STILÖVNINGAR – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss
Underfundigt roande. Ola Karlberg står ensam på scen och underhåller med 23 perspektiv på en och samma händelse. Foto: LINA IKSE
Den står i bokhyllan, Raymond Quenaus ”Stilövningar”, den svenska översättningen utgiven 1988 efter originalet som publicerade 1947. Den som har blivit något av en fransk klassiker. Boken har stannat kvar genom utredningar, men inte lästs på nytt. Kanske hög tid för det efter Ola Karlbergs enmansföreställning ”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”. För med ett roande anslag görs en underhållande enaktare som bjuder på mycket på kort tid.
Ola Karlberg är något av en frankofil. Kan sina chansoner, sitt anslag, sitt Paris och i det här fallet det 8:e arrondissementet. Med enkla medel (ett skrivbord, en stol, en ukele, en griffeltavla, en stege, en fönsterram – allt målat i rött, matchande Ola Karlbergs kläder i rött och svart ) bjuds man in till en närmast dadaistisk underhållning. ”Stilövningar – 23 sätt att skilda ett gräl på en buss” angriper just en händelse ur just 23 olika infallsvinklar. Som vanmakt, blankvers, prunkande, omstöpning, framtill – baktill etc. Det blir absurt, märkligt, utmanande, men aldrig frånvänt eller distanserat.
Det är en listig text, men den ska också presenteras väl för att bjuda på rätt slags underhållning. Det klarar Ola Karlberg med emfas.
Det blir utmärkt underhållning värd en väsentligt mycket större publik än då jag gästade salongen.
”Stilövningar – 23 sätt att skildra ett gräl på en buss”, Hus 8, Konstepidemin, Göteborg. Premiär 16 april 2026. Denna recension baserad på föreställningen 17 april. Spelas 18, 24 och 25 april.
Baserad på ”Stilövningar”, Raymond Queneau.
Svenska texter: Lars Hagström och Ola Karlberg.
Musik: Ola Karlberg och Kroppologerna (Harriet Olsson, Lotta Sjölin Cederblom och Ola Karlberg).
Inte givet. Med ”Mira går genom rummen” utmanar dramatikern Marina Montelius konventionella familjebildningar. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Mamma, pappa, barn. En sådan given familjebildning att vi fortfarande 2026 har svårt att lyfta blicken för andra konstellationer. För vad är en familj? Mamma, barn…? Mamma, mamma, pappa, pappa, barn? Och är någon som lever ensam en familj…? Blir man automatiskt bror och syster när mamma förälskar sig i någon som inte är pappa, men har ett barn som man nu ska leva med?
Dramatikern Maria Montelius lyfter frågan med sin rappa, roande och allvarliga ”Mira går genom rummen”. Här finns intensiv, tankeväckande dialog varvat med scener från olika familjekonstellationer och -situationer; hemma, i skolan, hos skolsystern, utanför någons pappas hus. Till detta friskt med musik och dans.
Jo, det fångar en ungs publiks uppmärksamhet och väcker säkerligen också frågor, som man sedan kan ta vidare och diskutera i, exempelvis, klassen. För så är det med Backa Teater, att pjäsen stannar inte i scenrummet – listigt skapad av Jenny Kronberg där varje vrå utnyttjas och där till och med en av spisarna blir till en rytmmaskin. Den ska helt enkelt vidare, ut, utan att för den sakens skull sitta inne med svaren.
Visst, den kan kännas en smula rastlös ibland. Som om man inte riktigt vågat lita till texten och kommunikationen mellan skådespelarna och publiken. Men det är en fullmatad föreställning svår att ta blicken ifrån.
”Mira går genom rummen”, Backa Teater, premiär 17 april 2026. Från sju år. Spelas till och med 22 maj.
Av: Maria Montelius.
Regi: Rasmus Lindgren.
Scenografi och kostymdesign: Jenny Kronberg.
Ljusdesign: Bella Oldenqvist.
Maskdesign: Josefin Ekerås.
Kompositörer: Daneil Ekborg och Simeon Pappinen Hillert.
Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert.
Koreograf: Cecilia Milocco.
På scen: Ylva Gallon, John Grahl, Alexander Gustavsson, Anna Harling, Sharzad Rahmani och Ulf Rönnerstrand samt musikerna Daniel Ekborg och Kristina Issa.
Musikens mystik och kraft. Yukimi, Little Dragon-sångerskan, jobbar soulfyllt, svängigt och innerligt med sin musik . Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Knappt 600.
Bäst: Svänget, sången…
Sämst: De två första extranumren slarvades bort.
Fråga: Är Little Dragon historia nu…?
Sedan drygt 20 år har Yukimi Nagano charmat lyssnarna med sina sånginsatser i Little Dragon. Göteborgskan har en röst som fascinerar med sin lekfullhet och innerlighet. Som en fjärils obekymrad flykt i vinden.
2024 kom hennes solodebut med singeln ”Break me down” och förra året släpptes albumet ”For you”. Under sommarens Way out West blev det dessutom en spelning med ett svängigt band, som hon nu har hållit fast vid.
Jo, det är en rutinerad artist som möter sin publik. Hon väver in sin entré i en aura av mystik, lite österländskt (läs japanskt) och har ett skirt, rött flor över sitt ansikte. Hon är cool, fascinerande och rasande charmig. Men framför allt sjunger hon fantastiskt. Hon leker sig igenom låtarna, som lättsamt och ledigt flörtar med allt från fusion till soul. Men som lika elegant flyttar 70-talsinfluenserna in i 2020-talet.
Det är musik som man inte kan stå still till. Groovet från Angelica Kvarbys effektfulla basspel och Little Dragon-trummisen Erik Bodins svängiga beats är totalt adderat av Demaes slagverk och backuppsång. På det Agge Augustssons gitarrspel, som är både funkigt, riffigt och punkigt när så stunden kräver, och André Roots mjuka klaviaturlir.
Yukimi bjuder på en dryg timmes effektiv soul ur hennes perspektiv. Musik hon håller nära själ och hjärta med plats för både kärlek och sorg.
Främst är det musik från soloalbumet, som har fått sin karaktär och uttryck på scen – fritt från Little Dragon. Men bandet kommer inte undan. Avslutningen på ordinarie set blir Little Dragonfavoriten ”Ritual union”, men i en punkfräsig och furiös version som inledningsvis lurar de flesta. Friskt.
Så långt var det en spelning med finess och värme. Men de inledande extranumren slarvades bort och tog ner euforin. Hur skickligt spelat ett trumsolo ändå är är det ett trumsolo för mycket om det är för långt. Precis som gitarrsolon, enligt mitt öra. Nu kändes dessa utflykter som påtvungna utfyllnader.
