Med Göteborg som utgångspunkt

Litteratur:

Drabbande, lättsamt och insiktsfullt. tre böcker som har Göteborg som skådeplats – läsvärda på helt vitt skilda sätt.

Randi Olausson: Jag glömmer att glömma – Ingentinget (eget förlag 2025)

Man ska veta att Randi Olausson har slitit med sin självbiografiska serie. Med en obändig vilja har frigöra sig själv genom att berätta sin historia om en familj där hon är en av många syskon. Dysfunktionell i många delar. Fylld av livslust i andra stycken.

För två år sedan kom den inledande boken ”Jag glömmer att glömma – Alltet” (recension här)där hon tar kommandot över sin berättelse. Hon, storasyster, äldsta barnet, i en stor syskonskara (elva barn) har nu tagit över ansvaret för sina småsyskon. Mamman är död och förtvivlat saknad. En saknad som ekar genom hela boken.

I lägenheten på Storgatan i Göteborg försöker Randi hålla samman familj och relation. Men där ”Jag glömmer att glömma – Alltet” var direkt drabbande är ”Jag glömmer att glömma – Ingentinget” ren och skär förtvivlan. Jag har varit tvungen att läsa i portioner, för det är en ond berättelse som smärtar att ta del av.

Hon går från ansvarstagande till ett mer och mer destruktivt liv, medicinerna leder till missbruk. Relationerna kraschar. Hon bryter upp, slår ned sina bopålar i ett slags rastlöshet. Kämpar för att bjuda sina barn tillit. Det går tyvärr så där. Männen hon träffar slukar henne, slår henne och bjuder upp henne till en drogdans som leder rätt utför. Hon säljer sig själv. Hon hamnar i passioner som mest liknar misär. Hon är fattig, ja, rent utblottad. Bollas mellan socialtjänst och psykvård, men är samtidigt – på bordelinevis – emellanåt intensivt kreativ. Det tär förstås på henne – och hennes familj.

Ja, det gör ont att läsa och Randi Olausson är skoningslös mot sig själv i en plågsam uppriktighet. Journaler från läkare blandas med dagboksanteckningar och dikter. Däremellan driver hon sin story framåt utan pardon.Hela tiden med hintar om ett soundtrack där hon lägger in artister och låttitlar för just där och då hon befinner sig.

Hennes envishet att publicera och genomföra den här bokserien är beundransvärd. Det är modigt och, ja, hon har kommit ut på andra sidan. Landat i Göteborg sedan några år och har, förhoppningsvis också landat i sig själv.

Visst hade en redaktör kunnat göra under av den här texten. Men det finns också en punkig trotsighet att Randi Olausson har gjort detta själv. Skulle någon våga göra en film – eller tv-serie – av hennes liv hade det kunna bli något sent att glömma. Jag kan åtminstone inte få denna bok ur mitt sinne.

Jessika Devert: Tredje dagboken gillt (Printz Publishing)

Hon måste vara en av Sveriges mest flitiga författare, Göteborgsjournalisten och -författaren Jessika Devert. Knappt har hon avslutat en bok förrän nästa är redo att publiceras. Däremellan skriver hon tillsammans med sin syster Annika Devert, som hon också har en podd ihop med.

Hon har en bredd i sitt skrivande. Från reportageböcker som ”Nazibruden” (2016) till barnböcker och feelgood. Det sistnämnda har kommit att bli hennes paradgren och där har hon krås hittat sin framgång. Men hon gjorde ett försök i thrillergenren med ”En av fyra” (2023) som inte var så dum (recension här). Där mötte man mäns våld mot kvinnor i en drivet berättad historia.Våld mot kvinnor kommer åter i ”Tredje dagboken gillt” och utan att förringa det balansera hon här mellan feelgood och drama.

Det är alltså hennes tredje bok i Dagboksserien (”Dagboken jag aldrig skrev” 2021 och ”Dagboken jag faktiskt skrev” 2022). Så återkommer hon till den medelålders läkaren Annika, som jobbar på Sahlgrenskas akutmottagning. Hon som har promenadavstånd till jobbet från sin lägenhet i Linnéstaden. Hon lever i ett tryggt, kärleksfullt förhållande, som ändå ifrågasätts från Annikas sida. Men en resa till Bali tankar kärleken, samtidigt som dottern förtidigt föder att barn med komplikationer. Dottern som har en vän som misshandlas svårt av sin sambo. Rättrådiga Annika rycker ut.

Boken är skriven i dagboksform. Från januari vecka ett till årets slut. Och det händer en hel del i detta flödande år. Dotterns graviditet och förlossning och liv med en förtidigt född bäbis en en tråd som spinner intensivt. Dotterns väninna och omhändertagandet av henne är en annan. Relationen mellan Annika och sambon Rikard en tredje. Men den kanske mest intensiva är den om relationen med hennes syster, den narcissistiska Helena.

Jessika Devert skriver lättsamt, men duckar heller inte för tunga ämnen. Det blir underhållande och emellanåt roande. Och jag kan ju inte låta bli att skratta högt när hon nämner sin författarkollega Jeanette Bergenstav (även hon en flitig rackare) och dennes förra roman ”Havsgrav”. Kommer hon återgälda detta…?

Göran Parkrud: Rädd att drunkna (Lassbo förlag)

Göteborgaren Göran Parkrud är inte bara legitimerad psykolog utan också skådespelare, regissör och manusförfattare. Han har ett gott öga för dramatik och hans pjäser, som han också har regisserat, har jag sett med behållning då Teater Tofta hållit hov vid Tofta Herrgård varje sommar från 2010 fram till förra året.

Nu kan han också, vid 64 års ålder, titulera sig författare. ”Rädd att drunkna” är en gedigen roman som spänner över drygt 500 sidor fylld av psykologiska skeende och något av en obearbetad arvssynd. I romanen är det ett slags växelverkan mellan två mäns historier: Johannes, den framgångsrike filmskaparen, och hans son Adam, arkitekt.

Johannes bär på sitt arv från sin far och farfar. En tvångströja som han aldrig klarar att krångla sig ur. När relationen med Regina, filmfotografen och kvinnan han får Adam med, brister flyr han i en dramatisk scen en julafton. Kvar står barnet Adam och ser sin far försvinna i snöyran.

Jo, Göran Parkrud kan sina dramatiska scener. Han vet också att djuploda i det mänskliga sinnet, i själens innersta rum.

Johannes är själva sinnebilden av den stora konstnären känslig som ett barn, tröstande sig med alkohol och kvinnor. En person som hellre flyr än fäktar för sin överlevnad. Det är en karaktär som återkommer i konsten – nu senast i norske regissören Joachim Triers ”Sentimental value” som jag skrev som här. En fiktiv gestalt som har bärighet i verkligheten i alla dessa patriarker och ”stora” konstnärssjälar. Det kan emellanåt bli för mycket.

Men det finns ett fascinerande djup i ”Rädd att drunkna”,även om jag emellanåt kan tycka att det ältas en del, att texten kunde ha kunnat ha stramats åt. Men den där tvångströjan som Johannes bär i en slags arvsynd är också en offerkofta, som även Adam kommer att bära, är bokens nerv. Den behöver sin tid och sina perspektiv för att berättas adekvat. Det lyckas Göran Parkrud med.

Biografier av skilda slag

Högt och lågt. Läsvärda biografier av skilda slag.

Jag erkänner. Jag ligger efter. Ett gäng biografier har blivit liggande för att sedan väl lästa ställt i kö för att skrivas om. Men här kommer ett sjok mer eller mindre aktuella – men inte desto mindre intressanta – biografier. Håll till godo.

