Håller stilen. Grace Jones, 77, är konstant fascinerande som artist. Foto: KAI MARTIN
Kvarten, Kongsberg.
Publik: Drygt 1000.
Bäst: Hon vet att underhålla.
Sämst: Sen scenankomst på över tjugo minuter är inte ok.
Fråga: Hur länge kommer hon hålla stilen…?
Det pratas i Kongsberg om ett publikt fiasko gällande Grace Jones. Den 77-åriga jamaicanskan skulle sy ihop säcken med sitt finalframträdande på stadens Jazzfestival som hållits sedan 2 juli fullspäckade med musik och marknader. Nej, innan konserten har hon sålt knappt tusen biljetter till det nya området Kvarten nere vid den vilda älven Numedalslågen med plats för 5000.
När hon sedan inte kliver på 21.30 utan håller publik och arrangörer på halster mer än tjugo minuter. ja, då kan man ana oråd. Men så faller den vita ridån och hon sitter manierat på sin tron. Den gyllene masken, som hon haft ett tag (åtminstone 2016 på Way Out West, då jag senast såg henne – läs här) är på plats i inledande ”Nightclubbing” innan ”Privat life”. Be om ursäkt för sen ankomst…? Nej, inte en utstuderad diva som Grace Jones. Det här är vad ni får. Njut.
Ja, det gör sannerligen publiken som snabbt glömmer allt eventuellt missnöje.
Grace Jones poserar, hon grimaserar, briljerar på bara det vis hon kan. I ”My jamaican guy” får hon en hiskeligt ful dreadlooksperuk, återvänder till tronen, sjunger halvt om halvt liggan på den och börjar smeka sig själv. Knäpper upp byxorna provocerande och får dem sedan aldrig riktigt knäppta under resterande konserten (innan byxorna helt ryker mot slutet). Nej, ingen ska tala om för Grace Jones vad hon ska göra. Hennes infall är nyckfulla, överraskar den luttrande orkestern med de coola körsångerskorna. Det blir skratt på scen och i publiken. Bländande leenden från legendaren själv, som håller rösten stången men där minnet gällande texterna emellanåt sviker så en gigantiskt textpärm hamnar på ett notställ.
Amacing Grace. Visst, känslan är att hon skulle vilja vara någon annanstans än i Kongsberg, men hon bjuder på underhållning, Grace Jones.
Foto: KAI MARTIN
Så mycket jazz blir det förstås inte och är väl heller inte meningen. Men hon gör som vanligt låtar av Iggy Pop (”Nightclubbing”), Pretenders (”Private life”), Police (”Demolition man”) och Roxy Music (”Love is the drug”) elegant till sina. På långsamma ”Amazing grace” briljerar hon som sångerska och improvisatör. ”The key to funky” presenterar hon som ett nytt spår, men den ratades till albumet ”Hurricane” (2008) och passerar bara trots försök till allsång. Bättre upp med ”William’s blood”, men även den är från samma era.
Jo, det är ju Grace Jones hitmusik som vi vill ha och får. Förutom ”La vie on rose”.
Grace Jones 2025 är fortfarande stor underhållning. Hon glömmer var hon är, men räddar det under gång med kärleksbetygelser till publiken. I kulissen får hon till slut ett”Kongsberg”. Klädbyten och skiftande av huvudbonader sker till varje nummer. Ett glas rödvin sveps och en stund senare ett till. Hon är som katastrofen på festen som är lite för mycket, men som ändå ingen vill vara utan. Javisst, det blir lite slirigt emellanåt, men va’ fan… det är ju kalas. Hon går ut för att hälsa på publiken, utmanar en av vakterna att bära henne, som blir för nervös så någon handfast ur hennes crew får lösa det. Så avslutande rockringsdansen under åtta minuter till ”Slave to the rhythm”. Bländande.
Visst, känslan är att hon nog inte skulle vilja vara på Kongsbergs jazzfestival, att det är för kallt för hennes heta blod och elegans. Men hon löser professionellt allt. Amacing Grace, trots allt.
Energi. Norskan Fay Wildhagen bjuder på sig själv, ett bländande gitarrspel och ett vilt uttryck som famnar allt och alla på Kongsbergs jazzfestival. Foto: KAI MARTIN
Kvarten, Kongsberg.
Publik: Knappt 1000.
Bäst: Gitarrspelet, energin och hennes sätt att ta publiken.
Sämst: Manglandet kunde tendera att bli lite för stereotypt.
Fråga: Visst skulle hon passa utmärkt på Way Out West…?
32-åriga norskan Fay Wildhagen är något jag får på köpet när jag för första gången gästar Kongsbergs jazzfestival. Nej, hon är långt ifrån jazz, om än med en sättning på saxofon, bas, klaviatur, trummor och gitarr. Och jag är definitivt inte uppdaterad på henne och hennes skapande. Istället får jag snällt ta allt på plats och ibland kan det bara bli bäst så.
Konferencieren presenterar hennes som en artist som utvecklat vispopen. Kanske passar det in på henne, som albumdebuterade med ”Snow” för tio år sedan. Hon har tagit Norge med storm efter det och varit nominerad för både Spellemannpriset och P3 Gold samtidigt som hon turnerat flitigt inte bara i Norge utan också i Europa.
Förra året kom hennes ”Let’s keep it in the family”, hennes tredje studioalbum. En laddad skiva där hon inte bara står som kompositör utan också som arrangör och producent. Men hon har också komponerat filmmusik.
Ja, det är en artist som har på fickan och som inte viker en tum gällande vad som ska ske på scen. Med sitt band – med Andreas Haga, bas, gitarristen Tommy Kristiansen, keyboardisten Håkan Brunborg, trummisen Erland Dahlen, och Petter Kraft, saxofon – blir musiken snart sprängkraft.
Visst, det börjar försiktigt med ”Hymn”, som också inleder ”Let’s keep in in the family”. Det är skirt med en ton av Joan Armatrading i förening med Ane Brun. Redan där visar hon sin fingerfärdighet när hon spelar akustisk gitarr. Men all eventuell vispop kastas snabbt åt sidan för ett mer laddat uttryck, som om hon också vill förena Band Of Horses kraft, mangel och dramatik i musiken. Hon skiftar sina gitarrer, den akustiska, sina Fender Stratocasters och Les Paul, briljerar utan att för en sekund ägna sig åt manér. Hon är högoktanig, men spelar aldrig över. Sakta lindar hon in publiken i den storm hon bjuder på från scen. Bjuder på smittande leende och spelglädje. Hon kliver ut i ösregnet för ett solo, som det mest självklara. Hetsar det tajta bandet, bjuder Tommy Kristiansen till ett utmärkt gitarrsolo (men det är hon som är den bästa av gitarristerna på scen) och Petter Kraft till saxofonteknik och -riff.
Hon förklarar att den vita Strattan är köpt av en fyr i publiken och är rörd av detta faktum, säger att han och hon måste ta en fika någon gång. Ja, hon har en ljuvlig scennärvaro och på slutet nöjer hon sig inte med scenen utan går ut och spelar mitt i publiken. Vackert och livsbejakande. Ett lyckligt vilddjur på scen.
Det tar sig. Frilufsteatern Vallarnas sommarsatsning ”Kalabaliken i fabriken” är trögstartad, men tar sig och blir riktigt rolig. Här en scen medLinnéa Lexfors, Annika Andersson och Jennie Rosengren. Foto: TOMMY HOLL
Vallarna, Falkenberg.
Publik: Utsålt(drygt 1600).
Bäst: Mikael Riesebeck, Jeanette Capocci och Annika Andersson gör mig aldrig besviken.
Sämst: Första aktens famlande.
Fråga: Kommer Claes Malmberg tillbaka som korvfabrikör nästa säsong…?
Det finns kanske de som sätter en tidig korv med bröd i halsen när de kommer traditionsenligt till Vallarnas sommarunderhållning. ”Vafalls! Är detta samma föreställning som förra året?” Ja, det är lätt att tro, då scenografin från förra årets ”Korvfabrikören” (läs recension här) är på plats även i år.
