Teater:

VILDANDEN

Vi möts av ett badrum. Ett badrum som på något vis blir ett sällskapsrum dit alla har sina ärenden. Det är där vi förblir, sånär som på en skymtande korridor i bakgrunden och en stege, som det klättras i, mot loftet. Det är där Henrik Ibsens drama ”Vildanden” från 1884 utspelar sig i Emil Graffmans version nära 140 år senare. Borta är några roller från originalet (Grosshandlare Werle och fru Sørby, grosshandlarens hushållerska, samt Molvik, Ekdals granne). Men det väsentliga är kvar. De fem akterna, i detta Göteborgs stadsteaters uppsättning om knappt två timmar utan paus, livslögnstematiken och det sakta, molandet, som klingar oförfalskad genom föreställningen mot den grymma finalen. Varje akt sluts med ridån, som en tung andhämtning, för att öppna för nästa.

Tonen är med Emil Graffmans scenografi satt från start. En färg- och tempoton sprungen ur något av Roy Andersson. Emil Graffman fångar också upp ett slags dov komik i ”Vildanden”, en humor som lättar den mollstämning som pjäsen bjuder. Det passar förstås Robin Stegmar utmärkt, som visar att han kan fånga den seriösa teaterns stämningar med klädsamt allvar i sin koleriske och drömmande Hjalmar Ekdal, men som också med farsen i ryggraden kan låta en replik öppnas mot skrattet utan att det blir publikfrieri. Benjamin Moliner är inte steget efter i sin brutalt kärva Gregers Werle, den närmast tourettske sanningssägaren.

Gina Ekdal spelas med avklädd återhållsamhet av Mia Höglund-Melin, som gör kanske en av sina starkaste prestationer som jag har bevittnat. Inga yviga gester, ingen dramatik, inget larm, inget skrik. Men med en ständig närvaro och balans. Det är skickligt. Även Victoria Dyrstad målar sin snart 16-åriga Hedvig Ekdal med känslig hand. En karaktär som är nedtonad och fragil, men ändå stark i sitt sköra väsen. Hon som söker bekräftelse, närhet och som i sin stormande pubertet vill vara synbar som en egen individ.

Till detta gamle Ekdal, som i Lars Väringers version blivit en man gränsande mot seniliteten mer än Ibsens alkoholiserade roll, och doktor Relling (Johan Friberg), vars kur för familjen Ekdal är att upprätthålla livslögnen. För, som han säger, ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”.

Ingen ser den andre. Trots badrummets begränsande utrymme går alla förbi och vid konfrontation blir väggen den största tryggheten.

Emil Graffmans ”Vildanden” är drabbande med en ensemble, som gör sina roller återhållsamt och som gemensamt skruvar pjäsen mot den fatala finalen. Badrummet får sin eleganta relevans med badkaret som skådeplats, där duschdraperiet blir ett slags extra ridå att gömma sig bakom för att få höra sanningen. Vilken den nu är… Stadsteaterns ”Vildanden” är både stilistisk, symbolladdad, smärtsam och synnerligen sevärd.

Vildanden

Göteborgs stadsteater, premiär 23 september 2022

Av: Henrik Ibsen

Översättning: Klas Östergren

Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman

Regi och scenografi: Emil Graffman

Ljusdesign: Tobias Hagström-Ståhl

Kompsotiör: Fredrik Möller

Kostymdesign: Matilda Hyttsten

Maskdesign: Maria Agaton.

Ljuddesign: Marcus Lilja

I rollerna: Robin Stegmar (Hjalmar Ekdal), Mia Höglund-Melin (Gina Ekdal), Victoria Dyrstad (Hedvig Ekdal), Lars Väringer (gamle Ekdal), Benjamin Moliner (Gregers Werle) och Johan Friberg (doktor Relling) samt Enes Crnalic och Embla Ingelman-Sundberg (bröllopsparet)

Teater:

NATTVARDEN

När sommarteater brukar förknippas med lustspel, skratt och lättsamheter väljer Teater Tofta den omvända vägen. Med faiblesse för kammarspel och relationsdramer har teatern i Magasinet vid Tofta Herrgård, den lantliga idyllen mot kusten utanför Kungälv, närmast som en tradition nogsamt dissekerat familjer inifrån och ut. Detta oavsett om det handlat om pjäser skrivna av Strindberg, Gardell, Norén eller husets egen dramatiker Göran Parkrud. Det lockar sin publik. År efter år.

Nu denna deras trettonde säsong vänder Teater Tofta blickarna åter mot Lars Norén. Den svenske dramatikern kan sin Eugen O’Neill och Edward Albee. Så ekar hans pjäser ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, från 1982, av den förstnämnde och ”Nattvarden” (1983) av den sistnämnde. Just ”Nattvarden” spelar Teater Tofta i sommar. En pjäs som kommer kusligt nära och är i denna uppsättning närgånget avklädd in till ett blottat sköte och en pjäs som snudd på landar i knät på publiken.

