Ångrar inget med Ådalen

Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.

Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.

Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)

Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.

Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mina frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.

Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet jag hade och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.

Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.

De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.

På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.

Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?

Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.

Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. Var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter” föll allt jag hade byggt upp.

Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.

Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.

Nå… nu.

När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.

Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.

Onsdag

Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.

Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.

Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.

Torsdag

Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.

Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.

Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.

Historiens vingslag sveper redan över min resa.

Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.

Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.

Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.

Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.

Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?

Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.

Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.

Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.

Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.

På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmanat så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.

Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!

Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.

Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN

Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.

Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.

Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.

Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.

Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.

Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.

Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.

Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.

Historisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lyrrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag om att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.

Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.

Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.

Fredag

Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte vill missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.

Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.

Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN

Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.

Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.

Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN

Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriet legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltid inte dit vi ska.

G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotelle med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.

Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.

G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lusiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det än mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.

Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA

Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.

Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.

Lördag

Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är uppe. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré hålla stånd. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.

Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.

Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.

Jonatan Petré Brixel lägger fram sin bok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.

Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.

Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN

Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.

Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.

Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag alltså köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, blev dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.

Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.

Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.

Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.

Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.

Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.

Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, endast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.

Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.

Minnen. Köpta minnen från resan till Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Guldkorn på Grönsakstorget

Göteborgs kulturkalas är ju något av skatteåterbäring för stadens medborgare. En möjlighet att åtnjuta något av det som bjuds på de scener som ställs till förfogande. Programmet är digert under några få intensiva dagar. Man kan själv vara en del av det hela som genom dans eller andra aktiviteter. Eller också är det bara att söka upp någon av programpunkterna som presenterar artister och band, som man vill höra.

Finaldagen, söndagen 1 september, gav mig tre personliga Göteborgsfavoriter: Sisters of Invention, Paperwing och Rasmus Blomberg. Alla på samma scen, om än vid skilda klockslag. I Göteborg har man aldrig tråkigt. Så att ”härda ut” dagen var inget problem.

Systrarna Malin och Karolina Almgren är en sammansvetsad jazzduo, som skapar sitt eget musikaliska härad. Jo, det kanske finnas influenser från exempelvis Weather Report. Men Malin Almgrens smeksamma groove till Karolina Almgrens känsliga, lekfulla sopransax och lätta sång ger något eget. Lägg till att Malin Almgren också sköter de adderande klangerna från sitt trumset. Padds som fyller ut och ger låtarna ett fundament.

Det är ett kort set som bjuds, men med en öppen famn som ger nyfikenhet efter mer. Musiken var delvis hämtad från äldre låtar, men också från nyskrivet. Sisters of Invention har för avsikt att komma med nytt album efter årskiftet med en försmak med en singel innan jul.

Låtarna de spelade: 1. Glad 2. Love 3. Vårkväll 4. Hustak 5. Vattenfall 6. Lokatt 7. Home 8. Icebreaker

Smeksam start på söndagen med Sisters of Invention. Foto: KAI MARTIN

Jenny Sooviks projekt Paperwing naglade fast mig med förtjusning för ett år sedan. Då då hon med en musikföreställning iscensatte sitt nya album ”String fling” på Stora Teater. Det var något som trotsade alla eventuella förväntningar och blev en så gripande upplevelse att jag fortfarande i dag pratar mig varm om den (läs min recension här!).

Att göra något liknade, något så unikt, är knappast görligt. Det var en ynnest att vara där och då, med vetskapen om att det inte kommer att upprepas. Jag såg Paperwing i ett helt annat format då hon med en avskalad sättning var förband till Ossler. Hon visade då att hon kan göra sin sköra, atmosfäriska musik stark även utanför Marie Antoinette-kreationerna.

Nu, i strålande, intensiv sol blev det kanske än mer naket. Trummor (Malin Almgren), keyboard (Jonathan Albrektson) och bas (Viktor Reuter) till hennes sång, som är lekande lätt, skir och stark.

Nej, den drömska musiken klär inte i solsken, än mindre i Kulturkalaset scen med en backdrop som inte ens en skämskudde hade kunnat hindra. Men Paperwings musik klår omständigheterna. Det är märkvärdig musik, som vill leka tafatt med känslorna. Den är på samma gång uppfordrande och smeksam, lekfull och allvarlig, pretentiös och jordad. Och den kräver sitt öra.

Med fler och fler spelningar klär Jenny Soovik sitt Paperwing i ett allt större självförtroende, både som scenkonstnär och musiker. Jag är så glad att jag får möjlighet att lyssna och vara med på denna hennes resa.

Paperwings låtlista: 1. Coward 2. Illusion 3. Himalaya 4 Fire with fire 5. Clouds 6. Through it all 7. Whales 8. Wallflower 9. I see you

Skirt och starkt. Paperwing konkurrerade med solen. Foto: KAI MARTIN

Rasmus Blombergs debutalbum ”The river’s call” var ett av 2021 års bästa album i min bok. Det är fortfarande en platta jag återvänder till med förtjusning. En platta som förtjänar fler lyssnare än vad den har. På scen är hans musik också imponerande, men på ett annat sätt. Beroende på vilken sättning han har bjuds man som lyssna på alternativ till kompositionerna.

