Fyra år!

2020 6 oktober vid femtiden på morgonen blev jag väckt av att det ringde. Jag hade sedan några dagar valt att koppla bort ljudlöst mot ljudet på för att inte missa då samtalet skulle komma. Jag hade fått ett hedersuppdrag av min son, som vari svårt… nej, helt omöjligt att tacka nej till. Han var i stånd att bli pappa, jag därmed farfar. Hans gravida flickvän/käraste skulle nedkomma med sitt andra barn, hans första. Jag skulle vara behjälplig. Som chaufför.

Jag inbillar mig att jag snabbt blev klarvaken denna tisdag. För från det att min son meddelat att det var igång – han lät oroväckande lugna för att vara med om det första gången – till att jag snabbt fått borstat tänderna, satt på mig kläderna och i hast sätta mig i bilen för att köra sträckan Änggården–Kärralund i den glesa morgontrafiken och kom fram gick det inte lång tid.

Jag tar emot paret, där hon har det en smula mödosamt denna gråa, egentligen trista morgon. Jag tar deras väska och en babybarnstol, som ska med. Jag kör stilla skyndsamt mot Östra sjukhusets förlossningsavdelning, lämnar de båda och tar mig omtumlad och rusig av känslostormar hem för att äta frukost.

Jag gick till jobbet, men det är oklart hur effektiv jag var. Mitt fokus var på något annat, långt mycket mer väsentligt än arbete. Jag hade fortfarande mobilen med ljudet på och vid lunchtid, eller kanske en smula efter kommer så samtalet om att det har nedkommit en son och att allt har gått bra med mor och barn. De två, som nu blivit tre, siktar på att dröja kvar en stund, men vill sedan åka hem. Jag skulle bli uppringd när så skulle ske.

Tolv timmar efter att jag skjutsat dem åker jag för att hämta dem. Jag står rastlöst utanför förlossningskliniken – det är ju pandemitider och restriktioner , så komma in var det inte på tal om – och bidar min tid. Bilar kommer och lämnar höggravida kvinnor, som frustande och stånkande välter sig ur fordonen för att snart få hjälp att komma in för att föda. Snart öppnas dörrarna för min son, hans käraste och i handen bär hon babystolen, som snart ska fästas i bilens säte. I den mitt barnbarn. Jag är stum. Jag är rörd. Jag är lycklig.

Barnets mamma är omtumlad. Tror katten det. Hon säger ”Är det kväll eller morgon?”. Ett högst relevant spörsmål. Dagens grånad har varit konstant och ser precis likadan ut som för tolv timmar sedan.

Jag skjutsar hem dem, lämnar familjen och är euforisk och omtumlad.

Det blir många besök hos dem. Jag, som fyller år någon vecka senare, promenerar stolt med barnvagnen för att låta föräldrarna få lite rast och ro. Den lille har snart ett entourage av nära som hjälper till för avlastning och för att få ge sin dos av kärlek.

Tiden går, han växer, av en baby, värnlös, blir det snabbt en individ med ett eget uttryck. Veckor blir till månader och när han är elva månader får jag förtroendet att ha honom hela torsdagarna. Min son behöver jobba en dag i veckan under sin pappaledighet och jag är snabb att tacka ja till detta uppdrag.

2 september 2021 blir min premiär efter att jag veckan innan, under överinseende av min son, fått godkänt i babyhantering. Z, som jobbar, kan inte låtar bli att arbeta hemifrån. Vi får fina dagar, vecka ut och vecka in. Endast avbrutet av resor eller sjukdomar gällande endera partnern. Men mina farfarstorsdagar, som fortsatt hänger kvar med hämtning på förskolan, hoppas jag att vi knyter bestående band.

Hans utveckling som individ och karaktär är förtjusande. Men fortfarande är han på detta märkliga sätt som det ju är med människor fortfarande den han var som späd. Han gör mig oerhört lycklig. Han gör Z oerhört lycklig och hon och han har knutit sina egna band, precis som han gjort med övriga i det entourage han fått kring sig: sin farmor med man, min andre son med hustru, mormor och farmor och två mostrar.

Nu ska han firas. För det är han värd. Grattis, underbara unge!

Stor underhållning på Balettakademien

Musikal:

DET PÅSTRUKNA FÖRKLÄDET

!!!!

Roande musikal. I den hyfsat nya musikalen ”Det påstrukna förklädet” briljerar Balettakademiens elever. Foto: PRESSBILD

Balettakademien, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Amelie Lindström är suverän som Janet van der Graaf.

Sämst: Förutsättningarna med sjukdom hos en av huvudrollsinnehavarna var inte de bästa.

Fråga: Hur mycket genier finns det egentligen under utbildning i den svenska musikalvärlden…?

674 föreställningar, 13 Tony-nomineringar, 5 Tony-statyetter och 7 Drama Desk Awards. Det är inte illa för en Broadwayföreställning av en musikal som gjordes några år in på det nya millenniet. Sällan spelad i Sverige – en kritikerrosad föreställning på Göta Lejon i Stockholm 2015 – gör nyfikenheten större nu när Balettakademiens avgångsklass visar framfötterna i ”Det påstrukna förklädet”.

Att Balettakademien drillar sina elever, det vet jag. Men med vetskapen att det trots att fortfarande är elever och under utbildning brukar jag hålla förväntningar lågt. Men det dröjer inte länge i denna föreställning innan jag kastar all prestige åt sidan och låter mig roas.

Jo, det är inte de bästa förutsättningarna. Benjamin Spångberg i rollen som oljemagnaten Robert Martin har insjuknat och kan inte medverka. Men nöden är uppfinningarnas moder; istället för att ställa in väljer man att låta Alina Granehag kliva in och dubblera sitt agerande – hon får slita som ensemble och som den väsentliga rollen som Robert Martin. Sången sköter Simon Hübsch från sidan då han inte agerar filmproducenten Feldzieg.

