Grå revansch mot förtryck

Teater:

BOKSLUTET

Blir skarp. Ola Hedéns vaga Mats Norlén blir skarp i pjäsen ”Bokslutet”. Foto: KAI MARTIN

”Bokslutet” är snabbt summerad en länk mellan Patrick Süskinds ”Kontrabasisten” och filmen ”Falling down” (1993) med Michael Douglas i huvudrollen. Men, som alltid med något författat av Håkan Johnsson ett manus med så mycket däremellan i en skicklig spännvidd mellan humor och allvar.

Pjäsen hade sin premiär i höstas och har varit en ambulerande föreställning med Ola Hedén som ensam huvudrollsinnehavare, men med sidokaraktärer i berättande form. Det är en monolog om den osedda, som försmådd tar sin revansch på ett gruvligt vis.

Internredovisningsekononomen, den plikttrogne Mats Norlén syns inte på sitt arbete. Gör inte sin röst hörd. Gör inget väsen av sin gestalt. Han älskar sina siffror. Han älskar ordning och reda. Vårdar ömt det arkiv av räkenskaper som finns i källaren med det stora kassaskåpet. En tradition av nit och flit, som han ärvt från sin forna kollega som elegant skötte internredovisningen på det stora företaget GSG Finans. Det med honnörsordet ”Learn into the future” som devis.

Det är dags för bokslut. Men den karismatiske VD:n Sebastian Daghäll dyker inte upp på scenen inför det fullsatta årsmötet. Det är den i gråkostym klädde Mats Norlén, som med en pärm under armen nervöst tar på sig rollen och äntrar scenen. En plats han inte tar och där han bakom den väldiga pulpeten blir en än mindre figur än vad han är.

Det blir inte mycket till bokslut. Det blir en berättelse, mycket baserad på de noter som han gjort till den ekonomi han redovisat. Ett annat slags räkenskap, kan man säga, där den marginaliserade Mats Norlén tar sin revansch i en allt mer stegrande vrede.

Han som aldrig sagt något, aldrig gjort sin röst hörd, har i tystnad noterat allt, sett allt och har kunskap om företaget som få, kanske ingen annan. Ständigt förminskad blir en publik händelse som drabbar honom droppen som får bägaren att rinna över.

Ola Hendéns Mats Norlén är nervig, blek och en vag figur, som ju längre pjäsen lider blir allt skarpare. Gesterna är ringa, armarna pressade mot kroppen, benen parallellt stående. Men verbalt kokar det intensivt.

Humor, förstås. Men som med sinnrik humor krävs det också en stor portion allvar och en gnutta kärlek. ”Bokslutet” är inget man skämtar bort, men underhålls desto mer av och som bjuder på eftertanke.

”Bokslutet”. Urpremiär 23 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 17 mars 2024.

Av: Håkan Johnsson.

Med: Ola Hedén.

Sprakande intensiv Moulin Rouge

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

Laddat med allt. ”Moulin Rouge – the musical” på China teatern i Stockholm är fullproppad med godis.
Foto: MATS BÄCKER

China teatern, Stockholm.

Publik: 1230 (utsålt).

Bäst: Överdådet från start till mål.

Sämst: Ljudvolymen – framför allt i början.

Fråga: Vad fanns inte med i denna välfyllda musikal…?

Ur Baz Luhrmans färgsprakande succéfilm ”Moulin Rouge” från 2001 skapades ”Mouline Rouge – the musical” (premiär 2018). En show tryfferad med allt: drama, romantik, drömmar, humor, allvar, färgstark kostym, vild koreografi, våld och musik hämtad från allt annat än det 1890-talets Paris som föreställningen ska spegla.

När nu musikalen har satts upp på China teatern (premiär 14 september 2023) har det inte sparats på krutet. Här ska allt med. Det är en stor ensemble som från start får slita med dans- och sångnummer som är hisnande och färgsprakande. I centrum, förstås, fantastiska Marsha Songcome i praktrollen som artisten, nöjespalatset Moulin Rouges stolthet och stjärna Satine. Men Moulin Rouge är i denna berättelse så mycket mer än en scen för uppträdande. Här förväntas artisterna också agera prostituerade uppmuntrade av teaterchefen Harold Zidler, som agerar cynisk hallick.