På Grönsakstorget är det han med sin Fender Jaguar och ett pedalbord av rang tillsammans med keyboardisten Emil Aspegren. Här blir det mer finstämt och mindre dramatiskt. Låtarnas kraft hålls i sin linda, på gott och ont. Rasmus Blomgren tål att lyssnas på, oavsett vilken sättning han har på scen. När jag lyssnade på honom på Musikens hus för ett år sedan blev det just den dramaturgi som albumet håller. Känslorna svallar för att stillna och sedan flamma upp igen.

Här bjuder han på en skickligt framförd konsert med musik som förenar Bon Iver och Red House Painters i ett eget famntag. Och jag förundras fortfarande varför så få hittar till hans musik. Ge plats för Rasmus Blomberg på Höjden under Way out West 2025!

Egen stämning. Rasmus Blomberg hittar sin egen ton någonstans mellan Bon Iver och Red House Painters. Foto: KAI MARTIN

Rasmus Blombergs låtar på Grönsakstorget: 1. It was always you 2. May morning 3. You will fade 4. Now and then 5. Fortune teller 6. Stones 7. Wildfires 8. Breathing

Dödsriket försenat i en glänta vid ett berg i Majorna

Duvstock. En liten musikfestival sammanhållen av entusiaster för entusiaster. Vid Duvbergets fot, mellan husen på Ekedalsgatan i höjd med spårvagnshållplatsen Majvallen finns en stig. Den leder brant och snirkligt uppför. Väl där öppnas denna lördagskväll i slutet av augusti en glänta, som en saga från förr. Ja, inte bara det. En festival. Som slungas man 45 år tillbaka. Nedanför duvslagen, som klättrar på berget, en festplats.

På plats band med förhoppningar och skilda uttryck. Ett enkel PA, instrument, ett partytält till skydd för ljus och mörker, kanske regn.

Ett gäng artister finns på plats, som Lena Junoff & Bubblans Allstar Trio, Stina och Solpojkarna, Män Man minns, Örni, Avantgarbage och Dödsriket. På plats finns också på denna lugubra plats en vitt skilda skara människor i fråga om ålder och härkomst. Några som vore de hämtade från Nationalteaterns persongalleri, men här 50 år senare.

Min avsikt? Tja, förutom att jag aldrig varit på Duvstock ville jag kolla in Dödsriket med Andrej Hude, en mörkrets och humorns man som jag lärt känna. 19.20 var dessutom en starttid som passade. Jag skulle kunna smita ifrån en stund utan att det skulle stjäla hela kvällen, kanske träffa lite folk jag känner, mingla runt och sedan landa i hemmet för kvällsmat.

Det blev allt och lite till. Jag får sällskap samtidigt som jag parkerar cykeln. En musikervän som hinner notera min flyende gestalt och vi slår följe för vi har samma mål. På scen spelar ett band som hämtat från proggrörelsen. Enligt uppgift har deras soundcheck försenat hela festivalen och nu tycks de aldrig vilja sluta spela. Glädjen är total. Hos bandmedlemmarna. Inte lika stor hos de väntande banden.

Så kliver de av. Ett nytt band kliver på. Det blir efter en soundcheck, hyfsat kort och koncis, där mikrofonerna skiftar i ljudstyrka men sällan till sångarens fördel. Det blir, när gruppen väl startat, både Pink Floyd, Beatles och Frank Zappa, som hanteras med bravur.

Glammigt i gläntan. Avantgarbage med sångerskan Jessica Åhman glittrar och larmar och gör sig till. Foto: KAI MARTIN

Klockan tickar och mörkret flaggar för sitt intåg. Plötsligt dyker ett sällskap upp som vore de hämtade från Roy Wood och hans Wizzard. Glammiga kläder, stjärnor och ansiktsmålningar. Spännande. På detta stampade jordgolv placeras en matta, på mattan två cirkelrunda plattor, svarta med en blixt sprakande ditmålad. Bandet har det klockrena namnet Avantgarbage och har sångerskan Jessica Åhman. En färgstark sångerska med röstresurser. Och, ja, bandet bygger sin musik på influenser från glameran för 50 år sedan. T Rex, Roy Wood, men väver också in en version av Runaways ”Cherry bomb”. Det är ett band som ännu är mer för ögat än örat. Men jag älskar pretentionerna, gesterna och att man hamnar på en ”scen” i dödsskuggans dal någonstans i Majorna.

Nära Dödsriket. Andrej Hude leder bandet Dödsriket in i mörkret. Foto: KAI MARTIN

Mer passande då med Dödsriket, som med sättningen bas, trummor, gitarr/sång och slagverk/sång vill skapa sitt eget mörker. Inte utan humor, men med en dov klang och med ett intensivt allvar. Bandet spelar mer än en timme och tjugo minuter sent, så mörkret har klädsamt slutit kring bandmedlemmarna. Spelningen blir kort, med löfte om ett snart gig på en annan plats, på en annan scen.

Märkligt, kanske. Men Dödsriket är både ambulerande och väcker mersmak.

Kung av pop imponerar

Konsert:

DARIN

!!!

Imponerar. Darin har en låtskatt och röst av rang, som imponerar. När kommer krogshowen. Foto: KAI MARTIN

Slottsskogsvallens entrépark, Göteborg

Publik: 2000.

Bäst: Rösten.

Sämst: På scen låter det lite väl mycket som på skiva.

Fråga: Borde inte Darin få chansen till en väl- och fullt ut producerad show…?

