Sliter förtjänstfullt. Claes Malmberg och Sofie Lindberg kämpar med sina många karaktärer och storyn i röriga, men bitvis roliga tvåmannafarsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8. Foto: TOMMY HOLL
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Det är inte fullt som på Arvingarna, om man säger.
Bäst: Claes Malmberg och Sofie Lindberg är en utmärkt komikerdynamo.
Sämst: Föreställningen håller inte för en helkväll.
Fråga: Vad handlar det här om egentligen…?
Som om det inte räcker med att Claes Malmberg har obotlig cancer och ska spela ”Dödsdansen” med Riksteatern i höst. Han har dessutom uppdraget att tillsammans med Sofie Lindberg spela den spöklika farsen ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8 mellan varven under denna höst. Jo, han älskar att jobba. Helst jämt.
Nu får han – och hon – en utmaning i paritet med den han ensam gjorde de 25 rollerna i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, sommarunderhållningen vid Tjolöholms slott 2022. Nu delar Sofie Lindberg och han ”bara” på åtta roller och allt sker via sinnrika kostymbyten och olika gestaltningar. Ja, det blir en fars på två i denna uppsättning som bygger på tramsig, spöklik brittisk adelsmiljö. Det är porträtt som blir levande, varulvar, spöken, mumier och mitt upp i allt kommer sång. Ja, från Arja Sainomaas ”Högt över havet”, Kajs ”Bara bada bastu”, Imperiets ”Var e’ vargen” (en låt som de inbjudna influencarna inte har någon koppling till och lämnar dem håglöst bläddrande i telefonerna) och Sara Lis och Björn Ranelids ”Mirakel”.
Ja, till och med ”Knô daj in”. Låtar med emellanåt nyskrivna texter.
Ja, det är ett sammelsurium . Bitvis oerhört skickligt där Claes Malmberg låter sin lord tala som nämnde Björn Ranelid och Sofie Lindberg sin dräng/all i allo Nichodemus få röstdrag av Eva Rydberg. Och, ja, skiftena är strongt gjorda, precis som hur de båda på noll och ingen tid alls byter från en karaktär till en annan. Ja, Claes Malmberg lånar i sin roll som Myrna ut sin Ronny Jönsson-röst, så ni förstår att scenen är full – om än på två.
Fullt på scen. Claes Malmberg och Sofie Lindberg har att göra på Kajskjul 8. Foto: KAI MARTIN
Charles Ludlams satiriska pjäs från 1984 har sina utmaningar. Det är ett mischmasch av genrer: victorianska spökhistorier, Hitchcockstämningar, ”Jakten på den försvunna skatten”-intriger,Emily Brontës ”Svindlande höjder”, Sherlock Holmes ”Baskervilles hund”. Lägg till sångnumren som adderats.
Sofie Lindberg är en strålande komiker som tillsammans med Claes Malmberg utgör en driven humordynamo. De sliter för att få den här uppsättningen att gå ihop. Men når inte riktigt i mål.
Så… Nej, det här är inte den skarpaste kniven som lagts på Kajskjul 8:s bord genom åren. Men underhållande nog ändå. Problemet är att föreställningen inte håller för en helkväll.
”Mysteriet Myrna Vep”, Kajskjul 8, premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 15 november.
Av: Charles Ludlam.
Regissör: Anders Aldgård.
I rollerna. Claes Malmberg och Sofie Lindberg.
Orkester: Benneth Fagerlund, kapellmästare/piano, Martin Tallström, gitarr, och Per Bookvist, trummor.
Mogna debutanter. Promotionbilden med Kai Martin & Stick! för debutalbumet ”Biomusik”, som kom 10 oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS
Vi skriver 10 oktober 2025. Det är på dagen, ja, till och med en fredag, 45 år sedan Kai Martin & Stick! kom med debutalbumet ”Biomusik”. Samma dag hade Eva Wilke på Silence fått in oss tillsammans med skivbolags- och spelkamraterna Cosmic Overdose i SVT-programmet ”AB Svensk Rock”. Det som sändes direkt från Bal Palais, som vid tidpunkten hette Rock Palais, Kungsgatan, granne med Oscars teatern i Stockholm.
10 oktober 1980 var också debuten för musiktidningen Schlager (läs om en av grundarnas tankar om tillblivelsen här), som kom att skriva rejält om oss under åren 1980–1985 (utan att vi nämns i den den länkade texten ovan). Vi spelade på en välgörenhetsgala till tidningen, för att bidra till dess ekonomi. Vi blev recenserade i första numret – inte bara för ”Biomusik” utan också för vår medverkan på skivbolaget Strandeds samlingsalbum ”Popjob” (omslag och titelidé från vår eminente omslagsmakare och tillika gitarrist/låtskrivare/sångare Peter Bryx, egentligen Alfredsson).
Jo, vi var om och kring oss detta nådens år 1980, då vi dessutom gett ut singeln ”Måndag! Måndag!/”Slavi i vår tid” på Lundaetiketten Heartwork tidigare samma år. Inspelat i Lundaton i februari.
Så… 10 oktober 1980 gav Kai Martin & Stick! en bra start nationellt. Minst sagt.
Men det kunde ha gått helt annorlunda.
Vi var uppvaktade av flera skivbolag. Lokalt förde vi diskussioner med Nacksving, hade möte med Tommy Rander och bolagets lyssningsgrupp i hans villa i Skytteskogen mitt emot Marklandsgatan i Göteborg. Men det föll på de politiska förhören som hölls. Stranded med Klas Lunding drog i oss, men det blev ”bara” låtarna ”Spel” och ”Telefon” på nämnda samlingsplatta. Henrik Venant var sugen på att ha oss, men det stannade vid singeln.
Istället var det Silence som lockade. ”Proggbolaget”, som lämnat Stockholm för de Västvärmländska skogarna. Utanför Koppom med postadress Näved hade paret och grundarna Anders Lind och Eva Wilke köpt ett gammalt skolhus, som nu förvandlats till skivbolagshus. På bottenplan byggdes en studio med kontroll- och biljardrum. På andra våningen flera sovrum, en sovsal som Trötter, Kloker, Glader, Toker, Butter, Prosit och Blyger hade älskat. Där fanns också Silences kontor och ett kök.
Silence hade en ung man, som tjänade som både inspelningstekniker, producent och talangscout, vid namn Göran Andersson. han hade varit på Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Där spelade, förutom en rad lokala band, också TT Reuter, Problem och Grisen Skriker. De sistnämnda just en Silenceband.
Göran Andersson hade blivit förtjust och haft koll på oss därefter. Vi, som efter de första spattiga åren, någon gång sent 1979 eller tidigt 1980 gjorde en drastisk förändring i vårt sätt att framföra vår musik. Vi var engagerade att spela vår musik till en modevisning på anrika gayklubben Bacchus på Bellmansgatan i Göteborg. Det var omväxlande transpersoner och unga tjejer som skulle visa kläder på catwalken. Men vid repetitionerna upptäckte vi, eller alla, att de aldrig hann komma tillbaka från sin tjusiga klädvisning innan låtarna var slut. Vi fick på plats och ställe ändra och arrangera om. Vi spelade i ett lägre tempo. La till en refräng, dubblerade någon vers. Plötsligt insåg vi att det var så här musiken skulle spelas; inte som en racertävling. Vi upptäckte också att vi aldrig förlorade i energi. Vårt särdrag snarare förbättrades än tvärt om.
Göran Andersson var övertygad. Men Anders Lind – en fantastisk, legendarisk och nu mer promoverad ljudtekniker – och Eva Wilke var inte fullt ut övertygade. Så, sagt och gjort, en spelning anordnades i Arvika på Musikkaféet (tror jag det hette).
I slutet av april packade vi in oss i två bilar. Dels en mindre lastbil, en VW, som Rasta-Kaj Farai, bas, lånat från sitt jobb, Peter Bryx och Gomer Explensch, saxofon, for med utrustningen i lasten. Ronny Jotten, trummor, jag och Tony Vibrato, klaviatur, hade hyrt en VW Polo hos Wagnefors på Södra Vägen i Göteborg. Tony körde och redan i Tingstadstunneln svepte aprilvädret in. Jag säkrade bilbältet i baksätet där jag satt, något det inte var lag på vid den tiden, och vi styrde norröver mot Uddevalla för att senare gena genom Dalsland.
