Bach på jazzvis. Bach Jazz hyllar och utmanar Johann Sebastian Bachs kompositioner. Foto: KAI MARTIN
Sankta Birgittas Kapell, Göteborg.
Publik: Fullt.
Bäst: Den fria kärleken till Bachs melodier.
Sämst: Att alla inte kom in som önskade.
Fråga: Blir det album nummer två för Bach Jazz…?
Med Bach Jazz debutalbum från förra året satte trion med bas i Göteborg tonen. Den blev uppmärksammad och möttes av kritikerrosor. Plötsligt syntes Bach Jazz i teve, hördes i radio och syntes i tidningar. Inte en självklarhet för jazz i Sverige. Kanske någonstans.
Men jag håller albumet som ett av 2024 års favoriter. Här finns en ödmjukhet inför mästaren Johann Sebastian Bach. Men också med jazzens busighet och vilja att utmana. Att ta sig an klassisk musik på jazz- eller rockvis har gjorts förut. Ibland, som med Charlie Norman och hans boogiewoogietolkning av Griegs ”Anitras dans” (från ”Peer Gynt”), skapar det skandal, ibland beundran.
Bach Jazz vågar, men har också en respekt för musiken och för melodierna. Med kärleken till Johann Sebastian Bachs musik blir det en ljuv förening.
I februari lyckades jag inte få till det när bandet sålde ut på Nefertiti. Inte heller tajmade det under Record Store Day då trion spelade på Bengans. Kanske bättre då att pricka in denna deras konsert i vackra Sankta Birgittas kapell nere vid Klippan. Bachs musik var ju i många stycken sakral, tänkta för kyrkoåret och lever i högsta grad som det även nu 300 år senare. Denna balansgång mellan det kyrkliga och profana landar Bach Jazz utmärkt väl.
Det har hittat rätt någonstans mellan Jan Johanssons känsla för folkmusik, Esbjörn Svensson Trios nyfikenhet på modernare element och Keith Jarretts improvisationer (tänk ”The Köln Concert”). Bach Jazz sviker aldrig Bachs melodier, men leker med dess teman. Antingen via pianisten Emil Carlsson Rinstad, som initierar för att vackert fladdra ut i improvisationer, eller kontrabasisten Magnus Bergström som får ansvaret för melodin spelad högt upp i registret. Batteristen Ola Winkler använder sig oftast av olika slags vispar, skapar rytm men sällan beat; för groovet förenas trion i.
Det är rent och skirt. Oftast spelat med lätta händer. Men när så behövs skapas musik med kraft. Det blir en dynamisk och snyggt dramaturgiskt orkestrerad konsert, oftast där styckena förenas i ett famntag för att emellan brytas av då Emil Carlsson Rinstad berättar om musikens tillkomst. Hör förenas mörker och ljus, tyngd och lätthet på Bach Jazz’ eget vis, men med största vördnad för mästarens kompositioner.
Bach Jazz, Sankta Birgittas Kapell, Göteborg, 13 april 2025.
Musiker: Emil Carlsson Rinstad, piano och sång, Magnus Bergström, kontrabas, och Ola Winkler, trummor och sång.
Låtlista:
Präludium, BWV* 846
Passacaglia, BWV 582
Jesu Bleibet meine Freude, BWV 147
Goldberg Variations Aria, BWV 988
Black Pearl, BWV 988
Menuet II, BWV 1007
Fantasia Prelude, BWV 922
Aria Variata, BWV 989
Agnus Dei, BWV 232 (sång)
Badinerie, BWV 1067
Nun komm der Heiden Heiland, BWV 659
Prelude X, BWV 855
Air, BWV 1068
Galanteries, BWV 1012 (extranummer, allsång)
Fotnot: * BWV står för Bach-Werke-Verzeichnis och är alla känd katalogiserad musik av Johann Sebastian Bach. Förenklat blir Bach-Werke-Verzeichnis för Bachs arbetskatalog.
THE PIANO MAN med DAVID CARBE, KARIN FUNK & JOHAN BODING
!!!
Glödhett… ibland. Med pianounderhållaren, den fingerfärdige David Carbe på scen hettade ”The piano man” till. Foto: KAI MARTIN
Kungsbacka teater.
Publik: Nära nog utsålt (knappt 500 personer).
Bäst: När Karin Funk bidrar med kvinnliga pianoartister.
Sämst: Ljusteknikerns bländande teknik.
Fråga: Blir det fler kvinnor representerade vid den mansdominerande repertoaren när ”The piano man” kommer tillbaka i höst…?
Som namnet antyder är det här i förstone en hyllning till alla pianospelande män genom historien. Från Mozart till Benny Andersson, från Chopin till Elton John. Och Billy Joel, förstås, vars låt ”Piano man” har satt titeln för den här showen signerad David Carbe, Johan Boding och Karin Funk med musiker.
Det blir en späckad kväll denna deras final på turnén som pågått intensivt sedan premiären på Lorensbergsteatern 25 mars. Här slipper inga favoriter undan. Det går i en rasande fart från sexhändiga entrén till Totos ”Child’s anthem” extranumret med just ”Piano man”.
Däremellan är det allt mellan udda nummer som Zez Confreys ”Kitten on the keys” från 1921 till ”Trollflöjten”–duetten mellan Pamina och Papageno plus musik från ”Chess”. Eller Bachs ”Air”, som Johan Boding sätter sång till inspirerad av norrmannen Jan Werners text och sång. Men… syntetisk cembalo gör att det skaver i mina öron och nog är ”Air” bäst som ”Air”.
Man utmanar storheter och gör det många gånger tekniskt med den äran. Men jag kan sakna lite själ och hjärta bland ekvilibrismen.
Fast visst går det bara att applådera David Carbes flinka fingerfärdigheten i det klassiska medley som hyser Chopins ”Minutvals”, Brahms ”Ungersk dans”, Vittorio Monto ”Czardas”, Mozarts ”Rondo alla turka” och Rimskij Korsakovich’ ”Humlans flykt” i rasande fart över knappt fyra minuter.
Jo, det är i många och mycket den 31-årige pianovirituosens kväll. Kungälvskillen som först vid 15-årsåldern började spelade piano och nu har en karriär med instrumentet som yrke. Han är en sann underhållare, är slagfärdig och ödmjuk och skapar tempo – upp och ned – i föreställningen. Så blir det en fin hommage till förebilderna Robert Wells och Charlie Norman där den senares boogie woogie-version av ”Anitras dans” får armhåren att krulla sig förtjust.
Johan Boding är en sann Queen-entusiast. Så självklart får Freddie Mercurys pianokunskaper sin hyllning. Det blir ”Don’t stop me now” följt av den legendariska sångarens duett ”Barcelona” med Montserrat Caballé, men här med Johan Boding respektive Karin Funk. Djärvt att våga, även om de svenska sångarna har en bit kvar till originalen.
Elton Johns musik får naturligtvis stort spelutrymme. Men även Benny Anderssons skapande får välförtjänt plats. Och Stevie Wonder och Jery Lee Lewis där David Carbe i ”Great balls of fire” spelar som om han tänker elda upp sin flygel.
Mycket män, alltså, som hyllas. Men utan att det riktigt berör. När så Karin Funk får chansen att bjuda på musikaliska klassiker som ”Feeling good” – originalet ifrån musikalen ”The Roar of the Greasepaint – The Smell of the Crowd” –, ”If I ain’t got you” och ”Natural woman” händer något. Dels sätter hon låtarna inifrån och ut, rösten kommer från det innersta. Dels bjuder hon in Nina Simone, som ju gjorde en magnifik tolkning av ”Feeling good” 1965, Alicia Keys och Carol King i matchen.
För min del hade de kvinnliga inslagen mycket väl kunnat få ett större utrymme. Bara Carol King är värd att hylla med fler låtar.
Nu blir det en fortsättning på framgången med ”The piano man” i höst”. Kanske kan man då öppna upp för fler bidrag från pianospelande, låtskrivande kvinnor i historien…
”The piano man”, premiär på Lorensbergsteatern 25 mars 2025. Denna recension baseras på finalen av elvadagarsturnén, Kungsbacka teater 6 april. ”The piano man” kommer tillbaka med en höstturné, start 15 oktober.
På scen: David Carbe, flygel, keyboard och sång, Johan Boding, sång, keyboard och gitarr, Karin Funk, sång och piano, Johan Walter, gitarr och sång, Jonathan Hansson, trummor och sång, och Simon Johansson, bas och sång.
Musik ut ur mörkret. Kristina Hansen, här med gitarristen John Sarafian, använder sitt band/projekt Drever som en väg ut ur mörkret mot ljuset. Foto: KAI MARTIN
Hur kommer man ur ett 30-årigt trauma.? När minnen formar det dagliga livet. När frågorna blir en tvångströja svår att klara sig ur. Musiken var vägen ut för Kristina Hansen. Men inte den musik hon fostrats in i. Den klassiska. Istället hittade hon en ton i mörkret som gav öppningar för ett nytt, livsviktigt skapande. Ur sorgen, erfarenhet av föräldrar vars liv ändade i havets djup med Estonia gör hon nu i Drever musik av nödvändighet och lust.
Det skulle nu dröja några modiga år innan musiken kom. Den som skulle vara så nödvändig för att vädra ut själen och släppa in ny frisk luft.
Jag gjorde för några år sedan en intervju för GöteborgDirekt gjorde jag henne väl inte riktigt rättvisa på det knappa utrymmet.
Ja, hon berättade om föräldrarnas grymma öde. Men det blev bara några förklarande rader istället för något mer djuplodande. Det är märkligt, för mötet dröjde kvar. Hur hon då insåg att hon inte skulle bli operasångerska. Att Sisters of Mercys och Cure betydde mer än Wagner och Puccini. Hur senare PJ Harvey och White Stripes kom in i bilden. ”De jackade in i min personlighet.”
Men hon har inte stannat vid sin första singelrelease, som var den som gjorde att jag kom att skriva om henne, då hon var 54 år.
Nu var det examensprov i Matsalen, Pustervik. Eller ett releasekalas. Åttaspårsalbumet ”The good girl” har kommit. Med det också en uppvisning live. Och vilket band hon hade trummat ihop! Tomas Ledins solida rytmsektion Johan Franzon, trummor, och Ove Andersson, bas, meriterade keyboardisten John Lönnmyr, John Sarafian på explosiv och samtidigt känslig gitarr plus körande Kristina Eklöf och Anna Sarafian. Det låter starkt och ömsint.
Musiken är som hämtad från 80-talets ljuva sturm und drang. Hon rör runt i den mustiga gothgrytan, men är noga med att koka sin egen brygd. Finesserna på plattans låtar är bortskalade på scen för ett mer direkt uttryck. Men essensen av låtarna och kanske framför allt deras innehåll slarvas det inte med.