Det är snart svindlande 20 år sedan jag såg Darin för första gången. I Lisebergshallen var han en nyss utspottad, uttuggad ”Idol”-tvåa i programmets första säsong. Vilsen på scen, men en 17-åring med drömmar och framför allt en röst som förtjusade.

Valpigheten försvann snabbt. Men faiblessen för barndomsidolerna Michael Jackson och Whitney Houston tog han med sig utan att förlora sig själv. Darin tog snabbt kliv och har inte slutat sedan dess. Han har utvecklats till en låtskrivare av rang. Tillsammans med bland andra producenten och låtskrivaren Peter Kvint har han fått en låtkatalog som imponerar.

Det står klart med emfas när han som första akt spelar på Slottsskogsvallens entrépark – bredvid den hundraåriga arenan – inför en publik på cirka 2000. En bit från de nära 8000 som såg honom i Scandinavium i höstas.

Det är en avskalad show, men fulladdad. Ett band med körsångare, som lever sig in i musiken och vet att uttrycka den. Men det låter väldigt mycket som på skiva. Lite för slickt och tillrättalagt för min smak, för lite vågat. Åtminstone inledningsvis. Darin håller sig till formeln, är fortfarande förtjusande, sjunger otroligt bra. Pricksäker, smeksam, kan växla känslolägen med ackuratess och strålar som en stjärna. Smeksamt när så kräver. Rivit då det behövs. Han bjuder in sin publik och, ja, till och med upp ett fan, som Öckerötösen Vendela, för ett gästspel.

Fullmatad. Darins show är fullmatad. På en timme och 20 minuter fyrar han av 21 låtar. Foto: KAI MARTIN

Jo, den svenske kungen av pop imponerar. På en timme och lite drygt 20 minuter fyrar han av 21 låtar. Tempot är högt. Inte mycket till mellansnack, även om han flikar in några ord som presentation till vad nästkommande låt handlar om.

Här tycker jag att det brister. Det har alltså gått 20 år sedan ”Idol”, han har företagit sig en artistisk resa av rang. Då borde han ha mer att säga från scen. Klä känslorna i låtarna i lite mer förklarande ord, binda samma låtlistan med en personlig infallsvinkel. Lite mer blottande, så som han faktiskt gör med sina texter.

Samtidigt står jag handfallen över hans skicklighet. När kommer den fullmatade krogshowen med dansare, större orkester och ledskärmar som sprakar och gnistrar ikapp med hans låtskatt…?

Darin, Slottsskogsvallens entrépark, 30 augusti 2024. Låtlista:

  1. Electric.
  2. Satellit.
  3. Finns inga ord.
  4. Money for nothing
  5. Den sista gången.
  6. Ta mig tillbaka.
  7. Juliet.
  8. Behöver inte nån.
  9. Tvillingen.
  10. En säng av rosor.
  11. Man över bord.
  12. Astronaut.
  13. Lovekiller
  14. Astrologen.
  15. Can’t stay away.
  16. Step up.
  17. Ja må du leva.
  18. Starkare
  19. En apa som liknar dig
  20. What’s the point (extranummer).
  21. Nobody knows.

Ursinne, kraft och rytmens skönhet med Anna von Hausswolff

Dans och konsert:

ATLAS SONG – med Anna von Hausswolff med band samt Göteborgsoperans Danskompani

Kraft och skönhet. Anna von Hausswolffs musik och uttryck förenas intensivt med Göteborgsoperans Danskompanis skicklighet.
FOTO: TILO STENGEL

Göteborgskan Anna von Hausswolffs musik är dramatisk i sig själv. Inte bara för det centrala med soundet från en kyrkorgel i kompositionerna. Utan lika mycket för det kompakta mörkret, kraften och för den energi som hennes skira figur gestaltar med kraft i rösten. Det finns något brutalt rättframt. Musik som man inte kan ducka för.

Hennes nya kompostioner i samarbete med Göteborgsoperans Danskompani tillsammans med hennes band är kittlande bara på pappret. I salongen slocknar ljuset för en tiondels sekund innan alla förväntningar blåser bort för något mycket större och mäktigare.

Hon har, på sina späda axlar, valt Atlas sånger. Atlas, från den grekiska mytologin, som ledde titanernas kamp mot Olympens nya gudar, förlorade och tvingades att bära den väldiga himlen på sina axlar. Det är förstås monumentalt.

Med Göteborgsoperans Danskompanis tio dansare blir det kraftfullt, intensivt och rytmiskt på det där enastående, kompletta och tajta sätt som dessa dansare bjuder. Från inledningen där de står som statyer, där en stark vind greppar mantlarna som täcker deras nakna kroppar till den intimitet som öppnas med Anna von Hausswolffs entré.

Musikens och dansens kraft. Anna von Hausswolffs musik förenas med kraft med Danskompaniets rörelser. Foto: TILO STENGEL

Det är muskulöst, atletiskt, emellanåt som en enda kropp som andas och rör sig för att brytas upp i individens personliga skicklighet.