Det blir förstås inte optimalt för Alina Granehag, som fått knappt med tid för koreografi och repliker. Men vi i publiken vet förutsättningarna och hon sköter sig förtjänstfullt med en spirande entusiasm.

Det är en hopplöst förtjusande rörig story. Den enslige mannen i fåtöljen är deppig, tröstar sig med att spela – den påhittade – musikalen ”Det påstrukna förklädet” från 1928 på sin grammofon. Med honom som ciceron – i premiären spelad av Ludvig Ödéhn – ledsagas vi in i handlingen. Den handling som plötsligt blir levande i hans lägenhet.

Tramsigt? Självklart. Men också en storartad hyllning till musikalen som genre. Musiken rymmer mycket och kvartetten, ledd av Henrik Magnusson, glider snyggt ut ur och in i stilarna för vad scenerna nu kräver.

Med 1928 som måttstock kan man inkludera lite tidstypisk humor, förbudsromantik (det utspelar sig i USA) och gangsterhot där Linnea Holm och Felicia Udd agerar de till kockar utklädda gangstrarna med slapstick som vapen.

Det är otroligt skickligt och roande. ”Det påstrukna förkläder” har i denna uppsättning inte en död minut. Náthalie Andersson roll som det påstrukna förklädet, som ska hålla koll på den blivande bruden Janet van der Graaf, är en komedienn i vardande. Amelie Lindström som Janet van der Graaf är fullständigt lysande med en briljant röst och ett både subtilt och – som rollen, ja, och föreställningen kräver – överdrivet spel, som den upphöjda skådespelardivan som på grund av giftermålet ger upp karriären.

Ja, det är klichéer föreställningen igenom. Men med poäng. ”Det påstrukna förklädet” gjorde mig rejält uppspelt. Precis som Balettakademiens elever prestation. Vilket vinnande gäng!

”Det påstrukna förklädet”, Balettakademien, Göteborg. Premiär 4 oktober 2024. Spelas lördag 5 (klockan 14 och 19) och 6 oktober (14.00).

Musik och texter: Lisa Lambert och Greg Morrison, baserad på Bob Martins och Don McKellars bok.

Svensk översättning: Edward af Sillén.

Svenska sångtexter: Calle Norlén.

Regi: Emelie Sigelius.

Koreografi: Rebecca Evanne.

Ljuddesigner: Karl Wassholm.

Scenografi och ljusdesigner: Elias Wallin.

Orkester: Henrik Magnusson, kapellmästare och piano, William Soovik, slagverk, Anders Ljungberg, kontrabas, och Malin Wättring, saxofoner.

På scen, lag Knäck: Ludvig Ödéhn (mannen i fåtöljen), Náthalie Andersson (det påstrukna förklädet), Amelie Lindström (Janet van der Graaf), Benjamin Spångberg (Robert Martin), Marius Nytröen (Adolpho), Agnes Ogeborg (mrs Tottendale), Felix Jansson (Underling), Sofia Buh (Kitty), Simon Hübsch (Feldzieg), Linnea Holm och Felicia Udd (gangstrar), Josef Calistas Svensson (George), Ana Carolina Olea (Aviatrisen) och Vanna Mantefors (fastighetsskötaren).

På scen, lag Visp: Felix Jansson (mannen i fåtöljen), Alina Granehag (det påstrukna förklädet), Eyla Max (Janet van der Graaf), Benjamin Spångberg (Robert Martin), Marius Nytröen (Adolpho), Anna Askhagen (mrs Tottendale), Ludvig Ödéhn (Underling), Vanna Mantefors (Kitty), Simon Hübsch (Feldzieg), Linnea Holm och Felicia Udd (gangstrar), Josef Calistas Svensson (George) och Ana Carolina Olea (Aviatrisen).

De studerande i musikalutbildningens avgångsklass är alla är med i alla föreställningar och spelar antingen roll, ensemble, eller både och.

Väckelsemöte med mörkrets furste

Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!

Starkt underhållande. Nick Cave naglar fast publiken från första stund. Foto: KAI MARTIN

Spektrum, Oslo.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Red right hand”, mörket, humorn, amen.

Sämst: Det tog en stund innan han fick publiken i sin hand.

Fråga: hur länge kommer han orka att hålla på med sina väckelsemöten…?

Man kan ju fira 40 år på skilda sätt. Min relation med Nick Cave, till exempel. Hur hans debutalbum med the Bad Seeds välte allt över ända där i min ungkarlslägenhet på Nordhemsgatan 1984. Men hur jag inledningsvis inte förstod någonting och först efter att ha klivit ned i mörkret med hjälp av några några Hof kunde/vågade hålla honom in i hans musik och texter. Och hur han senare, med sin medverkan i Wim Wenders ”Himmel över Berlin” tog mig vidare i känslornas bångstyriga rike där han förenade mörkaste mörker med något slags kaotisk skönhet.

Det han förmedlade i maj på Cue i Göteborg då han med band spelade tjurigt trilsk, förbannad på keyboardisten som var för full och riskerade att välta över ända det som alltid vältes över ända.

Så har vi rest vidare, Nick Cave och jag, genom musik, genom böcker, genom konserter.

Det krävs en del för att upprätthålla relationen. Han är på samma gång social och trevlig, men bjuder också in till en svårkontrollerad vildhet och ett bibliskt våld som är frånstötande förföriskt.

Så börjar han sina väckelsemöten, som ett slags katarsis efter förlusten av sin tvillingson Artus, som föll från klipporna i Ovingdean nära Brighton, blott 15 år gammal 2015. Ett turnerande väckelsemöte som nådde Dalhalla sommaren 2018 och som fullkomligt slog undan fötterna på mig (läs recensionen här!).

