Med Göteborg som utgångspunkt
Litteratur:
Randi Olausson: Jag glömmer att glömma – Ingentinget (eget förlag 2025)
Man ska veta att Randi Olausson har slitit med sin självbiografiska serie. Med en obändig vilja har frigöra sig själv genom att berätta sin historia om en familj där hon är en av många syskon. Dysfunktionell i många delar. Fylld av livslust i andra stycken.
För två år sedan kom den inledande boken ”Jag glömmer att glömma – Alltet” (recension här)där hon tar kommandot över sin berättelse. Hon, storasyster, äldsta barnet, i en stor syskonskara (elva barn) har nu tagit över ansvaret för sina småsyskon. Mamman är död och förtvivlat saknad. En saknad som ekar genom hela boken.
I lägenheten på Storgatan i Göteborg försöker Randi hålla samman familj och relation. Men där ”Jag glömmer att glömma – Alltet” var direkt drabbande är ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget” ren och skär förtvivlan. Jag har varit tvungen att läsa i portioner, för det är en ond berättelse som smärtar att ta del av.
Hon går från ansvarstagande till ett mer och mer destruktivt liv, medicinerna leder till missbruk. Relationerna kraschar. Hon bryter upp, slår ned sina bopålar i ett slags rastlöshet. Kämpar för att bjuda sina barn tillit. Det går tyvärr så där. Männen hon träffar slukar henne, slår henne och bjuder upp henne till en drogdans som leder rätt utför. Hon säljer sig själv. Hon hamnar i passioner som mest liknar misär. Hon är fattig, ja, rent utblottad. Bollas mellan socialtjänst och psykvård, men är samtidigt – på bordelinevis – emellanåt intensivt kreativ. Det tär förstås på henne – och hennes familj.
Ja, det gör ont att läsa och Randi Olausson är skoningslös mot sig själv i en plågsam uppriktighet. Journaler från läkare blandas med dagboksanteckningar och dikter. Däremellan driver hon sin story framåt utan pardon.Hela tiden med hintar om ett soundtrack där hon lägger in artister och låttitlar för just där och då hon befinner sig.
Hennes envishet att publicera och genomföra den här bokserien är beundransvärd. Det är modigt och, ja, hon har kommit ut på andra sidan. Landat i Göteborg sedan några år och har, förhoppningsvis också landat i sig själv.
Visst hade en redaktör kunnat göra under av den här texten. Men det finns också en punkig trotsighet att Randi Olausson har gjort detta själv. Skulle någon våga göra en film – eller tv-serie – av hennes liv hade det kunna bli något sent att glömma. Jag kan åtminstone inte få denna bok ur mitt sinne.
Jessika Devert: Tredje dagboken gillt (Printz Publishing)
Hon måste vara en av Sveriges mest flitiga författare, Göteborgsjournalisten och -författaren Jessika Devert. Knappt har hon avslutat en bok förrän nästa är redo att publiceras. Däremellan skriver hon tillsammans med sin syster Annika Devert, som hon också har en podd ihop med.
Hon har en bredd i sitt skrivande. Från reportageböcker som ”Nazibruden” (2016) till barnböcker och feelgood. Det sistnämnda har kommit att bli hennes paradgren och där har hon krås hittat sin framgång. Men hon gjorde ett försök i thrillergenren med ”En av fyra” (2023) som inte var så dum (recension här). Där mötte man mäns våld mot kvinnor i en drivet berättad historia.Våld mot kvinnor kommer åter i ”Tredje dagboken gillt” och utan att förringa det balansera hon här mellan feelgood och drama.
Det är alltså hennes tredje bok i Dagboksserien (”Dagboken jag aldrig skrev” 2021 och ”Dagboken jag faktiskt skrev” 2022). Så återkommer hon till den medelålders läkaren Annika, som jobbar på Sahlgrenskas akutmottagning. Hon som har promenadavstånd till jobbet från sin lägenhet i Linnéstaden. Hon lever i ett tryggt, kärleksfullt förhållande, som ändå ifrågasätts från Annikas sida. Men en resa till Bali tankar kärleken, samtidigt som dottern förtidigt föder att barn med komplikationer. Dottern som har en vän som misshandlas svårt av sin sambo. Rättrådiga Annika rycker ut.
Boken är skriven i dagboksform. Från januari vecka ett till årets slut. Och det händer en hel del i detta flödande år. Dotterns graviditet och förlossning och liv med en förtidigt född bäbis en en tråd som spinner intensivt. Dotterns väninna och omhändertagandet av henne är en annan. Relationen mellan Annika och sambon Rikard en tredje. Men den kanske mest intensiva är den om relationen med hennes syster, den narcissistiska Helena.
Jessika Devert skriver lättsamt, men duckar heller inte för tunga ämnen. Det blir underhållande och emellanåt roande. Och jag kan ju inte låta bli att skratta högt när hon nämner sin författarkollega Jeanette Bergenstav (även hon en flitig rackare) och dennes förra roman ”Havsgrav”. Kommer hon återgälda detta…?
Göran Parkrud: Rädd att drunkna (Lassbo förlag)
Göteborgaren Göran Parkrud är inte bara legitimerad psykolog utan också skådespelare, regissör och manusförfattare. Han har ett gott öga för dramatik och hans pjäser, som han också har regisserat, har jag sett med behållning då Teater Tofta hållit hov vid Tofta Herrgård varje sommar från 2010 fram till förra året.
Nu kan han också, vid 64 års ålder, titulera sig författare. ”Rädd att drunkna” är en gedigen roman som spänner över drygt 500 sidor fylld av psykologiska skeende och något av en obearbetad arvssynd. I romanen är det ett slags växelverkan mellan två mäns historier: Johannes, den framgångsrike filmskaparen, och hans son Adam, arkitekt.
Johannes bär på sitt arv från sin far och farfar. En tvångströja som han aldrig klarar att krångla sig ur. När relationen med Regina, filmfotografen och kvinnan han får Adam med, brister flyr han i en dramatisk scen en julafton. Kvar står barnet Adam och ser sin far försvinna i snöyran.
Jo, Göran Parkrud kan sina dramatiska scener. Han vet också att djuploda i det mänskliga sinnet, i själens innersta rum.
Johannes är själva sinnebilden av den stora konstnären känslig som ett barn, tröstande sig med alkohol och kvinnor. En person som hellre flyr än fäktar för sin överlevnad. Det är en karaktär som återkommer i konsten – nu senast i norske regissören Joachim Triers ”Sentimental value” som jag skrev som här. En fiktiv gestalt som har bärighet i verkligheten i alla dessa patriarker och ”stora” konstnärssjälar. Det kan emellanåt bli för mycket.
Men det finns ett fascinerande djup i ”Rädd att drunkna”,även om jag emellanåt kan tycka att det ältas en del, att texten kunde ha kunnat ha stramats åt. Men den där tvångströjan som Johannes bär i en slags arvsynd är också en offerkofta, som även Adam kommer att bära, är bokens nerv. Den behöver sin tid och sina perspektiv för att berättas adekvat. Det lyckas Göran Parkrud med.
kaimartinblog 