Liket Lever- och Cortexgitarristen Gert Svensson har gått ur tiden, 69 år gammal. Foto: KAI MARTIN
Vi lever i en skymningstid, min generation. En era där den utmätta tiden möter det defenetiva. Så har ett liv slocknat. En vän sedan 45 år. En människa som varit självklar har klivit in i skuggorna.
När nyheten kommer via ett SMS om att Gerth Svensson, legendarisk gitarrist i Liket Lever och Cortex, har klivit ur tiden blir jag bestört. Beskedet har i sin tur kommit via Henrik Venants Facebooksida, är konfirmerat, men inte desto mindre sorgligt.
Gerth Svensson och jag var inte bara årskamrater. Han några veckor äldre än jag. Vi var också generationskamrater på ett alldeles särskilt vis, så som det blev med oss som trädde in i punkkretsarna i Göteborg 1977/1978.
Det var förstås också stora skillnader. Han, en av de tuffa killarna från Kålltorp, må ha haft en hård yta. Men hans hjärta var varmt. Han rörde sig i Freddie Wadlings kretsar. Var en del av dennes redan då ikoniska skapande, det som utgick från detta märkliga epicentrum för skalvet på Kaggeledstorget i Freddies överbelamrade etta med pentry.
Gerth Svensson var tyst, ståtlig, trygg. När han greppade gitarren var det för att vara effektiv, i ett med rytmen, i ett med larmet. Han var inte ekvilibristen, svävade inte ut i några solon. Han svävade överhuvudtaget inte ut. Han var förankrad i musiken på samma sätt som jag upplevde att han var i verkligheten.
Vi delade scen på Sprängkullen 7 oktober 1978. Vi i Stick! gjorde vår första spelning. Koma Jesus, förlagan till Liket Lever, gjorde (väl) sin enda spelning. Man stötte på varandra. Pratade med varandra.Det fortsatte så.
När Cortex spelade in i Lundaton våren 1981 var jag på plats och blev inviterad att medverka. På så sätt kom Gert Svensson och jag att förenas på samma album, Cortex ”Spinal injuries”, producerat av Henrik Venant. Det blev en milstolpe inom svensk postpunk. Ett album som fick en nyrelease med extraspår våren 2015 där Gert Svensson tillsammans med Cortexmedlemmarna Freddie Wadling och Uno Wall fick sitt och signera skivor på Bengans.
Cortextrio. under Record Store Day i april 2015 gavs albumet ”Spinal injuries” åter ut. Cortextmedlemmarna Gerth Svensson, Freddie Wadling och Uno Wall fick signera på Bengans – nu har samtliga avlidit. (I bakgrunden The Mannequins of Deaths gitarrist Per Svensson). Foto: Kai Martin
Men det var ju framför allt vid sidan av scenen vi träffades. Då på 80-talet alltmer sällan. Livet tog ju sådana vägar. På 90-talet blev det familjeliv, för att med Svensk Punk 25 på Vågen 4 oktober 2003 bli ett slags klassåterträff.
Med många var det som om tiden stått still. Det blev också en insikt om att jag delade mycket med människorna kring den svenska punken i allmänhet, kring den i Göteborg i synnerhet.
Konsertbesökare. Gerth Svensson och jag – med Adam Wladis i mitten – på Brända Barns spelning på Liseberg 2016. Foto: KAI MARTIN
Gerth Svensson och jag kom att träffas kanske främst på spelningar i vår hemstad, men också på Crippas cafe då den forne Attentatbasisten öppnade sitt vattenhål i Majorna för tio år sedan. Han skulle medverka i Cortex återförening i oktober, även det 2015. Den comebacken som skrinlades av dunkla orsaker. (Jag skrev om det här.) Av comebackplanerna med Cortex blev det istället The Mannequins of Death, som reste sig ur askan för en spelning på Truckstop Alaska samma kväll återföreningen skulle ha hållits. Alltså resterna av det som skulle varit Cortex, men utan Freddie Wadling. Bland medlemmarna Gerth Svensson, som med bandet fick en sejour som varade i nära tio år.
Ut ur tiden. Gerth Svensson, längst upp till vänster, med The Mannequins of Death – ett av många band som han medverkade i. Foto: PRESSBILD
Det blev musik som spelades in med bandet, som kan höras här och en spelning på Skeppet 18 november då Gerth Svensson inte kunde medverka. (Skrev om spelningen här.)
Han medverkade även i Glo, det 1978 så unga punkbandet från Åsa, som 2018 gjorde en återförening med ambitioner långt från nostalgi (läs här). Det passade Gert Svensson, som utan att förneka sin historia hellre tittade framåt.
Nu har han tagit sitt sista ackord, det som nu med den larmande rundgången ringt ut. Han är saknad.
Som rörelsens poesi. ”Cross” görs med en dokumentär närvaro av Göteborgsoperans Danskompani. Foto: TILO STENGEL
Göteborgsoperans Danskompani har en positiv vana att skämma bort sin publik. ”In-action” med dansverken ”Cross” och ”Spirit willing” är inget undantag. Hör får man väsensskild dans och uttryck från Danskompaniet, som fascinerar med sin kroppskontroll, sin elasticitet och takt i en lätthetens kraft.
Inledning på koreografparet Antonio de Rosa och Mattia Russo, de som växte upp i ett liten by utanför Neapel, är fantastisk. Istället för sedvanliga rörelseexplosion för sig dansarna i ultrarapid – undantaget Sofia Sangregorio (tror jag det var), som ensam skapar en kontrast de första modiga minuterna av rörelsernas nära stillhet. Det är outsläckligt fascinerande och man behöver blinka några gånger för att se att de andra fyra, fem på scenen verkligen är i rörelse.
Scenen är en parkering utanför en köpcenter. Kundvagnar, påsar, vardagens stress möter skeende på parkeringen; trasiga människor, droghandel, de som är på väg hem efter dagens arbete. Det är skymning. Skarpa strålkastarljus mot de stigande nattmörkret. Det är som modern amerikansk fotokonst eller från något av Edward Hoppers distinkta verk, som snapshot från den stilla verkligheten.
Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans Danskompani upphäver inte bara tyngdlagen, de är också motoriska utan gränser.Som i ”Cross”. Foto: TILO STENGEL
Med Alejandro da Rochas elektroniska, suggestiva, utfrätta musik växer intensiteten. Med den också skeenden på scen. Nära nog hela ensemblen förenas i en otroligt snyggt koreograferad dans med kundvagnarna, som ur någon scen från någon Ester Williamsfilm.
Genom hela ”Cross” finns en utstuderad dramaturgi, där plötsligt de inhängande staketen öppnas till Nina Simones starka ”Sinnerman”. Som om dansarna illustrerar något slags frihet, fria från köphetsens och vardagens bojor. Allt är böljande symmetriskt, rytmiskt skickligt och över hela ”Cross” med en kroppskontroll som är hisnande. Dansarna upphäver inte bara tyngdlagen, de är motoriska utan gränser. Det är outsläckligt fascinerande.
Samspel. I ”Spirit willing” är det inte bara ett ljuvt samspel mellan dansarna och musiken utan också James Proudfoots briljanta ljusdesign. Foto: TILO STENGEL
I David Raymond och Tiffany Tregarthen (den sistnämnda även kostymdesigner) verk ”Spirit willing” utgår man från den ensamma individen. I ett fantastisk spel med ljusdesignern James Proudfoot – något av det läckraste jag har sett på scen – möter vi Zander Constant ensam hukande under strålkastare som stryker ovanför honom. När övriga i ensemblen smyger in från och ur skuggorna sömlöst är det som en hop mobbare. Men i spelet mellan solitären och kollektivet uppstår någonting berörande, en känsla av gemenskap och tillit. Det finns scener som skickligt iscensatta att det inte bara ser ut som dansarna svävar utan som om de också kommer ut från ingenting. Det är ett trick värdig Joe Labero, gjort med en bedräglig enkelhet och känsla för rytmens säkerhet i en poetisk rörelse.