Och ja, det är åter igen Niklas Holtne och Håkan Klamas som skrivit manus på denna idé av Pär Nymark. Men… förra årets korvfabrikör Julius Augustsson (Claes Malmberg) och hans hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) är bortskrivna ur manus denna här gången (i Claes Malmbergs fall på uppdrag i Eva Rydbergs ”Spanska flugan” som senapsfabrikör i Helsingborg). Försvunnen är också Alexander Korenados roll som korvspionen Rutger. In kliver istället Peter Gröning som den slemme direktör Fjording. Plus Annika Andersson, som lämnat regissörsstolen.
Det står snart klart att allt inte står helt rätt i fabriken. Direktör Fjording är om sig och kring sig vad det gäller ekonomin, duperar kamrer Putte Lundström (Jojje Jönsson), som lätt förvirrad är lätt att lura. Men han snärjer också hushållerskan Bert Karlsson (Jeanette Capocci) och hennes fästman förman Bergman (Mikael Riesebeck) i sitt garn. För med en signatur från de båda på ett kontrakt kan han tillskansa sig hela fabrikens förmögenhet för egen vinning.
Rörigt? Ja, och det ska det vara i denna buskis. För att skapa än mer kaos försöker förman Bergman gång efter annan fria till sin kära. Men nervositeten omöjliggör varje tillfälle, som istället öppnar för Mikael Riesebecks underbara komik.
Bästa scenparet. Det är aldrig en trist stund med äkta paret Mikael Riesebeck och Jeanette Capocci på scen. Foto: TOMMY HOLL
In skrider också Julius Augustssons döttrar Ditte (Jennie Rosengren), som gift sig med Major Håård (Pär Nymark) och Nora (Linnéa Lexfors) i handlingen. De förstnämnda med en bäbis, som ska döpas (och som under gång får en allt större roll). Den sistnämnda höggravid med ett koleriskt grossesstemperament.
Kalabaliken når sin fulländning med sen ankomst av Rakel, diakonissan, spelad av Annika Andersson. En stramt spelad karaktär, som hon hanterar till fulländning från entré till final.
Men… det här är en föreställning som brottas med stora problem i första akten. Fläckvis rolig, men med en inledning som alltför mycket tjänar som en resumé av hushållerskan Berta tillsammans med en radioröst för att vi i publiken ska förstå vad som har skett, sker och, ungefär, kommer att ske. Ensemblen har ett styvt jobb att få fart på den initialt bräckliga intrigen.
Lyckligtvis får publiken lön för betalda biljetter i andra akten då allt tas igen med råge. Här blir det kalabalik som bjuder in till skratt åt allt.
Varje skådespelare tar sin plats, bjuder på sin stund på scenen – om de inte gör det tillsammans – med underfundig, publikfriande humor.
Mikael Riesebecks förman Bergman är en stor favorit. En av dessa hans märkliga karaktärer som görs strulig, mumlande, roande från en föreställning till en annan av honom. Hans hustru Jeanette Capocci är en annan. Hennes Berta är frodig och frejdigt slagfärdig med i år – äntligen! – större utrymme på scen. Jojje Jönsson har fått krångla sig ur sin brevbärare Dag-Otto Flink för denna sävliga kamrer Putte. Ytterst klädsamt och roligt. Annika Andersson kan som få göra någon så trist så fruktansvärt underhållande. Församlingsassistenen Rakel är inget undantag. Linnéa Lexfors briljerar som höggravida Nora. Så självupptagen, så ilsk, så blödig. Pär Nymarks major Håård är en härlig karikatyr i fyrkantig förpackning med en barnpedagogik med en härlig disciplin. Se och lär! Och som hans maka, Jennie Rosengrens Ditte, som är både bestämd, ömsint mor och lättförförd i en omöjlig förening.
Slutligen då Peter Grönings direktör Fjording, som görs utmärkt utstuderad och allt annat än sympatisk. Han som lismar och smörjer alla för snöd vinnings skull, men vars avsikter i slutet kläs av i bara mässingen – i dubbel bemärkelse.
Ja, ”Kalabaliken i fabriken” vinner på andra akten då alla poäng, alla skratt och all möda från ensemblen hamnar i en och samma korg. Förhoppningvis får historien om Augustssons korvfabrik en fortsättning. Då är det trettionde (!) sommarunderhållningen på Vallarna sedan starten 1996. En föreställning som förtjänar ett manus som håller i både första och andra akten. Då blir det definitivt en total succé. Scenografin har ni ju redan klar.
Och ett tips i år till publiken på första bänkraderna till höger: klä er för väta, oavsett väder. Det sker blöta överraskningar från scen.
”Kalabaliken i fabriken”, Vallarna, Falkenberg, premiär 29 juni 2025. Spelas till och med 10 augusti.
Av: Niklas Holtne och Håkan Klamas.
Regi: Niklas Holtne.
Originalidé: Pär Nymark.
Peruk och mask: Tiina Bengtsson.
Kostymdesigner: Marianne Lunderquist.
Skräddare: Ulrika Dahlström-Franke och Per Enarsson.
Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Ljuddesign/ljudeffekter: Peter Tellqvist.
Medverkande: Annika Andersson (Rakel), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Pär Nymark (major Håård), Linnéa lexfors (Nora Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson), Jennie Rosengren (Ditte Håård, född Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson) och Peter Gröning (direktör Fjording).
Intensiv. Vivaldis vår och sommar får drag av svärta och saltstänkt är några av Europas främsta kammarmusiker gör sin tolkning av mästarens musik. Foto: KAI MARTIN
När Bohusläns kammarmusikfestival sjunger och spelar på sista versen gör man det med en utmaning. Finalen är idag, 29 juni, i Societetshuset på Marstrand efter att under fyra dagar gästat fem orter i Bohuslän: Lysekil (25/6), Grundsund (26/6), Hälleviksstrand (27/6), Mollösund (27/6) och Skulpturparken Pilane (28/6).
Den sistnämnda var inte bara en all starkväll med artister och musiker i skön förening från tidigare dagar utan också just ett vågspel. För första gången håller arrangörerna en konsert utomhus. Här handlade det om att ha tumme med vädergudarna och deras nyckfulla spel för att göra en kväll där publik och musiker kan förenas.
Nå, regnet höll upp, så när på några droppar halvtimman innan starten. Men blåsten hämtade definitivt inte andan utan andades på friskt från början och över hela evenemanget. En gråmulen himmel sprack upp och dramatiken i musiken under kvällen fick sannerligen konkurrens från vädrets krafter.
Men det är förstås inte bara arrangörerna som tar risker med ett sådant här arrangemang utan också publiken (totalt över 1300 betalande). Den trotsade stolt alla utmaningar för att se Malena Ernman och Mikael Persbrandt underhålla tillsammans med tyskgrekiska pianisten Danae Dörken samt kammarorkestern ledda av stjärnviolinisten Alissa Margulis från Tyskland.
Extra, kanske, man frestade på publikens tålamod då affischnamnet Mikael Persbrandt med kort varsel ställt in och ersatt av Ola Rapace. Det är alltså andra gången på en månad som denne svenska skådespelarnas enfant terrible bokar av ett engagemang. Gästspelet på Stora Teatern med ”Dödsdansen” – 30 och 31 maj samt 1 juni – med Lena Endre, Thomas hanzon och just Mikael Persbrandt ställdes även detta in med kort notis.
Nå… man förlorar en del. Vinner annat. Ola Rapace röst hörs över nejden, men oklart varifrån. Hans stockholmska ljuder över klipporna och se där, där kommer han med recitation av Strindberg, som Rapace bara helt spontant talar till oss. Han är klädd helt i svart med kängor, som en combatsoldat med grånad frisyr. Det är en snygg entré, där han sakta bär med sig sin text från promenaden över klipporna ned mot ängen där publiken sitter för att med ett vigt skutt ta sig upp på scenen och där avsluta sitt framträdande.