Ja, vi är alltså i ett slags både pråligt, vilt, sorgligt, lyckligt, romantiserat Paris Montmartre, konstnärskvarten. Men nöjesetablissemanget är på ekonomisk dekis. Ekonomiskt tillskott krävs. In kommer den onde greven (Fred Johnson) in med krav som hotar den konstnärliga frihet artisterna vurmar för. Konfliktfyllt…? Jo, det är bara förnamnet. Trovärdigt? Nja? Jag tror inte på några artister som lyckligt tjänar extra som sexarbetare. Men nu är ju storyn som den är.

In i denna mustiga gryta kommer den naive Christian (Andreas Wijk), en låtskrivare som snart hamnar i Henri Toulouse Lautrecs (ja, den tidstypiska konstnären finns med – här i Alexander Larsson gestalt) och spanjoren Santiagos klor. De som har kompositörsdrömmar med önskan om att sätta upp ett verk på just Moulin Rouge.

Intrigen är vävd med lösa sömmar. Men säg vilken musikal som inte är det…? Lassa in lite ”La Bohème” – Puccinioperan – med en tuberkulosdrabbad huvudrollsinnehavare, så har man en story att berätta.

Allt går i en vindlande can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer uppblandat i denna friskt generösa och berusande cocktail. Lägg till att artisterna musikern har att förhålla till nära nog 70 låtar (om jag räknat rätt) i späckade potpurrier med tungvrickande arrangemang. Här swingar man sig friskt mellan diskohits eller musik av Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och Eurythmics. Ja, till med ur ”Sound of music”. Allt ska med i detta sjöslag av musik.

Jo, det krävs sina lättklädda och hårt sminkade sångare och dansare för att göra denna show rättvisa. Men så är musikalartisterna i ”Moulin Rouge” i toppklass.

Romantik på scen. Marsha Songcome som Satine och Andreas Wijk som Christian har pusskalas på scen. Foto: MATS BÄCKER

Marsha Songcome sjunger med hjärtat och gör sin roll med själ, pendlande mellan Satines längtan efter kärlek och strävan efter ett värdigt liv. Andreas Wijks Christian görs med naivistisk skörhet och styrka – han är en bländande sångare med vacker klang och öm ton. Santiago i Anton Ewalds gestaltning är frustande och härlig, som rollen kräver en smula parodisk men med vass sång. Alexander Larsson gör Henri Toulouse Lautrecs haltande karaktär skönsjungande och drivet drömmande. Morgan Allings pondus och energi ger Harold Zidler lyster. Fred Johnsons Greve är inledningsvis fyrkantig och alltför stel, men denna diaboliska gestalt växer genom föreställningen.

Så då ensemblen, som är så bländande och som med de stora scenerna med sång och dans skänker ”Moulin Rouge” ljus, kraft och färg och gör den sprakande intensiv.

”Mouline Rouge – the musical”, China teatern, Stockholm. Premiär 14 september 2023. Denna recension baserad på föreställningen från 16 mars 2024.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Lovisa Bengtsson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera  (la Chocolat/ensemblen), Rachelle Larsson (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Ulrika Ånäs, Victor Morell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza stockseth, Sanna Jansson, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Hanna Carlbrand, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Agnes Lindgren, Edin Jusuframic och Marlene Lindahl.

Orkester: Jan Radesjö (kapellmästare och klaviatur), Mats ”Limpan” Lindberg (bas), Tobbe Stener (gitarr), Magnus Fritz (trummor), Mats Sundström (klaviatur och träblås) och Ulf Hellerstedt (gitarr).

Orup charmar och står i

Show:

ORUP BARA

!!!!

Bjuder upp och in. När Orup står ensam på scen får han snabbt sällskap av en hängiven publik. Foto: KAI MARTIN

Rival, Stockholm.

Publik: Drygt 700.

Bäst: Låtkatalogen och hans sång.

Sämst: Med inrepade prator blir det inte lika lätt att ta det på volley med publiken.

Fråga: Har han verkligen skrivit sin sista låt…?

Det är ju en fascinerande karriär som han har gjort. Från ett stockholmskt popsnöre på 80-talet som försökte med Andrew Box and the Shames, som medlem, Ubangi och Thereisno Orchestra. Alltid talangfull. Alltid så nära. Men ändå alltid uträknad. Så kom Björn Skifs och gjorde succé med ”Vill du inte ha mina kyssar”, som Orup skrivit, 1986. Så kom skivkontrakt och första albumet, som med ”Jag vill hellre bli jagad av vargar” åt sig in i svenska folkets själ och hjärta. Sedan har det bara rullat på med framgångar, GES, turnéer och shower. Imponerande.

