Nöje | kaimartinblog

Punk som fortfarande sparkar och lever

Posted on november 6, 2023 av Kai Martin

När den svenska punken kickade igång någon gång 1977 blev det snabbt en tändande gnista, som blev till en hel präriebrand i landet. I varje ort trotsade punkare både system, normer och synen på vad och hur saker och ting skulle se ut och låta. I Malmö, Lund, Klippan. I Åsa. I Göteborg och vidare.

Vi var ju några mer eller mindre välsnutna snorvalpar, som fick syre i våra drömmar och kunde andas ut i en kreativ miljö som var präglad av ett gör det själv-tänk. Något, som jag tror, har präglat hela den generationen.

Slobobans Undergång var tidiga i Partille 1977. Staffan Hasslings Englandsresa då väckte så mycket till liv och plötsligt stod han med band med vänner och storebror Per. Snart blev det en självklar del av den göteborgska punkrörelsen med Göteborg Sound, Bruset (som ju mer var ett pubrockband, men som hamnade i den tidiga punkkostymen) och Straitjacket med Freddie Wadling som centralfigur i egenskap av basist och sångare extraordinär. Vi i Stick! larmade igång berusade av tidens tempo i april 1978. Vi var alla 20 plus. Men med senare Attentat och Glo med på tåget blev det också tonåringarnas definitiva signatur där i slutet av 70-talet.

Attentat firar i år 45 och viker sig inte en tum från vare sig ideal eller musik. Nyligen kom albumet ”Det blir som det blir”. Ett fräsande starkt och typiskt Attentat-album. Tätt packad Göteborgspunk med popsignatur med en Jönsson som sparkar och spottar uppåt och åt sidorna.

Det är förstås mer än hedervärt att bandet fortfarande kickar 2023. Men det är förstås ett rent under att bandet ens existerar efter Jönssons näradödenupplevelse, där han i månader under våren 2022 låg på intensiven i en respirator.

Nu är han en tjurig fan. Det ska mer än lunginflammationer, blodförgiftning och sist ut multiorgansvikt för att släcka detta envetna liv. Tack för det.

Fullt ös. Att Jönsson i Attentat står på scen är ett smärre under. Men 2023 är bandet fortfarande kvar efter 45 år.

Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Våren 2022 skulle bandet ut på turné. Den fick förstås skrinläggas. Ny musik skulle också spelas in. Även det fick sättas på paus. När Jönsson väl kom på stapplande fötter och senare kände sig trotsigt redo att börja sjunga igen hade Patrik Kruse hoppat av som gitarrist. Nye basisten, eminente Siken, tog platsen och lämnade tomrummet efter en basist efter sig som tillfälligt fylldes av Crippa för några livegig i somras. Han som varit bandets mest trogne medlem genom åren vid sidan av gitarristen Paddan, men en position han gav upp för fem år sedan.

Självklart hade sjukdomstiden präglat Jönsson. Om detta måste han ju skriva. Nytt material adderades till det redan klara.

När nu Attentat med friskt humör både släpper och marknadsför sitt nya album är det med full kraft. In på bas har Karl Prytz klivit in sedan någon månad tillbaka. Det har blivit en gäng spelningar – akustiska och för fullt ställ. Så när bandet står på Musikens hus scen vet samtliga var skåpet ska stå. Det är uppenbart att Siken inte bara med energi och ungdomlighet inspirerat Attentat till en delvis ny, spirande ljudbild (både på scen och på platta). Med detta har bandet en skön här och nu-känsla i de nya låtarna parat med en frisk dos nostalgi. Äldre musik mixas förtjänstfull med det nya materialet.

Men det är helt klart en Jönsson på scen som är präglad av brist på ork, något som också ger effekt på sången. Det blir hellre än bra. Fast skit samma. Han är här. Kanske mer trotsig än tidigare. På sant punkmanér är det han som bestämmer. Ingen annan.

Tungt. Slobobans Undergång kan fortfarande mangla effektivt. Foto: REINE LUNDSTRÖM

Inte heller Slobobans Undergång har kunnat hålla sig ifrån att göra ny musik. Och då uppenbarligen heller inte återföreningar. Jag har sett bandet 2015 (just på Musikens hus i slutet av november då Attentat fick ställa in på grund av Jönssons dåvarande hälsoproblem) och 2018. Förtjusta över att samla de krafterna återigen lät det både mäktig och tungt. Nu med frejdiga och fartfyllda singeln ”Ett annat liv” tar bandet i sin uppdaterade form klivet in i 2020-talet med stolthet. På scen brukar Slobobans Undergång med bröderna Hassling i spetsen vara en kraft. Men denna gång blev det en smula mer uddlöst med Staffan Hassling besvärad av ryggproblem. Fast visst kramar det ihop sitt mangel med tätt packade gitarr, bas och trummor precis så effektivt som det annars plägar att göra.

Allt annat än ett västgöta klimax. Mariestadsbandet Slaveri satte fingret i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar med sin spelning. Foto: ROINE LUNDSTRÖM

Dessa två Göteborgsveteraner från den lokala – och nationella – punkscenen hade denna gång sällskap av Mariestadsbandet Slaveriet. Sprungna ur Frost och med trummisen Magnus Bjurén från tidiga Asta Kask är det på samma gång rutinerade och nyfikna nykomlingar. Bandet – Agnelica Gustavsson, sång, Christoffer Knutsson, gitarr, Erik Jonsson, gitarr, Jens Asterling, bas och nämnde Magnus Bjurén, trummor – vilar inte på hanen. Det är fullt ös från start med kanske aningens för långa pauser mellan låtarna. Bandnamnet är en fröjd och det är ingen tvekan om att det är ett friskt band med vänsterperspektiv som ett finger i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar. Senaste, försenade, albumet ”Ett småskaligt krig” är trotsig, underhållande och med titlar som ”Du har fel”, ”Jag hatar dig” och ”Res dig nu” skapar bandet måhända plakatpunk, men än sen…? Hellre det än att småfisa. Tack för det.

På scen landar gruppens musik väl, trotset förstärks och paras med förtjusningen av att stå på scen. Slaveriet klarar också att bjuda upp till punkdans med förträffliga arrangemang, som emellanåt osar Ruts (legendariskt brittiskt punkband från way back) och Dia Psalma, där Magnus Bjuréns intelligenta och högintensiva trumspel lyfter låt efter låt.