Men vädret intensifierade. Strax efter Ucklum släpper greppet. I halkan och med sommardäck far vi kors och tvärs över vägbanan innan vi voltar ned i ett dike, blott några hundra meter efter en större sluttning. Jag minns tystnaden. Den totala stillheten, som uppstod, innan vi frågade om varandra om vi var ok. Så krånglade vi oss ur bilen och skulle försöka kalla på hjälp.
Men rätt snart ser vi hur två bilar frontalkolliderar framför näsan på oss. Lyckligtvis i låg hastighet och utan personskador. Trafiken tätnar på, köer bildas och polis och bärgare kommer på plats. Hur, vet jag inte. Vi transporteras med den sargade bilen till Uddevalla, där den lämnas och vi vid en biluthyrare där vi får en ny bil för att fortsätta resan.
När vi når Arvika är vi omskakade. Plus lite sena. Men allt är på plats. Spelningen blir en succé, om än att det var för en handfull människor. Vi far sedan till Silence i Näved för att prata och sova ut. Om det var samma kväll eller morgonen efter kommer jag inte ihåg, men vid samtalet med skivbolaget fick vi tummen upp. I augusti planerades det för inspelning av vårt första album.
Vi besökte ofta Lund. Trivdes med Henrik Venant och hans kreativa krets. Vi hade stött på honom och hans band TT Reuter på Slottsskogsfestivalen och omedelbart blivit förtjusta i bara i gruppens musik utan även i medlemmarna. Henrik Venant ordnade på hösten 1979 en spelning i Lunds biblioteks aula, samt även på Fredmans i Malmö, och vi kom snart tillbaka för fler spelningar, besök och skivinspelningar. (Jag kom att gästa på både Rädslas debutsingel ”Mannen” 1980 och Cortex album ”Spinal injuries” 1981).
Inte utan Rädsla. Jag i glasögon omgiven av bandet Rädsla och Henrik Venant under en paus från inspelningen av bandets debutsingel. Foto: HANS AARENSTRUP
22 maj åker jag ned till Lund för att se the Clash (setlisten här) på Olympen, konserthallen som egentligen skulle ha tjänat som handbollshall. Blir rätt tankad, pratar med Stry Terrarie, legendarisk sångare med band som Besökarna och Garbochock, och väl hemma hos Henrik Venant vid Bantorget mitt i Lund är jag otrogen – ett meningslöst knull av en dålig älskare.
I baksmällans ruelses far jag till Malmö dagen efter med medlemmarna i Kai Martin & Stick!, som kommit förbi och hämtat mig. Vi ska ha Venants hus som bas, som vi haft tidigare och trist med. En spelning på någon studentställe väntar. Som vanligt i Malmö gick det inget vidare. Slokörade och hungriga återvände vi till Lund, tog oss till korvkiosken vid Mårtenstorget. Det, som vi inte visste, var raggarnas tillhåll. När vi står i kön, ett rätt uppseendeväckande band med en snittlängd på 193, kommer det fram en raggare med kuken i handen. Hans provokation faller snabbt då Peter kvickt utbrister ”Hit med senapen!” och raggaren smyger snopen och förnedrad därifrån. Vi fick vår korv, kom hem till Venant och somnade efter lite efterfest gott. Dagen efter, på pingstafton, väntade en tidig konsert arrangerad av Venant i någon av hans alla klubbar.
Nu är det bättre. Lundapublikens öron var vidöppna och nyfikna. Efter spelningen packade vi ihop. Jag gick med någon (Ventant?) till en pizzeria snett över Grand hotel och mitt emot vårt boende. På radion berättades det att New York Islanders vunnit Stanley Cup. Jag firade med ett glas mjölk.
Väl i lägenheten, eller huset, kom tröttheten. Jag knöt mig tidigt i soffan i min sovsäck i rummet mot gården, det som låg innanför vardagsrummet. Därifrån kunde man fortsätta in i Venants och flickvännens sovrum där även deras bäbis sov och vidare in i det spartanska köket.
Jag somnade fort. Men övriga i bandet och sällskapet fortsatte kvällen in i vårnatten. Vid halv två på natten gick alla iväg till den lilla korvkiosk som låg längs med järnvägsspåret. Tog med sig sina varor in i huset då attacken kom.
På en given signal krossades samtliga fönster som vette mot gatan, dörren forcerades och in strömmade raggare. Några gjorde bara en hastig raid, men en rev ner saker i vardagsrummet. Två män gav sig på mig.
Garbochocks keyboardist Anna Gustavsson låste in sig på den lilla toaletten i panik. I vindsrummet höll några nattgäster andan för att inte bli avslöjade. När nog alla medlemmarna i Kai Martin & Stick! flydde ut på gården för att ta sig över planket till granngården. Ronny, som hade två Puckon i handen, försökte klättra över en stege. Fick inget grepp, släppte flaskorna samtidigt som han såg 202-långe Gomer Explensch slå världsrekord i höjdhopp i ett magnifikt svep. Han landade på fötterna samtidigt som de andra snabbt klättrade över stegen för att komma i säkerhet. Men på den gården möttes de av fientlighet då de boende i sin tur trodde att det var attackerade. Det lugnade sig emellertid snabbt.
Under tiden blev jag misshandlad. Den ene av raggarna, för det var detta gäng från Staffanstorp som gått till attack, slog mig med en gummibatong. Jag hade uppenbarligen slitit upp sömmen i sovsäcken för att försvara mig och ta emot slagen med min högerarm. Han slog mig i huvudet, som sprang i blod, fortsatte på armen. Så tvingade han upp mig, som hela tiden legat, för att fortsätta slå. Jag försvarade mig inte. Hur skulle jag kunna det? Hur slåss man? Jag vet att jag förtvivlat bad honom att skona mina tänder, för en framtand hade jag av misstag fått utskallad året innan.
Så plötsligt upphörde det. Jag gick chockat irrande in i sovrummet där Venants flickvän satt upp med Stry och hennes barn, fortfarande sovande. De med uppspärrade ögon. In i köket där Rasta-Kaj satt på huk bredvid kylskåpet.
Blodet pumpade ut ur mitt sårade huvud och jag vacklade åter till rummet där misshandeln skett. Väggarna fläckades av blod.
En man med en kraftig skinnjacka kom in. ”Jag är polis!”, sa han och kollade att ingen var kvar av angriparna.
Det visade sig sedan att han och en kollega varit ut civilt och upptäckt attacken, ställt sig bakom ett träd för att spana, men inte ingripa (förståligt). Just den mannen såg jag aldrig mer, däremot hans kollega som kom att vittna vid rättegången hösten 1980.
Vi var ett drabbat band, som valde att tidigt på morgonen åka hem till Göteborg, efter att jag plåstrats om på Lunds universitets sjukhus. Där där läkarna som såg till mig undrade om jag var tvungen att se ut som jag gjorde. Som om det var mitt fel att raggarna brutit sig in i ett hem för att misshandla mig…
Jag var skakad. Nervig. Men vi siktade på inspelningen i augusti. Vi repade. Hade inga spelningar. Jag jobbade som sommarvikarie på GT:s korrektur i Västra Nordstan i tidningshuset vid Kronhuset.
Skulle jag förvandla mig till en grå mus för att aldrig bli sedd? Skulle jag krypa, smyga runt för att inte skapa någon uppståndelse? Nej, det gick inte. Men jag såg mig om över axeln varje dag efter det. Gör det än.
Vi kom till Silence och fick en lustfylld inspelning fylld av kreativitet. Vi tog över efter Eldkvarn, som precis varit och spelat in ”Musik för miljonärer”. Det var en fantastisk tid. Fyra veckor i augusti som brann av inspiration.
Men… vi tog en paus från inspelningen. Åkte till Arvika för att se en film. När vi kom ut från den villa de andra gå och fika. Jag såg nedför backen hur raggarna cruisade med sina mullrande amerikanare. Jag frös till is, började storgråta. Mina bandkamrater hjälpte mig in i Toyotabussen och vi körde tillbaka till studion.
När inspelningen var klar gjorde vi en spelning på en festival på Långholmen, den första efter misshandeln. Jag klarade det. Vi klarade det.
Det är 45 år sedan.
Första spelningen efter allt. På Långholmen i slutet av augusti spelade Kai Martin & Stick! på en festival. Det var första spelningen bandet gjorde efter dels inspelningen av ”Biomusik”, dels efter misshandeln i Lund pingstafton 1980. Foto: LAURI DAMMERT
Det är uppenbart att det är något fel på Sverige. Det välfärdssamhälle som omfamnade de flesta av oss är på glid bort.