Lyckligtvis landade avslutande ”Jaxon” – en dedikation till hennes son vars far avled för några år sedan – nära och berörande. En känsla jag bär med mig. För Yukimi charmar och fascinerar.
Yukimi med band, Pustervik 16 april 2026.
På scen: Yukimi Nagano, sång, Erik Bodin, trummor, André Roots, keyboard, Anders ”Agge” Augustsson, gitarrer och sång, Demae, slagverk och sång, och Angelica Kvarby, bas och sång.
Uppdatering. Regissör Kim Lantz har tagit Kent Anderssons och Bengt Bratts klassisker ”Hemmet” i en uppdaterad version till Folkteatern.Foto: LINA IKSE
Skådespelaren och regissören Kim Lantz har sedan 1981 värnat om amatörteaterns kraft och kärlek till teater och skådespel på Folkteatern. 2018 satte han upp ”Flotten” på Backa kulturhus. Nogsamt har han med sitt entusiastiska gäng gått igenom hela Kent Anderssons och Bengt Bratts pjästrilogi ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan”. De som under en intensiv tid sattes upp på Göteborgs stadsteater 1967, 1968 respektive 1969 med Lennart Hjulström som regissör och sedan levt kvar på svenska teaterscener.
Ömsint, insiktsfullt och pillemariskt har Kim Lantz lyft in pjäsen i ett nutida sammanhang. Han har fortsatt arbeta enkelt med stolar som effektiv rekvisita där texten och skådespelarna får göra jobbet. Folkteaterns lilla scen är avskalad in på benet. Det skapar en frisk skärpa och det är märkligt, och en smula otäckt, hur sömlöst Kent Anderssons och Bengt Bratts pjäs fungerar 2026.
Här är är det nu de som föddes på 40- och 50-talen som nu behöver vård och omsorg. De som varit med om tonårens frihet, popmusikens genombrott, den sexuella frigörelsen, studentupproret, feminismens utveckling och hela 70-talets skarpt politiserade tillstånd mellan höger och vänster.
Nu sitter de på hemmet och minns. Eller… några minns. Andra är fjättrade vid demensens bojor. Stimulansen är bristfällig. Arbetsbelastningen på personalen stor. Besparingar och rationaliseringar slår tungt med bara förlorare – oavsett om det är de som jobbar med de äldre eller de äldre själva. Anhöriga slits mellan pressen att få vardagen att gå ihop och att hälsa på sina respektive föräldrar. Allt samlar ”Hemmet” i en ask utan förmaningar eller pekpinnar.
Det är något charmigt över dessa amatörskådespelares prestationer. För här är avståndet mellan skådespeleriet och verkligheten i sanning när. Det gör inget att man förlorar text på vägen. Lugnt väntar man in sufflören Cecilia Anderssons anvisningar. Man har ju varit med förr.
”Hemmet”, Folkteatern, Göteborg, premiär 16 april 2026. Spelas till 18 april och 2 maj. Dessutom spelas hela trilogin – ”Flotten”, ”Sandlådan” och ”Hemmet” – en och samma dag 9 maj.
Av: Kent Andersson och Bengt Bratt.
Regi och bearbetning: Kim Lantz.
Regiassistent och sufflör: Cecilia Andersson.
Ljusdesign: Peter Weicht.
På scen: Marianne Ahlbeck, Sara Andersson, Sören Jansson, Nils Lindqvist, Joel Mannela, Bengt Nordfält Jansson, Kateryna Tsurul, Monika Wedmark Jansson och Catherine Ålenius.
Musikalisk urkraft. Danske trion Smag På Dig Selv förenar vitt skilda musikaliska genrer till en egen urkraft. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: 150.
Bäst: Det totala öset.
Sämst: Att det blåste förbi så snabbt.
Fråga: Vad hände…?
Sedan Albert Holberg (trummor), Thorbjørn Øllgaard (bas-/barytonsaxofon) och Oliver Lauridsen (tenorsaxofon) slog sig samman för Smag På Dig Selv har trion snabbt tagit musikaliska andelar på främst den danska musikscenen. Vi pratar inte om en vän jazzorkester som står i ett hörn och knappt tar plats. Tvärt om utmanar bandet på de stora scenerna, som Roskildefestivalen, Vegas stora scen i hemstaden Köpenhamn. De utmanar både sig själv, sin musik och publik med omöjliga uppdrag. Som när de i mars spelade på samtliga scener i Christiania med final i den största salen Grå Hal.
Nu är Københavnerdrængene ute på en Europaturné, som slog ned som en bomb i Pusterviks matsal på det bästa av sätt.
Här var det full attack från start från det kompromisslösa bandet. Deras musik är en mix av genrer, där man kan läsa av allt från drum’n’bass, techno, friformjazz, rave förenat i ett punkigt uttryck.
Thorbjørn Øllgaards bassaxofon bildar oftast ett slags riffig bordunton som trummisen Albert Holberg skickligt smattrar rytmer kring. Emellanåt piskar han på discotakter, som minner om det Binkie Liljegren i Garbochock effektivt gjorde för 46 år sedan. På det Oliver Lauridsen mer melodiösa, men inte detsto mindre furiösa spel.
Det spelas med ett friskt ursinne. Men inte utan dynamik. Publikkontakten är från start total. Det dröjer inte länge förrän Thorbjørn Øllgaard – som förutom den bredaste av mittbenor också har två utslagna framtänder efter starten av saxofonspelande – kliver ut i den förtjusta massan med sitt väldiga instrument. Kort efter kommer Oliver Lauridsen efter. Thorbjørn Øllgaard ber publiken att sätta sig ner, bedrövligt för något lugnt som snart öppnar för extas. Oliver Lauridsen ber om att lokal ska släckas ned och en hotfull intimitet uppstår när publiken bokstavligen tvingas ned på knä för att sedan uppmanas att både skrika och dansa vilt.
Jo, för Smag På Dig Selv är de artistiska gränserna enbart till för att brytas. Lägg till att bandmedlemmarnas mammor för ett år sedan startade punkbandet Pas På Dig Selv. Sättningen? Två saxofoner och trummor. Underbart. Och självklart har mödrarna agerat förband till sina söner.
Smag På Dig Selv ber inte om ursäkt och är ett band som har förstått att man ska vara som ett vilddjur på scen. Det blir en dansk skalle rätt in i solarplexus.
Smag På Dig Selv, Matsalen, Pustervik, 15 april 2026.
Bandet: Albert Holberg, trummor,, Thorbjørn Øllgaard, bas-/barytonsaxofon, och Oliver Lauridsen, tenorsaxofon.
Aktuell: Med andra albumet ”This is why We Lost” och en pågående Europaturné.