Den tunna linjen mellan Lars Sundestrand och Anton Corbijn

Posted on november 4, 2023 av Kai Martin

Foto har alltid haft stor betydelse för mig. Främst genom pappas fotokonst, de familjealbum han gjorde med bilder från våra liv från min tids begynnelse (det vill säga så långt som jag minns) till en bit in på 90-talet. Han hade ett konstnärsöga, var duktig på att teckna, gjorde fina etsningar och oljemålningar, som klär hemmet. Dessvärre gick inte hans talang i sällskap med självförtroendet. Han var för sträng mot sig själv.

Hans svartvita foton – och senare i färg – är ju minnesalbum, men också konstverk. Till bilderna skrevs det om vad som hände, gärna med någon tecknad figur i tusch.

Senare, en bit mot 60-talets slut, blev han bekant med konstnärsfotografen Tom Benson, som var vikarie på GHT:s korrektur där pappa jobbade. På så vi kom denne excentriske bildkonstnär in i vårt hem. Pappa fick lite bilder, som borde ha vårdats, men inte har gjort det och nu försvunnit som löv för vinden i historien.

Tom Benson tog omslagsbilden till Nynningens album ”För full hals”. Bandet som 1973 spelade i Hvitfeldtska gymnasiets aula just musik från det albumet med översatta dikter från Majakovskijs produktion. Vid mikrofonen Totta Näslund. Allt oerhört imponerande.

Kanske satt fotograf Lars Sundestrand i samma aula och såg den konserten. Vi var gymnasiekamrater då, lärde känna varandra senare och jag fick någon bild av honom från Lou Reeds konsert i Scandinavium under den amerikanske artistens ”Rock and roll animal”-turné i maj 1974. Vi skildes åt efter studenten för att återförenas som punkare i den tidiga rörelsens oskuld i Göteborg. Hans som redaktör, skribent och fotograf för fanzinet Funtime, jag i egenskap av sångare i Stick! (som ju efter ett år blev Kai Martin & Stick!). Hans integritet och nyfikenhet var redan då stark. Tidigt knöt han band till Ebba Grön och Freddie Wadling. Det i sin tur har gett hans enastående bok om just Ebba Grön – ”Station Rågsved” (Albert Bonniers förlag, utgiven 2016) – och nu ”Freddie – my head is a crowded room” (Bly förlag). Ett praktverk med tusen och en konstverk av särlingen Freddie Wadling som dessutom innehåller samtal med hustrun Bella Wadling, bildkonstnären Annika von Hausswolff, musikern och producenten Henryk Lipp, musikern och låtskrivaren Robert Hurula, Kent Karlsson, Joakim Lindegren, museiintendent Maja Björk Lindahl och musikkonstnären Carl Michael von Hausswolff. För designen står Pär Wickholm, som förutom att han är sångare i eminenta Stormavd också har jobbat med omslag till Thåström.

Ja, ni ser. Väven spinns.

Wadlings konst Arto photo gallery visar Freddie Wadlings mångskiftande konst och några av Lars Sunderstrands foton på Wadling. Mittfoto: OSCAR MATTSON

För en knapp månad sedan var det boksläpp på Seriehörnan i Göteborg av Lars Sundestrands bok. Nog vecka senare var det vernissage på Freddie Wadlings konst på Art photo gallery, hörnet Olivedalsgatan/Alfhemsgatan i Göteborg. Det var förstås en tanke. På väggarna Freddies konst, som spänner över så mycket från collage – faktiskt minnande om Tom Benson (som också var Freddies vän) – till skräckmålningar i färgstark krita.

Han var en synnerligen kreativ och reseptiv person. Sög in allt och transformerade det i sin hjärna för vad det nu månde vara för hans personliga uttryck. Det gav rösten, det gav musiken, det gav konsten. Det sistnämnda som kanske främst kommit till uttryck på senare tid.

När han gick bort, knappt 65 år, i början av juni (skrev om det här!), hade han blivit folklig utan att ett fjäska en tum. Han var aktuell för ”Så mycket bättre”, där artisterna i programmet ändå ärade honom. Sörjd av många växte hans legendariska status och Göteborgs stadsmuseum lyckades på kort tid ordna en utställning om hans liv i skapande (läs om den här).

Vid hans begravning – på hans födelsedag den 2 augusti 2016 – var Vasakyrkan fylld av riddare och prinsessor kring Freddie Wadlings hov. Det blev en manifestation för hans person och konst (jag skrev om det här!).

Men det är ju så med en del konstnärer och artister, att de aldrig riktigt släpper greppet om sin publik.

Lars Sundestrands bok är ett exempel på det. Utställningen ett annat.

På vernissagen berättade Lars Sundestrand om att han var på väg till Genua för ett jobb. Han skulle helt enkelt söka upp den begravningsplats där Joy Divison hämtade omslaget till ”Closer”. På Staglieno ska han söka vidare på sitt oefterhärmliga vis. Han är också inviterad att medverka i ett nederländskt projekt om just Joy Divsion, och där är ju kopplingen till mästerfotografen, nederländaren Anton Corbijn tydlig. Han som var Manchesterbandets hovfotograf. Det som gav honom en språngbräda ut i karriären med band och artister porträtterade som Depeche Mode, U2, Morrissey, men också svenska artister som Ulf Lundell, Per Gessle, Sophie Zelmani…

Han blev med tiden filmare med videor för allt från Nirvana till Johnny Cash. Alltid med sin integritet och sin särart i varsam hand.

Genom Göteborgssoperans danskompanis nyfikenhet lockades han till ett projekt med just Danskompaniets föreställningar ”Skid” och ”SAABA” (skrev om den förstnämnda här och den sistnämnda här). Under ett gästbesök på prestigefyllda scen Sadler’s Wells i London fick Anton Corbijn exklusiv rätt att följa de 38 dansarna på och av scen, närgånget och på avstånd under tre dagar. Av tusentals digitala bilder (inte alltid ett format han använder sig av) har 21 bilder nu ställts ut i Göteborgsoperans foajé. Det som blivit ”Stillness thru movement” (3 november–12 december 2023).

Legendarer. Fotograf Anton Corbijn och Danskompaniets Katrín Hall närvarade vid vernissagen av ”Stillness thru movement” på Göteborgsoperan. Foto där jag medverkar: EMIL CARLSSON RINSTAD

Inititalt överraskas man av att bilderna är i färg. Corbijns signum är ju de utfrätta, svartvita bilderna. Men med färgen fångas också ett annat uttryck. Corbijn strävar som alla efter perfektion, men det är genom att skeende utmanar och det perfekta störs som bilden får sin kraft. Rörelseoskärpan i dansbilderna ger dansens kraft. Det är intensivt och närvarande. Precis som porträttbilderna där dansarna är såriga och nakna efter sina danspass. Bilder tagna med endast några få minuter till godo. På det hela taget var det ett uppdrag – och en utmaning – som Anton Corbijn aldrig ställts inför.