Karl G Jönsson, Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård: Vi kan inte dö – Henrik Venant, Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund (Helium press 2024)

Den svenska musikscenen kring punken och nya vågen i slutet av 70-talet var till gränsen – ja, över den – kreativ. I varje större och mindre ort bildades band. I var och varannan replokal skapades musik. Mer eller mindre bra. Band knöts mellan dessa kreativa kluster. Alla ivriga att hjälpa till för att bereda plats för ny musik för en ny publik.

Få, om ens någon, har haft större betydelse än den Henrik Venant hade i Lund och Malmö. När punken slog igenom i Sverige 1978 var han 20 år, men redan i framkant. Han hade bildat band, bildat ett skivbolag och var snar att boka spelningar. Vi i Kai Martin & Stick! hade förmånen att träffa honom vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979. Han hade då sitt TT Reuter, ett band som krossade allt motstånd (även om Grisen Skriker var formidabla). Bandet var moget, elegant, drivet och spelade musik som aldrig hade hörts förut. Att knyta vänskapsband med honom och gruppen var att knyta vänskapsband för livet.

Det gav våra första spelningar i södra Sverige. Hösten 1979 på Fredmans i Malmö och Lunds stadsbibliotek. Fler skulle följa.

När Karl G Jönsson tillsammans med Mats Eriksson Dunér, Jonas Ellerström och Petter Lönegård väljer att skriva hans, hans skivbolag Heartwork Records och punkscenen i Malmö/Lund är det inte en dag för tidigt. Det är en välskriven biografi med tillbakablickar utan skymmande nostalgi. Elegant betar man av band för band hos skivbolaget, men också scenerna som fanns. Man lyckas med hjälp av de rika bildmaterialet från fotografer som Hans Aarenstrup, Mats Bäcker, Anders Torgander, Lars Sundestrand, Cathi Ede, Ingemar Breithel med flera hitta både essensen och stämningarna i denna så kreativa era från 70-talets slut och 80-talets början.

Det är en välskriven, initierad och genuint nyfiken bok, som håller en hög klass rätt igenom. Ja, för den nyfikne vill jag lägga till protokollet att jag medverkar precis som Ronny Svensson intervjuas och Kai Martin & Stick! nämns. Inte så konstigt. Dels var vi mycket i Lund/Malmö för att spela. Dels spelade vi in vår andra singel – ”Måndag, måndag”/”Slav i vår tid” med Henrik Venant i Lundastudion i februari 1980. Peter Bryx (Kai Martin & Stick!-gitarristen) medverkade på Cortex album ”Spinal injuries” (1981) och jag agerar tillsammans med Henrik Venant producent på Rädslas debutsingel ”Mannen” (1980).

Kai Martin & Stick! blev också attackerade av raggare efter en spelning i Lund arrangerad av Henrik Venant på pingstafton 1980. Vi var, som vanligt, installerade hos honom för att sova över när raggarna anföll halv två på natten och slog sönder varje fönster i huset på Bantorget mitt i Lund. De flesta hann fly, men jag blev misshandlad av två individer eftersom jag sov i en sovsäck och inte lyckade ta mig ut. Händelsen nämns i ett kapitel.

Men… det är, som sagt, inte vår story. Det är i huvudsak Henrik Venants, som förtjänstfullt intervjuas, och delvis också Stry Terrarie (Garbochock med flera), som även han intervjuas. Samt, förstås, alla band, skribenter och fotografer som tillsammans med en hängiven skara människor bidrog till denna så kreativa scen.

Kalle Lind och Henrik Jutbring: Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten (Forum 2023)

Det är en ytterst gedigen genomgång av Galenskaparnas och After Shaves karriärer. Växelvis och, kanske, tillsammans har Kalle Lind och Henrik Jutbring (nu arenaschef på Gotevent, men en stor varmare för både Beatles och Galenskaparna och After Shave).

Här går man nogsamt igenom historien från bröderna Erikssons uppväxt i Trollhättan till nutid. Författarna har inte sparat på krutet, har pratat med var och en i underhållningsgruppen. Men kanske mest specifikt med Claes Eriksson. Det är på gott och ont.

Han bär ju förstås historien och det var också han som bar huvudansvaret för produktionerna. Det är ju också genom hans obotliga envishet och kreativitet som framgångarna så småningom kom. Men inte utan de andra.

Jo, de kommer också till tals. Men det är Claes Eriksson som man får komma på djupet. De andra kommer åter igen lite grand i andra rummet. Synd.

I boken duckar man inte för de strider som har funnits inom gruppen. Men man odlar dem inte heller. Därmed förlorar boken lite av sin dramatik, även om historien om Galenskaparna och After Shave i sig har sin spännande historia.

Jag kan också sakna lite mer djuplodande intervjuer eller texter om de andra. Knut Agnred med sin hälsoproblematik blir mest en randanmärkning. Kerstin Granlunds utbrändhet likaså. Anders Eriksson demoner förbigås. Och så vidare.

Samtidigt är ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” en bok som har en bärande historia om ett roande sällskap som bär på enastående tro på sin egen förmåga att underhålla. På så vis blev man folkkära och fortfarande bär Jan Rippe och Per Fritzell denna deras mantel med den äran. Som i ”Minnesluckor” hösten 2023 (läs här). Ja, till viss del även Claes Eriksson – som ju syntes med Per Andersson och Anders T Olsson i ”Anakronisterna” på Lorensbergsteatern vid årsskiftet (läs här) – och Anders Eriksson, som synts köra soloföreställningar.

Jo, ”Galenskaparna och After Shave – ogräset i den svenska underhållningsrabatten” är en blomstrande bok. Men det där ogräset hade gärna fått växa lite vildare.

Jones Ellerström: Garbochock Ritual (Substans 2024)

Den kompakta och lilla bok om bandet Garbochock tangerar förstås kapitlen i ””Vi kan inte dö” om bandet från Malmö/Lund. Men på få sidor får man historien en aning ur en annan vinkel och dessutom mer på djupet. Under sin korta existens gav Stry Terraries band – för det var så, bandet hade trots medlemmarnas distinkta inflytande, hans signatur – ett intensivt och starkt avtryck. Både genom de spelningar bandet gjorde, men också med de skivor som kom ut.

I denna bok avhandlas albumet ”Ritual” låt för låt. Det ger också inte bara musikens historia utan också bandets.

Garbochock hade ett genuint sound hämtat från punkens energi, Stooges brötighet, diskomusikens frestande dansrytmer och Doors eleganta orgelbaserade ljudbild. Till det Stry Terraries väsande sång och texter, som i sin tur kom att påverka Thåström än in i dessa dagar. Bandkemin var flammande där var och en av medlemmarna tydligt och klart satte sin signatur.

Garbochock var, som TT Reuter, komplett som band. ”Ritual” tillhör fortfarande ett av de främsta albumen som gjorts i Sverige. Trots att produktionen lider av en rätt rörig ljudbild. Tyvärr brann bandet i två ändar. Tålamodet tröt och efter knappt två års existens lades bandet ned 1981. Men musiken lever än. Inte bara för att Thåström troget genom sin solokarriär spelat Garbochocklåtar.

Kayode Kayo Shekoni: Innan natten är över (WA 2025)

Bakom Kayos glittrande framgång döljer sig en mörk framgång. Så som det allt för ofta (alltid?) varit för människor med annan hudfärg än den gängse, svenska, vita. I ”Innan natten är över” bjuder Kayo på en tidsresa från då allt började, från barndomen, uppväxten, skolgång till artistkarriären. Den är skoningslös, men trösterik. Hon duckar inte för någonting, är modig och stark i sitt skildrande av ett över 40-årigt artistliv. ”Innan natten är över” är en intensiv självbiografi på blott 185 sidor. Men den känns som mycket mer än så.