En dag i kulturens tecken. Från vernissage på ”Bowie by Sukita” till Lustans Lakejer på Pustervik med teater på Göteborgs stadsteater däremellan. Foto: KAI MARTIN
Konsthallen har stått ekande tom i drygt ett år. Kulturminnesförklarad. Oantastlig i sin reslighet, som en lillebror/-syster till väldiga Konstmuseet där vid Götaplatsen. Men tom. Till nu.
Ungefär samtidigt som Konsthallen öppnar i nya lokaler i Gamlestaden håller ett vängäng, under samlingsnamnet Gbg Art, vernissage för utställningen ”Bowie by Sukita”. Alltså utställningen som senast kunde ses hos Stockholms kulturhus 2023 (och som jag skrev om här). Det handlar alltså om mötet mellan David Bowie och den japanske fotografen Masayoshi Sukita från 1972 fram till David Bowies någon månad innan David Bowies bortgång i januari 2016.
Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen om han liv likaså. Som jag skriver i texten från 2023: ”Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.” För så var det. Masayoshi Sukita, 87 år gammal, kan fortfarande idag inte engelska. Konsten, bilderna var och är hans sätt att kommunicera.
Via en konsertaffisch möter den japanske fotografen den brittiske artisten innan han ens har hört dennes musik.
För David Bowie, tidigt förtjust i Japansk kultur, blev mötet till ett livslångt samarbete som på många punkter blev väsentligt när han gled in och ur sina karaktärer och musikaliska projekt. Här finns foton från glameran med Spiders From Mars över till David Bowies tid i Berlin, där Masayoshi Sukita tog den ikoniska omslagsbilden till ”Heroes” (1977). Med detta får man också följa en mängd bilder i serien. Leken framför kameran, poserandet.
Utställningen i Konsthallen vid Götaplatsen är i många drag väsentligt mycket bättre än den var i Stockholm. Här faller ljuset snyggare, väggarna är solida och tillgängliga, rummen öppnare för berättelsen om David Bowie och Masayoshi Sukita. Det finns också en filmsalong där Masayoshi Sukita berättar om sitt möte med David Bowie och ett slags pojkrum med Bowiememorabilia ur ett lite göteborgskt perspektiv. Lägg till Cabaret Lorensbergs David Bowiedräkt, en gång använda till någon show –en replika från de byxor som den japanske designern Kansai Yamamoto gjorde 1973 till de ikoniska bilderna som Masayoshi Sukita tog – som finns i entréhallen.
Till vernissagen adderades också en konsert med Ebbot och Gunnar Frick, som gjorde några Bowienummer, bland andra ”Five years”, ”Life on Mars?” och ”Heroes”.
Utställningen har fått kritik från visst konstnärs- och artisthåll, som hävdar att det är ett kommersiellt företag som ”svärtar ner” Konsthallens varumärke. Jag har lite svårt att förstå argumentet. Här står en lokal tom, några Bowieentusiaster satsar, riskerar, sitt eget kapital för ”Bowie by Sukita” för den som är intresserad. Utnyttjar en befintlig lokal, men betalar också en ansenlig hyra för att få använda den.
Men… nu är jag delvis partisk eftersom jag känner dem som står bakom utställningen. Hur som helst var vernissagen folklig och populär. Nu ska den också ses. Beroende på vem man är – student, pensionär, vuxen (barn upp till tolv år går in utan kostnad – varierar priset från 150 kronor och upp till 175 kronor.
Men Göteborg erbjuder ju så mycket mer än lördag i april. Med Z, som har varit med på utställningen, tar jag en fika på A43 Coffee på Avenyn då jag inser att jag inte hinner komma hem för middag. Vi promenerar ned mot Oliva vid Avenyns början och njuter av både mat och samkväm. Hon tar en Linguine all’arrabbiata e stracciatella. Jag en Pasta carbonara. Var sitt glas Valpolicella Ripasso och vatten vid sidan om. Tiden dansar iväg.
Anledning till att jag inte hinner är Sverigepremiären av ”Han den andre”, norska dramatikern Monica Isakstuens pjäs, som jag ska se på Stadsteaterns lilla scen (läs om pjäsen här). Så Z tar vägen hem och jag fortsätter uppför Avenyn mot en teaterupplevelse.
Efter föreställningen är kvällen sannerligen inte slut. Nu väntar färd mot Pustervik där en vän och jag ska se Lustans Lakejer. Genom vänlighet har han och jag begåvats med plats på gästlistan, så någon recension blir det inte.
Men kanske mer en reflektion. Johan Kinde och hans mannar frodar effektfullt på myten om Lustans Lakejer. Något man framgångsfullt spunnit på sedan 80-talet och framåt. Dekadans, ett mondänt liv, champagne, en fin de siécle-känsla, en smak av avmätthet, kärlek på klädsam distans samtidigt som ömhetstörsten är i pariteten med dryckerna som flödar. Det är skickligt. På något tidlöst sätt har Johan Kind fört sina texter från pojkrummet och sina 17 år till den mogna man han är nu (snart 63 år) oanfrätt och oklanderligt. Han är den distanserande dandyn, betraktaren, en Gatsby. Tiden kretsar på något vis ständigt kring den vid början av 80-talet och det är väl ingen slump att musiken som spelas innan är Bowie, Roxy Music, Duran Duran från just den eran. Men samtidigt kan Johan Kindes snyggt författade texter lika väl skildra ett 1920- och ett 1980- eller 2020-tal.
Han har sedan 2021 ett effektivt band, som kan sina saker. Det blir postpunkglamour oavsett om det är kompositioner från det dramatiska 80-talet eller skrivna efter millennieskiftet.
Bandet består av: Johan Kinde, sång och gitarr, Anders Ericsson, gitarr och sång, Julian Brandt, bas och sång, Christer Hellman, trummor, Fredrik Hermansson, klaviatur, och Fredrik Helander, klaviatur, gitarr och sång.
Låtlistan 11 april 2026, Pustervik:
Drömmar dör först
Öppna städer
Man lever bara två gånger
Dekadens
Det verkade så viktigt då
Mörk materia
Begärets dunkla mål
Skuggan av ett tvivel
Stilla nätter
Vackra djur gör fula saker
Rendez-vous i Rio
Läppar tiger, ögon talar
En kyss för varje tår
En främlings ögon (extranummer)
Diamanter är en flickas bästa vän (extranummer)
Män av skugga (extranummer)
Jag hade slutat drömma om att känna så här (extra extranummer)
INGMAR BERGMANS SCENER UR ETT ÄKTENSKAP– ENLIGT 123 SCHTUNK
Laddad. 123 Schtunks ”Scener ur ett äktenskap” klär med humor och skratt brutalt av Ingmar Bergmans klassiska tv-serie ”Scener ur ett äktenskap”. Foto: HENRI KOKKO
När Ingmar Bergman skrev ”Scener ur ett äktenskap” för teve 1972 (sex avsnitt) var det i ett slags trots. Den här gången författade han inte utifrån sig själv. Provocerad av ett äkta par, vilka han mött, som syntes vara perfekt, skrev han. De som var så perfekta att han försökte förföra kvinnan, utan att lyckas, och därmed blev än mer provocerad av denna parets solida relation. Själv var ju Ingmar Bergman en, låt oss säga, rastlös man i sina äktenskap och relationer.