Vid flygeln sitter då redan Danae Dörken vid flygeln, som vid Ola Rapace sorti snart tar över med Ludwig van Beethovens ”Piano sonata Nr. 14 Quasi una fantasia op. 27 Nr. 2 i ciss-moll”, eller ”Månskenssonaten” som vi dödliga kallar den. Hon har en smeksam ton med lekfulla fingrar som rör sig över tangenterna. Ett flyende, skönt spel, men så kräver också denna Beethovens klassiker det. Men det är i hans påföljande ””Allegretto”, ”Trio” och ”Presto agiato”, som Danae Dörken verkligen tar sig han Beethovens fullödiga dramatik. Hon spelar som det ryker om flygeln, använder basspelet med full kraft i växelverkan med det ljusa. Allt sker med kraft och ackuratess.
Så paus och rastlös vila för publiken där de flesta tagit till sig att det krävdes egen stol till evenemanget. Inte jag och mitt sällskap, som åtminstone hade med oss sittdynor att skilja det daggfuktiga gräset i sluttningen från byxbakarna. Några passade på att ta en snabbpromenad i Skulturparken, som alltid bjuder på spännande upplevelser. Andra passade på att köpa fika eller annat tilltugg i foodtrucken eller den Londonbuss som var ditkörd för ändamålet.
Så dags för kammarorkestern på sju man och kvinnor som ge Vivaldis ”Våren” och ”Sommaren” ur hans ”De fyra årstiderna”. Ja, ännu en klassiker, som väl de flesta hört förut. Och, ja, det började skirt spirande vackert med ”Våren”, men musikernas rastlöshet tog snart över. Här skulle det inte spelas Vivaldi på klassiskt Vivaldis vis. Istället bjöd man på raw power, ett intensivt spel med attack på instrumenten och kompositionerna. Det blev en frustande vital konsert, som fullkomligt knockade mig, där ”Sommaren” – som ju i redan i Vivaldis komposition uttrycker en plåga för den stekande värmen – var ren lidelse. Smärtsamt snyggt.
Ny halvtimmes paus inför grand finale med Malena Ernman, mezzosopranen, som inte bara har ett enastående röstomfång utan också rör sig mellan genrer. Ja, det har ju bland annat varit Melodifestival (”La voix”, vinnande bidrag 2009) och musikal (rollen som Gabriella i ”Såsom i himmelen” 2018) utanför operahusen i världen.
Med henne på scen (plus pianisten Danae Dörken) ska det bjudas på Georges Bizet – fem sånger som mycket kan liknas vid romanser: ”Chant d’amour”, ”Ouvre ton cœur”, ”Bolero”, ”Adieux de l’hötess arabe”, ”Tarantelle” och ”La coccinelle”. Hon bjuder generöst på berättelser om musiken och texterna, introducerar dem. Men leker också med både sångerna och publiken, då hon mitt i avbryter för en snabb replik. Det blir ju show. Ja, operaunderhållning, om man så vill. Framför allt i ”La coccinelle” (nyckelpigan) där hon med rösten, tramsigt roande gör en pipig nyckelpiga i denna passager. Plötsligt kan hon hämta andan, överdrivet, och förklara att det måste man inför den här svåra uppgiften, innan hon graciöst drillar vidare upp och ned i registret.
Hon tävlar med den ihållande vinden om vem som kan blåsa mest till orkan. Med partituret håller hon sin klänning i schack då vindarna vill slita upp plagget som för Marilyn Monroe i den klassiska scen från ”Flickan ovanpå” (1955).
Ja, det blir mer. Som ”Habanera (L’amour est un oiseau rebelle)” från just Bizets ”Carmen”. Lekfullt skickligt även den.
Jo, Malena Ernman kan underhålla. Även en allt med sköldslagen publik i desperat skydd för lä på en äng bland Bohusläns klippor. Det blir en trevlig stund med populärkultur i klassisk dräkt.
Bohusläns kammarmusikfestival (25–29 juni 2025), 28 juni 2025. Skulpturparken Plane, Tjörn.
Med: Malena Ernman, Ola Rapace, Danae Dörken, piano, Alissa Margulis, violin, Makjra Inkinen, violin, Per Nyström, cello, Kersten Cottym cembalo, Hrachya Avenysian, violin, Alexander Gordon, viola, och Gregory Vartian-Foss, kontrabas.
Fotnot: I kväll, på Societetshuset, Marstrand, uppträder samtliga åter, förutom Ola Rapace. Programmet är heller inte riktigt som gårdagen då Malena Ernman sjunger operaarior från barocken. Dessutom spelar kammarmusikerna även ”Hösten” och ”Vintern”.
Ljuv musik. Jo And He– med Helena Lundberg Nilsson, Jonas Ingvarsson och Anders Göransson – drog igång på i mitten av 90-talet och slutade först med Jonas Ingvarssons hastiga död i april i år. Foto: PRESSBILD
90-talets Göteborgsmusik var, som musik alltid varit i porten till väster, öppen för influenser. Visst, där fanns Broder Daniel i sin linda med sin sturm und drang-rock. Ja, Union Carbide Productions hade upphörts för att öppna dörrarna på vid gavel för Soundtrack Of Our Lives. Så fanns det ju horder av grupper och artister med förhoppningar och högst ställda mål.
Som Jo And He, men de hette de ju inte då.
Eller som batteristen Anders Göransson skriver: ”Bandet hette först Wiivo men bytte namn till varje ny spelning ungefär. Några av bandnamnen var Moses, General Mothers, Still: the Greenhouse, the Great one hundred och Members of the Expedition.”
Ett rastlöst gäng, alltså. Åtminstone beträffande val av namn. Just Jo And He bestämdes först i höstas. Men det blev ett gäng spelningar under gång. Framför allt på småklubbar i Göteborg med fjädern i hatten då bandet spelade på Embryo, festivalen som 2000 vid Bragebacken i Slottsskogen var ett slags förlaga till Way Out West.
Faiblessen för Brian Wilsons musik och magiska kompositioner med ett under av stämmor och arrangemang fick Jonas Ingvarsson att vilja bilda ett band och skapa egen musik närd samma drömmande, harmonirika landskap som Beach Boys-legendaren.
Om Jo And Hes musik sa han också att den ”stakats ut i det dubiösa gränslandet mellan Elton John och Pixies”. Ja, och Brian Wilson då.
Helena Lundberg Nilsson delad denna Jonas Ingvarsson kärlek och vision till musiken. De träffades i Slottsskogen någon gång tidigt 90-tal och bildade bandet ”Morse and Lewis” (de med kärlek till brittiska deckare i synnerhet ock kommisarie Morse i synnerhet förstår poängen), men ville vidare. Så kom Jo And He.
Jonas Ingvarsson var kreativ (kom längre fram också att ingå i legendariska synt-/industrirockarna Njurmännen) och hade också en grupp kallad bOd (ja, med litet b och stort O, ett skolband på KV konstskola) där Anders Göransson ingick och även Göteborgs indiedrottning in spe Nathalie Barusta.
”Det var hon som liksom sammanförde oss”, skriver Anders Göransson i den chattkonversation som vi har.
”Jag var ju med i hennes band Barusta sedan.”
Barusta. Indiepop från Göteborg under det ljuva 90-talet. Anders Göransson längst upp till höger. Foto: PRESSBILD
Han med bakgrund i band som Mystikens Vacuum och artrockbandet Ocal Waltz, som gav ut ett albumet ”Them empty brains” på legendariska Göteborgsbolaget Radium 226.05 (Stonefunkers, Union Carbide, Blue For Two, Cortex med flera) 1988, kom med sin input . Ocal Waltz gjorde också en explosivt imponerande spelning på Hultsfred sommaren 1987, som jag minns väl. En grandios spelning med trist eftermäle; Anders Göransson kom att drabbas av tinnitus efter scenljudet från sidefills-monitoren som hade alltför stark volym.
Explosiv artrock. Anders Göransson, till vänster, ingick i artrockbandet Ocal Waltz (fortsatt från vänster: Mikael Andersson, bas, Niklas Sundling, klaviatur, och Per Undenella, sång och gitarr), innan konststudierna tog över och sedan trumspelandet i Jo & He. Foto: PRESSBILD
Det blev konststudier för honom innan han åter förenades med musiken. Nu håller han ett stadigt grepp om både pensel och trumstockar.