Ja, det är manierat och ska vara det. Vill man kan man höra en skolad röst som rumsterat om i rockrummen. Å andra sidan är man som jag uppvuxen med Nina Hagen, Diamanda Galas och Lene Lovich är det helt i sin ordning. Det är musik som står på tårna och balanserar mot avgrunden. Men framför allt finns här ett eget uttryck som Kristina Hansen ska vårda. Här ryms förtvivlan och sorg med ljus och hopp i en snyggt hoplagd mosaik av känslor och genrer. Och, framför allt, en stolthet över vad som kommit ut ur allt det. Snyggt jobbat.
Drever, releasekalas Matsalen, Pustervik 5 april 2025.
På scen: Kristina Hansen, sång, John Sarafian, gitarr, Ove Andersson, bas, Johan Franzon, trummor, John Lönnmyr, keyboard, Kristina Eklöf och Anna Sarafian, sång.
Låtar: 1. The good girl. 2. Mediocrazy. 3. There will be oceans. 4. Big ship. 5. The haunted house. 6. In your face. 7. Same space. 8. Play dough.
Fullt ställ. När Arvingarna bjuder på showen ”Festen” är det fullt ös från start till mål. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Knôkfullt.
Bäst: Generositeten.
Sämst: Casper Janebrink hade inte sin bästa kväll med borttappade texter.
Fråga: Hur publikflörtande får man vara…?
Vilken show är det i ordningen för Arvingarna på Kajskjul 8…? Hur ska bandet lyckas upprepa tidigare succéer utan att upprepa sig själva…? Ja, rätt givna frågor. För det är som en medverkan i Melodifestivalen per automatik ger uppslaget till en ny föreställning för det populära gänget.
Men tillsammans med luttrade regissören Hans Marklund har man skapat en show med helt nya förutsättningar. Här kastar Arvingarna loss fullkomligt. Det blir från start annorlunda med bandmedlemmarna uppträdande på små scener ute bland borden. Som ett slags aptitretare. Väl på stora scenen drar man igång ett valspotpurri som är som hela havet stormar. Inte en klassiker slipper undan, oavsett om det är ”Dans på Brännö brygga” eller ”Maj på Malö”. Publiken är med från start och fattar armkrog i detta nummer som egentligen avbryts först då mat ska ställas på bordet. Det är Grotescoklass på det hela.
Publiken får möjlighet att andas, men bara kort. För nytt för den här gången är också dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, som på något vis ska tjäna som ett kitt som ska hålla samman allt mellan numren. Nu ska man via en QR-kod delta i en tävling om vilka kända låtar bandet ska spela på slutet eller via en annan QR-kod få tillgång till allsångstexter.
Ja, alla ska med. Hela tiden. Man sätter maten i halsen och, sorry, men det blir lite stressigt. Jag inbillar mig att man också vill umgås en smula. Men… det är jag. Publiken är med på noterna och gör det mangrant. Maken till gensvar på en show har jag aldrig varit med om.
Showen är uppdelad i olika akter utefter hur maten serveras med förrätt, varmrätt och efterrätt. Men Arvingarna håller ingen på halster. Någon egentlig huvudshow blir det aldrig, utan allt fördelas över hela kvällen mer eller mindre intensivt. Så kör man ballader tidigt – återigen med starkt gensvar – och har lite prator, som då man konstaterar att förr, när man var ung smet man ut för att gå på fest, nu smiter man från festen för att gå hem.
Med blåstrion – Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång – och trummisen Tim Nilsson får man ett driv i musiken, som är smittande. Att Arvingarna kan spela står tvivels utan klart sedan tidigare. Att de är några rackare på att sjunga är också givet. Som den överraskande snapsvisan till melodin klassiska vårkörsstycket ”Längtan till landet” (eller ”Vintern rasat…” i folkmun). Fyrstämmigt, a capella ute i publikhavet utan en darr på stämbandet. Imponerande skickligt.
All inclusive med Arvingarna. Foto: TOMMY HOLL/STELLAPICTURES
De hinner hylla sina fäder i Streaplers och Flamingokvintetten i ett gäng nummer. Generar sig inte för att köra ”Vad har du under blusen, Rut?” men kontras av Ellen Weston och Linnea Hult, som sjunger ”Vad har du i byxan, Jan?” – Gösta Ekmans låt som Lena Nyman gjorde odödlig i Hasseåtages ”Glaset i örat”-revy från 1974.
Ja, ni ser. Det kastas vilt mellan genrer, tempon och förunderligheter. Till det utmanande dans av Ellen Weston och Linnea Hult i mer eller mindre kläder.
Men när man tror att det inte kan bli mer galet, så kliver bandet med sina musiker och dansare in i en extra dimension. ”QR-tävlingen” är avgjord (den har förstås aldrig funnits utan de valda låtarna ingår i repertoaren, sorry en spoiler) och i rasande tempo avverkar man ”Vi är på gång” (Tomas Ledin), ”Michelangelo” (Björn Skifs), ”Don’t stop me now” (Queen), ”Det gör ont” (Lena Philipsson) och så vidare. De stoppar inte ens för en cover på E-types ”This is the way” med Tommy Carlsson utstormandes på ett långbord.
Ja, det skenar iväg och publiken rusar glatt med. För det här är all inclusive. Ett after ski utan skidor, som kröns med ”Eloise”.
Underhållande på sitt sätt. Men egentligen för mycket av allt.
”Festen” med Arvingarna, Kajskjul 8, premiär 4 april 2025. Spelas under våren fram till och med 17 maj.
Regi: Hans Marklund.
På scen: Arvingarna med Casper Janebrink, sång och bas, Kim Carlsson, gitarr och sång, Lars ”Lasseman” Larsson, gitarr, keyboard och sång, och Tommy Carlsson, sång och slagverk, samt Tim Nilsson, trummor, Ella Wennerberg, trombon, tuba, slagverk och sång, Hugo Hammarlund, trumpet, gitarr och sång, Love Nilsson, saxofon och sång. Dessutom medverkar dansarna Ellen Weston och Linnea Hult, även sång.
Nordhemsgatan. Gatan där jag har bott på tre adresser och dessutom gå på skola i Nordhemsskolan i högstadiet. Foto: KAI MARTIN
Det är då jag kommer upp på krönet av Nordhemsgatan och stirrar norrut nedför som minnesluckorna öppnas på vid gavel.
Jo, jag gläntade på dem en smula redan den branta backen uppför efter att jag hade rundat hörnet från Nordenskiöldsgatan och bestämt mig för en avstickare. I mitten av backen fanns en lokal som under min högstadieperiod hyste flipperspel. Jag var ingen frekvent spelare, men några klasskamrater var det. de gick dit, betalade en slant och gick inför de olika spelen, tiltandet och de skilda svårighetsgraderna i så starkt rus att skolan blev sekundär. Kanske fanns det också något slags fik där… jag minns inte. Kanske var det också i samma lokal som det bedrevs massage. Om jag kommer ihåg rätt var det där som en ung, invandrad kvinna blev ihjälslagen av sin man. Han som jag kände. En liten, vältränad kille – tänkt lättviktare i tyngdlyftning – som inte kunde hantera sin svartsjuka. Det var förskräckliga nyheter. han, som kanske lever fortfarande, var tryckare på tidningen som jag då jobbade på. Hon… vem minns henne? Ett alldeles för kort liv på grund av manligt våld.
Jag kan den backen utan och innan. Gick på Nordhemsskolan på högstadiet. Den väldiga skolan som stod klar 1916 och invigdes våren 1917 och då rymde 2400 elever och hundra lärare i 64 klassrum och drygt 20 salar för slöjd, handarbete, gymnastik och naturlära.
Om jag inte cyklade tog jag spårvagnen till Olivedalsgatan och fick glatt knata gatorna fram och sedan uppför Nordhemsgatans branta backe för att piggna till lagom till de första lektionerna. Så nedför då det var dags att ta sig hem. När stormen blåste som starkast 22 september fick vi gå hem. Så olämpligt. Inga spårvagnar gick så när det var som värst knallade vi änggårdsbarn genom Slottsskogen. Strax efter det knäcktes spiran på Naturhistoriska museets kupol.
På hörnet vid Övre Majorsgatan låg en specerihandel där vi på rasterna kunde gå och köpa munkar, som med fördel trycktes in i någons ansikte. Om man nu inte valde att äta dem, förstås. I butiken fanns också möjlighet att ringa och det hände vid fler än en gång att någon/några ringde till skolan och bombhotade den. Resultatet blev att byggnaden utrymdes och vi fick gå hem.
Jag tjänade där i tre år. Drömde om att jag skulle bli NHL-proffs. Någon talang hade jag inte, men fantasin var stark då jag på lektionerna satt och gjorde serieteckningar med mig som målvakt i ett fullsatt Madison Square Garden.
Många med drömmar.
När jag lämnade skola, klasskamrater och lärare – ja, även de stränga simfröknarna i den lilla bassängen som fanns inhyst på kortändan där gymnastiksalen ligger – 1972 var det för att aldrig återvända. Jag skulle inte komma åter till skoltandvården som rätt hårdhänt borrade mina hål och fyllde med amalgam och drog ut mina sista mjölktänder utan bedövning.
Men det blev återbesök rätt snart inpå ändå när en klasskamrat från gymnasiet bildade bandet Susquehanna – namnet taget från en flod i USA –och jag tror att jag på något sätt ordnade en spelning på skolgården för gruppen.
Men sedan skulle det dröja. Min syster fick sin andra lägenhet på Nordhemsgatan 60 med utsikt åt ena hållet mot skolans väldiga murar. Andra sidan var det ett tjusigt panorama med Skansen Krona i blickfånget. 1980 skulle hon flytta och värden gick med på att jag tog över hennes kontrakt om jag gav upp just hennes lägenhet på högst plan. Den ville han ha och jag kunde ta en tvåa på andra våningen. Inga problem. Min dåvarande flickvän och jag flyttade ihop i två rum och kök. In med möbler som jag ärvt från mormor och morfar, någon Billybokhylla där jag hade mina skivor och böcker, pianot från mormor, en liten teve som min flickvän fått av mig till sin första lägenhet.
Jag skrev mycket av min musik till Kai Martin & Stick!-plattorna där. Framför allt till ”Röd plåt”.
Jag har senare fått reda på att när jag var bortrest ringde det ofta på telefonen. Hon svarade för att mötas av tystnad eller av någon flickröst som hörde sig för om Kai var hemma. Kändisskapet i sin prydno.
Efter tre år bröt jag upp. Jag hade blivit intensivt förälskad i en annan kvinna. En kärlek jag inte hade mycket för; det blev aldrig något. Jag, som hade jobb, överlät lägenhet till min förra flickvän, flyttade hem till mamma och pappa i jakt på lägenhet och fick via Bostadsförmedlingen en på Nordhemsgatan 27.