Innan inspelningarna av ”Scener ur ett äktenskap” hade hans relation med Liv Ullmann upphört och han hade gift sig med Ingrid Bergman. Det fanns alltså något laddat vid inspelningen med Erland Josephson och Liv Ullmann i i huvudrollerna i denna lågbudgetproduktion inspelad på Fårö. Tv-serie blev en succé inte bara i Sverige utan också internationellt. Av serien blev det också en långfilm, som även den tickade in sina pengar. Samtidigt som den gav familjerådgivningar luft under vingarna. Relationer ifrågasattes när Johans (Ernst Josephson) och Mariannes (Liv Ullmann) liv, äktenskap och efterbörden av det blottades. ”Scener ur ett äktenskap” blev en snackis långt efter premiären teve för nära nog exakt 53 år sedan.
123 Schtunk har under drygt 20 år ägnat sig åt improvisationsteater där man – företrädesvis det äkta paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson – med clownsminkning ger sig i kast med teaterklassiker. Allt från Shakespeare till Strindberg. Ja, även Ingmar Bergman har fått sin film, klassikern ”Det sjunde inseglet” gnuggad. Jag såg ”Machbeth – 123 Schtunk 20 år” i Varberg i somras och sveptes med i ett häcklande, roande gyckel spunnet på just Shakespeares dramatik. (Läs här.)
För så är det, ingen kommer undan när 123 Schtunk står på scen. I ”Scener ur ett äktenskap” är det bara paret Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson som står på scen. Som alltid i den enklaste av inramningar. Ett draperi, en piedestal med en röd gammal telefon från Televerket, en grå kloss i frigolit som får tjäna som säng, bar, kontorsbord, bil med mera och instrumenten: kontrabas, akustisk gitarr och tvärflöjt.
I detta lilla gör 123 Schtunk stor teaterkonst byggd på improvisation, provokation, pantomim, musik och en rejäl instudering av manus – och tv-serien. För utan detta bär man inte föreställningen i hamn. Det är ur bråddjupet mellan gyckel och dramatik som denna deras föreställning får näring.
Självklart är publiken i skottgluggen. Alla ska med och främst de som sitter på första bänkraden. Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är alerta. Varje rörelse, harkling, nysning eller reaktion sveps in i pjäsen. Så hamnar en stackars kameraman utsänd från SVT:s ”Kulturnytt”, som inte vet om det ska sändas i Kanal 1 eller 2, i händelserna centrum där han står i kulisserna. Ständigt återvänder paret på scen till honom i sitt flödande tempo på replikerna uppkomna i stunden. Likadant med paret, sambor, på första raden där mannen jobbar för Västra Götalandsregionen, denna byråkratiska koloss som därmed får en central roll i pjäsen. Så också paret, som blir inviterade till parmiddag på scen.
Bortas Josefine Andersson och Lasse Beischer är bländande på att fånga stunden. De överraskar inte bara sin publik utan också sig själva. De kliver ur sina roller, utmanar varandra och plötsligt kan Johans och Mariannes liv i pjäsen speglas mot Lasses och Josefines i verkliga livet. Det är skickligt och paret våga djärvt svinga sig mellan allvar och skratt, manus och hittepå samtidigt som man faktiskt klär av Ingmar Bergmans uppmärksammade tv-serie in på bara skinnet.
Johan i Lasse Beischers roll blir en patetisk mansgris, som aldrig blir sympatisk. En figur som sätter sig i centrum framför sin familj. Oavsett om det gäller karriären eller den självklara rätten att ha en älskarinna. Bortas Josefine Anderssons Marianne görs devot och anfallande, men försätts alltmer med ett driv, som i och för sig pendlar mellan en alltmer tilltagande självständighet och oförmåga att helt göra sig fri. Som brittiske sångaren Joe Jackson sjunger ”We can’t live together/But we can’t stay apart”.
Under nära tre timmar (inklusive paus) kastas man mellan skratt och förtvivlan, pricksäkra rollgestalter och rena stollerierna. Emellanåt bjuder paret upp till musik, skriven av Bortas Josefin Andersson, fint arrangerad av Viktor Turegård. Då får allvaret extra skärpa och djup, som om allt stannar av.
Lägg till att Ingmar Bergmans son Daniel Bergman (63), regissör och författare, finns med i föreställningen. Dels i bearbetningen av texten. Dels som röst, en inte oväsentlig del i denna tolkning av ”Scener ur ett äktenskap”. Dessutom, i premiärpubliken fanns också Eva Bergman (80, äldst av syskonen Bergman), som även hon med äran axlat faderns roll inom teatern. Så Ingmar Bergmans ande svävar definitivt i salongen. Hoppas han fick lov att vädra lungorna med skratt, även om hans verk får sig en duvning.
”Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – enligt 123 Schtunk” gästspel, urpremiär 10 april 2026. Spelas på samma scen även 11, 21 och 22 april innan föreställningen åker på turné.
Manus: Ingmar Bergman.
Bearbetning: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Daniel Bergman,
Regi: 123 Schtunk.
Dramaturgiskt bollplank: Lena Fridell.
Musik, sångtexter: Bortas Josefine Andersson.
Musikarrangemang: Viktor Turegård.
Scenografi och kostym: 123 Schtunk.
Sömnad: Frida Hallin.
Teknik, sufflör: Otto Olsson Båth.
”Relationsterapeut i salongen”/röst: Daniel Bergman
Famnar om. Det är 18 år sedan han lämnade Göteborg. Men Göteborg har inte lämnat Joel Alme. Inte Göteborgspubliken heller.Nu förenade han sin forna hemstad med Stockholm i sina låtar. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: Utsålt (900).
Bäst: Innerligheten parat med energin.
Sämst: Lite väl mycket allsång med tjallala, taddada etc.
Fråga: Blir det en albumstrilogi på ett Stockholmstema nu…?