Jo, Teater Toftas uppsättningar skonar ingen. Här kommer man nära och med ”Nattvarden” kanske mer än någonsin. Man får ducka för replikerna där verbet ”knulla” används fler gånger än jag gjort i hela mitt liv. Ensemblen – Susanna Helldén, Daniel Adolfsson, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström – gör sina respektive roller, paren Charlotte och John samt Allan och Monica, med glödande frenesi. Här pendlar man mellan intellektuell skärpa, iskall kyla, kättja, lidelse, skratt och förtvivlan samt allt där emellan. I bakgrunden, i en ständigt påslagen mobiltelefon, finns Johns dotter Märta, elva år, bortglömd, ratad. Precis så som John ihärdigt gör med sina relationer till kvinnor, förutom till den nyligen avlidna mamman som till och med på dödsbädden tog sin hand ifrån sin förstfödde son. I botten också John usla förhållanden till sin bror, vars fru Monica är otrogen, och Charlotte som vill lämna John, men inte kan. Ja, ni förstår; kaos är inte bara granne med gud utan med allt.

Få kan som Lars Norén fånga desperationen och galenskapen i ett och samma andetag för att i nästa stund bjuda på gapflabb som förlöser i den största förtvivlan. Ensemblen är blixtsnabb och skicklig i att använda sig av karaktärernas svindlande känsloregister. Replikerna är sylvassa, vindlande och förtärande smarta. Alkoholen, det dricks rejält, ska döva, men släpper snarare ut det diaboliska, elaka, hos var och en.

Göran Parkruds regi är generös och hans manusbearbetning landar i ett nu, som aldrig förra årets uppsättning av ”Scener ur ett äktenskap” riktigt klarade. Det begränsade utrymmet på loftet i Magasinet är skickligt utnyttjat med smart scenografi signerad Råger Johansson och med Anna Wikars rekvisita. Soffan och, framför allt, de fyra stolarna blir en del i denna dödsdans mellan de fyra i en dramatisk koreografi.

En eloge till ensemblen som vänt ut och in på sig själva för gestaltningen av de fyra karaktärerna i detta textintensiva, drabbande drama. En extra ros till Karin Lycke, som med kort varsel fick axla rollen som Monica och lyckats hitta en trovärdig nerv i sin roll.

Teater Toftas ”Nattvarden” må vara kortad till två timmar och trekvart. Men under denna rafflande uppsättning sitter man knappast med något stoppur för att räkna minuter. Tiden rusar iväg. Samtidigt är det förlösande att komma ur denna gastkramande uppsättning och stapplande få ramla ut i den lantliga idyllen som bjuder utanför salongens, i dubbel bemärkelse, mörker. ”Nattvarden” tar på krafterna, men är ett kraftprov värd varje minut.

Nattvarden, Teater Tofta, premiär 8 juli, spelas till och med 20 augusti

Av: Lars Norén
Bearbetning och regi: Göran Parkrud
På scen: Daniel Adolfsson, Susanna Helldén, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström
Scenografi: Råger Johansson
Ljus: Beate Persdotter Løken
Rekvisita: Anna Wikars
Tekniker: Coppelia Bondeson / Amanda Nord
Dekorsnickare: Stefan Westerberg
Attributmakare: Anders Muammar
Grafisk Form: Anders Wennerström
Foto: Lina Ikse och Per Larsson
Producenter: Susanna Helldén och Anna Wikars

Teater:

EFTER FEDRA

Hagateatern, Göteborg, gästspel 16, 17 och 18 maj 2022

Regi: Hanna Nygårds 

Medverkande: Lisbeth Johansson 

Medverkande röster: Agneta Ahlin, Anna-Carin Franzén, Pia Oscarsson, Inger Gawell, Vanja Blomkvist

Ljusdesign: Jacob Willén 

Ljuddesign: Sabina Wärme 

Scenograf: Anne Hellandsjö

Att Göteborgsskådisen Lisbeth Johansson ensam kan fylla en scen vet vi som haft förmånen att se henne i ”Stalins mamma” och ”Moa om Moa”. Monologer som blir skarpa, intensiva och direkta tack vare hennes skådespelarkonst. Det är inte alla förunnat att bära den där timmen på scen, få den att glöda och följa dynamiken, låta repliker vila eller avlossas med precision.

”Efter Fedra” är nyskriven och uruppfördes nyligen i Stockholm. Den är ett slags samarbete mellan regissören Hanna Nygårds tillsammans med Lisbeth Johansson och ett tiotal äldre kvinnor i en spegel av Euripides. Intervjuer, eller kanske snarare samtal, med kvinnor mellan 60 och 90 år blandat med repliker från den grekiska tragedin ”Fedra” har gett en föreställning som är inkännande, ömsint, sorglig och fantastiskt rolig. Kvinnors – ja, kanske till och med människors – längtan efter ömhet, hudnära eller/och sex som äldre är i fokus.