Segregationen och utanförskapet har ökat. Människor i utsatta områden har allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Fattigdomen blir allt större – hand i hand med detta kriminaliteten.
Detta vittnar många om. Men de som främst stöter på detta i sin vardagliga verksamhet är hjälporganisationerna. Som Stadsmissionen, som bjöd på en fullmatad kväll av bländande göteborgskt artisteri – med stjärnor som Ebbot, Claes Eriksson och Miriam Bryant – och välbehövlig information i Göteborgskonserthus.
Stjärna för behövande. När Göteborgs Stadsmission kallar kommer Miriam Bryan. Foto: KAI MARTIN
Ibland slås ändå stolen undan för ens sittande bekvämlighet. Inte för att jag inte vet, men för att jag någonstans stuvar undan allt i det dåliga samvetets garderob för att städas undan senare. Sverige har blivit alltmer ojämlikt. De ekonomiska klyftorna ökar. Skillnaden mellan vi, som har, och de som inte har blir tydligare.
Men då informationen från Göteborgs Stadsmissionen bjuds från scenen från konferenciererna Bailasan Mohammad och Jacob Andréas blir det plågsamt tydligt. Som tonårstvillingarna som tvingas dela på vinterkängorna. Ena dagen är den ena varm och fötterna. Nästa dag den andre. Eller uppgifterna om att på Kärralundsskolan är det över 97 procent som går ut ur nian med godkända betyg. Motsvarande siffra i Lövgärdet är 12,7! Tolv, hissnande, komma sju!
Det är förstås förskräckligt.
Lika lite som Majblommans bok ”121 sidor av Sverige – ansökningar från barnfamiljer i fattigdomen” (som jag skrev om nyligen – läs här!) behövs, ska Göteborgs Stadsmission behöva ordna en välgörenhetsgala 2025. Men det tvingas man till. Av flera skäl.
Dels för att bjuda in människor med empati till en kväll i någon form av solidaritetens tecken, som i sin tur är beredda att gagna Göteborgs Stadsmissions verksamhet, vilken i sin tur ger människor i nöd en möjlighet.
Dels för att informera om sin verksamhet och för att tydliggöra hur Göteborg ligger bortom Västlänkssatsningen, ständiga husbyggen och ekonomisk strålglans.
1952, när Göteborgs stadsmission startades på initiativ av kyrkoherde Isaac Béen, var Göteborg – precis som nu – i växande. Andra världskriget hade lämnat ett Europa i ruiner, industrier var ännu inte uppbyggda och i full verksamhet. I Sverige, som i stort var skonat, gick industrierna – och varven – för högtryck. Här fanns varor och produkter som andra länder saknade.
Det i sin tur gjorde att industristäder som Göteborg växte. In flyttade arbetsfört folk, men det saknades bostäder där det redan var trångbott. Med bostadsbristen uppstod också nöden och behovet av mat och kläder. Göteborgs stadsmission fyllde snart en funktion, som stadens Göteborg inte kunde lösa.
Verksamheten har funnits kvar, men har kanske mest varit riktad mot hemlösa och människor med alkohol- och drogproblem. Nu är tendensen att inte bara dessa våra medmänniskor är i behov av hjälp. I Göteborgs kommun är 3000 hemlösa varav 800 barn. Hisnande siffror.
Galan på Göteborgs konserthus sålde snabbt ut. Kanske inte så konstigt. Man hade ett inbjudan sällskap av Göteborgsartister, som borgade för kvalitet. Generösa hjärtan och själar skulle få sitt, precis som Göteborgs Stadsmission.
Det blev en fin, berörande gala där Simon Ljungman (Håkan Hellströms gitarrist och arrangör, men förstås så mycket mer) stod som kapellmästare och arrangör för Fartygsorkestern (se medlemmar nedan), Sångkollektivet och Stadsmissionskören med körsångare från Körcentrum Väst.
Han hade löst det på bästa sett och urvalet av låtar passade som hand i den känslomässiga handsken för artisterna som uppträdde.
Efter den ouvertyren kom Claes Eriksson in för att läsa sin ”För att man kan”. Ingen kan väl som han skapa en förnuftets röst i Tage Danielsson anda. Klokskap, humor och satir i ett famntag. Kristina Issa, detta fantastiska yrväder till sångerska, tog över med Håkan Hellströms ”Pärlor”. En energistinn tolkning som växter för att explodera i tonernas kraft.
Den ständigt kaftanklädde Ebbot från Soundtrack Of Our Lives gör bandets ”The passover” med mullrande kraft och precision följt av Katarina Hemlin. Ja, hon som med ”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” som blev signaturmelodi då staden firade 400 år för några år sedan. Stadig på scenen – och jorden – blev den också hennes bidrag i första akten. Kristina Issa kommer åter för en innerlig tolkning av Bob Dylans ” To make you feel my love”. Avskalat bara med kontrabas och uppbackad av Sångkollektivets femstämmighet.
Men inte bara musik hörs. Det blir också filmade inslag. Reklamfilmer för Göteborgs stadsmissions verksamhet. Sponsorer som berättar varför de stödjer organisationen. Men mest drabbande Viking, som berättar om sin väg från hemlös och drogberoende för drygt tio år sedan till där han är nu med lägenhet och arbete. Han är tacksam för jobbet, men vågar liksom inte glädjas full ut; han vet ju hur snabbt det kan skifta.
Sångkollektivet – med rutinerade revyartister – kramar sedan in oss i en fin version av Coldplays ”Fix you”.
Cat Gold (artisten David Wikbergs artistnamn) – en ny bekantskap för mig – gör sin ”Red moon” vid flygeln. Det är skir, sfärisk musik som dansar älvalikt med hans ljusa röst över scenen.
Paul Mac Innes är något av en sedan länge dold mästare i soul. Synd. För han är mästerlig, som här i Sam Cookes ”A change is gonna come”. Han sjunger med hjärtat själfull soul – inifrån och ut. Jo, jag har följt honom i nära 25 år. Först när han var rappare (!) i funkgruppen Paddington, som knep förstaplatsen i GT:s musiktävling Lejonrock i millenniets början. Men sedan via klipp på hans Instagramsida. Nu var det alltså åter dags live och han gjorde inte mig, eller någon annan besviken.
Som final i första akten samlades nära nog samtliga på scenen för Laleh ”Många ljus”. En låt som spred värme i det själsliga mörkret.
Andra akten börjar efter lite andhämtning, både från budskap och artisteri, med ett barn som läser Gunhild Wingqvists dikt ”Länge leve livet”, en inspelning. Så kommer hon och det går ett sus genom lokalen. För Miriam Bryant är kvällens stora stjärna. Men hon är heller inte den som svävar iväg. Hon vet var hon kommer ifrån. Hon dröjer med sin första ton, lite osäker på när det är hon ska in i Kent-låten ”Vinternoll2), söker Simon Ljungmans blick utan att nå den, men hittar sedan rätt och berör från start till mål.
Hon berättar att Konserthusets scen var där hon först sjöng solo. Som nioåring på en Georg Ridelkonsert där hon skulle sjunga ”Min katt är död”. ”Det gick inte så bra…”, säger hon. ”Fast det gjorde det ju. Jag står ju här!”
Så sant. Någon i publiken ber henne sjunga den och tillsammans med Simon Ljungman – som också var med på scen den där gången för 25 år sedan – gör hon en improviserad version av den. Snyggt. Så blir det ”Ett sista glas”, den skotska folkvisan som Lars Forssell satte text till och som Sven-Bertil Taube gjorde till sin innan Miriam Bryant snyggt stal den i ”Så mycket bättre” och blev folkkär på cupen. Jo, hon kan ta sin publik, Miriam Bryant.
Det kan för all del Kristina Issa, som förvandlar sin egen låt ”Vaknar” från en smekande bris till ful storm på scen. Hon tar i från tårna och använder hela kroppen för att sjunga. Jag älskar det.
Paul Mac Innes återkommer så småningom med. Nu med ännu en Dylan-låt. Med ”Forever young” sätter han med bandet sin egen ton. Det är en fröjd att höra. Claes Eriksson reciterar finstämt och underfundigt några av sina texter, som bara han kan. Berörande och underhållande. Ebbot plockar fram ”Did you give the world som love today” – ni vet den som göteborgskan Doris (Svensson 1947–2023) fick en hit med för 55 år sedan. Han gör den med pondus. Men Doris version är svår att övertrumfa.