Ja, denne legendar var på plats för att öppna utställningen tillsammans med Danskompaniets konstnärlige ledare Katrín Hall, isländskan som format sitt danslag till ett av världens främsta.

Så fotokonsten har tagit mig på en resa. Från mina fars familjealbum till skivomslag och bilder på favoritpopgrupper och dito artister. Min medverkan som sångare i Kai Martin & Stick! gav mig en förståelse för bildens sprängkraft. Så som Lauri Dammerts bilder på oss när allt startade och några år framåt. Där fanns, förstås, också Lars Sundestrand, men också Schlagers och ETC:s fotografer som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius (nu aktuell med sina bilder på Stockholms stadsmuseum) och Lars Torndahl. Så vidare framåt mot ett här och nu. Foto fascinerar fortfarande.

Ett finger i luften vid Järntorget

Posted on november 4, 2023 av Kai Martin

*Utmanare på Göteborgs skyline. Hotel Draken – ja, ett l – irriterar eller tjusar med sin position.*
*Foto: KAI MARTIN*

När hela Folkets hus-komplexet byggdes på 40- och 50-talen var det för att stärka och manifestera den svenska arbetarrörelsen. Här fanns, förutom lokaler för olika fackförbund, också Folkteatern, biografen Draken – invigd 1956 – och dansstället Vågen. Man förenade nytta med nöje, tradition med nytt, bildning med trivialt.

Sedan några år och kanske främst under den grasserande pandemin har göteborgarna sett hur Folket hus tillsammans med Balder och Nordic Choice Hotels rest en skyskrapa som varit som en irriterande vagel i ögat för en del eller som ett spännande utropstecken på Göteborgs skyline.

Den rostbruna byggnaden sträcker sig 33 våningar (egentligen 34, för det finns ytterligare ett etage högst upp med en bar på insidan av huset) och kör arga leken med Karlatornet tvärs över älven.

Ja, utsikten är slående. Kanske blir den inte bättre i Göteborg än centralt belägna Järntorget 33 våningar upp i luften. Här ser du öster, väster, norr och syd. Staden breder ut sig för sina fötter. Men… låt oss ta det nedifrån och upp, inifrån och ut. För Draken hotel med dess environger, nöjeslokaler och rekreationsmiljöer är inte bara gjord för utsikt utan också insikt.

Det står snart tydligt när man möter bistron, restaurang Heurlin, som ligger med sin entré bredvid Draken – och gamla Vågen – och vätter ut mot Heurlins plats. Här finns dekorationer som minner om Göteborgs hamn och industrier med ett utbud av närproducerat sätt och salt, bakverk signerad OS-vinnande konditorn Patrik Fredriksson.

Därifrån går man ner i hotellet frukostmatsal, som har något bekant över sig. Och, ja, en neonskylt skvallrar om att det var här Vågen låg, dansstället som tjänade miljö till texten i Nationalteaterns ”Livet är en fest”. Men som också huserat band som New Order, Magazines Howard Devoto på soloresa, Tom Verlaine, Thin Lizzy och Ramones. 2003 stod Kai Martin & Stick!-saxofonisten Gomer Explensch och jag tillsammans med husband på scen där när svensk punk firade 25 år. Då då Attentat gjorde gemensam sak med band och artister som Asta Kask, Perverts, Grisen Skriker, Brända Barn och Freddie Wadling och Stry Terrarie.

Lokalen är förstås omgjord till oigenkännlighet.

Men hotel Draken är ändå mån om att vårda minnen och koppla samman både kultur i huset och arbetarrörelsen i något slags paradox i detta kommersiella torn. Arbetarrörelsens konstnärer som Bengt Lundin, Albin Amelin och Synnöve Beskow-Lindfors samsas med modernare, gatukonstnärer som Alex Ristori och Sceb & Ollio och foton från Folkteaterns senare produktioner. I foajén står Alan Ryan Halls skulptur av Charlie Chaplin, den andra i sitt slag i världen, och minner tillsammans med en filmkamera och spotlighter om den filmtradition som funnits i biograf Drakens salong från 1956 och framåt. Men kanske främst genom att vara Göteborgs filmfestivals paradsalong sedan 80-talets början. Biografen har ju också förvandlats till show- och konsertlokal under namnet Draken Live invigd av Jill Johnson i september. Men sanningen är ju att konserter där är ingenting nytt.

Och med detta showställe öppnas också hart när varje skrymslen och vrår upp för nöje och rekreation, som senare kommer bli än mer med ett spa om 600 kvm, som öppnar i mars.

Som nytt hotell vill alltså Draken knyta an till sin historia i byggnaden i allmänhet och Göteborg i stort. Och av den tidigare konflikten mellan Folkets hus och Folkteatern anas inget (så har ju nu också ett hyresavtal dem emellan nyligen skrivits under).

Rosttonen från utsidan går igen på insidan. Allt är smakfullt och sobert, en smula kittlande och utmanande. När nog som om det krävs både en dresscode och en vågad lekfullhet för att passa in, förutom en väl fylld plånbok.

Foajén har dubbla entréer, dels från Järntorget, dels från baksidan av huset, det vill säga den som vätter mot älven. Där transporter till och från hotellet ska ske. Från entréplan åker man svindlande snabbt upp i huset med hissen, som också bjuder på en lika svindlande utsikt under de få sekunder som resan gör från grundplan.

Svindlande hisstur.

Nu är man i ett nafs på strålande utsiktsnivå, men jag återkommer till det. Här finns också, förstås, hotellrummen, som efter kostnadsnivå bjuder på mer eller mindre vyer. När jag kikar in hänger ovanför sängen ett porträtt av Ruben Östlund, som för att ytterligare förstärka filmtraditionen i huset. Men… ärligt, oavsett om jag gillar hans filmer eller inte, så är det inte just honom jag vill vara övervakad av under en vistelse på hotellet.

Hotellet har sina sviter, spatiösa och inbjudande. Förstår ligger de högt upp, men vad jag förstår ska snart ett nytt högt hus byggas ned mot älven som kommer skymma sikten – och förmodligen skapar buller när det byggs under några år – som inte ger några framtida utsikter. Synd.

Högt upp finns också konferenslokaler, där ett ”styrelserum” kanske är mest anslående. Inte bara för utsikten eller det gedigna marmorbordet som omringas av de läderklädda kontorsstolarna, utan för att på den längre väggen hänger en Albin Amelin-oljemålning med motiv från något av varven tvärs över älven. En slående kontrast, som på något sätt famnar hela hotel Draken.