När Orup nu presenterar sig i den avskalade showen ”Orup” bara (premiär i mitten av januari) på Rival är det som sig själv; enkelt, avskalat. Fyra gitarrer, en flygel, en Würlitzer och emellanåt hjälp av en taktmaskin.

Det kan tyckas att det krävs en gnutta mod att inte ha en orkester att gömma sig bakom. Men det här var/är en utmaning som han vill ta och ha. Om än bara på promenadavstånd till där han bor. (Det blir värre i höst då han kör denna sin show på Draken live i Göteborg.)

Orup har ju en låtkatalog av rang att luta sig tillbaka mot. Han gör det tryggt och säkert. Jo, han må inte vara stans bästa pianist, men är habil på instrumentet och en säker, lätt funky gitarrist. Han är dessutom fortfarande en röstvig och skicklig sångare.

Från start har han publiken i sin hand. Hans väl inrepade prator tar ner honom på jorden, närmar sig snyggt publiken och framställer honom som en alldeles vanlig man med småbarn och förskolehämtningar genom de senaste 30 åren. Ja, så då en del låtskrivande emellanåt.

Vi leker förtjust leken, men vet ju att Orup är ju bara Orup som ingen annan.

Nej, det bjuds inte på några nya låtar. Det har han varit tydlig med. Istället har han plockat sina och andra favoriter med omsorg och lindat in dem i roande presentationer och bakgrundsfakta. Som inför ”Det gör ont”, Orups revansch i schlagersammanhang, där han inleder med en låt vi aldrig har hört. Den som egentligen Lena Philipsson skulle sjungit. Men så var det det där besöket i livsmedelsbutiken med Springsteens ”Dancing in the dark” som vagt hördes i högtalarna, som fastnade i bilen hem och som han sedan började spela på gitarren. Den som transformerades i ackord, rytm och melodi till det som kom att bli Sverige bidrag i Eurovision för tjugo år sedan. Eller ”Nångång någon någonstans”, en rätt så anonym låt på hans andra album som ändå har blivit en favorit hos Orup, om än sällan spelad live (förutom i setlisten på Rival har det handlat om två gånger under karriären).

Låtlistan är, vad jag förstår, snudd på statisk. Men ny kostym för var och en av de 35 kvällar han står på scen.

Jo, vi får juveler, favoriter, berättande, charm och underhållning. Vi tar till oss musiken och Orup tar till sig publiken. Det blir en alldeles utmärkt kväll.

Låtlista, ”Orup bara” på Rival:

  1. Det är nånting som är bra med stan ikväll.
  2. Är du redo?
  3. M-B.
  4. Stanna hos mig.
  5. Indiedrottning.
  6. Som isarna (när det blir vår).
  7. Nångång någon någonstans.
  8. Sjung halleluja (och prisa Gud).
  9. Upp över mina öron.
  10. Stockholm.
  11. Det gör ont (som föregås av en låt utan titel och Springsteens Dancing in the dark).
  12. Vid min faders grav.
  13. A nightingale sang in Berkeley Square.
  14. Magaluf.
  15. Trubbel.
  16. Jag blir hellre jagad av vargar.
  17. Då står pojkarna på rad.
  18. Regn hos mej.
  19. Min mor sa till mej.
  20. Från Djurholm till Danvikstull.
  21. Din arm omkring min hals.

Omtumlande ”Lazarus” vinner i längden

Musikal:

LAZARUS

!!!!

Växer. Bowiemusikalen ”Lazarus – med Linus Wahlgren i huvudrollen – växer sig stark genom föreställningen.
Foto: MATS BÄCKER

Göta Lejon, Stockholm.

Publik: Utsålt (cirka 1200).

Bäst: Att få höra Bowies fantastiska musik i ny kontext.

Sämst: Projiceringarna ger nackspärr för oss på de främre raderna.

