Det har naturligtvis dröjt alldeles för länge för min del att komma till Villa Villekulla, Villas fina hemmaarena i Lidköping.

Jag har fått följa laget på distans, titta på de matcher som erbjudits på teve, följt laget – och de andra i den västsvenska bandyregionen – i tidningar, bloggar och de resultat som presenterats.

För Villas del har det varit resultat som inte riktigt har gått enligt klubbens och supportrarnas förväntningar.

Det var alltså dags att på plats se hur det ser ut, om det mönster jag tyckt mig skönja stämmer.

Jo, det är en bit att ta sig från Göteborg, men E45 upp till Trollhättan bjuder på en behaglig resa, väg 44 är en hyfsat kamerabefriad och resan tar cirka en och en halv timme. Jag har avicerat min ankost, kände mig välkomnad och då jag parkerat bilen och kliver in i arenan är det som om mina lungor får syre.

Ja, jag har längtat efter bandy och denna afton utlovas det högklassig sådan mellan Villa och Sandviken, det ständigt så svåra motståndet för Västgötaklubben som nådde ett oavgjort resultat vid det tidigare mötet på bortaplan den här säsongen.

Det mesta är sig likt, men Villa startar av någon anledning och sedan oklar tid tillbaka på ”fel” planhalva och spelet, ja, det har ju uppenbarligen inte stämt. Ändå har laget hållit sin förlustnolla i Villa Villekulla intakt. Det är starkt.

Villa ligger och darrar precis ovanför kvalstrecket. Klubben har skrapat ihop magra 21 poäng hittills, medan Sandviken paraderar i topp med 30.

Men det är Vilda Villa som börjar bäst, även om jag känner att det spel som laget presterat de två senaste säsongerna mer har varit ängsligt än just vilt. Men det ska bli, enligt den radiointervju som Johan Sixtensson, en av lagets två tränare, ger innan match, cowboybandy.

Två misstag hos mästarklubben och Villa hugger direkt: 1–0 i sjätte minuten av den notoriske prickskytten David Karlsson. 2–0 i den elfte av speleleganten Daniel Andersson och då har Villas nytillskott David Borvall (fd Gais och IFK Kungälv), som hämtades från syskonföreningen Lidköping AIK i december, glänst i målet och räddat bland annat ett friläge från Patrik Nilsson, skytteligans ledare.

Målet är en bjudning från Sandvikens Dennis Henriksen, som tappar både skär och boll, som Villa inte är sent att utnyttja.

Visst känns det som om Villa vill visa upp sig från sin bästa sida och det gör laget. Förra årets nytillskott, halven Lars Fall, är klockren i sina uppspel, skapar farligheter och hittar David Karlsson, Daniel Andersson och Jesper Bryngelson på topp. Det ser bra ut. Anfallskonkurrenten, löftet, 23-årige Tim Persson är placerad som mittfältare och det känns som en position som passar den spelintelligente ynglingen.

Sandviken reducerar då Linus Forslund åler fri efter en elegant djupledsboll av Ted Haraldsson, men då har laget haft bud på fler och Villa ha bjudit på en försvarsmur av rang där ingen kroppsdel har kommit undan i försöket att freda målet.

I 22 minuten drar Jesper Eriksson iväg ett skott från distans som han hinner jubla åt innan han förtvivlat konstaterar att den går i ribban och ut.

Därefter får Borvall presenterar sig mer än en gång och herregud vilken publikfavorit han är och vilken utmanare till ordinarie målvakt Jakob Säleby han har blivit.

Det blir så småningom 3–1 när Jesper Bryngelson fräckt snor bollen och det är resultatet i paus. Villa håller klass, Sandviken spelar inte med det självförtroende jag är van vid och när dessutom Joakim Bergman krockar med Daniel Andersson, ståtar laget med bara en (!) avbytare (SAIK:s juniorlag möter Vetlanda och kan inte bidraga).

Det är alltså bäddat för Villa inför andra. Bara att gasa och köra ifrån de tröttkörda SAIK-spelarna.

Det blir tvärt om. Villa kommer in och bjuder på ett spel i bedräglig slow motion. Med det inser Sandviken att de kan möta hemmalaget högt upp, Villa vänder tillbaka, tappar fart och en ny reducering kommer efter att annars så utmärkte Tim Persson spelat rätt i gapet på Dennis Henriksen som bjuder Daniel Mossberg på en framspelning som han förvaltar väl. Och, jo, Villa utökar kort därefter, en närmast poetiskt anfall där Lars Falls vackert avvägda långlyra smeks ner av Daniel Andersson, som placerar bollen under 19-årige Martin Falk i SAIK-målet.