Högst upp i huset ligger bistron som har en tuff uppgift att servera mat som konkurrerar med utsikten. Över lokalen hänger en 24 meter lång drake som svävar över restaurangen. Den är tillverkad av Megalodon Creations, samma kreatörer som stod bakom Universeums dinosaurier.

Men bistron har ambitioner i fråga om både mat och dryck, som tillsammans med just utsikten kan ge en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Ovanför bistron finns husets 34 våning, en bar för häng och musik, som inte ska störa verksamheten nere i restaurangen. Men i baren får man inte utsikten. Den som, trots allt och alla 474 rum, är hotel Drakens clue.

Som jag skrev inledningsvis får man är vyer av sällan skådat slag. Mot söder Linnéstaden mot Slottsskogen och Botaniska trädgården med Änggårdsbergens höjder, väster ut Masthugget, Stigberget och vidare mot Älvsborgsbrons valv som ju alla vet leder ut mot den stora världen med västerhavet och oändligheten. Österut den centrala staden lilla storhet, mot Örgryte, mot skogarna. Norrut Karlatornet, Ramberget, de norra förorterna med Brunnsbo och Kortedala på var sin sida av Göta älvs slingrande kurva uppströms.

Så oavsett om man gillar huset utanpå eller inte är hotel Draken en vinnare inuti för sikten ut.

En förtrollande kväll med Odelberg

Posted on november 4, 2023 av Kai Martin

Trollerishow:

GET READY FOR MY CLOSE UP med STEFAN ODELBERG

!!!!

**Ren magi. Stefan Odelberg trollar i närkontakt med sin show och skapar ren magi. Foto: KAI MARTIN**

Park Avenue, Göteborg.

Publik: Snudd på fullsatt.

Bäst: Fantatricket i inledningen är förbryllande.

Sämst: Nä, i närmiljö är allt trollande enbart fascinerande.

Fråga: Tappar han det någonsin…?

Ni vet hur det är. Man sitter framför en trollkonstnär redo för illusionstrick och vill bara knäppa ner brallorna på artisten som står där. Det där lilla misstaget som gör att allt avslöjas. Jag kan berätta att det sker inte. Om det gör så ingår det i repertoaren.

Titta bara på Stefan Odelberg, som odlat sin idé om ”Get ready for my close up” sedan långt innan pandemin. Att inför en liten publik om helst 40 personer i salongen – ett varmt konferensrum – i anrika Park Avenue. Alltså bara dörren bredvid där han fick sitt stora genombrott under sina år på Cabaret Lorensberg med start 1996.

Det handlar alltså om trolleri i närmiljö med full publikkontakt från starten. Flyttkartonger tjänar kulisser, men där fick också trick som han använder sig. Det är förstås fingerfärdigt och sker i samma rappa tempo som Stefan Odelbergs flödande svada. Han är som säljarna av köksredskap på Kungsgatan på 80-talet, övertygande och i en intensiv monolog som inte öppnar för samtal och plötsligt står man där med en disktrasa man inte önskade. Det är storartad underhållning.

Stefan Odelberg är charmig och oförarglig. Han vågar möta sin publik och använder sig av densamma från sekund ett. Rabblar namn och orter där var och en kommer ifrån. ”Tvingar” dessa betalande gäster att bli en del av showen och det blir ytterligare ett ess i ärmen.

Ja, det är korttrick som man kanske har sett till leda, men som inte desto mindre är fascinerande. Han bjuder upp en gäst på scenen (som egentligen är samma golv som vi alla befinner oss på), ber hen att på en lapp skriva namnet på sitt första husdjur. Sedan genom ”voodoo” och via en process med en milkshaker/drinkblandare utröner han husdjurets namn är rent stolligt. Hur?! Eller hur han lyckas trolla fram en burk Fanta, hälla upp den och servera en av gästerna för att skåla, buckla till burken och sedan förvandla den hel igen med fyllt innehåll med stängd kapsyl. Ja, det övergår inte bara mitt förstånd.

Det håller på så. Vi sitter som flanar och tittar på hans fladdrande händer för att ertappa honom med det där misstaget som aldrig sker. För han är rasande skicklig. Så när vi slutligen står upp för en stormande applåd är det vi som står med brallorna nere och tappade hakor i ett lyckligt leende.

För ”Get ready for my close up” är en trollerishow i det lilla formatet som skapar stor magi. En förtrollande kväll där man blir helt bortkollrad.

”Get ready for my close up” , premiär 6 oktober 2023. Spelas till och med 19 december fredagar (19 och 21), lördagar (17, 19 och 21) samt söndagar (15 och 17). Denna recension är från föreställningen 3 november

Regi: Christoffer Bendixen.

Med: Stefan Odelberg och publiken.

It was 60 years ago – igår

Posted on oktober 28, 2023 av Kai Martin

Show:

YEAH! YEAH! YEAH! IT WAS 60 YEARS AGO TODAY

**Underhållande historielektion. Mathias Gian Kündig, Stefan Sporsén och Per Umaerus bjuder med Pepperland till en beatleksk historieresa i ord, musik och handling. Foto: OLA KJELBYE**

Pepperland är onekligen inte riktigt kloka. För två veckor sedan spelade bandet på Varbergs stadsteater, presenterande – lördag 14 oktober – det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) för att följa upp med det blå (1967–70) låt för låt. Bara för att killarna i Pepperland kan. Bara för att de vill.

Micke Isacson är kanske den mest tokiga av dem alla, eller hängivna. Han som i början av 90-talet bildade Lenny Pane med kollegan Göran Ihrfelt, som på sikt rönte stor framgångar som Beatlestolkare. Efter den artistiska skilsmässan dem emellan drog Micke Isacson igång med Pepperland med Benny Karlsson, trummor, och Per Umaerus, sång och gitarr, kvar från den förra gruppen. Ambitionen höjdes ytterligare och lovorden likaså.

Pepperland är helt enkelt ett av världen främsta uttolkare av Beatles musik. Man kan nöja sig med det. Bandet kan nöja sig med det. Men att ständigt söka nya utmaningar – som ovan nämnda med samlingsalbumens 54 spår på två dagar – eller tidigare föreställningar på Göteborgs stadsteater, som 50-årshyllningen av ”Sgt Pepper…” 2017 (recension här!) och ”Yeah! Yeah! Yeah” (recension här!), som 2021 tog avstamp i bandet studioproduktion i Abbey Road. En föreställning som blev en publiksuccé och som nu, två år senare, får en uppdatering.

