Det finns stunden när hjärtat stannar, när tanken vibrerar stillastående i luften som en kolibri, då luften inte kommer in, inte släpps ut.

Det har varit så de senaste veckorna och att försöka gå ut inkognito, varje dag i nya kläder oavsett väder är ett fåfängt försök att skyla sig mot de onda vindar som blåser.

När triviala saker som allsvenskan slutstrid blir något onödigt väsentligt i en tid då andra händelser borde få den att blekna.

Men… jag har hållit andan när IFK mötte AIK på bortaplan och plötsligt blev en aspirant till ett efterlängtad guld.

Och jag förlorade fullständigt luften när en 21-årig man gick in på en skola den 22 oktober och besinningslöst mördade oskyldiga i ett meningslöst dåd, som sedan hyllas av SD-anhängare som rätt och riktigt. Ett angrepp mot en skola, som SD-ledaren inte bemödar sig med att kommentera med ett ord, så vitt jag sett, förrän lång, alltför lång tid efter.

Jag höll andan när IFK fullständigt tappade greppet finaldagen av allsvenskan och spelade uselt, men släppte ut lite luft och ringde en vän som håller på IFK Norrköping av hela sitt hjärta; ett halvkvävt grattis från en kamrat till en annan, trots att besvikelsen hängde tung i rummet där jag befann mig.

Och syret försvann när SD använder skattepengar genom propaganda utomlands, för att skrämma flyktingar att komma till Sverige, flyktingar som skrämts från att stanna i sina länder för att det helt enkelt inte längre går.

Samtidigt grasserar hatet groteskt och elakt, människor pyr ut svavel av ondska när medmänsklighet och förståelse behövs. I samma stund, då jag befarar syrebrist, ser jag ledan politiker i regeringsställning vara förbluffande lama i sitt handlande och fullkomligt i avsaknad av att syna SD:s bluff i spelet.

Jag blir alltmer förvirrad av att inte klara av att andas, när jag inser att SD:s retorik plötsligt blir politiskt korrekt, där ”sanningar” bygger på fördomar och lögner, och där människor tror att de som de facto, i ledande ställningar i detta parti, använder sig av hot om våld och sexistiska kommentarer är de rätta att leda ett land, där ett riksdagspartis medlemmar lägger ut listor på var flyktingförläggningar ligger för sympatisörer att skrida till verket med brandattentat. Hur blev det så…? Är det på riktigt ett sådant styre SD-sympatisörerna vill ha?

Vad händer med ett samhälle där den berömda åsiktskorridoren smalnar, där nödutgångarna stängs, där våldet blir legitimt från riksdagen, där ett ledande parti åsidosätter demokratin för sina egna, dunkla syften…

Jag vet att vi i Sverige har varit och är usla på integration. Att Göran Johanssons farhågor för, var det?, 20 år sedan om att få förorter fick för många invandrare/flyktingar. Att den kriminalitet som härskade mellan MC-gäng och andra ligor fick fäste för 25 år sedan, att gängbråken i Göteborg tillåtits frodas med knarkkrig med skottlossning, mord och oskyldigt drabbade som följd.

Men där fattigdomen ökar finns också brottets bana som en snabb väg till framgång; orkar du inte begripa att  språk, studier och kunskap är det som bäst berikar och bäst ger status, ja… då är det lätt att missa meningen med livet.

Tro mig, det finns ingen lycklig gangster. Inte någonstans.

Så jag, som privilegierad, infödd och uppvuxen under de bästa omständigheter, sitter här och tappar luften, hämtar andan och hyllar de som vågar höja sin röst, som står för motstånd mot dumhet och ignorans, som duckar för hot om våld, men svarar med klokskap, som bjuder de historielösa fakta, som möter hat med saklighet och som orkar och sedan orkar igen…

Höstkille som firar ett år med sin blogg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG (hon som får mig att le)

I början av oktober insåg jag att ytterligare ett svek hade gjorts av min förra arbetsgivare, det företag som jag fortfarande uppbar lön ifrån, men inte längre var önskvärd hos. Jag hade, förstås, insett att då jag tackade ja till att sluta skulle också min blogg på gt.se försvinna. Men jag hade varit noga med att påpeka att jag ville veta när så skulle ske, så att jag kunde föra över min blogg som startade hösten 2005.

Det blev inte så. Den var bara borta, utan en kommentar, trots löften om annat.

Jo, någon på IT-avdelningen hade sparat den och jag fick den sedermera översänt. Men sättet…?

Återigen kränkt, återigen stukad. Nej, det är ingen omtumlande känsla av berusning och glädje; det är bara ytterligare ett kliv nedåt och det gör ont. Men, jag gillar inte självömkan. Ur besvikelsen reste sig en ilska och i dag för ett år sedan startade jag min egen blogg, en blogg där jag var fri att skriva vad jag ville.