”Så det var Jonas som ville dra ihop ett band för att framföra hans låtar, och han plockade två personer som han redan spelat med.”
Från 1995, när allt startade, höll Jo And He på i mindre, men inte därför mindre ambitiöst skala, fram till Jonas Ingvarssons plötsliga död (undantaget en paus på tio år mellan 2004 och 2014 då livet med barn kom emellan). Som docent i litteraturvetenskap på väg mot en professur avled han i april mitt i steget på väg över Hisingsbron, till stor sorg för familj, vänner och kollegor.
För Jo And He fanns det planer. Planer som de övriga bandmedlemmarna nu väljer att skrida till verket med. Tillsammans med producenten Johan Forsman (Håkan Hellström, Soundtrack Of Our Lives med flera), som mixat om och gjort ny mastring, kommer därför ny musik från arkivet med bandet.
Gruppen var aktiva fram till Jonas Ingvarssons död. Men musiken ska leva vidare.
”Planen är nu att släppa det gamla materialet som 6 EP:s, en varannan månad.”
”Halo: session 1” kommer 4 juli och sedan ska det rulla på, men också med en än högre ambition.
”Det är ett sätt att hedra honom. Och att bearbeta vår sorg lite. Och ändå få något avslut. Vi hade egentligen tänkt gå in i studio snart med nytt material. Finns nu en lös plan att spela in det senaste materialet med andra musiker som får ersätta Jonas.”
Jag rannsakar mitt minne ur mitt journalistkarriär som nöjesreporter där mängder med musik svepte förbi. Somt för att för alltid stanna. Annat som skvalat förbi. Allt kan man inte komma ihåg och kanske är det begripligt med just Jo And He, som ju med alla sina namnbyten liksom aldrig skaffade sig en identitet då på 90-talet. Och jag var ju på Embryo, men minns mest mitt första möte med Håkan Hellström som soloartist.
Men med den exklusiva möjligheten att ha fått höra trions musik nu kan jag säga: Det här är ljuv musik, svensk indie i sin prydno, med varma ekon från 90-talet. Ett fint handslag med Eggstone, men med en mer skir framtoning. Och, ja, visst hörs Brian Wilsons genialitet genom Jo & Hes harmonier.
Jag tror att både han och Jonas Ingvarsson ler i samklang inför resultatet av de kommande releaserna från Jo And He.
Underhållande. ”Oss swingers emellan” på Krusenstiernska teatern i Kalmar bjuder på god underhållning och många skratt. Foto: MATTIAS JOHANSSON
Krusenstiernska teatern, Kalmar.
Publik: Utsålt.
Bäst: Farten och tajmingen.
Sämst: Inget, inte ens premiärnerver.
Fråga: Ska Robert Gustafsson toppa detta nästa år…?
Sommarunderhållningen i Krusenstiernska trädgården sjunger på sina sista verser. Thomas Petersson gör alltså nu sin sista fars på denna vackra scen. Nästa är år det Robert Gustafsson, som då sjunger finalen. På grund av slitage i den anrika trädgården måste nöjesproduktionerna flytta. Trist, men förståligt. Från och med sommaren 2027 råder åter stillhet innanför de röda planken som omgärdar parken.
Ja, Thomas Petersson och Robert Gustafsson gör växelvis underhållningsverkan. Ojämnt år Thomas Petersson. Jämnt Robert Gustafsson.
Så i år är det alltså den roande hallänningen som ansvarar för komiken. Jag vet inte hur länge sedan det var jag såg honom, men helt klart är att det har tagit allt för lång tid. Få kan som han roa mig och få mig till skratt.
Jag blir inte besviken. Intrigen löper sällan långsamt i denna till bredden fylld av lögner underhållande fars. De golfspelande kollegorna Johan Backlund (Thomas Petersson) och David Almhage (Måns Nathanaelson) smiter från mässna på Elmia – och därmed sitt jobb. Istället checkar de in på en golfklubb i Kalmartrakten för en helg utan fruar, ansvar och med golfspel. Problemet är bara att deras nya chef – KG Sundholm (Anki Albertsson) – är på plats som av slumpens elaka skördar. Hon som moralistiskt värnar om äktenskapets helgd och att umgänget med den äkta hälften är heligt. Så får då Johan Backlund agera David Almhages fru i en hastigt iscensatt lögn, som snabbt skenar.
På hotellet/golfklubben tjänar söta och unga receptionisten Tina (Clara Henry), hennes chef, den strängt strama fru Karlén (Charlott Strandberg) och slashasen till vaktmästare Bengtsson (Martin Rydell). Han som har en sjukdomsbild större än Nationalencyklopedins samtliga verk.
Ja, de blir dråpligt från start. Tillika absurt fånigt när lögnerna tävlar om hotellets/golfklubbens trassiliga telefonlinjer. En härva som Bengtsson är satt att reda ut.
Intensiv. ”Oss swingers emellan” har inte en död minut. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Michael Parker (1935–2019), den engelskkanadensiska pjäsförfattaren, har skrivit en svindlande rapp fars (originaltitel ”Whose wifes are they anyway” 2012). Den som Pär Nymark gjort en bländande svensk översättning och bearbetning av. På klassiska Krusenstiernska teaternmanér är handlingen förlagd i Kalmars absoluta närhet. En flört till den lokala publiken, som landar i god jord.
Replikföringen är lika raskt levererade som tajmingen i de tusen och en entrér och sortier som gänget på scenen gör. Här handlar det om nio dörrar/passager som passeras. Allt sker i ett rasande tempo, som för Thomas Petersson även inkluderar snabba klädbyten, som ensemblen hanterar med beundransvärd precision.
Manuset är inte bara rappt utan också tramsigt underhållande och, förstås, försåtligt ekivokt. En lögn föder en lögn föder en lögn och under hotellpersonalens allseende öga ökas missförstånden. Som man kan ana av titeln bjuder swingerserotiken – och även golfen – in till förvecklingarna. Ja, de som inte blir mindre då kollegorna Backlund-Almhages fruar, Lotta (Martina Arbman Sundén) och Karin (Anna-Karin Palmgren), dyker upp.
Det här är en underhållning som räcker över sommaren spelad av en ensemble som kollektivt firar triumfer. Ja, Thomas Petersson är lysande i sina roller (ja, han gör tre) snyggt flankerad av Måns Nathanelson nervöst fladdriga karaktär. Clara Henry är måhända en smula besvärad av ett inledningsvis manustroget spel, men växer med emfas under spelets gång och svingar vilt i andra akten. Ankie Albertssons KG Sundholm är utseendemässigt hämtad från Prunella Scales karaktär Sybil Falwty i klassiska tv-serien ”Falwty Towers” och gör här en välbehövligt stabil roll, som för de övriga att luta sig. Så också med Charlott Strandbergs fru Karlén, som håller moralens flagga högt för hotellets/golfbanans bästa. Den lokala profilen Martin Rydell firar triumfer med sin Bengtsson. Vilken känsla för hur repliker ska sättas och hur en karaktär ska skapas!
Som alltid med en fars drivs tempot upp i andra akten. Här är farten från början hög och, nej, ”Oss swingers emellan” förlorar inte för en sekund i effektivitet i andra akten. Här excellerar ensemblen när röran och missförstånden blir allt mer intensiva.
Nu gör Anna-Karin Palmgrens Karin Almhage entré. En roll som slipar hämndljuvt mot sin man och hans kollega. I sällskap med Martina Arbman Sundéns Lotta Backlund, en osäker och känslig karaktär i en komisk gestaltning, spinner förvecklingarna igång på högvarv.
Varje karaktär får sina blixtrande möjligheter att ta plats och gärna samtidigt i en pjäs där underhållning bor granne med kaos. Ja, tramsigt. Ja, fånigt. Men aldrig helt utan ett givet slut. ”Oss swingers emellan” svingar högt och lågt med frenesi och precision. Det roar mig stort. Det var länge sedan som jag skrattade så högt och länge.