Villa kan glädjas åt det målet i en dryg minut innan Patrik Nilsson låter sin kanon tala. 4–3 är en präktig kanon och när laget kvitterar i drygt 60 minuter in i matchen tar Villas tränar team timeout.

Men andrummet med 5–4 från Mattias Johansson blir bara konstgjord andning. Där Sandviken är trygga i sitt spel, vet att de kan vända och att de har resterande tid som en resurs, är det precis tvärt om för Villa. Spelet blir ängsligt, laget vänder åt fel håll, passar fel, fattar beslut som inte bidrar och när annars så pricksäkre David Karlsson väljer att vänta vid klockrena lägen… ja, då går det inte.

Sandviken kvitterar, går förbi både en och två gånger innan matchen är över.

Villa klubbchef Jonas Johansson skakar på huvudet efteråt och jag försöker tröst med att laget kommer klara sig till slutspel. Men han är osäker ”Det är bara tre poäng ner till Vetlanda”, säger han med oroliga ögon.

Matchen mot bottenlaget Ljusdal i morgon är oerhört viktig, som varje match, förstås. Men nu lite viktigare än någonsin.

Villa har att jobba med. Laget måste naturligtvis först och främst tro på sin kapacitet. Men spelet måste också bli bättre. Sandviken och Västerås, topplagen i elitserien, har en förmåga att snabbt, på ryskt vis, vända på spelet; oavsett var laget är på banan. Det skapar snabba omställningar som är ett ständigt hot mot motståndarna. Finge jag önska skulle Villa dit också, inte, som nu, vända hem då osäkerheten kommer.

Och, jo, jag vet, laget har haft skadebekymmer. Men det finns naturligtvis så mycket kvalitet i den digra truppen att Villa ska klara av det. Nu är det upp till bevis.

Jag klädde mig för väder.

Siktet var inställt på Skarpe Nord.

Långkallingar, yllebyxor, islandströja…

det blev en långpromenad i det sköna, bitande vintervädret och annandagsbandyn blev istället framför teven: Sandviken–Västerås.

Och vilken underhållning. Det var bandy när den är som bäst. Modern, fartfylld, chansrik och tillika generös på mål och samtidigt bländande målvaktsspel från framför allt Västerås Andreas Bergwall. Första halvlek är berusande, chanserna avlöser varandra, målen likaså.

I halvtid står det 4–3 till gästerna. Men då har alltså Andreas Bergwall visat varför han är en av världens främsta målvakter. Den drygt 40-årige keepern är placeringssäker och reflexsnabb, han använder klassiskt målvaktsspel med modernt, slajdar när han behöver det och är reptilsnabb i sitt utspel.

Det är också läckert att se två lag som bemödar sig om, att på nästan ryskt vis, gå rätt fram, inte vända tillbaka, båga om och vara omständliga i sitt spel, som alltför många hänger sig åt. Det här gynnar farten, effektiviteten, chanserna och underhållningen.

Kommentatorerna pratar om att ska man slå Sandviken på hemmaplan krävs det mycket mål; det blir det. 6–10 och jag ångrar att jag inte stannade och såg färdigt andra halvlek, men det var annat som kallade.

Min vän Peo messar och undrar om jag vill gå på hockey. Jag tackar ja och bandyn blir lidande, för SAIK–Västerås börjar 14.00 med råge och hockeyn startar 16.00 i Scandinavium.

Frölunda ska möta Linköping, ett motstånd som alltid ställer till besvär för Göteborgslaget.

De matcher som jag har sett med Frölunda har sett ut ungefär på samma vis, oavsett motstånd. Oavsett om lagen hetat Skellefteå, Djurgården, Luleå eller något annat.

Stor puckinnehav och usel effektivitet. Det i sin tur har resulterat i att en säker vinst har slarvats bort i slutminuterna och sudden eller straffar har fått säkra vinsten.

Scenariot är ungefär detsamma den här gången. Frölunda dominerar, men utmanar aldrig Linköping och spelar ungefär som tidigare, det vill säga att motståndarnas målvakt bara behöver jobba lugnt och metodiskt för att rädda puckarna.

Det finns sällan någon spets på anfallen, som dessutom tenderar att bli för långa, krångliga och därmed ineffektiva.

I och med att laget så sällan driver in på mål skapas ingen energi och allt mynnar ut i något slags tristess innan nästa anfall.

Försvarsspelet är ungefär likadant, det är mycket puck, mycket pass och mycket kontroll – eller åtminstone en ambition att ha det. För kladdandet med pucken gör att spelet blir lidande och därmed effektiviteten, som i sin tur dödar energin.