Från den svindlande utsikten till en tvåa med utsikt över gården. Men jag tackade ja. Flyttade in där hastigt i samma veva som vi började spela in ”Simmarna” i Koppom. Gårdstrappan var trång. Något piano kunde inte följa med. Inte fyrsitssoffan i blå plysch heller, som tillfälligt fick hamna i replokalen nere i Pustervik i någon av Elanders boktryckeris gamla lagerlokaler.
Jag köpte en kökssoffa i trä, som fick tjäna som vardasrumsmöbel. Tavlorna hamnade på golvet. En utdragssäng i furu blev min sovplats, en enkel madrass som höll den värsta styvheten stången bäddades med nymanglade sängkläder. Det fick gå.
En morgon, tidigt, innan jobbet som korrekturläsare på GT med start klockan fem, ser jag i reflektionerna i fönstren mittemot ett par som älskar intensivt och liderligt; jag står och stirrar, ensam. En annan morgon öppnar en kvinna i lägenheten tvärsöver sovrumsfönstret. Hon är naken, ser mig och skyler sina bröst generat och lite upprörd över att våra ögon möts.
Jag hade en kärleksnatt i den lägenheten. Inget mer än så. Jag gjorde också intervjun för Schlager där, då reportern Per Wirtén kommit ned med fotograf Lars Torndahl. Jag tror till och med att de sov över. Torndahl tog inte en bild, men fick en idé. Kom tillbaka till Stockholm och förklarade, gjorde redaktionen upprörd, men fick också lov att åka ner igen. Det blev bilderna på mig som hockeymålvakt och rubriken ”Den sjungande hockeymålvakten”.
Den sjungande hockeymålvakten. Foto: LARS TORNDAHL
Jag tror, men är inte helt säker, att då han kom tillbaka hade jag flyttat. Genom kontakter hade jag fått möjlighet att byta till mig en trea på Nordhemsgatan 22, över gården med fönster mot Andra Långgatan. Det var en lägenhet som jag omedelbart trivdes i. Soffan kom på plats. Pianot kunde äntligen flyttas från Nordhemsgatan 60. En vinterdag i december kom flyttkarlarna – bossen, en ung, frejdig man med rosigt runda kinder, en avmagrad man med förmodat balkanursprung (antagligen seg och stark) samt en normalbyggd, finsk man. De bar ned pianot i porten för att hämta bilen att transportera instrument nedför backen. Jag gick nedför mot min nya lägenhet för att invänta transporten… som inte kom och dröjde för att dröja än mer. Jag såg en Jacques Tati-film framför mig. Hur männen kör pianot fastsurrad med kraftiga rep på ett öppet flak över Älvsborgsbron, via Hisingen, Götaälvbron och genom stan för att krångligt och sakta komma fram. Men nej… jag ser hur de tre kommer med pianot nedför backen. Pianot står på den lilla plattan med hjul. Två bromsar farten, en styr det rangliga ekipaget rätt. De kommer ned till brandstationen, som nu är saluhallen Briggen, och pianot skallrar när det körs över kullerstenarna. Väl framme ångar trion som ardennerhästar. Som i en reklamfilm ser jag mig ställa fram tre skummande sejdlar öl för dem att släcka törsten med, men verkligheten såg annorlunda ut. Bilen hade drabbats av ispropp. De fick inget igång den. Desperata blev det apostlahästarna och råstyrka för att få ned pianot till rätt adress. Nu var det bara den trånga passagen som trappan upp två våningar innebar. Jo, de fick slita för mödan och lönen. Pianot hamnade på sin plats och mer musik kunde skapas.
Jag kom att bo där i sju år. Älskade min lägenhet. Hyrde någon gång ut ett rum, men bodde där i huvudsak ensam. Några relationer hade jag – bland annat med kärlek som bodde på Nordhemsgatan 58. Ja, några onenightstands också.
På Nordhemsgatan 20 med utsikt mot min lägenhet bodde en man med sambo, som jag kom att träffa då han blev basist i bandet Parad- gruppen som Cremonese, Ronny och jag bildade efter att Kai Martin & Stick! lade ner i augusti 1985.
1988 träffade jag hon som skulle bli min fru och mor till mina barn. Våren 1989 flyttade hon in. När vi väntade vår första son bestämde vi oss för att flytta till något mer barnvänligt.
Efter den flytten juli 1990 kom jag att drömma om lägenheten jag lämnat. Hur jag klev in då dörren var öppen, ursäktade mig då de som bodde där kom hem. Drömmarna blev färre och glesade ut minnet. Men för några år sedan dök en annons upp om en lägenhet på sagda adress. Jag insåg att det var ”min” lägenhet och bokade mig för en visning.
Det var förstås fantastiskt att vara tillbaka. I stort var den sig lik. Men fräschare. De nedsänkta taken var borta till förmån för rummens höjd och stuckaturerna. Badrum och kök – åh, så många sittningar som jag har haft där – var snyggt nyrenoverade. Arbetsrummet hade blivit med en ståtlig balkong.
Z var med på visningen och sa ”Här skulle jag kunna tänka mig att bo” och jag berättade för mäklaren om min koppling till lägenheten. Men något köp blev det aldrig och därmed inte heller någon återkomst.
Men jag återvänder då och då till Nordhemsgatan, antingen då jag promenerar eller då jag är på Nordhemsskolans loppisar. Skolan kom jag ju återkommande till som föräldrar då både mina söner kom att gå i högstadiet där. Nu drömmer jag inte om lägenheterna jag bott i. Men lustigt nog var lägenheten på Nordhemsgatan 60 till salu för något år sedan. Den visningen gick jag inte på. Men Håkan Hellströms låt ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” lyssnar jag på. Då och då.
Drömmar och slit. Balettakademiens uppsättning av ”Fame” tar sig starkt. Foto: HARALD NILSSON
Balettakademien, Göteborg.
Bäst: Den andra aktens febrigt röriga dramatik.
Sämst: Synken mellan tv-skärmarna och sången funkade inte.
Fråga: Vem av dessa unga talanger blir den starkaste lysande stjärnan…?
Man ska nog inte underskatta musikalen/filmen/tv-serien från tidigt 80-tal och dess påverkan på svensk underhållning i allmänhet och svensk musikals kvalitet i synnerhet. Inspirerad av den tuffa miljön på New York City’s High School of Performing Arts väckte det både drömmar och verklighet hos ett gäng artister då som gett den kvalitet vi har på svenska scener än idag.
Det är förstås en självklarhet i sig att talangerna på Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande tar sig an musikalens dramatik. ”Fame” handlar ju om dem.
Med regissör Rasmus Mononens försorg – och nyskrivna texter och Joacim Hedmans dito låttexter – har talangfabriken blivit Paradise Academy. Lärarna är också en blasé, sträng jury som med knappar dissar adepterna. Som ett ”Idol”, men också som ett skoningslöst ”Squid game”. De som inte duger inte bara suger, de åker brutalt ut.
Balettakademiens ”Fame” är snillrikt uppdaterad. Som att en av talangerna gör audition med Oscar Linnros ”Från och med du”, som för att exempelvis skapa ett här och nu.
Några passerar nålsögat. Alla med samma drömmar om att lyckas. Alla med helt skilda bakgrunder. Alla med förutsättningar och möjligheter som är blott deras egna.
Fördelen med de unga aktörerna från Balettakademien är att de åldersmässigt hamnar nära sina karaktärer. Nackdelen är att de inte riktigt bottnar i dem, för så långt har de inte nått i utbildningen eller den artistiska mogningsprocessen. Så inledningsvis i första akten skaver det precis som det gör i koreografin, som emellanåt saknar den där tajmingen och framför allt energin som jag anser behövs i ”Fame”. Överspel och överambition går hand i hand.
Första akten vill också utmana utan att riktigt lita på storyn eller karaktärerna. Den är bitvis lite för desperat med exempelvis en massex- och onaniscen med händerna i skrevet-koreograferi, som aldrig blir så provocerande som önskat. Precis som de tonårigt obstinata uttrycken som tar plats (jag tror aldrig jag har hört så många ”fucking” på en svensk scen tidigare), som ekar lite för tomt.
Men i andra akten brakar det löst i ett infernaliskt kaos, mörker och drabbande dramatik. Här blommar ensemblen i sina respektive roller och klarar skickligt att manövrera genom tekniska grynnor och känslomässiga skär utan att för en sekund gå på grund.
Amelie Lindström blev jag förtjust i Balettakademiens uppsättning av ”Det påstrukna förklädet” i höstas (läs recensionen här). Här gör hon Serenea med ungdomlig sprödhet i en skirt stark roll med sin rena, vackert klingande röst. Sofia Fjalland Buhl tar sig an den intensiva karaktären Carmen, väver in sin danska bakgrund, och skapar en dramaqueen med drogproblem och mörk sorgkant.
Lärar-/jurykvartetten är pråligt lysande. Benjamin Spångberg skapar en roll som växer med sin empatiska Klockan och har en röst som är melodiskt säker och med karaktär. Kollegan Ljushuvudet skapar Josef Calistas Svensson en underbart fjollig, färgstark karaktär både i agerande och dans. Som Joe gör Vanna Mantefors en allt mer truligt slipad transsexuell karaktär, som använder sexskämt för att mota de som vill komma hen nära. Anna Askhagens rektor Lejonet är stram och sträng, men blir känslomässigt oerhörd stark mot slutet.
Jo, Balettakademien med Musikalutbildningens tredjeårsstuderande sliter med sin ”Fame” och går slutligen ut som vinnare.
”Fame”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 14 mars 2024. Denna recension, med lag Y, baserad på eftermiddagsföreställningen 15 mars. Spelas till och med 22 mars.
Av: David De Silva baserad på en bok av Jose Fernandez.
Texter: Jacques Levy.
Musik: Steve Margoshes förutom titellåten ”Fame” gjord av Dean Pitchford and Michael Gore.
Översättning: Rasmus Mononen.
Översättning/sångtext: Joacim Hedman.
Regi: Rasmus Mononen.
Koreografi: Nazenin Ali och Kilian Wöllner.
Kapellmästare/musikalisk instudering: Henrik Magnusson.
Orkester: Henrik Magnusson, klaviatur, Anders Ljungberg, bas, Martin Freidlitz, gitarr, och Max Johansson, trummor.
Ljusdesign/videoproduktion/scenografi: Elias Wallin.
Ljuddesign: Karl Wassholm.
Ljustekniker: Ronja Svensson.
Kostymdesign: Jonna Mononen, Johan Huumonen, M3.
Mask-/sminkdesign: Johan Huumonen.