Paul Sahlin: Paul Paljett & jag (Ekerlids förlag 2025)

Tillsammans med forne GT-journalisten (och tillika min kollega) Claes Salomonsson har Paul Sahlin nu berättat sin historia. Trollhättegrabben med den gyllene rösten som fick en stormande karriär som Paul Paljett på 70-talet.

Det är en bok som följer sin tidslinje med tillbakablickar. Ibland haltar det med hågkomster när vilka band spelade eller var aktuella. Men i stort sett är det en underhållande, men väldigt snäll, självbiografi. Någonstans mellan raderna kan man ana en dramatik, men en hygglig kille som Paul Sahlin vill inte kasta någon skit.

Det blir på bekostnad av dramaturgin, för ”Paul Paljett & jag” lunkar på. Trevligt och lättsamt underhållande, men alldeles för sällan med känslan av att man får komma Paul Sahlin in på skinnet.

Brödrakampen

Söderblom mot Söderblom. I går kväll, söndag 9 november 2025, ställdes bröderna Arvid (Chicago Blackhaws) mot Elmer (Detroit Red Wings) i en brödrakamp som kom att bli historisk.

Det var en speciell match. Bröderna Söderblom – Arvid (målvakt i Chicago Blackhawks) mot Elmer (forward i Detroit Red Wings) – ställdes mot varandra i går kväll. En tidig match för lagen, men perfekt tid för oss på rätt sidan Atlanten.

Speciellt, eftersom det skulle kunna avgöras om det blev första gången som en svensk spelare gjorde mål på sin bror i motståndarlaget. Eller om målvakten räddade någon chans som händelsevis skulle komma att dyka upp för brorsan.

Jag har ju tidigare skrivit om Arvid Söderbloms karriär (läs här). Om hur han lånades ut från Frölundas J20-lag till Hanhals i division 1 och sedan tog klivet till SHL och Skellefteå via spel i Allsvenskan med Tingsryd. Hur han efter en säsong i den svenska högstaserien tog chansen och åkte över till USA för att kämpa sig till en plats i NHL och Chicago Blackhawks.

Han har blivit kvar där. Debuten, om jag minns rätt, kom efter harvande i AHL, i början av 2022. Han har sedan etablerat sig som en stabil andrekeeper i det legendariska NHL-laget från Chicago. Framför honom har målvakter som legendaren, kanadensaren Marc-André Fleury, tjecken Petr Mrázek och nu amerikanen Spencer Knight, som frejdades från Florida Panthers i våras.

Arvid Söderblom vet sin roll och kämpar ut efter de förutsättningarna. Men att ha ett fast grepp om andraspaden i den konkurrensutsatta situationen som spel i ett NHL-lag omfattar är sannerligen inte illa.

Nu har Spencer Knight matchats flitigt under den inledande säsongen. På elva matcher har han ett målsnitt på 2,33 och en räddningsprocent på 92,6 mot den svenske målvaktens fem matcher, målsnitt på 2,63 och en räddningsprocent på 9,13.

En chans för Arvid Söderblom, 26, att förbättra statistiken när han nu skulle ställas mot lillebrorsan Elmer, 24, i rivalmötet Detroit–Chicago. 190 centimeter och 81 kilo storebror mot 202 centimeter och 114 kilo lillebror. Målvakt mot forward.

Oddsen var intressanta.Det kunde bli första gången som en svensk spelare skulle kunna göra mål på sin bror. Det skulle också kunna bli första gången som en svensk målvakt räddade skott från sin bror.

Jo, Joel Lundqvist spelade mot sin framgångsrike tvillingbror Henrik Lundqvist när Dallas mötte New York Rangers. Men Joel Lundqvist fick inte iväg ett enda skott. Så tufft är det.

Nu var det Chicago som kickstartade med att utnyttja ett tidigt powerplay. Talangen Connor Bedard, 20, pricksköt 1–0 i matchens inledning. Förvisso kvitterade hemmalaget Detroit genom Colin Larkin efter att Lucas Raymond nära nog skjutit igenom Arvid Söderblom, som nesligt kunde konstatera att pucken långsamt rann under honom för Larkin att peta in.

Men sedan växte den svenska målvakten till en vägg. Elmer Söderblom kom igenom och lurade så när sin storebror, som lyckades limma pucken mot isen vid högerstolpen. Chansen i slutet av första perioden blev Elmers enda chans i matchen. Men Detroit saknade sannerligen inte lägen.

Mest spektakulära räddningen gjorde Arvid Söderblom när Lucas Raymond väggspelade med Colin Larkin, som direktsköt efter isen. Mirakulöst hann Arvid Söderblom över och med skridskospetsen styrde han undan ett givet Detroit-mål.

Trots ett spelövertag för Detroit både under ordinarie spel och i powerplay höll Chicago inte bara undan utan kunde också utöka målskörden. Matchen slutade 5–1 efter att André Burakowski, svensken som är dubbel Stanley Cup-mästare, lobbat in det definitivt avgörande 4–1-målet i öppen kasse. (Oliver Moores mål, hans första i NHL som gav 5–1, kom med bara sekunder kvar.)

Arvid Söderblom gjorde kanske sin mest gedigna match under de säsonger som han nu spelat i NHL. 44 räddningar, trygg och stabil i sitt spel, innebar att han gav sitt lag möjligheten att vinna matchen. Den chansen tog Chicago. Detroit saknade speeden, tålamodet att knäcka Chicagos defensiva kod och var svaga i försvaret.

Nej, det var inte en match med hög intensitet. Snarare en mellanmjölksmatch. Men samtidigt går det inte att undgå att imponeras av farten och skickligheten.

En undran bara: Varför envisas bröderna Söderblom att ha stavningen Söderblom på sina tröjor? Flera svenska och finska spelare är nu mer noga med att använda sina svenska bokstäver på tröjorna för sitt spel i NHL, varför inte då Arvid och Elmer?

Bara elitspelare. Översta raden: Elmer Söderblom (Detroit) , Filip Roos (Färjestad), Lucas Raymond (Detroit), Samuel Fagemo Manitoba Mouse), Jacob Moverare (LA Kings), Arvid Caderoth (Vimmerby) och David Gustafsson (Manitoba Mouse). Nedre raden: John Klingberg (San José), Adam Brodecki EHC Visp), William Lagesson Grand Rapids Griffins), tomten (Nordpolen HC), Erik Brännström (Lausanne), Daniel Torgesson (JPY Jyväskylä) och Arvid Söderblom (Chicago). Foto: PRIVAT

Kul för mig att se killarna spela. Framför allt eftersom jag, förra året, fick chansen att träna med dem. Tre pass på en vecka i slutet av augusti tog på den då snart 68-årige veterankeepern. Det var oerhört roligt, helt galet, ett tempo som sök musten ur mig och en precision som var beundransvärd. Då ställdes jag mot utespelare som just Elmer Söderblom och Lucas Raymond (båda Detroit), men också John Klingberg, då i full fart med att rehabilitera sin höft efter operation och därför klubblös. Men han kom ju senare att spela Stanley Cup-final med Edmonton mot Floria. Nu tillhöra han San José och spelar med den äran.

Jag…? Hm. Har inte spelat sedan 27 maj i Kungälv där jag storspelade i den sista och avgörande matchen för säsongen, den mellan Röda och Svarta. Det stod 18–18 i matcher. Seger för endera av lagen skulle innebära en tung sommar för förlorarna. Det blev oavgjort. Men jag fick ont efter matchen. Senare konstaterades en meniskskada. Det har varit rehab under sommaren och den 22 oktober blev jag opererad, så rehab igen. Oklart när jag kan komma tillbaka, men tillbaka ska jag.

Inder tiden får jag kolla in elithockey och drömma om räddningar som jag aldrig kommer göra. Eller…?

