Bländande. Aiyana Bartlett är fullständigt bländande som tonåriga Rory som drabbas av sorg. Foto: LINA IKSE
Sorgen kan klä sig i många ansikten. Fler än myten säger att inuiter har ord för snö. Dramatikern Tatty Hennessys monolog ”A hundred word for snow”, som nu spelas på Gothenburg English Studio Theatre (Gest) speglar förtjänstfullt detta. I centrum tonåriga Rory som förlorat sin far. Biologiläraren som egentligen, i fantasin, var upptäcktsresande och hade Nordpolen som mål.
Det är dit hon ska med hans urna för att där sprida hans aska. Men nordpolen…? Det finns ju fyra fler än den geografiska.
Hennessy tar oss med på resan till Tromsö vidare till Svalbard. Med Aiyana Bartlett som ciceron leds man genom tonåriga Rorys känsloresa, med alla toppar och dalar, genom skratt, gråt, förtvivlan och försoning.
Aiyana Bartlett är bländande skicklig. Skapar en närhet i sin roll till Rory, som gör karaktären skälvande trovärdig. På 75 minuter görs alltså inte bara en resa mot ett tänkt mål utan också en tonårings känslosamma resa för sitt sorgearbete. Den kantas av reflektioner, humoristiska, sarkastiska, juvenilt naiva och drabbande. Den möts av både hastigt uppflammande kärlek, dåligt förstagångssex och förtvivlan.
Detta famnar alltså både pjäsen och Aiyana Barlett med intensitet, uppriktighet och värme. ”A hundred words for snow” låter skådespelaren i föreningen med texten göra jobbet i en tillsynes enkel uppsättning med ett starkt resultat.
”A hundred words for snow”, premiär 3 november 2023 på Gest (Gothenburg English Studio Theatre) till och med 25 november. Denna recension är baserad på föreställningen 9 november.
Utmanar. Oskar Thunbergs ”Oxytocin” på Backa Teater både utmanar och tar tonårstiden på allvar. Foto: OLA KJELBYE
Hands up den som som vuxen längtar tillbaka till tonåren.
Jag gör det inte. Tvivlen. Vilsenheten. Längtan. De återkommande olyckliga förälskelserna. Nej, tack.
När Oskar Thunberg, regissör och dramatiker, tar sig an tonårstiden denna tids sturm und drang är det med ett stillsamt allvar. Och med dockor!
Det kan tyckas som ett vågspel – och definitivt en utmaning riktad mot de gymnasieelever som på tonåringars blasé vis är i målgruppen – med åldersgräns på 15 år. Dockor? Herregud!
Det är heller inga marionetter där någon rycker i trådarna för att skapa en dockteater. Bakom Jenny Bjärkstedts uttrycksfulla dockor finns skådespelare som inte bara hjälper med röster utan också rörelser. Det sistnämnda kan de vara flera om.
Besvärande och något som tar fokus från pjäsen? Nej, faktiskt inte. Efter en väldigt kort stund sätts skäppan på Jana, som ska börja gymnasiet och som lider av mental ohälsa. Hon sugs försiktigt in i skolans värld, bygger upp relationer och vi får följa hennes klasskamrater och henne genom en dryg termin. Kärlek och bråk, förhoppningar som grusas, fester, första fyllan, första kyssen, första samlaget, droger, kriminalitet, föräldrar och en morförälder vars liv lider mot sitt slut, sorg och glädje. Ja, som livet självt men ställt med varsam insikt om just tonårstiden med samma nära distans som en tidig Håkan Hellström-låt.
Pjäsens en timme och tre kvart kunde kanske ha stramats åt. Men ”Oxytocin” överraskar med sin kärleksfulla närhet till tonårens vilsenhet och stolthet.
Oxytocin, förresten…? Detta mirakelhormon som finns i oss. Som lindrar smärta, skyndar på läkningen av sår och skador, sänker pulsen, blodtrycket och halterna av stresshormoner. Med en långvarig effekt som påverkar oss mer än under själva beröringen.
En snabb googling ger:
”Oxytocin är ett långsiktigt bra hormon som frisätts ju mer du får av det. Det framkallas även av att dansa, sjunga i kör, ta ett varmt bad eller faktiskt av att ligga under ett tungt täcke.”
”Oxytocin är kroppens eget superhormon. Alla människor, både män och kvinnor, har hormonet oxytocin i sin kropp. Det frisätts framförallt vid fysisk närkontakt, till exempel genom kramar, beröring, massage, sex och ögonkontakt.”
Jo, Backa Teaters ”Oxytocin” berör.
”Oxytocin”, Backa Teater, premiär 18 oktober 2023. Spelas till och med 12 december. Denna recension baserad på föreställningen 9 november.
Regi och manus: Oskar Thunberg.
Mask, kostym och scenografi: Maja Döbling.
Dockmakare: Jenny Bjärkstedt.
Ljus: Christofer W Fogelberg.
Komposition: Daniel Ekborg, Simeon Hillert och Mats Nahlin.
Ljud: Simeon Hillert.
Med: Nikola Borggård Gavanozov, Ove Wolf/Pelle Grytt, Vivi Lindberg, Malin Morgan och Wahid Setihesh.
Absurd och underhållande. Koreografen och regissören Örjan Anderssons iscensättning av Strindbergs ”Ett drömspel” är underhållande scenkonst. Foto: MATS BÄCKER
August Strindbergs ”Ett drömspel” är fortfarande drygt 120 efter att den skrevs och sattes upp en drömpjäs för både regissörer och skådespelare. Ansedd som en föregångare av de expressionistiska dramerna och av Strindberg ansedd som ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”.
Till Strindbergs drömvärld kan de flesta hålla sig öppna. Skaffa sin egen fria tolkning både i sättet att skapa iscensättningen och spela rollerna.
Koreografen och regissören Örjan Andersson, som återvänder till Folkteatern efter framgången med ”Hamlet” (2017) är inte sen att öppna för sin version. Med hjälp av dramaturgen Magnus Lindmans strama, och paradoxalt nog samtidigt fria, tyglar har ursprungstexten kortats och satt in i en nutida kontext. Det är smidigt och sömlöst. Här blir det repetitivt och färgstarkt. På svenska, spanska och engelska (och kanske något språk till) och emellanåt fullkomligt hallucinationiskt.
