Olmarker), som kommer med hopp tillsammans med sina barn Peter (Eric Almefalk) och Tilde (Ellen Linder). Den sistnämnda bara 13 år 2001 – känsligt skapad Ellen Linder – som speglas i den vuxna Tilde (Karin de Frumerie), vars livs präglats av händelserna i Göteborg i juni 2001.

Jag är emellertid inte lika förtjust i Kjell Wilhelmsens karaktär Bengan, restaurangägaren av La Gondola på Avenyn. Inte för att Kjell Wilhelmsen inte gör ett gott jobb; det gör han. Men för att den blåttvittälskande ägaren av den populära restaurangen mitt i händelsernas centrum får en krystad historia för att rimma med nutid. Hur han går från solidarisk med Göran (ja, både Johansson och Persson) till att vurma för SD. Lika mycket skaver de två Wisemankaraktärerna (huliganfraktion i IFK Göteborg) med skinheadsfasoner, som frekventerar restaurangen och som sedan angriper demonstranterna för att 2026 ha blommat upp i blåsipperabatten.

Och… jag saknar några väsentliga vittnesmål. Som från tidningars fotografer. Som oskyddade stod i larmet och kaoset bredvid poliserna – eller demonstranterna – och djärvt dokumenterande händelserna. Jag har hört deras berättelser. Sett deras bilder. Hur en av dem, som av en händelse vid ett besök på Hvitfeldtska, såg en vapenarsenal från grupp som var allt annat än de fredsälskande demonstranterna. De som ju annars faktiskt var i legio.

Nej, Göteborgskravallerna var ingen svartvit händelse. Ingen tydlig bild av onda mot goda. Inget definitivt svar på rätt eller fel. Om detta vittnar Stadsteatern trots allt skickligt.

Ja, det är ett ämne som fortsatt ska debatteras. Så gjordes i försiktig skala med Backa Teaters skådis Ulf Rönnestrand juni 2016 med en guidad busstur som vädrade ämnet och öppnade minnesluckorna på vid gavel (läs här). Så också nu med ”Göteborgskravallerna – som en annan värld var möjlig”.

”Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig”, Göteborgs stadsteater, urpremiär 27 mars 2026. Spelas till och med 30 maj.

Av: Jerker Beckman.

Regissör: Niklas Hjulström.

Scenografi: Richard Andersson.

Kostymdesign: Jonna Bergelin.

Maskdesign: Jessica Cederholm.

Ljusdesign: Patrik Bogårdh.

Ljuddesign: Andreas Kullberg.

Videodesign: Ludde Falk.

Koreografi: Peter Svensson.

Kompositör: Timo Räisänen.

På scen: Karin de Frumerie (Tilde, som vuxen), Marie Delleskog (Olga med flera), Victoria Olmarker (Mia Ljung, mamma till Tilde och Peter), Timo Räisänen (musiker och sångare), Maria Salomaa (Julia Hansson), Robin Stegmar (Ulf Rönn), Kjell Wilhelmsen (Bengan) och skådespelarstudenter från Högskolan för scen och musik i Göteborg Eric Almefalk (Peter Karlsson Ljung), Klara Bremberg (Emma med flera), Tuva Börgö (Maria med flera), Elias Citterio (Bleke, Robert med flera), Jason Iskander (Andrés med flera), Hilda Krepper (Annika med flera), Ellen Linder (Tilde Karlsson Ljung, som ung), Erik Mattsson (Robert, Holmdahl med flera), Joel Möller (Martin med flera), Elesine Naucler (Lena med flera), Ania Scheja (Esther Rönn med flera) och Bakri Wazzan (Johan med flera).

Teater:

HEKABE

”Aldrig mera krig”, vrålade Totta Näslund i ”Tältprojektet”, eller ”Vi äro tusenden”, 1977. Ett eko från krigströttheten från Första världskriget, som ljöd även efter Andra världskriget, kriget i Vietnam, det härjade Mellanöstern, konflikterna i Afrika, i Latinamerika… ”Aldrig mera krig”!

Vi vet ju med emfas att det var och är ett fåfängs vrål i tiden. Makthavare styr sina nationer mot krig efter olösbara konflikter. Låter sina barn gå från en löftesfylld framtid mot en ond, bråd död. I svepet av detta brutala kallsinne för människors, och det de har byggt och skapat, värde en plåga som inte tvättas ren efter generationer.