När han med sitt sällskap kom till Way out West sommaren 2022 hade hans son Jethro avlidit 2021 – ytterligare ett skäl till själslig rening, även om denna sonen inte levde med sin far under uppväxten. 2021 hade ju också hans tidigare musa och före detta käraste Anita Lane gått bort. Men kunde det bli lika omvälvande starkt som sommaren 2018…? Jag tvekade. Men spelningen i Slottsskogen bjöd på något annat. Ett ljus, en glädje, gospel kopplad till mörkret i musik och texter. En Nick Cave som omedelbart gick i klinch med sin publik och som var rolig. Det var fantastiskt. (Läs recension här!)

Men nu? 2024. Med nya albumet ”Wild God”, som är i ett tonläge som inte andas vildhet utan kanske snarare något slags fromhet… Kan det vara något?

Någonstans kände jag att det skulle kunna vara kapitel tre i Nick Caves renande stålbad. Det vore dumt att missa. Det blev Oslo.

Han är ju en man med stor artistisk integritet. Han kan utan tvekan luta sig tillbaka mot en låtkatalog inkluderande musik tillsammans med the Bad Seeds från 80-talet och soloalbum, musik med the Grinderman och det han skapat med Warren Ellis.

Men han har ju inte gjort ett nytt album för att gömma undan det. Stolt bjuder han på tio låtar från det. Låter det ta en självklar plats i repertoaren. Det är självsäkert och självklart.

På scen är det delvis en ny sättning där basisten Martin P Casey och trummisen Thomas Wydler inte kan turnera på grund av hälsoskäl. Radioheads Colin Greenwood respektive Swanstrummisen Jerry Mullins har ersatt, förtjänstfullt.

Det är musik som gör allt annat än pockar på uppmärksamhet. Det är ett här och nu, lyssna! Uppfodrande, kravfullt och på samma gång generöst. Precis som på Way out West går Nick Cave – iklädd grå kostym, skjorta och prydligt knuten slips (som försvinner först till extranumren) – i närkontakt med sin publik. Från inledande ”Frogs” där han snyggt smiter in en hyllning till nyss avlidne Kris Kristofferson i texten, men Oslopubliken är inledningsvis lite tveksamma. Det dröjer till dramatiska ”Jubilee Street” som den första extasen börjar komma. Han sitter vid sin flygel, reser sig upp som en osalig ande. Vandrar längs med scenen ytterkant för att slänga mikrofen i luften innan han senare vänder tillbaka till flygeln, där nästa mikrofon bjuds på en åktur. Sedan förlorar han inte greppet. Det hårdnar och lossar han det något är det bara för att retas. För han är diabolisk och jovialisk i en och samma figur. Han smeker och slår med samma fasta hand.

Närkontakt. Nick Cave bjuder in publiken till sitt mörker och sitt väckelsemöte, som en predikant.
Foto: KAI MARTIN

Det är ett rikt set han bjuder på tillsammans med the Bad Seeds på cirka två och en halv timme. Publiken vill inte släppa honom eller om det är tvärt om. Men känslan av väckelsemöte till trots når Oslokonserten inte de jublande höjderna jag mötts av de tidigare konserterna. Kanske är jag bortskämd. Kanske är jag en mätt frälst efter 40 år av Nick Caves mörker. Kanske orkade han inte piska upp den extas han så förtjänstfullt ändå gör kväll efter kväll. Starkt, tvivels utan. Men kapitel tre blev den här gången mer av version tre av en film som skulle stannat vid tvåan. Som ”Gudfadern”. Inte dåligt. Men så mycket bättre tidigare.

Ändå, och det ska sägas, är ju Nick Cave and the Bad Seeds en konsertupplevelse utöver det vanliga. Han vågar stå på kanten, fortfarande, 67 år gammal. Närvarande. Angelägen. Som om varje konsert är hans sista. Det är i sanning imponerande.

Nick Cave and the Bad Seeds, Oslo Spektrum, 2 oktober 2024. Låtlista:

  1. Frogs
  2. Wild god
  3. Song of the lake
  4. Oh children
  5. Jubilee Street
  6. From her to eternity
  7. Long dark night
  8. Cinnamon horses
  9. Tupelo
  10. Conversion
  11. Bright horses
  12. Joy
  13. I need you
  14. Carnage
  15. Final rescue attempt
  16. Red right hand
  17. The mercy seat
  18. White elephant
  19. Palaces of Montezuma (extranummer)
  20. Oh wow o wow (how wonderful she is) (extranummer)
  21. Papa want leave you, Henry (extranummer)
  22. Weeping song (extranummer)
  23. Into my arms (extra extranummer)
  24. As the water covers the sea (extra extranummer)

Nick Cave and the Bad Seed:

Nick Cave, sång och piano, Warren Ellis, fiol, klaviatur, gitarr och sång, Larry Mullins, trummor och slagverk, George Vjestica, gitarrer, Jim Sclavunos, slagverk, xylofon, trummor och sång, Colin Greenwood, bas, Carly Paradise, klaviatur, och kören Double R Collective.

Färgsprakande och moralisk ”Charlie och chokladfabriken”

Musikal:

CHARLIE OCH CHOKLADFABRIKEN

!!!!

Briljant. Rollen som Willy Wonka är som formgjuten för Ola Salo, som gör karaktären till sin fullt ut. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Bäst: Ola Salos all in Willy Wonka.

Sämst: Att Hanna Lindblad försvunnit in i ensemblen.

Fråga: Finns det någon annan än Ola Salo som skulle kunna göra Willy Wonka med en sådan självklarhet…?

För bara ett år sedan såg jag Ola Salo i en fullödig soloshow på Kajskjul 8 – bara några hundra meter från Göteborgsoperan. I ett intimt format tog han scenen i besittning som om vore det på någon av de större i landet. Något år innan hade han med sitt the Ark gjort comeback med en omfattande Sverigeturné, som då den nådde Göteborg stod som högst och mest vackert lysande.