Förutom Pepperland, som då som nu, förstärkts av Stefan Sporsén finns också Marta Andersson-Larson, skådespelare, med istället för Karin de Frumerie från första omgången (hon är upptagen med ”Stugfeber” och senare ”Monicas vals, Monica Zetterlund, dramatiseringen av Monica Zetterlunds liv).

Såg man ”Yeah! Yeah! Yeah” då kan man utan att blinka gå för att se ” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”.

Föreställningen är rejält omstuvad. Låtar att kastats ut och nya har plockats in. Uppdateringen är elegant och knappast av en slump sker premiären på dagen 60 år efter att Beatles spelade tvärs över gatan på anrika Cirkus.

Vi kastas omedelbart in i Pepperlands svindlande Beatlestolkningar med ”Magical mystery tour” som starten på resan tillbaks i tiden. Men! Inte utan framtiden. En robot (Stefan Sporsén) kommer in och ombeds av Pepperland att göra en ny Beatleslåt med hjälpa av artificiell intelligens. Alla fans vet ju att just AI har hjälpt Paul McCartney och Ringo Starr att sammanställa en ”ny” Beatleslåt. Det är just ”Now and then”, som bandet spelar. En tolkning efter den läckta kassett som John Lennon spelade in för Paul McCartney, och som den sistnämnda fick av Yoko Ono långt efter makens död.

Ja, ni förstår det här med utmaningarna som Pepperland älskar. Så blir det också med Beatles debutalbum ”Please please me” som spelades in på drygt elva timmar och som Pepperland alltså – genom ett potpurri – gör på drygt elva minuter.

Precis som 2021 års föreställningar är det inte frågan om någon kronologisk ordning. Historier och låtar kommer efter en annan linje, som kanske mer passar dramaturgiskt. Ordning och reda har emellertid Pepperland på musiken. I arrangemangen tummar man inte på något och återskapar det mesta med en hisnande finess, nyfikenhet och spelskicklighet. Jo, det kan mankera en smula i sången, men så var ju faktiskt Beatles fyra artister med särskilda stämmor där i synnerhet John Lennon, Paul McCartney och George Harrison kunde sina stämsånger och var starka profiler som solosångare. Men, med det sagt, Per Umaerus, Stefan Sporséns och Micke Isacsons version av ”Because” är väl värd all respekt.

Med över 40 låtar (medleyn inkluderat) spänner ”” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” över det mest tryfferade med anekdoter och iscensättningar, där späde Stefan Sporsén får spela Beatles väldige roadmanager, nära två meter långe, Mal Evans, Mathias Gian Kündig, gruppens producent Georg Martin och Marta Andersson–Larson Yoko Ono. Bland andra.

Det är in och utspel. Beatles pantenterade Liverpoolhumor är förvandlad till den lika patenterade Göteborgsditon. Igenkänningen är stor inte bara i vad som spelas från scen utan i iscensättnings detaljer.

Titeln på föreställning är ju i efterledet ”It was 60 years ago today” en travesti på inledningen av låten ”Sgt Pepper…”. För att fortsätta citerandet på det albumet, kan man om ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” säga att ”a splendid time is guaranteed for all”.

Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today, Göteborgs stadsteater, premiär 27 oktober 2023.

Regi: Robert W Ljung.

Manus: Per Umaerus och ensemblen.

Kostym: Hélène Otterbeck.

Mask: Maria Agaton.

Ljud: Dan Andersson.

Ljus: Anders Johansson.

Musik: the Beatles i musikalisk urval av Micke Isacson och ensemblen.

Med: Pepperland bestånde av Micke Isacson, sång, gitarr och keyboard, Benny Karlsson, trummor och sång, Mathias Gian Kündig, bas och sång, Per Umaerus, sång, gitarr, keyboard och slagverk och Stephen Sahlin, klaviatur och sång, förstärkta av Stefan Sporsén, klaviatur, trumpet och sång, plus skådespelaren Marta Andersson-Larson, sång och slagverk. Gästspel av Axel Korsgren-Norrby på klarinett.

Låtlista: Magical mystery tour, Now and then, Please please me-medley (hela plattans 14-låtar), Tomorrow never knows, I want to hold your hand, If I fell, I am the walrus, Because, Glass onion, I me mine, Martha my dear, Within you without you, While my guitar gently weeps, Walking in the park with Eloise, Honey pie, Penny Lane, Strawberry fields dorever, Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, With a little help from my friends, Golden slumbers/Carry that weight, The end/Her Majesty, Yesterday, Hey Jude, It don’t come easy, Got my mind set on you, Live and let die och Give peace a chance.

Frusna bilder

Posted on oktober 23, 2023 av Kai Martin

Film:

VINTERSAGA

!!!

Ted Ströms låt ”Vintersaga” är ikonisk. En komposition som kanske främst genom Monica Törnells tolking, men också Jerry Williams och – senare – Amanda Bergmans versioner, fått både spridning och förankring i den svenska folksjälen.

Här reser vi genom ett vintrigt Sverige. Möter drivis i Kvarken och dimma på Ullevi, dis i Malmö och bio i Pajala, en gränsstation i Torneå och en Volvo i motvind på Tjörnbron.

Det är Sverige 1984 och det stora vemodet rullar in.

Regissören och filmaren Carl Olsson använder sig av Ted Ströms musik som ett slags avstamp i skildringen av ett vintrigt Sverige 2023. Det är också Ted Ström som komponerat filmmusiken, tillsammans med sina söner Johan och Albin. Musik som hela tiden liksom vilar i hans så kända låt, men bara som en skuggning. Aldrig för att fullt blomma.

24 scener flyter in och ut suveränt filmade, som en fluga på väggen, av Mathias Døcker.

Carl Olsson tangerar låten ”Vintersaga”. Fotbollsplanen är inte Ullevi, men den vid Guldheden, Tjörnbron finns med, men hamnar i skuggan av Älvsborgsbron, en gränsstation i kärv vinter i norr, en bio med stampad snö utanför, en krog någonstans i norra Sverige. Samma vattniga starköl som då i ett vänskapligt fyllesamtal. Ungdomar rökande på en balkong med en fest pågående i värmen innanför. Några tonårsgrabbar på ett tåg, där de drömmer om den stora vinsten. Ett knullande par på ett hotell. Ett missbrukande par som fixar sin sil. Två bagarbröder i en rökpaus i en existentiell diskussion. Några motorburna ungdomar som gnisslande och osande kör sina bilar i cirklar. Styrhytten och samtalet mellan kapten och däcksmanskap på färjan mellan Marstrand och Koön. En stuga i midvinternatten med ett tåg som passerar förbi. En lastbil på en frusen norrländsk väg. En kvinna som färdas på sin sparkstötting.