Paperwing skapar under – igen

Konsert:

PAPERWING – ”AGE OF PISCES”

!!!!!

Ett under. När Paperwing presenterar sitt nya album ”Age of Pisces” skapas ett sceniskt under där musik förenas med dans och mystik.
Foto: KAI MARTIN

Annedalskyrkan, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt (500).

Bäst: Modet att våga skapa detta sceniska under.

Sämst: Att GP, Gaffa med flera etablerade medier inte uppmärksammar detta.

Fråga: Är Sverige för litet för Paperwings expansiva musik och scenspråk…?

När Jenny Soovik, med sitt artistalias Paperwing, presenterade sitt senaste album ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 var det en förställning som fullkomligt tog andan ur mig. Från starten med henne i full regalia som en popens Marie Antoinette till slutet med henne snudd på avskalad som en kvinna här och nu. Det var fullkomligt briljant (skrev om konserten här) och tillhör en av mina musikaliska höjdpunkter genom åren.

Nu aktuell med nya albumet ”Age of Pisces” ville hon inte vara sämre. För så är det, hennes musik är mycket större än vad som ryms på ett album. Ja, mycket större än vad som får plats i Sverige. I hennes huvud växer musik till en föreställning. Av en regelrätt konsert blir det en konstert, något som mycket mer än en vanlig föreställning, mycket mer än en spelning.

Men… en sak är ju att ge sig hän åt sina fantasier. En annan sak att realisera dem. En tredje att, utan budget, få med sig likasinnade kreatörer på det artistiska tåget och lyckas tuffa på till slutstationen.

Med en enastående envishet går Jenny Soovik med sitt Paperwing och sina visioner från att leka med tanken till verklighet. Det är en ynnest att få vara med, att sköljas över av den intensitet och skoningslösa skaparkraft som hon besitter med sina artistkollegor.

”Age of Pisces” är ett album, ett klassisk sådant med tolv låtar (i och för sig adderades en ouvertyr, så det blir ju 13 spår in alles) som har sin dramaturgi. Albumet (lyssna här) är alldeles fantastisk. Med en musikalisk sprängkraft som bär spår av kollegor som Titiyo, Jenny Wilson, Lykke Li, Anna von Hausswollf och Kate Bush. Det är svindlande bra producerat och arrangerat där Paperwing visar sin styrka som kompositör, sångare och musiker.

På scen expanderar allt till något så mycket mer. Annedalskyrkan utnyttjas från koret, predikstolen till de långa gångarna. Inramningen är suggestiv, så passande för musiken, så passande för kören Mara Vokalensemblen, orkestern, dansaren Pontus Sundset och solisterna Hannah Tolf, Xenia Kriisin, Lea Sittler, och Klara Ahlersten.

Orkestern utklädda som mytologiska figurer med kreativa huvudbonader. Solisterna som vitklädda, böljande nornor, som stärker Paperwings sång, men också emellanåt tar över den. Svartklädda, dramatiskt sminkade Mara Vokalensemblens starka röster förstärks av koreografi. Med den atletiske dansaren Pontus Sundset, som elegant och kraftfullt flörtar med klassisk balett, intensifieras rörelserna.

Jenny Soovik är den konstnärliga ledaren som vågar och utmanar, men som också får med sig sina kreatörer i visionerna. Koreografen Liza Penkova förtjänar beröm precis som kostymdesignerna Xenia Kriisin och Sara Aaberg. Ja, självklart alla på scen och bakom ljud och ljus som bidragit till att detta sceniska under fått sin sprakande bärighet.

Var och en av låtarna från albumet får sin musikaliska dräkt, sitt sceniska andetag. Från starten med ”Tao” där Paperwing ligger på koret, som initialt på lit de parade för att resa sig ur skuggorna, till mer och mer intensiva stycken. Allt tar andan ur mig, fascinerar och lockar.

För Paperwing är gjort en djupdykning i livet, det krassa och det mystiska som det ger. Här blandas tarotkort och astrologi med ifrågasättandet av den världsomspännande politik som tycks störta oss alla i fördärvet. Här möter kärlek hat, uppgivenhet hopp, mörker ljus. Det är dramatik av yppersta klass. Allt gjort av en Göteborgsartist som inte nöjer sig med att skriva musik utan vill skapa något visuellt av sina kompositioner. Hon har spänt bågen till det yttersta och prickar rätt med distinkt precision.

Jag kan bara ödmjukt lyfta på hatten och tacka. Jenny Soovik har med sitt Paperwing gjort det igen.

Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.

På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.

Kompositör och konstnärlig ledare: Jenny Soovik.

Koreograf: Liza Penkova.

Kostymdesign: Xenia Kriisin och Sara Aaberg.

Visuellt koncept: Xenia Kriisin.

Ljusdesign: Maria Lakatos.

Konstnär: Tilde Hedvig.

Låtar:

  1. Ouverture
  2. Tao
  3. Avatars
  4. Vows
  5. När du andas
  6. Vad är ett liv?
  7. Dark night of the soul
  8. The void
  9. So mote it be
  10. Seventeen
  11. Return of the Godess
  12. Age of Pisces
  13. Det som är kvar

Göteborgare i fokus i ”Chicago” på Malmö opera

Musikal:

CHICAGO

!!!

Paradroll. Göteborgskan Åsa Fång gör en paradroll som Velma Kelly i Malmö operas uppsättning av ”Chicago”. Foto: JONAS PERSSON

Malmö opera.

Publik: Inte riktigt utsålt.

Bäst: Det är en fröjd att se Åsa Fång och Richard Hamrin.

Sämst: Koreografin var bitvis rörig.

Fråga: Varför inte uppdatera ”Chicago” till nutid…?

”De sociala och ekonomiska orsakerna har utretts i detalj: stor tillgång till billiga vapen, omfattande invandring utan lyckad integration, alldeles för få och för dåligt betalda poliser. Till detta kom en kulturell aspekt som är lätt att glömma – – –: kändisskapet.”

Orden är inte mina utan saxade från Dick Harrissons, professor i historia vid Lunds universitet, text i programbladet. Visst känns det igen…?

Men… det där det kunde handla om Stockholm, Södertälje, Gävle, Örebro, Göteborg eller Malmö är det alltså Chicago för hundra år sedan som analysen syftar. Nu har inte regissörerna Ronny Danielsson och Roger Lybeck valt att sätta denna Malmö operas uppsättning av ”Chicago” i skenet av det som händer just nu i Sverige. Istället är man trogen originalmusikalen som hade premiär för drygt 50 år sedan på Broadway.

Med Malmö operans vida, öppna scen blir det ändå en imponerande uppsättning. Istället för att rama in scenografin för att skapa ett intimare format har sceongraf Martin Chocholousek valt att jobba med de öppna ytorna. Malmö operaorkester är placerad på vridscenen i den bländande entrén och glider sedan elegant ut och in ur/i handlingen eller åtminstone ur blickfånget. Här har Johan Siberg gett musiken en sprudlande lekfullhet och intensitet i sina arrangemang. Ja, på samma sätt som Camilla Thulin fångat tidsandan och de skilda miljöerna med sin kostym- och maskdesign.

Sjukdomar har gett inhopparna sina tuffa uppgifter. Denna kväll går Sara Lehmann in som konferencier med den äran. En kanske tacksammare uppgift än Caroline Gustafsson som ersätter Leila Jung i den tunga huvudrollen Roxie Hart. Caroline Gustafsson, som jag bland annat kunnat se i huvudrollerna i ”Titanic – the musical” (på Wermland opera – läs här – 2022) och ”Oliver Twist” (på Göteborgsoperan – läs här – 2019) är slipad. Men inledningsvis är inte hennes Roxie Hart så rå och tilltufsad som jag skulle önskat. Något hon tar igen med emfas i andra akten.