Jo, återigen går man från Göteborgsoperan med en känsla av tacksamhet över att ha ynnesten att få uppleva så enastående stark nutida dans som den som Danskompaniet bjuder.
”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, världspremiär 11 oktober 2025. denna recension baserad på föreställningen 29 oktober.Spelas även 2 och 5 november.
”Cross”:
Koreografi: Antonio de Rosa och Mattia Russo.
Kompositör: Alejandro da Rocha.
Musik även från Nina Simones ”Sinnerman”, Mr Misters ”Broken wings” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Mozarts ”Trollflöjten”.
Scenografi: Amber Vandenhoeck.
Kostymdesign: Luca Garini.
Ljusdesign: David Stokholm.
Medverkande: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Valentin Durand, Victor Duval, Clàdia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Da Young Kim, Ivo Mateos, Dominci McAinsh, Augist Palayer, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urges, Johanna Wernmo, Xavier Williams och Joonatan Zaban.
”Spirit willing”:
Koreografer: David Raymond och Tiffany Tregarthen.
Kostymdesign: Tiffany Tregarthen
Videodesign: Eric Chad.
Ljusdesign: James Proudfoot.
Kompositör, arrangemang och musikval: BranislavJanošević.
Medverkande: Olivia Blanche, Zander Constant, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Ange-Clémentine Hiroki, Jiwan Jung, Victor Ketelslegers, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Aishwarya Raut, Duncan Schultz, Danielle de Vries, Josephine Weise och Amanda Åkesson.
Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.
Utmanar och vågar. Jenny Soovik tar Paperwing mot nya utmaningar och under när hon bjuder på albumet ”Age of Pisces” som en föreställning med sångare, musiker och dansar i Annedalskyrkan 8 november. Foto: KAI MARTIN
Med förra albumet ”String fling” (2023) tog Jenny Soovik, eller hennes artistiska alias Paperwing, stora steg artistiskt. Det som nådde sina definitiva höjder med spelningen på Stora Teatern i september 2023.
Nu är hon tillbaka med nya utmaningar och under med sitt album ”Age of Pisces”, som kommer spelas i sin helhet i Annedalskyrkan 8 november. Förutom orkester kommer dansare, sångare och kör finnas på plats för föreställningen.
– Jag kallar det kaxigt för en popopera, säger hon.
Hon är ambitiös, Jenny Soovik. Ingenting i hennes skapande visar på någonting annat. Följde man hennes Instagramsida paperwingmusic så kunde man under våren 2023 se hur en Marie Antoinettliknande karaktär växte fram. Med det kom senare informationen om att en föreställning – ja, mer det än en konsert – skulle hållas på Stora Teatern i Göteborg. Den 8 september samma år hade en fullsatt salong förmånen att se ett musikaliskt under. För egen del något av det mest storartade jag har sett och hört. (Läs om det här!) Även om musiken på albumet ”String fling” tillhörde höjdpunkterna 2023 var detta något helt extra utöver det vanliga.
Sakral plats. Jenny Soovik har valt Annedalskyrkan för sitt nya projekt ”Age of Pisces”. Foto: KAI MARTIN
Nu ska alltså Paperwing anta nästa utmaning. Med albumet ”Age of Pisces” (release 31 oktober – tyvärr bara digitalt) överträffar hon åter sig själv. Med föreställningen i Annedalskyrkan 8 november, två år och två månader efter undret i Stora Teatern, ska hon också spänna bågen ytterligare till det yttersta.
– Den här föreställningen är kaxigare än den förra, erkänner hon.
– Jag är en visuell person som inte bara gör musik utan också målar. Nu ska jag också dansa.
Jo, hon var inne på koreografi med ”String fling”. Ett resultat av mötet med ryska dansaren och koreografen Liza Penkova det inspirerande året 2023.
– Hon jobbade på Balettakademien med dans till min musik. Hon fick med dansare därifrån till ”String fling” på Stora Teatern.
De båda har fortsatt jobba ihop. Från att då bara gjort mer gester än dans har Jenny Soovik nu utforskat dans sedan ett år. Inte bara har samarbetet med Liza Penkova fortsatt intimt och intensivt. Även det med Xenia Kriisin, kostymdesignern som skapade den fantastiska Marie Antoinettekreationen, har fortsatt.
– Hon är också musiker och tillsammans med Sara Aaberg har de skapat kreationerna till föreställning i Annedalskyrkan, förklarar Jenny Soovik.
Storslaget.Föreställningen ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 blev något utöver det vanliga med Paperwing i en kreation signerad Xenia Kriisin, som hon nu åter jobbar med. Foto: KAI MARTIN
Jo, det ska bli storslaget igen. Ambitionen är hög, viljan stark. Hon som är uppvuxen med musik – mamma Elisabeth Engdahl musiker (mest känd som saxofonist i Kurt Olssons Damorkester) och pappa Thomas Gustafsson jazzsaxonist (Lina Nyberg Band, Bitter Funeral Beer Band, Beches Brew med flera).
– Ja, jag har haft musik omkring mig. Men också varit på otaliga jazzkonserter med musiker i flanellskjorta, säger hon liksom för att markera att hennes vilja är något mycket mer då hon står på scen.
Hon förklarar idén med ”Age of Pisces”:
– Jag har velat förstå hur världen funkar, säger hon.
– Så jag har läst och lyssnat. Allt från forskning till kvantfysik, men också visdomslära, som taoism och buddhism och i viss mån religion. Jag är också fascinerad av astrologi och tarot, vad det säger om verkligheten. Där finns också något vackert… jag tycker tarotkort är vackra och astrologin med stjärnorna och rymden. Allt sammantaget blev som en berättelse.
Jenny Soovik berättar att skapandet närmast har gått sömlöst sedan projektet med ”String fling”.
– Jag kan inte pausa. Jag vilar lite grand, men sedan börjar att snurra. Det är som om något vill ut.
Albumet ”Age of Pisces” är tänkt som just ett klassiskt album med tolv spår.
– Ja, det var viktigt. Nu blev det i och för sig tretton spår eftersom en ouvertyr kom till, men den räknar jag som spår noll. Med tolv låtar blir det som en klocka.
Det blir också den musiken som är på albumet som kommer spelas – från start till mål. Men på scen blir det med det hon kallar sitt team. Hon säger sig vara välsignad med kreativa människor omkring sig där alla bidrar, oavsett om det är dansare, körer, sångare eller musiker.
– Det är fantastiskt. Jag kom i kontakt med konstnären Tilde Hedvig och frågade om hon ville måla min musik. Det har blivit tolv tavlor plus omslaget till albumet. Hon kommer ställa ut i Lilla Kapellet i Annedalskyrkan i samband med föreställningen.
Nej, hon har ingen större budget till att göra det här. Egentligen ingen alls. Ett stipendium har tickat in. Men en hyfsat stor biljettförsäljning kan det bli något att dela på för de inblandade. Men här handlar det om kärleken till Paperwing och det projekt hon har skapat.
– Jag har inga pengar, men alla ställer upp. Det är fantastiskt och inte klokt.
Det verkar som att allt faller på plats. När hon sökte spelplats för ”Age of Pisces” kom Anndedalskyrkan på tal.
– Jag har haft kyrkor i tankarna och tänkt att nästa projekt ska bli i en kyrka. Så skickade jag en förfrågan till Annedalskyrkan och fick svar från Ludvig Lindelöf (präst i kyrkan, min anm) efter en kvart och ville vara samarbetspartner. Han visade sedan ha beröringspunkter med podden ” Myter och mysterier”, som jag har lyssnat sönder. Så det kändes som ”meant to be”.
Med spelplatsen klar kom nästa utmaning. Den hur ”Age of Pisces” skall bli live och hur det kommer att låta.
