Konsert:

GBG ÄLSKAR BRUCE med GÖTEBORGS SYMFONIKER och STEFAN ANDERSSON, STEGET, DANIEL LEMMA, ARVID NERO OCH JACKIE MERE

!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: Utsålt (drygt 1200).

Bäst: Martin Schaubs initiativ och orkestrerande.

Sämst: Ljussättningen på scen och att rörklockorna inte hördes.

Fråga: Vad tar Martin Schaub på sig för nästa uppdrag…?

Det pågår en märklig diskussion media om Valter Nilsson – det stora göteborgska genombrottet 2026. Om hans genuinitet, Göteborgs- och arbetarkoppling. Stockholmsjournalister/-recensenter känner sig vilsna i referenserna från rikets andra stad, GP:s förre kulturchef Björn Werner litar inte på Valter Nilssons koppling till den göteborgske arbetaren och menar att han utlämnar det segregerade Göteborg i sina texter samtidigt som han romantiserar sina karaktärer.

På sätt och vis skulle både Håkan Hellström och Joel Alme kunna ha skrivits in i debatten, för där finns samma sätt att skriva låtar. I ett vidare perspektiv kan man lyfta blicken över Altanten till New Jersey och USA där Bruce Springsteen stått som en grogrund för skapandet av myten om städer, karaktärer och land. Förlorare, vinnare, romantik och kärv verklighet, vunnen som försvunnen kärlek… allt samsas i ögonblicksbetraktelser, som vunnit hjärtan världen över sedan 70-talet.

Det finns en myt, för jag tvekar om att den är sann, att Bruce Springsteen har ett särskilt hjärta till Göteborg. Att det mynnar i de legendariska spelningarna 8 och 9 juni 1985 på Ullevi. Då, då han fick arenan att gunga så till den milda grad att det blott var försynen som gjorde att Ullevi inte rasade. Förstärkningsarbete gjordes och många år senare har Bruce Springsteen med E Street Band gång efter annan återvänt för den ena minnesvärda konserten efter den andra. Alltid med myten om kärleksrelationen spinnande mellan honom och Göteborg.

Jag tror, ärligt talat, att den relationen har han till de flesta spelställen han gästar. Men samtidigt är Göteborg + Bruce sann och det är det som fått Martin Schaub att inte bara komma med förslaget utan också iscensätta denna gigantiska uppgift att musikalisk förena Bruce Springsteens musik med Göteborgs symfoniker och en rad kära artister från staden. Till detta Ina Lundström, programledare, komiker, matlagare och Bruce Springsteenfantast som presentatör.

Jo, hon kan sin Springsteen och hon kan sin Göteborgsromantik lika väl som de tidigare Göteborgsartisterna nämnda ovan. Hon binder en snygg väv med citat och skrönor, ögonblicksbilder med nostalgi som elegant förenar just Bruce med Göteborg.

Martin Schaub har gjort ett hästjobb med den här konserten. Han är sannerligen ingen duvunge gällande liknande uppdrag. Jag nämner bara ”This woman’s work – a tribute to Kate Bush” (2018), som kanske hans främst insats. Men så mycket mer har gjorts genom åren.

Det handlar alltså om att klä Bruce Springsteens musik – oavsett om det är rock, ballad, låtar från tungt wall on sound-producerade ”Born to run” eller avskalade ”Nebraska” – som ska kläs i symfonisk dräkt. Martin Schaub gör det med känslig och fantasifull hand. Visst kan det någon gång – som i ”The river” bli en smula överlastat. Men det är en randanmärkning. För arrangemangen sveper in musiken i både storslagenhet och intimitet, lekfullhet och allvar. Det är skickligt.

Allt börjar med ett intro hämtat från ”Jungleland” där violinsten och förste konsertmästare Sara Trobäck spelar temat från sin position mitt bland de 23 överraskade i loge G. Denna start möts av Arvid Nero, som möter publiken i loge B på samma sätt, med ”One minut you’re here”. En pigg inledning, men inte desto mindre känslosam.