”Oss swingers emellan”, Krusenstiernska teatern, Kalmar. Premiär 26 juni 2025. Spelas till och med 26 juli.
Av: Michael Parker.
Regi: Klas Wiljegård.
Svensk översättning och textbearbetning; Pär Nymark.
Scenografi: Arduino Puzo och Fredrik Dillberg.
Mask- och perukdesign: David Julio.
Kostymdesign: Maria Felldin.
I rollerna: Thomas Petersson (Johan Backlund), Måns Nathanaelson (David Almhage), Clara Henry (Tina), Charlott Strandberg (fru Karlén), Anki Albertsson (KG Sundholm), Anna-Karin Palmgren (Karin Almhage), Martina Arbman Sundén (Lotta Backlund), Martin Rydell (Martin Rydell) och Magnus Kviske (Göran Sundholm).
Firar låtrelease. LiMa & Den Magiska Orkestern bjöd upp till musik i det vackraste av sommarväder på Torpakolonins fina scen. Foto: KAI MARTIN
Det är ju förstås allt för få som begriper att vi ska arbeta tillsammans. Omfamna varandras kunskap oavsett ursprung, kön eller ålder. Tillsammans blir vi starka. Göteborgsbandet LiMa & Den Magiska Orkestern är, vill jag påstå, udde fåglar i ett ålderssegregerat Sverige där till och med 45-åringar har problem att hitta jobb på grund av att de anses för gamla.
Bandet har en sättning som spänner över medlemmar födda på 50-, 60, 70, 80- och 90-talet. Smaka på det och smält det sedan sakta. Vi pratar om musiker plus 30 som hänger med sina likar på runt 70 och en hoper däremellan.
Bara det är pluspoäng i min bok. Vid vackra Torpakolonins dansbana vid Östra sjukhuset, som firar 93 år i år, passar LiMa & Den Magiska Orkestern på att fira de med. Bandet, som funnits i fem år (ett pandemiprojekt…?) gjorde dessutom sin första spelning på denna scenen. Från scen låter de meddela att det var just för fem år sedan… eller fyra.
Anrik scen. Torpakolonins dansbana har funnits sedan 1932. Nu använde LiMa & Den Magiska Orkestern den för en konsert. Foto: KAI MARTIN
Gruppen firar också releasen av sin senaste låt ”Ingen vill åka ensam hem” och vad är sämre än att göra det här på denna anrika scen som bjudit upp och in till så mycket glädje.
LiMa & Den Magiska Orkestern förenar folkmusiktradition med en smula jazz och, framför allt, svensk pop. Låtskrivaren och trummisen Torbjörn Wassenius är en rutinerad grundbult i komponerandet. Han med meriter från komponerande till Arvingarna, Björn Skifs och Fame, som figurerat både nationellt och internationellt i Melodifestivalen. Tillsammans med violinisten David Viklund har han skrivit lejonparten av musiken, ibland med benägen hjälp sångerskorna Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag.
I centrum. Sångerskorna Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag väver snyggt samman sina stämmor. Foto: KAI MARTIN
Tillsammans med sin sex bandkamrater blir det vän, tillbakalutad musik där Lina-Mariah Abrahamsson och Lisa Haag snyggt väver samman sina stämmor. Det blir en spelning som bjuder musik från de fem åren som har passerat. På Spotify kan man se att bandet noggrant kommit med musik låtvis sedan 2022 och mer ska komma.
Man kan ana att de är låtar som omfamnar var och en av medlemmarna erfarenhet. Men emellanåt upplever jag en för stor kompromiss. Tempot i låtarna är snarlika, arrangemangen likaså och sällan sticker någon av instrumentalisterna ut. Det är synd för låtarna skulle behöva lite mer energi, lite mer innerlighet och egg. Lustigt nog är det låten ”Lulllull”, där gitarristen Kenneth ”Kexan” Eriksson får förtroendet att sjunga där det bränner till mest. Och märklig nog är det en vaggvisa. Men här spänner musiken över lugnt och intensivt, över folkmusik och jazz med en lekfullhet och spelglädje som de andra låtarna också skulle må bra av.
Samtidigt så gör ju LiMa & Den Magiska Orkestern något värt, något lite mer än musiken där åldern inte spelar någon roll. Så förhoppningsvis förenar de sina influenser (som ju också måste spänna över generationer), sina viljor och vågar sticka ut lite mer utan att tappa sin personlighet.Kunnandet finns där.
LiMa & Den Magiska Orkestern:
Medlemmar: Lina-Mariah Abrahamsson (sång), Lisa Haag (sång), Björn Segerberg (piano), Ismael Cardoz Lopez (bas), Daniel Viklund (fiol), Kenneth ”Kexan” Eriksson (gitarr) och Torbjörn Wassenius (trummor och gitarr). På scen saknades Torbjörn Wassenius och ersattes förtjänstfullt av Robin Rombatron Frederiksen.
Nytt försök. Det har gjorts några teveserier om Ian Rankins komplicerade kommissarie John Rebus. BBC:s serie är nu aktuell på SVT. Foto: BBC
Utan att vara någon expert på skotten Ian Rankins författarskap har jag ändå haft hans böcker som sällskap sedan 90-talet. I huvudsak har det handlat om John Rebus, den motvillige hjälten, kriminalkommissarien som löser brott inte alltid på det mest korrekta av sätt. Ja, jag har också läst serien om internutredaren, strebern Malcolm Fox. Paragrafryttaren och direkt John Rebus motsats och i Ian Rankins värld möts ju de båda. I serien finns ju ett gäng kärnkaraktärer, som gangstern ”Big Ger” Cafferty, kollegan Siobhan Clarke och chefen Gill Templer med andra höjdare inom polisorganisationen i främst Edinburgh. Exhustrun Rhona och dottern Samantha ”Sammy” finns ibland i periferin, ibland lite mer närvarande. Precis som brodern Michael.
Rebus kramar ratten om sin Saab 900, en liten men älskad bil som får åka sina mil mellan lägenheten i Marchmont, söder om centrala Edinburgh. Ett boende som han behållit sedan skilsmässan och som rymmer en och annan vinyl; musik är ett stort intresse baserat på uppväxten under 60- och 70-talet och smaken är exklusiv. Han hävdar själv att det på hans gravsten ska stå ”Han lyssnade på b-sidorna”.
Ålder…? Tja, man kan vara en petimäter är Rebus född 1947 (enligt Ian Rankin), men författare har alltmer gjort sin huvudkaraktär tidlös i sitt fortsatt skrivande. Nu är han pensionär, men envetet engagerad i brott och att lösa dem, hamnar (som alltid) i klister och ringer Siobhan Clarke i tid och otid.
Jag har haft en paus från Rebus… ja, från Ian Rankins författarskap över en tid. Men inför min hockeyresa till Edinburgh i april (läs här) kändes det ju vettigt att läsa hans senaste romaner. Så ”A song for the dark times” tog mig till Skottland (och faktiskt mest iväg från Edinburgh, då handlingen utspelar sig norrut) och ”A heart full of headstones” fick bli sällskap till Málaga. Hans senast – ”Midnight and blue” – väntar. Skulle köpt den i Edinburgh, men Waterstones har den inte och jag hinner inte leta. Inte heller på flygplatsen finns den. Det fick bli köp i Göteborg.
Det slog mig då och jag funderar på det än: har Ian Rankin tappat i popularitet? Kanske har skottarna, eller Edinburgharna kroknat och håller andra hemstadsförfattare framför honom.… Det är dessutom länge sedan hans böcker översattes till svenska.”Hellre vara djävulen” (”Rather be the devil”) 2017 är väl den senaste och det har ju kommit en försvarlig mängd böcker sedan dess. Ian Rankin är en flitig författare.
Så kommer då SVT med BBC:s teveserie från förra året. ”Rebus” – för bra för att vara sant. Jag har kastat ett och annat öga på de tidigare serierna som har gjorts med först John Hannah som Rebus följt av Ken Stott (2000–2007), där den förstnämnde var för vek och den sistnämnde ok.