– Jag kallar det för en popopera. Kaxigt, jag vet. men jag googlade opera och vad det står för – att använda musik och visuell performance ihop – och kände att det stämde. Det tar jag. Så tänkte jag att jag ville ha solister, så det blir fyra starka solister. Top notch i branschen, alla från Göteborg. Jag ville också ha med en kör och fick kontakt med Mara körensemble. De svarade efter fem minuter.
Luttrad. Jenny Soovik har hög ambitionsgrad för sina projekt, men media är dåliga på att nappa, trots storslagenheten i det hon gör med Paperwing. Foto: KAI MARTIN
”Age of Pisces” har alltså alla förutsättningar att bli något extraordinärt. Personligen är jag helt övertygad om att det blir en ny konstnärlig fullträff för Paperwing. Men att ni ”bara” får läsa om det här är sorgligt. Till ”String fling” gjorde meriterade musikjournalisten Per Sinding Larsen ett inslag, men först efter konserten. Nu ekar medier som Sveriges Radio, Gaffa och Göteborg-Posten med tystnad.
Jenny Soovik är luttrad.
– Inför det här projektet har jag lagt ner media, säger hon.
Men visst har hon och hennes presskontakt försök. Med tystnad som svar. Eller ghostad, som det kallas på 2020-talet.
Märkligt, om ni frågar mig. Jenny Sooviks Paperwing är musik för en plats större än Sverige.
– Kanske därför, säger hon med ett vemodigt leende.
Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.
På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.
Jovialisk och närvarande. Ed Harcourt gillar att vara nära och överraska sin publik. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Några få hundra.
Bäst: Att han utan tvekan bjuder in sin publik till låtar till nya albumet ”Orphic” som kommer om några veckor.
Sämst: Att han inte förklarad varför han brutit tre revben.
Fråga: Ska vi vara glada att Ed Harcourt inte har blivit en Axl Rose…?
Han är åter ensam på scen. Ackompanjerad av sitt keyboard, munspel, akustiska gitarr, elgitarren och de tre – eller är det fyra – mikrofonerna, som bidrar till detta milda sjöslag på scen. På ett och ett halv år har britten Ed harcourt gästat Göteborg – och Sverige – tre gånger. Senast med band. Gången innan dess – april 2024 – på Jacy’z vid foajékonserten var det fullkomligt lysande med gästspel av Peter Jöback, bland andra. Då hade han dessutom spelat i Foggy Days, skivbutiken i Mölndal och delat sång med Peter Jöback på Draken Live under samma dag. (Läs om det här!)
Nu är han alltså åter ensam på scen, men är snabb att invitera den utspridda publiken som prydligt sitter vid matsalsborden med en distans som vore det fortfarande pandemiska restriktioner.
Det är ett test. Hur kan Kajskjul 8:s showscen fungera för en konsert av den här typen? En spelning som skulle satts på väsentligt intimare Slussen, Orust, hamnade här. Tack för det och tackar som frågar, scenen fungerar utmärkt för en konsert som den här.
Ed Harcourt är en rastlöst själ, men också hjärtevarm. Han är en singer/songwriter med en berättelse som en räv bakom örat för varje sång. Han inleder med att ursäkta sig med att vara jetlaggad och ha tre brutna revben. Varför det sistnämnda får vi inte veta.
Så inleder han på elgitarr med ”Under the still and lonely sky”, låten som kommer inleda kommande album ”Orphic” (kommer 20 november) och ännu inte är utgiven. Djärvt, men helt i linje med hans skapande. För även om han är mångfacetterad i sitt skapande finns det en linje i låtskrivandet som är lätt att följa.
Han följer upp med ”Something in my eye” (från ”Here be monsters”, genombrottsalbumet 2001), som han förklarar är en av de första han någonsin skrev och då på sin brors gitarr och i ett öppet E. Växlar över till keyboard, blottar stolt sina vita strumpor – som en hyllning till Joe Jackson, den brittiska sångaren och låtskrivaren från new wave-eran – som har inskriptionen ”My cat is my therapeut”. Jo, det är trivialt och jovialiskt där låtarnas djup får stå i kontrast till mellansnackets underhållande trams. Som att han blivit ”trollad” av Portisheads Geoff Barrow. ”I don’t know why!”
Det blir, inte som en ursäkt, en hel del fokus på låtar från ”Orphic”. Men fem stycken – ”Under the still and lonely sky”, ”A ghost walked throgh me”, ”By the light of the silver morning”, ”Low spirits” och första extranumret ”Patron Saint of restless dreamers” – är ju inte förfärande mycket. Dessutom famnar låtarna väl in i repertoaren och faller inte utanför ramen.
Ed Harcourt bjuder på musik från hela karriären, men utelämnar favoriter som ”Shanghai”. Å andra sidan bjuder han på ett exklusivt set som visar upp hela hans fantastiska brokighet. I nya ”By the light of the silver morning” bjuder han upp en kvinna i publiken att spela tamburin, vilket sker med största möjliga respekt och rymt. ”Low spirits” tillägnas Marianne Faithfull, som avled i januari i år, och Strange beauty” tillägnas Lars Bodén (Ådalsbandet och arrangör som tagit hit Ed Harcourt de senaste åren).
Allt avslutas med, som på Jacy’z, att Ed Harcourt lämnar all elförstärkning och mikrofoner på scen för att sjunga ”El magnifico” ute mellan borden. Så försvinner han efter 21 generöst spelade låtar. Igen. En nära två timmar innehållsrik och värmande konsert är över.
Ed Hardcourt, Kajskjul 8, Göteborg, 23 oktober 2025.
Hyllning. Med ”Bjarne hyllar Totta” sträcker Bjarne Lundqvist ut en hand till Totta Näslunds låtskatt och fascineras. Foto: KAI MARTIN
Fjärås bygdegård.
Publik: Snudd på fullt (knappt 300)
Bäst: Inledande ”Sex fot under” är fullkomligt lysande.
Sämst: Jag förstår varför, men extranumret tar fokus från temat.
Fråga: Är det egentligen inte oförskämt att sjunga så bra när man fyllt 80 år…?
När Alf Robertsons (1941–2008) ”En flisa av granit” kom 2009 var det på sätt och vis orsakat av mig. Denna hans sista album kom att produceras av Björn Olsson (ja, låtskrivaren som tillsammans med Håkan Hellström skapat en gäng svenska musikaklassiker). För när jag något år innan Alf Robertsons bortgång intervjuade honom (det kan ha varit den sista) nämnde han att Björn Olsson skulle spela in med honom. Det visade sig att det hade den forne Union Carbide Productions-/Soundtrack Of Our Lives-gitarristen ingen aning om förrän han läste min intervju i GT. Det gjorde att han ringde till Alf Robertson, som nöjt sa ”Jag visste att du skulle ringa, för visst vill du?”. Det blev ett fint album och när Håkan Hellström spelade på Scandinavium för snart 15 år sedan gick han och bandet på till ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg”, stod och vinkade till publiken innan allt drog igång. En oerhört fin entré.
Men varför i hela friden skriver jag om detta när det handlar om Bjarne Lundqvists hyllning av Totta Näslund…?
Jo, jag kom att tänka på ovanstående, för när den forne Flamingokvintetten- och Streaplerstrummisen nu är på en mindre turné med sin konsertserie ”Bjarne hyllar Totta” skyller han på mig. Anledningen är att jag för tre år sedan gjorde en intervju i Göteborgdirekt (läs här) med honom och låtskrivaren Steve Eriksson apropå samarbetet Lundqvist–Eriksson (lyssna på dem här!). Där skriver jag ”I duon delar de båda på sången till Steve Erikssons låtar. Här får Bjarne Lundqvist blomma som sångare, ibland tangerande Totta Näslund, och Steve Eriksson som kompositör.” Detta har har fastnat hos Bjarne Lundqvist, legat och gnagt fram till i våras. 1 april skulle Totta Näslund (1945–2005) fyllt 80 år, en och en halv månad fyllde Bjarne Lundqvist 80 år.