Fråga: Undrar om inte David Bowie hade uppskattat denna föreställningen med sina utmanande scenlösningar…

Av mycket närde också David Bowie en dröm om en musikal. Han försökte få rättigheterna till George Orwells ”1984”, men fick nej av författarens änka och reslutatet av hans förhoppningar blev några spridda låtar på albumet ”Diamond dogs” (1974). Men skam den som ger sig. Tillsammans med författaren Enda Walsch och regissör Ivo Van Hove skapades ”Lazarus” baserad på författaren Walter Tevis roman ”The man who fell to earth” (1963). Ja, den som sedan låg till grund för filmen med samma namn från 1976 med just David Bowie i huvudrollen.

”Lazarus” blev det sista David Bowie gjorde för scen. Musikalen hade premiär på off-Broadway i november 2015. I början av 10 januari (två dagar efter sin 69-årsdag och samma dag som hans sista studioalbum ”Blackstar” kom) gick han ur tiden.

Trots sin svåra sjukdom var David Bowie med i arbetet med ”Lazarus”. Valde låtar. La sig i scenarbetet och framförandet. ”Lazarus” har efter New York satts upp i London och därefter i tolv ytterligare länder där Stockholm är senast ut.

Regissör Stefan Larsson har valt en annorlunda och både krävande och kittlande scenlösning. Mycket av det som görs på scen projiceras på en filmduk. Inledningsvis får publiken möta aktörerna bakom scenen och så snart de är på densamma blir det biovisning. Det är ett udda sätt, som inledningsvis tar ifrån den autenticitet som skapas från scen. Men… över tid vinner konceptet för att – när projiceringarna plötsligt får konkurrera med det som så att säga faktiskt händer på scen – bli genialt. Det bli ett slags titthål in i det vi redan ser. Dubbelprojicering, om man så vill.

Dessutom vrider och vänder Stefan Larsson på perspektiven med en snurrande, upp och nedvänd scen, som utmanar både publiken och ensemblen. Mycket häftigt.

Här har rymdlingen Thomas Gerhald Newton (Linus Wahlgren) fortfarande inte kommit hem (tänk filmen), men längtan är konstant, precis som den grasserande ginkonsumtionen. Han är klaustrofobiskt placerad i ett rum med sina paranoior och mardrömmar. Managern Michael (Christopher Wollter) försöker utan framgång få Newton, framgångsrik i sitt odefinierbara yrke, att bryta den onda, nedåtskruvade spiralen. Vid sin sida finns också Newtons nyanställda assisten Elly (Lisa Larsson). In kommer Flickan (Tove Styrke), som ska hjälpa Newton hem och Blackstaränglarna, de blonderade trillingarna (Natasja Jean Charles, Charlotte Zettergren och Erik Høiby) – en doakör som hämtad från en mardröm. Newton kastas mellan något slags verklighet och något slags overklighet/mardröm.

Linus Wahlgren spelar trovärdigt en plågad Newton, som hade han verkligen supit för länge och burit sina kval längre ändå. Tove Styrke gör Flickan utmärkt. Hon som bär på tvivel och är för skör för att bära den uppgift hon satts till. Elly, (i Lisa Larssons fantastiska gestaltning – hon är en ny, stark scenpersonlighet på musikalscenen för mig), är fylld av självförakt och destruktiv uppoffring i sitt sökande.

Ja, det är en mörk story där hoppet är vagt flämtande och den kärlek som spirar förgörs av svartsjuka eller av psykopaten – och massmördaren – Valentine. Ja, Simon J Berger kan den rollen, men blir det inte något av en stigamtisering av det han gör nu…?

Låtarna är förstås centrala i denna musikal. Här har Bowie valt musik spridd över stor del av hans karriär.

Männen på scen sjunger med fördel bowieskt, antingen som ett slags hommage eller för att originalen kräver det. Linus Wahlgren tar musiken – utsökt arrangerad av kapellmästare Kristofer Nergårdh och excellent framförd av orkestern – på stort allvar och sjunger lysande om än en smula devot. David Bowie ville ju utmana.

Istället är det kvinnorna på scen som klar av låtarna för att klä på dem i ny musikalisk dräkt. Så blir Lisa Larssons ”Changes” kvällens clou tillsammans med Tove Styrkes ”Life on Mars?”.

”Lazarus” utmanar på många sätt. Men är definitivt en musikal att se – om igen. Och, herregud, vilken musik han gjort, David Bowie!

”Lazarus”, Göta Lejon, Stockholm, premiär 15 februari 2024. Denna recension baserad på föreställningen 14 mars.

Av: David Bowie och Enda Walsh.

Inspirerad av romanen ”The man who fell to earth” av Walter Tevis.