I rollerna Lag X:
Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Linnea Holm (Iris), Josef Calistas Svensson (Nick), Agnes Ogeborg (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Náthalie Andersson (Joe), Felix Jansson (Goody/Kungen), Ludvig Ödéhn (Schlomo), Carolina Olea (Lammkött), Anna Askhagen (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Simon Hübsch (Steintopf/Ljushuvudet), Vanna Mantefors (Masters of the Arena), Amelie Lindström (Kamera 1) och Eyla Max (Kamera 2).
I rollerna Lag Y:
Sofia Fjalland Buhl (Carmen), Felicia Udd (Tyra), Ella Max (Iris), Simon Hübsch (Nick), Amelie Lindström (Serena), Marius Nytröen (Mabel), Vanna Mantefors (Joe), Ludvig Ödéhn (Goody/Kungen), Felix Jansson (Schlomo), Alina Granehag (Lammkött), Anna Askhagen (Sherman/Lejonet), Linnea Holm (Myers/Borgmästaren), Benjamin Spångberg (Bell/Klockan), Josef Calistas Svensson (Scheinkopf/Ljushuvudet), Náthalie Andersson (Masters of the Arena), Agnes Ogeborg (Kamera 1) och Carolina Olea (Kamera 2).
Samtliga ur M3 (Musikalutbildningens tredjeårsstuderande) där alla medverkar i roll eller ensemble i samtliga föreställningar.
Vi har känt varandra i över 40 år. Jag är gudfar till hennes son. De är som min familj och hon som min käraste vän. Då förskräcker inte avstånd, även om de ibland kan ses som långa med mil ifrån; hon i Umeå, jag i Göteborg.
Hon jobbar som kostymör på Norrlandsoperan. Yrket har hon haft sedan tiden i Malmö, det vill säga sedan 90-talets början. Jo, hon har bott runt: Stockholm, Malmö, Göteborg och, förstås, barndoms-/ungdomsstaden Umeå som aldrig går ur kroppen.
Det är dit vi ska nu, Z och jag. Jag har allt för länge velat komma iväg på en föreställning som hon har jobbat med. Men det har varit mer snack än verkstad. Så i höstas bestämde jag mig och hon skvallrade om den nyskrivna operan ”Älskarinnorna” baserad på Elfriede Jelineks roman med samma namn. För någon månad sedan bestämde jag mig fullt upp. Hon fixade rabatterade biljetter till föreställningen. Den som dessutom favoriten Jenny Wilson komponerat musiken till. Jag fixade flygbiljetter, för det ska fan åka tåg i timmar för att komma så långt upp i landet. (Ja, jag vet, flygskammen kryper i kroppen. Men jag ursäktar mig blekt med att jag flyger sällan.)
TORSDAG
Z och jag far sent på torsdagen. Lämnar bilen på Landvetter (nej, ingen flygbuss, vi ska komma hem sent då det finns risk att missa sista bussen in till stan), checkar in, passerar säkerhetskontrollen, plockar på oss allt vi plockat av oss, tar med checkat bagage och rör oss in i environgerna. Sneglar mot vänster vid Pressbyrån där emellanåt vännen och forne GT-kollegan TL ska stå. Tittar igen. Banne mig. För första gången. Det blir lite kort snack, en korv med bröd och en dricka (ja, ja, det blev en Coca-Cola – mitt samvete har inga gränser) innan kön växer sig omöjligt lång. Han har att göra, den gode TL.
Vi irrar runt innan Z hamnar på en nyöppnad sushi, beställer mat och gör det även för mig. Kanske lika bra. Resan blir lång och vi angör Umeå sent. Servicen är klen, riset slut och personalen har inte fått ihop logistiken. Så ser jag skuggan av en forn chef, hens hår och kropp. Blir spänd. Hen vill jag inte träffa, än mindre säga hej till. Jag äter min mat under tystnad, men reser mig för att diskret norpa åt mig en servett, kikar åt det hållet där hen ska sitta. Men… det är en helt annan person, om än klädd som hen och med likadan frisyr, dessutom väsentlig yngre.
Psykologi kan skapa märkliga känslor, men släppa lika snabbt igen.
Vi kliver på planet. Att resa med Z är alltid en fröjd. Det har varit så sedan vi först gjord det. Vi drar åt samma håll, har alltid något att prata om, men kan också vila i tystnaden. Och då inget av det gäller blir det en kram, en puss eller en smekning på kinden.
Jag får fönsterplats, som jag gillar, men det har jag inte så mycket för då det mörknar snabbt utanför då vi lyfter.
Lika snabb som take off blir take on. Arlanda är ju blott en timme bort. Vi har en och en halv timme att fördriva, tar en glass och njuter av den innan toalettbesök innan avfärd. Så in i planet som tar oss till Umeå, fullt även det, precis som det från Göteborg.
Umeå väntar med mörker. Vi flyger längs den frusna älven, passerar Holmsund och Obbola massafabrik, som lyser starkt under inflygningen. Snön är inte översvallande. Ligger i drivor längs den uppskottade landningsbanan, skymtar i smutsiga högar dit det rena vita skyfflats till undantag och bortglömdhet.
Vi går genom transithallen. En flygbuss väntar, men vi tar en taxi. Väljer fnissande en Raw4, Toyota, som den vi har hemma, eller snarare parkerad på Landvetter. Jag vet vart vi ska, så då chauffören säger vid stationen säger jag nej. För så mycket vet jag att det Erskinsritade kvarteren där min vän bor ligger inte vid stationen. Men vi åker på fast pris, så han kan åka hur han vill… nästan. Jag tar ut riktningen. In mot Teg, över Kyrkbron och uppmanande chauffören att svänga direkt höger innan broslutet då han är på väg att köra rakt fram. Vad är det med taxichaufförer som man ska visa vägen för…? Det visar sig under färden att han emellertid syftat på Östra Station, som… ja, den ligger inte långt ifrån adressen vi ska till. Men det är ju inte så att vi som nyanlända har superkoll på den nya staden vi kommer till.
330 kronor känns som ett överpris för den korta sträckan, men vi kommer fram och in i min väns famn. Hennes storasyster är på plats, så det blir fler kramar. Men korta. Vi ska lägga oss, bädda sängarna i gästlägenheten och umgås därför bara helt kort.
FREDAG
Ny dag. Nya möjligheter. Vi har sovit gott, men kort. Gör oss i ordning för att gå upp till min väns fina tvåa för frukost och läsning av ett nummer av Vi från mitten av 90-talet, en intervju med Rebecka Törnqvist. Min vän försvinner snart till jobbet. Vi är lämnade med storasyster, som har att göra under dagen eftersom även hon bara är på besök. Det blir samtal och avstämning.
Även vi har ett program. Lunch med min yngste sons svärföräldrar. Dem vi aldrig har träffat, trots att sonen och hans hustru (vigda i Las Vegas i maj) varit ett par i över sju år. Så hög tid nu.
Jag ska också försöka smita in på Burmans musik, Skandinaviens äldsta musikaffär grundad 1910, på Kungsgatan i centrala stan. Eller är det Mitt på stan man säger…?
Min vän har uppmanat mig att ta med mig skivor av Kai Martin & Stick!, som min Tiger of Sweden-väska, inhandlad på Myrornas på Frölunda torg, har en försvarlig mängd av [utan titel] och också, lite fåfängt ”Sol på svenska”, mitt nu 20-åriga soloalbum.
Det blir en kort och nätt frukost. Klockan går och plötsligt är vi på vandring i ett grått, men inte trist Umeå. Längs med Östra Strandgatan, förbi Bildmuseet och Curiosum. Upp längs med Residensparken och sedan Storgatan fram, uppför Östra Kyrkogatan för att vika av på Kungsgatan.
Z är tveksam till att det ska göra nu, men jag insisterar och tiden finns. Jag har kommunicerat lite med några skivtokiga Umeåvänner om dels vad föreståndaren heter och dels om denna kan tänkas att ta in gammal svensk postpunk plus ett soloalbum med influenser från Lisa Nilsson, Bo Kaspers Orkester, Svante Thuresson, Orup och Peter LeMarc. De försäkrade att det skulle gå. (Litade jag nu inte på min vän, som uppmanat mig att ta med skivorna? Jo, men jag vill ha förstärkta garantier och dessutom ett namn, det hon saknade.)
I den fina butiken, förstås proppfull med skivor, står en ung, lång man som lite tvekande välkomnar. Jag berättar mitt ärende, men frågar också efter Stefan, det vill säga ägaren av affären. Ur butikens inre kommer han snabbt som en blixt och som vänligheten själv. Jag hinner knappat hälsa och presentera mig förrän saken är klar. Fyra album, signerade, från bandet och fyra cd av soloplattan lämnas över. Fotos tas och samtal förs. Han berättar att han precis fått in en gedigen hårdrocksamling om 700 vinyler, alla i mer än mint condition. Nu ska de värderas och prissättas samt läggas upp på butikens Facebooksida, där även bilden på honom och mig hamnar.
Så plötligt får jag ett SMS från svärdotterns mamma, som redan är nere på stan och undrar om vi ska ses lite tidigare. Det dröjer inte länge förrän hon virvlar in i butiken och samtalet börjar, som ska komma att pågå länge.
Solen har trängt undan det gråa. Umeå sträcker upp sig som vore det en vårdag. Rådhusesplanaden kantas av folk, som surrar som yra bin väckta för tidigt. Vid går i samlad tropp upp mot Centralstation där Köksbaren ligger. Det är där vi ska träffa även sonens svärfar för lunch. Han jobbar en liten bit därifrån. Hon har precis tagit ut sin pension och njuter försiktigt livets otium, som jag.
Maten som serveras är furstlig. Vi serveras alla soppa innan huvudmenyn, röding för min del, och till kaffet blir det varsin semla. Allt för knappt 250 kronor. I sällskap med våra nyfunna vänner försvinner tiden i ett nafs. Vi stämmer av varandras liv, barnen, då-, nu- och framtid. Plötsligt har klockan tickat iväg nära nog mot tre timmar.
Vi bryter upp. Han går till sitt arbete. Hon följer oss ut tillbaka på Rådhusesplanaden. Vi skils åt med ett löfte om återseende. Z går in i en garnbutik och jag smiter in på Röda korsets loppis, som är välbesökt. Jag hittar ett par fina strumpor – Happy socks – för 20 kronor. Men eftersom de hänger i skylten kan jag i och för sig köpa dem, men inte få dem förrän 18 mars då skyltningen ändras. Jag bidar min tid och vänder åter till Z som är i färd att köpa snyggt garn hos Perssons garn plus stickor innan hon följer mig in på Röda korset igen. Z hittar ett snyggt Boss-bälte i nyskick för 240 kronor, som jag köper på studs. I och för sig är det för någon med större rondör än vad jag har, men det går alltid att korta. Jag köper också en liten börs i läder med Union Jack-motiv till Z, som hon hittat och blir förtjust i. 20 kronor kan det vara värt för lite glädje.