Han som stod oceaner från Totta Näslund, framför allt under det politiserade 70-talet då Totta sjöng i banden Nynningen, Nationalteaterns Rockorkester och deltog i Tältprojektet. Ja, det var skillnad på progg- och dansband.
Bjarne Lundqvist har förklarat att han ”hatat” Totta. Starka ord, som ska ses i förmildrande omständigheter. Det är heller inget som sägs från scen. Men det nämns här för att förklara aversionen han haft för Totta Näslund. Men så började han alltså, på grund av min förflugna referens, att lyssna på Totta Näslunds soloalbum (2005–2006 – det sista postumt). Detta skedde alltså i våras och sedan har det gått undan. För tycke uppstod. Framför allt gillade Bjarne Lundqvist Dan Hylanders kompositioner till Totta, men också Pluras, Ulf Lundells och Mauro Scoccos bidrag till densamma.
Snart väcktes idén om att Bjarne skulle sjunga Totta och där är vi nu. Med turnéstart 4 oktober i år i Mimers hus i Kungälv är han nu ute och spelar med sitt Hyllningsorkestern. Ett gäng slipade dansbandsmusiker, som kan sätta färg på musiken.
Det är en vacker tanke, som inte stannat vid en idé. Bjarne Lundqvist är all in i det här. Bygger upp konserten som en föreställning med mellansnack och en snygg väv av Tottas låtar och musik som Bjarne själv har gjort.
Inledning är hisnande bra. Efter ett kort malande intro kliver han på den fina scenen i Fjärås bygdegård till applåder. När han greppar mikrofonen och låter rösten ljuda i Mauro Scoccos ”Sex fot under” – från ”Totta sex – bortom månen och Mars” (2002) – står det tydligt: Bjarne Lundqvist menar allvar.
Nej, han sjunger inte Tottas låtar som vore han Totta Näslund. Det behöver han inte. Bjarne Lundqvist har sin egen karaktär, väljer att tolka låtarna från sin årskamrat och göra dem till sina. Han sjunger fantastiskt och utan att vara förmäten imponeras jag över att rösten är så stadig, ren och stark. Karl’n ‘är ju trots allt åttio. Men ingenting sådant som ålder bekymrar den gamle dansbandsveteranen.
Det finns en beundransvärd patos i sången och varje låt är väl vald efter Bjarne Lundqvists kynne och liv. På så sätt blir det en personlig resa i Tottaland som trots allt gränsar till Bjarne Lundqvists egna erfarenheter.
Han väver också in musik från sin egen solorepertoar. Fina ”Om du vågar”, som Peter Lundblad (1950–2015) skrivit till Bjarne Lundqvist, är som temat till en film. Den är utsökt orkestrerad, men visst hör jag ett stråkarrangemang i fantasin. Det blir även musik från karriären, som han fortfarande håller vid liv, med the Mule Skinner Band och samarbetet med Steve Eriksson.
Med ”Bjarne sjunger Totta” får inte bara Totta Näslunds musik nytt liv. Det blir också som en försoningsgest där Bjarne Lundqvist visar att musiken det spelat, bakgrunder de delat och med det scener är rätt lika. Det finns en ton av country i låtarna Totta sjunger, den genre som ligger nära dansbandsmusiken. När Bjarne Lundqvist några gånger deklamerar texterna till låtarna han ska sjunga är han djupt imponerad av scenerna som texterna bjuder. Texter som visar – och nu är jag måhända fördomsfull – livet bakom dansbandens glättighet. Händelser då musiken tystnat och bara en gäst är kvar i salen, som i Dan Hylanders ”Aldrig så ensam (Marianne)”. Eller när ”Mil efter mil”, Pluras låt till ”Totta 2: hjärtats slutna rum” (1996), inte bara blir Tottas resa utan också Bjarnes. Eller, för alldel, ”En clown i mina kläder” (Tottas debutalbum ”Totta” 1995).
Bjarne Lundqvist har varit en slitvarg i musikens och publikens tjänst. Spelat på hart när varje dansställe och scen i Sverige från karriärens början på 50-talet till nu. För Totta Näslund var det likadant. Han var aldrig för fin för att spela på en pizzeria längs E45 om så krävdes. Så att Bjarne Lundqvist väljer Fjärås bygdegård är inte bara för att han har en faibless för bygdegårdar i allmänhet, det ger också ”Bjarne hyllar Totta” en autenticitet. En kärlek och respekt till både musiken och till publiken. Det är imponerande med denna spelglädje och vilja att dela med sig, som Bjarne Lundqvist har.
Jag inbillar mig att den buttre Totta Näslund, som aldrig var snar till beröm, nickar gillande i sin grav där på Västra Kyrkogården i Göteborg. Han tänder en cigg, kisar med ögonen och säger: ”Det var som fan! En dansbandskille som sjunger mina låtar!”.
”Bjarne sjunger Totta” med Bjarne Lundqvist och Hyllningsorkestern. Fjärås bygdegård 19 oktober 2025. Showen spelas även i Skepplanda bygdegård 31 oktober.
Bandet: Jörgen Flach (keyboard, dragspel och sång), Thord Lundqvist ( ja, Bjarnes son, trummor och cajon), Håkan Jonasson (gitarrer), Bertil Broddéus (basgitarrer) och Martti Jäsklid (gitarrer och sång) samt, förstås, Bjarne Lundqvist (sång och congas).
Låtlista:
Sex fot under
Lögner och porslin
Maria (är detta allt vi har…?)
Femton minuter
Om du vågar (Peter Lundblad-låt till Bjarne Lundqvist)
Den röda klänningen
Jag har väntat natt och dag (the Mule Skinner Band-låt)
Mil efter mil
En dåre som jag
Kom ge mig lust (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Där ännu nyårsdagen sover
Paus
Sommarens sista servitris
Men bara som min älskade väntar
Mycket vill ha mer
Aldrig så ensam (Marianne)
Lev väl (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Stort att vara liten
Inte för kärleken (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Vi möts igen (Steve Eriksson–Bjarne Lundqvist-låt)
Allt jag gör dej
En clown i mina kläder
Vad har du under blusen, Rut? (extranummer)
Fotnot: Samtliga låtar är från Totta Näslunds soloalbum om inget annat anges.
Allkonst. Christian Gabel, vid pianot, bjuder med sin ”1900” på en hisnande musikalisk resa som är ett allkonstverk . Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Bäst: Det hisnande musikaliska äventyret.
Sämst: Fanns ingenting att klaga på.
Fråga: Hur mycket kreativitet kan det finnas hos en musiker/konstnär…?
Det har gått en och en halv månad sedan Christian Gabel, som trummis, tog farväl från publiken tillsammans med Bob Hund. Han som 2009 blev stadigvarande trummis i detta excentriska, underhållande band och samtidigt har figurerat i den rollen i olika sammanhang, som med Thåström, Ossler och Annika Norlin.
Parallellt med detta har han skapat sitt egna musikaliska universum där ”1900” är hans senaste. Det som beskrivs som ”en audiovisuell konsert: kontragarde”. Pretentiöst? Oh, ja. Underhållande? Verkligen.
Scenen är som en fastlåst filmruta från någon svartvit stumfilm för hundra år sedan. Inte ens då bandet äntrar scenen bakom den flortunna ridån, som inte dras upp utan istället tjänar som filmduk, förändras färgskalan något nämnvärt.
Det här är ett allkonstverk med musiken i centrum med i ett flöde av filmklipp, som som ett collage strömmar framför betraktarnas ögon. Det är allt från journalfilmer till scener från filmer, mer eller mindre kände, konstnärer – som Picasso – som flimrar förbi, svepande storstadspanoraman som ändras till krigets pulvriserande av metropoler. Ja, vi rör oss genom ett 1900-tal med allt vad det innebär av konstnärlig kreativitet, mänsklig vardag och grymhet. Här finns referenser till Devos de-evolution och Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Det moderna samhället som triggar människan, men också äter den. Allt till Christian Gabels intensiva, minimalistiska, repetitiva musik som växlar i styrka, där han spelar allt annat än trummor.