Regi och översättning: Stefan Larsson.

Musikaliskt ansvarig : Kristofer Nergårdh.

Scenograf: Sven Haraldson.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.

Kostymör: Ann Bonander Looft.

Maskdesign: Elin B Gradin.

Filmfotografer: Andrea Grettve (A-kamera) och Dante Welitz (B-kamera).

Projektionslösningar: Vello Hermann.

Bandet: Kristofer Nergårdh (kapellmästare, klaviatur), Kristofer Nergårdh (gitarr), Esbjörn Öhrwall (gitarr), Wojtek Goral (blåsinstrument), Peter Fredman (blåsinstrument), Patrik Hjerling (bas) och Jan Robertson (trummor).

Medverkande: Linus Wahlgren (Thomas Gerhald Newton), Tove Styrke (Flickan), Simon J Berger (Valentine), Lisa Larsson (Elly), Christopher Wollter (Michael), Björn Bengtsson (Ben), James Lund (Zach), Natasja Jean Charles (Teenage girl), Erik Høiby (Teenage girl) och Charlotte Zettergren (Maemi/Teenage girl).

Låtar:

  1. Lazarus.
  2. It’s no game.
  3. This is not America.
  4. The man who sold the world.
  5. No plan.
  6. Love is lost.
  7. Changes.
  8. Where are we now?
  9. Absolute beginners.
  10. Dirty boys.
  11. Killing a little time.
  12. Life on Mars?.
  13. All the young dudes.
  14. Always crashing in the same car.
  15. Valentine.
  16. When I met you.
  17. Heroes.

Lek, stök och allvar om döden

Teater:

DÖDEN, DÖDEN

Rena döden. ”Döden, döden” tar upp ämnet döden på ett både lekfullt, stökigt och allvarligt sätt på Backa Teater.
Foto: OLA KJELBYE

Hur svårt är det inte att prata om döden? Det mest självklara i livet egentligen. Lika essentiellt som födsel och firandet av födelsedagar. Men prata om det? Nej. Hur svårt är det då inte att prata om döden med barn, som oförskräckt ställer sina frågor vars svar vi vuxna lindar in. ”Var är farmor?” ”Hon har gått bort.” ”Hon har lämnat oss.” ”Hon är i himmelen.”

Luddiga svar på ett allvarligt ämne. Men så är det ju också så att vi inte vet var de döda tar vägen efter att det har lämnat oss.

Om detta tar Backa Teater ett omfattande grepp i Dimen Abdullas pjäs ”Döden, döden”. En både uppsluppen, stökig, lekfull och allvarlig pjäs riktad till barn från sex år och uppåt.

När jag blir en i publiken är det främst barn i åttaårsåldern som deltar som publik. Ja, deltar. För på självklart Backa Teatervis närmast uppmanas publiken att delta, men här kanske lite mer än brukligt.

Det är en rastlös skara individer som ta del av detta svåra ämne. Extra svårt blir det när skådespelarna inte har fasta roller utan skiftar i sina karaktärer; ett barn blir en farmor, en man en mamma, en kvinna en pappa.

Jag är inte säker på att det är optimalt för barn i den åldern, trots rik fantasi. Jag tyckte själv att det inte var helt lätt att hänga med i svängarna, för svänger, det gör det rejält i denna en timme och tio minuter långa och hårt drivna föreställning.

Den kräver sin publik. Men den kräver också sina skådespelare och att ta barn på allvar är Backa Teaters uppgift; en roll ensemblen klarar med stor skicklighet. (Jag fick rapporter om att föreställningen efter den jag var på blev nära nog kaos, med livligt deltagande lågstadielever som hart när välte omkull pjäsen och på ett fint, stimulerande och roligt sätt utmanade skådespelarna.)

Här ställs frågorna. Har blandas trams med det seriösa. Finurliga repliker och scener mixas upp med musik från både musikerna/kompositörerna Anna Gustavsson och Daniel Ekborg och övriga ensemblen. Musikerna är i högsta grad en del av pjäsen, har sina repliker och sitt agerande från start. Här kommer ingen undan skådespelarkonsten. För det här är en pjös som är synnerligen fysisk.

”Döden, döden” är alltså intensiv, men också reflekterande. Ur denna emellanåt stökiga tillställning inbillar jag mig att frö sätts för att skördas i samtal mellan lärare och elever efteråt. Samtal jag skulle vilja bevittna. För utan tvekan har pjäsen en engagerad publik.