Han har stått som gäst hos Håkan Hellström på Ullevi (2017) och fått agera den arenaartist han egentligen är och famnat varje sekund av publikens gunst. Men han kan också skänka kraft åt roller i musikaler, som ”Hedwig and the angry inch” (2017) och har erfarenhet från rollen som både Judas och Jesus i ”Jesus Christ Superstar” (2008, 2009, 2012–2014 samt 2022) och var understudy för Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla” när musikalen hade urpremiär på Malmöoperan 1995.

Så, jo, han kan underordna sig en roll. Eller, som i Göteborgsoperans uppsättning av ”Charlie och chokladfabriken”, ta den i besittning. Om kostymdesignern Rachael Canning klippt och skurit kostymerna till föreställningen till perfektion, från fattigkvarterens murrighet till chokladfabrikens färgsprakande godisregn, har man i Ola Salo måttanpassat Willy Wonka. Han är sin karaktär från start till mål. I spänstig röst. I mimik och motorik. I självupptagenhet och elakhet. I allt. Förvisso är Ola Salo ingen dansman, men att stegen är kantiga blir på något vis synonymt med rollen.

Men Roald Dahls moralistiska roman är som musikal så mycket mer än Willy Wonka.

Av den svenska översättning ”Kalle och chokladfabriken” har det blivit ”Charlie…”, för att bjuda på möjligheten att lätta på barnrollerna. Charlie är mer könsneutralt och kan alltså vara både flicka och pojke. Den allestädes närvarande och krävande rollen är fördelad över spelperioden mellan Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas. För kvällen när jag närvarar är det 11-årige Isak Nilsson som axlar ansvaret och imponerar. Vilken lyskraft och vilken skört stark Charlie han gör.

Delar. Isak Nilsson är ett av fyra barn som delar på rollen som Charlie – och gör det med imponerande glans. Foto: LENNART SJÖBERG

Lars Hjertner gör Charlies farfar Joe, han som är så fylld av skrönor, med bräcklig kraft. Även det en bärande roll klippt och skuren för honom. Så löper det genom rollistan. Från Karin Mårtenson Ghods ömsinta Charlies mamma till Åsa Fångs skåpsupande westernfrun Teavee, mamma till odågan Mike. Ja, för att inte glömma Anders Wängdahls underbart kitchiga, dame Edna-liknande tv-reporter Cherry.

Ja, hela raddan av bortskämda, självupptagna ungar – som alla på något märkligt vis tillskansat sig den åtråvärda guldbiljetten, entrén till Willy Wonkas hemliga chokladfabrik – har hittat sina karaktärer hos Robert Sillberg (Augustus Gloop), Julia Carlström (Veruca Salt), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde) och Oskar H Olsson (Mike Teavee). Oavsett om de är frossande morsgris, självcentrerad brat, narcissistisk influenser eller egoistisk hacker.

Som om dessa fyra karaktärer samlar ihop till de sju dödssynderna och ska straffas av den egocentriska Willy Wonka.

Jo, ”Charlie och chokladfabriken” är en moralisk uppsättning i ett sprakande godisregn, omgiven av spunnet socker för att ge sälta åt föreställningen, som inte har en död sekund.

Trots sitt armod lever familjen Bucket i kärlek och omvårdnad där Charlies drömmar är stora, men ändå modesta. Han/hon ser andra, bryr sig om andra. Det blir öppningen till framtiden och finalen i föreställningen, som bjuder på en intensiv men varm ton.

Men… vad hände med Hanna Lindblad? Hon som för knappt 20 år sedan var Sveriges absolut ledande, mest karismatiska musikalartist med topproller i ”Singin’ in the rain” och ”I hetaste laget” på Oscarsteatern. Nu är hon en i ensemblen som dansande och sjungande agerar en av flera oompalooompier. Ett öde värt en musikal.

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan. Premiär 21 september. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober. Spelas till och med 12 april 2025.

Manus: David Grieg baserad på Roald Dahls roman ”Kalle och chokladfabriken”.

Musik: Marc Shaiman.

Sångtexter: Scott Wittman och Marc Shaiman.

Sånger från filmversionen: Leslie Bricusse och Anthony Newley.

Svensk översättning: Erik Fägerborn.

Orkestrering: Douch Besterman.

Arrangemang: Marc Shaiman.

Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelære.

Regi: Mattias Carlsson.

Koreografi: Simen Gloppen.

Scenografi: Lucy Osborne.

Kostym- och dockdesign: Rachael Canning.

Ljusdesign: James Farncombe.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

Videodesign: Formförbundet.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England.

Dirigenter: Jonas Nydesjö/Martyna Szymczak.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Medverkande: Ola Salo (Willy Wonka), Tobias Ahlsell (Jerry), Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas (Charlie Bucket), Karin Mårtenson Ghods (fru Bucket, Charlies mamma), Lars Hjertner (Joe, Charlies farfar), Zorka Hunjak (Josephine, Charlies farmor), Timo Nieminen (Charlies morfar), Ingahlill Wagelin (Charlies mormor), Robert Sillberg (Augustus Gloop), Carolina Söderman (fru Gloop, Augustus mamma), Julia Carlström (Veruca Salt), David Lundqvist (herr Salt, Verucas pappa), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde), Sami Yousri (herr Beauregarde, Violets pappa), Oskar H Olsson (Mike Teavee), Åsa Fång (fru Teavee, Mikes mamma), Anders Wängdahl (Cherry) och Lina Svahn Larsson (fru Pratchett).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, Jesper Blomberg, Hanna brehmer, Hampus Engstrand, Julia Forssell, Hilma Gudjonsdottir, Tord Hansson, Henrik Hjärne Jöneby, Tova Hollender, Pia Lauritzen Albrecht, Hanna Lindblad, Oscar Linder, Elin Ljungberg, Jacob Wallenberg och Elias Wallin.