Lysande scenografi och kostym. Både scenografi och kostym lyfter ”Ett drömspel” på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER
Till detta har scenografen Chrisander Brun (vilket scenrum) och kostymdesignern Jenny Nordberg (vilka kläder!) skapat en drömvärld på scen som är intagande och humoristisk. Något som förstärks av kompositör Franz Edvard Cedrins musik och ljusdesignern Christoffer Lloyds expressiva ljussättning
Ja, så förstås Örjan Anderssons känsla för dans och koreografi. ”Ett drömspel” i hans händer skulle, med de fem dansarna och fem skådespelarna i ett ömt omfamnande kollektivt samarbete och likväl strong individuellt spel, lika väl kunna vara satt på Göteborgsoperan. Den är snyggt gränsöverskridande, skickligt iscensatt med en ensemble som tar sig an sin uppgift med hull och hår.
”Ett drömspel” på Folkteatern är fascinerande scenkonst. Absurd, lekfull och underhållande på samma gång.
”Ett drömspel”, Folkteatern, Göteborg. Premiär 23 september 2023. Spelas till och med 11 november. Denna recension baserad på föreställningen 8 november.
Av August Strindberg
Bearbetning: Magnus Lindman Regissör och koreograf: Örjan Andersson Scenograf och ljuskoncept: Chrisander Brun Ljusdesigner: Christoffer Lloyd Kostymdesigner: Jenny Nordberg Kompositör: Franz Edvard Cedrins Mask- och perukdesigner: Suz Åberg
Medverkande: Jernej Bizjak, Kevin Foo, Takuya Fujisawa, Sanna Hultman/Lisbeth Johansson, Anna Lundström, Javier Perez, Emilia Roosmann, Sofia Sangregorio, Jonas Sjöqvist och Sara Wikström
Drabbande. Nyskrivna pjäsen ”The art of being many Hannah Arendt” griper tag på med Annika Nordins i stilsäker roll som filosofen Hannah Arendt. Foto: INES SEBALJ
Varande en av 1900-talets stora tänkare och skoningslös i sitt förhållande till sanningen fick förstås tyskan Hannah Arendt (1906–1975) både följare och belackare, vänner och fiender. Som om inte hennes judiska uppväxt var nog i en tid av antisemitism. Född i Hanover levde hon under sin barndom i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, ovetande om sig själv som judinna och frågande när hon väl ställdes inför det. Snart skulle hennes ifrågasättande inte vara värt ett vitten när hon hamnade i Berlin, blev elev hos filosofen Martin Heidegger (1889–1976). Flykten från Tysklands nazism till Paris blev en kortvarig frist och därefter, utan att kunna språket, till New York.
”The art of being many Hannah Ahrendt” är regissör Birte Niederhaus idé. I ett fritt förhållande till det material om Hannah Arendt hon har tagit till sig har hon skapat ett manus, som i långa stycken inte bara är en historiebeskrivning över den tyska filosofens liv och skeenden utan också en drabbande pjäs. Elegant kopplar den samman dåtid och Hannah Arendts historia och skeende med nutid. Med de allt snävare värderingar vi nu lider av i en peka finger-politik som skyller på andra, men vägra ta ansvar och insikt av det som sker.
Det är närmast klaustrofobisk att följa Hannah Arendts resa genom livet med suveräna Annika Nordin i huvudrollen. Allt förstärkt av Anna Gustavsson finstämda, finurliga musik som ett löpande, känslomässigt soundtrack genom pjäsen.
Det är i huvudsak en monolog, men där Annika Nordin också spelar mot sig själv i filmat material som ger ett slags dokumentär känsla. Scenrummet Hannah Arendts estrad, hennes kontor. Men är också som ett kafé med plats för cirka 30 personer, där vi alla blir den tigande åhörarskaran som ser allt, hör allt, men gör ytterst lite. Återigen en besvärande reflektion över vår samtid.
”The art of being many Hannah Arendt” är en andlös, knapp timme bländade teater med både insikt och sorgkant, som borde få möta en stor publik.
”The art of being many Hannah Arendt”, premiär 28 oktober 2023. Spelas till och med 10 december på Teater Trixter. Denna recension är baserad på föreställningen från 5 november.
Manus och regi: Birte Niederhaus På scen: Annika Nordin
När den svenska punken kickade igång någon gång 1977 blev det snabbt en tändande gnista, som blev till en hel präriebrand i landet. I varje ort trotsade punkare både system, normer och synen på vad och hur saker och ting skulle se ut och låta. I Malmö, Lund, Klippan. I Åsa. I Göteborg och vidare.
Vi var ju några mer eller mindre välsnutna snorvalpar, som fick syre i våra drömmar och kunde andas ut i en kreativ miljö som var präglad av ett gör det själv-tänk. Något, som jag tror, har präglat hela den generationen.
Slobobans Undergång var tidiga i Partille 1977. Staffan Hasslings Englandsresa då väckte så mycket till liv och plötsligt stod han med band med vänner och storebror Per. Snart blev det en självklar del av den göteborgska punkrörelsen med Göteborg Sound, Bruset (som ju mer var ett pubrockband, men som hamnade i den tidiga punkkostymen) och Straitjacket med Freddie Wadling som centralfigur i egenskap av basist och sångare extraordinär. Vi i Stick! larmade igång berusade av tidens tempo i april 1978. Vi var alla 20 plus. Men med senare Attentat och Glo med på tåget blev det också tonåringarnas definitiva signatur där i slutet av 70-talet.
Attentat firar i år 45 och viker sig inte en tum från vare sig ideal eller musik. Nyligen kom albumet ”Det blir som det blir”. Ett fräsande starkt och typiskt Attentat-album. Tätt packad Göteborgspunk med popsignatur med en Jönsson som sparkar och spottar uppåt och åt sidorna.
Det är förstås mer än hedervärt att bandet fortfarande kickar 2023. Men det är förstås ett rent under att bandet ens existerar efter Jönssons näradödenupplevelse, där han i månader under våren 2022 låg på intensiven i en respirator.