Sångarna Stefan Andersson, Daniel Lemma, Arvid Nero, Jackie Mere och duon Steget (sångerskan Matilda Sjöström och Nils Dahl, klaviatur) har bjudits in till att tolka olika låtar. Därmed sätts också en personlig ton för var och en av dem. Stefan Andersson står för det trygga. Bredbent, stabil placerad på scengolvet gör han Springsteen som bara Andersson kan. Det blir utmärkt. Daniel Lemma är kanske den som mest förvandlar var och en av de låtar som han sjunger till sina. Han har en röst som charmar och som är personlig i minsta beståndsdel. ”Rosalita”, som kommer mot slutet av andra set, förvandlar Konserthuset till ett livfullt, entusiastiskt hav. Jackie Mere inleder ”Adam raised a Cain” i ett arrangemang som vore den en del av en musikal. Mycket läckert. Men kanske skulle man vågat fortsätta så, för resten blir inte lika kittlande av denna en av mina favoriter ur Springsteenkatalogen.

Där faller efterföljande ”Dancing in the dark” in i bättre harmoni med röst, låt och arrangemang för Jackie Mere. Arvid Nero har, om än inte lika tydligt som Daniel Lemma, en karaktäristisk röst. Han har en fin intim känsla i både ”One minut you’re here” och ”The river”. Är klockren i rock’n’rollosande ”Working on the highway”, men när han försöker spänna musklerna i textmassiva ”Born to run” går han en smula vilse.

Mest spännande blir när Matilda Sjöström, sångerskan i Steget, tar sig an ”Jungleland”. En klenod i Springsteens katalog och som han några år efter parhästen, saxofonisten Clarence Clemons bortgång 2010 vägrade att spela. Men… just i Göteborg, på Ullevi antog brorsonen Jake Clemons utmaning 2012 och skapade ett känslosamt ögonblick och en magisk version av låten då den för första gången spelade igen.

Jo, det är ju något speciellt med Bruce Springsteens muskulösa, starka stämma mot det köttiga saxofonsolot, som i all sin briljans aldrig vill ta slut. Men Matilda Sjöström utmanar inte med kraft utan känsla, skapar sin stämning, ger sitt intryck som ger avtryck. Till detta saxofonisten Cecilia Moore, som även hon väljer att inte utmana Clarence Clemons kraft, men söker sin tonalitet, sitt språk utan att ge avkall på solots melodiska rikedom. Mycket skickligt. Mycket rörande.

”Gbg loves Bruce” blir en fantastisk kväll med några skavanker. Men ändå med ruset som från vilken Bruce-konsert på Ullevi som helst. Myten om ”Gbg loves Bruce”…? Den lever.

”Gbg loves Bruce”, Göteborgs konserthus, fredag 8 maj 2026. Konserter även 9 maj, 15.00 och 19.00.

Initiativtagare, kapellmästare och arrangör: Martin Schaub.

Scenisk och dramaturgisk konsult: Jenny Schaub.

På scen: Göteborgs symfoniker under ledning av dirigent Erik Arvinder.

Bandet: Martin Schaub, klaviatur, gitarr och sång, Cecilia Moore, baryton- och tenorsaxofon, sång och slagverk, Henning Sernhede, gitarr och sång, Julia Fahltin, bas, och Magnus Boqvist, trummor.

Sångare: Stefan Andersson, Steget (Matilda Sjöström, sång, och Nils Dahl, klaviatur och sång), Daniel Lemma, Arvid Nero och Jackie Mere.

Presentatör: Ina Lundström.

Låtlista:

1. Intro med delar av ”Jungleland” (med förste konsertmästare Sara Trobäck, violin).
2. One minut you’re here (Arvid Nero)
3. Atlantic City (Daniel Lemma)
4. No surrender (Daniel Lemma)
5. Hungry heart med inslag av Waitin’ on a sunny day (Stefan Andersson)
6. Adam Raised a Cain (Jackie Mere)
7. Dancing in the dark (Jackie Mere)
8. The river (Arvid Nero)
9. Brilliant disguise (Stefan Andersson)
10. The wrestler (Steget)
11. Jungleland (Steget)
12. Street of Philadephia (Jackie Mere – först i andra set med övriga låtar som följer:)
13. Working on the highway (Arvid Nero)
14. Tenth Avenue freeze out (Steget)
15. Tougher than the rest (Matilda Sjöström och Jackie Mere)
16. Rosalita (Daniel Lemma)
17. Born to run (Arvid Nero)
18. Lonely town (Stefan Andersson)
19. Wrecking ball (Stefan Andersson)
20. My city of ruins (Daniel Lemma)
21. If I should fall behind (alla – extranummer)