Kusligt ”Nattvak”

Teater:

NATTVAK

Intrigstark. Urpremiären av Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” bjuder på en kuslig, thrillerstark pjäs med oväntade vändningar.
Foto: OLA KJELBYE

Alejandro Leiva Wengers pjäs ställs naken och avskalad på Studions scen. En pjäs utan åthävor, men som med en krypande intrig kommer innanför skinnet och ger en känsla som är svår att klia bort. Kriterierna är, som scenlösningen – en vridscen, ett matbord, fyra stolar, fem på scenen, en trappa, två dörrar –, enkel. En familj med den framstående och upphöjde forskaren Alice (Magdalena Eshya), mamma till 21-årige Elvin (Odin Romanus), och pappan och översättaren, slarvern Noah (Johan Friberg). Med finns Alices barndomsvän, Noahs älskarinna, Vera (Anna Harling). Hon som kommer och går med en förbluffande självklarhet i familjen.

Vi förstår snart att Elvin råkat ut för en svår olycka, som han sakta och omsorgsfullt rehabiliteras för. Han, som i olyckan, förlorat minnet av vad som hänt förr, matas med nya intryck och hågkomster. Samtidigt som familjen brottas med traumat om vad som egentligen förorsakade den fatala händelsen, som gav hjärnskadan.

Alice lever tätt intill sin son. Vakar på nätterna. Ställer in föreläsningar och konferenser. Har knutit åter den navelsträng som tidigare klippts av. En ömsint omvårdnad som uppenbarligen gått över styr till ett desperat kontrollbehov. Samtidigt har Elvin blivit kär i arbetskollegan Ellen (Pierina Rizzo), en enkel flicka som själv överraskats av sina känslor till Elvin. Men är kärleken ens möjlig? Inte om man frågar Alice. De unga planerar att flytta ihop, hon bjuds hem på middag och dramat intensifieras. Precis som relationen mellan Noah och Vera, som Alice verkar blind för.

Ja, en knippe intriger som sakta och kusligt thrillerlikt kryper på och får blomma som onda blommor i en AI-värld eller science fiction-inramning utan att man behöver ta till några större gester. Manuset är raffinerat, effektivt och – ja – humoristisk i den svarta inramningen och bjuder på en pjäs på knappt två timmars raffinerad underhållning med utmärkt ensemblespel. Magdalena Eshyas Alice är tillknäppt, stramt effektiv. Anna Harlin gör Vera förtjusande i balanserandet mellan vän till Alice, älskarinna till Noah och något slags extramamma till Elvin. Johan Fribergs Noah spiller över i klichéer emellanåt, men växer med rollen successivt. Den truliga Ellen hittar sin form som klippt och skuren för Pierina Rizzo. Så också för Odin Romanus, som starkt gör Elvin skör och juvenil.

”Nattvak” är kusligt effektiv.

”Nattvak”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 27 september 2024. Spelas till och med 9 november.

Av: Alejandro Leiva Wenger.

Regi: Martin Rosengardten.

Scenografi och kostymdesign: Sven Dahlberg.

Ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Dan Andersson.

Musik: Martin Rosengardten.

Maskdesign: Linda Jean Nieminen.

I rollerna: Odin Romanus (Elvin), Johan Friberg (Noah), Anna Harling (Vera), Magdalena Eshaya (Alice) och Pierina Rizzo (Ellen).

Pilgrimsvandring för vardagssjälen på E45

Teater:

E45 – ETT VANDRINGSDRAMA

Vandring längs E45. Författaren och journalisten Marit Kaplas vandring från Malung till Göteborg har blivit en stillsamt betraktande pjäs på Hagateatern. Foto: HARALD NILSSON

Sträckan Malung och Göteborg är drygt 40 mil. Med bil längs E45 cirka fem timmar utan paus. För författaren och journalisten Marit Kapla tog det väsentligt mycket längre tid när hon gick vägen 2023. Med en promenadtakt på ungefär två mil om dagen kan ni själva räkna ut hur lång tid det tog. Men för henne var det inte strövtåget längs denna många gånger ofantligt trista bilväg något helt annat. För att citera Karin Boye ”Nog finns det mål och mening i vår färd –//men det är vägen, som är mödan värd”.

För hennes pilgrimsvandring i vardagen med möte och intervjuer med allt från kvinnan från Laos till vitryska lastbilschaufförer, finskättlingar, hotellpersonal, barnpsykologer till campingsvenskar. Hon är ju en mästare på att fånga vardagen, så som hon har gjort i Augustprisvinnande debutromanen ”Osebol” (2019). Så också här.

Denna hennes vandring har förvandlats till hennes första pjäs, som nu spelas på Hagateatern i Göteborg i samarbete med Strindbergs intima teater i Stockholm.

Skådespelarna Helena Gezelius, Sara Klingvall och Edgar Lindblom kliver in och ut ur roller på den lilla vridscenen, som effektfullt utnyttjas för att ge föreställningen skjuts. Alla delar de på Marit Kaplas ryggsäck i rollen som henne för att ge sina perspektiv, sina tilltal. Tillsammans med Catharina Jaunviksnas ljud och kompositioner, Heidi Saikkonens enkla men effektiva scenografi och ljusmästare Gustave Lunds lekfulla ljussättning blir det en suggestiv föreställning på drygt en timme.

Starten är födelsen på Malungs lasarett. Finalen på Västra kyrkogården i Göteborg. Möten, reflektioner och samtal på vägen. Stillsamma funderingar, lyssnandet genom att ställa öppnande frågor. Marit Kapla kan konsten i tålamodet att låta någon tala till punkt och vila i tystnaden.