Efter sponsorernas förklaring varför de stöttar Göteborgs Stadsmission kommer Katarina Hemlin in för en tolkning av Mikael Wiehes ”Lindansaren”. Hon gör den snabbt till sin med Finn Björnulfson i en dramatisk roll, inte som lindansare, men som den som våghalsigt går på styltor. Något jag inte sett honom göra på scen sedan han debuterade som slagverkare i Håkan Hellströms band på Liseberg 2001.
Cat Gold tar sig an REM:s ”Everybody hurts” i en för honom karaktäristiskt avskalad version innan kören gör Stefan Forsséns ”Till havs med solfyllda segel” – en låt i Laleh-klass – med hela kören.
Allt avslutas med en värmande version av Håkan Hellströms fantastiska ”Du är snart där” med Jacob Andréas på stark sång. Jo, han är musikalutbildad, kan sin sak, men den här tolkningen går ändå utöver det mesta. Så sjunger vi – om och om igen – avslutningsraderna ”Jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”. Fortsätter ut ur bänkraderna med sången fortsatt i våra öron ut i foajén och ut på Götaplatsen där Stadsmissionens kör nu positionerat sig för att sjunga fraserna om och om igen. Så kan man också väcka hopp. Fint.
Några slutliga reflektioner: GP finns med som sponsor till evenemanget. Man skrev om evenemanget i våras och igen i början på september då det stod klart att Miriam Bryan – sent – skulle medverka. På scen denna afton stod också musikskribenten och nöjesmedarbetaren Johan Lindqvist för att berätta om tidningens roll i det hela. Men – om jag inte helt missat det – ingenting skrivs om det efteråt, om vilka som var där, prat med människorna som fanns på scen och i publiken. Ingenting. Rätt häpnadsväckande, tycker jag. Korrigering 30/9: jo, det kom en text, en recension (publicerad på webben igår, i print idag). Högsta betyg. Väldigt märkligt. Ett evenemang som GP sponsrar…?
Och, är det inte märkligt att det var en så ålderstiden publik…? Det var få ungdomar, yngre vuxna eller medelålders på plats. Är välgörenhet bara för en viss ålderskategori?
Fotnot: Min klädsel för kvällen? Självfallet var det mest köpt på Stadsmissionen, Arkaden nyligen. Byxorna (Incotex), tröjan (EastWest), den höstfärgiga jackan (Nudie). Skorna (Paul Smith) är köpta på Myrornas. Kepsen på skulten inhandlad på rea i Gudhjem, Bornholm i somras. Men… det var inte bara jag som skaffat kläder från Stadsmissionen. Även paret Bailasan Mohammad och Jacob Andréas kom in i andra akten iklädda snygga kreation från någon av Stadsmissionens butiker.
En kväll för Göteborgs Stadsmission, Göteborgs konserthus 28 september 2025.
Fartygorkestern: ledd av kapellmästare, gitarrist, sångare och arrangör Simon Ljungman. Medlemmar är Finn Björnulfson, slagverk och styltor, Tombias Ljungman, trummor, Gustav Hördegård, bas och kontrabas, Sten Källman, saxofon, klarinett och slagverk, Lisen Rylander, tenorsaxofon, Markus Ahlberg, trombon, Sanna Källman, cello, Erika Risinger, fiol, och Bernt Andersson, piano och dragspel.
Artister: Miriam Bryan, Ebbot Lundberg, Paul Mac Innes, Kristina Issa, Claes Eriksson, Katarina Hemlin, Cat Gold och Sångkollektivet (Caroline Sehm, Sara Axelsson, Emelie Hagman, Robin Rösehag och Pierre Hagman) samt körsångare från Körcentrum Väst.
Konferencierer: Bailasan Mohammad och Jacob Andréas.
Framträdanden:
Ouvertyr (Fartygsorkestern)
För att man kan (dikt Claes Eriksson)
Pärlor (Kristina Issa)
The passover (Ebbot Lundberg)
Vi vill leva, vill vill dö i Göteborg (Katarina Hemlin)
To make you feel my love (Kristina Issa)
Fix you (Sångkollektivet)
Red moon (Cat Gold)
A change is gonna come (Paul Mac Innes)
Många ljus (Fartygorkestern med körer)
Paus
Vinternoll2 (Miriam Bryant)
Min katt är död (Miriam Bryant, Simon Ljungman)
Ett sista glas (Miriam Bryant)
Vaknar (Kristina Issa)
Forever young (Paul Mac Innes)
Inte så dumt/Bara ben (Claes Eriksson)
Did you give the world som love today (Ebbot)
Lindansaren (Katarin Hemlin med Finn Björnulfson på styltor)
Everybody hurts (Cat Gold)
Till havs (Fartygorkesten med körer)
Du är snart där (Jacob Andréas med samtliga på scen)
Rastlös. Markus Hasselblom bjuder på ett rastlöst framträdande med själfulld soul. Foto: KAI MARTIN
Pustervik, Matsalen, Göteborg.
Publik: Inte fullt, men ok.
Bäst: Markus Hasselbloms soul är innerlig.
Sämst: They Owe Us bekymmer med skenande bastrumma och gitarrstrul.
Fråga: Går det att klaga på Göteborgs kulturliv…?
Markus Hasselblom har en fin musikalisk karriär bredvid den civila. Genom band som Jmyhaze Beatbox, Lucknow Pact och Fantastic har han åtminstone skapat en lokal framgång nog så god. Men när nu 50-årige Markus Hasselblom drog igång sin solokarriär var det med soulen tätt till hjärtat. Musik som spunnits kring inspiration av Paul Wellers fascination av Curtis Mayfield. Men med svenska texter tangerar han också Håkan Hellströms mest soulfyllda ögonblick, utan att falla i någon identitetskris.
Markus Hasselblom har sin egen ton, sitt eget språk och sin egen röst. På scen är han en rastlös själ som vandrar osaligt över scenen inledningsvis iklädd helt i svar, bär en lång läderrock och en elegant knuten scarf runt halsen. Han jobbar hårt mot publiken, kliver nedanför scenen för direktkontakt. Är en crooner för pubscenerna, svettas ymnigt och leder bandet med medlemmar från bland annat Whyte Seeds (Björn Synnergen) och Steget (Nils Dahl) samt Kristoffer Ragnstam, från förbandet They Owe Us, på trummor och basisten Krister ”Tummen” Selander.
Magnus Hasselblom bor nu mer i Malmö och har odlat sin karriär där med lokala musiker. Sedan debuten på hemmaplan med ”Seoul” (2019) har han kommit med två album:”Oskön stämning” (2020) och ”07.01 hemifrån” . Den sistnämnda från i år med – om jag har förstått det rätt … med medlemmar från Ön. Bandet som i sin tur består av musiker från Damn!, Mopeds och Brainpool. Med dessa herrar har han också spelat runt en del.
Helkväll i Matsalen. Markus Hasselblom med band och They Owe Us spelade i Pusterviks Matsalen. Foto: KAI MARTIN
Men i Göteborg har det alltså ett annat sammansatt band. Hyfsat nyrepeterat. Det märks ibland på vilsenheten i musikernas ögon, men Markus Hasselblom smeker närmast osynligt allt rätt igen. Han har en skön, svajig stil. Sjunger ljust och betagande. Hans texter är jord- och vardagsnära och ger en känsla av att bli inbjuden till hans liv.
Det är ett kort, men sannerligen intensivt, set han kör (se låtlista nedan). Men inte desto mindre underhållande.
Slamrigt charmigt. They Owe Us – med Kristoffer Ragnstam – charmar och larmar med sin musik. Foto: KAI MARTIN
Kristoffer Ragnstam har sitt projekt They Owe Us, som väl egentligen har en större marknad internationellt än på hemmaplan. Han håller gruppen kort med sig själv på sång och trummor (plus lite bakgrunder och pads) samt – då det funkar – gitarr. (Det gjorde det inte denna kväll.) Sin medspelare är nu Klas-Henrik Hörngren från elektrojazzbandet Klabbes Bank. En tätt packad duo, som inledningsvis får det att spraka och fräsa.