Till detta den tordönsvägg som Anna von Hausswolff med band orkestrerar. Här finns inte utrymme att andas. Man lyfter från stolssätena. Kan inget annat än att ta emot. Från starten som ett lokomotivs frustande start, likt en uppdaterad bowisk ”Station to station” i kakofoni, rök och larm. Det är smärtsamt vackert, ljudligt och totalt. Få kan som Anna von Hausswolff förena Kate Bush, Diamanda Galas och Nico till ett eget musikaliskt DNA. Dansen integreras hårdhänt med musiken i rytm och de muskulösa melodierna. Som spänner Atlas sina muskler för att bära upp himlen med ljus och mörker.

Ja, Anna von Hauswolff är en självklar del i koreografin. Från inledningen där hon kommer in till dansarna som en prinsessa i en John Bauer-målning till den kraftfulla amason hon sedan blir för att i finalen, vid flygeln, ta ned allt till försiktighet…

Som ur en John Bauer-målning. Anna von Hausswolff har inte bara huvudrollen som artist, kompositör och sångerska. Hon är också en självklar del i koreografin. Foto: TILO STENGEL

”Atlas song” är ett imponerande verk. Återigen applåd till Göteborgsoperan och Danskompaniets ledare Katrín Hall, som vågar låta artister mötas över gränserna till något starkt gemensamt. Det har skett med bravur tidigare, som Little Dragon och Ane Brun (läs vad jag skrev om detta här och här!) i mötet med Danskompaniet. Tillsammans med Anna von Hausswolff har det blivit än starkare.

”Atlas song” är en ynnest att få bevittna. Kanske blir det bara dessa två tillfällen – premiären och söndagens föreställning – som bjuds. Synd för alla som inte var där.

”Atlas song” med Anna von Hausswolff med band samt Göteborgsoperans Danskompani. Premiär 23 augusti, 2024 på Göteborgsoperan. Denna recension baserad på föreställningen 25 augusti.

Koreografi, kostymdesign och scenografi: Imre och Marne von Opstal.

Ljusdesign och koreografi: Tom Visser.

Kompositör, gitarr, piano och sång: Anna von Hauswolff.

Arrangörer: Filip Leyman, David Sabel, Karl Vento och Otis Sandsjö.

Musiker: Filip Leyman, David Sabel, Otis Sandsjö, Joel Fabiansson, Love Meyerson och Johan Holmegard.

Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Clàudia Gil Cabús, Logan Hernandez, Dominic McAinsh, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Sofia Sangregorio och Johanna Wernmo.

Låtlista:

  1. Sacro Bosco
  2. The Beast theme
  3. Facing Atlas
  4. The Iconoclast
  5. Letter to Amanda/a friend
  6. The mysterious vanishing of Electra
  7. Stardust
  8. Punching faces
  9. Struggle with the Beast
  10. The whole woman (love song)

Uppsluppen Diggiloo-final i Skatås

Konsert:

DIGGILOO med Jessica Andersson, Andreas Lundstedt, Ann Westin, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Wiktoria, Cimberly, Elisa Lindström, Liamoo och Lisa Stadell

!!!

Tack och hej. Diggiloo-turnén tog farväl i Skatås 23 spelningar efter premiären i Ronneby 1 juli. Foto: KAI MARTIN

Skatås, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Cimberlys version av ”I’m telling you I’m not going” välter allt över ända.

Sämst: En halvtimmes paus skapar rastlöshet och får showen att tappa tempo.

Fråga: Ska Skatås fortsatt bli Diggiloo-turnéns finalarena…?

Förra årets final av Diggiloo hölls i Skatås. Så också i år. Då regnade det intensivt. I år var vädret nära nog lika hotande, men höll sig på rätt gräns. Men där 2023-års avslut blev en fundamental överraskning, inkluderat teamet, när Anne-Lie Rydé på scen aviserade sitt avslut inte bara på turnén utan på sitt artistskap är årets final ”bara” uppsluppen och underhållande.

Sedan starten 2003 har ett pärlband av artister uppträtt. Etablerade som nykläckta. Förra året fanns  (”Idol”-vinnare 2022) och Maria Sur (”Melodifestivalen” 2023) med. Nu är det ”Idol”finalisterna Cimberly och Saga Ludvigsson från 2023, som ska utmana jessica Andersson med sin 18 säsong med ”Diggiloo” och Lisa Stadell, 15 säsonger.

Så här vid finalen är de två ungdomarna, 19 respektive 18, en självklar del av showen. Saga Ludvigsson charmade sig genom rutan och gör det från scen likaså. Men hon har en bit kvar till att sången sitter. Cimberly är en vassare sångerska, men en smula mindre showgirl än sin finalkollega från ”Idol”. Men hon kastar ju sig huvudstupa in i alla numren med glans.

Däremot är det hon som välter kvällen fullständigt med sin version av Jennifer Hollidays ”And I’m telling you I’m not going”. Låten från Broadwaymusikalen ”Dreamgirls”, som blev hennes genombrott på 80-talet och som senare ”American Idol”-deltagaren Jennifer Hudson gjorde till sin i en magnifik scen i filmatiseringen av ”Dreamgirls” (2006). Den gjorde ju svenskan under förra årets ”Idol”-säsong med smärtsam emfas. Från scen gör hon ””And I’m telling you I’m not going” så starkt berörande att de stående ovationerna inte räcker. Bravo.