Åsa Fång har närmast klippkort på tåget till Malmö och får återigen göra en praktroll på Malmö opera. Det är ett tag sedan som jag sett henne i en definierad huvudroll (senast, tror jag, var som Ingrid Bergman i ”Camera” – läs här – i Jönköping 2020). Nu fullkomligt välter göteborgskan scenen som Velma Kelly. Bara hennes entrén är värd inträdesbiljetten. Hon är knivskarp från start till mål. Sjunger med dynamisk precision, rör sig divaaktigt i den hierakiska fängelsemiljö och har en underbar tajming i både replik och sång.

Ljuvligt arrogant. Göteborgaren Richard Hamrin sjunger, i rollen som Billy Flynn, som en ung Jan Malmsjö. Foto: JONAS PERSSON

Richard Hamrin är även han från Göteborg. Han som gått från en tuff tid på Nordhemsskolan (ung man med musikal-/operadrömmar öppnar för mobbning) har stolt stävat mot scenerna via Operahögskolan i Stockholm med en kandidat och masterutbildning. Han greppar sin roll som Billy Flynn med emfas, hans baryton är spännande i musikalsammanhang. Påminnande om en ung Jan Malmsjö, men med en egen ton, med snygg tydlighet där orden värdesätts och artikuleras i sången. Han är ljuvligt arrogant som den skrupelfrie advokaten, som tjänar stora pengar på att lyckas fria mordmisstänkta, kvinnliga, fångar. Honom vill jag se mer av på musikalscenerna.

Även Erik Gullbransson, mannen med croonerrösten, är med på scen i olika roller och ensemblespel. En sann musikalens hantverkare, men nog borde han någon gång beredas en större roll…

”Chigago” är i Ronny Danielssons – och Roger Lybecks – regi en fullödig föreställning med extra allt och strössel. Men det är klart att en föreställning som saknar sin stjärna (Leila Jung) gör att allt får ett annat skimmer. (Det tar tid att forma en roll. Inte bara för den som gör den utan också för ensemblen.) Nu gör Caroline Gustafsson en imponerande insats, men rollen har inte slipats efter henne. Jag tycker också att flera av de koreograferade scenerna är lite röriga och knixiga. Det blir inte det sykroniserade flytet som tjusar ögat.

Nå… randanmärkningar i den musikalupplevelse som båda roar och tjusar.

”Chicago”, Malmö opera. Premiär 12 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 4 november. Spelas till och med 4 januari 2026.

Musik: John Kander.

Sångtexter: Fred Ebb.

Manus: Fred Ebb och Bob Fosse baserat på pjäsen ”Chicago” av Maurine Dallas Watkins.

Regi: Ronny Danielsson och Roger Lybeck.

Översättning: Calle Norlén.

Arrangemang: Johan Siberg.

Dirigent: Johan Siberg/David White.

Scenografin: Martin Chocholousek.

Kostym- och maskdesign: Camilla Thulin.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Joel Bexelius.

Koreografi: Roger Lybeck.

Steppkoreografi: Gustaf Mardelius.

Medverkande: Caroline Gustafsson (Roxie Hart), Åsa Fång (Velma Kelly), Richard Hamrin (Billy Flynn), Michael jansson (Amos Hart), Evamaria Björk (Mama Morton), Oscar Pierrou Lindén (Mary Sunshine), Sara Lehmann (konferencier) och Erik Gullbransson (Fogarty/Aaaron/Harrison).

Ensebmle: Gustaf Mardelius, Gabriella Kaiser, Emma Wihlborg, David Auxoilte, Jenny Holmgren, Kerstin Hilldén, Sienna Sebek, Christiane Bergersen, Nina Pressing, Hanna Carlbrnad, Tommy Englund, Mattias Courage, Christofer Lindström, Annette Lerviks, Gustav Kvale, David Lindell samt Petter Mario Skoglund (swing) och Emilia Brown (swing)

Klassisk revykonst roar

Revy:

SVENSKA REVYN

!!!

Folkligt, lustigt. När ”Svenska revyn” – med Johan Glans, Henrik Dorsin och Vanna Rosenberg i spetsen – gästar Göteborg går det lustigt till, men inte utan eftertanke. Foto: KRISTIAN KRÄN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Den lätt löpande, intelligenta humorn.

Sämst: Man kunde ha bjudit på lite mer Göteborgsperspektiv.

Fråga: Har Henrik Dorsin inga spärrar…?

Det gäller att hänga med. Både när Henrik Dorsin landar sin ”Svenska revyn” på Lorensbergsteatern för en (kort) månad och när själva revyn startar. Det är alltså succén från Scalateatern i huvudstaden som gästar Göteborg – och senare Malmö – innan man återvänder till hemmascenen. Det är som en blinkning. Håller man inte fokus är det kört. För det går undan. Trots detta är det tre timmar, exklusive paus, som det roande gänget håller hov.

Nu i höst har Johan Ulvesson stannat hemma på grund av andra uppdrag. Istället glider Johan Glans sömlöst in som en av de tre huvudkaraktärerna tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin. Det är den sistnämnde var idé, manus och sångtexter allt vilar på. Musiken är skriven av kapellmästaren Per Ekdahl, en symbios som tillsammans vårdar svensk revytradition med den äran.

Allt startar inför en fördragen ridå med den svenska flaggan exponerad. Henrik Dorsin möter sin publik öga mot öga utan någon darr på manschetten. Det som lite bedrägligt anas vara improvisation och ett tafatt välkomnande utvecklas till en kuplett. I denna avhandlar han ämnen, som inkluderar kvällen, men också hanterandet av mobiltelefoner. Så elegant. Så smart.

Jo, han kan sin revytradition. Vårdar den som Knäppupp med Povel Ramels hov höll på 50- och 60-talen, som sedan togs över av Hasseåtage på 60- och 70-talen, vilka i sin tur axlades av Galenskaparna och After Shave. Det är sång, det är dans, det är komik och det är en slagfärdig humor, som är svår att ducka för.

Det är ett drivet gäng på scen, som anammat det nationalromantiska temat på revyn. Efter inledningen med Henrik Dorsins kuplett öppnas ridån och det är dags för körsång i frack och studentmössa. Det är bländande skickligt och roande. I dessa nationalistiska strömningar – och med dem främlingsfientlighet – lyckas Henrik Dorsin och gänget inte bara hylla traditioner, svenska värderingar utan också göra dem till åtlöje. Det är skickligt.

Denna paradox är något som genomströmmar ”Svenska revyn” genom hela föreställningen. Här går vi från studentsk körtradition, till folkdansgille till folkparksnostalgi. Där emellan snillrika nummer med svensk praktkonst i centrum. Texterna är genomgående geniala, sångtexterna och musiken likaså. Henrik Dorsin kan sin sak och får med sig sin ensemble till en fullödig föreställning.

Men i farten tappar man också insikten och allvaret, som ligger där och lurar. Allt går så fort, är så smart och skickligt. Men med lite känsla för dynamik och en öppning för att andas hade ”Svenska revyn” varit fullkomligt lysande. Nu är den ”bara” väldigt roande.

”Svenska revyn”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Göteborgspremiär 31 oktober 2025. Spelas till och med 29 november.

Idé, manus och sångtextförfattare: Henrik Dorsin.

Regi och koreografi: Anna Ståhl.

Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl.

Scenografi: Bengt Fröderberg.

Kostymdesign: Clara Ahlström och Leffe Kronlöf.

Peruk och maskdesign: Sara Klänge.

Ljusdesign: Stizze Larsson.

Videodesign och animationer: David Giese.