Det är klart att det finns en viss förväntan på ”Rebus” nu med – lustigt nog – Richard Rankin i huvudrollen som John Rebus.
Tiden är nu. Rebus är en tvär jäkel i yngre medelåldern, troligtvis född någonstans på 80-talet, skäggstubb, rufsigt svart hår som inget hårgel får styr på, jeans, t-shirt, skinnpaj av kavajtyp. Whiskyn står blott en armlängd ifrån honom. Bostaden är närmare centrum än i böckerna. Närheten till centrala Edinburgh är påfallande. Varje scen med staden som fond, antingen med slottet eller Princess Street i bakgrunden, tjänar som en turistbroschyr. Lite kontraproduktivt med de brott som begås.
Tonen är definitivt tartan noir, som Ian Rankins krimserier räknas till. Miljön ruffig. Ett Edinburgh med förorter och kvartet som inte alltid är så smickrande. Men också rikemansområden för kontrastens skull.
Jo, här finns slitna karaktärer. Brodern Michael med fru och två tonårssöner lever under armod där pengarna inte räcker till. Knarkaffärer hålls i grannfastigheten i Fife, Rebus uppväxtort norr om Edinburgh. Ett område ingen förtjänar att leva i.
John Rebus är inte före detta militär (tillhörde SAS-styrkorna, alltså the Special Air Forces) med erfarenhet från Nordirland utan har varit stationerad i Afghanistan. Hans storebror har också militär bakgrund.
I turistkvarteren i Edinburgh sker ett mordförsök, som Rebus sätts att sköta på uppdrag av Gill Templer. Kopplingar till den undre världen görs, så Cafferty dyker tidigt i handlingen.
Till Rebus tjänst skrider Siobhan Clarke in vid hans sida. En rookie, som dessutom har en vag relation med Malcolm Fox (Thoren Ferguson), internutredaren. Addera exfrun Rhona (Amy Manson), som gift om sig rikt, och dottern Sammy (Mia McKenzie), så är några väsentliga karaktärer från boken på plats.
Manusförfattaren Gregory Burke står bakom den uppdaterade Rebus-serien. Men Ian Rankin figurerar i kulisserna som exekutiv producent tillsammans med bland andra just Gregory Burke, så karaktärerna i ”Rebus” är knappast lämnade åt slumpen.
Men teveserien är inte riktigt min Rebus. Kanske för att jag vill ha honom lite mer tilltufsat tjurig och inte klädd som Richard Rankin. Men också för att musikintresset är avskalat. Här frågar Siobhan Clarke om han inte är intresserad av kultur och han nekar. Nämner någonstans att han är lite av en fotbollskille, men det intresset är blekt i böckerna. I romanerna är han påläst, kan sin historia, är smart och kommer ständigt med ironiska kommentarer och skämt som driver dialogen. Allt detta saknar jag här.
Den avmätta relationen med exhustrun och den komplicerade med dottern är helt omkullkastad här. I ”Rebus” finns det en förtrolighet mellan honom och Rhona. Dottern, som är i tioårsåldern, träffar han då och då, men klantar till sitt umgänge med henne titt som tätt
Siobhan Clark (Lucie Shorthause), som under romansviten utvecklas till en allt mer självständig och driven karaktär, är nedskalad här. Åtminstone i de första sex avsnitten som jag har sett. I teveserien saknas dessutom den slagkraftigheten som hon har i böckerna gentemot, framför allt, Rebus.
En figur håller däremot rätt igenom: Cafferty. Stuart Bowmans gangster är utstuderat skickligt skapad och knivskarp i de scener han är med.
VMen ”Rebus” är inte min Rebus. Jag saknar musiken. Vilken spellista som skulle kunna ha tjänat som soundtrack åt serien. Jag saknar slagfärdigheten i replikerna, eftertänksamheten. Visst Richard Rankins strider med sina demoner och trassliga relationer. Hans stubin är kort. Men hur kunde balansen mellan Cafferty och Rebus få slagsida åt gangsterns håll…? Det är ju deras jämlikhet i styrka som bland annat skapar dynamiken i berättelserna.
Samtidigt får man en rejäl dos av Edinburgh och kanske kommer serien utvecklas till sin fördel. Nu är den bara en av många brittiska krimserier.
Trivsamt på scen. ”Spanska flugan” med Eva Rydberg och Claes Malmberg – här flankerade av Birigtta Rydberg och Håkan Mohede– bjuder på lättsam, trevlig komedi i sommar på Sundspärlan i Helsingborg. Foto: JOHAN LÖFQUIST
Sundspärlan, Helsingborg.
Publik: Denna dag halvfullt men glatt.
Bäst: Allt trams som går hem.
Sämst: Första akten står lite grand och stampar.
Fråga: Är det inte oförskämt av Eva Rydberg att vara så sprudlande vid snart 82-års ålder…?
Drygt 40 föreställningar ska hinnas med i sommar för ”Spanska flugan” på fina Sundspärlan, amfiteatern i Helsingborg. I ur och skur, stekande värme och mer köldslagna kvällar ska Eva Rydberg med ensemble underhålla och roa sin publik. Orsak till oro? Nja, om jag är som snart 82-åriga Eva Rydberg (fyller 20 juni och firar, som sig bör på scen) då det är dags för mina lite över 80 år, ja, då ska jag också dansa glatt. Hon är rapp i repliken, klockren i koreografin och sjunger med sting.
Så, jo, hon är fantastisk. Men, förstås, inte utan sina medspelare. I år har hon Claes Malmberg som mot-/medspelare. Det äkta paret Klinker med henne som moralistisk förkämpe i Helsingborg tidigt 1900-tal (pjäsen är 110 år gammal) och han som beskäftig senapsfabrikör med rondör.
Ja, Claes Malmberg färdas alltså 119 kilometer från Vallarnas friluftsteater och förra årets korvfabrikör i ”Korvfabrikören” till Sundspärlan för att spela senapsfabrikör i ”Spanska flugan”. Det kan utgöra en viss risk för kopiering, men Claes Malmberg slingrar sig skickligt undan den fällan och gör en färgstark, desperat komisk roll av Ludvig Flinker.
Deras dotter Paula (Mathilde S Hebrand) har en hemlig flört med advokat Fritz Bergström (Carl-Johan S Hebrand), en initialt slemmig typ, men hans uppträdande… ja, deras rendezvous är bara en i raden av förvecklingar som är pjäsens motor.
”Komedi” står det i programbladet om denna uppsättning. Det skulle lika väl kunna ha stått ”fars”. För här springs det i dörrar, här är överraskningsmoment ständigt närvarande och förvecklingarna står som spön i backen. Det är helt enkelt anspråkslös underhållning med många skratt med några sånger snyggt interfolierad i skeendena på scen.
Anders Aldgård, rutinerad regissör, håller inte bara i trådarna gällande föreställningen. Han har dessutom gjort en uppdaterad version med den äran. Som om inte det räcker spelar han också den förnumstige, men godhjärtade riksdagsmannen Edvard Lagberg. Han vars dotter Betty (Birgitta Rydberg) blir blixtförälskad i nörden Malte Minör (Robert Rydberg), som är nedskickad från Norrköping (det hörs på Malte, läs Robert Rydberg, varifrån han kommer) för att giftas med paret Klinkers dotter Paula.
Nyförälskade. Äkta paret Robert och Birgitta Rydberg(hon dotter till Eva Rydberg) spelar förtjänstfull och roande de blixtförälskade Malte Minör och Betty Lagberg.Foto: JOHAN LÖFQUIST
Ja, ni förstår. Här öppnar det sig för det mesta i handlingen. Och som om det inte räcker med det figurerar Spanska Flugan i kulisserna, en eldig dansös som förförde, inte bara, Ludvig Klinker i ungdomen och sedan krävt honom på underhåll under 35 år för barnet han ovetande fått med henne.