Får stående ovationer. När Cimberly gör ”And I’m telling you I’m not going” får hon stående ovationer. Foto: KAI MARTIN

”Idol”-domaren Anders Bagge må vara en sångare, men är ingen dansman. Han klarar sig fint ändå. Hans scenskräck är förvisso alltid en utmaning, som han genomlider men hanterar. Det är djärvt. Han är ju en artist, producent och låtskrivare av rang vars CV är svårt att övertrumfa och på scen blir det lite stories från bland annat arbetet med Célin Dion.

Att vara artist på en Diggiloo-turné kräver emellertid sin artist. Anders Bagge kämpar. Hans röst är lätt och ledig, omfångsrik och mjukt vacker. Men för varje wejlande bjuder han på känslan att han är ute på djupt vatten. Nej, han missar inte. Men tilliten finns där inte. Till sig själv eller för publiken.

Mest avslappnad är han när han sjunger med andra. Då blir det mer lek och mindre allvar. Han behöver inte så i rampljuset, det skoningslösa.

Det är tvärt om med Liamoo, Göteborgssonen, som tar allt större kliv för varje gång jag ser honom. Han tar för sig, rör sig snyggt i de koreograferade numren och sjunger emellanåt i Bruno Mars-klass. Hans ”Dragon” görs i en dramatisk version, tangerande den i Melodifestivalen. Men här med lite större skärpa och mot en publik utanför kameravinklarna. En sann showman.

Uppsluppen final. ”Diggiloo”-turnén tackade för sig med en uppsluppen och underhållande final. Foto: KAI MARTIN

Så också med Andreas Wiese, som imponerar med sin röst, sitt omfång och sin karaktär på rösten – oavsett vilka genrer han svingar sig mellan.

Elisa Lindström slog igenom i ”Dansbandskampen” 2010, men har en bredd som sträcker sig utanför dansbandens domäner. Vid hyllningen av förra året bortgången kompositören Stefan Nilsson (1955–2023) sjunger hon ”Gabriella sång” från filmen ”Såsom i himmelen”. Inte som Helen Sjöholm, men starkt nog för att beröra.

Ingen ”Diggiloo” utan humor. I år med göteborgskan Ann Westin, en slagkraftig tant i min ålder som vågar att käfta. Hon gör sina inpass under gång, men när hon tar plats för ett eget nummer efter paus blir det riktigt roligt. Hennes ”drömscen” där hon håller tal på engelska till sin dotter som gift sig med prins Harry är storartad komik.

Från scen får vi allt från hyllningar till Abba, Lasse Berghagen, Stefan Nilsson och Alcazar. I det sistnämnda medleyt strålar Andreas Lundstedt som en discokula med övriga i ensemblen. Men det blir förstås också publika såväl som personliga tolkningar av standards.

Som när slagverkaren Pablo Cebeda bjuds in till scenens framkant och gör en bossa-version av ””Stand by me”, som är snygg, listig, följsam där trion Liamoo, Anders Bagge och Andreas Weise snyggt hänger in på sång.

Jessica Andersson är alltid en klippa. Här dessutom konferencier hela kvällen tillsammans med Andreas Weise.

Och, som finaler på turnéer alltid bjuder, så blev det lite hyss. Kanske inte så tydligt för publiken. Men… från blåsarna, eller när regissören Sandra Koffner kom in på slutet för sång och dans. Som om hon inte har gjort något annat (det har hon inte heller). Eller Andreas Weise i Pippi-peruk.

”Diggiloo” är över för den här gången. Det handlar alltså om oförarglig familjeunderhållning med folkkära, skickliga artister. Men speltiden är för lång, trots en generöst matad show.

Diggiloo-final, Skatås, Göteborg 24 augusti, 2024.

Artister: Cimberly, Saga Ludvigsson, Andreas Weise, Anders Bagge, Elisa Lindström, Andreas Lundstedt, Liamoo, Ann Westin, Jessica Andersson, Lisa Stadell och Wictoria.

Bandet: Robin Svensson, kapellmästare, keyboard, dragspel och kör, Kristian Persson, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Filip Olandersson, trumpet, Viktor Sand, saxofon och flöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Mattias Fjellström, gitarrer, och Pablo Cepeda, slagverk, gitarr och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografi: Linda Hansson och Lisa Stadell.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

Led-content designer: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesinger och grafiker: Palle Palmé.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

Musikaliskt ansvarig: Robin Svensson.

Körrarrangemang: Emma Bensing.

Tack och hej, GP!

Jag har varit prenumerant av GP sedan jag fick tillsvidareanställning på GT i februaris början 1981. Det har varit en lång resa, upp och ned, fram och tillbaka. Ibland ett slags hatkärlek, emellanåt underhållning, men oftast en krass bruksprodukt.

Jag älskar att läsa tidningen på morgonen. Till frukosten, innan jobbet, på helgen då tiden är mer utsträckt.

Men nu gör jag slut. Jag har tröttnat.

Det är en relation som inte är så ömsint från den ena parten (läs GP) och som med tiden kommit att svida i plånboken. Kommunikationen från tidningen har varit ringa. Vid en tidigare prishöjning av prenumerationen hörde jag ingenting förrän det rasslade till ljudlöst i kassaskrinet. Vid årsskiftet höjdes priset från 599 kronor till 699.

I papperskorgen. GP har alltmer slängt papperstidningen i papperskorgen, men höjer ändå priset på sin produkt.