Så till Systemet för en flaska rödvin till maten, som jag ska laga till kvällen. Vidare till Ica Gourmet, som vi fått rekommenderat, vid Renmarkstorget. Det blir sallad, potatis, entrecote, ost, kex och glass. Vi ska nog reda oss.
Vi packar om för att slippa köpa en kasse. En dyrköpt erfarenhet. För väl hemma har konstaterar Z att hon tappat ett nystan.
Min väns storasyster är hemma, men lite på språng. Hon hade sett föreställningen kvällen innan och berättar om sina intryck. Det verkar lovande. Hon ska vidare för familjeärenden och middag. Jag tar en lur på soffan och Z lommar iväg för att hitta sitt garnnystan.
När hon (med ett nyköpt nystan gånger två; det förlorade stod inte att finna) och min vän väl är hemma börjar matlagandet och samtal. Jag fixar i köket, låter kvinnorna umgås i vardagsrummet. Snart dukar jag en rejäl måltid, trots att maten från lunchen fortfarande tar plats. Välfärden har sitt pris.
Man blir fin efter lite vin.
Men maten är försvinnande god, vinet likaså. En flaska räcker inte. När min väns storasyster kommer åter blir det mer att dricka. Ostmenyn och glassen är väck. Kvällen springer iväg till natt och samtalens intensitet går i vågor. Så är det dags. Tröttheten kommer.
LÖRDAG:
Jag erkänner. Jag vaknar bakfull. Några glas för mycket för den snart 70-årige mannen (bara ett och ett halvt år bort!) kräver sitt pris. Men det var trevligt. Solen skiner förföriskt. Men också bedrägligt. Det blåser isande vindar över Umeälven gråfrusna vatten.
Vi gör oss frukost efter att vi själva kommit i ordning. Jag först. Z tar sovmorgon och kommer senare. Min vän är uppe. Hennes storasyster likaså, som ska lämna över sitt kryp in till min väns vän, skådespelerskan, som kommer med tåget strax efter tolv. Skiftbyte. Min väns lägenhet fylls intensivt med liv några dagar innan ron kommer åter.
Vi tar bussen västerut. Köper, lite mot Z:s protest, sex rabatterade resor för 144 kronor. Helt enkelt för att vi ska tur och retur, plus tur och retur till Norrlandsoperan senare på kvällen och där efter till flygplatsen dagen därpå. Z:s invändning är att vi aldrig utnyttjar dessa turer på våra resor, men…
Det blir en loppisresa Väst på stan i andra ändan av Kungsgatan. Väl på plats är vi för tidiga den nyöppnade klädbutiken Second stories by Brontén och för Kapet tvärs över gatan, butiken med retroprylar. Så vi huserar på Nya Bubblan, en närbutik med postfunktion och möjlighet till en kaffe. Z har bara fått i sig ett ägg, så hon kalasar också på en banan till fikat som min vän bjuder på.
Så slår klockan tolv och butikerna öppnar. Second stories by Brontén är först ut. Butiken som den förra hotellchefen Malin Brontén startat. Hon med erfarenhet även inom res- och klädbranschen. Där hänger en Burberrytrench lockande i skylten, så jag genast kikar priset på. En smula över 2000 kronor är adekvat, men utanför min prisgräns. Dessutom har jag ju en hemma. Utbudet är främst riktat till tjejer/damer. Det finns en avdelning för män, men där är trångt. När jag väl ska dit har en mor med son tagit sig dit tillsammans med butiksägaren, så jag får avvakta. Men till slut visar sällskapet ingen notis om mina önskemål, så jag är lite mer burdus och klämmer mig in. Konstaterar att mycket lite, om alls några, är i min storlek. Vi kan, min vän, Z och jag, snabbt inse att kläder för våra åldrade, trinda kroppar inte finns. Dessutom är priserna en smula för höga för min smak. Å andra sidan har jag så att jag klarar mig. Med råge.
Det blir en tur över smutsiga snövallar tvärs över gatan till Kapet och dess utbud. Butiken är välbesökt och trång. Välsorterad och frestande. Men jag vänder snabbare ut än vad mitt sällskap gör. Jag får stå en rejäl stund i solen innan damerna behagar komma ut till vårsolen.
Jag studerar omgivningen mellan de stunder då jag sluter ögonen mot den starka solen i söderläge. På en balkong har ett ungt par plockat fram balkongmöblerna för fika i solen och i lä för vinden. Nedanför parkerar ett Fodorabud, som kommer med sin leverans av mat till Kungsgatan 34. Han försöker knappa in rätt kod, ringa på rätt nummer på porttelefonen. Rådfrågar en pappa med barnvagn, men får ingen möjlighet att lämna sin leverans. Så öppnas porten bredvid, en yngling ursäktar sig, har skrivit fel gatunummer och får sin McDonaldslunch.
Äntligen är min väntan över. Men vi går in de få hundra meterna till centrum. Ingen returresa med bussen, alltså. 1–0 till Z. Vi kommer in på gågatorna, smiter in på Frukthörna – en anrik och kulturskyddad byggnad – som nu mer inte säljer frukt utan godsaker de luxe. Min vän köper söt lakrits. Jag en chokladkaka made in Umeå för 120 kronor (!). Vi viker av mot Seniortorget, passande namn för mig, för ett besök på secondhanden Kärngården, som också hyser ett kafé. Nej, det blir inget shoppat, men en stund för fika innan vi går till Ica Gourmet för inhandling av det som saknas hemma och för middagen innan föreställningen.
Vi rör oss upp mot Skolgatan och in i Hemslöjden i Umeå, som säljer snygga textilier (tänk Josef Frank, Mumindesign med mera), men kommer ut tomhänta. Strövar vidare mot Rådhusesplanaden där Z går till Systemet för en flaska rom mot sin hosta (det blir några huttar under gång) och min vän och jag till Helens under där hon köper strumpbyxor, som överraskar med halva reapriset. Vi skrattar förvånat och jag säger skämtsamt till expediten att ”Då får det va'”. Går in på Systemet för vin till middagen och sedan upp till Röda korset där jag nu köper strumporna i skyltfönstret, för att min vän senare ska kunna hämta ut dem och posta dem till mig (så dumt, men rart ändå). Det blir också en brandgul t-shirt med en hällristningsliknade älgmotiv för 90 kronor. Den senare hänger på en skyltdocka och jag frågar expediten om även den omfattas av skyltreglerna, det vill säga köp nu, hämta 18 mars… Men, nej. Så hon hjälper till att klä av skyltdockan, konstaterar att den är M och förmodligen ska få plats på min trinda kropp.
Z och jag går till Vasaplan för buss tillbaka. Två resor av sex är gjorda. Vi har också med matvarorna och vinet. Min vän har lite annat att göra och ska komma senare. Det är tyst i huset när jag smyger in för att lämna maten och vinet på plats. Den nya gästen ligger och sover med öppen dörr in till sitt krypin. Jag passar även jag att ta en siesta, men nere i vår lägenhet. Sedan är det dags för sällskap. Min vän har kommit hem och rumsterar i köket.
Vi äter klockan fem, men det är en smula sent för vi ska ju vara på Norrlandsoperan senast halv sju för att hämta ut våra undanlagda biljetter. Tiden rinner iväg, så bussen ställs in för en taxi. (2-0 till Z.) Det kommer en färdtjänstbuss, som inte verkar se oss och kör runt på ett märkligt sätt. Fordonet har dessutom inget lyse påslaget, vilket vi påpekar för chauffören, som är helt ny med sitt fordon. Vi tar plats i det gigantiska utrymmet som även skulle kunna rymma tre rullstolsburna passagerare. Föraren får inte ordning på ljuset utan åker som ett spökskepp i mörkret upp mot Norrlandsoperan. Jag betalar och vi kliver ut. Lämnar föraren åt sitt öde, ser hur han försöker bli klok på belysningen. Men han blir stående där långt efter att vi har gått in.
Vi får våra biljetter och får access till min väns ateljé där vi hänger av våra kläder innan vi går ner för att inta våra platser. Kompositören Jenny Wilson kommer i en raffinerad, grön outfit som passar hennes gängliga kropp.
Föreställningen kan börja och om den kan ni läsa här…
Z plågas av sin hosta, men kämpar sig igenom de två timmarna som föreställningen tar. Vi går åter till min väns ateljé för några gintonic innan efterfesten börjar på Angelini vid hörnet Västra Norrlandsgatan/Rådhusesplanaden, blott femtio meter från Norrlandsoperan. Vi möter regissörer, scenografer, inspicienter och sångare. Tackar dem alla för föreställningen.
På plats i restaurangen hittar vi en vrå där vi slår oss ned. Det blir lite mat (en meningslös pastasallad) och lite rödvin. Sällskapet växer. Min vän känner många i sin hemstads kultursfär. En ung (ja, alltså yngre än mig), tystlåten man smyger in. Snygg som om en välbevarad Björn Andrésen. Han pratar tyst med min vän, kilar iväg för en öl, lyssnar på oss andra och visar plötsligt sitt Instagramkonto för min vän. En bild på ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album. Så smickrande. Så märkligt. Jag har frågar om han har någon cd-spelare hemma. Får ett ja och plockar upp ett exemplar av ”Sol på svenska” till honom. Så sveper Jenny Wilson in med sällskap. Jag reser mig och går efter, presenterar mig och tackar för både föreställning och musik hon har gjort överlag. Jag räcker över en [utan titel], som tack. Hon uppskattar gåvan och jag återgår till mitt sällskap.
Kvällen börjar bli sen. Z och jag bryter upp för att ta bussen hem. Missar den precis och väljer att promenera. 3–0 till Z. Vi knyter oss och jag somnar ungefär då klockan slår ett. Z gör sig i ordning, släcker och hör precis något i dörren, som ett vinddrag. Inser att någon har öppnat dörren, förmodligen med en nyckel, och står i hallen. Z säger högt ”Vem där” och personen smiter snabbt ut. Det ska vara omöjligt att komma in i lägenheten om den är paxad, så som min vän har gjort. Jag sover redan tungt och för besked om dramat först på morgonen när vi vaknar.