Nu är han en tjurig fan. Det ska mer än lunginflammationer, blodförgiftning och sist ut multiorgansvikt för att släcka detta envetna liv. Tack för det.
Fullt ös. Att Jönsson i Attentat står på scen är ett smärre under. Men 2023 är bandet fortfarande kvar efter 45 år.
Foto: ROINE LUNDSTRÖM
Våren 2022 skulle bandet ut på turné. Den fick förstås skrinläggas. Ny musik skulle också spelas in. Även det fick sättas på paus. När Jönsson väl kom på stapplande fötter och senare kände sig trotsigt redo att börja sjunga igen hade Patrik Kruse hoppat av som gitarrist. Nye basisten, eminente Siken, tog platsen och lämnade tomrummet efter en basist efter sig som tillfälligt fylldes av Crippa för några livegig i somras. Han som varit bandets mest trogne medlem genom åren vid sidan av gitarristen Paddan, men en position han gav upp för fem år sedan.
Självklart hade sjukdomstiden präglat Jönsson. Om detta måste han ju skriva. Nytt material adderades till det redan klara.
När nu Attentat med friskt humör både släpper och marknadsför sitt nya album är det med full kraft. In på bas har Karl Prytz klivit in sedan någon månad tillbaka. Det har blivit en gäng spelningar – akustiska och för fullt ställ. Så när bandet står på Musikens hus scen vet samtliga var skåpet ska stå. Det är uppenbart att Siken inte bara med energi och ungdomlighet inspirerat Attentat till en delvis ny, spirande ljudbild (både på scen och på platta). Med detta har bandet en skön här och nu-känsla i de nya låtarna parat med en frisk dos nostalgi. Äldre musik mixas förtjänstfull med det nya materialet.
Men det är helt klart en Jönsson på scen som är präglad av brist på ork, något som också ger effekt på sången. Det blir hellre än bra. Fast skit samma. Han är här. Kanske mer trotsig än tidigare. På sant punkmanér är det han som bestämmer. Ingen annan.
Tungt. Slobobans Undergång kan fortfarande mangla effektivt. Foto: REINE LUNDSTRÖM
Inte heller Slobobans Undergång har kunnat hålla sig ifrån att göra ny musik. Och då uppenbarligen heller inte återföreningar. Jag har sett bandet 2015 (just på Musikens hus i slutet av november då Attentat fick ställa in på grund av Jönssons dåvarande hälsoproblem) och 2018. Förtjusta över att samla de krafterna återigen lät det både mäktig och tungt. Nu med frejdiga och fartfyllda singeln ”Ett annat liv” tar bandet i sin uppdaterade form klivet in i 2020-talet med stolthet. På scen brukar Slobobans Undergång med bröderna Hassling i spetsen vara en kraft. Men denna gång blev det en smula mer uddlöst med Staffan Hassling besvärad av ryggproblem. Fast visst kramar det ihop sitt mangel med tätt packade gitarr, bas och trummor precis så effektivt som det annars plägar att göra.
Allt annat än ett västgöta klimax. Mariestadsbandet Slaveri satte fingret i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar med sin spelning. Foto: REINE LUNDSTRÖM
Dessa två Göteborgsveteraner från den lokala – och nationella – punkscenen hade denna gång sällskap av Mariestadsbandet Slaveriet. Sprungna ur Frost och med trummisen Magnus Bjurén från tidiga Asta Kask är det på samma gång rutinerade och nyfikna nykomlingar. Bandet – Agnelica Gustavsson, sång, Christoffer Knutsson, gitarr, Erik Jonsson, gitarr, Jens Asterling, bas och nämnde Magnus Bjurén, trummor – vilar inte på hanen. Det är fullt ös från start med kanske aningens för långa pauser mellan låtarna. Bandnamnet är en fröjd och det är ingen tvekan om att det är ett friskt band med vänsterperspektiv som ett finger i ögat och röven på nuvarande politiska strömningar. Senaste, försenade, albumet ”Ett småskaligt krig” är trotsig, underhållande och med titlar som ”Du har fel”, ”Jag hatar dig” och ”Res dig nu” skapar bandet måhända plakatpunk, men än sen…? Hellre det än att småfisa. Tack för det.
På scen landar gruppens musik väl, trotset förstärks och paras med förtjusningen av att stå på scen. Slaveriet klarar också att bjuda upp till punkdans med förträffliga arrangemang, som emellanåt osar Ruts (legendariskt brittiskt punkband från way back) och Dia Psalma, där Magnus Bjuréns intelligenta och högintensiva trumspel lyfter låt efter låt.
Foto har alltid haft stor betydelse för mig. Främst genom pappas fotokonst, de familjealbum han gjorde med bilder från våra liv från min tids begynnelse (det vill säga så långt som jag minns) till en bit in på 90-talet. Han hade ett konstnärsöga, var duktig på att teckna, gjorde fina etsningar och oljemålningar, som klär hemmet. Dessvärre gick inte hans talang i sällskap med självförtroendet. Han var för sträng mot sig själv.
Hans svartvita foton – och senare i färg – är ju minnesalbum, men också konstverk. Till bilderna skrevs det om vad som hände, gärna med någon tecknad figur i tusch.
Senare, en bit mot 60-talets slut, blev han bekant med konstnärsfotografen Tom Benson, som var vikarie på GHT:s korrektur där pappa jobbade. På så vi kom denne excentriske bildkonstnär in i vårt hem. Pappa fick lite bilder, som borde ha vårdats, men inte har gjort det och nu försvunnit som löv för vinden i historien.
Tom Benson tog omslagsbilden till Nynningens album ”För full hals”. Bandet som 1973 spelade i Hvitfeldtska gymnasiets aula just musik från det albumet med översatta dikter från Majakovskijs produktion. Vid mikrofonen Totta Näslund. Allt oerhört imponerande.