Greken Euripedes (cirka 480–406 f Kr) visste redan då hur drabbande och skoningslöst kriget var. Han visste hur meningslöst det var, hur det luktade efter ångest, svett och brända, torterade lik. Detta blottas i ”Hekabe”, som tjänar som bas i iriska pjäsförfattaren Martina Carrs nyskrivna, grymt starka drama.

Efter tio års belägring intar grekerna Troja. Kung Priamos mördas, som flertalet av hans söner. Härföraren Aganemnon (Jesper Söderblom) slaktar med berott mod, tar själv gärna kniven – så som han gjorde med sin dotter Ifigenia för att offra henne för att gudarna skulle ge honom vind i seglen. Kvar står den stolta drottningen av Troja, Hekabe (Mia Höglund-Melin), flerbarnsmodern som ser nästa alla sina barn döda i ruinerna efter grekernas brutala intåg.

Scenen är dov, ett grått töcken, krigsrester, ruiner, en flod där vatten förvandlats till olja. En campingstol får tjäna som tron, den som kung Priamos suttit på, men som nu Agamemnon nu nonchalant bestigt.

Bredvid Hekabe hennes yngsta dotter Polyxena (Oméya Simbizi) och Kassandra (Marta Andersson-Larson), den synska som redan vet hur allt slutar, men inte kan förhindra något. Hon som Hekabe håller kort, på samma vis som hon ömmar för Polyxena.

Ja, det är ödesmättat, skoningslöst. Mia Höglund-Melin duckar inte för Hekabes förtvivlan, för hennes chock, men inte heller för den förvirrade stund som uppstår då hon till sin egen förvåning attraheras av Agamemnon. Han, som i Jesper Höglunds ivriga gestalt, också lockas av hennes skönhet, trots att hon är till åren kommen.

Krig är förvirringens tid. En era där skamlöshet och desperation sätts i första rummet när hoten kryper tätt inpå. Så offrar Polymestor (Johan Friberg) Hekabes nioåriga son Polydoros för att rädda sina egna söner. Fåfängt, förstås. Kriget är skoningslöst här, precis som alltid.

I Marina Carrs ”Hekabe” löper replikerna i en ond ström, där Hekabes röst tas över av Agamemnon och vice versa. Ja, av de andra på scen likaså. Som om man emellanåt hör på pjäsen genom Storytell, uppläst med ett ”sa han”, ”sa hon” adderat. Det är ett trick som fungera märkligt bra, som närmast förtydligar tankar och meningar. Som blottlägger att tankarna kanske egentligen delas, att karaktärerna är mer komplexa och inte svartvita.

Mia Höglund-Melin regerar som den drottning hon är. Håller en stram, stringent ton i samma andetag som hon är en desperat moder värnande om sina barn. Jesper Söderblom låter sin Agamemnon pendla från stoisk härförare till trött krigsherre, fylld av dubier och med en längtan ”hem”. Övriga roller förstärker främst dessa två huvudroller, lever sina karaktärer i skuggan, där två dockor får agera barn. Man kan ana Kassandras sorg över att inte omfamnas av sin mor. Marta Andersson-Larson gör henne nästan uppgiven, för hon vet ju hur allt slutar.

Oméya Simbizis Polyxena är en skälvande fjortis, som både utmanar med sin skönhet. Men som också går mot sitt öde med klar, om än förtvivlad blick. Odysseus i Emil Ljungstigs gestalt blir en babblande medlöpare, rädd om sitt eget skinn. Det han kan ömsa när nöden så kräver.

”Hekabe” är kärv, kall och en hårt hållen pjäs, som känns som en pisksnärt.

På samma sätt som uppsättningen ”Bränder” (läs här) förra våren på samma scen och med snarlikt tema är det här en pjäs som man inte kan komma undan. Den är skoningslös. Som krig.

”Hekabe”, Studion, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 25 mars 2026. Spelas till och med 25 april.

Efter Euripides

Av: Marina Carr

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi, kostym- och ljusdesign: Josefin Hinders 

Maskdesign: Katrin Lind

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musik: Stefan Johansson 

I rollerna: Mia Höglund-Melin (Hekabe, drottningen av Troja), Jesper Söderblom (Agamemnon, Akajernas kung), Marta Andersson-Larson (Kassandra, Hekabes dotter), Oméya Simbizi (Polyxena, Hekabes dotter), Johan Friberg (Polymestor, kungen av Thrakien), Emil Ljungstig (Odysseus, kung av Ithaka), och Casper Karlsson (Neoptolemos, Akilles son/Polydoros, Hekabes son).