Det är ju ordentligt duktiga musiker och Kristoffer Ragnstam vet att skriva musik i gränslandet mellan pop, grunge och – känns det som – improviserad punk med jazztouch. Tre album så här lång sedan starten 2020 med senast – ”All on red” – nyligen utgivet. På skiva är det alltid en upplevelse att höra låtarna. Men där är de mer rikt arrangerade. På scen är det avskalat och mer pang på (se låtlista nedan).
Det blir ibland slarvigt och slamrigt. Men precis som med Markus Hasselblom också väldigt charmigt.
Markus Hasselblom, Matsalen, Pustervik, 27 september 2025.
Bandet: Markus Hasselblom, sång och akustisk gitarr, Nils Dahl, klaviatur och sång, Krister ”Tummen” Selander, Björn Synnerby, gitarr och sång, och Kristoffer Ragnstam, trummor.
Låtlista:
Sparkar
Du och jag håller salong
Oskön stämning
Det bränns i mig
Fajtas
Komplimang och bombardemang.
Första solen
Läktarvrak
När vi vinner (extranummer)
Rak i ryggen (extranummer)
They Owe Us, Matsalen, Pustervik, 27 september 2025.
Bandet: Kristoffer Ragnstam, sång, trummor och pads, och Klas-Henrik Hörngren, klaviatur och sång.
Brutal närvaro. Feline Andersson gör sin Kim med brutal närvaro och stark sång. Foto: MATS BÄCKER
Göteborgsoperan.
Publik: Utsålt.
Bäst: Feline Andersson gör Kim till fulländning.
Sämst: Med ”Miss Saigon” på engelska tvingas jag att läsa textremsan högt upp och missar skeenden på scen.
Fråga: Har ”Miss Saigon” någonsin gjorts så kraftfull och autentisk…?
Redan med uppsättningen av ”Miss Saigon” på Folketeatret i Oslo (premiär 2023) visade regissör, britten Guy Unsworth att han ville något mer än att bjuda på ännu en musikal. (Jag såg sista föreställningen 10 november samma år.) Han ville gräva djupare, skapa en historisk autenticitet och var noga med att de roller som så krävdes skulle göras av artister med sydostasiatiskt ursprung.
Nu med ”samma” uppsättning nedflyttad till Göteborgsoperans vidare scen och resurser har allt skruvats till ytterligare. Han har också valt att låta denna uppsättningen spelas på originalspråket engelska. Ensemblemen har fått genomgå formidabla historielektioner för att förstå djupet, kraften och väsentligen i var och en roller i reflektion till historien.
Det är ju så, att Vietnamkriget (1 november 1955–30 april 1975) har satt sina djupa sår. I landet där allt utspelades har befolkningen valt att inte prata om dåtid, utan siktar framåt. Men minnena finns kvar. På andra sidan Stilla havet lever krigsveteraner många gånger vind för våg i mental ohälsa, som USA inte bryr sig mer om än enstaka parader.
Paul Hardcastle fick en otippad hit 1985 med sin låt/video ”19”. Skoningslöst hamras budskapet in. Medelåldern på soldaterna var just 19 år. Ditskickade för att strida för något de inte visste vad det handlade om i ett land de inte kände till.
Vad medelåldern var på de vietnamesiska kvinnor som tvingades in i prostitution vet jag inte. Inte snittåldern på de stridande invånarna heller. Men att de drabbade alla är lätt att förstå.
”Miss Saigon” landar någonstans i krigsslutet. Chris, en ung soldat som drivs av ruelser inför sitt uppdrag, möter den likaledes unga vietnamesiska kvinnan Kim på baren Dreamland, som också tjänar som en bordell. Hon har flytt landsbygden där hennes familj dödats. Hon har ett tungt bagage, men är också oskuldsfull.
Ja, intrigen handlar om kärlek och svek under en ond tid. Men också om hopp – och förtvivlan. I Guy Unsworths händer har ”Miss Saigon” blivit en smärtsamt stark och fulländad uppsättning. David Woodheads scenografi är snillrik. Jean Chans kläddesign sparsmakat när så krävs och i full blom när det behövs.
De intensiva scenerna avlöser varandra med kraft. Från starten på risfälten med flygattack och bombningar över denna klassiska helikopterscenen vid amerikanska ambassaden till paradnumret ”The american dream” med Engineers (hallicken) drömmar om USA.
Eu Jin Hwang gör sin Engineer rått slipad, med alla skiftningar som krävs för rollen. Skickligt.
Paradnummer. I ”The american dream” får tillsammans med ensemblen glänsa extra allt. Foto: KAI MARTIN
Här finns också Chris starka inledning med ”Why, God, why?” – en scen som ger rysningar på grund av dramatiken. Timothy Garnhams amerikanska må vara sisådär, men herregud vad han sjunger. Han omfamnar sina nummer med lidelse i skönsång, som inte för en sekund tvekar om Chris ifrågasättande om vad han gör som soldat i Vietnam.
Drabbad av ruelse. Timothy Garnham gör sin Chris med stor övertygelse. Foto: MATS BÄCKER
Men det är förstås Feline Andersson som Kim som är den starkast lysande stjärnan i denna så sorgliga musikal. Hon är Kim. I varje känsla, varje steg, varje gest och hållning. Hennes sång är briljant och mångfacetterad. Om hon var bländande i som Elphaba i ”Wicked” når hon här fullkomlig världsklass. Hennes närvaro, hennes glädje och smärta känns igenom ben och märg, rätt in i själ och hjärta.
Lägg till ensemblen som i sina skiftande insatser gör formidabla insatser för att skapa det totala, intagande intrycket.
Och, inte minst, Jesper Blomberg som på grund av Arvid Assarssons sjukdom med kortvarsel får gå in och ta rollen som John – med bravur.
Världsklass. Feline Anderssons insats i ”Miss Saigon” är av världsklass. Foto: MATS BÄCKER
”Miss Saigon” på Göteborgsoperan är en omtumlande föreställning som skakar om i det innersta. Den fjäskar inte. Duckar inte för det brutala. Här går sveket på det personliga planet hand i hand med det politiska. När kommunistregimen tog över ledde det också till en massiv flyktingvåg. Mellan 1975 och 1992 flydde över två miljoner sitt hemland. Många infångades, straffades eller överlevde inte sin flykt. I slutscenen får vi denna information, som också förklarar att 35000 vietnameser bor i Sverige. Varav några finns på scen i just ”Miss Saigon”, så skapas autenticitet!
Det är ju också en musikal som tjänar som en pendang till ”Madam Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904. Men med en än mer kraftigt målad svärta och med en verklighetsanknytning som är svår att slå ifrån sig.
Jag såg ”Madam Butterfly” på just Göteborgsoperans scen 2018 och blev svårt gripen (läs här). Då med den sydkoreanska stjärnan Karah Son i en bländande roll, som hon reser runt världen med. Jag skrev då att hon ”sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum”. Precis så med Feline Andersson.
”Miss Saigon”, Göteborgsoperan, premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.
Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.
Regi: Guy Unsworth.
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.
Scenograf: David Woodhead.
Kostymdesign: Jean Chan.
Koreografi: Cressida Carré.
Maskdesign: Tiiu Luht .
Ljusdesign: Matt Haskins.
Ljuddesign: Avgoustos Psillas.
Musik: Claude-Michel Schönberg.
Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.
Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.
Orkestrering: William David Brohn.
I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (Engineer), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).
Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.
Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Sångaress. Helen Sjöholm och Gunilla Backman kan sjunga som få. Med tiden kommer också replikerna sitta i pocketmusikalen ”Nån måste göra det”. Foto: KAI MARTIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Att få höra två av Sveriges främsta musikalartister tillsammans.
Sämst: Att replikerna inte riktigt satt (men det kommer).
Fråga: Kommer det bli mer av samarbetet Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm…?
Begreppet pocketmusikal, som trion Sissela Kyle (regi), Gunilla Backman och Helen Sjöholm skapat, är genialiskt. En musikal i ett litet format, som famnar efter mycket. Så är det med nyskrivna ”Nån måste göra det” (manus Per Naroskin), som elegant balanserar satir, allvar och humor i en märklig nutid. Att den rör sig i bokmiljö är än mer sinnrikt.
Kassandra (Helen Sjöholm) och Felicia (Gunilla Backman) är gallrare. Det vill säga deras uppdrag är att sortera ut icke passande litteratur. Detta sker på ett bibliotek någonstans i Sverige (just nu och fram till och med 18 oktober i Göteborg) där direktiven från något slags högre ort skiftar från en stund till en annan. Delvis genom telefonsamtal där ljudet från överordnade kommer som ett mummel.