Kanske satt fotograf Lars Sundestrand i samma aula och såg den konserten. Vi var gymnasiekamrater då, lärde känna varandra senare och jag fick någon bild av honom från Lou Reeds konsert i Scandinavium under den amerikanske artistens ”Rock and roll animal”-turné i maj 1974. Vi skildes åt efter studenten för att återförenas som punkare i den tidiga rörelsens oskuld i Göteborg. Hans som redaktör, skribent och fotograf för fanzinet Funtime, jag i egenskap av sångare i Stick! (som ju efter ett år blev Kai Martin & Stick!). Hans integritet och nyfikenhet var redan då stark. Tidigt knöt han band till Ebba Grön och Freddie Wadling. Det i sin tur har gett hans enastående bok om just Ebba Grön – ”Station Rågsved” (Albert Bonniers förlag, utgiven 2016) – och nu ”Freddie – my head is a crowded room” (Bly förlag). Ett praktverk med tusen och en konstverk av särlingen Freddie Wadling som dessutom innehåller samtal med hustrun Bella Wadling, bildkonstnären Annika von Hausswolff, musikern och producenten Henryk Lipp, musikern och låtskrivaren Robert Hurula, Kent Karlsson, Joakim Lindegren, museiintendent Maja Björk Lindahl och musikkonstnären Carl Michael von Hausswolff. För designen står Pär Wickholm, som förutom att han är sångare i eminenta Stormavd också har jobbat med omslag till Thåström.
Ja, ni ser. Väven spinns.
Wadlings konst Arto photo gallery visar Freddie Wadlings mångskiftande konst och några av Lars Sunderstrands foton på Wadling. Mittfoto: OSCAR MATTSON
För en knapp månad sedan var det boksläpp på Seriehörnan i Göteborg av Lars Sundestrands bok. Nog vecka senare var det vernissage på Freddie Wadlings konst på Art photo gallery, hörnet Olivedalsgatan/Alfhemsgatan i Göteborg. Det var förstås en tanke. På väggarna Freddies konst, som spänner över så mycket från collage – faktiskt minnande om Tom Benson (som också var Freddies vän) – till skräckmålningar i färgstark krita.
Han var en synnerligen kreativ och reseptiv person. Sög in allt och transformerade det i sin hjärna för vad det nu månde vara för hans personliga uttryck. Det gav rösten, det gav musiken, det gav konsten. Det sistnämnda som kanske främst kommit till uttryck på senare tid.
När han gick bort, knappt 65 år, i början av juni (skrev om det här!), hade han blivit folklig utan att ett fjäska en tum. Han var aktuell för ”Så mycket bättre”, där artisterna i programmet ändå ärade honom. Sörjd av många växte hans legendariska status och Göteborgs stadsmuseum lyckades på kort tid ordna en utställning om hans liv i skapande (läs om den här).
Vid hans begravning – på hans födelsedag den 2 augusti 2016 – var Vasakyrkan fylld av riddare och prinsessor kring Freddie Wadlings hov. Det blev en manifestation för hans person och konst (jag skrev om det här!).
Men det är ju så med en del konstnärer och artister, att de aldrig riktigt släpper greppet om sin publik.
Lars Sundestrands bok är ett exempel på det. Utställningen ett annat.
På vernissagen berättade Lars Sundestrand om att han var på väg till Genua för ett jobb. Han skulle helt enkelt söka upp den begravningsplats där Joy Divison hämtade omslaget till ”Closer”. På Staglieno ska han söka vidare på sitt oefterhärmliga vis. Han är också inviterad att medverka i ett nederländskt projekt om just Joy Divsion, och där är ju kopplingen till mästerfotografen, nederländaren Anton Corbijn tydlig. Han som var Manchesterbandets hovfotograf. Det som gav honom en språngbräda ut i karriären med band och artister porträtterade som Depeche Mode, U2, Morrissey, men också svenska artister som Ulf Lundell, Per Gessle, Sophie Zelmani…
Han blev med tiden filmare med videor för allt från Nirvana till Johnny Cash. Alltid med sin integritet och sin särart i varsam hand.
Genom Göteborgssoperans danskompanis nyfikenhet lockades han till ett projekt med just Danskompaniets föreställningar ”Skid” och ”SAABA” (skrev om den förstnämnda här och den sistnämnda här). Under ett gästbesök på prestigefyllda scen Sadler’s Wells i London fick Anton Corbijn exklusiv rätt att följa de 38 dansarna på och av scen, närgånget och på avstånd under tre dagar. Av tusentals digitala bilder (inte alltid ett format han använder sig av) har 21 bilder nu ställts ut i Göteborgsoperans foajé. Det som blivit ”Stillness thru movement” (3 november–12 december 2023).
Legendarer. Fotograf Anton Corbijn och Danskompaniets Katrín Hall närvarade vid vernissagen av ”Stillness thru movement” på Göteborgsoperan. Foto där jag medverkar: EMIL CARLSSON RINSTAD
Inititalt överraskas man av att bilderna är i färg. Corbijns signum är ju de utfrätta, svartvita bilderna. Men med färgen fångas också ett annat uttryck. Corbijn strävar som alla efter perfektion, men det är genom att skeende utmanar och det perfekta störs som bilden får sin kraft. Rörelseoskärpan i dansbilderna ger dansens kraft. Det är intensivt och närvarande. Precis som porträttbilderna där dansarna är såriga och nakna efter sina danspass. Bilder tagna med endast några få minuter till godo. På det hela taget var det ett uppdrag – och en utmaning – som Anton Corbijn aldrig ställts inför.
Ja, denne legendar var på plats för att öppna utställningen tillsammans med Danskompaniets konstnärlige ledare Katrín Hall, isländskan som format sitt danslag till ett av världens främsta.
Så fotokonsten har tagit mig på en resa. Från mina fars familjealbum till skivomslag och bilder på favoritpopgrupper och dito artister. Min medverkan som sångare i Kai Martin & Stick! gav mig en förståelse för bildens sprängkraft. Så som Lauri Dammerts bilder på oss när allt startade och några år framåt. Där fanns, förstås, också Lars Sundestrand, men också Schlagers och ETC:s fotografer som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius (nu aktuell med sina bilder på Stockholms stadsmuseum) och Lars Torndahl. Så vidare framåt mot ett här och nu. Foto fascinerar fortfarande.