2021 skrev jag i bloggen: ”I slutet av december 2018 betalade jag 374 kronor efter att ha förhandlat fram detta pris några månader tidigare Rimligt, kanske, att man senare – utan ett ord – höjde priset till 415 kronor när vi via autogiro gjorde första betalningen i januari 2019. Det dröjde heller inte länge förrän priset plötsligt tickade upp till 449 kronor. På några månader alltså en stegring med 75 kronor.”

Nu har tidningen aviserat ytterligare en höjning. Detta till ackompanjemang av en artikel publicerad 20 augusti, alltså bara för några dagar sedan, där Stampen Media (som äger GP) redovisar en vinst på 26 miljoner andra kvartalet 2024! I ett mejl i veckan fick jag beskedet: ”På Göteborgs-Posten arbetar vi ständigt med att vässa vår journalistik och utveckla våra digitala kanaler för att du ska kunna ta del av de senaste nyheterna dygnet runt. Från 1 oktober 2024 kommer vi justera prenumerationspriserna. Detta för att kunna fortsätta leverera riktig journalistik som gör skillnad. Ditt förtroende betyder mycket för oss och vi hoppas få det även framöver. För dig som betalar med kort eller autogiro innebär detta att för prenumerationsperioden som startar efter 1 oktober och framåt så får du ett nytt pris. De nya priserna hittas här.”

Nej, ni behöver inte klicka på länken. Priset har från årsskiftet skärpts till 739 kronor.

Till saken hör att ironiskt nog läste jag det först i papperstidningen via helsidesannonser (utan att det där stod vad priset skulle bli).

Ironiskt? Ja, för för oss med så kallad komplett prenumeration (digitalt och print) har servicen succesivt försämrats.

Det där med att ”vässa vår journalistik” är bara nys. I print får man läsa gamla texter och jag menar inte nyheter. Reportage som rimligen borde komma trogna prenumeranter till godo skulle ju med fördel publiceras först i print sedan på den stora stora world wide webben.

Nu presenteras, exempelvis, den underhållande Kristian Wedel på gp.se på måndagar, men i print på onsdagar. Reportage som tidningen bjuder till läsning på webben kommer dagar, ibland veckor och till och med månader senare i print. Det är ju oförskämt.

GP har lämnat sin papperstidning i papperskorgen, lämnad åt sitt öde, men till ett dyrt pris för sina prenumeranter och annonsörer.

Informativ. Det här är en skärmdump av GP:s app när man försöker öppna den. Händer titt som tätt att man möts av detta tomma ”blad”.

Lägg till att appen är usel, långsam och inte funktionsduglig. Det är helt enkelt inte rimligt att ständigt mötas av nya prishöjningar för en produkt som sakta blir sämre med texter som är fylld av märkliga korrektur- och faktafel eftersom redaktörerna, som är ansvariga, inte har tid att gå igenom dem. Så sorry: Jag checkar ut.

Tack för den här tiden. Drygt 43 år har gått fort.

Ömsint urkraft i ösregn

Konsert:

KRISTINA ISSA med vänner

!!!

Kraftfull. Kristina Issas sång och musikuttryck är starkt och berörande. Foto: KAI MARTIN

Grönsakstorget, Göteborg.

Bäst: ”Ocean” är en kraftfull sång, än starkare med presentationen.

Sämst: Vädret.

Fråga: Kristina Issa kommer med nytt i höst, hur kommer det låta live…?

Hon är drabbande, Kristina Issa. En artist, sångerska, skådespelare som det inte går att ducka för. Oavsett om det är hennes musik som presenteras tillsammans med hennes band på scen eller i den egna uppsättningen av hennes verk ”Queen Zenobia”, någon av de roller hon gjort på Backa Teater eller Stadsteatern eller som musiker i uppsättningarna på dessa teatrar.

Hon är oundviklig. En artist som aldrig smeker medhårs, men som med sitt uttryck naglar fast en.

När hon nu kastar roller åt sidan och inte är musiker i Backa Teater, som är hennes levebröd och kall, blir det med fokus på hennes musik då och nu. Vid en gräns där det gamla kanske inte spelats ut, men tjänat väl och nu ska ersättas av något nytt. Kristina Issa är redo med nytt album, en ny låtlista och vill vädra ut det gamla för det nya.

Det gör hon – och bandet – när Sommarscenen i Göteborg bjuder in henne till scenen på Grönsakstorget. Med tre album i ryggen – ”Afraid of whales” (2014), ”Ocean unknown” (2017) och ”Where do we go?” (2021) – är hon nu framme vid sitt första svenskspråkiga album. Det blir med andra ord en mix av låtar till ackompanjemang av ett tilltagande regn.

Nej, inte optimalt för någon artist. Men friskt humör, energi och okuvlig vilja gör att Kristina Issa når ut.

Hennes musik berör alltid, även i ösregn. Hon är en ömsint urkraft, som vågar vara pretentiös, allvarlig, förbannad liderlig och kärleksfull. Det här är musik som bultar, brinner och är känslostark och dynamisk med ett eget ”språk” med hennes röst som en svetslåga, stark och intensiv.

På scen bjuder hon också in vännerna i Konflikten. Trion som med sitt feministiska anslag för en stund vävs samman med Kristina Issas band och musik i Konflikten-låten ”Det brinner” innan de spelar sina ”Vad jag vill” och ”Varningstecken”, avskalat och tydligt.