Kravalstaketen är borta. Valter Nilsson har under två kvällar blåst ut Pustervik (läs här). Nu dags för Joel Alme. En Göteborgsmusiker, -låtskrivare som rör sig i samma härad. Men på sitt eget vis och med en väsentligt längre karriär i bagaget jobbar, kreerar, ja, gräver där han står. Naturligt, kanske, att efter att Göteborg, familjen, vännerna, livet i den forna hemstaden har inspirerat att det nu är livet i Stockholm, eller snarare närföroten Björkhagen, som gör det. Det som färgat senaste albumet, nyss utgivna, ”Gullmar gospel”. Göteborgsviten – albumen ”Flyktligan” (2015), ”Bort bort bort” (2019) och ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” (2022) – är fjärran.
Nu inspiration av Bob Dylan runt mitten av 60-talet när trubaduren blev kontroversiellt elektrisk. Men också av Frank Sinatras 60-tal, på gränsen av 70-talet. Den musik som en hint spelas innan konserten, den första av tre i Göteborg på Pustervik. Melankolin, sentimentaliteten, de bitterljuva melodierna.
Jo, Joel Alme kan transformera inspirationen till sin egen ton.
Så om Valter Nilsson häromdagen är ruset, röjet, festen är Joel Alme baksmällan, eftertanken och den påkommande vardagen.
Åtminstone på skiva.
För när han möter sin hemmapublik på jag vet inte hur länge (jag såg honom senast i november 2022 – läs här) är det en synbart taggad Joel Alme som tar sig an den och sin musik. Jo, publiken är måhända mindre yster, men inte desto mindre entusiastisk än under Valter Nilssons röjarpartyn. Men så är också Joel Alme grundad i mer inkännande och reflekterande texter och med ett större allvar.
Ljudet är perfekt, Joel Almes texter går fram tydligt och klart, arrangemangen sitter som en smäck och han växlar mellan låtar från sina svenskspråkiga album med snygg lätthet. När drabbande bra ”Aldrig bra på livet” – reflektioner över sig själv som pappa i spegeln av sin egen far – kommer lämnar basisten Gustaf Gunrup, slagverkaren Gustav Ejstes och trummisen Oskar Arvidsson. Det blir intimt, extra allvarsamt, som om Joel Alme vill slå fast att faderskapet inte är något man ska slarva bort.
Så larmar allt igång igen med full orkester. Några förklarande, ömsinta ord om låtarna som ska spelas, som omfamningen till styvsonen Hjalmar i ”Till H när det behövs” innan han står ensam med sin akustiska gitarr på ”Så kanske vinden”. Den där bara ett visselsolo adderar trubadurkompet.
Därefter defilerar Joel Alme med band mot finalen. Gör förvisso några i publiken besvikna, som önskar höra ”Röda bolaget”. Men låtlistan är huggen i sten. Hart när nog. För som han säger efter fyra extranummer och kommer in för ett sista: ”Om jag inte spelar den här blir jag dödad. Om jag spelar den blir jag dödad.” Så kommer ”Snart skiner Poseidon” och hyllningen till Änglarna, IFK Göteborgs inmarschlåt på Gamla Ullevi sedan 2009, blåser ut Gaisluften från Valter Nilssons spelningar. Det blir lätt att andas när man går ut i detta pissiga vårregn i Göteborg.
Joel Alme, Pustervik, Göteborg, 3 april 2026. Den första av tre spelningar i hans forna hemstad. Övriga 4 och 5 april.
På scen: Joel Alme, sång och gitarr, Gustaf Gunrup, bas och sång, Gustav Ejstes, maraccas/tamburin och sång, Oskar Arvidsson, trummor, Ramo Spatalovic, gitarr och sång, och Per Larsson, klaviatur och sång.
Kraft och känsla. Valter Nilsson tar i från tårna och når in i själen med en stor kram när han står på scen med sitt band Stigberget. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Göteborg.
Publik: 900 (utsålt).
Bäst: Hur han fullkomligt välter omkull allt.
Sämst: Jag förstår syftet, men en kameraman på scen och i centrum skapar oreda.
Fråga: Hur ska Valter Nilsson lyfta upp det här till större scener…?
Nej, han har inte varit i alla städer. Han har inte sett Gårdakvarna och skit, men från Högsbohöjd har Valter Nilsson en utsikt som tar honom långt i fantasin och verkligheten. Han som trodde på ett genombrott med ”Friday night lights” som vann lokalt i tävlingen ”P4 nästa” 2019. Men som fastnade på vägen. Frigörelsen kom med texter på svenska. Från närområdet, från ”gräv där du står”-tesen. Den som fick öppnade hans hjärta, själ och röst. Den som i sin tur vält ned som en hastigt skenande lavin från Högsbohöjd ner över Göteborg och ut över Sverige.
Valter Nilsson är het. Valter Nilsson är allt. Valter Nilssons namn hörs på alla läppar. Hans kortkorta sportshorts på scen har skapat en trend (fanns att köpa i merchen) tillsammans med skinnvästen, den vita skjortan och kepan.
Så säljer han slut Nefertiti i en slukande nafs. En kväll på Pustervik blir tre. Utsålda alla innan någon hunnit andas. Ingen vill missa Valter Nilsson, truckföraren med sjöbefälsutbildning, som nu navigerat rätt och styr ut inte bara i Göteborg utan i hela Sverige.
Så när han nu står på Pusterviks scen 1 april som allt annat än ett skämt är det bara knappt två veckor sedan han var som gästartist i Scandinavium två kvällar. Håkan Hellström hade bjudit in och välkomnade honom med orden ”Det har tänts en ny stjärna över Högsbohöjd. Den lyser så fint och så varmt och klart precis vid Högsbo riviera. Jag tror att vi kan plocka ner den där stjärnan hit ikväll, om vi bara spelar lite Gbg-boogie woogie!”. Han kliver på till sin låt ”Jerry”, som Håkan Hellströms band spelar, som vore det mest självklara. 10000? Inga problem. Valter Nilsson är bara förtjust, nyss bliven farsa, nyligen gift, ett nytt album på gång. Han har flow. Truckföraren från Högsbo lyfter hela skiten.
På Pustervik är det smetat med folk, en publik som är snar att gå i klinch med Valter Nilsson och bandet Stigberget. Det är en förväntan i luften, men också en ogenerad kärlek där Valter Nilsson är snabb att hångla upp sin publik.
Visst, krasst är hans musik stramare och mer tätt förpackad än exempelvis Håkan Hellströms mer eklektiska. Är han Springsteen med E Street Band är Valter Nilsson Southside Johnny och Stigberget Asbury Jukes. Och, ja, man kan rama in hans musik med lite Kapten Röd-jovialism, en smula Moneybrother-soul med ett köttigare sound och allt kryddat med Jonas Lundqvist-espri.