Jo, jag höll kanske tand för tunga gentemot företaget som fortfarande betalade min lön. Men i stort sett så gav jag mig själv inga begränsningar, å andra sidan gjorde jag en blygsam start (läs det här).

Med min utbrändhet som accelererade hösten 2013 och blev ett faktum med sjukskrivning i december samma år, kom också en extrem trötthet på att skriva. Som om varje bokstav som skulle knackas ner med tangentbordets hjälp var blytunga och ogörliga, svåra att få på plats.

Det tog sig.

Men det fick ta sin tid.

Kanske var det först efter årsskiftet som meningarna kom till mig lätt och ledigt, där orden följdes av nya, där en avsikt, en tanke kunde rendera en helt ok text, ja, kanske mer ändå.

Till dags dato har jag gjort 173 inlägg. Somliga korta, somliga långa. Jag har gjort ett rekord för egen del med juli månad som rekord, där jag hade en enorm draghjälp av min text om Farbror Blå som besökte Crippas café.

Det är tanke att Farbror Blå ska bli en serie. Jag har träffat Ebba Juslin ägare av Secondhand store och fler kommer komma till.

Farbror Blå har sitt ursprung i den kostym jag köpte på rea på Next i Reykjavik förra sommaren. Kostymen tillsammans med blå skor, röd slips från Paul Smith med dito snusnäsduk och en kubbo blev attributet som jag hade när Kai Martin & Stick! spelade med Attentat på Henriksberg 30 augusti 2014. Dagen efter gästade jag Crippa Odins rockprojekt Punkrock Allstar Gbg och inspelningen av videon till gamla Glolåten ”Nerv”.

Jag har skrivit om sport, jag har tyckt till i mediafrågor, jag har recenserat konserter, musikaler, teater – en värld jag trivs med. Jag har skrivit om kläder, om mina loppisfynd och mitt fullständiga havererade köpstopp som inträdde vid årsskiftet (men har överskridits för många gånger för att orka skriva hem om).

Nu skriver vi alltså 8 oktober (jo, jubileet var igår, så grattis blogg en dag sent) och jag är arbetslös, går till arbetsförmedlingen, Trygghetsrådet för kurser, ringer a-kassan och ser en oviss ekonomisk framtid framför mig. Men framför allt, jag skriver igen, mår bra igen och har en hustru som betyder så mycket för mig, ja, kanske allt. Och jag har min hockey, som jag spelar och spelar, och jag sjunger i det återuppståndna bandet.

Så, jag har det bra och kreerar, är en man mitt i livet. Tack för det och tack för att ni läser. Det värmer…

 

Promenerar i maklig takt till ett lunchmöte vid Götaplatsen.

Är ute i god tid, tar vägen över Annedal, spatserar förbi horder av Samskolebarn vid Föreningsgatan och strax innan jag ska korsa Karl Gustavsgatan hör jag något metalliskt slå mot asfalten samtidigt som uppmärksammar att någon fallit och vad som är en syrgastub faller till trottoaren.

En kvinna med barnvagn är precis där det sker. Stannar i den rätt så branta backen som den delen av Föreningsgatan utgör och en annan kvinnan på andra sidan gatan går dit för att hjälpa.

Jag ansluter samtidigt som den andra kvinnan undrar om jag kan hjälpa till.

Det är en äldre man som trillat, men han har fallit förhållandevis lindrigt, huvudet har klarat sig och bortsett från lite skräp på de bruna byxorna verkar han vara fit for fight.

Han skämtar med de unga damerna och säger ”Mon dieu, hur kunde det gå så här”, men tackar ja till hjälpen han får att resa sig. Syrgastuben, som jag på håll trodde fallit i gatan, visar sig vara en systembolagspåse med två flaskor champagne.

Mannen kommer från Systembolaget, men klockan 20 över elva en förmiddag var det väl egentligen inte det han bäst behövde, för det visar sig att balansen, eller bristen på den snarare, inte är den bästa på grund av berusning.

Han är en proper man, som om det skulle spela någon roll, enligt uppgift 80 år, är på gott humör, men ostadig. Jag och den andra kvinnan följer honom dit han bor, där kommer en vän till mig som är granne till mannen och kvinnan smiter iväg. Vi tar över, ser till att han kommer in i porten, trycker ner hissen och jag placerar mannen där med sin påse och önskar honom lycka till, går ut i solen pratar med min vän, stämmer av våra respektive liv och båda är vi glada att vi inte är i den äldre mannens situation.

Jag hastar iväg till mitt möte, kommer precis och får en trevlig timme i gott sällskap.