Visst är det härligt tramsigt…? Med ett underhållande, rappt manus blir det god underhållning av ett rutinerat gäng. Visst, första akten med sin presentation av karaktärer och historien drar lite ut på tiden i, för dagen, sommarhettan. Men ”Spanska flugan” är garanterad sommarunderhållning för den som önskar skratta och glömma allvar.
”Spanska flugan” är en inte sällan spelad komedi på svenska scener. 1992 är väl senaste gången i Helsingborg. Då i en uppsättning på Fredriksdalsteatern med Nils Poppe i en av rollerna. Uppsättningen på Chinateatern 2011 hade titeln ”Zpanska flugan”, som tog över både titel och i princip ensemble från Krusenstiernska gård i Kalmar sommaren 2010. Senaste gången jag såg den var i en mycket underhållande version på Gunnebo slott sommaren 2017 där Sven Melander (läs recension här) gjorde stordåd av sin senapsfabrikör. Regi då: Anders Aldgård.
”Spanska flugan”, Sundspärlan, Helsingborg. Premiär 13 juni 2025. Spelas flitigt till och med 17 augusti. Denna recension baserad på föreställningen 15 juni.
Manus: Franz Arnold och Ernst Bach.
Bearbetning och regi: Anders Aldgård.
Koreografi: Siân Playsted och Anders Aldgård.
Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Kostym: Görel Engstrand.
Maskdesign: Pernilla Werlin.
Musikproduktion: P-O Nilsson.
Ljusdesign: Bertil Larsson.
Ljuddesign: Peter Johansson.
Ljudtekniker: Daniel Vånemo.
På scen: Claes Malmberg (Ludvid Klinker, senapsfabrikör), Eva Rydberg (Emma Klinker, hustru), Mathilde S Hebrand (Paula, deras dotter), Anders Aldgård (Edvard Lagberg, riksdagsman), Birgitta Rydberg (Betty, hans dotter), Tommy Juth (Albert Vimlund, Emmas svåger), Carl-Johan S Hebrand (Fritz Bergström, advokat), Håkan Mohede (Anton Tideman, onkel), Fabian Engstrand (Gottfrid Minör, rådman), Ellen Lindström (Matilda Minör, hans hustru), Robert Rydberg (Malte, deras son), Caroline Ledstam (Maria, husa hos Klinker), Tuva Poppe (ensemble) och Christoffer Löwenadler (ensemble).
Firar final. Tre storslagna konserter på Ullevi och Håkan Hellström gör få, eller inga alls, besvikna. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Ullevi, Göteborg.
Publik: 73378.
Bäst: Glädjen. Euforin.
Sämst: Kikki Danielsson var väl ingen höjdare, tyvärr.
Fråga: Hur ska han nu gå vidare? Hur ska vi nu gå vidare…?
Finaldagen för Håkan Hellström på Ullevi fredag den 13 juni. Då kan väl allting gå åt helvete…? Israel har med hybris attackerat Iran. Trump applåderar samtidigt som hans land krackelerar. Kriget mellan Ukraina och Ryssland mal på. Drönarattacker spränger städer i bitar. Världen håller andan när krigsherrar hetsar och svälter folk till döds, som Israel i Gaza.
På Ullevi…? Där väver vi en vacker dröm. Där berusar vi också med den glädje som stadens son och stora artist bjuder. Den som var enda kotte borde få känna och lindas in i.
För i Göteborg är hela staden Håkan, han fyller varje skrymsle och vrå. Precis som han har skapat drömmarnas stad, har den blivit verklighet av myter och människor som uppstått i hans diktande. På i Gamlestaden hänger en gatuskylt ”Känn ingen sorg Gamlestads torg”, som en självklarhet. På spårvagnen bjuder chauffören på Håkanlåtar från sin styrhytt. I centrum irrar, långt innan konserten, flickor med Håkan skrivet i pannan och bärandes t-shirtar med Håkancitat och förväntan i blick. Överallt Håkan. Fjärran från bekymmer.
Det är vackert. Som denna dag är vacker med solsken och värme med hopp om en sommar.
På Ullevi samlas vi för en tredje konsert efter förra helgens två. Nu är vi framme vid finalen 2025 på den väldiga arenan. Nya förutsättningar. Vad ska ändras från de tidigare? Vilka gäster ska tillkomma efter att det står klart att Sarah Klang och Miriam Bryant är på andra uppdrag och inte kan upprepa tidigare scenmagi…?
De konserterna började 21.00 skarpt. Nu dröjer entrén till 21.04 och cirkus Håkan med sin promenadorkester inleder inför en återigen jublande entusiastisk publik.
Hatten av. Håkan Hellström lyckades igen – trots att det var fredag den 13. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Återigen i Frälsningsarméns kavaj och skärmmössa. Återigen i de randiga popbyxorna, som min vän Anders uppmärksammade mig på är ”snodda” från Keith Richards 70-tal. Jo, han tar, Håkan. Tvivels utan. Förvandlar det till sitt i en hyllning till de alla som inspirerat. Och de är många. Som Tages – Göteborgsbandet på 60-talet som ekar än i amerikanska brödraduo the Lemon Twigs från Long Island på deras senaste album ””A dream is all we know” – där en bild på Danne Larsson (senare Bexér), Göran Lagerberg, Freddie Skantze, Tommy Blom och Anders Töpel fastnar med en bild på den stora bildskärmen alldeles där i början på konserten. Så binder han samma Göteborgsscenen från 60-talet in i 70-talet med Freddie Wadling och Liket Lever in i eran på 80-talet som gav Union Carbide och senare, på 90-talet, Soundtrack of Our Lives med Springsteens New Jersey. Som vore det det mest självklara av alla band.
Det går inte att räkna alla de som passerar revy. Men de är många. Det är storslaget och en inbjudan till Håkan Hellströms fantasivärld.
Och jag tänker: ”Hur kan en grabb med drömmar från Nitaregatan på Ekebäcks höjder göra detta så stort, så vackert, så inkluderande…? Hur har han lyckats väva denna drömska väv att den omfamnar så många…?”. Jag är svaret skyldig, men ler fånigt och låter värmen han ger spridas i min kropp.
För lycklig blir man av Håkan Hellström, om man inte har en synnerligen kallt hjärta närmast format som en sten.
Håkan Hellström är för alla och jag fascineras i kommentarer från vänner på sociala medier – allt från unga till gamla, inbitna hårdrockare till hipsters med säregen smak – som fascineras över den positiva kraft han bär och sprider.
Jo, vill man kan man konstatera att han når många, men inte alla. Ortens kids är inte här, andra generationens svenskar, nyanlända – om jag får göra ett lite fördomsfullt svep – eller de som lyssnar på Ant Wan och Yasin.
Jo, ungarna från förorten fladdrar förbi i bildspelet på de stora skärmarna. Men det är Jens S Jensens klassiska bilder från 70-talets Hammarkullen. Inget hämtat från här och nu.
Men… det dröjer inte länge förrän vi sätter oss i ”En vän med en bil” och en allsång av gigantisk kraft startar. Bandet är på tårna, har börjat hitta sina platser på centrumscenen, vågar sig ut på promenader på de långa bryggorna utan sällskap av Håkan. Blåset, arrat av trumpetaren Tobias Wiklund, är något av det fetaste jag hört på en scen. Arrangemangen i låtarna växlar vackert från skirt till fullt ställ.
Och om jag vid konserterna 2023 saknade förre kapellmästare Stefan Sporsén (som ju hade hängt med sedan starten 2000, men då tackat för sig), gör jag det inte längre. Håkan Hellströms musik har fått en ny dräkt på scen och den klär.
Håkan Hellström själv är en säregen och alldeles fantastisk underhållare. Håller sina drygt 70000 i ett värmande grepp och med ett personligt tilltal. En studentmössa landar på scenen. Han tar på den. En mobiltelefon slängs upp. Han fortsätter sjunga och gör en personlig filmsnutt innan mobilen åter hamnar oss sin ägare. Saker som sker gång efter annan från scen. En interaktivitet mellan artist och publik som är unik.