Musikerna på scen är lyhörda och samspelta. Allvaret är fullständigt påkopplat. Det här är inget stycke att slarva bort.
Det är en knapp en och en halv timmes upplevelse som är värd varje minut… ja, sekund. Här krävs, precis som för musikerna på scen, största möjliga uppmärksamhet. För här vill man inte missa en enda sekvens, takt eller ton.
Det är en hisnande resa genom Christian Gabels ”1900”.
”1900 – en audiovisuell konsert: kontragarde”, med och av Christian Gabel med orkester. Stora Teatern, Göteborg, 16 oktober 2025. Spelas 17 och 18 oktober.
Kompositör: Christian Gabel.
Ljuddesign: Niklas Nordström.
Visuellt koncept: Ögat tillsammans med Christian Gabel.
Videodesign: Johannes Ferm Winkler, Linus Johansson och Mats Sahlström.
Scenograf: Mats Sahlström.
Ljusdesign: Raimo Nyman.
Videooperatör: Johannes Ferm Winkler.
På scen: Christian Gabel, piano, diverse klaviatur, xylofon och röster, Andreas Söderström, gitarrer, bas, röster och synt, Frida Johansson fiol, slagverk, synt och röster, Ellen Pettersson, horn, synt och röster, Lars Skoglund, slagverk, synt och röster, samt Pelle Ossler, gitarr.
Väcker dikt till liv. Jiddischdikter från kvinnor som skrev dem för över hundra år sedan får liv med Shtoltse Lider – Livet Nord och Ida Gillner – och den musikaliska dramatiseringen ”Ordens drottningar”. Foto: KAI MARTIN
Det är alltid svindlande att låta sig svepas med hundra år tillbaka för att märka att man står och stampar i ett nu. Ida Gillner har levet med sitt Shtoltse Lider i cirka tio år. Ett band om två medlemmar som har tagit judiska kvinnors diktande i Östueropa för cirka hundra år sedan och gjort ett musikdramatiskt program om det. Från början var det danskan Louise Vase med. Men nu är det Livet Nord (New Time Orquesta, Kaja med flera) som tajt musikalisk partner.
Det är texter från de kvinnliga diktarna Anna Margolin (egentligen Rosa Harning Lebensboym), Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn, som sannerligen fick strida för sitt författande och sin särart. I den blomstrande jiddischkulturen för drygt hundra år sedan var kvinnors bidrag sedda över axeln. Minst sagt.
Så börjar ”Ordens drottningar” med ett citat från poeten Froym Leyb Volfson raljerande dikt över sina kvinnliga kollegor. Snyggt gjort av Shtoltse Lider som ett avstamp in i föreställningen. Dessa fyra kvinnor bar på sin egen särart, sitt eget språk och sin egen poesi. Men kritiker av tiden vill inte kännas vid deras poetiska kvaliteter. Istället förminskades deras alster och diktarna kallades nedlåtande för poetissor.
Vi får en resa under en timme som heter duga. Ida Gillner har musiksatt några av kvinnornas dikter och har gjort det med snygg känsla för judisk tradition. Det är klezmer, äldre judisk folkmusiktradition, 20-talets jazz och cabaret i en fin smältdegel. Hon spelar företrädes vis piano – och sjunger – där Livet Nords fiolspel glödgande sätter eld på melodierna.
Musiken och den talande texten skapar en utmärkt dramaturgi i all sin enkelhet. Lite radioinslag från då Rokhl Korn, som läser upp en av sina dikter, skapar autenticitet. Den dramatiska berättelsen om Rosa Harning Lebensboym, som vill så mycket mer än att leva enligt konventionerna, griper tag. Hur hon lämnar man och nyfött barn för skrivandet är det väsentliga och New York hägrar. Under pseudonymen Anna Margolin blir hon publicerad och de litterära kretsarna är övertygad om att det är en man som har skrivit dem. Men sanningen ligger naket självklar. Med detta blir recensionerna njugga och Anna Margolin stänger in sig. Skaparglöden har släckts.
Vi får också, under denna intensivt knappa timme, möta kritikern Melekh Ravitch som i en debattartikel avfärdar de jiddischdiktande kvinnorna för att mötas av ett dräpande, syrligt svar från Kadya Molodovsky.
Jo, kvinnor då fick strida för sin sak och sin karriär. Det som borde ha varit en självklarhet.
Hundra år senare står mycket och stampar på samma fläck. Samma politiska strömningar som då sveper genom samhället. Desto viktigare att Shtoltse Lider gör sin jiddischröst hörd och låter dessa kvinnors poesi eka i vår tid.
”Ordens drottningar” med Shtoltse Lide på Lunchteatern, Göteborgs stadsteater. 16 oktober 2025. Spelas återkommande över landet och även utomlands (se nuvarande spelschema här).
Manus och konstnärlig idé samt kompositör: Ida Gillner.
Regi: David Sperling Bolander.
Kostym: Nonno Nordqvist.
Musikaliska arrangemang: Shtoltse Lider.
Texter: Anna Margolin, Celia Dropkin, Alaka Heifetz Tussman och Rokhl Korn.
Svenska översättningar: Bella Engelhardt Titelman.
På scen: Ida Gillner, sång, sopransaxofon och piano samt agerande, och Livet Nord, sång och fiol samt agerande.
Musik och dikter i föreställningen:
Dos Shtoltse lid (Den stolta dikten)
Fun yener zayi lid (På andra sidan dikten)
Mit a nar (Med en dåre)
Mayn hem (Mitt hem)
Doina + Mutter Erd (Moder jord)
Ikh hob dikh nokh nit gezen (Jag har ännu inte sett dig)
Ikh vil dir, dem beyzn, un dem tsaren (Jag vill för dig, du onde och känslige)
Funderingar. Hur kommer det sig att jag har blivit så oerhört bortskämd av hustrun…? I 18 och ett halvt år har det skett. Som nu, då jag fyllde 69 år. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag vet. Jag är bortskämd. Från morgon till kväll. Lever sedan 18 och ett halvt år i kärlek. Jag får reda på det varje dag. Jag bekräftar.
Så en grå höstdag i det mittersta av oktober färgar hon varje minut till höstlig kulör. Bara för att hon kan. Bara för att hon vill fira min födelsedag. En anspråkslös 69-årsdag.
Nej, vi är inte alltid överens. Jag får klagomål emellanåt. Som då hon med skärpa frågar: ”Varför väcker du mig inte då du vaknar. Jag vill bli väckt tidigt!”
Rösten är uppfordrande. Bestämd. Men… det har sina skäl varför jag inte gör det. Som nu då samtalet kom upp inför läggdags 14 oktober.
Jag firade ut mitt 68 levnadsår med att sjunga som solist i den varma, kärleksfulla kören Maj12:an ledd av Martin Hamrén, som jag lärde känna för lite mer än 30 år sedan då han var basist i fantastiska Beatlesbandet Lenny Pane. Han kontaktade mig förra året för några vårkonserter. Jag klarade tydligen audition, så jag fick göra det igen. Från två låtar till tre. Det blev två konserter i maj. I augusti blev det en till under Kulturkalaset och dess regim. Så plötsligt blev det gig även nu, då en bostadsrättsförening hade bjudit in kören.
Så ”Livin’ thing” (Electric Light Orchestra), ”Viva la Vida” (Coldplay) och ”Goodbye Yellow Brick Road” blev mina nummer till Martin Hamréns fantastiska arrangemang och med den mäktiga kören bakom.