Men hur man än vrider och vänder på det är Valter Nilsson Valter Nilsson som är Valter Nilsson. Ingen har hans utryck. Ingen har hans förtjusning och renodlade entusiasm. Han har en Göteborgsromantik, en blues och smärta, men också humor, i texterna som balanserar energin, kraften och glädjen i musiken. Det blir allt på samma gång.
Han kopplar tillsammans med Stigberget (för kvällen förstärkta med blås) greppet direkt. Har en låtlista som både pumpar på som ett work out-pass och som vågar ta det lite lugnt.
”Högsbo riviera” fångar första allsången. Den som i ”Göteborg” blir till ren eufori och en publik som kan varje ord och som studsar upp och ned i skenande glädje. ”Buddy”, på albumet ”Högsbo riviera” en fantastisk duett med Amanda Bergman, blir en så stark version med körsångerskan – och förra gymnasiekamraten – Alice Hagenbrant att jag känner tårna bränna i ögonen. Vilken sångerska hon är, Alice!
Han går av för att låta bandet pumpa på mot finalen. Men låter knappt det vila förrän han går på för extranummer. Nu med keyboardisten Lukas Väremo, Dennis (sorry, har inget efternamn) och farsan, det vill säga Erik Nilsson – det två sistnämnda som är de enda han sparkat från ett band – för just ”Lukas, Dennis och farsan”. Mer värme och kärlek än kvalitet, men helt rätt.
Så stormar det vidare mot ”Havet”. Låten som, som traditionen bjuder, skapar ett böljande publikhav från vänster till höger i en sällan skådad glädje hos alla.
Jo, han fungerar så, Valter Nilsson. En konsert med honom går man inte tom i själen ifrån. ”Händer” och ”Krut”, sedan är det över. Men ruset sitter i. Länge.
Valter Nilsson & Stigberget, Pustervik, 1 april 2026. Spelar på samma ställe även ikväll, 2 april och 30 april samt 8 augusti på Bananpiren. Samtliga konserter utsålda.
På scen: Valter Nilsson, sång, Johan Weber, gitarr, Simon Eklund Teimouri, bas, David Lönn, trummor, Cecil Kriisin, slagverk, Mikael Linell, tenorsaxofon, Christoffer Ödman, gitarr, Alice Hagenbratt, sång, och Lukas Väremo, klaviatur, samt Johan Asplund, flygelhorn och trumpet plus en trombonisten David Byström.
Låtlista:
Tjugosju
Liden
Högsbo riviera
Kalifornien
Sån tur
Tid
Göteborg
Pang pang
Apan
Jerry
Buddy (duett med Alice Hagenbrant)
Döden
Lukas, Dennis och farsan (extranummer – gäster Dennis och just farsan, Erik Nilsson)
Det är rastlösheten. Det är möjligheterna. Tillfällen som öppnar sig för att nästa tillfälle ska öppna sig. Som när SJ uppmärksammar mig på att utnyttja de poäng jag har innestående, där några ska tas ut innan årsskiftet. Jag gjorde ju en fin resa 2023, som nybliven – ja, faktiskt rätt vilsen, men ändå belåten – pensionär när jag ensam for till Louisiana (läs här). Kanske dags igen.
Jag har ju fått en enorm fördel av Danmark genom min älskade hustru. Z har visat upp landet som jag aldrig skulle få ha gjort utan henne. Men färjeturen Helsingborg–Helsingør har fler minnen än så. Från barndomen, mina föräldrars resor med min syster och mig. Till Köpenhamn, till just Lousiana. Som resan i slutet av 60-talet på hösten. Hur jag ser en man springa med full fart mot relingen och tumla ned i det kalla vattnet. Verkligheten med ”Man över bord”, hur kaptenen beordrar en besättningsman att hoppa efter. Han vägrar. Färjar har slagit back. En förbipasserande båt fiskar upp den olyckliga mannen.Eller med Kai Martin & Stick! – för resan till Roskilde då vi skulle spela där 1984, men missat att det hade varit en poäng att boka plats och köerna ringlade långa. Hur vår turnémanager snackade förbi oss och därmed räddade spelningen i 28 juni.
Nu var jag på väg igen. Det var ju ett sätt att rädda poängen till något vettigt istället för att de gick till spillo. 11 februari 2026, nästan på dagen tre år efter den förra resan. Billiga biljetter, pensionärsrabatt på färjan och tåget, dessutom hade jag köpt medlemskap till museet som lockar. Nu var det utställningar med Marisol (1930–2026), som skulle släcka ned någon vecka senare, och Jean-Michel Basquiat (1960–1988).
Jag lämnar ett gråtrist Göteborg och har missat att boka fönsterplats. Men via lite omplaceringar och turer blir det ändå så att jag får utsikt och kan se landskapet svepa för: Västergötlands skifte till Hallands slätter och åarna, in genom Hallandsås och in i Skåne. Som en svartvit film som flimrar förbi. Avstigning i Helsingborg och jag ser en färja precis glida ur hamnen. Snöpligt nära. Tar en øl och tre håndmadder, väl ombord på nästa tur, för att stilla hunger och törst, en Gammeldansk till. Kliver av färjan efter den korta turen och går till stationen där ett tåg väntar. Betalar via appen, som jag laddat ner och tåget checkar ut för resan mot söder, avstigning vid Humlebæck, en snabb kikin hos Blå kors, genbrugbutiken där jag senast bland annat hittade en Burburryskjorta till mitt barnbarn. Nu ingenting. Den korta promenaden i den råkalla luften i snöslask till museet. Det är mycket folk, för det är vinterferie och familjer med barn och föräldrar i legio.
Det borde jag ha listat ut. Men… jag tillgodogör mig några utställningar. Och Marisols träskulpturer tar andan ur mig. Så fantasifullt och rikt, så levande och lustfyllt, så skickligt. Basquiat korta karriär visar på ett rikt och intensivt skapande. Det är mycket graffiti, streetsmart och kreativt i allt.
Lousiana vädrar sina samlingar, men i korridorerna där de hänger är det för trångt. En arkitektuställning likaså. Jag tackar för mig efter aningens aning för kort tid. Tar tåget tillbaka, fördriver tiden i Helsingør och glider in och ut ur några genbrugbutiker där. Hittar några fina jeans till min äldsta son (Morris Sthlm) och några skjortor (Sand, Tiger of Sweden – till min yngsta son – och en Mads Nørgaard) innan jag tar en tur in i Kvickly för faster lavnsboller till Z innan färjan väntar på mig för vägen hela vägen tillbaka. Hemma är hemma. Som om jag reser bort för att komma åter. Z kollar OS, utanför har mörkret sedan länge slutit sig om mina kvarter.