Teater:

ELINS STORA LÄNGTAN

Tack och lov för stridbara kvinnor som trotsade och utmanade systemet. Ja, i en tid när mannens dikterande ramar var i legio. Där kvinnor skulle vara kuttersmycken, väna saker att äkta och som skulle föda männens barn (ja, ni hör hur stolligt det låter), ta hand om hushåll och låta mannen sköta sina plikter. Tack alla kvinnor som vågade stå upp långt innan feminismen blev ett begrepp. Som tog klivet upp på barrikaderna helt enkelt för att det inte fanns något alternativ och för att jämställdhet var det självklara normen. För alla.

Som Elin Wägner (1882–1949), journalisten, författaren och radikalpacifisten, som kämpade för fred, miljö och kvinnlig rösträtt. Hon som ville spränga systemet, men inte med ord, utan handling och reformer. Hon som blev Svenska akademiens andra kvinna (efter Selma Lagerlöf).

Om detta ska det ju berättas och gör det med poesin kraft, kärlekens längtan och den krassa verkligheten som trång ram i ”Elins stora längtan”.

Ensam på scen gör Amelie Tinnadotter Norrby en enastående stark roll i denna sprängfyllda pjäs om Elin Wägners liv från liten flicka (hon förlorade sin mamma vid tre år ålder) till vuxen, stridbar kvinna. Margareta Skantzes manus är både ömsint, inkännande och snyggt berättat om en kvinna som vägrar omfamnas av rådande normer. Amelie Tinnadotter Norrby skiftar snyggt från den lilla flickan med stor saknad (ja, genom hela livet) efter sin mamma, över till tonårsflickan som trotsigt vill studera och ta studenten, som vill läsa filosofi som fadern (och rektorn) Sven Wägner gjort. Hon nekades. Men drömde om skrivandet och drev igenom det till sitt yrke – både som författare och journalist.

En pelare med lådor, som vore det handlingar för arkivmaterial, tjänar effektfullt som scenografi. Varje låda, när de vrids, innehållande faser ur livet. En telefonlur, ett dockhem, någon bok. En väska med den livsnödvändiga skrivmaskinen finns med. Amelie Tinnadotter Norrbys Elin Wägner hålls ömsint och spirande. Tonen på kläderna är sval, beige. En kjol, en blus – som emellanåt knäpps hela vägen upp eller djärvt öppnas beroende på omständigheterna – och den eleganta trenchcoaten, en Burburry. Håret uppsatt, för att emellanåt släppas ut och samlas samma igen. Nej, det är inte sinnebilden av en kvinna kring förra sekelskiftet, men nog så effektivt och elegant för sitt syfte. Så strävar hon, förälskar sig, gifter sig, förblir barnlös, skiljer sig, stormar in i den lustfyllda efterkrigstiden och förförs av den. Kläderna kläs av och fram kommer en elegant, glittrande 20-talsklänning tillsammans med dans, lust och färgring stor.

Amelie Tinnadotter Norrby rör sig mjukt och lätt, låter ansiktets mimik tala, smeker in koreografin för att glida in och ur tidsåldrar. Hon håller texten stadigt för att kunna bjuda på varje väsentlig skiftning, för varje tid som ska berättas, varje tanke… Ljussättningen spelar snyggt med tillsammans med Anna Maria Engbergs slipade och stämningsfullt komponerade musik.

”Elins stora längtan” är en skickligt hanterad pjäs om en av många betydelsefulla svenska kvinnor under 1900-talets första hälft. En pjäs på en timma, som är fylld till bredden, som skildrar Elin Wägners stora längtan efter kärlek av en man, som kanske än mer efter rättvisa, jämlikhet och fred.

”Elins stora längtan”, gästspel på Göteborgs dramatiska teater. Premiär 14 mars 2026. Spelas till och med 28 mars. Denna recension baserad på föreställningen 22 mars.

Manus: Margareta Skantze

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi/Kostym: Lisa Hjertén

Ljuddesign/Komposition: Anna Maria Engberg.

Musik i föreställningen även: ”Modern love” med Zaho de Sagazan, ”Jobba mindre!” och ”Klockan tickar” med Cats and Dinosaurs samt ”Nina cried power” med Hozier.

Maskdesign: Elisabeth Wigander

Koreografi: Katten Konstgrupp

Teknik: Jacki Román

På scen: Amelie Tinnadotter Norrby