Jag kommer hem lycklig. För det är härligt att sjunga. Rösten är förvånansvärt stark och intakt, även om jag inte är någon mästare i det höga registret längre.
Så kommer då, när Z och jag ska lägga oss, spörsmålet om väckning. Jag förklarar att jag kommer vakna tidigt och tänker inte beröva henne på hennes sömn. Det slutar med att hon bestämmer sig för att sätta klockan.
Jo, hon vill uppvakta mig på min födelsedag (som vi också haft diskussioner kring) med sång , kärlek och presenter. Fint. Jag uppskattar det. Men jag har, som sagt, alltid vaknat tidigt. Det kommer inte bli annorlunda bara för att jag fyller år.
Vi somnar. Jag vaknar. Tjugo över fyra. Nej, det finns inte att jag skulle vakna min sött, snusande hustru. Jag går på toa, inser att jag är för vaken för att somna om. Kliver upp och slår på matchen mellan New York Rangers och Washington. En tajt i historia, som jag strömmar i efterhand. Fantastisk målvaktspel (åh, så jag saknar hockeyn – knäskadan har gjort att jag inte har kunnat spela sedan 27 maj i år), chansrik och förvånansvärt intensivt tempo för att vara in inledning av säsongen. Med matchslutet kommer tröttheten. Jag kryper till kojs. Z sover fortfarande.
Jag märker inte då hennes klocka ringer. Så jag misstänker att hon instinktivt vaknat före signalen och sedan smugit upp. Så får hon, min älskade, omtänksamma hustru väcka mig med sång, blommor och en present.
Vi, eller jag, hade haft önskemål om att åka till Hovåsbadet för ett morgondopp, trots den kyliga, råa oktobermorgonen. Men när jag vaknar är klockan snart halv åtta. Z har planer och det innebär att vi får skrinlägga badet. Jo, vi har haft våra diskussioner om vad som ska ske idag. Jag har gett lite hintar om restauranger som jag vill besöka. Jag tycker inte det är aktuellt att dra iväg barn och barnbarn, vi ska ses på hummerfest på fredagen. Det räcker. Jag ska också gå till barberaren för min månatliga ans och därefter besöka kafébion på Bio Roy.
Jag ligger och scrollar igenom mobilen, tackar med ett hjärta för alla gratulationer som kommit och i en strid ström fortsätter att komma. Så kommer ordern. Vi ska iväg. Jag klär mig. Hämtar yllekostymen, en grårutig Boss, som jag köpte när jag ensam for till Göteborg efter att ha tagit farväl av Z:s far som avlidit på Herlev Hospital. Jag kom till Kungsbacka, kände mig mollstämd, åkte in på Hede outlet. Kom ut med ett par tjusiga, röda Clarksskor och denna Bosskostym. Ville köpa mig till tröst, det funkade väl så där, men stillade något. Till detta en Burburryskjorta (secondhandfynd), en vinröd slipover (italiensk lammull, secondhand), en randig Etonslips (secondhand), en Stetsonhatt (från Sop AB) samt på fötterna mina – av jack på Mölndal skomakeri och nyckel – nysulade, exklusiva, italienska värstingskor, Moreschi (secondhand, men helt i nyskick, förutom lätt slitage på sulor och klack). Jag var redo för dagen.
Min uppskattande hustru ville fånga mig vid bullerplanket som stryker längs Dag Hammarskjöldsleden där höstlöven från klätterväxten lyser i höstens alla rika, vackra färger. Hon ger sig inte. ”Stå så! Varför ler du inte? Måste du se så svår ut?”
Men, herregud, jag är fortfarande en allvarlig, om än inte ung, man.
Så går vi till spårvagnshållplatsen där en ung kvinna sitter på bänken och väntar på sin vagn. Hon tittar upp och (!) det är Ida Gillner, som precis bjudit in mig till hennes projekt ”Shtoltse lider” på Stadsteaterns lunchteater 16 oktober. Vilken slump. Henne vagn kommer. Vår så småningom.
Jag vet inte vart vi ska. Men har mina aningar. När Ettan kommer och vi kliver på känns det mer givet. När vi lämnar vagnen vid stökiga Järntorget, där tusen och ett byggprojekt rör om i trafikgrytan för alla resenärer, bilister, cyklister, gående… ja, då är det givet; vi ska till hotel Draken.
Jag hade haft på min önskelista en besök på Brasseriet, högst upp i huset (skrev om det här). Men där finns inte frukost. Det har man emellertid i absoluta bottenplan, i lokalen där anrika Vågen en gång låg. Så blir det. Z betalar, vi tar plats och får en fin stund tillsammans med en hotellfrukost som inte går av för hackor och som har det mesta. Jag som saknar Danmark får mitt lystmäte. Var och varannan i salongen, förutom någon överviktig amerikan i sweatshirt och mjukiskortbyxor, är från grannlandet. Det pratas danska från unga som gamla, män som kvinnor, flickor, som pojkar. Det är höstlov.
Jag ser att tiden rinner ifrån mig, så jag kysser min älskade hustru farväl. Tar en promenad över Olof Palmes Plats via Järnvågsgatan, förbi Esperantoplatsen och till Kungsgatan. Viker efter puckeln av ned mot Vallgatan och tar mig in på Victoriagården, kikar in en snabbis på Abiti, kollar där, går vidare till Oscar Jacobsons sustainbutik för en kik innan det är dags att ta plats hos Sharper Barbershop vid Victoriapassagen och A, som de senaste åren har sett till att hålla mig i trim. Tiden flyger fram, precis som samtalen. Plötslig är jag ansad och klar för den fortsatta dagen.
Jag får skynda lite, för kafébion väntar och den finska filmen ”Missilen” (2024), som jag inte vet så mycket om. Jag tar spårvagnen från Kungsportsplatsen, kliver av vid Valand och springer genast in i en av yngste sonens bästa vänner. S är charmerande, berömmer min klädsel från topp till tå och gratulerar mig dessutom. Hon har koll. En snabb avstämning om läget innan vi skiljs åt. Så uppför Avenyn, en kvick tittin hos Park Avenue för att lätta på trycket, så tvärs över gatan till Bio Roy, där kön har släppt. Jag smiter in, hamnar i mitten på rad fem, där jag brukar sitta och tackar nej till fikat. Jag är mätt sedan frukost.
Filmen är fantastisk. Humor och allvar, dåtid som speglar nutid och skickligt skådespeleri från huvudrollsinnehavaren Oona Airola, som är magisk (hon vann priset Dragon Award Best Acting vid Göteborgs filmfestival 2024 för sin insats). Men jag hoppas återkomma till den filmen i en annan text.
När vi skildes åt, Z och jag, frågade hon hur många loppisar jag skulle hinna med. Jag hade egentligen inte tagit någon alls, men tackar som frågar. Jag tar bussen från Valand till Kungsportsplatsen, går nedför Östra Hamngatan, säger hej till NK:s faciliteter, fortsätter till Arkaden och Stadsmissionens butik där, som har blivit något av en favoritaffär. Hittar ett par Bossjeans, som jag chansar på med vidden 35″. 229 kronor. Grattis Kai.
Upp till Ragtime på Magasinsgatan 15, som jag besökt sedan butiken öppnade i början på 80-talet. Säger hej och fortsätter sedan till vagnen vid Grönsakstorget för att åka hem.
Z jobbar hemifrån och jag väntar ut henne och hon mig för att hon ska ta mig på badäventyr. Jag betar av födelsedagshälsningar som är i massor på Facebook. Ger ett hjärta till var och en, svarar på någon enstaka. Jag svarar på samtal och sms. Svara på Messenger och Instagram. Tar ett break, då Z frågar om jag är redo? Jag som trodde att jag väntade på henne.