De båda kvinnorna är väsensskilda. Kassandra, den mollstämda, med en förmåga – precis som i den grekisk mytologi – att se in i framtiden. Hon som tröstar sig med vin och som sover över där hon jobbar. Felicia, den skämtsamma, som springer från jobbet för nästa nätfling. De knegar på för uppdraget de har fått, för… nån måste göra det. Men med tiden börjar skepsisen gro. Vad är uppdraget egentligen. Varför slänga böcker av Tove Jansson eller varför drogs hotet för Astrid Lindgrens ”Pippi i Söderhavet” bort…?
Ja, det är ständiga litteraturpreferenser i Per Naroskins listiga manus, som ger en listig nutidsskärpa och som ekar dovt i vår ängsliga, kancellerande tid med högt tonläge om censur. Interfolierat i detta musik, som (här framgår det dessvärre inte vem som ligger bakom de snygga arrangemangen), som är förinspelad på grund av budgetskäl (det är ju en pocketmusikal!).
Det är förstås en ynnest med två av Sveriges främsta musikalartister på scen. Helen Sjöholms röst sveper, som alltid, in en i ett dramatiskt välbehag. Hon ger en utmärkt karaktär till den svårmodiga Kassandra med stramt, allvarsamt ansiktsdrag. Gunilla Backman är ljuset, sjunger som få och hennes mer sprudlande, sorgfria Felicia skimrar. Visst, det var lite stapplande osäkert i replikerna denna urpremiärens kväll. Men det tar sig.
Tillsammans är de båda en kraft. I sången rent av ljuvt. Arrangemangen klär musik, som av Laleh (”Minnet av ett hav” – ledmotivet från Erik Poppes ”Utvandrarna”) eller Ebba Grön (en fantastisk flamencoversion av ”Mental istid”), i ny dräkt. Salem al Fakirs Melodifestivalbidrag ”Keep on walking” (2010), som fått en fin svensk översättning, blir det hoppfulla slutet. Här excellerar Helen Sjöholm och Gunilla Backman i sången, som ger stående ovationer.
Scenografin med lådor och böcker, något skrivbord, stol och stege fungerar förtjänstfullt. Kassandra och Felicia har var sina, olikfärgade, städrockar med namnbrickor. Enkelt och smart för att visa olikheterna dem emellan. De strävar på i en Kafkavärld, som dessvärre liknar vår samtid.
”Nån måste göra det” är en effektiv pocketmusikal med ett smart manus. Med tiden kommer också framträdandet sitta som en smäck, inte bara i sången. För den här texten är viktig.
”Nån måste göra det”, urpremiär, Lisebergsteatern 26 september 2026. Spelas där till och med 18 oktober för att därefter åka på turné.
Manus: Per Naroskin.
Regi: Sissela Kyle.
Musikarrangemang och -bakgrunder: Göran Arnberg.
Översättningar och sångtexter: Björn Ulvaeus och Erik Fägerborn
Scenografi och kostymdesign: Julia Herskovitz.
Ljusdesign: Susanna Hedin.
Ljuddesign: Peter Hayward.
Låtar: ”Cassandra” (Abba), ”Jag ser” (Jacques Brel, översättning Thorbjörn Wahlstedt), ”Minnet av ett hav” (Laleh), ”Katalog-arian” (”Viva la Esperanza”, Kalle Moraeus), ”Snö” (Stefan Demert), ”Andas in, andas ut” (Albin Lee Meldau), ”Oas (Dina Ögon), ”Mental istid” (Ebba Grön), ”Stenmannen” (Eva Dahlgren) och ”Ett steg framåt” (”Keep on walking”, Salem al Fakir).
I rollerna: Gunilla Backman (Felicia) och Helen Sjöholm (Kassandra)
Intensiv. ”Moulin Rouge – the musical” sprakar intensivt från första till sista scenen. Foto: MATS BÄCKER
Rondo, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt.
Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.
Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.
Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?
Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).
När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.
Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?
Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.
Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.
Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.
Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.
Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.
Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER
Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.
Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.
Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.
Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).
Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.
Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!
”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.
Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).
Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.
Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.
Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.
Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).
Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.
Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).
Sissela Kyle, en av Sveriges mest meriterade och hyllade skådespelerskor, gör gemensam sak med musikalstjärnorna Gunilla Backman och Helen Sjöholm. Tillsammans lanserar de det nya konceptet pocketmusikal med ”Nån måste göra det” med premiär i Göteborg fredag 26 september.
Allt till musik från Abba till Ebba Grön.
– Vi har valt låtar som vi gillar, säger Sissela Kyle, som regisserar.
Trio i stjärnor. Stjärntrion Gunilla Backman, Sissela Kyle och Helen Sjöholm satsar på pocketmusikalen ”Nån måste göra det”. Foto: TOMMY HOLL
Gunilla Backman och Helen Sjöholm är några av våra allra främsta musikalstjärnor. Men tillsammans har de aldrig jobbat.
– Vi har delat turnéer, men aldrig stått på scen samtidigt, säger Gunilla Backman.
Ja, hon som fick sitt stora svenska genombrott i ”Mamma Mia” 2005. Helen Sjöholm, slog igenom som Kristina i ”Kristina från Duvemåla” tio år tidigare. Trots att de bara skiljer några år emellan dem är det alltså först nu som de kommer mötas på scen. Då i pocketmusikalen ”Nån måste gör det”, som har urpremiär på Lisebergsteatern fredagen 26 september.
Men… pocketmusikal? Jag erkänner för trion Gunilla Backman, Helen Sjöholm och Sissela Kyle att jag inte har en aning om vad det är för något. Ja, trots mer än 40 år som nöjesreporter står jag mig slätt. Inte så konstigt, visar det sig.
– Det är ett påhittat begrep. Det är vi som kommit på det! utbrister de nära nog i en mun.
– Det är bara två personer på scen och miljön är i ett bibliotek med massa böcker, fortsätter Sissela Kyle.
Förklaringen
Men att trion samlades för att skapa denna pocketmusikal kräver sin förklaring.
– Jo, vi har ju som sagt inte jobbat ihop, Helen och jag. Men vi har pratat om det, kontaktade varandra för en annan pjäs och då kom vi på att vi också skulle ringa Sissela, förklarar Gunilla Backman.
– Ja, vi träffades förutsättningslöst på ett kafé, fann varandra helt spontant, säger Sissela Kyle, som erkänner att det aldrig var aktuell för henne att sjunga. Så regissör fick det bli.
– Jag träffade Per, som hade en idé, så han kom med och fick beskriva sina tankar. Vi fick med producenten Agneta Villman och själva har vi också gått in som producenter, fortsätter hon.
– Ja, det är något vi är påtagligt stolta över. Vi hade en idé, utvecklade den och nu är vi också producenter, säger Helen Sjöholm.
Ja, det är inte helt givet att våga satsa pengar på något nyskrivet, som dessutom ska ut på turné över hela landet. Men Sissela Kyle, Gunilla Backman och Helen Sjöholm har vågat.
– Idag, efter pandemin, är allt sådant här mycket svårare, säger Helen Sjöholm.
– Men hittills har det sett ut att gå bra.
Givet med musik
Med två svenska musikalstjärnor var det förstås givet att det också skulle bli musik.
– Vi har valt låtar som vi själva gillar, säger Sissela Kyle.
Det har blivit en brokig samling låtar. Från Abba till Ebba Grön. De sistnämnda inte helt givna i ett musikalsammanhang.
– Absolut, men vi har fått godkänt, säger Gunilla Backman, påtagligt nöjd.
Nytt koncept. Helen Sjöholm, Sissela Kyle och Gunilla Backman har själva skapat begreppet pocketmusikal. Foto: KAI MARTIN
Både Helen Sjöholm eller Gunilla Backmanhar jobbat med helt nyskriven musikal. Men det är ändå inte helt vanligt och framför allt är formatet helt nytt. Det blir med andra ord en utmaning för dem båda.
– Det är ju en helt ny berättelse och helt nya karaktärer, säger Helen Sjöholm.
– För oss är det ju en självklarhet att sjunga. Men det här är ju en pjäs i grunden där det gäller att få in både över- och undertext. Där har vi haft stor hjälp av Sissela. Hon har ett sätt som inspirerar, säger Gunilla Backman.