”Döden, döden”, Backa Teater, premiär 8 mars 2024. Spelas till och med 7 maj. Denna recension baserad på föreställning från 12 mars.

Av: Dimen Abdulla.

Regissör: Gustav Deinoff.

Koreograf: Sindri Runudde.

Scenograf, kostym- och maskdesign: Annika Tosti.

Ljusdesigner: Christofer W Fogelberg.

Kompositörer: Anna Gustavsson och Daniel Ekborg.

Ljuddesign: Jesper Lindell.

Medverkande: Anna Harling, Ylva Gallon, Nathaniel Hagos, Daniel Ekborg, Anna Gustavssob och Nadia Nair.

Lång färd mot premiär

När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.

Tidsresa. Ådalsbandet gör en tidsresa med ”Byen som forsvant”. Foto: KAI MARTIN

I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.

Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.

Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.

Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.

I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.

När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.

Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”

Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”

Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).

Torsdag

Över gränsen. Foto: KAI MARTIN

Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.

Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.

Fredag

Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.

Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.

Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.

Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.

Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.

Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.

Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.

Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.

Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.

Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.

Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.

Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.

Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.

På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.

I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.

Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.

Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.

Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.

Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.

Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.

Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.

Lördag

Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…

Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.

Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.

Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).

Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.

Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.

Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.

Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.

Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.

Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.

Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.

Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.

Ådalsbandet. Från vänster Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN

Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…

Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.

Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.

Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.

Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.

Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.

Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.

I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.

Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.

Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.

Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.

Söndag:

Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.

Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.

Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.

Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.

Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.

In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.

Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.

Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).

Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.

Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.

Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.

Ådalsbandet klarar de nya utmaningarna

Musikdramatisk föreställning:

BYEN SOM FORSVANT

!!!!

Musikdramatik. Ådalsbandet klarade sitt uppdrag från Vinterfestuka i Narvik med att skapa en ny musikdramatisk föreställning. Foto: KAI MARTIN

Narvik Kulturhus.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den själ och det hjärta som föreställningen bjuder.

Sämst: Bara två föreställningar – det måste bli mer!

Fråga: Kommer det att fungera att ta denna showen till Sverige…?

Med framgång har Ådalsbandets föreställning ”Eldupphör” fått spridning. Den om skotten i Ådalen i maj 1931, som fått en musikdramatisk dräkt. Ja, den nådde till och med Villa Belparc i Göteborg sommaren 2022 (läs recension här!).

Men det stannade inte där för bandet bördigt i Ådalen med sin dramatiska historia. Vinterfestuka i Narvik, festivalen med beundransvärda 68 år som festlighet i den nordnorska staden, såg, hörd och gillade. Festivalen om med en förfrågan om det inte fanns möjlighet att göra något liknande ”Eldupphör” för Narvik. En utmaning som låtskrivarna och barndomsvännerna Lars Bodén och Tony Naima kanske aningen naivt antog.

Resultatet är nu klart och presenterade vid invigningen av Vinterfestuka 2024 – 122 år efter stadens tillblivelse.

Men… en svensk orkester för att berätta en norska historia? Jo, men det saknar inte sina poänger. Dels för att Ådalsbandet kan sin historia, vet hur att berätta den med fart och initierad fläkt. Man drabbas. Men också för att Narvik är förknippad med Sverige genom malmbanan från Kirunas gruvor till den västliga syskonstadens hamn och vidare ut i världen.

”Byen som forsvant” tar emellertid sitt avstamp i Rombaksbotn. Staden som i hast byggdes upp 1898 när Ofotbanan skulle byggas, alltså den del av malmbanan på den norska sidan, för att möjliggöra malmtransporterna. Plötsligt restes en stad med all vad en stad krävde i form av hus, hotell, restauranger, kägelbana, cirkus (!) och horhus. Men efter fem år var stadens saga all. Narvik tog över. Klart att det går att göra musikdramatik av detta.

Ådalsbandet vill inte göra musikal. ”Eldupphör” är en räcka låtar som berättar sin historia. Ambitionen med ”Byen som forsvant” har varit densamma. Men med starka sångare som Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren drar ändå det här ditåt. Alla har någon form av musikalkunnande i botten och binder samman storyn med denna deras tradition. Var och en med sin sångs styrka och skönhet.