På med badbyxor och badrock, kläder att ha på efteråt. Ut i rusningstrafiken, som efter Järnbrottsmotet släpper en del. Kommer fram till ett grått Hovås där regnet faller skirt. När vi parkerat bilen håller regnet andan. Några tjejer går före oss. Unga. Ska de bada? Nej, då vi kommer fram säger vi ett hastigt hej, men de står bara och spanar ut över vattnet. Jag avvaktar till de har begett sig, tar av mig badbyxorna och går i vattnet, dyker ut en bit, simmar kort och tar mig åter till trappan och går upp. Det är, som det heter, friskt. Men jag gillar sältan, kylan är rimlig. Jag fick bada på min födelsedag.
Så hem. Klockan tickar mot sex då Z har bokat bord någonstans för middag. Har hon trots allt lurat dit barnen med familjer? Det vore ju trots allt trevligt. Jag byter om. Tar en rutig Oscar Jacobsonkostym, byxor, väst och kavaj från Hede outlet, en Paul Smithskjorta från en secondhand i Reyjavik, en italiensk sidenslips (kommer inte ihåg märket, men secondhand), snusnäsduk i bröstfickan, Ballyskorna från en secondhand i Ølstykke på fötterna. Jag är redo för stan.
Men… vi ska inte gå någonstans? Z är överraskningarnas mästarinna. Hon har fixat med mat hemma. Handlat hos Delitalia på Övre Husargatan, som kan det där med italienska läckerheter. Det som Z vet att jag älskar. Hon har också smugit in på Systemet och handlat två flaskor italienskt vin.Det blir tryffelknyten, knyten med ost, valnötter och päron, Karl Johanspesto med tomatsås, som var som en gryta. Ljuvligt gott. Lite ostar efter det – gorgonzola, capridor (getost), Fondatore Pecorino, taleggio – och lite italienska chark – coppa, fänkålssalami, prosciutto Parma– med focaccia caprese till och tiramisu som efterrätt med kaffe och cognac. Det sistnämnda som ackompanjemang till två avsnitt av underbara ”Slow horses” på teven.
Vilken dag! Jag somnade inte bums. Fick tackat eftersläntrande grattissägare från alla håll och kanter. men klippte rätt snabbt med ögonen efter en alldeles särskild dag för en synnerligen bortskämd man.
45 år. I cirka 45 år har Thomas Di Leva rest i musikens tjänst och den med honom. Nu är han aktuell med det nya albumet ”När änglar dör”. Foto: KAI MARTIN
Han har mellan 70 och 90 resdagar för konserter eller evenemang. Han kan sina hotellrum. Vet hur man dödar tid utan att förlora kreativitet.
Nu är Thomas Di Leva aktuell med sitt senaste album ”När änglar dör”. Där allt startade under en resa.Både till Mallorca och tillbaka i tiden.
Tolv låtar. Det är ingen slump att det har blivit så när Thomas Di Leva kommer med sitt nya album ”När änglar dör”.
– ”Miraklet” (utgiven 1999, min anm) är på 4.30. Men musiken som ges ut nu är på 2.30-någonting. Så jag bestämde mig för att återvända till Di Leva-popen och sökte mig tillbaka till Beatles. Ja, perioden innan den psykedeliska. Då då det låg tolv låtar på ett album med en speltid på en halvtimme. Ändå innehöll låtarna vers, brygga, refränger och solon. Så jag lyssnade mycket på Beatles till och med ”Revolver” (1966, 14 låtar på cirka 35 minuter, min anm). Syftet var att komma tillbaka till den ursprungliga popformen.
Han bestämde sig också för att vara både sin egen producent och sin egen musiker. Få andra är inblandade.
– Ja, jag fick vara min egen George Martin, skrockar han.
– Jag förklarade för min kapellmästare Anders Lundström, som ofta är med då jag spelar, att jag ville inte göra ett album som var för producerat. Snarare att det skulle vara underproducerat. Det ska vara en platta för fantasin.
Inget bollplank?
– Nej, det vill jag inte ha och det behöver jag inte. Jag var klar med hur jag ville göra plattan och ville inte utveckla det åt något håll.
Han förklarar att han inte har något problem med inspiration, att det redan finns tre album till i huvudet.
– Den här plattan startade när vi – familjen – var på Mallorca på semester 2023. När jag hade någon timme över satt jag på balkongen och lärde mig Garageband på mobilen. Där började jag skriva låtarna som hamnat på den här skivan. Jag hade också köpt en ny gitarr, en Epiphone Casino. En halvakustisk, en sådan som John Lennon hade. Jag hade sett Peter Jacksons ”Get back”, blev inspirerad och köpte gitarren. Den fick mig att börja spela mycket elgitarr, jag som annars spelar akustisk gitarr.
Hur är det, inför ett album och skapandet av det, känner du att du får göra vad du vill?
– Både och. Jag inte bara göra vad som helst. Jag vill hålla mig väl med publiken och de ska inte bli förrådda.
Men kan det bli ett påtvingat krav?
– Nja, jag vet att då jag slutade med kaftan blev det protester, erkänner han.
– Men jag är ju ingen staty.
I kostym. Under Diggilooturnén sjöng Thomas Di Leva David Bowies ”Life on Mars?”iklädd kostym. Det gav i sin tur en framgångsrik turné med Bowies musik sjungna av Di Leva. Foto: KAIMARTIN
Under Diggilooturnén 2016 varvade han framträdande i kaftan med den i kostym, då han sjöng David Bowies ”Life on Mars?”. Hans stora inspiration och förebild väckte också något nytt hos honom. Succén med låten gav idén till ett helt program – och turné – med Bowies musik framför av Thomas Di Leva.
– Jag nollställde bilden av Di Leva som figur. jag fick visa att jag också är en rock’n’roll animal. det var befriande. Lite som Kiss utan smink skulle spela i jeans och t-shirtar i en pub.
Thomas Di Leva skrockar sitt klassiska skratt över bilden. Men han är medveten om hur stark bilden av honom som Di Leva i kaftan är.
– Tänk på Charlie Chaplin, som ju var en så tydlig figur. Det är svårt att frigöra sig från den.
Han har oftare kostym på scen. Är då vi träffas iklädd svart utanpåskjorta, t-shirt, svarta byxor och sneakers. Rätt nedklätt, med andra ord.
– Jag har kvar alla kaftaner och använder dem vid kyrkokonserter och högtidliga tillfällen. Jag får en märkliga kraft av dem och kan känna mig naken utan dem. Men jag behöver dem inte för att existera. Har man varit med så länge, som jag, är man ingen. Det var viktigare när man var yngre att vara någon.
Thomas Di Leva har sedan 70-talet och uppväxten i Gävle levt med och för musiken. Punken och nya vågen i Sverige gav honom livsrum och kreativitet. Från band som Pillisnorks in i 80-talet med Modern Art och resan som soloartist. I cirka 45 år har han varit resande i musik. Både på vägarna och in i sig själv. Många gånger i sällskap med band och musikerkollegor, men oftast ensam utelämnad till sina egna tankar.
Har tappat sugen. Thomas Di Leva har tappat sugen många gången. Men kärleken till musiken och att stå på scen övervinner allt. Foto: KAI MARTIN
Har du någonsin tappat sugen?
– Många gånger. Men det gör väl alla. Att vara på turnén är inte så glamoröst som det ser ut. Det är att många på grejer, soundcheck, försöka hinna äta något, spela, packa ihop och komma till ett ensamt hotellrum.
Kan tomheten bli en fiende?
– Jo, men jag har alltid mediterat. Sedan har jag sällskap av mobilen, läser på den, är inne på sociala medier, ringer familjen. Förr gick man ju ut efter spelningarna och hade nattliv till två ,tre. Men efter tusen utenätter vet jag ju hur det är.
Under en period på 80- och 90-talet, efter genombrottet med ”Vem ska jag tro på?” (1987) var inte bara Thomas Di Leva flitig ute på vägarna i framför allt Sverige utan också ett villebråd för hatarna. De som inte kunde acceptera en annorlunda musikprofil, som dessutom förespråkade kärlek och fred från scen. (Ja, det finns kopplingar till Greta Thunberg.) Det tog sig inte bara i uttryck som verbala kränkningar. Ofta, framför allt i folkparkerna, möttes han av stenkastning utan att några vakter ingrep.