Medverkande: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Dennis Quintero och Jessica Heribertsson.

Orkester (och medverkande): Per Ekdahl, trummor och kör, Per Texas Johansson, saxofoner och kör, Martin Höper, elbas, kontrabas och kör, Lisa Bodelius, trombon och kör, Malin My Wall, fiol, akustisk gitarr och kör, och Vladan Wirant, klaviatur och kör.

När larmen tystnar

Liket Lever- och Cortexgitarristen Gert Svensson har gått ur tiden, 69 år gammal. Foto: KAI MARTIN

Vi lever i en skymningstid, min generation. En era där den utmätta tiden möter det defenetiva. Så har ett liv slocknat. En vän sedan 45 år. En människa som varit självklar har klivit in i skuggorna.

När nyheten kommer via ett SMS om att Gerth Svensson, legendarisk gitarrist i Liket Lever och Cortex, har klivit ur tiden blir jag bestört. Beskedet har i sin tur kommit via Henrik Venants Facebooksida, är konfirmerat, men inte desto mindre sorgligt.

Gerth Svensson och jag var inte bara årskamrater. Han några veckor äldre än jag. Vi var också generationskamrater på ett alldeles särskilt vis, så som det blev med oss som trädde in i punkkretsarna i Göteborg 1977/1978.

Det var förstås också stora skillnader. Han, en av de tuffa killarna från Kålltorp, må ha haft en hård yta. Men hans hjärta var varmt. Han rörde sig i Freddie Wadlings kretsar. Var en del av dennes redan då ikoniska skapande, det som utgick från detta märkliga epicentrum för skalvet på Kaggeledstorget i Freddies överbelamrade etta med pentry.

Gerth Svensson var tyst, ståtlig, trygg. När han greppade gitarren var det för att vara effektiv, i ett med rytmen, i ett med larmet. Han var inte ekvilibristen, svävade inte ut i några solon. Han svävade överhuvudtaget inte ut. Han var förankrad i musiken på samma sätt som jag upplevde att han var i verkligheten.

Vi delade scen på Sprängkullen 7 oktober 1978. Vi i Stick! gjorde vår första spelning. Koma Jesus, förlagan till Liket Lever, gjorde (väl) sin enda spelning. Man stötte på varandra. Pratade med varandra.Det fortsatte så.

När Cortex spelade in i Lundaton våren 1981 var jag på plats och blev inviterad att medverka. På så sätt kom Gert Svensson och jag att förenas på samma album, Cortex ”Spinal injuries”, producerat av Henrik Venant. Det blev en milstolpe inom svensk postpunk. Ett album som fick en nyrelease med extraspår våren 2015 där Gert Svensson tillsammans med Cortexmedlemmarna Freddie Wadling och Uno Wall fick sitt och signera skivor på Bengans.

Cortextrio. under Record Store Day i april 2015 gavs albumet ”Spinal injuries” åter ut. Cortextmedlemmarna Gerth Svensson, Freddie Wadling och Uno Wall fick signera på Bengans – nu har samtliga avlidit. (I bakgrunden The Mannequins of Deaths gitarrist Per Svensson). Foto: Kai Martin

Men det var ju framför allt vid sidan av scenen vi träffades. Då på 80-talet alltmer sällan. Livet tog ju sådana vägar. På 90-talet blev det familjeliv, för att med Svensk Punk 25 på Vågen 4 oktober 2003 bli ett slags klassåterträff.

Med många var det som om tiden stått still. Det blev också en insikt om att jag delade mycket med människorna kring den svenska punken i allmänhet, kring den i Göteborg i synnerhet.

Konsertbesökare. Gerth Svensson och jag – med Adam Wladis i mitten – på Brända Barns spelning på Liseberg 2016. Foto: KAI MARTIN

Gerth Svensson och jag kom att träffas kanske främst på spelningar i vår hemstad, men också på Crippas cafe då den forne Attentatbasisten öppnade sitt vattenhål i Majorna för tio år sedan. Han skulle medverka i Cortex återförening i oktober, även det 2015. Den comebacken som skrinlades av dunkla orsaker. (Jag skrev om det här.) Av comebackplanerna med Cortex blev det istället The Mannequins of Death, som reste sig ur askan för en spelning på Truckstop Alaska samma kväll återföreningen skulle ha hållits. Alltså resterna av det som skulle varit Cortex, men utan Freddie Wadling. Bland medlemmarna Gerth Svensson, som med bandet fick en sejour som varade i nära tio år.

Ut ur tiden. Gerth Svensson, längst upp till vänster, med The Mannequins of Death – ett av många band som han medverkade i. Foto: PRESSBILD

Det blev musik som spelades in med bandet, som kan höras här och en spelning på Skeppet 18 november då Gerth Svensson inte kunde medverka. (Skrev om spelningen här.)

Han medverkade även i Glo, det 1978 så unga punkbandet från Åsa, som 2018 gjorde en återförening med ambitioner långt från nostalgi (läs här). Det passade Gert Svensson, som utan att förneka sin historia hellre tittade framåt.

Nu har han tagit sitt sista ackord, det som nu med den larmande rundgången ringt ut. Han är saknad.

Gert Svensson blev 69 år.

Rörelsens lätthet Danskompaniets kraft

Dans:

IN-ACTION

Som rörelsens poesi. ”Cross” görs med en dokumentär närvaro av Göteborgsoperans Danskompani. Foto: TILO STENGEL

Göteborgsoperans Danskompani har en positiv vana att skämma bort sin publik. ”In-action” med dansverken ”Cross” och ”Spirit willing” är inget undantag. Hör får man väsensskild dans och uttryck från Danskompaniet, som fascinerar med sin kroppskontroll, sin elasticitet och takt i en lätthetens kraft.

Inledning på koreografparet Antonio de Rosa och Mattia Russo, de som växte upp i ett liten by utanför Neapel, är fantastisk. Istället för sedvanliga rörelseexplosion för sig dansarna i ultrarapid – undantaget Sofia Sangregorio (tror jag det var), som ensam skapar en kontrast de första modiga minuterna av rörelsernas nära stillhet. Det är outsläckligt fascinerande och man behöver blinka några gånger för att se att de andra fyra, fem på scenen verkligen är i rörelse.

Scenen är en parkering utanför en köpcenter. Kundvagnar, påsar, vardagens stress möter skeende på parkeringen; trasiga människor, droghandel, de som är på väg hem efter dagens arbete. Det är skymning. Skarpa strålkastarljus mot de stigande nattmörkret. Det är som modern amerikansk fotokonst eller från något av Edward Hoppers distinkta verk, som snapshot från den stilla verkligheten.

Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans Danskompani upphäver inte bara tyngdlagen, de är också motoriska utan gränser. Som i ”Cross”.
Foto: TILO STENGEL

Med Alejandro da Rochas elektroniska, suggestiva, utfrätta musik växer intensiteten. Med den också skeenden på scen. Nära nog hela ensemblen förenas i en otroligt snyggt koreograferad dans med kundvagnarna, som ur någon scen från någon Ester Williamsfilm.

Genom hela ”Cross” finns en utstuderad dramaturgi, där plötsligt de inhängande staketen öppnas till Nina Simones starka ”Sinnerman”. Som om dansarna illustrerar något slags frihet, fria från köphetsens och vardagens bojor. Allt är böljande symmetriskt, rytmiskt skickligt och över hela ”Cross” med en kroppskontroll som är hisnande. Dansarna upphäver inte bara tyngdlagen, de är motoriska utan gränser. Det är outsläckligt fascinerande.