Inledningsvis är det presentation och välkomnande. Men väl igång får Niko Valkeapää visa sitt kunnande inom jojk. Något som också det har sin poäng, för det var ju här i Sameland som jojken hördes långt innan de kommersiella intressena tog över. I fonden syns vildmarken projicerad, men den tekniken används sparsamt i föreställningen. Istället är det musikens och sångarnas kraft som är i centrum tillsammans med berättelserna baserat på fakta och skrönor i en förening av allvar och humor.

Musiken spänner över det mesta och framförs rockigt ösande, med balladkänsla, countryfeeling eller soulfullt och innerligt när så krävs. Alla de fyra sångarna, samt även Ådalsbandets Lars Bodén, sjunger med själ och hjärta, förutom hisnande fin teknik. Det blir helt enkelt en intensiv kväll som avslutas med den traditionella ”Rombaksvisa”, som snyggt vävts in i föreställningen både som en hommage till Narviks stolta historia och som en given allsångslåt.

Jo, jag är förtjust i det här sättet att berätta historier. Det har blivit alltmer populärt och rektorn i skolan är förstås Stefan Andersson. Men Ådalsbandet har sitt eget uttryck och gör här i samarbete med vännerna i Narvik en historielektion som både tjusar och väcker intresse för mer. Det här borde fler få se och ta del av.

”Byen som forsvant”, Narviks kulturhus. Premiär 8 mars 2024. Spelas även 9 mars.

Av: Tony Naima och Lars Bodén i samarbete med Vinterfestuka.

Regi: Hallvard Holmen

Ljud: Ørjan Eilivsen.

Ljus: Reidar A Richardsen.

Medverkande: Jardar Johansen, sång, Mari Lerberg Fossum, sång, Niko Valkeapää, sång, och Mathilda Lindgren, sång, som också ingår i Ådalsbandet.

Ådalsbandet: Christian Sundeqvist, slagverk, Lars Bodén, gitarr och sång, Stefan Wingefors, klaviatur, dragspel och sång, Patrik Grundström, bas och sång, Josef Eriksson, gitarr och sång, och Tony Niama, gitarr och sång.

Den Uunnværlige Blåserekka: Caroline Thomassen, trombon, Stig Molvær, horn, och Thomas Gjærum, trumpet.

Fartfylld färd mot kaos

Teater:

BRÖDERNA MOZART

Lekfull. Allt ska med och allt får plats i Folkteaterns ”Bröderna Mozart” som går i full fart mot fullkomligt kaos.
Foto: MATS BÄCKER

Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” har måhända solkats i minnet av att det var den sista filmen som Olof Palme såg den där ödesdigra kvällen på Sveagatan 28 februari 1986. Men den hade då precis haft premiär och kom senare att prisas Guldbaggebelönade året efter.

Nu, 38 år senare, har Folkteatern i Göteborg gjort en livfull och roande föreställningen när filmen för första gången blir pjäs. Det är smittande teater från start med en synnerligen närvarande regissör Walter (Magnus Krepper) i färd med sina visioner av hur hans uppsättning av Mozarts ”Don Juan” ska te sig. Charlotta Nylunds scenografi är djärvt inramande både rokokoteatern och det moderna teaterrummet. Här spänner ensemblen över pantomim, rapp dialog, ren och skär dramatik till bullrande humor.

I skuggorna smyger Mozart (Andrea Edwards) som en spefull och gäckande figur, som fyller regissörens fantasi. Han som är totalt gränslös och otyglad i sin ambition i kontrast mot den konservativa ensemblen och ledningen med sin ekonomiskt strama tyglar.

Det blir konflikter, ett lockande och pockande för att nå en scenisk och konstnärlig överenskommelse. Metateater i sin prydno och en fullständigt frustande föreställning, som skenar mot finalens totala kaos. Här roas man av en ensemblen som själva låter sig roas. Det är visuellt och rappt. Som publik gäller det att vara med på noterna och ja, det bjuds på Mozarts musik också. Men i skickliga Joel Igor Hammad Magnusson uppdaterade tonspråk. Praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg (Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors) ger sångerna den pondus som krävs. Men det är inte musiken som är i centrum; det är den drivne regissörens nyckfulla visioner, som utmanar allt och alla på teatern. Mycket roande, men kanske också utan riktig botten i denna den stora röran där allt ska med och få plats.

Bröderna Mozart, Folkteatern, Göteborg. Premiär 24 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension baserad på föreställningen 2 mars.

Efter ett filmmanus av: Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström.

Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus Lindman.

Regissör: Frida Röhl.

Scenografi och kostymdesigner: Charlotta Nylund.

Ljusdesigner: Carina Backman.

Musikaliskt arrangemang och musiker: Joel Igor Hammad Magnusson

Maskdesigner: Klara Ejeby.

Koreograf: Cecilia Milocco

Medverkande: Magnus Krepper (Walter, regissör), Sanna Hultman (Franka, scenograf), Anna Lundström (Malla, receptionist), Nina Haber (Marian, sångare), Kjell Wilhelmsen (Eskil, sångare), Elsa Kihlberg (Ia, sångare – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå), Jonas Sjöqvist (Olof, sångare), Ludvig Stynsberg (Perola, orkestermedlem – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå)), Lena B Nilsson (chefen), Andrea Edwards (Mozart) samt Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors (städpersonal – samtliga praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg).

Lärande och underhållande om fotboll

Musikalisk underhållning:

LYCKANS SOLDATER

!!!

Underhållande. Bröderna Victor och John Dohlstens har gjort ytterligare en musikdramatisk föreställningen – nu ”Lyckans soldater” om Göteborgsfotbollens historia. Foto: KAI MARTIN

Kronhuset, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt.

Bäst: Den underhållande historielektionen.

Sämst: Den stora scenen.

Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?

I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.

Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.

Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)

Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.

Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.

Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.

Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.

Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.

Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.

Avskalad drabbande dramatik

Teater:

RABBIT HOLE

Stilrent och kraftfullt. Michaela Thorsén och Yohannes Frezgi medverkar i teater Trixters ”Rabbit hole” – en föreställning som griper tag. Foto: CHARLOTTE DAVIDSON

Pulitzer-prisade David Lindsay-Abaires drama ”Rabbit hole” hade premiär på Broadway 2006. När den nu sätts upp på intima teater Trixter är det i en avskalad och väldigt rättframt naken version.

Scenen är som en ram med gradänger runt om tre sidor. Pjäsen är uppbyggd enligt tablåformat där Jonatan Wibos ljus och Fredrik Jonassons musik tjänar som ut- och ingångar från en akt till en annan. Ingen rekvisita. Inget alls förutom denna nakna scen, en portal för entréer och sortier och de barfota skådespelarnas möjligheter och kapacitet; det blir helt enkelt utlämnande och intensivt i all sin enkelhet. Väldigt effektivt.

Rebecka (Michaela Thorsén) och Joel (Victor Trädgårdh) är det äkta paret som lever i sorg efter förlusten av ett barn. Krampaktigt söker de tillbaka till varandra, men avgrunden dem emellan är djup.

Rebeckas syster, slarvan Isabell (Kristin Falksten) är på besök, berättar om ett barbesök som urartat och avslöjar i samma andetag att hon är gravid. Något som den ständigt sanningssägande modern Madde (Carina Söderman) redan har fått berättat för sig. Som en gast kommer David (Yohannes Frezgi) in och ur handlingen med något angeläget på hjärtat…

Ja, i all sin enkelhet tycks det vara en ramberättelse som man skulle kunna utan och innan. Som man hört förut. Ett kammardrama man kan. Men David Lindsay-Abaires manus är starkt och överraskande, Elisabeth Klasons och Björn Lönners översättning fångande och replikerna lättsamt löpande att det skapar ett levande här och nu.

Här är händelserna inte i ett mindre samhälle i USA som i originalet utan i Sverige. Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” blir ett soundtrack till en intensivt laddad scen. Utan något alls blir det som sker på scenen bildrikt.

Intrigen är sinnrik, som en lök som sakta skalas av till sin innersta kärna. Det blir drabbande dramatik, som är både känsloladdad och trovärdig. De fem skådespelarna vårdar sina roller som vore karaktärerna dem själva. Det är utan tvivel skickligt och det är egentligen bara en sak att beklaga: att spelperioden är så kort. ”Rabbit hole” tål att ses igen.

Rabbit hole, teater Trixter, Göteborg. Premiär 23 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension från föreställningen 29 februari.

Av: David Lindsay-Abaire.

Regi/koncept: Daniel Adolfsson.

Översättning: Elisabeth Klason, Björn Lönner.

Scenografi: Daniel Adolfsson.

Ljus: Jonatan Winbo.

Musik: Fredrik Jonasson.

Kostym: Anna Sefve.