Utmanare på Göteborgs skyline. Hotel Draken – ja, ett l – irriterar eller tjusar med sin position. Foto: KAI MARTIN
När hela Folkets hus-komplexet byggdes på 40- och 50-talen var det för att stärka och manifestera den svenska arbetarrörelsen. Här fanns, förutom lokaler för olika fackförbund, också Folkteatern, biografen Draken – invigd 1956 – och dansstället Vågen. Man förenade nytta med nöje, tradition med nytt, bildning med trivialt.
Sedan några år och kanske främst under den grasserande pandemin har göteborgarna sett hur Folket hus tillsammans med Balder och Nordic Choice Hotels rest en skyskrapa som varit som en irriterande vagel i ögat för en del eller som ett spännande utropstecken på Göteborgs skyline.
Den rostbruna byggnaden sträcker sig 33 våningar (egentligen 34, för det finns ytterligare ett etage högst upp med en bar på insidan av huset) och kör arga leken med Karlatornet tvärs över älven.
Ja, utsikten är slående. Kanske blir den inte bättre i Göteborg än centralt belägna Järntorget 33 våningar upp i luften. Här ser du öster, väster, norr och syd. Staden breder ut sig för sina fötter. Men… låt oss ta det nedifrån och upp, inifrån och ut. För Draken hotel med dess environger, nöjeslokaler och rekreationsmiljöer är inte bara gjord för utsikt utan också insikt.
Det står snart tydligt när man möter bistron, restaurang Heurlin, som ligger med sin entré bredvid Draken – och gamla Vågen – och vätter ut mot Heurlins plats. Här finns dekorationer som minner om Göteborgs hamn och industrier med ett utbud av närproducerat sätt och salt, bakverk signerad OS-vinnande konditorn Patrik Fredriksson.
Därifrån går man ner i hotellet frukostmatsal, som har något bekant över sig. Och, ja, en neonskylt skvallrar om att det var här Vågen låg, dansstället som tjänade miljö till texten i Nationalteaterns ”Livet är en fest”. Men som också huserat band som New Order, Magazines Howard Devoto på soloresa, Tom Verlaine, Thin Lizzy och Ramones. 2003 stod Kai Martin & Stick!-saxofonisten Gomer Explensch och jag tillsammans med husband på scen där när svensk punk firade 25 år. Då då Attentat gjorde gemensam sak med band och artister som Asta Kask, Perverts, Grisen Skriker, Brända Barn och Freddie Wadling och Stry Terrarie.
Lokalen är förstås omgjord till oigenkännlighet.
Men hotel Draken är ändå mån om att vårda minnen och koppla samman både kultur i huset och arbetarrörelsen i något slags paradox i detta kommersiella torn. Arbetarrörelsens konstnärer som Bengt Lundin, Albin Amelin och Synnöve Beskow-Lindfors samsas med modernare, gatukonstnärer som Alex Ristori och Sceb & Ollio och foton från Folkteaterns senare produktioner. I foajén står Alan Ryan Halls skulptur av Charlie Chaplin, den andra i sitt slag i världen, och minner tillsammans med en filmkamera och spotlighter om den filmtradition som funnits i biograf Drakens salong från 1956 och framåt. Men kanske främst genom att vara Göteborgs filmfestivals paradsalong sedan 80-talets början. Biografen har ju också förvandlats till show- och konsertlokal under namnet Draken Live invigd av Jill Johnson i september. Men sanningen är ju att konserter där är ingenting nytt.
Och med detta showställe öppnas också hart när varje skrymslen och vrår upp för nöje och rekreation, som senare kommer bli än mer med ett spa om 600 kvm, som öppnar i mars.
Som nytt hotell vill alltså Draken knyta an till sin historia i byggnaden i allmänhet och Göteborg i stort. Och av den tidigare konflikten mellan Folkets hus och Folkteatern anas inget (så har ju nu också ett hyresavtal dem emellan nyligen skrivits under).
Rosttonen från utsidan går igen på insidan. Allt är smakfullt och sobert, en smula kittlande och utmanande. När nog som om det krävs både en dresscode och en vågad lekfullhet för att passa in, förutom en väl fylld plånbok.
Foajén har dubbla entréer, dels från Järntorget, dels från baksidan av huset, det vill säga den som vätter mot älven. Där transporter till och från hotellet ska ske. Från entréplan åker man svindlande snabbt upp i huset med hissen, som också bjuder på en lika svindlande utsikt under de få sekunder som resan gör från grundplan.
Svindlande hisstur.
Nu är man i ett nafs på strålande utsiktsnivå, men jag återkommer till det. Här finns också, förstås, hotellrummen, som efter kostnadsnivå bjuder på mer eller mindre vyer. När jag kikar in hänger ovanför sängen ett porträtt av Ruben Östlund, som för att ytterligare förstärka filmtraditionen i huset. Men… ärligt, oavsett om jag gillar hans filmer eller inte, så är det inte just honom jag vill vara övervakad av under en vistelse på hotellet.
Hotellet har sina sviter, spatiösa och inbjudande. Förstår ligger de högt upp, men vad jag förstår ska snart ett nytt högt hus byggas ned mot älven som kommer skymma sikten – och förmodligen skapar buller när det byggs under några år – som inte ger några framtida utsikter. Synd.
Högt upp finns också konferenslokaler, där ett ”styrelserum” kanske är mest anslående. Inte bara för utsikten eller det gedigna marmorbordet som omringas av de läderklädda kontorsstolarna, utan för att på den längre väggen hänger en Albin Amelin-oljemålning med motiv från något av varven tvärs över älven. En slående kontrast, som på något sätt famnar hela hotel Draken.
Högst upp i huset ligger bistron som har en tuff uppgift att servera mat som konkurrerar med utsikten. Över lokalen hänger en 24 meter lång drake som svävar över restaurangen. Den är tillverkad av Megalodon Creations, samma kreatörer som stod bakom Universeums dinosaurier.
Men bistron har ambitioner i fråga om både mat och dryck, som tillsammans med just utsikten kan ge en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Ovanför bistron finns husets 34 våning, en bar för häng och musik, som inte ska störa verksamheten nere i restaurangen. Men i baren får man inte utsikten. Den som, trots allt och alla 474 rum, är hotel Drakens clue.