– Ja, det är ju en föreställning med både humor och allvar, som hon har låtit oss undersöka hur vi bäst ska göra det, fortsätter Helen Sjöholm.
Efter Göteborgssejouren på Lisebergsteatern fram till 18 oktober väntar en Sverigeturné.
Egen turné. Sissela Kyle åker på sin egen turné med ”Min föreställning om mamma” och är dessutom bokaktuell med självbiografin ”CV – livets gång”, som nyligen kommit ut. Foto: TOMMY HOLL
Men då är Sissela Kyle uppdrag sedan länge över. Men hon har att göra ändå. Dels är hennes självbiografi ”CV – livets gång”, där man får läsa om hennes resa från uppväxten i Partille till ungdomsåren med Haga, rockklubben Errols och Sahlgrenska som centrala Göteborgsplatser och vidare till en av Sveriges mest aktade skådespelare.
– Det är inte en självbiografi från A till Ö enligt en kronologisk ordning. Så den är inte ordentlig på det viset. Den har mer styrts av livet och människorna jag mött, säger hon, som förutom premiären också ska hinna med Bokmässan (25–28/9).
Sissela Kyle kommer också åka på turné.
– Ja, jag fortsätter med ”Min föreställning om mamma” med start i Kalmar 9 oktober. Jag kommer till Lisebergsteatern 15–17 oktober. Där är det slutsålt. Men jag måste erkänna att jag är otroligt stolt över att jag blivit bokad på Konserthuset. Första föreställningen 29 november är slutsåld. Jag får handsvett bara jag tänker på det. Men till eftermiddagsföreställningen finns det biljetter kvar.
”Nån måste göra det”, premiär på Lisebergsteatern 26 september 2025 där den spelas till och med 18 oktober. Föreställningen åker sedan på turné i Sverige (se spelställen nedan).
Manus: Per Naroskin.
Regi: Sissela Kyle.
På scen: Helen Sjöholm (Kassandra) och Gunilla Backman (Felicia).
Med huvudrollen som Elphaba i Göteborgsoperans succéuppsättning av ”Wicked” var hon grön i dubbel bemärkelse. Dels för att rollen krävde det. Men också för att hon då, som 23-åring, gjorde sin första huvudroll på en av Sveriges största scener.
Nu är hon tillbaka. Som Kim i hennes favoritmusikal ”Miss Saigon” – på Göteborgsoperan.
– Jag har längtat efter att få spela henne i halva mitt liv, säger hon.
Favoritroller. Timothy Garnham, som den amerikanske soldaten Chris, och Feline Andersson som den vietnamesiska kvinnan Kim har sin roll i ”Miss Saigon” högst upp på listan. Foto: KAI MARTIN
13 år gammal såg hon ”Miss Saigon” på Malmöoperan. På samma plats fanns Timothy Garnham, nu 27. Båda fick samma vision. Det här var musikalen de skulle spela i. Föga anad de att av drömmarna skulle det bli verklighet. För vem kunde någonsin tro att en påg från Höör och en flicka från Malmö skulle förenas på scen i huvudrollerna som Chris respektive Kim 12 år senare när Göteborgsoperans sätter upp ”Miss Saigon” igen efter 20 år.
– För mig var det en roll som jag aldrig trodde att jag skulle få, säger han, som fortfarande någon vecka innan premiären (då denna intervju görs) nyper sig i armen för att han verkligen har fått rollen.
– När de ringde frågade jag tre gånger om det var sant. Det känns helt otroligt.
Visar sina färdigheter igen
Det var det. Det innebar att han återigen fick möjlighet att visa på sina färdigheter som musikalartist på Göteborgsoperan. Så som han tidigare har gjort i ”Cabaret” och i ”Wicked” (2023/24). Men nu handlar det om ett större ansvar på scen i den krävande rollen som Chris.
Han är fostrad i Göteborg. Både på Balettakademin och på Högskolan för scen och musik.
– Jag har bott sju år i Göteborg och har alltid trivts här och ville flytta hit efter att jag var här och såg Håkan Hellström när jag var elva år, säger han.
Scenstarkt. Timothy Garnham gör rollen som Chris till sin. Foto: KAI MARTIN
Ja, Feline Andersson och Timothy Garnham har mötts förut. Dels gick de på samma gymnasium i Lund och dels delade de scen under sejouren med ”Wicked”. Hon hade då huvudrollen som Elphaba, häxan som blev grön. Hon var inte helt oetablerad, som scenartist. Hade gjort utbildning och spelat i England. Men Elphaba blev hennes första stora huvudroll på en av Sveriges största scener.
Tror du att Elphaba och ”Wicked” blev något av en audition för ”Miss Saigon” och rollen som Kim?
– Ja, men lite så är det nog. Jag tror ingen i huset missade att jag ville göra ”Miss Saigon”, men då visste jag inte att den skulle komma hit, säger hon.
Gjorde ett ”kemitest”
– När vi sedan gjorde ett kemitest med Guy (regissören för ”Miss Saigon”), för att se om det klickade… ja, då förstod jag att det skulle gå vägen. Det är ju en roll som jag velat göra i halva mitt liv.
Kemitest?
– Ja, alltså för att se om det uppstod rätt kemi mellan oss. Men det dröjde ändå innan jag fick besked. Jag for från mitt uppdrag i London till Göteborg flera gånger. Till slut sa jag att det inte gick. Jag var tvungen att få ett slutgiltigt svar. Jag trodde ett tag att de drev med mig, säger hon.
Men efter en slutaudition i London fick hon sitt ja.
Hon är fokuserad och ser fram emot premiären. Men ändå var olyckan framme bara timmar innan vi möts. Hon fastnade med en klack i en trappa och vrickade foten.
– Det ska gå bra. Det är ju inte så mycket koreografi i ”Miss Saigon”.
Hämtad från Oslo
Uppsättningen av den nu klassiska musikalen från 1989 är hämtad från Oslo och Folkteatret. Den som hade Guy Unsworth som regissör, som också tagit med delar av teamet och några av musikalartisterna. För honom har det handlat om att inte slarva med budskapet och att få denna sin uppsättning så autentisk som möjligt.
– Inför jobbet i Oslo gjorde jag flera resor till Vietnam för att göra research. Inför uppsättningen i Göteborg gjorde jag ännu en och for till landsbygden, pratade med risbönder. Det var inte helt lätt. Vietnameser vill inte se tillbaka. Men det är fortfarande ett trauma, säger han om Vietnamkriget, som upphörde först 1975 då USA lämnade landet efter flera år av krig på Sydvietnams sida.
– Men det gäller att hitta en balans. Jag vet, som regissör, att jag har två och en halv timme på mig att berätta om ett 25 år långt krig. För mig handlar det inte så mycket om en historielektion som ett försök att skilda hur människor drabbas i krig. Det finns ju, tyvärr, parallell till det som sker i dag.
Efter sitt uppdrag på Göteborgsoperan väntar något väldigt mycket mer brittiskt för den 38-årige, talangfulle och prisade regissören, som ju efter Oslo höll i trådarna för premiären av Roxette-musikalen ”Joyride” i Malmö.
Mästerregissör. Guy Unsworth gjorde ”Miss Saigon” i Oslo, har hunnit med Roxettemusikalen ”Joyride” i Malmö. Nu ansvarar han för ”Miss Saigon” på Göteborgsoperan innan han återvänder till England för scenuppsättningen av ”Morden i Midsummer” Foto: KAI MARTIN
– Ja, det blir en iscensättning av ”Morden i Midsummer”, som ska ut på turné i Storbritannien. Det blir något helt annat och annorlunda. En musikal är ju speciell där så många är involverade med betydande ansvar, som koreografer, dirigenter, scenografer plus artisterna. Där är ju mitt uppdrag att samla ihop allt till en helhet.
Men trots att han återvänder till England så lämnar hans övergripande arbetet inte uppsättningen av ”Miss Saigon”. Inte bara han har gjort sin research; det har även Feline Andersson och Timothy Garnham gjort.
– Jag har sett sjukt mycket dokumentärer och läst böcker om Vietnamkriget. Jag har ju en mamma som är historielärare, så jag får ju inte fuska. Jag spelar ju dessutom inte asiat utan är en amerikansk soldat som inte vill vara där, säger han.