Någon vecka senare är det dags igen. Stockholm kallar. Dels för premiär på Cirkus av ”& Julia” – musikalen med Max Martin-låtar (läs här) – men också för att jag ska få tillfälle att se ”Trassel” på Oscarsteatern och gå på Nick Caves keramikutställning på Kulturhuset (läs här och här).
Nya spår. Foto: KAI MARTIN
Jag reser lätt, Instagrammar om min färd norrut. Får i farten en inbjudan till en bokrelease av Jeanette Bergenstav, Göteborgsförfattaren, som skriver rafflande skickligt i sin krimserie om journalisten Jennifer Sundin. Tackar ja, men meddelar också att jag kommer vara där kort tid. Mitt schema är späckat. När jag kommer till Stockholms central blir det en kort promenad till Sergels torg där jag ska förenas med min vän L, som jag också ska bo hos, för att tillsammans ta del av Nick Caves ”The devil – a life”. L kommer också följa med till premiären och vi får lite till livs hemma hos honom innan vi ska iväg.
En annan vän, som jag känt sedan punktiden sent 70-tal, är nyopererad. Det blir ett besök hemma hos honom för någon timme innan det är dags för honom att vila sig och jag att bege mig. Tar tvärbanan mot Globen, kliver av där och tar en promenad till arenaområdet på glatta gator innan jag vänder åt för att ta t-banan till Skanstull. Smiter in på Myrorna (dyrt och inget att införskaffa) innan jag går tvärs över gatan för en Biff Rydberg och ett glas rött på Pelikan, den klassiska och vackra restaurangen på Blekingegatan, bara några tiotal meter från Greta Garbos uppväxthem.
Maten är ok, men ingen sensation. Pepparroten som ska rusa i näsan stannade i gommen, som ett milt eko. Köttet var lite segt. Men… jag var hungrig. Gick ut i den bistra februariluften. Stockholm är kallt och halt. Vid varje stuprörs utkastare har det bildats isbanor, som man försiktigt får smita förbi. Passerar Östgötagatan, hälsar på Nacka Skoglund vid Katarina Bangata, säger hej vid Greta Garbos Torg. Går ut mot Skånegatan, går in på Stockholms stadsmission utan napp, fortsätter till Pet Sounds och kollar skivor innan jag tar mig upp till Södermannagatan och går in i fina vintagebutiker An Ideal For Living och pratar med butiksinnehavaren, som jag känner. Tar mig vidare upp mot Folkungagatan och sveps in i minnen från krogstora dar och kärlek, Ritz och spelningar, Götgatan upp i folkvimlet, ned mot Slussen där Artikel 2 (före detta Emmaus) ligger. En fantastiskt fin Oscar Jacobsonskjorta med tyg från Leggiuno 1908 för 179 kronor blir min. Inte min storlek, men perfekt till min äldsta son. Fortsätter ned mot Gamla stan i skymningen. Viker av från Västerlånggatan in i gränder, upp mot Stortorget, kikar in genom fönstret till Brinken Antik, där jag känner butiksinnehavaren som dessvärre inte är på plats.
Jag tar mig ned mot Riddarholmen där relasekalaset väntar. Men jag är tidig. Riddarfjärden ligger kall och frusen, lockar skridskoåkare och promenerande ut på isen. Det är som en målning.
Tiden dröjer. Men jag går upp mot förlaget och innanför fönstret ser jag hur det rumsteras och fixas. Jag knackar på, blir insläppt och välkomnad, hjälper förstås till. Som aviserat blir besöket kort, men hjärtligt. Hon är populär, Jeanette.
Nu mot Oscarsteatern. Benen bär. Mitt opererade knä blir starkare, om än ännu inte helt bra. Vid promenaden från Kulturhuset dagen innan gick vi igenom Brunkebergstunneln – genvägen från Sveavägen och Tunnelgatan och David Bagares Gata och genomfors av minnen kring mordet på Olof Palme. Väl upp för Birger Jarlsgatan och mitt natthärbärge undermin dagar i huvudstaden står vi korsningen vid Rådmansgatan en hockeykompis från Göteborg. Det visar sig att han ska på ”Trassel” samma kväll som jag. Så nu skickar jag en förfrågan om att ses innan, men med för kort varsel. Han sitter med in fru för en drink. Jag får stilla min tid i ensamhet.
Promenerar efter föreställningen till mitt tillfälliga boende, får ett glas vin, umgås med värdparet innan jag tackar för mig.
Vaknar tidigt, skriver min recension, får frukost. Bäddar min säng, gör mig i ordning, packar min lätta kappsäck och går ut på Stockholms gator som ger en känsla av vår. Tar omvägen uppför Odengatan upp mot Odenplan. Fortsätter nedför Upplandsgatan ner mot Bantorget, säger hej till August Palm och undrar vad han skulle tycka om sakernas politiska ordning 2026. Fortsätter ned för Vasagatan, in på Centralen och väntar in tåget till Gbg. Ingen fönsterplats och avstigning i Alingsås på grund av arbete med rälsen och buss de sista milen. Det går det också.
Sportresa in i mellan. Foto: JOACHIM NYWALL
Slumpen, eller tillfället gav en tur till Trollhättan då suget efter slutspelsbandy blev för stort. Gripen hade sensationellt besegrat Villa Lidköping på bortaplan. Skulle de skaka om topplaget även på hemmais? Jag var ju tvungen att åka dit, fick för första gången träffa fotograf Joachim Nywall och speeddejta honom. Trevligt. Om matchen kan ni läsa här. Vilken härlig sport det är, bandy.
Tåget tog mig smidigt tur och retur och Joachims bil skjutsade mig fram och tillbaka till arenan.
Mot nya mål. Foto: KAI MARTIN
Vi hade siktat in oss på Håkan Hellströms turnéstart i Oslo i den väldiga Untiy arena i Fornebu 27 februari. Vi har ju sett honom i den norska huvudstaden tidigare, i Spektrum för tio år sedan (kolla in här). Då, kanske 7000–8000. Nu ännu fler. jo, han kan spänna sina späda muskler, det vet vi. Nu blev det inte någon turnéstart. För några tidigare konserter bokades in i Karlstad och Örebro. Vi skulle dessutom bo hos nära släktingar, men där blev det opassligt, så vi fick hastigt boka in oss på Comfort hotel Børsparken, nära Sentralstasjon och bussförbindelserna från Göteborg (jo, det blev buss). Vi gillar Oslo och jag skriver vi för Z var med på färden. Alla resor blir så mycket bättre med henne. Genom ett landskap i töande svartvitt for vi norröver i dis. Vackert. Vi kom tidigt till den norska huvudstaden, checkade in, fick ett fint rum och bestämde oss för att lea upp våra kroppar med en promenad förbi Operahuset och mot Grønland. Väl där kollade vi butiker och smet sedan in på en turkisk grill för lunch/middag. Staden låg stilla i väntan på helgen, men det var mycket folk ute i rörelse – både nere vid Bjørvika och i Grønland.