Som jag skrev inledningsvis får man är vyer av sällan skådat slag. Mot söder Linnéstaden mot Slottsskogen och Botaniska trädgården med Änggårdsbergens höjder, väster ut Masthugget, Stigberget och vidare mot Älvsborgsbrons valv som ju alla vet leder ut mot den stora världen med västerhavet och oändligheten. Österut den centrala staden lilla storhet, mot Örgryte, mot skogarna. Norrut Karlatornet, Ramberget, de norra förorterna med Brunnsbo och Kortedala på var sin sida av Göta älvs slingrande kurva uppströms.
Så oavsett om man gillar huset utanpå eller inte är hotel Draken en vinnare inuti för sikten ut.
Ren magi. Stefan Odelberg trollar i närkontakt med sin show och skapar ren magi. Foto: KAI MARTIN
Park Avenue, Göteborg.
Publik: Snudd på fullsatt.
Bäst: Fantatricket i inledningen är förbryllande.
Sämst: Nä, i närmiljö är allt trollande enbart fascinerande.
Fråga: Tappar han det någonsin…?
Ni vet hur det är. Man sitter framför en trollkonstnär redo för illusionstrick och vill bara knäppa ner brallorna på artisten som står där. Det där lilla misstaget som gör att allt avslöjas. Jag kan berätta att det sker inte. Om det gör så ingår det i repertoaren.
Titta bara på Stefan Odelberg, som odlat sin idé om ”Get ready for my close up” sedan långt innan pandemin. Att inför en liten publik om helst 40 personer i salongen – ett varmt konferensrum – i anrika Park Avenue. Alltså bara dörren bredvid där han fick sitt stora genombrott under sina år på Cabaret Lorensberg med start 1996.
Det handlar alltså om trolleri i närmiljö med full publikkontakt från starten. Flyttkartonger tjänar kulisser, men där fick också trick som han använder sig. Det är förstås fingerfärdigt och sker i samma rappa tempo som Stefan Odelbergs flödande svada. Han är som säljarna av köksredskap på Kungsgatan på 80-talet, övertygande och i en intensiv monolog som inte öppnar för samtal och plötsligt står man där med en disktrasa man inte önskade. Det är storartad underhållning.
Stefan Odelberg är charmig och oförarglig. Han vågar möta sin publik och använder sig av densamma från sekund ett. Rabblar namn och orter där var och en kommer ifrån. ”Tvingar” dessa betalande gäster att bli en del av showen och det blir ytterligare ett ess i ärmen.
Ja, det är korttrick som man kanske har sett till leda, men som inte desto mindre är fascinerande. Han bjuder upp en gäst på scenen (som egentligen är samma golv som vi alla befinner oss på), ber hen att på en lapp skriva namnet på sitt första husdjur. Sedan genom ”voodoo” och via en process med en milkshaker/drinkblandare utröner han husdjurets namn är rent stolligt. Hur?! Eller hur han lyckas trolla fram en burk Fanta, hälla upp den och servera en av gästerna för att skåla, buckla till burken och sedan förvandla den hel igen med fyllt innehåll med stängd kapsyl. Ja, det övergår inte bara mitt förstånd.
Det håller på så. Vi sitter som flanar och tittar på hans fladdrande händer för att ertappa honom med det där misstaget som aldrig sker. För han är rasande skicklig. Så när vi slutligen står upp för en stormande applåd är det vi som står med brallorna nere och tappade hakor i ett lyckligt leende.
För ”Get ready for my close up” är en trollerishow i det lilla formatet som skapar stor magi. En förtrollande kväll där man blir helt bortkollrad.
”Get ready for my close up” , premiär 6 oktober 2023. Spelas till och med 19 december fredagar (19 och 21), lördagar (17, 19 och 21) samt söndagar (15 och 17). Denna recension är från föreställningen 3 november
Underhållande historielektion. Mathias Gian Kündig, Stefan Sporsén och Per Umaerus bjuder med Pepperland till en beatleksk historieresa i ord, musik och handling. Foto: OLA KJELBYE
Pepperland är onekligen inte riktigt kloka. För två veckor sedan spelade bandet på Varbergs stadsteater, presenterande – lördag 14 oktober – det röda samlingsalbumet med Beatles (1962–66) för att följa upp med det blå (1967–70) låt för låt. Bara för att killarna i Pepperland kan. Bara för att de vill.
Micke Isacson är kanske den mest tokiga av dem alla, eller hängivna. Han som i början av 90-talet bildade Lenny Pane med kollegan Göran Ihrfelt, som på sikt rönte stor framgångar som Beatlestolkare. Efter den artistiska skilsmässan dem emellan drog Micke Isacson igång med Pepperland med Benny Karlsson, trummor, och Per Umaerus, sång och gitarr, kvar från den förra gruppen. Ambitionen höjdes ytterligare och lovorden likaså.
Pepperland är helt enkelt ett av världen främsta uttolkare av Beatles musik. Man kan nöja sig med det. Bandet kan nöja sig med det. Men att ständigt söka nya utmaningar – som ovan nämnda med samlingsalbumens 54 spår på två dagar – eller tidigare föreställningar på Göteborgs stadsteater, som 50-årshyllningen av ”Sgt Pepper…” 2017 (recension här!) och ”Yeah! Yeah! Yeah” (recension här!), som 2021 tog avstamp i bandet studioproduktion i Abbey Road. En föreställning som blev en publiksuccé och som nu, två år senare, får en uppdatering.
Förutom Pepperland, som då som nu, förstärkts av Stefan Sporsén finns också Marta Andersson-Larson, skådespelare, med istället för Karin de Frumerie från första omgången (hon är upptagen med ”Stugfeber” och senare ”Monicas vals, Monica Zetterlund, dramatiseringen av Monica Zetterlunds liv).
Såg man ”Yeah! Yeah! Yeah” då kan man utan att blinka gå för att se ” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”.
Föreställningen är rejält omstuvad. Låtar att kastats ut och nya har plockats in. Uppdateringen är elegant och knappast av en slump sker premiären på dagen 60 år efter att Beatles spelade tvärs över gatan på anrika Cirkus.