Samspel. I ”Spirit willing” är det inte bara ett ljuvt samspel mellan dansarna och musiken utan också James Proudfoots briljanta ljusdesign.
Foto: TILO STENGEL

I David Raymond och Tiffany Tregarthen (den sistnämnda även kostymdesigner) verk ”Spirit willing” utgår man från den ensamma individen. I ett fantastisk spel med ljusdesignern James Proudfoot – något av det läckraste jag har sett på scen – möter vi Zander Constant ensam hukande under strålkastare som stryker ovanför honom. När övriga i ensemblen smyger in från och ur skuggorna sömlöst är det som en hop mobbare. Men i spelet mellan solitären och kollektivet uppstår någonting berörande, en känsla av gemenskap och tillit. Det finns scener som skickligt iscensatta att det inte bara ser ut som dansarna svävar utan som om de också kommer ut från ingenting. Det är ett trick värdig Joe Labero, gjort med en bedräglig enkelhet och känsla för rytmens säkerhet i en poetisk rörelse.

Jo, återigen går man från Göteborgsoperan med en känsla av tacksamhet över att ha ynnesten att få uppleva så enastående stark nutida dans som den som Danskompaniet bjuder.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, världspremiär 11 oktober 2025. denna recension baserad på föreställningen 29 oktober. Spelas även 2 och 5 november.

”Cross”:

Koreografi: Antonio de Rosa och Mattia Russo.

Kompositör: Alejandro da Rocha.

Musik även från Nina Simones ”Sinnerman”, Mr Misters ”Broken wings” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Mozarts ”Trollflöjten”.

Scenografi: Amber Vandenhoeck.

Kostymdesign: Luca Garini.

Ljusdesign: David Stokholm.

Medverkande: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Valentin Durand, Victor Duval, Clàdia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Da Young Kim, Ivo Mateos, Dominci McAinsh, Augist Palayer, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urges, Johanna Wernmo, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

”Spirit willing”:

Koreografer: David Raymond och Tiffany Tregarthen.

Kostymdesign: Tiffany Tregarthen

Videodesign: Eric Chad.

Ljusdesign: James Proudfoot.

Kompositör, arrangemang och musikval: Branislav Janošević.

Medverkande: Olivia Blanche, Zander Constant, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Ange-Clémentine Hiroki, Jiwan Jung, Victor Ketelslegers, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Aishwarya Raut, Duncan Schultz, Danielle de Vries, Josephine Weise och Amanda Åkesson.

Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.

Paperwing mot nya utmaningar och under

Utmanar och vågar. Jenny Soovik tar Paperwing mot nya utmaningar och under när hon bjuder på albumet ”Age of Pisces” som en föreställning med sångare, musiker och dansar i Annedalskyrkan 8 november. Foto: KAI MARTIN

Med förra albumet ”String fling” (2023) tog Jenny Soovik, eller hennes artistiska alias Paperwing, stora steg artistiskt. Det som nådde sina definitiva höjder med spelningen på Stora Teatern i september 2023.

Nu är hon tillbaka med nya utmaningar och under med sitt album ”Age of Pisces”, som kommer spelas i sin helhet i Annedalskyrkan 8 november. Förutom orkester kommer dansare, sångare och kör finnas på plats för föreställningen.

– Jag kallar det kaxigt för en popopera, säger hon.

Hon är ambitiös, Jenny Soovik. Ingenting i hennes skapande visar på någonting annat. Följde man hennes Instagramsida paperwingmusic så kunde man under våren 2023 se hur en Marie Antoinettliknande karaktär växte fram. Med det kom senare informationen om att en föreställning – ja, mer det än en konsert – skulle hållas på Stora Teatern i Göteborg. Den 8 september samma år hade en fullsatt salong förmånen att se ett musikaliskt under. För egen del något av det mest storartade jag har sett och hört. (Läs om det här!) Även om musiken på albumet ”String fling” tillhörde höjdpunkterna 2023 var detta något helt extra utöver det vanliga.

Sakral plats. Jenny Soovik har valt Annedalskyrkan för sitt nya projekt ”Age of Pisces”. Foto: KAI MARTIN

Nu ska alltså Paperwing anta nästa utmaning. Med albumet ”Age of Pisces” (release 31 oktober – tyvärr bara digitalt) överträffar hon åter sig själv. Med föreställningen i Annedalskyrkan 8 november, två år och två månader efter undret i Stora Teatern, ska hon också spänna bågen ytterligare till det yttersta.

– Den här föreställningen är kaxigare än den förra, erkänner hon.

– Jag är en visuell person som inte bara gör musik utan också målar. Nu ska jag också dansa.

Jo, hon var inne på koreografi med ”String fling”. Ett resultat av mötet med ryska dansaren och koreografen Liza Penkova det inspirerande året 2023.

– Hon jobbade på Balettakademien med dans till min musik. Hon fick med dansare därifrån till ”String fling” på Stora Teatern.

De båda har fortsatt jobba ihop. Från att då bara gjort mer gester än dans har Jenny Soovik nu utforskat dans sedan ett år. Inte bara har samarbetet med Liza Penkova fortsatt intimt och intensivt. Även det med Xenia Kriisin, kostymdesignern som skapade den fantastiska Marie Antoinettekreationen, har fortsatt.

– Hon är också musiker och tillsammans med Sara Aaberg har de skapat kreationerna till föreställning i Annedalskyrkan, förklarar Jenny Soovik.

Storslaget.Föreställningen ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 blev något utöver det vanliga med Paperwing i en kreation signerad Xenia Kriisin, som hon nu åter jobbar med. Foto: KAI MARTIN

Jo, det ska bli storslaget igen. Ambitionen är hög, viljan stark. Hon som är uppvuxen med musik – mamma Elisabeth Engdahl musiker (mest känd som saxofonist i Kurt Olssons Damorkester) och pappa Thomas Gustafsson jazzsaxonist (Lina Nyberg Band, Bitter Funeral Beer Band, Beches Brew med flera).

– Ja, jag har haft musik omkring mig. Men också varit på otaliga jazzkonserter med musiker i flanellskjorta, säger hon liksom för att markera att hennes vilja är något mycket mer då hon står på scen.

Hon förklarar idén med ”Age of Pisces”:

– Jag har velat förstå hur världen funkar, säger hon.

– Så jag har läst och lyssnat. Allt från forskning till kvantfysik, men också visdomslära, som taoism och buddhism och i viss mån religion. Jag är också fascinerad av astrologi och tarot, vad det säger om verkligheten. Där finns också något vackert… jag tycker tarotkort är vackra och astrologin med stjärnorna och rymden. Allt sammantaget blev som en berättelse.

Jenny Soovik berättar att skapandet närmast har gått sömlöst sedan projektet med ”String fling”.

– Jag kan inte pausa. Jag vilar lite grand, men sedan börjar att snurra. Det är som om något vill ut.

Albumet ”Age of Pisces” är tänkt som just ett klassiskt album med tolv spår.

– Ja, det var viktigt. Nu blev det i och för sig tretton spår eftersom en ouvertyr kom till, men den räknar jag som spår noll. Med tolv låtar blir det som en klocka.

Det blir också den musiken som är på albumet som kommer spelas – från start till mål. Men på scen blir det med det hon kallar sitt team. Hon säger sig vara välsignad med kreativa människor omkring sig där alla bidrar, oavsett om det är dansare, körer, sångare eller musiker.

– Det är fantastiskt. Jag kom i kontakt med konstnären Tilde Hedvig och frågade om hon ville måla min musik. Det har blivit tolv tavlor plus omslaget till albumet. Hon kommer ställa ut i Lilla Kapellet i Annedalskyrkan i samband med föreställningen.

Nej, hon har ingen större budget till att göra det här. Egentligen ingen alls. Ett stipendium har tickat in. Men en hyfsat stor biljettförsäljning kan det bli något att dela på för de inblandade. Men här handlar det om kärleken till Paperwing och det projekt hon har skapat.