SÖNDAG:
Vi ska lämna Umeå. Men planet går först halv sju, så vi har tid. Lägenheten ska städas ur, sängkläder och handdukar ska tas med. Ingen brådska. Jag går i förväg. Fixar med frukost. Huset är tomt. Min vän och hennes gäst sover. Det dröjer innan de vaknar. Z och jag kikar på damernas femmil i mobilen. Dramatik. Jag följer också Frölunda–Brynäs, den avgörande semifinalen i SDHL. Drama där med med Frölundavinst. Senare spelar Blåvitt strålande mot Hammarby och vinner med 4–0 i Svenska cupens kvartsfinal. Huset vaknar. Gästen ska ta tåget tillbaka till huvudstaden. Stressar iväg så avskedet blir hastigt och ett par handskar glöms i brådskan. Nu är vi bara tre. Min vän och hennes gäst hade varit uppe till fem. Hon kände sig som vore hon tjugo, men uppvaknandet ger ett skoningslöst besked. Z och jag lämnar henne för en kort promenad till Bildmuseet för deras utställningar. På sjätte våningen, där vi börjar, hänger Elias Crespins utställning ”Chronomorphosis”. Mobiler som är så sinnrikt skapade att de är som poetry in motion, som en stilla rofylld andning, ständigt i rörelse som vågor på ett hav i stiltje. Allt knappt skönjbart. En fantastisk upplevelse.
En våning ner finns Aseel AlYaqoub spännande verk. I förstone inte så mycket. Men kuwaitiskan utforskar trotsigt sin nationen som, som det står i programmet, ”uppfunnen och föreställd, formad av kulturarvsplatser, frimärksbilder, militära ceremonier, kartor och arkitektur”. Framför allt några videor är intressanta där hon blir stoppad av vakter, som förbjuder henne att filma. Men motiven är helt meningslösa och därmed förbudet. Som en yachthamn med byggnader i bakgrunden. Som protest, då hon inte får svar, tar hon ”lydigt” bort element för element från videon: båtarna, byggnaderna i bakgrunden etc.
En annan utställning är Alexandra Daisy Ginsbergs, som har skapat fågelkvitter med hjälp av AI. Inledningsvis är det bedrägligt likt, men snart finns en spinnande elektronisk ton som går från till allt mer intensiv till total tystnad. Fascinerande i den nedsläckta hallen där det ljuset rör sig med intensiteten i ”fågelkvittret”.
Bildmuseet har dessutom en extra utställning i form av sina panoramafönster som främst vätter mot älven. Lite som Louisiana i vissa rum.
Det blir en fika innan vi går. Meningslös egenbeställning, som det sedan vid serveringen visar sig inte ha. Men en stilla stund med Z är aldrig fel.
Det är dags att gå tillbaka och fixa i ordning lägenheten. Det går snabbt. Vi har inte varit där så mycket. Så upp till min väns lägenhet där jag hjälper till att knacka bort is på gången in till hennes entré och sedan hämtar grus för att förhindra onödig halka. Vi bestämmer oss för middag hos Gröna Älgen, en hipsterrestaurang med goda pizzor. Jag släpar väskan den korta promenaden dit, för däcken på hjulen håller på att ge upp. Väl plats beställer jag en pizza till mig och något kolgrillat till Z, sitter ned vid min väns vän som är där och inväntar sin man och son. Det blir ytterligare trevligt sällskap innan det är dags för flygbussen uppe vid hotel Mimer. Vi står en halvtimme innan bussen kommer i den tilltagande Norrlandsskymningen. Totalt blir det fyra resor av sex. Med 30 kronor per resa gick vi med förlust. Z har alltid rätt.
Incheckningen är klappad och klar, även om jag misstänker att det är något skumt på bagagefronten. Efter säkerhetskontrollen häckar vi med BK Häckens damer, åtminstone ledningen med Mak Lind i täten. Laget har besegrat Umeå med 5–0 i Svenska cupen och ska hem med samma plan som vi. Jag har intervjuat honom under min tid som sportreporter på GT, men låter nog vara nog och låter honom vara. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess.
Så ska vi gå ombord. Mycket riktigt. På hemresan har jag inget bagage. Förstår inte vad som är missats där från min sida, men visar ett kvitto om att jag har betalt och får gå ombord. Planet är proppfullt när vi lämnar ett mörkt Umeå för Arlanda. Där har vi en lång väntan till vårt flyg som inte går förrän klockan elva.
Jag tänker att det är lika bra att ta tjuren vid hornen och kolla hur det ligger till med min kabinväska. Vid SAS-disken får jag besked. Jag har betalat för den en väg, men inte ned. Men, säger mannen bakom disken, det sena flyget till Göteborg är glest besatt. Han föreslår att jag bara ska gå ombord, blir jag stoppad betalar jag. Inga konstigheter. Jag tackar för det.
Z köper glass och vi äter dem i väntan på att tiden ska gå. Hennes hosta är ihållande. Det gör ont i mig, men mer för henne. Så får vi äntligen gå ombord och, ja, jag smiter förbi som om ingenting har hänt. När planet lyft somnar jag, men vaknar efter en stund. Z påstår att det handlar om någon sekund. Nedanför ser jag städers ljus, men jag kan inte orientera mig i mörkret. Snart går vi nedför landning, hämtar bilen och kommer hem för att somna i vår egen säng. Några intensiva dagar är över.
Utmanande och ogenerad. Jenny Wilsons tonsättning av Erik Norbergs libretto tolkande Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” går inte att ducka för. En opera som är både se- och hörvärd på Norrlandsoperan. Foto: ELIN BERGE
Elfriede Jelinek – född 1946 och Nobelpristagare i litteratur 2004 – är många gånger generande rättfram och explicit i sitt uttryck. Österrikiskans ”Älskarinnorna” från 1975 är inget undantag. 50 år efter att romanen publicerats har den alltså via omvägar hamnat på Norrlandsoperans scen. Det handlar om en nyskriven opera signerad Jenny Wilson, som härmed begår sin debut som ”seriös” kompositör.
Det är förstår en utmaning som gränsar på galenskapens gräns. Men varför inte…? Hon som normalt jobbar inom popformatet med ett både drabbande och öppnade mörker vad både text och musik anbelangar rör sig ändå i det musikdramatiska. Hon vet dessutom att föra sig på scen efter eget huvud och helt utan kompromisser.
Det är förstår djärvt att ge sig på en ny musikform. Det är naturligtvis och modigt av Erik Norberg att koka ned essenserna av romanen till ett så mustigt och kraftfullt libretto som har skett.
Johan Siberg har orkestrerat Jenny Wilsons musik, som med ett slags klassisk norm kliver in i en ny dräkt utan att förlora hennes så typiska snitt. Bra är också att inte addera exempelvis trummor, bas och elgitarr för att fånga upp någon eventuell popmusik. Istället får Norrlandsoperans symfoniorkester, stringent ledd av unge geniet Eduardo Strasser (1985) tillika operans chefdirigent, finna sin egen symfoniska rytm och harmoni.
Vi hamnar rappt i textilfabriken som syr bh:ar, trosor och korsetter. Musiken är staccatoartad med hela ensemblen i ett försök till en attackerande, entonig symbios. Några bryter sig ut, som tävlande om att att ta högsta tonen. Allvaret och humorn är satt från början. Denna växelverkan spinner genom musik och libretto i föreställningen.
I denna fabrik i skuggan av alptopparna härskar hierarki, konventioner och tradition. Fabriksarbetet är bara en förberedelse för kvinnorna att söka det äktenskap som ska leda till en tillvaro som hemmafru, äkta maka och mamma till de barn som regelmässigt ska produceras.
Det är förstås en partiarkalisk formel, präglad av tradition och av jantelag. Ingen ska försöka gå utanför den, ingen ska göra sig märkvärdig.
Det blir förstås både dråpligt och dramatiskt. Två kvinnor särskiljer sig i berättelsen – Brigitte (Linnea Andreassen) och Paula (Alexandra Büchel) – 20 respektive 15 år. Brigitte vill gifta sig med Heinz (Hrólfur Sæmundsson), som också jobbar på fabriken. Förvisso lockar hon med sex, men han är inte intresserad av någon framtid med henne. Dessutom är hans föräldrar strängt avståndstagande till relationen.
Brigitte sliter med sin önskan om att nå sina drömmar, men tvivlar samtidigt på sin kärlek och priset det kostar för att slippa slitet på fabriken. Linnea Andreassen är lysande som den ambivalenta Brigitte, som blandar förakt, svartsjuka och förförarknep i jakten på ett annat liv. Det liv som ändå är enligt normen.
Paula är den juvenila kvinnan som drömmer om att bli sömmerska. Hennes föräldrar är helt emot, men hon lyckas övertala framför allt fadern med att lova lärlingslönen till honom plus att hon ska jobba extra på deras gård. Hon lär sig avvisa kavaljerer, men skogshuggaren Erich fångar hennes gunst.
Han är hårt hållen med fysisk fostran och föräldrarna vill inte släppa honom till ett eget, vuxet liv.
Men Erich och Paula blir ett par. Hon lämnar utbildningen som sömmerska, ingår äktenskap och får barn. Men relationen blir våldsam med slag och våldtäkt. Hon flyr och hamnar i ett mörker som prostituerad med både manliga och kvinnliga kunder.
Nej, det är ingen ljust underhållande berättelse som ”Älskarinnorna” bjuder. Men så är ju heller inte Elfriede Jelineks tematik. Språket är rått, naket och fullt av könsuttryck och rättframma sexbeskrivningar i librettot – men också i sångarnas gestaltning.
När inte det räcker bryter just Elfriede Jelineks röst från en intervju.
Jenny Wilson kan det där och hittar en passande, mörk ton. Hon hittar som hand i handske Jelineks brutalitet, men också svarta humor, med sin musik.
Det är en skicklig iscensättning av ett helt nytt verk som regissör Francisca Éry gjort med ensemblen. Basia Bińkowskas scenografi, med öppna scenlösningar, är stark, finurlig och bedrägligt enkel. Hennes kostymdesign färgstark mot det gråa, inskränkta livet på fabriken och i familjerna.
Det blir med andra ord en opera som är både se- och hörvärd.
Premiärdag. Norrlandsoperans opera ”Älskarinnorna” hade premiär på Internationella kvinnodagen. Foto: ELIN BERGE
Det är förstås ingen slump att ”Älskarinnorna” har premiär på Internationella kvinnodagen – något som också speglas på scen. Men av denna kraftfulla, underhållande, tänkvärda och roande föreställning återstår bara fem ytterligare föreställningar. Det är synd.
”Älskarinnorna”, Norrlandsoperan, Umeå. Premiär 8 mars 2025. Spelas till och med 29 mars.
Tonsättare: Jenny Wilson.
Libretto: Erik Norberg, efter Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna” (1975 – översättning Aimée Delblanc)
Orkestrering: Johan Siberg.
Dirigent: Eduardo Strausser.
Regissör: Francisca Éry
Scenografi och kostymdesign: Basia Bińkowska.
Ljusdesigner: Mathieu Cabanes.
Maskdesigner: Emma Eastop.
Orkester: Norrlandsoperans symfoniorkester.