Ja, bilder av ett Sverige. Ett Sverige utan handling, men i ett skeende. Ett Sverige utan kommentar, men där vi genom Carl Olssons omsorg blir tysta betraktare på den resa som han bjuder genom ”Vintersaga”.

Det är en film utan dramatik. En film med känsla för det dokumentära. Men det är också en film som aldrig riktigt fångar mig, även om Mathias Døckers foto fastnar och det är väl då som det stora vemodet rullar in.

Vintersaga, premiär 20 oktober 2023.

Regissör och manus: Carl Olsson.

Foto: Mathias Døcker.

Med: Elisabeth Strebjer, Britta Wettainen, Teet Sirotkin, Jeanin Day, Jan-Olof Lönn, Mats Sjölund, Patrik Åkesson, Siv Wennberg, Piotr och Zbigniew Guzik mfl

Sverige, 2023 (82 min)

Drabbande dramatik

Posted on oktober 23, 2023 av Kai Martin

Teater:

DEN SÅRADE DIVAN

Det konstnärliga manliga geniernas galenskap är alltid ursäktande. För de kvinnliga…? Nja, inte lika mycket. Trots samma starkt drivna konstnärskap har kvinnor genom historien en förväntan på sig, som mödrar, som hustrur, som skötsamma, som dygdiga.

Går man utanför ramen kommer stämplarna om att man är opassande.

Männen kan knulla runt, berusa sig, ägna sig åt konsten när konsten så kräver och om den inte kräver det finns alltid en ursäkt för inspiration i goda vänner lag.

”Den sårade divan” är Göteborgs dramatiska teaters iscensättning av Karin Johannisson bok med samma namn, som också har tilllägget ”Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” i titeln.

Det är alltså författaren Agnes von Krusenstjerna (1884–1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) det handlar om. Starka konstnärliga krafter med sviktande psyken i en tid när konventionen kräver sitt och där psykisk ohälsa behandlas enligt dåtidens råd och rön.

När dessa krafter möts på scen slår det gnistor om gestaltningen. Från det bräckliga till det intensiva, från det sårade till starka, från det geniala till det självföraktande. Så galenskapen i sina olika skepnader på det.

”Den sårade divan” är drabbande dramatik som går en holmgång med sin publik. Hanna Ullerstams Agnes von K är utåtagerande och rör sig med kraft i lokalen – ett snyggt skapat scenrum av Fianna Robijn – men också i sin själs vindlande korridorer. Mia Eriksson håller sin Sigrid H stramt. Ett kontrollerat agerande som mer och mer krackelerar. Ingen kan som Karin Lycke spela den sköra, så gör hon det med paranoid emfas i sin roll som Nelly S.

Det är som tre monologer som vävs samman. Där en replik krokar tag i nästa, från en kvinna till nästa. Till det sinnlig koreografi och stark musik signerad Anna von Hausswolff.

Dessa tre kvinnor möter sin skaparkraft. Det självklara uttrycket för alla tre, oavsett om det är skrivandet eller målandet. ”Jag måste skriva!”, nära nog skriker Agnes von K. Samma ord viskar Nelly Sahs. ”Jag måste måla!”, säger Sigrid H med bestämdhet då hon söker de rätta färgerna. Men med tiden med allt större desperation.

För det som är det självklara för dessa artister i sitt skapande möter på motstånd; i samhället i stort, men också i äktenskap med moderskap och hustruförpliktelser, i bristen på förståelse för deras artisteri och politiska strömningar (främst judiska Nelly Sach, som tvingades fly Tyskland för Sverige 1940).

Och som det inte räckte med allt detta motstånd. Till detta också en grasserande psykisk ohälsa med institutionalisering där den gemensamma nämnaren för de tre är Beckomberga, ett av Sverige – ja Europas – största mentalsjukhus.

Om detta skildrar ”Den sårade divan” med kraft.

Den sårade divan, Göteborgs dramatiska teater, premiär 14 oktober 2023, spelas till och med den 4 februari 2024. Denna recension är baserad på föreställningen 22 oktober.

Regi: Anna Ulén

Agnes von Krusenstjerna: Hanna Ullerstam

SIgrid Hjertén: Mia Eriksson

Nelly Sachs: Karin Lycke

Baserad på boken av: Karin Johannisson

Manus: Emma Broström och Kajsa Isakson

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Scenografiassistent: Josefina Ehlin

Kostymassistent: Freya Kilbo

Ljus/ljud: William Sjöberg

Ljuddesign: Isak Eldh

Musik: Anna von Hausswolff

Koreograf: Soledad Howe

Mask: Jessica Cederholm

Dans- och musikfest med Talking Heads på bio

Posted on oktober 22, 2023 av Kai Martin

Film:

STOP MAKING SENSE med TALKING HEADS

!!!!

**Uppdaterad. Konsertfilmen ”Stop making sense” uppdaterade inte bara minnet utan också den oförställda glädjen som förmedlas.**

Minnet är bedrägligt. Men övertygelsen stor. Jag minns Talking Heads konsertfilm ”Stop making sense”, som ju hade premiär för 40 år sedan. Hur sångaren David Byrne kommer in i sin alldeles för stora kostym för att trycka igång kassettbandspelare med rytmerna som startar ”Psycho killer”. Jag minns hur gitarristen Adrian Belew tog plats. Jag minns den förställda glädjen och det bottenlösa svänget, som musiken – och regissör Jonathan Demme – förmedlade.
Nu nyrenoverad och i ett så kallat 4K-format var det för att få upplevelserna från då uppdaterade, minnet besannat och se om musik från för cirka 40 år sedan fortfarande var relevant.
Det gick väl si och så med det ena och definitivt med det andra.
Jo, konserten startar med ”Psycho killer” och David Byrne. Men… han har i och för sig en beige kostym. Men den där specifika i mega grande-size kommer först långt senare. Hur Adrian Belew kom in i bilden vet jag inte heller. Det är ju gitarristen Alex Weir, som spelar sprudlande och rytmiskt intensivt. Inte alls utsvävande och underhållande galet i rundgångsland som Adrien Belew. Men inte desto mindre underhållande.
Ja, mitt minne förvandlas till pulvriserade fragment. Men bara för en kort stund. För glädjen i att se bandet spela, musiken de framför och på vilket sätt medlemmarna gör det förvandlar biosalongen till en festplats, en konserthall där vi är på plats.
Efter starten kommer Tina Weymouth in och förstärker spelglädjen med sin sprudlande utstrålning och excellenta basspel. Från ”Heaven” byggs allt på med fler och fler medlemmar för att hela orkestern – förutom Talking Headsmedlemmarna David Byrne, gitarr och sång, Tina Waymouth, bas, syntbas, sång och gitarr, Chris Frantz, trummor och sång, och Jerry Harrison, gitarr, keyboard och sång också nämnde Alex Weir, gitarr och sång, Steve Scales, slagverk och sång, Bernie Worell, keyboard, samt sist men inte minst körsångerskorna Ednah Holt och Lynn Mabry.
Jonathan Demme har förvandlat fyra konserter i Pantages Theatre i Los Angelses i december 1983 till en enda, underhållande enhet om knappt en och en halv timme.Det är bedrägligt spontant från scen, med vetskapen om att allt är noga inrepat. Från musiken till varje danssteg. Emellanåt kan man ana att sången från en kväll har använts för en tagning som varit snyggare än en annan, då synken inte sitter. Men det är petitesser.
”Stop making sense” måste vara en av de främsta konsertfilmerna som har gjorts. Man känner som filmpublik en stor närvaro. Lusten att dansa och applådera spiller över. Det är inte en film vi ser. Det är en konsert där vi närvarar.