Men det är Kristina Issa som äger scenen under den timma som är till förfogande.

Från ”Ocean”, en vädjan för fred och krass avsky mot krig, till nya ”Du som haver” och ”Barn som ber”, som är smärtsamt berörande och mörkt mässande. Men Kristina Issa lämnar oss inte där. I det symboliska grå- och regnvädret bjuder hon på en öppning av ljus i avslutande optimistiska ”Feel better”. Hon skänker hopp.

30 november spelar hon med sitt band på Skeppet. Då med ny låtlista och ett nytt album att presentera.

Låtlista, Kristina Issa med vänner, Grönsakstorget, Göteborg 22 augusti 2024:

  1. Melt away
  2. Know it all
  3. Can’t stay
  4. Gold
  5. Ocean
  6. Det brinner tillsammans med trion Konflikten
  7. Vad jag vill – Konflikten
  8. Varningstecken – Konflikten
  9. Heart in two
  10. Du som haver
  11. Barn som ber
  12. Feel better

Kristina Issa, sång och klaviatur, Jonathan Albrektsson, synt, Malte Zeberg, bas, Emil Blommé, trummor och Sofia Andersson, barytonsaxofon och klarinett.

Kommande premiärer och repriser på Stadsteatern

I mitten av augusti har Göteborgs stadsteater som tradition att generöst bjuda in sin nyfikna publik på ett slags peepshow inför kommande säsong. Ett farväl till den bleka sommarens borttynande. Ett välkommen till höst, vinter och även en spirande vår. det är förstås förväntningar. Vad ska vi få se av utbudet? Hur mycket ska avslöjas av uppsättningarna? Vilka gästspel? Vad ska kittla? Vad ska bemötas med liknöjdhet? Nej, ingen av frågorna är förstås lätta att besvara.

Men från att tidigare ha varit – under förre konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll – en gemensam uppstart för Stadsteatern och Backa Teater med utblick över det kommande spelåret, blev det den här gången bara smakprov från scenerna vid Götaplatsen. Och bara höstens uppsättningar.

Nya konstnärliga ledaren Linda Zachrison väljer ett annorlunda sätta att presentera sitt första egentliga spelår (hon tillträdde förra året med ett av Pontus Stenshäll redan dukat spelbord, som brukligt).

Hon har en vilja att samtala om scenen. Bjöd redan in till det förra året och utvecklar det även nu. Så efter en dryg timme av inblickar i teaterns pågående arbete är det öppet för publiken att möta sina skådespelare och för Stadsteaterns skådespelare att möta sin publik. En dialog, som förhoppnings ska öppna för något mer än frågor och svar.

På scen inledde man med att vi fick kika in i Gatsbys värld. Det är alltså F Scott Fitzgeralds klassiska roman, nära hundraåriga, ”Den stora Gatsby”, som får Sverigepremiär 14 september.

Jag ska villigt erkänna att jag räknar med ett uppdaterat kostymdrama. Att film- och teaterregissör, ungerske János Szász tillsammans med kostymör Ulrika Sjölin binder samman dessa hundra år, men att man ändå väljer kostym som tagen från la belle époque och 1920-talet. Av detta kunde man inte skönja när en scen spelades upp volymstarkt och intensivt. Det av t-shirtar, träningsoverallsbyxor och sneakers klädda skådespelarna, dans till modernt pumpande EDM. Men, och detta påpekades, var just en inblick i repetitionsarbetet.

Mot premiär. Hannes Fohlin siktar mot premiären av ”Gatsby” 14 september på Göteborgs stadsteaters stora scen. Foto: KAI MARTIN

Av höstens premiärer är det den jag är mest nyfiken på. Dels för att János Szász är en spännande regissör, dels för att romanen i ny kontext kan bli riktigt utmanande. Dessutom hoppas jag på en uppmaning till dresscode till föreställningarna.

Thrillerhöst. ”Nattvak”, premiär 27 september bjuder på psykologisk thriller med existentiella och humoristiska undertoner. Foto: KAI MARTIN

Även Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” lockar (premiär 27 september på Studion). En påstådd psykologisk thriller med humoristisk underton i familjemiljö. Familjen håller också sin hand över ”Skål för livet” av Maja Zade. Internationellt hyllade Yana Ross regisserar. Pjäsen är även uttagen till prestigefyllda Faraway festival i franske Reims. Sverigepremiär på Stadsteaterns stora scen 26 oktober.

1978 var ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” först ut på Angereds teater med bland andra Sven Wollter som scenkonstnärpionjärer i Göteborgs norra förort. Nobelpristagaren (1997), italienaren Dario Dos pjäs från 1974 gjorde succé. Nu ska den utmanas av regissör Alexander Öberg. Men märkligt nog har den hyllade och uppskattade pjäsen hamnat i källaren på Stadsteatern och har premiär på Lilla scenen 15 november.

Modern klassiker. Alexander Öberg regisserar Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Foto: KAI MARTIN

Skådespelaren Odiin Romanus har att göra i höst. Inte nog med spelperioden med ”Nattvak”. Han har dessutom huvudrollen som Pinocchio i pjäsen med samma namn. En spännande uppsättning för barn över tolv år. Premiär på Stora scen 6 december med Katrine Wiedemann som regissör.

”Monicas vals”, om Monica Zetterlund, hade sin premiär i december förra året (läs min recension här!). Ett ömsint porträtt av ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar” för att citera Tage Danielsson om den folkkära sångerskan. Trycket på merspel har varit stort och pjäsen får nu nypremiär 12 oktober med få ytterligare speltillfällen.

Henrik Ibsens ”Vildanden” hade i Emil Graffmans regi en stiliserad och smärtsam ton med sinnrik scenografi av regissör. Som ett utsnitt av något konstverk av Edward Hopper. Den hade premiär hösten 2022 och prisades inte bara nationellt utan även internationellt då den spelade på scener utomlands. (Läs min recension här!) Pjäsen har nypremiär på Studion 22 november.

Göteborgs stadsteater bjuder också in till lunchteater. Underhållning och spis på samma gång. Mycket populärt och nära nog redan utsålt. För repertoar kolla in Stadsteaterns hemsida.

Kladdig provokatör charmar

Påhälsning. Göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen” har i Carl Johan de Geers tolkning fått besök av en älg.

Konsten har sina provokatörer. har alltid haft. Kommer alltid att ha. Även om de kanske inte har för avsikt att provocera utmanade de sin samtid. Som impressionisterna med sitt nya sätt att se på konsten de skapade och motiven de sökte. Eller expressionisterna. Pablo Picasso med sina förskjutningar av perspektiven. Marcel Duchamps readymades, som ”Fountain” (om det nu var han som gjorde den…). Ja, alla konstformer har i sina nydanare haft ”provokatörer”. Något som alltid kommit att reta konservativa krafter. Så också nu, som med Carolina Falkholt närkontakt med könsorgan i uppblåst storlek.

Carl Johan de Geer (1938) utmanade tidigt etablissemanget. Under 60-talets politiserade tid sökte han utmaningar i konsten. Så väckte hans ”Skända flaggan” 1967 avsky och uppror hos förståsigpåare. Men applåder hos unga, som var emot rådande styre i stort, USA:s krig i Vietnam i allmänhet och det mesta i synnerhet. Han fortsatte in i 70-talet med den absurda tv-serien ”Tårtan”, en klassiker åtminstone för den generation som växte upp då.

Det var en frisk tid för uppror, som genomströmmade kulturyttringar som musik, film och konst, men som också kom att rubba system som skolväsende. Men Carl Johan de Geer var ju också en provokatör inte bara med sin konst. Med adligt namn, född i Montreal, Quebec, som diplomatson uppvuxen i Köpenhamn, Bryssel och Warszawa, samt efter föräldrarnas skilsmässa på slott hos farföräldrarna i Skåne och hos modern på Östermalm, Stockholm, var han en katt bland vänsterhermelinerna.

Carl Johan de Geer älskar fortfarande att provocera – och att roa. Han vill, som det står i programbladet till hans utställning ”Älg” på Göteborgs konstförening, att konsten ska skava. Men också att humorn ska ta plats.

Det gör den. Motiven på konstverken känner vi igen. Antingen är det konst av prins Eugen, Edvard Munch, Carl Kylberg eller August Strindberg som tjänar som förlaga. Eller också är det Göteborgskoloristerna. Den spretiga konstnärsgrupp, som fortfarande fascinerar och som hyllades med en fantastisk utställning på Göteborgs konstmuseum så sent som förra säsongen.

Prins Eugens klassiker ”Molnet III” har fått tjäna som motiv för Carl Johan de Geers skapelse. Men in har hans signifikativ älg tagit plats. Så håller de på. Verk efter verk. Genom Göteborgskoloristerna Åke Göransson, Tor Bjurström, Inge Schiöler, Karin Parrow, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarson.

Jo, det roar. Det utmana och kittlar. Skaver…? Kanske lite. Men oavsett material tycker jag att Carl Johan de Geer har gjort det enkelt för sig. Utsällningen är förvisso en hyllning till de konstnärer var konstverk har fått tjäna som förlaga för de Geers serie ”Älg”. Fast dessa hans konstverk besitter långt ifrån det djup, den kraft och lyskraft som originalen har. Istället är det kladdigt och lite slarvigt gjort. Men lockas man nu av Ragnar Sandbergs ”Den blå bussen”, kan man alltså få den med älg i Carl Johan de Geers version till det facila priset av 42000 kronor.

Det har nu besökarna emellertid ratat rejält. När jag var där några dagar efter vernissagen 17 augusti syntes inte ett enda exemplar sålt av målningarna, däremot desto fler intressenter av de grafiska bladen för 4200 kronor/blad. De som bland annat innefattar de Geers version av Edward Munchs ”Skrik”, den som också har bäst bärighet av de 28 konstverken.

Populär. Carl Johan de Geers grafiska blad i serien ”Älg” säljer bra. Som versionen av Carl Kylbergs ”Hemkomsten”.

Så… visst är Carl Johan de Geer 86 år gammal fortfarande en retsticka med en stor portion humor. Härligt. Men det är ju lite trist att prisen är det som provocerar – eller snarare förvånar – mest. Å andra sidan får han ta vilket pris han vill. Kanske är det till och med relevant. Åtminstone om han eller galleriet finner någon köpare.

Utställningen ”Älg” pågår till och med 8 september. Göteborgs konstförening har öppet tisdag till fredag 13–17 samt lördag och söndag 12–16.