Det gick att vädra våren, men det var rått och kallt i luften. Över Oslofjorden svepte en tät dimma in allt i ett töcken. På vägen tillbaka smiter vi in UFF Vintage Heaven på Prinsens gate. Vi cirklar runt lite var för sig, jag nyper i ett bara snygga Bosssneakers… men nej. När jag är på väg ut ser jag ett par randiga byxor som lockar. Jag kollar in dem, ett par jeansliknande, italienska Ursnygga, i min storlek (jag måttar, och det står sol 38, vilket är för mycket, egentligen). Men Seitasche säger mig ingenting. Jag ser ju att de är välskräddade, men en googling ger inget svar. Köper dem för 295 norska, vilket blir en tia mindre i svenska. Mycket nöjd.
Vi blev upphämtade för färd till Fornebu och fick en gräddfil till konsertarenan. Om konserten kan ni läsa här. Håkan Hellströms första inomhuskonsert sedan just den där gången i december 2016. Under konserten blev både Z och jag akut törstiga, men ville inte riskera att förlora våra platser, så vi lät bli att gå och handla. (För mig handlar det också om att jag inte vill bli nödig och riskera att missa något.) Men skjutsen till arenan innebar också skjuts tillbaka. Väl på hotellet väntade baren och två norska pilsner som försvann kvickare än fort. Så det blev var sin till innan läggdags. Mycket gott.
Vi vaknade tidigt och åt frukost i hyfsad tid, men ändå i värsta rusningstrafiken. En bra buffé med det mesta. Tar oss i den tidiga, men inte för tidigare, lördagsmorgonen till Deichman Bjørvika, biblioteket som konkurrerar utseendemässigt till det yttre med Operahuset, som det ligger granne med. Interiört tjusar det än mer och inspirerar. Det är en samlingsplats för alla, oavsett åldrar, kön, härkomst. Ett fantastiskt ställe. Allt tack vare Z, som kollat upp vad vi kunde göra innan vi skulle resa för att hälsa på systerdottern med maka i Røykås. Så tar vi bussen från bussterminalen och åker på slingriga, knixiga, potthålsförsedda gator uppför och ut ur Oslo. Kommer till det fina huset där de bor, fikar, stämmer av läget och tackar för oss efter en trevlig stund. Åter mot Oslo. Dimman har inte släppt taget om Oslofjorden och staden. Vi känner hungern komma och Z har kikat in ett ställe på Drottning Eufemias gate, så efter lite tittin i butiker blir det till Dinner barcode vi går till, kinesisk fine dining. Medan jag är på toaletten, gör vad jag ska göra, men sliter med kranar som är helt obegripliga få något vatten ur, har Z bestämt vad vi ska äta. En meny för två. Det är dyrt. Men ok. Vi blir inte besvikna. Maten är lyxig, smakrik och lagom mättande. Nöjda lämnar vi för att ta oss till hotellet och smälta maten. Väl på hotellrummet blir vi sittande, eller snarare liggande. Vi nöjer oss. Istället för Oslo by night är vi all in på norska ”Mästarnas mästare” och ”Melodi Grand Prix”, deras ”Melodifestival”. Underhållningen är ungefär som i Sverige, men bara en tävling och med ett lite mer blekt startfält. Alexander Rybak håller vi som vinnare, men så kommer sista akten. Herregud, Jonas Lovv med ”Ya ya ya” är en rockstänkare i Hivesklass. Underbar låt och kaxigt framträdande. En utmanare för vinsten i ”Eurovision” i Wien senare i vår. Lyssna här.
Söndag är avfärdsdag. Men den här gången slipper vi trängseln i matsalen. Frukosten tas i ro, vi gör oss i ordning, tar vår lätta packning med oss och åker på tur. Tricken tar oss från Jernbanetorvet till Slemdal och efter en kort promenad kommer vi fram till vårt mål för dagen: Emanuel Vigelands museum. Det som bara är öppet på söndagar och som man lämpligast bokar tid för, det är nämligen trångt om saligheten. Vigeland, tänker man, är inte det en statypark vid Majorstuen i Oslo–? Stämmer. Men det är verk av den store Gustav Vigeland (1869–1943). Emanuel (1875–1948) är hans mindre kände och kanske mer hemlighetsfulle lillebror. Han som kom att skapa Tomba Emmanuelle, ett mausoleum, som kom att bli hans magnus opus. Det kallas ett av Oslo hemliga gömställen och väl på plats kan man inte annat än förundras och förtjusas över konstens kraft. På utsidan ser det ut som en mindre kyrka. Den låga ingången är inte inbjudande. Entrén till salen är lika låg. Väl inne, som en av några få åt gången, möts man av ett mörker som sakta bjuder in ljuset efter hand. Ögat vänjer sig och freskerna på väggar och tag med några enstaka statyer är fascinerande. Det är som lusten, livets, lidandet och dödens katedral. I stilla kontemplation försöker vi scanna in bilderna, tar om det igen och ingen. En otroligt stark upplevelse. Ovanför utgången är en urna placerad, askan av Emanuel Vigeland.
Återigen har Z nyfikenhet burit frukt.
Omtumlade tar vi oss ut i dagsljuset, går mot stationen och åker upp till Frogneseteren, ändstationen på Holmenkollenbanan. Där nosar Z reda på ett fik som serverar varmchoklad och våfflor med brunost. Så gott ute vid den öppna elden utomhus. Vi åker åter och Z kräver att vi ska gå av vid Holmenkollen för att kolla in skidstadion. Vi är inte ensamma. På vägen upp har vi noterat, som alltid i Oslo vintertid, hur skidåkare bär sina tur- eller slalomskidor för lite friluftsliv bara några minuter från centrum. Men det är också en skidtävling för de minsta, som lockat tusentals deltagare plus föräldrar. Det är massivt med ungar. Vi knatar backen upp, solen har trängt igenom diset och snön är som isen i en frozen margherita. Hoppbacken reser sig väldig och vid en scen underhåller maskotar för de små. Vi nöjer oss. Tar vägen tillbaka, lyckas ta en trick innan den stora rusningen och kommer ned till stan igen.
Vi hamnar återigen på Drottning Eufemias gate, men nu hamnar vi i Barcode Street Food, snabbmat från olika världens kök. Vui behöver ha i oss något innan avfärd. Så till bussterminalen, köp av några dyra Kvikklunsj och sedan iväg hem. Z har fixat paradplatserna. Andra våningen, längst fram. Göteborg hägrar efter en magnifik, händelserik weekend.