Det blir kontemplation, en vandring i verklighet, fantasi och drömmar. Från där hon föddes längs vägen som ledde henne till staden där hon bor och verkar till där hon bestämt att hon ska ligga när hon inte längre är med oss. Det blir något poetiskt över det.

”E45 – ett vandrningsdrama” är kanske inte så mycket ett drama som i dramatik, men ett stillsamt flöde av iakttagelser och lyssnande. Inte ett sätt att jaga tiden utan att gå med den, ge människor hon möter sin tid och låta dem dela med sig. Det är en pjäs som på alla sätt och vis är både vacker och avstressande, trots att E45 bitvis alltså måste vara en av Sveriges tråkigaste, som man vill skynda förbi. Åtminstone som bilist. Som vandrare öppnar den upp för en helt annan vy. Det visar om inte annat denna pjäs.

”E45 – ett vandringsdrama”, Hagateatern, Göteborg. Urpremiär 20 september 2024. Denna recension baserad på föreställningen 26 september. Pjäsen spelas till och med 20 oktober. I november spelas den på Strindbergs intima teater från 2 till 11 november.

Manus: Marit Kapla.

Regi: Bortas Josefine Andersson.

Manusbearbetning: Bortas Josefine Andersson och ensemblen.

Komposition och ljuddesign: Catharina Jaunviksna.

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljusdesign: Gustave Lund.

I rollerna: Helena Gezelius, Sara Klingvall & Edgar Lindblom (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö).

Vansinnigt bra

Teater:

VANSINNET

Fängslande. ”Vansinnet” på Backa Teater med Emelie Strömberg som tolvåriga Elvira är vansinnigt bra. Foto: OLA KJELBYE

Att vara tolv år med rusande hormoner och en känsla av att inte passa in, inte vara förstådd och ständigt hamna på kant med tillvaron, föräldrar, lärare, kamrater… Det kan få vilken som helst ung att tvivla på sitt förnuft. Att hamna i onåd, ställas inför utredningar och diagnoser när inte pedagogik hjälper. Där obs-klassbarn blivit dampungar som senare hamnat i något slags bokstavskombination. Jo, vi har genom tiden diagnosticerat unga, som inte klarat att passa in i mallen, som stretar emot systemet och som kämpar mot vansinnet.

Med just titeln ”Vansinnet” har Backa Teater tagit ett grepp om temat. Tolvåriga Elvira är just den missanpassade, missförstådda med alla känslorna på utsidan på en och samma gång. I en strikt skolvärld med ramar och regler hamnar hon, med sin kreativa och konstnärliga ådra, på kant mot allt och alla.

Är hon galen? Är hon bara ett offer för en oförstående samtid och omgivning?

Genom mötet med franske filosofen Michel Foucault, han med idéer om hur synen på galenskap och normalitet har förändrats över tid, får hon göra en tidsresa. Tillbaka till medeltiden, till häxbränningens tid, tortyr av de missanpassade… ja, fram till 40- och 50-talens lobotomi av påstått sinnessjuk och 60-talets pillerknarkande för att skapa lycka för ledsna.

Det är en intensiv föreställning med en effektfull scenografi som tjänar som allt från madrasserad cell till tortyrkammare. ”Vansinnet” är uppslukande från start till mål. Emelie Strömbergs Elvira är sårig, känslig och desperat. Ove Wolf snillrik i rollen som filosofen Michel Foucaults och den övriga ensemblen finessrik när de kliver ur och in i sina olika roller och kostymer beroende på tidsepoker.

Det är drabbande dramatik som går i klinch inte bara med temat utan också sin publik. Pjäsen är riktad för unga från tio år och uppåt, som friskt antar utmaningen och sugs in i föreställningen. Med leken – och skådespelet med den effektfulla musiken – som medel bjuds publiken in till allvaret och samtidigt till en historielektion i hur människan sett på vansinnet genom tiderna. Det är skickligt.

”Vansinnet”, Backa Teater, premiär 20 september 2024. Denna recension baserad på föreställningen 25 september.

Av: Hanna Nygren och Helle Rossing.

Regi: Helle Rossing.

Scenografi och kostym: Marie Moberg.

Mask: Josefin Ekerås.

Ljus: Bella Oldenqvist.

Ljud: Jesper Lindell.

Komposition: Kristina Issa.

Musiker: Kristina Issa, sång, klaviatur och harpa, Daniel Ekborg, trumpet och gitarr, Hilda Ekstedt, saxofon, och Emil Blommé, trummor.

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf och Emelie Strömberg.

Bianca Kronlöf briljant som visselblåsare

Film:

SÅ LÄNGE HJÄRTAT SLÅR

!!!!

Smärtsam. Bianca Kronlöf som vårdbiträdet Hanne i Ella Lemhagens ”Så länge hjärtat slår” river upp alla sår från covidåren.
Foto: PRESSBILD

Vårdbiträdet Hanne (Bianca Kronlöf) drömmer rockdrömmar. Jobbet på äldreboendet är bara för inkomsten, för hyra och räkningar. Men arbetet, där hon har vännen Katrin (Liv Mjönäs), som avancerat till chef för panget, har tickat iväg med tolv år. Genombrottet för Hannes band ligger och lurar med festivalgig till sommaren.

Så slår pandemin till med kraft i mars 2020. Äldreboendet förvandlas från mys och charm med dementa till en kamp om liv och död. Det vinstdrivande vårdföretaget har inte tagit höjd för några katastrofer, som en dödlig pandemi. Ingenting fungerar plötsligt och brukarna dör – en efter en.

I detta kämpar Hanne för sina rättigheter, för sina kollegors skull och – kanske – framför allt för de älskade boende på hemmet. Hon skapar skyddsutrustning och handsprit genom fantasi när det saknas och inte har blivit inköpt. Hon försöker tillsammans med sina kollegor skydda de friska från de smittade. En fåfäng kamp.