Lisbeth Johansson har ett direkt tilltal. Är öppen mot publiken oavsett om det är i repliker eller sitt elastiska kroppsspråk. Hon är snabb att bjuda in och bjuda ut. Skratten är lika omedelbara som igenkänningsfaktorn. Från start strösslas känslorna oavsett om det handlar om styrka eller sårbarhet. Åldern som hot eller tillgång. Lusten som given eller som något förfluget, drömskt från då.

”Efter Fedra” vågar ta avstamp från humorn med samma självklarhet som allvaret. Den fina fernissan krackelerar till förtvivlan, självförtroendet rämnar efter hand och självkänslan störtdyker. Känslorna kommer på en och samma gång och vänder lika snabbt uppåt igen. Allt detta balanserar Lisbeth Johansson med ackuratess och stor scennärvaro.

Teater

TILLBAKA TILL REIMS

Konceptet med uppläsning av Dedier Eribons roman för iscensättning och tolkning, och vidare diskussion, av hans roman ”Tillbaka till Reims” har gjorts förut. Men på svensk scen är det premiär och det med emfas. När jag ser den har Göteborgspremiären (samma uppsättning som spelades på Dramaten i höstas) legat en månad tillbaka i tiden. För de tre skådespelarna har anspänningen släppt, de har låtit pjäsen sjunka in och låtit replikerna – och handling – mogna. Dramatenskådisen Lena Endre ses på Göteborgs gator och restauranger som en vanlig människa. Men det är ju inte riktigt så. Hon är en av Sveriges mest aktade och visar prov på varför på Stadsteaterns scen.

Hennes roll som sig själv – de övriga Högsborapparen Parham Pazooki och Jesper Söderblom likaså – för ett uppdrag som voice over för filmen ”Tillbaka till Reims”. Regissören (Jesper Söderblom) och hans assistent (Parham Pazooki) leder arbetet från en studio – med något slags art decoinredning – i Biskopsgården, dit hon lite ängsligt tagit sig med taxi, för kollektivt hade varit lite för utmanande.

Filmen spelas i bakgrunden. Lena Endre läser manus med trygg, stark röst. Arbetet rullar på i förstone, för att fastna i ifrågasättande över textens redigering. Plötsligt öppnar pjäsen upp. En diskussion förs mellan Lena Endre och Jesper Söderblom med Parham som tyst åskådare. Försiktigt skruvas tempot och tonläget upp. Lena Endre spelar elegant på sin position som rutinerad och högaktad skådespelare. Jesper Söderblom mansplainar och håller styvnackat i sitt manus, i sin idé om filmen. Det är återhållsamt dramatiskt, fint skådespeleri, där Lena Endre för ”Tillbaka till Reims”, diskussionen om vänster och högerpolitik i Frankrike, till Ådalen, om henne släktingar som demonstrerade i maj 1931 och möttes av militärens kulor. Den stillsamma retoriken vilar plötsligt på hanen, men det är inte hon som avfyrar utan Parham, som sätter allt i sitt 2020-års nu. Han med sitt utanförskap, han som ifrågasätts ständigt för både utseende och namn, han som klär av Lena Endres och Jesper Söderbloms tidigare samtal om höger–vänsterskalan, om vem som har mest trovärdighet i sammanhanget. Det är effektivt och kraftfullt och stärks än mer när han exploderar i sin egen musik.

Lena Endre lyssnar förtjust, som om hon fått en öppnad dörr till verkligheten i orten och Jesper Söderblom försöker övertrumfa sig själv i superlativer, som skorrar falskt.

”Tillbaka till Reims” är spännande scenkonst, ett slags semidokumentär där replikerna växlar mellan Dedier Eribons faktiska text och orden från skådespelarna som listigt känns som verkliga. Regissör Thomas Ostermeier har jobbat med små medel och skådespelarna med små gester och lågmält tilltal. Desto starkare blir effekten.

Tillbaka till Reims, premiär 18 mars, spelas till och med 22 maj på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Baserad: På Dedier Eribons roman med samma titel.

Koncept: Schaubühne Berlin.

Översättning: Johan Wollin och Ulf Peter Hallberg.

Regi: Thomas Ostermeier.

Scenografi: Nina Wentzel.

Mask/peruk: Linda Hyllengren.

Ljud: Jochen Jezussek.

Ljus: Erich Schneider.

Film: Sébastein Dupouey och Thomas Ostermeier.

Kamera: Marcus Lenz och Sébastien Dupouey.

Filmljud: Peter Karstens.

Komposition: Nils Ostendorf plus musik och rap av Parham.

I rollerna: Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki.