Från västkusten mycket (spännande) nytt

Det finns som alltid en ambition att tipsa om krimlitteratur lagom till semestern. Men tiden medger inte alltid den lästakt som krävs och jag har, sedan jag är min egen arbetsgivare, bara en deadline och den tänker jag inte jaga.

Därför blir det nu, med en dryg månad kvar till jul. Inte helt fel det heller.

Urvalet är den här böcker med Göteborg eller dess omnejd i centrum.Håll till godo.

Marie Hermanson: ”Längst in i skogen” (Albert Bonnier):

Göteborgskan har sedan starten i serien om polisen, nu överkonstapeln, Nils Gunnarsson lyckats förena Göteborgshistoria, spänning och laddade dramer i kända miljöer. Ja, hon fortsätter alltså handlingarna i ett Göteborg på 1920-talet. Hon har gjort sin research noga och det känns att man gå på stadens gator, om än i en annan tid i ett annat liv. Nu är det ståtliga Naturhistoriska museet som är i fokus. En barnflicka med ansvar för småbarn från en burgen familj i Linnéstaden (ja, jag vet att det inte hette så då) kommer till museet en köldslagen eftermiddag innan stängningsdags. Plötslig är äldsta flickan försvunnen. Ett mysterium öppnar sig med oanade situationer. I ett iskallt Göteborg kläs borgarklassens diskreta charm av. En dysfunktionell familj blottas. Men vem är skyldig. Marie Hermanson har grepp om berättelsen från start till mål. Återigen får Nils Gunnarsson sällskap och framför allt hjälp av kvinnan han åtrår, Ellen Forsell, men förlorat till en annan. Jo, Marie Hermanson kan spinna intriger med flera trådar till en intressant väv. Mycket välförtjänt är hon nominerad till Svenska Deckarakademins pris 2024.

Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer (Albert Bonnier):

Med ”Den vidunderliga kärlekens historia” (2002) satte Carl-Johan Vallgren mina sinnen i brand. En välskriven, fantasisfull berättelse som växte för varje rad som jag läste. ”Din tid kommer” är spänningslitteratur. Ja, krim, om man så vill. Han återvänder till sin barndoms Falkenberg med kommissarie Björling. Ensamstående med sin tonårsdotter. Hustrun har gått bort i sviterna av sin sjukdom. Med det har också allt ljus släckts. Björling kämpar i ett grått töcken, hemma och på sitt arbete. Det är en bok som andas Hallands skiftande miljö. Från kustens vindpinade stränder, sältan och inåt land med mossar, skogar, berg. Björling blir engagerad i ett förmodat mord på en ung kvinna som hittas i ett vattendrag. Samtidigt kämpar han med sitt förflutna. Till sin hjälp får han en utredare från Stockholm, Johanna, och den sedvanliga konflikten storstad mot småstad utspinner sig på flera nivåer. Så försvinner Björlings dotter. Carl-Johan Vallgren kan skriva, det vet vi. Men kan är också skoningslös i sitt frammejslande av spänning. Till synes inledningsvis grovhugget framträder en raffinerad historia som förenar sorg och desperation med ett idogt polisarbete, som aldrig släpper taget. Tros den gråa tonen i romanen är den färgstark i sin kraft och sin berättelse. Carl-Johan Vallgren kan det här… också.

Jeanette Bergenstav: ”Havsgrav” (Norstedts):

Hon tvekar inte att starta sina krimberättelser med en lavett. ”Havsgrav” är Göteborgsförfattaren och journalisten Jeanette Bergenstavs tredje roman i serie om frilansjournalisten Jennifer Sundin. Men trots att den börjar med ond bråd död är det den här gången ett överraskande mer långsamt förlopp. Men tveka inte. Jeanette Bergenstav tar snabbt kommando över sin historia och släpper aldrig greppet lika lite som jag gör när jag läser. Det här är återigen en sidvändare med ett stegrande tempo. Återigen rör hon sig i Göteborgsmiljö, men har nu vågat sig ut i Göteborgs norra skärgård – och upp på en fiktiv bohuslänsk, karg ö. Ett retreatboende bjuder på oanade resultat. Inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Död följer på död och Jennifer Sundin dras in i handling närmast ofrivilligt tillsammans med ”sin” fotograf Petter. Det här är krim-/spänningslitteratur i sin prydno, där man lämnar den slutlästa boken med andan i halsen.

Tony Fischier: ”Själarnas illusionister” (Lind & co):

Även Göteborgsbaserade författaren Tony Fischier har i sin femte bok i sviten om kriminalkommissarie Niklas Ragnvik rört sig ut i en fiktiv skärgård utanför Göteborg. Med ”Själarnas illusionister” – hans hittills mest omfångsrika bok (drygt 530 sidor) – vilar han inte på hanen. Han skriver skickligt, skissar snabbt intrigerna och lotsar läsarna genom divers händelser, personer och platser. Med det strösslar han ledtrådar lite bedrägligt för att man ska tro att man är mördaren på spåret. Men precis som mästaren Jo Nesbø kastas man snabbt iväg till en annan lösning, som plötsligt inte heller den visar sig given. Tony Fischier öppnar skickligt ständigt nya dörrar med lösningar. Något som gör att det aldrig blir trist att läsa hans romaner. ”Själarnas illusionister” rör sig skickligt i olika miljöer med ett intressant persongalleri. Niklas Ragnviks käraste, privatdetektiven Maxine Adlercrantz, får återigen stort utrymme. Men hennes tidigare Lisbet Salander-liknande karaktär har delvis tonats ner utan att marginalisera henne. Tony Fischier klarar elegant att skildra vardag för att snabbt växla om till spänning. Han skildrar miljöer, fiktiva eller verkliga, som man själv är på plats. Även hans persongalleri är skapat med trovärdighet. Det är skickligt. Men i ett Göteborg som präglas av gängkriminalitet saknar jag fortfarande någon som vågar anta utmaningen att skriva en deckare där dessa elementen vävs in. Anna Ihréns ”Guldstaden” (2023) tangerar förvisso detta, men utan egentlig kraft. Kanske är det dags för flitigt skrivande Tony Fischier!

Succémusikalen ”Änglagård” till Göteborg

Succén till Göteborg. Tuva Børgedotter Larsen, Helen Sjöholm, Tommy Körberg och låtskrivare Fredrik Kempe bjuder på musikalsuccén ”Änglagård” i både Göteborg och Malmö i vår, sommar. Foto: TOMMY HOLL

Musikalen ”Änglagård” – efter regissören Colin Nutleys succéfilm – går för utsålda hus i Stockholm för tredje säsongen. Framgången fortsätter på Oscars i huvudstaden efter nyår. Men i vår och sommar kommer föreställningen till Malmö och Göteborg – med originalensemblen.

– Ja, de flesta kommer tillbaka. Det ska bli så roligt att få träffa alla igen, säger Helen Sjöholm, som återvänder till sin roll som Rut Flogfält.

Laddat. Tuva Børgsdotter Larsen, som Fanny Zander, i en laddad scen i ”Änglagård” mot Helen Sjöholms Rut Flogfält. I bakgrunden Lindy Larsson, som återvänder som Zac. Foto: MATS BÄCKER

Över 200000 sålda biljetter. En första säsong som adderades med en andra, som plussades med en tredje och en fjärde. Jo, ”Änglagård” har som musikal blivit en succé på Oscars i Stockholm.

Inför den tredje säsongen hade Helen Sjöholm andra åtagande inbokade. Rollen som Rut Flogfält gick till Sanna Nielsen, som imponerade. (Läs min recension här!) Rollen som Zac gjordes de första två säsongerna av Lindy Larsson, men görs nu av Denny Lekström. Efter nyår är det Tommy Körbergs tur att kliva av till förmån för Claes Malmberg i rollen som Gottfrid Pettersson.

– Det är en godmodig figur. Lite naiv och i sorg över en förlorad kärlek. En karaktär som jag aldrig gjort förut, säger Tommy Körberg, som trivs med sin roll.

– Det var när jag fick på mig kläderna som jag hittade honom. Eller framför allt tofflorna och kepsen hjälpte mig.

När han fick rollen var det på håret att han kunde genomföra den. Svårt sjuk efter att en bakterie letat sig från en infektion i ryggen fram till hjärtat låg han länge på sjukhus sommaren 2023.

– Det var där jag repeterade manus och sångerna inledningsvis. När vi sedan skulle börja på scen hade jag en ställning med penicillin direkt in i kroppen.

Nu är han i full vigör. Har fullt upp med allehand uppdrag, som gjort att våren är fullbokad. Att han skulle slå av på takten och att hans föreställning ”Grand finale” (läs min recension här!), som han bland annat spelades på Lorensbergsteatern januari 2023, skulle vara hans sorti frustar han åt.

– Namnet var inte mitt påhitt. Men det var bättre än ”Resumé”.

I maj återförenas han med ”Änglagård”-gänget för en spelperiod i Malmö (22–31 maj) för att avsluta i Scandinavium, Göteborg (5–14 juni) 2025.

– Jag trivs med Gottfrid. Äntligen har jag fått en roll att gå upp i vikt till, skrockar han.

Även Helen Sjöholm ser fram emot att åter få kliva in i rollen som Rut Flogfält då hon åter får möta Lindy Larsson, som återtar rollen som Zac.

– Det ska bli så roligt att få träffa alla igen och att få möta publiken, säger hon.

Helen Sjöholm berättar att hon har ett speciellt förhållande till sin roll som Rut Flogfält. Framför allt för att hon tillsammans med manusförfattarna Edward af Sillén, som också regisserade, och Daniel Réhn samt låtskrivaren Fredrik Kempe fick vara med att påverka sin roll även rent musikaliskt.

–De var väldigt öppna för det och det är extremt ovanligt. Normalt kommer man ju till ett färdig manus och färdigskrivna låtar. Nu var vi i ensemblen en del av skapandet. Jag har tidigare varit med om det en gång tidigare och det var när ”Kristina från Duvemåla” skulle sättas upp första gången. Björn Ulvæus och Benny Andersson var också så lyhörda för hur min Kristina skulle vara. En otrolig förmån.

På parad. ”Änglagård”-gänget – Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Tuva Børgsdotter Larsen och Fredrik Kempe instrueras av GP:s fotograf AnnaCarin Isaksson på Avenyn. Foto: KAI MARTIN

Musikalen ”Änglagård”, spelas just nu på Oscarsteatern. Biljetter finns till och med februari 2025. Men kan komma att förlängas.

Baserad på en film av Colin Nutley.

Kompositör och sångtexter: Fredrik Kempe.

Manus: Edward af Sillén och Daniel Réhn.

Regissör: Edward av Sillén.

Arrangör: Karl-Johan Ankarblom.

I rollerna: Helen Sjöholm (Rut Flogfält), Tuva Børgsdotter Larsen (Fanny Zander), Lindy Larsson (Zac), Tommy Körberg (Gottfrid Pettersson) med flera.

Kommer: Till Malmö 22 till 31 maj och till Scandinavium, Göteborg 5 till 14 juni 2025.

Moderna dadaister med tekniska problem

Konsert:

COSMIC OVERDOSE

!!

Comeback med förhinder. Cosmic Overdose gjorde comeback efter nära 44 år, men drabbades av tekniska problem som störde framträdandet. Foto: KAI MARTIN

Momentum, Ringön, Göteborg.

Publik: Hyfsat välfyllt.

Bäst: Att Cosmic Overdose valt att återförenas.

Sämst: Det tekniska debaclet.

Fråga: Hur irriterande på en skala är det med en i publiken som tar sig friheten att stå och slå på mig genom hela konserten…?

Man ska förstås akta sig för att ha förväntningar inför en återförening. Framför allt när bandet inte spelat på nära 44 år. Som i detta fallet Cosmic Overdose. Men när det Göteborgsbaserade skivbolaget Progress Productions firar 20 år lyckades bolagets starke man och initiativtagare Torny Gottberg övertyga de tre medlemmarna Jimmy Cyklon (Tomas Andersson), Terminalkapten Gasleben (Ingemar Ljungström) och Dan Söderqvist om att ge en comeback chansen.

Jo, de hade för några år sedan, på ett bröllop, gjort ett hastigt återförenande. Men det här var på allvar.

För min del var det speciellt med denna deras återförening nu. Cosmic Overdose och Kai Martin & Stick! delade scen och turnéer ihop. Vi gjorde en landsomfattande turné våren 1981 som även nådde Norge och Danmark. Delar av bandet medverkade på albumversionen av vår egen ”Jag dansar inte” på debutalbumet ”Biomusik” 1980. Det fanns alltså täta band, som gjorde min närvaro mer än nostalgisk.

På Momentum i Ringöns industriområde samlades alltså vänner av elektronisk musik för att fira skivbolaget som bjudit på så mycket under 20 år under rubriken ”Progress 20 years festival – 2004–2024”. Band och artister förenades med fans från inte bara från Göteborg utan också både från utomsocknes och utomlands. Programmet var rikt, men strikt. På den stora scenen en halvtimme var. Inte mer. Inte mindre.

Det krävdes att allt var på plats, att tekniken fungerade vid den snabb soundcheck som iscensattes innan respektive akt skulle på.

Det fanns ingen anledning till oro. Dan Söderqvist och Gasleben är fortfarande aktiva med Twice a Man (Sveriges mest seglivade och vackert kreativa elektroniska orkester). Allkonstnären Jimmy Cyklon skulle alltså få fullgott stöd av sina bandkamrater, enär han är den som minst har spelat musik på scen.

Inledande ”En av dom” sätter tonen. Dan Söderqvists signifikativa, lyriska rymdgitarr sveper över taktmaskiner och syntkomp. Hans melodiska sång. Gasleben rycker i sin högerarm som för att sätta takt och ton, iklädd en fantastisk flowerpowerkostym. Jimmy Cyklon kommer in med en påse över huvudet. De är ju moderna dadaister. Det låter utmärkt, en tidsresa tillbaka till 1980/81 då deras musik var framtiden. Så är det på något vis som de har hamnat rätt nu.

Men när de ska starta andra låten ”Nittonhundraåttitretti” uppstår en rundgång i intensivt växande, som kräver en omstart. Men de tekniska problemen fortsätter med allt större bryderier hos bandmedlemmarna på scen. Nytt försök med samma intensiva rundgång. Förtvivlan blandat med uppgivenhet lyser hos bandet. Så trist. För dem. För den förväntansfulla publiken.

Först i fjärde försökert får man ordning på tekniken och konserten kan fortsätta. Men den är helt klart präglad av den stress som det tekniska haveriet orsakade. Synd. Kanske var man också tvungen att korta setet och nog blev varje låt sammanbitet framfört istället för med ett lyckligt leende på läpparna.

Samtidigt är det fascinerande att se och höra Cosmic Overdose sjunga ”Är detta rock’n’roll? Spelar det någon roll?”. För det var väldigt mycket det det handlade om då för ungefär 45 år sedan. Musiken lever, Dan Söderqvist sjunger som om tiden inte hänt och spelar på samma vis. Gasleben är den underhållande syntfarbrorn, som en gång styrde taktmaskinen, men nu är kung över den dator som rytmer och sound är programmerade i. Jimmy Cyklon är gruppens fria ande, en varm clown, som löser upp allvaret. Och visst var det underbart att få höra ”Köttbulle boy” igen. Hans signaturmelodi som förenar punk, naivism och dadaism.

Hoppas att Cosmic Overdose inte helt gett slaget förlorat utan ge sin comeback en ny chans med bättre förutsättningar.

Cosmic Overdose, Momentum, låtlista, 16 november 2024:

  1. En av dom
  2. Nittonhundraåttitretti
  3. Bomber
  4. Köttbulle boy
  5. Moderna dadaister

Absolut Amanda

Konsert:

AMANDA JENSSEN

!!!!

Starkt och innerligt. När Amanda Jenssen gör comeback i strålkastarljuset är det med en spelning som berör. Foto: KAI MARTIN

Big Stage, Jacy’z, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Närvaron, rösten!

Sämst: Hur svårt kan det vara för delar av publiken att hålla tyst då Amanda Jenssen bjuder på helt ny musik?

Fråga: Kommer hon gästa Håkan Hellström eller Bob Hund i sommar…?

Hon har precis gästat Bob Hund som gästsångerska i”På spåret” och gör alltså sin andra kväll i Göteborg. Ett rart besök, för förutom då hon gästade Stefan Sporsén under en av hans jazzkvällar på just Big Stage på Jacy’z har hon, som hon själv förklarar det, varit i sin grotta.

Jo, Amanda Jenssen är en artist med stor integritet. Hon väljer sin egen väg och har gjort så sedan genombrottet i ”Idol” 2007, över sin medverkan i ”Så mycket bättre” (2014) och vidare. Med sig har hon sin stora, karaktäristiska röst, men också en sparsmakad, för att inte säga försiktig skivutgivning.

Amanda Jenssen har på något vis varit efterlängtad. Det märks på ett utsålt Big Stage där förväntan hänger i luften. Men det är inte bara publiken som längtat, det har även hon gjort. Med ett enormt tajt och lyhört band uppstår bums något intensivt och innerligt på scen. Det är en förförande värme, en kontakt som öppnar in till hennes hjärta och själ. För Amanda Jenssen kan ingenting annat än vara hudlös. Hon sjunger inifrån och ut, som ett ”tro mig, det här är på riktigt”. Och rösten! Herregud, så hon sjunger! Så starkt, så personligt.

I bara strumplästen tar hon i från tårna och skapar rysningar från första bänkrad upp till balkongens sista, polstrade fåtöljer. Ingen kan som hon röra sig i olika musikaliska kvarter och samtidigt behålla sin identitet. Jazz, country, soul, rhythm’n’blues, rock, en sväng om Harry Belafontes calypso förbi skärvor av T Rex. Gränser finns, men ska utmanas och formas efter hennes tycke, smak och snille.

Ljudet är bländande, mjukt, tydligt, dynamiskt och omfamnande.

Hon är som hämtad ur en annan tid. Eller ingen tid alls. Hon är sin egen era och skulle kunnat uppträda på Moka Efti, nattklubben i ”Babylon Berlin” med en självklarhet, precis som hon nu gör på Big Stage.

De inledande fyra låtarna är bekantingar, som etablerar kvällen för både publiken, bandet och Amanda Jenssen själv. Sedan bjuder hon oförskräckt på tre nya låtar. Det sprider sig en märklig nonchalans hos publiken med sorl och törstsläckande i baren. Synd om dem, för det låter spännande och Amanda Jenssen med band har fullt fokus.

Det märks att det tog på krafterna, för när hon återvänder till etablerat material är det inte riktigt samma glöd. Men… det dröjer inte länge förrän hon är på banan igen.

Hon håller sitt set föredömligt, men underbart, kort. Efter en knappt timme är det över. In på scen igen för extranummer där hon frankt presenterar precis släppta jullåten, sin egenkomponerade ”Santa”. En låt som hon knappt hunnit repetera med bandet. Det märks inte. Låten är ett rent fyrverkeri med en Amanda Jenssen som övertrumfar allt med sin sång. Fullkomligt och absolut briljant. Så avslutas spelningen några låtar senare a capella där hon sjunger med bandet, som en vacker, fin utandning.

Tack för att du kom ut ur grottan, Amanda!

Amanda Jenssen, Big Stage, Jacy’z, Göteborg 15 november 2024, låtlista:

  1. For the sun
  2. Ghost
  3. Amarula tree
  4. Save me for a day
  5. Molly’s rag saloon (ny)
  6. Randsoms (ny)
  7. Deeper than the seas (ny)
  8. Greetings from space
  9. Common Henry
  10. Happyland
  11. Illusionist
  12. Santa (extranummer, ny, precis släppt jullåt)
  13. A thousand wildcats (extranummer, ny)
  14. Dry my soul (extranummer)
  15. Shine on me (extranummer a capella med bandet)

Bandet: Sara Niklasson (gitarr, fiol, mandolin och sång), Marcus Arborelius (klaviatur och sång), Måns Bock (trummor och sång) och Hampus Lundgren (elbas och kontrabas samt sång).

Viskningar och rop

Teater:

POISON

Intensiv. Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolergård skapar brännande dramatik med sin roller i ”Poison” på Gothenburg English Theatre Studio. Foto: LINA IKSE

I ett kapell möts de, hon och han. Kallade till ett möte för att diskutera flytten av deras gemensamma barns reliker. Sorgen har skilt paret åt. Åren likaså. Efter många år ses de nu igen efter att han, 20 i sju på nyårsaftons kväll 1999 med två resväskor lämnat henne.

Han kommer först. Hinner ta av vigselringen innan hon kommer in från regnovädret utanför.

Mötet är tafatt, precis om inledningen är trevande. Men sakta, skickligt, där berättelsen spinner om vad, varför och hur allt blivit som det blivit, intensifieras inte bara handlingen. Det är så mycket outtalat, så mycket som inte förklarats, inte retts ut; ilska, den fortlöpande sorgen, frågor…

Nederländska författaren Lots Vekemans pjäs är ett drama som andas, häftigt och intensivt. Men också ömsint och försiktigt när så krävs. På bästa sätt förvaltar de båda skådespelarna Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolegård dessa viskningar och rop, detta avstånd, denna nakna förtvivlan som hon och han står inför efter alla år efter att den förolyckade sonen ryckts ifrån dem. Här möter vi en rasande sorg, som för henne också blev ett svek då han lämnade. Men också hans försvar, hans förklaringar. Allt i en skicklig balans.

”Poison” är en plågsam pjäs om det avstånd just sorg och svek kan skapa. Men lyckligtvis lämnar den oss inte där, utan visar också på försoning.

”Poison”, Gothenburg English Theatre Studio, premiär 8 november 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 november.

Av: Lot Vekemans.

Översättning till engelska: Rina Vergano.

Regissör: Gary Whitaker.

Set och ljusdesign: Diblik Rabia.

Ljuddesign: Yosef Madar

Kostym och rekvisita: Diblik Rabia och Mia Bellouere.

I rollerna: Kristina Brändén Whitaker (she) och Anders Tolegård (he).

Håller i vått och torrt

Film:

DEN SVENSKA TORPEDEN

!!!

Vinnande kraftprov. Josefin Neldén gör en imponerande insats som långdistanssimmaren Sally Bauer i filmen ”Den svenska torpeden”. Foto: TRIART FILM

Svenska långdistanssimmaren Sally Bauer (1908–2001) var i mångt och mycket ett föredöme. En idrottare som utmanade inte bara sig själv utan också sin samtid. Givet, förstås, att skapa drama om hennes längtan och kamp att inte bara simmar på rekordtid över Kattegatt utan också inför stundande andra världskriget göra detsamma över Engelska kanalen.

Regissör Frida Kempff har saxat, klistrat och lappat en story som inte helt är trogen sannningen. Men i sitt drama står den sig väl. Sally Bauer är ensamstående mor inför utmaningen att klara av de två långloppen. Med en oförstående mor (Gunnel Fred) och en barnlös, men barnlängtande syster (Lisa Carlehed) strider hon för sin vilja, sin kärlek till sin son och kampen för att få livet att gå ihop. Till detta har hennes käraste och barnet Lars (Arthur Sörbring) far (Mikkel Boe Følsgaard) en familj i Köpenhamn, som han inte är beredd att lämna. Intriger ligger tätt i det kalla vattnet. För det är där Josefin Neldéns roll befinner sig i stor omfattning i ”Den svenska torpeden”.

En snabb googling på Sally Bauer ger en annorlunda bild av sanningen eller faktan, men låt så vara.

Jag kan inte tänka mig någon annan än Josefin Neldén i rollen som Sally Bauer. Hennes hängivenhet för att göra Sally Bauer rättvisa är skoningslös. Men också hur hon som få andra med blott sin mimik kan pendla mellan desperation, sorg, ilska, glädje och kärlek. Hon gör Sally Bauer i vått och torrt på ett skoningslöst effektivt sätt.

Filmen har sin givna dramaturgi, skildrar en tid strax innan andra världskrigets utbrott. Om hur kvinnor ska tuktas in till äktenskapets normer. Något som passar Sally Bauer illa. Hon vill simma, hon vill simma långt; ingenting ska hindra henne. Inte ens det minderåriga barn hon har (i själva verket föddes hennes son 1945 och denne, Carl Axel Bauer, gör förövrigt en cameoroll i filmen).

Det är klart att hon lyckas, för kvinnor kan. Men inte utan att offra ofantligt mycket. Filmen fångar tidsandan och stämningarna. Spänningen stegras med kampen mot klockan, trots att vi vet att Sally Bauer klarade att simma över Engelska kanalen blott dagar innan andra världskriget bröt ut.

Josefin Neldén är lysande. De andra omkring henne tjänar mest som staffagefigurer för att lyfta denna hennes roll.

Pluspoäng också till Arthur Sörbring som Sallys son Lars. Så skickligt spel av den unge mannen. En eloge även till makeupartisten Kaire Hendrikson, som har lyckats väl med att göra Josefin Neldéns ansikte plågsamt vattensvullet efter Sally Bauers timmar i saltvattnet. Och fotot, förstås. Så närvarande, vackert och vågat.

Med filmen ”Nyad”, om långdistanssimmaren Diane Nyad, med Annette Benning och Jodie Foster i huvudrollen (2023), i färskt minne kan man inte annat än undra över – och beundra – de här envisa kvinnorna som väljer att motbevisa allt och alla. Trotsa sig själv och ens möjligheter för en (våt) dröm. ”Den svenska torpeden” följer ”Nyad” i kölvattnet.

”Den svenska torpeden”, premiär 15 november 2024.

Regi: Frida Kempff.

Manus: Frida Kempff och Marietta von Hauswolff von Baumgarten.

Foto: Hannes Krantz.

Makeupartist: Kaire Hendrikson.

Kostym: Mari-Liis Kriisa.

Musik: Martin Dirkov.

I rollerna: Josefin Neldén (Sally Bauer), Gunnel Fred (Sally mamma), Lisa Carlehed (Sallys syster Carla), Artur Sörbring (Lars, Sallys son), Mikkel Boe Følsgaard (Henry, Sallys käraste, Lars far) med flera.

Charmigt larmigt från förr nu

Konsert

STRY OCH STICKY spelar Kriminella Gitarrer och BLOSS (förband)

!!!

Återkomsten. I juni 1978 spelade Stry Terrarie tillsammans med trummisen Sticky Bomb med Kriminella Gitarrer på Errols i Göteborg. Nu har duon återvänt med det tidigare bandets material och gästade Valand för en charmigt larmig konsert. Foto: KAI MARTIN

Valand, Göteborg.

Publik: 200.

Bäst: Spel- och på scenglädjen.

Sämst: Borttappet i ”Vårdad klädsel”.

Fråga: Vad händer med Kriminella Gitarrers material nu…?

Erkänner. Jag är inte mycket för nostalgi. Jag behöver inte se band som en gång betydde något för att bekräfta att allt var bättre förr. Men med Kriminella Gitarrer är det en smula annorlunda. Dels för att bandet är generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick! och för att gruppens singel ”Vårdad klädsel”/”Förbjudna ljud” tillhörde de inledande skalven som för den tsunami av singlar som kom ur den svenska punktrörelsen.

Jag såg bandet på Errols – minns inte om det var båda kvällarna 16 och 17 juni, men definitivt en av dem – 1978 då Klippanbandet gjorde gemensam sak med malmöiterna i Problem. Det var en fantastisk kväll med de yngre punkarnas uppror och larm mot de äldre Problems fräna pubrock/powerpop med attityd.

Men sångaren Stry Terrarie i Kriminella Gitarrer var (och är) en rastlöst individ. Sättningen i Göteborg – Stry, sång, Mats P, gitarr, Affe, bas, och Sticky Bomb, trummor – gjorde bara ett fåtal konserter ihop. I augusti hade frontmannen – och låtskrivaren – Stry Terrarie dragit till Malmö. I mars såg jag honom i sin nya konstellation Besökarna (med Henrik Cederberg på bas, senare i Kai Martin & Stick!) på Sprängkullen. Ett band han, efter några inspelningar och konserter bröt upp för att bilda Garbochock (eller Garboshock, som de första skrev sitt namn). En grupp som satte djupa spår i den svenska nya vågenhistorien, trots att även de fanns under en – alldeles för – kort tid.

Stry gick vidare. Blev medlem i Ebba Grön, startade Rymdimperiet och senare Imperiet innan han blev sin egen herres mästare.

Hans musikaliska utveckling och, kanske mest, hans sätt att skriva texter har smittat. Jag vill påstå att utan honom hade inte Thåström skrivit så som han gör (ja, med påverkan från fler, förstås).

Senast jag såg och hörde Stry var på Svensk punk 25 år på Vågen i Göteborg. Ja, den galan 2001 där Gomer Explensch och jag gästade husbandet (delar av Attentat) för några Kai Martin & Stick!-låtar. Det gick att konstatera att han dessvärre inte var i någon vidare form. Ur min intressesfär försvann han ur sikte, även om jag emellanåt återvänt till de han tidigt gjort i band och solo.

Men ge tappt…? Nej. Stry Terrarie har envist jobbat vidare ( och ibland bytt namn, som Stry Kanarie) med sin musik. Egenproduktioner och -videor har staplats på varandra i en jämn ström. Alltid utforskande och återvändande till det han har gjort, men också skapandet nytt på basen av det han tidigare byggt.

Jag håller honom högt och han var en spännande figur vibrerande av kreativitet där i slutet av 70- och i början och mitten av 80-talet. Vi såg Clash tillsammans på Olympen i maj i Lund 1980, några dagar senare fanns han i det hus som attackerades av raggare i centrala Lund och där jag blev misshandlad.

Så, ja, det finns beröringspunkter. Och en orsak att se vad han – tillsammans med kreative, numer DJ:n, Sticky Bomb, som man kunnat se och höra i både Torsson och Wilmer X – skulle göra av Kriminella Gitarrers juvenila punk.

Det blir en spelning som blandar och ger, men framför allt bjuds på en charmig och larmig konsert. Tillsammans med Sticky Bomb, gitarristen och sångaren Jake Lundtofte och basisten och sångaren Thomas Holst (jo, från Wilmer X och även Torsson) inleds aftonen med Ebba Gröns ”Stockholms pärlor”. Logiskt, eftersom det är en av Strys låtar. Men det är ju bara en introduktion till kvällen.

Med Stry på scen blev det uppsluppet allvar. Han är lika rastlöst poserande som förr. 67 år gammal rister det i den smala kroppen, som han låter vibrera till låtarna. Det låter oförskämt bra, oförskämt piggt och snabbt skakar han och bandet av eventuell nostalgi.

Spelningen blir chosefri och jag vill nog påstå att jag aldrig sett en mer tillfreds och glad Stry på scen. Jag vet att Sticky Bomb har längtat efter att få spela Kriminella Gitarrers musik igen. Det tror jag Stry också har gjort. Tillsammans gör de sin ungdoms musik relevant. Bara för att de kan och vill.

onsertFörbandet, Mamögruppen Bloss bjöd upp för en rolig halvtimme som förband. Trions punk doftar – inte bara för att de är tre – av Nirvana, men också av Offspring. Det är energistinnt, välspelat och fyndigt med tre individuellt skickliga och coola musiker (Carl Emil Bager, gitarr och sång, Glenn Rosenqvist, bas, och Rasmus Langéen, trummor). I mitten av december kommer gruppens debutalbum. Till dess kan man lyssna på hittills utgivet material här.

Låtlista, Stry och Sticky spelar Kriminella Gitarrer, Valand 8 november:

  1. Stockholms pärlor (Ebba Grönlåt, skriven av Stry – utan honom på scen)
  2. Förbjudna ljud
  3. Silvias unge
  4. Vietnam
  5. Inte intressant
  6. Restriktioner
  7. Stig Bomb (Sticky Bomb på sång – ingen Stry på scen)
  8. Anarki
  9. Hitlers barn
  10. Äcklig
  11. Anna Greta Leijons ögon
  12. Vårdad klädsel
  13. Knugen skuk
  14. 36 patroner (Sticky Bomb på sång – ingen Stry på scen)
  15. I wanna be your dog (Stooges-cover, extranummer)

Stor underhållning på Balettakademien

Musikal:

DET PÅSTRUKNA FÖRKLÄDET

!!!!

Roande musikal. I den hyfsat nya musikalen ”Det påstrukna förklädet” briljerar Balettakademiens elever. Foto: PRESSBILD

Balettakademien, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Amelie Lindström är suverän som Janet van der Graaf.

Sämst: Förutsättningarna med sjukdom hos en av huvudrollsinnehavarna var inte de bästa.

Fråga: Hur mycket genier finns det egentligen under utbildning i den svenska musikalvärlden…?

674 föreställningar, 13 Tony-nomineringar, 5 Tony-statyetter och 7 Drama Desk Awards. Det är inte illa för en Broadwayföreställning av en musikal som gjordes några år in på det nya millenniet. Sällan spelad i Sverige – en kritikerrosad föreställning på Göta Lejon i Stockholm 2015 – gör nyfikenheten större nu när Balettakademiens avgångsklass visar framfötterna i ”Det påstrukna förklädet”.

Att Balettakademien drillar sina elever, det vet jag. Men med vetskapen att det trots att fortfarande är elever och under utbildning brukar jag hålla förväntningar lågt. Men det dröjer inte länge i denna föreställning innan jag kastar all prestige åt sidan och låter mig roas.

Jo, det är inte de bästa förutsättningarna. Benjamin Spångberg i rollen som oljemagnaten Robert Martin har insjuknat och kan inte medverka. Men nöden är uppfinningarnas moder; istället för att ställa in väljer man att låta Alina Granehag kliva in och dubblera sitt agerande – hon får slita som ensemble och som den väsentliga rollen som Robert Martin. Sången sköter Simon Hübsch från sidan då han inte agerar filmproducenten Feldzieg.

Det blir förstås inte optimalt för Alina Granehag, som fått knappt med tid för koreografi och repliker. Men vi i publiken vet förutsättningarna och hon sköter sig förtjänstfullt med en spirande entusiasm.

Det är en hopplöst förtjusande rörig story. Den enslige mannen i fåtöljen är deppig, tröstar sig med att spela – den påhittade – musikalen ”Det påstrukna förklädet” från 1928 på sin grammofon. Med honom som ciceron – i premiären spelad av Ludvig Ödéhn – ledsagas vi in i handlingen. Den handling som plötsligt blir levande i hans lägenhet.

Tramsigt? Självklart. Men också en storartad hyllning till musikalen som genre. Musiken rymmer mycket och kvartetten, ledd av Henrik Magnusson, glider snyggt ut ur och in i stilarna för vad scenerna nu kräver.

Med 1928 som måttstock kan man inkludera lite tidstypisk humor, förbudsromantik (det utspelar sig i USA) och gangsterhot där Linnea Holm och Felicia Udd agerar de till kockar utklädda gangstrarna med slapstick som vapen.

Det är otroligt skickligt och roande. ”Det påstrukna förkläder” har i denna uppsättning inte en död minut. Náthalie Andersson roll som det påstrukna förklädet, som ska hålla koll på den blivande bruden Janet van der Graaf, är en komedienn i vardande. Amelie Lindström som Janet van der Graaf är fullständigt lysande med en briljant röst och ett både subtilt och – som rollen, ja, och föreställningen kräver – överdrivet spel, som den upphöjda skådespelardivan som på grund av giftermålet ger upp karriären.

Ja, det är klichéer föreställningen igenom. Men med poäng. ”Det påstrukna förklädet” gjorde mig rejält uppspelt. Precis som Balettakademiens elever prestation. Vilket vinnande gäng!

”Det påstrukna förklädet”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 4 oktober 2024. Spelas lördag 5 (klockan 14 och 19) och 6 oktober (14.00).

Musik och texter: Lisa Lambert och Greg Morrison, baserad på Bob Martins och Don McKellars bok.

Svensk översättning: Edward af Sillén.

Svenska sångtexter: Calle Norlén.

Regi: Emelie Sigelius.

Koreografi: Rebecca Evanne.

Ljuddesigner: Karl Wassholm.

Scenografi och ljusdesigner: Elias Wallin.

Orkester: Henrik Magnusson, kapellmästare och piano, William Soovik, slagverk, Anders Ljungberg, kontrabas, och Malin Wättring, saxofoner.

På scen, lag Knäck: Ludvig Ödéhn (mannen i fåtöljen), Náthalie Andersson (det påstrukna förklädet), Amelie Lindström (Janet van der Graaf), Benjamin Spångberg (Robert Martin), Marius Nytröen (Adolpho), Agnes Ogeborg (mrs Tottendale), Felix Jansson (Underling), Sofia Buh (Kitty), Simon Hübsch (Feldzieg), Linnea Holm och Felicia Udd (gangstrar), Josef Calistas Svensson (George), Ana Carolina Olea (Aviatrisen) och Vanna Mantefors (fastighetsskötaren).

På scen, lag Visp: Felix Jansson (mannen i fåtöljen), Alina Granehag (det påstrukna förklädet), Eyla Max (Janet van der Graaf), Benjamin Spångberg (Robert Martin), Marius Nytröen (Adolpho), Anna Askhagen (mrs Tottendale), Ludvig Ödéhn (Underling), Vanna Mantefors (Kitty), Simon Hübsch (Feldzieg), Linnea Holm och Felicia Udd (gangstrar), Josef Calistas Svensson (George) och Ana Carolina Olea (Aviatrisen).

De studerande i musikalutbildningens avgångsklass är alla är med i alla föreställningar och spelar antingen roll, ensemble, eller både och.

Väckelsemöte med mörkrets furste

Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!

Starkt underhållande. Nick Cave naglar fast publiken från första stund. Foto: KAI MARTIN

Spektrum, Oslo.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Red right hand”, mörket, humorn, amen.

Sämst: Det tog en stund innan han fick publiken i sin hand.

Fråga: hur länge kommer han orka att hålla på med sina väckelsemöten…?