– Jag har inga pengar, men alla ställer upp. Det är fantastiskt och inte klokt.

Det verkar som att allt faller på plats. När hon sökte spelplats för ”Age of Pisces” kom Anndedalskyrkan på tal.

– Jag har haft kyrkor i tankarna och tänkt att nästa projekt ska bli i en kyrka. Så skickade jag en förfrågan till Annedalskyrkan och fick svar från Ludvig Lindelöf (präst i kyrkan, min anm) efter en kvart och ville vara samarbetspartner. Han visade sedan ha beröringspunkter med podden ” Myter och mysterier”, som jag har lyssnat sönder. Så det kändes som ”meant to be”.

Med spelplatsen klar kom nästa utmaning. Den hur ”Age of Pisces” skall bli live och hur det kommer att låta.

– Jag kallar det för en popopera. Kaxigt, jag vet. men jag googlade opera och vad det står för – att använda musik och visuell performance ihop – och kände att det stämde. Det tar jag. Så tänkte jag att jag ville ha solister, så det blir fyra starka solister. Top notch i branschen, alla från Göteborg. Jag ville också ha med en kör och fick kontakt med Mara körensemble. De svarade efter fem minuter.

Luttrad. Jenny Soovik har hög ambitionsgrad för sina projekt, men media är dåliga på att nappa, trots storslagenheten i det hon gör med Paperwing. Foto: KAI MARTIN

”Age of Pisces” har alltså alla förutsättningar att bli något extraordinärt. Personligen är jag helt övertygad om att det blir en ny konstnärlig fullträff för Paperwing. Men att ni ”bara” får läsa om det här är sorgligt. Till ”String fling” gjorde meriterade musikjournalisten Per Sinding Larsen ett inslag, men först efter konserten. Nu ekar medier som Sveriges Radio, Gaffa och Göteborg-Posten med tystnad.

Jenny Soovik är luttrad.

– Inför det här projektet har jag lagt ner media, säger hon.

Men visst har hon och hennes presskontakt försök. Med tystnad som svar. Eller ghostad, som det kallas på 2020-talet.

Märkligt, om ni frågar mig. Jenny Sooviks Paperwing är musik för en plats större än Sverige.

– Kanske därför, säger hon med ett vemodigt leende.

Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.

På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.

Kompositör och konstnärlig ledare: Jenny Soovik.

Koreograf: Liza Penkova.

Kostymdesign: Xenia Kriisin och Sara Aaberg.

Ljusdesign: Maria Lakatos.

Konstnär: Tilde Hedvig.

Biljetter finns på: https://billetto.se/e/age-of-pisces-biljetter-1518620

Ljuvlig Lisa

Konsert:

LISA NILSSON

!!!!

Varmt, roligt och innerligt. Lisa Nilsson med band bjuder på en kram med sin konsert. Foto: KAI MARTIN

Draken Live, Göteborg.

Publik: Knappt fullt (andra konserten för dagen).

Bäst: Rösten, svänget, mellansnacket…

Sämst: Det var väl lite synd att inledningsvis skratta bort ”Himlen runt hörnet”.

Fråga: Är Lisa Nilsson Sveriges mest angelägna artist just nu…?

När jag kom hem sent kvällen 8 mars 2020 var det för att möta min hustru som backade ifrån en kyss. Hon var i samtal med sin storasyster i Köpenhamn med orosblick. Jag som var fylld med kärlek och värme efter en fantastisk konsert med Lisa Nilsson (läs här) på Lorensbergsteatern bestämde mig för att sova på vinden. Pandemin hade blåst in med kraft. Min hustrus oro, men sin sjukdomsbild, gjorde att vi levde isolerade från varandra under några månader. Satt vid samma matbord, men långt ifrån. Längtan efter varandra var stor. Det skulle dröja innan vi fick covid. Vi har klarat oss. Alla har inte gjort det.

Lisa Nilssons konsert var den sista på lång tid. Därefter släckte Sverige ner. Fem år sedan! Man minns det knappt.

Hon hade gjort bejublade föreställningar på Rival i Stockholm med sin ”Lisa – kvinnan som jag”, som nu var tänkt att åka på turné. Planen var att spela in. Det skrinlades. Sveriges artister – och de som jobbade runt dem – fick en sur frukt att bita i under restriktionerna. Nu har vi skakat oss det mesta, men har hamnat i meningslösa krig, narcissister till makthavare, fortsatta flyktingströmmar och en avgrund mellan de som har och inte har.

Lisa Nilsson är en av få svenska artister som inte duckar för detta. Samtidigt som hon är djupt engagerad via sina sociala medier är hon också privat. Med detta också kreativ. I våras kom ”Uteblivna vi”, som förmodligen är årets svenska album. Den är omfamnande, reflekterande, lekfull, vemodig och stark. Allt detta tar hon med när hon nu åker på turné i en ömsint förpackning med ett gäng fantastiska musiker.

Hon ställer ogenerat fokus på detta hennes senaste album. Musiken tassar på groovfullt som i ett tempo satt av Lou Reeds ”Walk on the wild side”. Det smeker, retar och pockar på uppmärksamhet. Arrangemangen är sublima, rika och ljud och ljus är i ljuv harmoni. Till detta Lisa Nilssons röst, som vågar, leker och är rikt fruktig. Hon sjunger helt enkelt mästerligt. Utan att ta i visar hon på melodiernas styrka och texternas kraft.

Hon har ju också, sedan just ”Lisa – kvinnan som jag”, utvecklat mellansnacket. Det är en konst i sig och hon är rolig, allvarlig och omfamnande. Kanske är det en utveckling av just hennes uttryck på sociala medier, där hon ju förutom att vara engagerad i exemeplevis folkmordet i Gaza också tillåter sig att vara privat. På scen blir det inga politiska pamfletter, inga slagord. Men ingen som känner kan undgå skärpan i det hon säger, som hon förenar med en inte så lite del med privata reflektioner om sitt eget liv.

Det blir två timmars lysande underhållning en söndag med storartad musik i ett avslappnat format.

Lisa Nilsson, Draken, Live, Göteborg. 26 oktober 2025. Denna recension baserad på den andra av två konserter samma dag.

Bandet: Mattias Torell, gitarrer och sång, Jesper Nordenström, klaviatur och sång, Jonas Kulhammar, saxofoner, tvärflöjt och sång, Johan Lindström, pedal steel, gitarrer och sång, Per Lindvall, trummor, Kansan Zetterberg, kontrabas, elbas och sång, och Lisa Nilsson, sång och slagverk.

Låtlista:

  1. Silverregn
  2. Återvänd till mig
  3. Var är du min vän?
  4. Det säger ingenting om oss
  5. Uteblivna vi
  6. Sången om oss
  7. När kärleken tar slut
  8. Och jag älskar dig
  9. Full måne
  10. Låt mig värma din frusna själ
  11. Du kom inte närmare
  12. Livet är en cykeltur
  13. Mysteriet deg
  14. Säg det igen
  15. Himlen runt hörnet
  16. Viola
  17. Kvinnan som är jag
  18. Långsamt farväl (extranummer)
  19. Försökte tycka om dig

Turnén startade i Malmö 3 oktober. Kvar på turnén är Greve, Danmark (30/10, Århus, Danmark (31/10), Köpenhamn (1/11 – två konserter – och 2/11), Karlstad (7/11), Oslo (8/11), Stockholm (Göta Lejon 16/11 – två konserter), Luleå (27/11), Skellefteå (28/11), Umeå (29/11) och Sundsvall (30/11). Planerade konserter 2026 är också Mariehamn, Åland (24/2), Helsingfors (25/2) och Reykjavik (27/2).