– Ja, det har blivit mycket att lära. Det är viktigt att det blir rätt för någonstans är det ju en riktigt historia. Dessutom har Guy haft historielektioner med oss, säger hon.
– För mig, med mamma från Thailand, har det också varit viktigt att ge folket i Vietnam rättvisa. Kim är ju så mycket mer än en prostituerad, så systerskapet är viktigt. För Guy har det ju varit väsentligt att ha med människor med asiatiskt utseende. Alldeles för många uppsättningar av ”Miss Saigon” har det varit för mycket stereotyper.
”Miss Saigon”, Göteborgsoperan. Premiär 27 september 2025. Spelas till och med 28 mars 2026.
Av: Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil.
Regi: Guy Unsworth.
Dirigent och musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin.
Scenograf: David Woodhead.
Kostymdesign: Jean Chan.
Koreografi: Cressida Carré.
Maskdesign: Tiiu Luht .
Ljusdesign: Matt Haskins.
Ljuddesign: Avgoustos Psillas.
Musik: Claude-Michel Schönberg.
Sångtexter: Richard Maltby Jr och Alain Boublil.
Ytterligare sångtexter: Michael Mahler.
Orkestrering: William David Brohn.
I rollerna: Feline Andersson (Kim), Timothy Garnham (Chris), Eu Jin Hwang (ingenjör), Arvid Assarsson (John), Karin Mårtenson Good (Ellen), Alistair So (Thuy), Natalie Chua (Gigi).
Ensemble: Jesper Blomberg (cover John), Albin Boudrée, John Browning (cover Engineer), Julia Carlström (cover Ellen), Fanny Dan Tomter, Sonny Enell, Anton Engström, Julia Forssell, Tord Hansson, Martine Hattestad Kveli, Lars Hjertner, Andrea Rymoen (cover Kim), Evelina Schilling (cover Gigi), Robert Sillberg, Carl Sohlberg (cover Thuy), Matias Steen Hauge (cover Chris), Oscar Sundling Wallin, Lea Undall, Vivian Wrang plus statister och barnstatister.
Barnet Tam (spelas av fyra barn under spelperioden): Pontus Bremholm, Louis Linusson, Gabriel Melo och Mia Terese Yasuda.
Festligt. När Stella – med sångerskan Karin Klingenstierna i spetsen – firar 30 år famnar man musik högt och lågt med mängder med gäster. Som Erik Blix. Foto: KAI MARTIN
30 år! Det är några år. Mitt kalas hade jag på klubben Karelia, inhyst i Errols lokaler på Magasinsgatan 3 i Göteborg. (Namnet på klubben var taget från ett grekiskt cigarettmärke som Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fallit för och övertygat klubbägarna om att ta.) Huset var fullt, det var festligt och glatt. En vakt som inte begrep att tillställningen var privat släppte in friskt. Annika Blennerheds band stod på scen. Hon hade kommit med ”Poems by Dorthy Parker” och bjöd på ljuv musik. Jag tror också att Parad – bandet med rester från just Kai Martin & Stick! (Ronny Svensson, trummor, Jörgen Cremones, gitarr, och jag på sång) – underhöll.
För så är det ju: jubileum ska man fira och då gärna till musik.
Så när Stella – Göteborgsbandet som jag nyligen skrev om här – firar 30 år som orkester är det förstås värt att fira. Hur gänget gör det? Till en sprakande musikfest, förstås.
Stella – med sin basmedlemmar Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur – spänner över mycket utan att förlora hela stycket. Det är jazz, 60-talspop, som Petula Clarks klassiker ”Down town” från 1964 , storbandsjazz, 70-talsdisco, Aretha Franklinlåtar, Sting… ja, banne mig om man med Erik Blix, konferencieren, lyckas med Frank Zappas svåra, men underhållande ”Cosmik Debris” från albumet ”Apostrophe (‘)” från 1974.
Det fina med Stella är att man lyckas sätta sin egen accent på musiken. Niss Kerstin Hallgrens kontrabas skapar delvis soundet tillsammans med Tomas Olssons mångfacetterade trumslagarkonster.. Men den ständigt, ljuvt leende Paul af Malmborg Wards klaviaturspel skojar man heller inte bort. Hon skapar sitt eget ackompanjemang med nyfikenhet och glädje, som är en fröjd att höra. Så blåsarna – Mia Samuelsson, trumpet, och Elisabeth Engdahl, saxofon – öppnar ju upp för än rikare arrangemang. Så då Karin Klingenstierna. Denna urkraft på sång, som sveper som en storm genom repertoaren och verkar hålla skoningslöst genom en kväll som denna.
Stella kastar sig speglat och vigt i de musikaliska lianerna. Det är vuxenunderhållning, men inte barnförbjudet, utan helt enkelt varm musikunderhållning.
Bandet har gäster på scen: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Lisa Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Lars-Göran Dimle, trombon, Magnus Johansson, trumpet, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång. Alla som sätter sin ton och adderar något till Stellas repertoar.
Vanja Holm, en gång bandets första trummis, visar vilken fantastisk slagverkare hon är. Lekfull, svängig och ständigt taktfull. Magnus Johansson sätter spets på sitt spel. Göran Klinghage sveper in med blueston. Martin Almgren med ett funky groove. Liza Eriksson och Raymond Carlsson färgar försiktigt med jazz. Urban Ward och Lars Göran Dimle fyller brassektionen med fyllighet. Perra Strandbergs och Peeter Wiiks gitarrspel ger sin respektive touch. Så då Erik Gullbransson, som slitit sig loss från ”Chicago” på Malmöoperan för ära Stella denna kväll. Croonern som rutinerat sveper in med sin röst.
Det blir en lekfull kväll med musik som byggs utav glädje. Nej, allt är inte slipat. Tekniken kärvar ibland. Men humöret är på topp och det är fest. Och jag kan inte låta bli att fnissa lite då Stella, som ju startade för 30 år sedan med ambitionen att bilda ett band bestående enbart av kvinnliga musiker, kör Eurythmics ”Sisters are doin’ it for themselves” uppbackad av de gästande männen. Inte för att detta feministiska anthem från 80-talet inte saknar värde, men för scenversion visar att tillsammans är vi starka – oavsett kön. Det är samarbetet och respekten som är grunden till samförstånd, enligt min ringa mening.
Erik Blix gör sina inpass. Klurig och underhållande, en ordvändare och humoristisk profil som vet hur texter ska presenteras. Att han smickrar min blogg från scen gör mig, förstås, generad men stolt.
Ja, det blir en helkväll späckad med musik och musiker på scen. Men…
Det började med Stella ensamma på scen med ”Fever”. Det slutar – med en avskalad ”Time after time” – med Stella på scen. En fin kväll för 30-åringarna på scen.
Fotnot: Detta är ingen recension, så inget betyg från !–!!!!! sätts. Orsaken är enkel: Det var ett kalas, en fest, lika mycket som en konsert.
Stella, 30-årsjubileum, Musikens hus, 20 september 2025.
Stella är: Karin Klingenstierna, sång, Mia Samuelsson, trumpet, Elisabeth Engdahl, saxofon, Niss Kerstin Hallgren, kontrabas, Tomas Olsson, trummor och Paul af Malmborg Ward, klaviatur.
Gäster: Raymond Karlsson och Martina Almgren, trummor, Vanja Holm, slagverk, Liza Eriksson, klaviatur, Urban Ward, tenorsaxofon, Magnus Johansson, trumpet, Lars-Göran Dimle, trombon, Perra Strandberg, gitarr, Peeter Wiik, gitarr, Göran Klinghage, gitarr och Erik Gullbransson, sång.
Låtlista – första set:
Fever
These boots are made for walkin’
Black coffee
9 to 5
Downtown
Happy talk
Gröna små äpplen (Erik Gullbransson på sång)
Something stupid (duett Erik Gullbransson och Karin Klingenstierna)
Acuarela do Brazil
Magdalena
Only human
Cotton Eye Joe
Paus
Andra setet:
Var blev ni av ljuva drömmar (Erik Gullbransson på sång)
Why I sing the blues
Son of a preacher man
A rose is still a rose
In these shoes
Always something there to remind me
My way (Erik Gullbransson på sång)
Komma som jag är (duett med Erik Blix och Karin Klingenstierna)
Cosmik Debris (Erik Blix på recitation)
Snow queen
Set them free
Rock the boat (extranummer – sång Perra Strandberg)
Sisters are doin’g’ it for themselves (extranummer)