Vi kastas omedelbart in i Pepperlands svindlande Beatlestolkningar med ”Magical mystery tour” som starten på resan tillbaks i tiden. Men! Inte utan framtiden. En robot (Stefan Sporsén) kommer in och ombeds av Pepperland att göra en ny Beatleslåt med hjälpa av artificiell intelligens. Alla fans vet ju att just AI har hjälpt Paul McCartney och Ringo Starr att sammanställa en ”ny” Beatleslåt. Det är just ”Now and then”, som bandet spelar. En tolkning efter den läckta kassett som John Lennon spelade in för Paul McCartney, och som den sistnämnda fick av Yoko Ono långt efter makens död.
Ja, ni förstår det här med utmaningarna som Pepperland älskar. Så blir det också med Beatles debutalbum ”Please please me” som spelades in på drygt elva timmar och som Pepperland alltså – genom ett potpurri – gör på drygt elva minuter.
Precis som 2021 års föreställningar är det inte frågan om någon kronologisk ordning. Historier och låtar kommer efter en annan linje, som kanske mer passar dramaturgiskt. Ordning och reda har emellertid Pepperland på musiken. I arrangemangen tummar man inte på något och återskapar det mesta med en hisnande finess, nyfikenhet och spelskicklighet. Jo, det kan mankera en smula i sången, men så var ju faktiskt Beatles fyra artister med särskilda stämmor där i synnerhet John Lennon, Paul McCartney och George Harrison kunde sina stämsånger och var starka profiler som solosångare. Men, med det sagt, Per Umaerus, Stefan Sporséns och Micke Isacsons version av ”Because” är väl värd all respekt.
Med över 40 låtar (medleyn inkluderat) spänner ”” Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” över det mest tryfferade med anekdoter och iscensättningar, där späde Stefan Sporsén får spela Beatles väldige roadmanager, nära två meter långe, Mal Evans, Mathias Gian Kündig, gruppens producent Georg Martin och Marta Andersson–Larson Yoko Ono. Bland andra.
Det är in och utspel. Beatles pantenterade Liverpoolhumor är förvandlad till den lika patenterade Göteborgsditon. Igenkänningen är stor inte bara i vad som spelas från scen utan i iscensättnings detaljer.
Titeln på föreställning är ju i efterledet ”It was 60 years ago today” en travesti på inledningen av låten ”Sgt Pepper…”. För att fortsätta citerandet på det albumet, kan man om ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today” säga att ”a splendid time is guaranteed for all”.
Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today, Göteborgs stadsteater, premiär 27 oktober 2023.
Regi: Robert W Ljung.
Manus: Per Umaerus och ensemblen.
Kostym: Hélène Otterbeck.
Mask: Maria Agaton.
Ljud: Dan Andersson.
Ljus: Anders Johansson.
Musik: the Beatles i musikalisk urval av Micke Isacson och ensemblen.
Med: Pepperland bestånde av Micke Isacson, sång, gitarr och keyboard, Benny Karlsson, trummor och sång, Mathias Gian Kündig, bas och sång, Per Umaerus, sång, gitarr, keyboard och slagverk och Stephen Sahlin, klaviatur och sång, förstärkta av Stefan Sporsén, klaviatur, trumpet och sång, plus skådespelaren Marta Andersson-Larson, sång och slagverk. Gästspel av Axel Korsgren-Norrby på klarinett.
Låtlista: Magical mystery tour, Now and then, Please please me-medley (hela plattans 14-låtar), Tomorrow never knows, I want to hold your hand, If I fell, I am the walrus, Because, Glass onion, I me mine, Martha my dear, Within you without you, While my guitar gently weeps, Walking in the park with Eloise, Honey pie, Penny Lane, Strawberry fields dorever, Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, With a little help from my friends, Golden slumbers/Carry that weight, The end/Her Majesty, Yesterday, Hey Jude, It don’t come easy, Got my mind set on you, Live and let die och Give peace a chance.
Äventyrsnerven finns i människans DNA. För en del mer. För andra mindre. Likaså att utmana sig själv och vad som verkar möjligt. Det pratas – och skrivs böcker – om att 70 är det nya 50 (Ingmar Skoog), att människan (åtminstone i den priviligierade västvärlden) är i bättre form än någonsin, både fysiskt och mentalt.
Så varför ska man stanna av när man kan fortsätta.
Någonstans i detta myller av kategorier kanske man kan hitta sitt lystmäte i att åka skidor fort utför, eller vara en plus 70-kvinna som älskar att köra mountainbike balanserande på smala klippor och fort utför i trånga och snäva passager. Eller kanske det lockar att åka kanot utför 30 meter höga vattenfall. Och om inte det räcker balansera på lina mellan två luftballonger. Eller döva pandemistiljten med att klättra under en motorvägsviadukt…
Låter det märkligt. Jo, men ändå inte. Allt finns dokumenterat och finns nu att se på Banff Mountain Film Festival, som landat i Göteborg för visningar med start 23 oktober och till och med 28 oktober på Chalmers.
Det är växelverkan mellan två program – röda respektive blå – som visar åtta filmer vardera. Det var alltså den röda jag hade förmånen att se.
Jag tillhör ju den där äldre gruppen, som nybliven 67-åring, som utmanar mig själv. Kanske inte till den där extrema graden, men idogt ishockeyspelande med mellan fyra till fem pass i veckan mellan stolparna kan bjuda på både fartfylld och intensiv hockey. Emellanåt med nuvarande NHL-aspiranter eller före detta SHL-spelare, men oftast med spelare som hållit på från lägre divisioner upp till högsta elit. Det är förstås kittlande, om inte annat för fantasin, men främst något gott då man lurar kroppen att tro att den besitter (nåja) en (åtminstone) 30-årings spänst och reaktionsförmåga.
Banff Mountain Film Festival är världens största med kategorierna bergssport och bergsupplevelser. Den har sin ursprung i den lillan kanadensiska orten Benff, där den första festivalen hölls 1976. Idogt har man fortsatt, men inte låtit filmerna stanna där. Ett urval av de filmer som visas vid varje festival åker på turné runt världen. Nu är det alltså dags för Skandinavien där den landat i Göteborg genom reseorganisationen Pathfinder Travels försorg.