Efter ”Tro och tvivel” (sjunde låt i setet) hålls ett nytt mellansnack jämför med tidigare konserterna. Han är hos sin mamma på Nitaregatan, om känsligheten hos honom – och henne –, den som har gett den Håkan vi nu har. In kommer ”Vid protesfabrikens stängsel” , ny för den här omgången konserter, innan ”Du kan gå din egen väg” banar väg för en kaotisk och späckad ”Mitt Gullbergs kaj paradis” med LaGaylia Frazier allsångsledare à la Freddie Mercury i fullt ställ. Den glider sedan sömlöst över till ”Gårdakvarnar och skit” , Gaislåten, med IFK-legendaren Torbjörn Nilsson på både skärmen och läktaren.
Så glider Björn Gustafssons poliskonstapel in och gör sitt bästa framträdande av de tre spelningar. ”Fullsatt på Ullevi, ganska ovanligt när en gaisare spelar”, en replik som skapar jubel innan han verbalt ger sig på ”pundargänget från Azalea”. Roligt igen…? Ja, faktiskt. trots att överraskningseffekten är borta.
Det blir refrängen till Gunnar Danielssons ”Som sommaren”, men där jag trodde att den flitigt låtskrivande Göteborgsprofilen skulle dyka upp också på scen blir det en repris på de förra konserterna med Björn Gustafsson på sång, som också följer med på ”En midsommarnattsdröm”.
Och, ja, 13-årige Nisse Hasselgren kommer återigen in och kör ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Nu iklädd en vit t-shirt med texten ”Ta mig till kärlek” och kepsen käckt bakåfram. Och, ja, det är lika rörande vackert. Men visst vågar han nu möta publiken innan på ett sätt han tvekade, överväldigad, första gången.
När Håkan Hellström presentar låten – och Nisse – och frågar om någon i publiken har gått på Nordhemsskolan sträcker jag stolt upp handen. Igen! Precis som tidigare.
Bara stora artister kan upprepa sig utan att det känns som om en repris. Håkan Hellström kan det. Varje kväll har sitt egna tilltal.
Men nu bjuds det också på överraskningar. Med Sarah Klang och Miriam Bryant på andra uppdrag försvann den magin som de skapade med ”Pärlor” respektive ”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det blir annat istället.
När Håkan och bandet börjar med ”Bra vibrationer” är det inte bara fullständigt galet (jag lyssnade för övrigt på Göteborgsbandet Svenska Klassikers jazziga balladversion av låten så tidigt som igår morse) utan blir än större med Kikki Danielsson som surprise.
Om det nu skulle ske någon olycka denna fredagen den 13 så var det nu. Kikki Danielsson är inte beredd på en 70000-hövdad publiks entusiasm. Hon saknar inear (ljudsystemet som sitter i örat så att musikerna får återkoppling till vad som spelas på scen) utan har fått två monitorer som ska ge henne ljud. Det fungerar inte alls. Hon kommer efter, tappar tråden och räddas enbart av en leende Håkan Hellström och sin egen rutin. Hon får sedan vilset följa med på ”Försent för Edelweiss”, men gör inte heller här sitt bästa framträdande i livet. Synd. Hennes medverkan är väl tillsammans med Leila K:s gästspel 2017 en av de mest tveksamma under de tolv Ullevikonserter som Håkan hållit.
Men allt är snabbt förlåtet. En kram, en kyss och så går allt vidare. Som livet självt.
In i det på samma gång tämjda och lössläppta, det inrepeterat vilda och galna, som när som helst tillsynes kan gå över styr, men som alltid hamnar på rät köl. Så ”Valborg”, denna vackra hymn med en allsång som alla utom Torbjörn Nilsson och jag sjunger med i. Innan ”Närkontakt av tredje graden” – Steve Spielbergfilmen från 1977 – blir ett mellanspel, eller upphaussning till extranumren.
Det har, utan att det har varit en grov gissning, spekulerats i att Benjamin Ingrosso skulle flygas in efter sin spelning på Bergen. Mycket riktigt. In kommer han – till ett öronbedövande jubel – och får möta sin största publik någonsin. ”Din tid kommer” förvandlas till ett slags Avicii-rus innan Benjamin Ingrosso och Håkan Hellström förenas i en hyllning till visartisten Mats Paulson (som ju värmde upp inför Håkans konserter i Lisebergshallen i december 2002) i en ljuv version av dennes ”Visa vid vindens ängar”. En fin stund med Benjamin Ingrosso på piano och i duett med Håkan.
”Nu kan du få mig så lätt” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” får Håkan Hellström klara utan Miriam Bryant och utan den extra touch av extra allt som hon ger låtarna. Så finalen, ”Du är snart där”. Trummisen Labbe Grimelunds komposition som han sökte samarbete med hos fellow Göteborgsmusiker som Soundtrack Of Our Lives utan att få napp. Men med Håkan Hellström blev det en sortilåt som är en av de mest magnifika någonsin.
Ja, Håkan Hellström har gjort det igen. Förundrad sitter jag kvar. Hör hur Elvis Presleys gospel ”If I can dream” klinga ut med bandet vickandes adjö med sin enastående frontman. På skärmen vilar ett citat från Göteborgs vispoet Dan Berglund ”Sjung ni ljusa morgondagar. Sjung!”. Så traditionsenligt Beatles ”Hey Jude”. Publiken lämnar. Håkan dröjer sig kvar. Tackar. Var och en, känns det som. tar upp en mobil. En till. Ger personliga hälsningar. Skriver på någon studentmössa. Lindar en Gaishalsduk runt halsen. Gör ett långt farväl innan han lämnar scenen. För den här gången.
Ps. Allt är så otroligt med de här konserterna. Vad Håkan Hellström gör med oss i publiken och med den här staden. Det är stort, känslosamt och vackert. Men några frågor dröjer sig kvar. Varför riktade ingen uppmärksamhet mot gitarristen Mattias Hellberg som fyllde 52 just denna fredag? Och varför ingen presentation av bandet? Jo, jag vet. Det var ett stort gäng på scenen. Lägg till över 40 personer under scenen i olika roller. Det är en gigantiskt produktion som kostat miljoner att få till stånd. Så, bara bleka reflektioner i det stora hela. Ds.
Håkan Hellström, Ullevi, 13 juni.
Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.
Gäster: Kikki Danielsson, Nisse Hasselgren, Björn Gustafsson och Benjamin Ingrosso samt ”Frälsningsarméns blåsorkester” med ”Frälsningsarméns blåsorkester” med Joakim Rolandsson, flöjt och altsax, Lina Lövstrand (flöjter och alt- & barytonsax,, Malin Wättring tenorsaxofon, Jacek Onuszkiewicz, trumpet och flügelhorn, Lennart Grahn, trumpet och flügelhorn, Elin Andersson, trumpet och flügelhorn, Michele Campo, trombon, Magnus Wiklund, trombon, Ella Wennerberg Wettéus, trombon & bastrombon, och Niclas Rydh, bastrombon och sousafon.
Låtlistan:
Intro med temat från Du är snart där
Jag har varit i alla städer
En vän med en bil
Gå för glory
Dom där jag kommer ifrån
Mitt hjärta är ett jordskred
Tro och tvivel
Vid protesfabrikens stängsel
Du kan gå din egen väg
Mitt Gullbergs kaj paradis
Gårdakvarnar och skit
Refrängen till Som sommaren (Gunnar Danielsson, här med Björn Gustafsson som gäst)
En midsommarnattsdröm (med Björn Gustafsson som gäst)
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (med Nisse Hasselgren som gäst)
När lyktorna tänds
Kom igen Lena!
Bra vibrationer (med Kikki Danielsson som gäst)
För sent för Edelweiss (med Kikki Danielsson som gäst)
Det kommer aldrig va över för mig
Ramlar
Valborg
Mellanspel med visning av en scen ur filmen Närkontakt av tredje graden med John Williams Wild signals
Din tid kommer (med Benjamin Ingrosso som gäst
Visa vid vindens ängar (med Benjamin Ingrosso som gäst)
kaimartinblog 