– Jag brukar säga att det var då jag lärde mig dansa. Det gällde att lära sig parera, att se det i tid. När man var ute i folkparkerna var det ju så att vakterna visste det var som kastade och bar sig illa åt. Det var ”Kalle”, men ”han är ju bara som pojkar är”. Så såg man mellan fingrarna med det.
Hur orkade du?
– Jag hade inget val. Jag kan bara det här och har ingen utbildning.
Men de senaste 30 åren har han både fått vara och verka i fred. Han är tacksam för det.
– Ja, det är ju därför som jag håller på. Visst, det kan vara deprimerande att resa. Men stunderna på scen gör att det är värt det. Jag kan påta i jorden hemma och glömma att jag är artist. Men den energin som jag får i mötet med publiken får jag ingen annanstans.
”När änglar dör”, titeln på albumet, är ju en rätt deppig titel för att komma från en kärleksprofet…?
– Det var en så stark låt att den också fick bli albumtiteln. Jag frågade runt lite om det var ok, förklarar han och fortsätter:
– Men… allting dör ju. När änglar dör öppnar det ju för något nytt fantastiskt. Allt är ju egentligen evigt. Min publik är visserligen i alla åldrar, men de flesta är från 35 år och uppåt. Jag lever i en tid där folk går bort. När David Bowie (som avled 10 januari 2016, min anm) räckte inte mina ord till. När jag skrev texten sa min hustru Sofie att den var för poetisk. Så jag skrev om den.
Så du har ett bollplank i alla fall?
– Haha, jo.
Känner du dig som en handelsresande i musik?
– Jag vet inte. Jag har inte tänkt på det. Men… det kan man väl säga. Jag ska ju sälja vinyl och cd på mina konserter. Nu när jag var på Bengans här i Göteborg satt jag och signerade skivor i en timme. Innan releasen av albumet hade vi en förhandslyssning i teatersalong Mall of Scandinavia för att lyssna på skivan och sälja den. Männen köpte vinyl. Kvinnor cd. Det låter som en fördom och jag blir kanske ”canclad” nu, skrattar han.
– Men det är fantastiskt att de finns ett sådant intresse för cd och vinyl. Albumen känns ju som ett konstverk. Det gör de inte på Spotify.
Handelsresande i musik sedan 45 år. Thomas Di Leva reser för att sälja sin musik – från scen och i skivbutiker. En förutsättning och självklarhet som artist. Foto: KAI MARTIN
Redan stjärnor. Sistaårseleverna på Balettakademien är redan fullfjädrade stjärnor. Uppsättningen av ”Into the woods” är ren mästarklass. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Första akten är rasande bra.
Sämst: Andra akten lite mer pliktskyldig.
Fråga: Skulle inte denna fantastiska uppsättningen kunna få en längre spelperiod en över en helg…?
Jag har ju under några år haft förmånen att få se Balettakademiens avgångsklasser och de uppsättningar som de medverkat i och skapat. Men frågan är om ”Into the woods” slår allt. Denna kakofoni av bröderna Grimm-sagor hopkokad i musikalform signerad Stephen Sondheim toppar nämligen det mesta. Ja, inkluderat det jag har sett på de professionella scenerna.
Den komplexa musiken är nedstrippad till kvartettformat på ett mästerligt sätt av kapellmästaren Henrik Magnusson. Scenografin listigt stram. Ulricha Johnsons översättning är precis och i ett ständigt flöde. Det behövs. För texten är intensiv och svårbemästrad med de invecklade och utmanande sångerna. Allt detta bemästrar det här unga gänget med både briljans, allvar, humor och tajming.
”Into the woods” skapar alltså en smältdegel av ”Rödluvan och vargen”, ”Askungen”, ”Jack och bönstjälken”, ”Snövit”, ”Rapunzel”. Det är fattiga, utsatta, prinsar och prinsessor, vargar, jättar och häxor, onda och goda i ett ljuvligt mischmasch i ett infernaliskt tempo. Cementerade könsroller möter uppror och kontrollerande mödrar får sitt motstånd.
Ja, allt ska med och får märkligt nog plats.
Eleverna som är med tar sitt uppdrag på största allvar – oavsett vilka uppgifter de har. Det är två lag som alternerar (lag Höna och lag Harpa), så samtliga på scen får sin plats i rampljuset. Det är fantastiskt att se hur exempelvis Vincent Te Datek, som i lag Höna spelar Jack, gör sin kossa Mjölkvitt med stora övertygelse. Precis som Mia Malmqvist, som i lag Höna gör Rödluvan, fullkomligt briljerar i sin korta scen som den guldäggläggande hönan när hon medverkar i lag Harpa. Här backar alla alla.
Övertygande. Norah Franson gör sin Rödluvan med stor övertygelse. Foto: HARALD NILSSON
I det sistnämnda laget är det inte svårt att låta sig imponeras av Clara Törngrens Häxan. Hon går verkligen in i rollen på ett övertygande sätt i sång och agerande. Så också med Norah Franssons Rödluvan, som är gjord som en hormonstinn fjortis fylld av kaxighet och trots. Simon Agaton och Valdemar Wahleck som prinsarna som uppvaktar Askungen respektive Rapunzel är här bröder, oerhört underhållande och fjolliga in i minsta detalj. Askungens styvsystrar Florida och Lucinda görs komiskt grimaserande och med ett härligt kroppsspråk av Mikaela Akkanen och Isabel Rautamo.
Ja, så fortsätter det. Huvudrollerna i ”Into the woods” är många, intrigen är snårig, men ingen går vilse (mer än i berättelsen) oavsett vem som är i centrum och skickligheten i framförandet är stort.
Jag är oerhört imponerad av Balettakademiens uppsättning av ”Into the woods”. Från framförandet till scenografi och musikarrangemangen.
”Into the woods”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 10 oktober 2025. Spelas till och med 12 oktober.Denna recension baserad på eftermiddagsföreställningen 11 oktober med lag Harpa.
Musik och text: Stephen Sondheim.
Originalmanus: James Lapine.
Arrangemang: Jonathan Tunick.
Regissör: Emelie Sigelius
Koreograf: Rebecca Evanne
Musikinstuderare/kapellmästare: Henrik Magnusson
Svensk översättning: Ulricha Johnson
Ljusdesigner och scenofrafikoncept: Elias Wallin
Ljuddesigner: Karl Wassholm
Kostym, mask, rekvisita, scenografitillverkning med mera: MM3, Göteborgsoperan och Wendelsbergs folkhögskola.
Orkester<: Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och slagverk, Amalia Beauregaard Camp, flöjt, Oscar wallberg, cello, och Henrik Magnusson, piano.
I rollerna (lag Harpa): Mads Bokar Bjerre (bagaren), Elsa Hanebrant (bagarfrun), Clara Törngren (häxan), Saga Ljungberg (Askungen), Joel Carlberg (Jack), Norah Fransson (Rödluvan), Victor Lindgren (berättaren/mystiske mannen), Simon Agaton (prinsen, Askungen), Valdemar Wahlbeck (prinsen, Rapunzel), Mikaela Akkanen (Florinda, styvsyster till Askungen/Rapunzel), Isabel Rautamo (Jacks mor/Lucinda, styvsyster till Askungen), Thea Ekholm Wretenby (Askungens styrmor/mormor), Vincent Te Datek (mjölkvitt), Simon Strandahl (hovmarskalk/ensemble), Alva Lundbäck (Askungens mor/ensemble), Cornelis Nilsson (Askungens far/ensemble), Emma Hoffmann Nedergaard (ensemble), Mia Malmqvist (ensemble) och Nicole Eng (ensemble)