Man kan ju fira 40 år på skilda sätt. Min relation med Nick Cave, till exempel. Hur hans debutalbum med the Bad Seeds välte allt över ända där i min ungkarlslägenhet på Nordhemsgatan 1984. Men hur jag inledningsvis inte förstod någonting och först efter att ha klivit ned i mörkret med hjälp av några några Hof kunde/vågade hålla honom in i hans musik och texter. Och hur han senare, med sin medverkan i Wim Wenders ”Himmel över Berlin” tog mig vidare i känslornas bångstyriga rike där han förenade mörkaste mörker med något slags kaotisk skönhet.

Det han förmedlade i maj på Cue i Göteborg då han med band spelade tjurigt trilsk, förbannad på keyboardisten som var för full och riskerade att välta över ända det som alltid vältes över ända.

Så har vi rest vidare, Nick Cave och jag, genom musik, genom böcker, genom konserter.

Det krävs en del för att upprätthålla relationen. Han är på samma gång social och trevlig, men bjuder också in till en svårkontrollerad vildhet och ett bibliskt våld som är frånstötande förföriskt.

Så börjar han sina väckelsemöten, som ett slags katarsis efter förlusten av sin tvillingson Artus, som föll från klipporna i Ovingdean nära Brighton, blott 15 år gammal 2015. Ett turnerande väckelsemöte som nådde Dalhalla sommaren 2018 och som fullkomligt slog undan fötterna på mig (läs recensionen här!).

När han med sitt sällskap kom till Way out West sommaren 2022 hade hans son Jethro avlidit 2021 – ytterligare ett skäl till själslig rening, även om denna sonen inte levde med sin far under uppväxten. 2021 hade ju också hans tidigare musa och före detta käraste Anita Lane gått bort. Men kunde det bli lika omvälvande starkt som sommaren 2018…? Jag tvekade. Men spelningen i Slottsskogen bjöd på något annat. Ett ljus, en glädje, gospel kopplad till mörkret i musik och texter. En Nick Cave som omedelbart gick i klinch med sin publik och som var rolig. Det var fantastiskt. (Läs recension här!)

Men nu? 2024. Med nya albumet ”Wild God”, som är i ett tonläge som inte andas vildhet utan kanske snarare något slags fromhet… Kan det vara något?

Någonstans kände jag att det skulle kunna vara kapitel tre i Nick Caves renande stålbad. Det vore dumt att missa. Det blev Oslo.

Han är ju en man med stor artistisk integritet. Han kan utan tvekan luta sig tillbaka mot en låtkatalog inkluderande musik tillsammans med the Bad Seeds från 80-talet och soloalbum, musik med the Grinderman och det han skapat med Warren Ellis.

Men han har ju inte gjort ett nytt album för att gömma undan det. Stolt bjuder han på tio låtar från det. Låter det ta en självklar plats i repertoaren. Det är självsäkert och självklart.

På scen är det delvis en ny sättning där basisten Martin P Casey och trummisen Thomas Wydler inte kan turnera på grund av hälsoskäl. Radioheads Colin Greenwood respektive Swanstrummisen Jerry Mullins har ersatt, förtjänstfullt.

Det är musik som gör allt annat än pockar på uppmärksamhet. Det är ett här och nu, lyssna! Uppfodrande, kravfullt och på samma gång generöst. Precis som på Way out West går Nick Cave – iklädd grå kostym, skjorta och prydligt knuten slips (som försvinner först till extranumren) – i närkontakt med sin publik. Från inledande ”Frogs” där han snyggt smiter in en hyllning till nyss avlidne Kris Kristofferson i texten, men Oslopubliken är inledningsvis lite tveksamma. Det dröjer till dramatiska ”Jubilee Street” som den första extasen börjar komma. Han sitter vid sin flygel, reser sig upp som en osalig ande. Vandrar längs med scenen ytterkant för att slänga mikrofen i luften innan han senare vänder tillbaka till flygeln, där nästa mikrofon bjuds på en åktur. Sedan förlorar han inte greppet. Det hårdnar och lossar han det något är det bara för att retas. För han är diabolisk och jovialisk i en och samma figur. Han smeker och slår med samma fasta hand.

Närkontakt. Nick Cave bjuder in publiken till sitt mörker och sitt väckelsemöte, som en predikant.
Foto: KAI MARTIN

Det är ett rikt set han bjuder på tillsammans med the Bad Seeds på cirka två och en halv timme. Publiken vill inte släppa honom eller om det är tvärt om. Men känslan av väckelsemöte till trots når Oslokonserten inte de jublande höjderna jag mötts av de tidigare konserterna. Kanske är jag bortskämd. Kanske är jag en mätt frälst efter 40 år av Nick Caves mörker. Kanske orkade han inte piska upp den extas han så förtjänstfullt ändå gör kväll efter kväll. Starkt, tvivels utan. Men kapitel tre blev den här gången mer av version tre av en film som skulle stannat vid tvåan. Som ”Gudfadern”. Inte dåligt. Men så mycket bättre tidigare.

Ändå, och det ska sägas, är ju Nick Cave and the Bad Seeds en konsertupplevelse utöver det vanliga. Han vågar stå på kanten, fortfarande, 67 år gammal. Närvarande. Angelägen. Som om varje konsert är hans sista. Det är i sanning imponerande.

Nick Cave and the Bad Seeds, Oslo Spektrum, 2 oktober 2024. Låtlista:

  1. Frogs
  2. Wild god
  3. Song of the lake
  4. Oh children
  5. Jubilee Street
  6. From her to eternity
  7. Long dark night
  8. Cinnamon horses
  9. Tupelo
  10. Conversion
  11. Bright horses
  12. Joy
  13. I need you
  14. Carnage
  15. Final rescue attempt
  16. Red right hand
  17. The mercy seat
  18. White elephant
  19. Palaces of Montezuma (extranummer)
  20. Oh wow o wow (how wonderful she is) (extranummer)
  21. Papa want leave you, Henry (extranummer)
  22. Weeping song (extranummer)
  23. Into my arms (extra extranummer)
  24. As the water covers the sea (extra extranummer)

Nick Cave and the Bad Seed:

Nick Cave, sång och piano, Warren Ellis, fiol, klaviatur, gitarr och sång, Larry Mullins, trummor och slagverk, George Vjestica, gitarrer, Jim Sclavunos, slagverk, xylofon, trummor och sång, Colin Greenwood, bas, Carly Paradise, klaviatur, och kören Double R Collective.

Färgsprakande och moralisk ”Charlie och chokladfabriken”

Musikal:

CHARLIE OCH CHOKLADFABRIKEN

!!!!