Jag är ingen äventyrare. Snarare en som söker charterturismens trygghet. Jag utmanar mig sällan på hisnade vis mer än något enstaka åk i Balder på Liseberg. Genom Banff Mountain Film Festival får jag emellertid åka med på bitvis rent svindlande resor, som de ovannämnda.
Det är en portion filmer på olika längd och uttryck. Extremt friluftsliv med kittlande utmaningar.
Som ungdomarna i ”Alta” (regi: Etienne Mérel), som i skidorten Alta, Utah, USA, i en kortfilm visar skidkonstens trick, speed och glädje.
Eller Betty Birrell, kanadensiskan som vid 45 års ålder fastande för mountainbike och som nu knappt 30 år senare är en legendar inom sporten inte bara i trakterna kring norra Vancouver. ”North Shore Betty” (regi: Travis Rummel och Darcy Hennessey Turenne) visar en kvinna som inte bara håller sig i trim, utan också en människa som inspirerar andra. Under tolv underhållande minuter får man ett svep genom hennes liv, från surfare till mountainbikefantast. Det är ett ömsint porträtt om en fartfylld kvinna som hoppas få fortsätta med sin sport till hon åtminstone är 90. Och, ja, varför inte.
”Nuicance bear” (regi: Jack Weisman och Gabriela Osio Vanden) fångar inte några idrottsprestationer på hög nivå. Inga alls, faktiskt. Om man inte räknar en isbjörns spänst och motorik dit. Nej, istället är det en 14 minuter lång dokumentär om samhället Churchill, Manetoba, som inte bara lockar till sig isbjörnar utan också nyfikna människor, som på nära håll vill ta bilder på det vilda djuret. Samhället försöker skapa avstånd mellan människor och björnar, något som inte alltid går som man önskar. Filmen är fascinerande i sitt betraktande av isbjörnen på jakt efter den mat som oftast är inlåst.
Någon gång varit sugen på att i en kajak kasta dig utför ett 30 meter högt vattenfall? Inte jag, i alla fall (!). Men det är fransyskan Nouria Newmans stora utmaning. Ett jättelöfte inom kanotslalom, men som med allt högre krav på sig själv – med idrottsliga misslyckande som påföljd – tog sig an forsar och strömmande älvar i jakt på både kickar och en tillfredställande ro. Hon anses som en av världens främsta, oavsett kön, och filmen ”Wild waters” (regi: David Arnaud) är prisad. Det är lätt att förstå. Inte bara för dramaturgin där man steg för steg får följa Nouria Newmans kittlande utmaningar, utan också får förklarat vad det är som driver henne. Den är både snygg filmad med hisnande scener där vi som åskådare får följa med på hennes kajakfärder, som att höra vad som ligger bakom denna hennes passion. Det är bitvis 45 minuter av anspänning som bjuds.
Utför. Fransyskan Nouria Newman tillhör en av de främsta inom kajakpaddling. Foto: CARL ZOCH
Ultralöparen, kanadensiskan Stephanie Case tar sig inte bara an galet långa lopp. Hon har också, via ett uppdrag sanktionerat av FN, skapat organisationen Free to run. I Afghanistan jobbar hon med kvinnors rättigheter att få idrotta genom löpning, startar under tuffa omständigheter en dedicerad grupp. Men talibanernas maktövertagande förändrar situationen totalt. På detta pandemin. Men springa kan hon. I ”Free to run” (regi: Carrie Highman och Tim Highman) får man inte bara följa Stephanie Case utmaningar tillsammans med de afghanska kvinnorna utan också då springer det 450 kilometer långa Tor des Glaciers race i Italien. Ett lopp som inte bara är fysiskt utan också mentalt utmanande, men som hon klarar på totalt den tredje bästa tiden (155 timmar och sex minuter). Något som också gör att hon slår det tidigare rekordet av en kvinna med 30 timmar!. Filmen, 31 minuter lång, är utmattande, men fascinerande. Vilken kvinna!
Alla har sina drömmar. En del mer högtflygande än andra. Som Rafael Bridi , som gillar att gå på lina, men inte var som helst. Gärna ska det vara med riktigt långt ned till marken. I ”Walking on clouds” (regi: Renan Kamizi) ska han bokstavligen gå på moln, eller i alla fall väldigt nära. Mellan två luftballonger är en lina fäst, som han ska gå på. Filmen på sex minuter är evighetslång och gör mig sjuk av svindel. Ja, jo, jag ser att han är fastspänd med en säkerhetslina. Men det hjälps inte. Vilken – om än fascinerande – galenskap och vilken balansakt. Inte bara av Rafael Bridi utan också hela projektet, där luftballongerna var tvungen att kalibreras i vikt in på minsta milligram.
Alpernas utmaningar lockar många. I ”Flow with Sam Favret” (regi: Maxime Moulin) följer man Chamonix-födde Sam Favret på utförslöpor under pandemitiden, där han tvingas gå uppför bergen då liftarna är stängda. Allt för att få de optimala och ultimata åkningarna. Att se honom åka nedför en närmast lodrätt alpvägg lockar inte, men är onekligen beundransvärt.
Britterna Tom Randell och Pete Wittaker är klättrare med faiblesse för det annorlunda. Ju galnare desto bättre. Men pandemin sätter käppar i hjulen för deras utmaningar. I källaren i en av deras boende får de möjlighet att hålla träningen igång, men det räcker förstås inte. De spanar efter möjligheter i närmiljö och kommer på att betongbroar och att klättra under dem kan vara en god idé. Men först när de upptäcker en lång motorvägsviadukt som leder M5 över floden Clysts träskmarker och Exeter ship canal är den definitiva utmaningen antagen. Med en god portion av noggrannhet, galenskap, förberedelser och träning tar de sig under fyra dygn an sitt uppdrag. Detta – och lite till – får vi följa i ”The bridge boys” (Nick Rosen, Peter Mortimer) under 28 minuter. Mer underhållande än spännande och jag är tacksam att slippa följa detta deras äventyr på annat vis än i biosalongen.
kaimartinblog 