Ja, en film som brutalt slungar oss tillbaka till den första, dramatiska tiden av pandemin för fyra och ett halvt år sedan. Nu då vi precis har slickat såren river Ella Lemhagen av plåstret och öppnar för den brutala verklighet som vårdpersonal – och patienter – ställdes inför våren 2020. Det gör ont.

Bianca Kronlöf är briljant som desperat kämpande Hanne. Hon som tvingas utmana sin vän Katrin, en roll i desperation fint skildrad av Liv Mjönäs, för att blottlägga bristerna. Hon som utmanar vårdföretaget och blir en visselblåsare av rang. Vet att hon har rätt men klandras av företaget som illojal.

Det är en film som känns och bränns från start till mål. Det är smärtsam närgånget och drastiskt som en svensk ”Erin Brockovich”. Bianca Kronlöf är Hanne och är i situationerna naken och oförställd. Det är skickligt. Det blir på liv och död, en film man inte kan ducka för.

Filmen är baserad på ”Det illojala vårdbiträdet”, P1-dokumentären baserat undersköterskan Stine Christophersens berättelser om sin strid mot arbetsgivaren Attendo. Hon som djärvt blev en visselblåsare när det som mest krävdes.

Jag kan inte annat än att tänka att hon måste vara nöjd med hur dessa hennes avslöjande fortfarande ekar, som nu genom denna film. Dessvärre lyckas vårdföretagen ducka från sitt ansvar med politikernas goda minne. Kvar står fortfarande vårdpersonal och deras brukare på golvet dansandes en sorglig limbo när debet och kredit ska gå ihop med vinstmarginaler åt de redan besuttna och med bristande resurser åt dem som mest behöver det.

”Så länge hjärtat slår”, premiär 27 september 2024.

Regi: Ella Lemhagen.

Manus: Malin Lagerlöf efter P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” efter undersköterskan Stine Christophersens avslöjande om brister på hennes arbetsplats under den inledande pandemin våren 2020.

Foto: Anders Bohman.

Klippning: Margareta Lagerqvist.

Musik: Fredrik Emilson.

I rollerna: Bianca Kronlöf, Liv Mjönäs, Inger Nilsson, Adam Pålsson, Eric Bibb, Cecilia Nilsson med flera.

Tages återigen utanför Swedish music hall of fame

Inget för Tages. Göteborgsbandet Tages var tongivande på 60-talet med popmusik från snabbt skred framåt i tidens anda. Ikoner för sin tid med ekon in i vår, men har återigen hamnat utanför Swedish music hall of fame.
Foto: HANS SIDÉN

Det händer sig vid den här tiden att Swedish music hall of fame presenterar nya invalda.

Man kan alltid ha sina diskussioner om vem och vilka som ska platsa. Det är ju lite det det handlar om. Men till syvende og sidst är det juryns val av vilka som ska komma in och presentera detta Sveriges eget Hall of fame.

Många är givna. Andra en smula mer ifrågasatta. Men jag är helt övertygad om att valen inte är snutna ur näsan på något som helst vis.

I år har nu artister och band presenterats som Eldkvarn, Refused, Alice Tegnér, Ace Of Base, José González, Lisa Ekdahl och Freddie Wadling. Där den sistnämnde i presentationen nämns med orden ”Han började sin karriär på 1970-talet i punkband som Liket Lever och The Leather Nun, där han blev känd för sin kraftfulla och distinkta röst.” Nå, jag tror inte Lädernunnans grundare och sångare, legendariske Jonas Almquist är så nöjd över att ha tagit ifrån sig sin roll som sångare i sitt band där Freddie Wadling var initialt var basist.

Men som göteborgare får man ändå sitt lystmäte. Ace Of Base, José González och Freddie Wadling är ju ändå frukter av stadens intensivt spretande musikliv och det är väl värt att applådera.

Ändå saknar jag ett band som sedan länge borde ha varit med. Som på 60-talet gick från inte så väl spelande, men som ändå knep förstaplatsen som Västkustens Beatles 1964 till att på kort tid utvecklas till dåtiden mest expansiva, nyfikna och häftigaste band. Ja, i konkurrens med Hep Stars, Shanes med flera. Men snabbt förbi dessa deras konkurrenter i popens ivriga kreativitet från starten till dess bandet lämnade Tages för att utan sångaren Tommy Blom bli Blond.

Tillsammans med producenten Anders ”Henkan” Henriksson (1945–2016) – en producent som även han borde ha premierats i Swedish music hall of fame – skapade Göran Lagerberg, bas/sång, Tommy Blom, sång, Anders Töpel, gitarr/sång, Danne Larsson, gitarr, sång och trummisarna genom åren – Freddie Skantze, Tommy Tausis och Lasse Svensson– musik som framför allt på albumen ”Contrast” och ”Studio” (båda från 1967) var av internationellt snitt. Gruppen var dessutom måna om att bjuda på scenshower med ljus och projiceringar som var långt över det vanliga på den tiden. Lägg till att bandet fortfarande får ses som Sveriges bäst klädda band – hittills.

Soundtrack of Our Lives är ett av många band som påverkats av Tages musik, framför allt kring 1967. När göteborgarna blev invalda i Swedens music hall of fame skrädde sångaren Ebbot Lundberg inte orden när han blev varse att Tages inte fanns bland de invalda. ”Katastrof att Tages inte är med!”, sa han till mig i en intervju med GöteborgDirekt.

Detta var för två år sedan och inte heller i år är Tages invalt i Swedens music hall of fame.

Fortfarande skandal? Jo, jag tycker det. Tages var så mycket mer än sina konkurrenter på 60-talet, hade modet och klivet att utmana popmusikens formel för något mer. Det är fortfarande stort och borde premieras med en plats i detta fina, svenska sällskap.

Hittills invalda i Swedish music hall of fame hittar ni här.