I rollerna: Alexandra Büchel (Paula), Linnea Andreassen (Brigitte), Hrólfur Sæmundsson (Heinz/Wolfgang), Per Lindström (Erich), Natalie Hernborg (Susie), Markus Schwarz (Papi/Paulafarsan), Susanna Levonen (Mammi), och Charlotte Hellekant (Paulamorsan/Heinzsystern).
Det är 20 år sedan vi stod på Jazzhusets scen för ett releaseparty av mitt soloalbum ”Sol på svenska” (lyssna här!). Plattan kom innan jul 2004 och var en märklig tävlan om vad som skulle komma först. Min producent, kapellmästare, mæstro Mattias Bylunds förstfödda barn, albumet eller den död som väntade min vän, där en hjärntumör sakta släckte hans liv för varje minut.
Döden fick vänta. Det blev barn först. Album sedan, som jag rusigt sålde till vänner, grannar, kollegor, hockeypolare. alla jag stötte på. P4 Göteborg var villiga och spelade låtar från plattan, lite skriverier blev det. Men jag var tjurig. Som recensent och nöjesreporter på GT/Expressen skickade jag inga recensionsex; de som var intresserade fick köpa plattan. Inget kotteri. Men P4-kanalerna runt om i landet fick sina ex.
Spelningen på Jazzhusets föregicks av min väns bortgång. Slutligen slapp han lidandet. Hans släkt – föräldrar och bror – var på plats från Australien. Det var en smärtsam dag, där min familj levt nära hans. Sorgen åt in i ben och märg, själ och sinne. Skulle jag ställa in…?
Nej, jag tror inte han skulle ha uppskattat det. Det blev en konsert i sorg och lycka, men märkligt paradoxal känsla där liv och död höll varandras händer. Hans pappa och bror var på plats. På sätt och vis också han. Vid ett bord ställde jag en öl, som var hans och som symbol för hans närvaro. (Ett klipp finns här från spelningen, inspelad av Lars Wallin, fantastisk kreatör, musiker, arrangör från Uddevalla. Kolla!
Plattan snurrade på, sålde slutligen 750 exemplar utan distribution annan än min egen. Utan Mattias Bylund hade det inte varit möjligt.
Det är i dagarna sex år sedan vi var på Dan Tana’s, kändisrestaurangen på 9071 Santa Monica Boulevard i West Hollywood. Där vi i sällskap om fem svenskar och två hollywoodindians, musiker/låtskrivare med ambitioner. Vi hade aldrig kommit dit om det inte var för Mattias Bylund, honom jag alltså kallar mæstro och som jag lärde känna för nästa exakt 26 år sedan.
Utsikter för musik. Foto: KAI MARTIN
Någon månad tidigare hade vi lagt grunderna för ett nytt soloalbum där vi skulle spela in i hans spatiösa villa i Partille med utsikt över hela älvdalen. På köksfönstret satt post-it-lappar med artister han då jobbade med: Weeknd, Dua Lipa, Harpo, Justin Timberlake… bland alla celebriteter satt en lapp med mitt namn. (Nej, jag tog av respekt för hans arbete och integritet ingen bild på fönsterrutan med alla uppdrag han hade på gång.)
Jag kommer att tänka på det förra året. Varför vi träffades och den svindlande resan som framför allt han har gjort när jag ser SVT:s fina och fantastiska hyllning till Abba (apropå jubileum är det 50 år sedan svenskarnas genombrott i och med segern i Eurovison 6 april 1974 i Brighton och förstås därför som de föräras denna hyllning.
Kärlek till musiken. Abba-hyllningen av SVT med svenska artister är fantastisk och rörande. Foto: ULRIKA MALM/SVT
I ”Thank you to the music” (se den här!) flimrar svenska artisteliten in för att göra sin röst – eller instrument – hörd. Detta i miljöer från skolaulor till verkstäder, frisersalonger och vildmark med snyggt placerade statister. Som vore Sverige ett mer enat land än vad det just nu är. Det är ok. Jag är svag för romantik, tror heller gott än ont, även om just det kan få sig en och annan törn när jag speglar mig i vad som händer utanför min dörr.
Abba är förstår värd sin hyllning. Inledningsscenen med Miriam Bryant med självaste Benny Andersson vid flygeln är briljant; humor och kärlek i ett. Arrangemangen i denna vackra tolkning av Abba-låten är storslagna. När jag så följer, efter lite debatt i min Facebook-tråd, ser jag att det är just Mattias Bylund som står bakom dem tillsammans med Erik Arvinder. De båda söner till fäder som ingick i stråksektionen som hörs på just Abbas inspelningar. Så vackert. Så stort.
Det är tillfälligheternas spel, dörrar som öppnas, genvägar till framgångar och händelser som när jag nystar i dem gör att jag bara häpnar.
Mattias Bylund, den 2016 Grammy-belönade musikern och arrangören, träffade jag för 26 år sedan på Musikhögskolan där vi ingick i olika jurygrupper för Smask – Svensk musikakademikers sångkåntest (ja, den stavningen). Det var ett storstilat arrangemang med originallåtar av elever på Musikhögskolan i Göteborg framförd av andra elever på skolan framför en stor orkester bestående av elever på samma skola. Några låtar sitter fortfarande kvar, som ”Du är den enda jag vill ha” med en kvinnlig trio. En smäktande, smittsam ballad.
På efterfesten – om jag minns rätt – uppträdde Åke Raask. Skådespelaren Carl-Johan Sundbergs sångaralterego. Han som sjöng schlager med Elvis i Las Vegas-ambitoner med stor orkester ledd av keyboardisten PJ Altin, som då förstås hade ett artistnamn som jag just nu inte kommer ihåg.
Det var storslagen underhållning.
Jag var i ett stim som nöjesreporter då. Fick fler inbjudningar till evenemang på Artisten där Musikhögskolan höll till. Som när sångpedagog Pernilla Emme höll konsert med sina avgångselever. Som kapellmästare: Mattias Bylund.
När bandet spelade svindlade jag fullkomligt. Vilken groove, vilket sväng! ”Honom ska jag ha!”, tänkte jag, när jag hörde honom med sitt band. Jo, jag hade börjat skriva musik långt ifrån den musikaliska postpunktradition jag tidigare gjort. Mer åt Orup möter Lisa Nilsson möter Bo Kaspers Orkester möter Mauro Scocco möter Peter LeMarc möter Svante Thuresson. Jag hade fått startbidrag ifrån inspelade demor av Olle Nicklasson, musiker i producent i Göteborg med bland annat Annica Blennerhed på sitt samvete. Göteborgsmusikern Jimmy Lagnefors, nu mer baserad i Stockholm där han gör filmmusik med den äran, gjorde en demo av ”Dum” med Håkan Lundberg som producent/tekniker/musiker. Gregor Wybraniec, då cellist i Göteborgs symfonikerna och den äldre brodern i bröderna Wybraniec, duon som gästade på Kai Martin & Stick!-plattorna från ”Röd plåt” (1982) till och med ”Uppståndelse!” (1985) ordnade fler demoinspelningar. Men jag ville mer.
När jag efter en konsert med Toto (!) på Lisebergshallen i juni 1999 träffade Mattias Bylund för en tredje gång småsnackade vi en smula. Men jag var nervös för denne musikaliske gigant (han var ju overkligt bra). Jag sa, att jag har en sak jag vill fråga honom om, men jag var tvungen att repa mod först. Kunde vi möjligtvis höras av efter sommaren…?
Konstant värd hyllningar. Mæstro Mattias Bylunds karriär är enastående. Klart han ska hyllas, som här från firandet av hans 50-årsdag. Foto: KAI MARTIN
Han skrattade och sa att det gick bra, brydd över den märklige nöjesjournalisten. Sommaren gick och hösten skred in. I oktober blev mötet av. Jag bjöd på den kinesrestaurang som låg granne med Twins på Arkivgatan, Göteborg. Berättade om min fromma förhoppningar, om han kunde hjälpa mig att musiksatta mina låtar. Han sa ja, som han alltid sa då, men det visste jag inte. Men att han hade trångt med tid. Han skulle höra av sig. Vi gick upp till Artisten, lånade ett rum. Jag spelade med stela fingrar några av mina låtar, lät honom lyssna på några kassetter. Han tvekade inte; vi skulle köra.
Tiden gick. Ett millenium blev ett annat. I mars inledning hade hans engagemang som kapellmästare för Mölndalsrevyn avslutats. Han hörde av sig.
”Jag har bokat en studio ute på Björkö. Fixat musiker och gjort några grovskisser på arr.”
Kära värld! Jag var inte värdig. Han hade fixat allt bara så där. Inte glömt en sekund av sitt löfte.
Vi åker ut i slutet av mars. Mitt minne säger 27/3, men det är en måndag och ett annat minne säger att det var en torsdag. Då skulle det ha varit 23 eller 30 mars. Strunt samma. Jag säger hej till musikerna Magnus Sjölander, trummor, Michael Engström, bas och Lasse Tapper, gitarr, plus ljudtekniker Karl Gunér.
Studion låg i Björkö hamn, ovanpå en ”sjöbod” och mannarna började rigga och ställa in ljud. Plötsligt var inspelningen igång. Fyra eller fem låtar gjordes i rask takt. Mæstro Bylund var nöjd efter några tagningar, musikerna packade ihop och vi la på sång, lite extra keyboard, mixade och fixade. Klockan var två på natten. Jag var exalterad. Det låt ju fantastiskt. En cd på materialet brändes och vi kunde ringa efter färjan, så som man var tvungen att göra för att komma till fastlandet nattetid, och for i var sina bilar hem.
Väl hemma var jag euforisk. Jag kunde inte sova. Lycklig kunde jag, kanske efter någon liten sömn innan familjen skulle stiga upp, spela upp musiken för mina nära och kära, som i sin tur blev entusiastisk.
Jag var i himlen.
Det grepp jag lyckligt fått om Mattias Bylund släppte jag inte. Han kunde, som ingen annan, såga upp min skalle och skåda in i de idéer som jag hade för att sätta ton, takt och arr på dem. På hösten, i september, bokades ny tid i samma studio med samma musiker, förutom Lasse Tapper som bytts ut mot Stefan Ekstedt på gitarr. Nya låtar med samma bländande resultat.
Mæstro Bylund och jag fortsatte göra demor. Nu i hans lägenhet i Lunden på Torkelsgatan. När vi sedan gjorde några låtar i Apparatstudio, dit han flyttat sin verksamhet, på Ejdergatan lät det bara bättre och bättre. Men han hade mycket att göra. Hade kommit i ropet som keyboardist för Sven-Ingvars och Christer Sjögren, bland andra. Jag ville inte stressa. Inte ligga på. Det fick ta sin modiga tid. De sista inspelningarna skulle dröja innan jag fick höra.