Briljant. Rollen som Willy Wonka är som formgjuten för Ola Salo, som gör karaktären till sin fullt ut. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Bäst: Ola Salos all in Willy Wonka.

Sämst: Att Hanna Lindblad försvunnit in i ensemblen.

Fråga: Finns det någon annan än Ola Salo som skulle kunna göra Willy Wonka med en sådan självklarhet…?

För bara ett år sedan såg jag Ola Salo i en fullödig soloshow på Kajskjul 8 – bara några hundra meter från Göteborgsoperan. I ett intimt format tog han scenen i besittning som om vore det på någon av de större i landet. Något år innan hade han med sitt the Ark gjort comeback med en omfattande Sverigeturné, som då den nådde Göteborg stod som högst och mest vackert lysande.

Han har stått som gäst hos Håkan Hellström på Ullevi (2017) och fått agera den arenaartist han egentligen är och famnat varje sekund av publikens gunst. Men han kan också skänka kraft åt roller i musikaler, som ”Hedwig and the angry inch” (2017) och har erfarenhet från rollen som både Judas och Jesus i ”Jesus Christ Superstar” (2008, 2009, 2012–2014 samt 2022) och var understudy för Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla” när musikalen hade urpremiär på Malmöoperan 1995.

Så, jo, han kan underordna sig en roll. Eller, som i Göteborgsoperans uppsättning av ”Charlie och chokladfabriken”, ta den i besittning. Om kostymdesignern Rachael Canning klippt och skurit kostymerna till föreställningen till perfektion, från fattigkvarterens murrighet till chokladfabrikens färgsprakande godisregn, har man i Ola Salo måttanpassat Willy Wonka. Han är sin karaktär från start till mål. I spänstig röst. I mimik och motorik. I självupptagenhet och elakhet. I allt. Förvisso är Ola Salo ingen dansman, men att stegen är kantiga blir på något vis synonymt med rollen.

Men Roald Dahls moralistiska roman är som musikal så mycket mer än Willy Wonka.

Av den svenska översättning ”Kalle och chokladfabriken” har det blivit ”Charlie…”, för att bjuda på möjligheten att lätta på barnrollerna. Charlie är mer könsneutralt och kan alltså vara både flicka och pojke. Den allestädes närvarande och krävande rollen är fördelad över spelperioden mellan Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas. För kvällen när jag närvarar är det 11-årige Isak Nilsson som axlar ansvaret och imponerar. Vilken lyskraft och vilken skört stark Charlie han gör.

Delar. Isak Nilsson är ett av fyra barn som delar på rollen som Charlie – och gör det med imponerande glans. Foto: LENNART SJÖBERG

Lars Hjertner gör Charlies farfar Joe, han som är så fylld av skrönor, med bräcklig kraft. Även det en bärande roll klippt och skuren för honom. Så löper det genom rollistan. Från Karin Mårtenson Ghods ömsinta Charlies mamma till Åsa Fångs skåpsupande westernfrun Teavee, mamma till odågan Mike. Ja, för att inte glömma Anders Wängdahls underbart kitchiga, dame Edna-liknande tv-reporter Cherry.

Ja, hela raddan av bortskämda, självupptagna ungar – som alla på något märkligt vis tillskansat sig den åtråvärda guldbiljetten, entrén till Willy Wonkas hemliga chokladfabrik – har hittat sina karaktärer hos Robert Sillberg (Augustus Gloop), Julia Carlström (Veruca Salt), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde) och Oskar H Olsson (Mike Teavee). Oavsett om de är frossande morsgris, självcentrerad brat, narcissistisk influenser eller egoistisk hacker.

Som om dessa fyra karaktärer samlar ihop till de sju dödssynderna och ska straffas av den egocentriska Willy Wonka.

Jo, ”Charlie och chokladfabriken” är en moralisk uppsättning i ett sprakande godisregn, omgiven av spunnet socker för att ge sälta åt föreställningen, som inte har en död sekund.

Trots sitt armod lever familjen Bucket i kärlek och omvårdnad där Charlies drömmar är stora, men ändå modesta. Han/hon ser andra, bryr sig om andra. Det blir öppningen till framtiden och finalen i föreställningen, som bjuder på en intensiv men varm ton.

Men… vad hände med Hanna Lindblad? Hon som för knappt 20 år sedan var Sveriges absolut ledande, mest karismatiska musikalartist med topproller i ”Singin’ in the rain” och ”I hetaste laget” på Oscarsteatern. Nu är hon en i ensemblen som dansande och sjungande agerar en av flera oompalooompier. Ett öde värt en musikal.

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan. Premiär 21 september. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober. Spelas till och med 12 april 2025.

Manus: David Grieg baserad på Roald Dahls roman ”Kalle och chokladfabriken”.

Musik: Marc Shaiman.

Sångtexter: Scott Wittman och Marc Shaiman.

Sånger från filmversionen: Leslie Bricusse och Anthony Newley.

Svensk översättning: Erik Fägerborn.

Orkestrering: Douch Besterman.

Arrangemang: Marc Shaiman.

Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelære.

Regi: Mattias Carlsson.

Koreografi: Simen Gloppen.

Scenografi: Lucy Osborne.

Kostym- och dockdesign: Rachael Canning.

Ljusdesign: James Farncombe.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

Videodesign: Formförbundet.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England.

Dirigenter: Jonas Nydesjö/Martyna Szymczak.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Medverkande: Ola Salo (Willy Wonka), Tobias Ahlsell (Jerry), Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas (Charlie Bucket), Karin Mårtenson Ghods (fru Bucket, Charlies mamma), Lars Hjertner (Joe, Charlies farfar), Zorka Hunjak (Josephine, Charlies farmor), Timo Nieminen (Charlies morfar), Ingahlill Wagelin (Charlies mormor), Robert Sillberg (Augustus Gloop), Carolina Söderman (fru Gloop, Augustus mamma), Julia Carlström (Veruca Salt), David Lundqvist (herr Salt, Verucas pappa), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde), Sami Yousri (herr Beauregarde, Violets pappa), Oskar H Olsson (Mike Teavee), Åsa Fång (fru Teavee, Mikes mamma), Anders Wängdahl (Cherry) och Lina Svahn Larsson (fru Pratchett).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, Jesper Blomberg, Hanna brehmer, Hampus Engstrand, Julia Forssell, Hilma Gudjonsdottir, Tord Hansson, Henrik Hjärne Jöneby, Tova Hollender, Pia Lauritzen Albrecht, Hanna Lindblad, Oscar Linder, Elin Ljungberg, Jacob Wallenberg och Elias Wallin.