”Stop making sense” är ren och skär glädje. Samspelet mellan musikerna är excellent. Hur de förmedlar energi, dans och den eklektiska musik som här måste vara Talking Heads artistiska höjdpunkt.Om musiken håller…? Herregud, ja! Om den nyrestaurerade filmen håller! Herregud, ja!

Gick jag dit trots att sjukdom ville hålla mig hemma och omvärldens krigiska och mordiska närvaro gjorde sig grymt påmind, var det i ett lyckorus jag hamnade i. Tack för det.

Tänk, detta var Talking Heads bländande utveckling blott dryga fem år efter att bandet gästat Göteborg och spellokalen Crazy Daisy i Gårda.

Den, som apropå minnen och övertygelser gäckar. Jag skrev ju om den konserten, som jag aldrig kom iväg på, med anledning av att Jacy’z öppnade sin Big Stage i Gårda.

Då var jag övertygad om att Crazy Daisy låg på Drakegatan mitt emot där Jacy’z nu ligger och då i en sedan länge riven tegelkåk som senare huserade rockklubben Rockers och Henryk Lipps första Music-a-Matic-studio.

Jag fick en reprimand av min vän P dy, som hävdade att Crazy Daisy låg på en helt annan adress, om än i Gårda.

Vi dividerade chattvis, där jag blandade in H som var på plats i juni 1978 och alltså var på plats, som gav mig rätt. Andra har också gett mig rätt om att Crazy Daisy låg på Drakegatan och senare blev Rockers.

Vad var det jag skrev om minnet inledningsvis…?

Minnet är bedrägligt. Men övertygelsen stor.

P dy hittade till slut en affisch som visade var Craizy Daisy låg, det vill säga på Gårdagvägen 9. Adressen finns kvar. Men inte huset och uppenbarligen inte heller minnet av platsen för oss somliga.

Men Gårdavägen har också sina kopplingar. Det var väl här som Håkan Hellström bodde i ett studentboende vid genombrottet 2000. Eller spelar minnet mig ett spratt…?

Stop making sense, Bio Roy, Göteborg (kvarvarande visning 25 oktober och 3 november).

Regissör: Jonathan Demme.

Med Talking Heads (David Byrne, Tina Weymouth, Chris Frantz och Jerry Harrison) förstärkta med Steve Scales, Alex Weir, Bernie Worell, Ednah Holt och Lynn Mabry.

Låtar:

Psycho Killer
Heaven
Thank you for sending me an angel
Found a job
Slippery people
Burning down the house
Life during wartime
Making floppy floppy
Swamp
What a day that was
This must be the place (naive melody)
Once in a lifetime
Genius of love
Girlfriend is better
Take me to the river
Crosseyed and painless

”Stugfeber” söker farsnivå

Posted on oktober 22, 2023 av Kai Martin

Teater:

STUGFEBER

Lars Demians musikerkarriär är lång och omvittnad, om än att han något kanske flugit under radarn. Halmstadmusikern fanns i början på 80-talet med på trendiga Stranded, skivbolaget som hyste Lustans Lakejer och Ratata. Klev in som en av många i den svenska visvågen på 90-talet med Stefan Sundström, Johan Johansson och – senare – Lars Winnerbäck. Han har dessutom skrivit musik till Ika Nords barnprogram för tv. Den nu 66-årige, Halmstadfödde musikern har funnits med länge, med andra ord. Alltid med sin profil och sin starka integritet.

”Stugfeber” är hans verk (och hans debut, så vitt jag vet, på Göteborgs stadsteater). Från text till musik. En burlesk, en mörk fars där musiken ständigt speglar handlingen utan att för den sakens skull vara en regelrätt musikal.

Stadsteaterns ensemble är all in i detta. Har förvandlat Lars Demian med orkester till något hämtat från närmsta steam punk-bar med musik som i sin tur är präglad av cirkusmusikens skeva ton och känsla för dramatik, som klezmermusikens ysterhet och Tom Waits svindlande förmåga att gifta udda instrumentering i en egen, säregen ton.

Ett rån med mycket kontanter som byte har gått över styr. Rånarna Oscar (Fredrik Evers) och Lea (Caroline Söderström) har nått en stuga i skogen mitt under älgjakten (uppbyggt för förvecklingar!), men under flykten har de tvingats lämna Jonny (Jesper Söderblom), som skottskadats. Sagde Jonny är Leas pojkvän, Oscar är hans far. In kommer Gerd (Anna Bjelkerud), grannen i skogen som är nyfiken på de nyss anlända gästerna. Hon som har en dotter, Tindra (Karin De Frumerie) som är polis.

Ja, ni hör. Här vankas intriger av högsta farsklass.

Miljön – ja, Markus Granqvist scenografi – skapar stämningar som i en Aki Kaurismäki-film. Kärvt, murrigt och utan krusiduller, men öppet för lösningar i stundens infall och hetta.

Det blir inte sämre, eller nja, av att Fredrik Evers och Caroline Söderström är som hämtade från ”Byhåla”, tv.serien från tidigt 90-tal med Ronny (Fredde Granberg) och Ragge (Peter Settman) i centrum med deras Fård (Forden de älskade) med bräkande ståkkholmska, rock’nrollromantik och yviga gester och lika yviga repliker. Fredrik Evers kan heller inte låta bli när han testar hembränt och ska förklara smaken, att närmast ordalikt sno Per Anderssons vintips som med en stor portion humor levereras varje fredag på dennes Instagramsida.