Så ringer han till mig och säger att det är klart. Men han har bråttom. Jag sitter på jobbet vid Järntorget och han kommer förbi i sin svarta V70 med tonade rutor, trycker ned den sakta nedglidande sidorutan, lämnar över en cd, säger hej och åker iväg. Nervöst lyssnar jag i lurar på min arbetsplats och trillar snabbt baklänges. Det är producerat, som vore det en skivinspelning.
Jag ringer och säger: ”Vi måste gör en skiva!”.
Han svar är berusande. ”Jag visste det.”
Så inleds mer seriöst det som kom att bli ”Sol på svenska”, som kom i december 2004 (på Spotify lagom till min 60-årsdag 2016). Med oavstånde musiker, delar av demoinspelningarna från Björkö i uppdaterad form, med mästersaxofonisten Wojtek Goral, stråkar där Mattias Bylunds pappa Martin Bylund med fru Irene medverkar – och Gregor Wybraniec – plus blås med Sven Fridolfsson och Erik Rosenkvist. Dessutom skön jazzgitarr av Magnus Sjöqvist och bländande vacker sång av Anna Bylund. Ja, Mattias Bylund dåvarande fru.
Just de sistnämnda som medverkar på SVT:s Abba-hyllning ”Thank you for the music”. Den svindlande kopplingen mellan dessa storheter och min musik.
Han har inte slått av på takten. Kolla in Björnzon på SVTplay nog har mæstro ett finger med i spelet där med. Och går man in och kollar vilka han har jobbat med på Spotify är det bara att ta sig för pannan. Så imponerande. (Lyssna och kolla in här!)
Work in progress. Foto: KAI MARTIN/MAGNUS SJÖQVIST
Inspelningarna från Partille ligger fortfarande och väntar på att ges ut. Då, då Magnus Sjöqvist (gitarr), Miko Rezler (trummor), Michael Engström (bas) och Mattias Bylund (keyboard). Han har mycket att göra, det får ta sin tid, men jag hoppas ändå på att det ska bli av. Jag har hört pålägg som har gjorts, försöker ha tålamod. Glömmer av. Kommer på. Så kommer inslag som Abba-hyllningen eller Björnzone och jag påminnas. Eller inlägg på Facebook om saker han jobbar med. Jag är konstant imponerad och på något vis har jag, som ett slags fjärilseffekt, bidragit till där han är nu och är, tvivels utan, stolt över detta.
Han som under gång klev in som kapellmästare på Rondo för Sven-Ingvars, fortsatte med Christer Sjögren och senare blev kapellmästare i ”Bingolotto” (en roll han fortfarande innehar). Men han ville ju mera och var inte helt nöjd med hur utvecklingen tagit sig, funderade på att flytta till Stockholm… så kom telefonsamtalet. Det från hans elev från Sam-skolan, Johan Carlsson. Han som ingick (gör det fortfarande) i Max Martin-teamet. ”Vi saknar ett stråkarr på en låt. Kan du göra det?” ”Visst. När ska ni ha det?” ”Imorgon.”
Taget. Mattias Bylund, om jag minns det rätt, fick aldrig reda på vem som var artisten. Men den natten förändrades hans liv. Hans stråkarrangemang imponerade så mycket att uppdrag adderades och på vägen gav det den där Grammisen för arrangemangen på Taylor Swifts ”1989”.
Nu skriver vi 2025 och han fortsätter jobba på för team Max Martin och ett ständigt svällande CV växer ytterligare.
Los Angeles, förresten, vad gjorde jag där med Mattias Bylund? Jo, när vi gjorde inspelningarna i Partille fick jag reda på att han skulle till LA i mars (vi skriver alltså 2019). Naivt undrar jag om inte vi kunde få lägga sång i Max Martin-studion. Svaret kom inte spotant. Men i början av mars skriver han att studio är bokad. Av förklarliga skäl fanns inte Max Martin-studion att tillgå. Men Mattias Bylund hade fixat IFPI:s studio i Hollywood. Två dagar. Det var bara att köpa biljetter till hustrun och mig, boka hotell (Ramada Plaza), fixa visum och åka.
Det blev några fantastiska dagar och ständigt pågående händelser, som jag inte ska uppehålla er med för mycket. Men andra dagen av studioarbete ringer det på mæstros mobil. ”Jag måste ta det här”, säger han. Han lyssnar. Hummar. Lägger på. ”Ok, Kai, det är nu eller aldrig.” Vi har fått audiens hos Johan Carlsson i Max Martin-studion och åker dit, lyckligtvis bara några kvarter ifrån där vi huserar. Det pågår inspelningar i varje rum av den gigantiska villan, som visar sig vara Frank Sinatras gamla. Men inga artister är på plats. Vi får en timme på plats, inga foton får tas – åtminstone inte som får läggas ut på sociala medier. Jag är, återigen, djupt imponerad.
Sällskapet på Dan Tana’s…? Ja, det visar sig att en av tjejerna precis kickat igång sin låtskrivarkarriär med den här låten: ”Sweet but psycho”.
Sopran med bredd. Negar Zarassi nöjer sig inte med opera utan bjuder på allt från ”Piaf till Puccini”. Foto: KAI MARTIN
Stora Teatern, Göteborg.
Publik: Snudd på utsålt, cirka 550.
Bäst: Förutom rösten hennes chosefria, personliga tilltal.
Sämst: Att det inte blev någon ”Hönan Agda”.
Fråga: Opera, operett, musikal, popera, visa – vilka fler genrer kan hon få in i sitt program…?
Som treåring kom hon tillsammans med sin mamma från Iran till Sverige. Med en förtjusning för show och dans var det inte givet att just det skulle bli hennes yrke. Tog ton på riktigt gjorde hon först på Hvitfeldtska gymnasiet där en lärare tog med henne till Göteborgoperan. Ett besök som blev en aha-upplevelse. Nu 43 år gammal har hon etablerat sig som sopran, men utan att riktigt vilja bestämma sig för vilken genre hon tillhör: opera, operett, musikal, popera, visa, persisk tradition…
Kanske var det det som gjorde att hon, mitt under brinnande pandemi, lyckades så väl i ”Persia’s got talent” (jag skrev om detta i GöteborgDirekt, läs här) våren 2021. Ett program som gjorde att hon nådde miljontals tittare världen över.
Men hon har synnerligen väl också lyckats på det lokala planet. I hemstaden lockar hon sin publik och hennes arrangemang på Stora Teatern hade knappt någon plats över. Under rubriken ”Från Piaf till Puccini” visar hon på bredden i sitt artisteri.
Ja, det är rösten som är i fokus. Negar Zarassi har en mjuk, men stark ton. Intensivt när så krävs. Försiktigt ömsint då det behövs. Hon kan skickligt växla mellan opera och vad det nu månde vara av kammarmusik, musikal, visa, jazz på Cornelis vis eller persisk folktradition (hon har en förkärlek för den persiska storstjärna Delkash 1925–2004) på ett sätt som just operasångare inte alltid lyckas med. Lika skickligt skiftar hon från att sjunga på italienska, franska, tyska, engelska, svenska och farsi.
Till sin hjälp har en orkester med en stråkkvintett, slagverk och piano med Arne Murby vid tangenterna och som snillrik, lyhörd arrangör och kapellmästare. Här görs den stora musik grandios i det lilla i mötet mellan Negar Zarassis röst och orkestern och omvänt. Det är ett möte som är lyhört och finstämt.
För att ytterligare bjuda på bredd har hon bjudit in tenoren Alexander Grove i musikaliska möten. Som i ömsinta ”Balcony scene (tonight)” ur musikalen ”Westside story”. Även hennes – emellanåt – ackompanjatör och turnéfrände David Carbe dyker upp som, bokstavligen, en gubbe ur lådan för ett fartfyllt pianonummer på egen hand.
”Från Piaf till Puccini”, alltså, men med så mycket mer. Negar Zarassi omfamnar inte bara musik på ett högst eklektiskt vis utan rör sig sömlöst mellan genrer. Till det har hon ett förtjusande chosefritt, humoristiskt tilltal, som smittar. Men inte utan egg. Att så snyggt väva ihop Hasseåtages ”Donna Juanita” från revyn ”Spader madam” (1969) till ett brandtal för kvinnans, självklara, självbestämmanderätt över både kropp, själ, liv och sexualitet till kvinnornas frigörelse i allmänhet men Iran i synnerhet… ja, det är skickligt och modigt.
Så blir en kväll med Negar Zarassi en afton med så mycket mer än musik och skönsång; det blir också en stund för eftertanke och en omfamning med musikaliska örhängen som balsam för själen.
”Från Piaf till Puccini”, Negar Zarassi med orkester och gäster, Stora Teatern, Göteborg. 22 februari 2025.
Negar Zarassi: sopran.
Arne Murby: piano/kapellmästare.
Maxx Wulfson: violin.
Viveca Rydén Mårtensson: violin.
Jill Johansson: viola.
Mats Lindberg: cello.
Jonas Franke Blom: bas.
Michael Andersson: slagverk.
Alexander Grove: tenor (gästartist).
David Carbe: piano (gästartist)
Låtlista:
1. Casta Diva (ur Norma av Vincenzo Bellini)
2. Baz Bahar, persisk vårsånger
3. Gabriellas sång (från filmen/musikalen Såsom i himmelen, musik/text: Stefan Nilsson/Py Bäckman)
4. Somliga går med trasiga skor (Cornelis Vreeswijk)
5. Petite Fleur (Sidney Bechet/Fernand Bonifay och Mario Bua)
6. Donna Juanita (Franz Schubert/Hans Alfredson och Tage Danielsson)
7. Granada (Agustín Lara, framförd av gästartist Alexander Grove)
8. Balcony scene (Tonight) (ur West side story av Leonard Bernstein/Stephen Sondheim, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
Paus
1. Quando m’en vo (ur La Bohème, Giacomo Puccini/Giuseppe Giacosa och Luigi Illica)
2. Nella Fantasia (baserad på temat Gabriels oboe från filmen The Mission, musik/text Ennio Morricone/Chiara Ferraù)
3. David Carbe (gästartist med painopotpurri på klassiska favoriter)
4. Hymne l’amour (Marguerite Monnot /Édith Piaf)
5. Naghmeye No (persisk snapsvisa)
6. Porsoon, porsoon (persisk trad)
7. Meine Lippen sie küssen so heiss (ur Guidetta, Franz Lehár/Paul Knepler och Fritz Löhne-Beda)
Extranummer
8. Brindisi (ur La Traviata, Giuseppi Verdi/Francesco Maria Piave, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
9. Time to say goodbye (Francesco Sartori, Frank Peterson och Lucio Quarantotto, duett med Negar Zarazzi och Alexander Grove)
kaimartinblog 