Gatsby larmar och gör sig till

Teater:

GATSBY

Larmande och drömmande. Regissör János Szász ”Gatsby”, med Hannes Fohlin i huvudrollen som den mondäne, blide, drömmande Jay Gatsby, kliver in och ur tidsåldrar. Foto: ELLIKA HENRIKSON

F Scott Fitzgeralds roman ”Den store Gatsby” (1925) tog sin tid från publicering till Owen Davis dramatisering 1926 till framgång och den legendariska status boken har fått. Ett avslutat världskrig, en passerad pandemi och ekonomi i uppflammande välstånd. Till det ett nytt, djärvt mode, jazzen som ackompanjemang och soundtrack till denna efemära era.

Här kliver den mytomspunnen Jay Gatsby ut ur skuggorna. Grannen på Long Island utanför New York. Han som är så ofantligt rik och som bjuder på överdådiga fester i sitt chateau. Vem är han? Vad vill han? De väldigt rika, men inte riktigt lika förmögna grannarna spinner sina försåtliga trådar. Till denna bedrägliga väv och miljö kommer börsmäklaren Nick Carraway, som slickar sina sår efter att ha deltagit i första världskriget i Europa och kommit hem med författardrömmar. Istället för mellanvästern lugn har det blivit business och den lockande östkusten med New York som smältdegel för fest, dans och pengar.

Jo, ”Den store Gatsby” ekar in i vår tid av sorglöshet i en dystopisk tid. Detta tar ungerske regissören János Szász fasta på och skapar en larmande uppsättning fylld av dans, fest, drama, våld och trassliga kärleksrelationer.

Hans ”Gatsby” kliver ur tidsramarna med Niklas Falk som berättaren i rollen som den äldre, tillbakareflekterande Nick Carraway. Han som på scen skuggar Emil Ljungestigs valpiga, unga Nick Carraway. Han som i sin tur med motvillig förtjusning kastas in i handlingarna som Jay Gatsbys förtrogne, men också som grannen Tom Buchanans (Robin Stegmar) vän med intrikata intriger som följd.

Hannes Fohlin gör sin Jay Gatsby blid och tillbakadragen, men som emellanåt också larmar och gör sig till. Stora gester med elgitarr och trummor i rockposer, som för att frigöra sig från ett eventuellt, tidstroget jazzok, som det lät på 1920-talet. Musiken på festerna dundrar in med techno och EDM-dunk på samma vis. Ja, med visst avbrott av Frank Sinatras ”New York New York” (den som Liza Minnelli var först ut med 1977 i Martin Scorsese film med samma namn) i uppsluppen koreografi och Johann Jóhannssons vackra, repetitiva ”Flight from the city”, som återkommer för att ta på allvarets stillhet när så krävs.

Kläderna travesterar emellanåt ett eventuellt 1920-tal med dubbelknäppta kostymer i preppy färger för att tvärt bryta med jeans, t-shirtar och mysbyxor. Drogerna är emellertid desamma som för hundra år sedan: champagne, drinkar, cigaretter, kokain…

János Szász ”Gatsby” förvaltar ett mörker, som pumpar intensivt, hett genom föreställningen. Romanens berättarlinje följs, men rastlöst vill han visa på något mer. Projiceringar, den snillrika scenografin där vardagsrum förvandlas till en lyxyacht som skiftar till en smutsig verkstad till en svit på ett överdådigt hotell i New York. Dansarna Ulriqa Fernqvist, Samuel Hall, Harlan Rust och Aura Tiira förstärker mörkret med elektrisk dans, som emellanåt är uppåt väggarna.

Så spelet mellan Jay Gatsby, Tom Buchanan och Daisy Buchanan, ett triangeldrama mellan människor som saknar, men behöver gränser – och uppriktig kärlek. Robin Stegmar gör den rasistiske, otrogne och våldsamme Tom Buchanan med sprättig återhållsamhet, för att kunna skjuta känslomässigt från höften när så krävs. Anna Åströms Daisy Buchanan inleder med sina berusade snedsteg för att stärka sin karaktär till en kvinna, som vill bestämma själv men vilset inte riktigt vet hur.

Den betraktande Nick Carraway, som i Emil Ljungestigs gestalt vågar vara så ung och ostadig som rollen kräver. Men som i Niklas Falks äldre dito vacklar mellan en äldre mans livsreflektioner och återblickar och någon som larmar och gör sig till. Ett återkommande tema i János Szász skrikiga uppsättning där allt slutar med en krasch innan festen åter tar vid.

”Gatsby”, Göteborgs stadsteater. Premiär 14 september 2024. Spelas till och med 21 november.

Av: F Scott Fitzgerald.

Dramatiserad av Nicolei Faber.

Översättningen: Annika Silkeberg.

Bearbetad för Göteborgs stadsteater av: Irena Kraus och János Szász.

Regi: János Szász.

Scenografi: Márton Ágh och Henrik Ekberg.

Kostymdesign: Ulrika Sjölin.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljusdesign: Tamás Banyai.

Videodesign: Péter Fanesikai.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Koreografi: Peter Svenzon.

I rollerna: Hannes Fohlin (Jay Gatsby), Niklas Falk (Nick Carraway, som äldre), Emil Ljungestig (Nick Carraway, som ung), Anna Åström (Daisy Buchanan), Robin Stegmar (Tom Buchanan), Marta Andersson-Larsson (Jordan Baker), Eline Høyer (Myrtle Wilson), Anders Nerg (George Wilson), Johan Hafezi (Meyer Wolfsheim/polis), Karin Gjorv Røraas (Catherine/kvinna på fest), Lukas Lönnbro (Mr McKee/Frank jr), Josefine Johansson (Mrs McKee/barnflicka), Ulriqa Fernqvist (dansare/Gatsbys betjänt), Samuel Hall (dansare), Harlan Rust (dansare) och Aura Tiira (dansare).