När Frölunda har powerplay blir ineffektiviteten extra tydlig. Laget går ner i tempo och i rörelse. Motståndarna kan positionera sig och jobba lugnt och metodiskt till faran är över.

Frölunda saknar mer än föreningen vågar erkänna John Klingberg, som vågade jobba i sidled, idka Linus på blålinjen som Ottawas Erik Karlsson. Med det spelet drogs motståndarnas försvarslinjer isär och möjligheterna skapades.

När lagets forwards sedan får chansen kommer de in från kanterna och brister i självförtroende, håller inne skotten istället för att våga gå på chans för eventuell retur.

Vid några tillfällen jobbade, exempelvis Andreas Johnson, förtjänstfullt. Kom in framför kassen, drog i sidled – men puckbehandlingen! Herregud mycket puckar Frölundas spelare tappade bort i avgörande lägen.

Och ja, det blev Linköping som i sista perioden kunde kvittera hemmalaget 2–2-läge och sedan avgöra i förlängningen.

Det kritiserade målvaktsspelet i Frölunda…? Tja, i  dag stod Linus Fernström, gör det bra och räddar laget i andra med en effektiv plock (mycket tv-räddning där…) när Linköping kontrar med en man mindre på banan, och i tredje när det är ett två mot nolläge, där Linköping får tre möjligheter innan någon kommer keepern till undsättning. Men det är uppenbart att motståndarna vet att Fernström har sålt sig billigt på distansskott mellan benen. Det är där motståndarn siktar ofta och villigt. Men det avgörande målet kom i och för sig från distans, men på plockhandssidan. Ja, den touchade på Joel Lundqvist, men Fernström står långt inne i mål och blir aldrig någon aggressiv utmanare mot skytten. Det straffade sig och det i sin tur, det vill säga bristen på aggressivt målvaktsspel, kan bli avgörande när allt ska avgöras i slutspelet.

Och ja, jag hade en löst sammansatt plan att ta mig till Vänersborg för att se bandyn där, men slog det ur hågen på grund av brist på tid, andra alternativ och avståndet som det trots allt är.

Villa klarade sig utan mig. Vinst med 6–3 efter 2–2 i paus, men framför allt inför fullsatt hus. Publikrekord med fantastiska 5017, en höjning med 999. Härligt.

Kungälv säkrade segern mot bottenlaget TB Västerås med 10–4. Men förlusten hemma senast mot Kalix har ställt till det för kexlaget som dansar kring strecket där ner och har en bit till slutspel, trots förlust för den högre konkurrenten Vetlanda mot nedre konkurrenten Kalix.

Ryggskott och influensa har bjudit endast två spelade matcher den här säsongen, undantaget träningsmatchen mot Flyers innan serien började (förlust med 3–4).

Jag hänger i för att jag vill, för att jag behöver och för att jag har något slags vision om att spela division 4-hockey det år jag fyller 60 – det vill säga säsongen 2016/17. Det är bara två år till dess och jag kan i sanning säga att jag ibland tvekar över mitt uppdrag, som när man möter ett så väsentligt mycket bättre motstånd som virvelvindarna från Slottsskogen som gick lös på oss fart, stil och finess med endast två femmor. Det slutade med 1–13 där tio av målen gjorde i den sista perioden och där jag kände mig övergiven och slutligen också väldigt trött.

Men jag kommer igen. Influensan kunde inte hindra mig, även om den kanske var orsakad av korsdraget vid utskåpningen.

Nu var det dags igen. Torsdagsträningen hade inte gått så bra, men jag var där, vilket var positivt.

Ändå var det jag som fick chansen när vi skulle möta Rörö på hemmaplan, söndag, klassisk tid 20.00

Båda lagen på is, men det saknades något väsentligt: domarna.

På is i målvaktsstass sedan 1967. Foto: SÖREN MEETHZ

Lite rådbråkande och ringande senare kan vi konstatera att förbundet gjort en blunder. Rörö har åkt in från öarna i onödan och utan domare ingen match. Vi löser det till en vänskapsmatch och i all vänskaplighet delar jag och den andre, blott några år yngre än jag, målvakten på tillställningen. Vi agerar dessutom något slags domare, även om vi sällan blåser.

Det går hyfsat. Jag gör mina räddningar, men släpper den straff som blir resultatet av en egentlig utvisning (egentligen inte en så dum idé i vissa fall).

Min kollega släpper tre och tillsammans med de fyra som mitt lag gör blir det alltså lika när istiden är slut.

Jo, med visst motstånd hänger jag fortfarande med och drömmer vidare mot dels målet att spela då jag är 60 och dels komma till Kanada för att spela där 2016. Faktum är att det inte bara är en hägring, det finns inom räckhåll. Så det är bara att träna vidare.