Ja, ”Stugfeber” är sannerligen ingen allvarsstund, trots gangstrar, rån och skottlossning, som ju inte ligger långt ifrån verkligheten. Den är heller inte något Noréndrama, även om det finns en fader–son- och mor–dotter-relation som skulle kunnat älta detta.

”Stugfeber” är skamlös underhållning, med slapstick och vässad dialog som hämtad från privatteatrarna. Det springs i dörrar, slås i dem samma. Ja, till och med förbi dem, då de medverkande förhåller sig tämligen fritt till kulisserna. Allt är i ett rasande tempo och skratten är smittande.

På sant farsmanér tappar skådespelarna emellanåt koncepten, improviserar i någon tappad replik och fylls av fniss som sprids i salongen. Gott så.

Men… och det är en stark invändning. Stadsteaterns skådespelare har tidigare varit inne och känt på fars och buskis. Det är dessvärre inte deras bästa gren. Så ej heller den här gången. Här finns inte tajmingen i replikerna. Man orkar inte invänta publikens skratt utan skyndar vidare till nästa scen och replik. Synd. Och varför i hela friden ska musikerna se ut som en steam punk-orkester…? Ja, inte bara de känns mal placé. Det gör tyvärr hela ”Stugfeber”.

Stugfeber, Studion, Göteborgs stadsteater, premiär23 september 2023, spelas t o m 3 november. Denna recension sågs 21 oktober.

Av Lars Demian, som också har skrivit musiken och är kapellmästare.

Regi: Hugo Aavaranta Hansén.

Koreografi: Rickard Hasslinger.

Scenografi/ljus: Markus Granqvist.

Kostym: Richard Andersson.

Mask: Marina Ritvall.

Ljud: Daniel Johansson.

Medverkande: Anna Bjelkerud (Gerd), Fredrik Evers (Oscar), Karin De Frumerie (Tindra), Jesper Söderblom (Jonny) och Caroline Söderström (Lea).

Musiker: Lars Demian, piano, David Tallroth, bastupa, trummor och blåsarr, Love Meyerson, dragspel, trummor, marimba, Karin De Frumierie, saxofon, dragspeln bano, slagverk och sånginstudering, och Jesper Söderblom, klarinett, banjo och slagverk.

Salig Salo

Posted on oktober 7, 2023 av Kai Martin

Konsert:

OLA SALO och CHRISTOPHER DOMINIQUE

!!!!

***Röstgymnastik och scenelegans. Ola Salo njuter av sin stund på scenen.***
***Foto: KAI MARTIN***

Kajskjul 8, Göteborg

Publik: 400.

Bäst: Ola Salos spännvidd på rösten.

Sämst: Han är ingen vidare sologitarrist.

Fråga: Kommer gästande Dolly Dolores fortsätta i kommande shower på Kajskjul 8…?

Ge Ola Salo en scen och han slukar den. På samma gång äter han upp den publik han har nedanför sig. Ja, som han omger sig med. Han kan inte bara vara på scenen, utan låter spellokalen vara ett rum som han utnyttjar till bristningsgränsen. Ingen scen är för liten att göras stor med Ola Salo i lokalen.

Ja, jag vet. Jag har haft förmånen att se honom med the Ark på små och stora scener. Som senast i Trädgårdsföreningen under förra sommarens, försenade, återföreningsturné. Som på en mindre lokal i Austin när bandet tillsammans med Deportees och Moneybrother skulle övertyga amerikanarna om att svenskt rockstål biter. Där och då, i mars 2005, på en scen i något som skulle kunna ha varit en mindre bodega i Texasstaden under festivalen South By South West var Ola Salo överallt och höll hart när på att riva den spaljé, som en mindre nogräknad restaurangidkare rest för inomhusväxter. Men knappast räknat med att en svensk sångare med arenaartistkomplex ville använda att växa på.

Fast nu är det så med Ola Salo; han tar tillfället i akt. Jobbar med de stora gesterna. Oavsett om det är på en stor eller liten scen.

Pandemin gav samarbetet med Växjökeyboardisten, producenten och arrangören Christopher Dominique. Han som backup, sidekick, pianist. Ola Salo på munspel, gitarr, prat och vokalgymnastik extraordinär. En lyckad kombo, som fortsatt efter postcovid och nu har nått Göteborg och Kajskjul 8.

*Samspel. Tillsammans med keyboardisten Christopher Dominique gör Ola Salo arenaspelningar i ett intimt format. Foto: KAI MARTIN*

Det är ett intimt format. 400 i lokalen och definitivt närkontakt mellan publik och artist.

Det dröjer, typ, noll sekunder, innan Ola Salo klivit ned från scenen och ut i publiken. För att hälsa. För att tjôta. För att sjunga. För att underhålla.

Han trivs från första stund. Är ivrig att få igång publiken och skulle… ja, faktiskt, kunna hålla igen lite. Men han är så ivrig, Ola Salo, att få visa sin förträfflighet. Sin sång. Sina låtar. Vad han och Christopher Dominique gör tillsammans.

Det är förstås charmigt. Det är förstås alldeles fantastiskt. Han spänner över sin karriärs betydelsefulla låtar, artister som sått ett frö i den unge Rottnegrabbens bröst. Musik av Bob Dylan, David Bowie (”Life on Mars?”), Elton John (”Saturday night’s alright for fighting”), Queen… Men också Karl Gerhards ”Jazzgossen” och Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” i en version som utvecklar sig till ren boogiewoogiebananza.

Christopher Dominique får spänna sina sångmuskler i Ray Charles ”Mess around” med Ola Salo som ivrig munspelssolist – ett instrument han blivit en fena på.

Spelningen på Kajskjul 8 är den första i raden av flera där duon gästar den göteborgska scenen. Det är sprakande effektivt och mycket underhållande. Som när han lovar spontanitet och frågar om publiken efter låtval, men allt blir förstå någon the Ark-låt. Men… så får han napp av en kvinna som slår följe upp på scen för en bluesrökare jag inte fått fatt titeln på. Det låter fantastiskt. Inrepat och starkt. Hon, Dolly som hon heter, kan sjunga och utmanar Ola Salo, som spänner rösten i sitt rockregister. Snyggt. Nå… en googling senare visar att Malmösångaren Dolly Dolores tidigare har jobbat med Christopher Dominique, så kanske var det inte så spontant som det i förstone verkade. Men inte desto mindre häftigt för det.

*Spännande gäst. Dolly Dolores var kvällens spontana överraskning, som utmanade Ola Salo på sång. Foto: KAI MARTIN*

Ola Salo – med Christopher Dominique – är definitivt se- och hörvärt på Kajskjul 8. Ja, vilken scen som helst. En upplevelse sen att glömma.