Teater:

METAMORFOS DEL 3 – SJÄLVRANNSAKAN

Stark final. Med två skilda pjäser förenas Sanna Hultman och Malin Morgan i finalen av ”Metamorfos” – denna triptyk till undersökande scenkonst från start till föreställning som bjudits på Göteborgs folkteater. Foto: ELLIKA HENRIKSON

I ett slags scenisk triptyk har regissör Malin Stenberg bjudit in en handfull till att följa teater i skapande under rubriken ”Metamorfos”. Allt i Folkteaterns alla skrymslen och vrår, från källarkorridorer till den stora salongen. Nu framme vid del 3 blir det final för ett svindlande teateräventyr i det lilla. Söker man en röd tråd kan man (läs jag) eventuellt bli lite förvirrad. Men kvinnor är, på olika sätt och vis, i ett feministiskt centrum.

Det första mötet skedde i december. En kollationering av texter inför öppen ridå. Nästa del kom i januari, där publiken (blott några få åt gången) kastades in i olika sceniska äventyr i olika utrymmen i teatern. Nu tas vi ner i Folkteaterns studio, placerad i källaren, för första delen av två monologer, som förenas i denna final av ”Metamorfos”.

Sanna Hultmans hukande karaktär är fången i byråkratin. En person som sköter sin uppgift till punkt och pricka, hämtar kassettinspelningar med hörbart meningslösa inspelningar ur arkivet, gör anteckningar, störs av telefoners ringande och en tv-skärm som spelar upp filmklipp. Hon är tyngd av sitt arbete, men lika väl tyngd av livet och dess meningslöshet. Ett perpetuum mobile, det ständiga ekorrhjulet eller Sisyfos eviga arbete. Det som görs om och om igen. Monologen bottnar i Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, men också i de kassetter som Peter Apelgren hittade vid en loppis 1993, som senare kom att spelas i ”Morronpasset” i mitten av 90-talet. Reseskildringar som vokalt noterades av ”Kassettmannen”. Han som länge var okänd, men som genom Peter Gropmans fantastiska radiodokumentär för fem år sedan kunde säkerställas till Herbert Lindblad. Här finns också drag – och text – från Strindbergs ”Ockulta dagboken” i denna närmast klaustrofobiska pjäs, som utspelar sig i ett syrefattigt rum.

Avslutningen sker desto större. I den stora salongen, men med den fåhövdade publiken (elva) på scenen och med Malin Morgan högt upp i bänkraderna. Dramatikern Christina Ouzounidis pjäs ”Ordet – kött” från 2007 får ett eldfängt liv när Malin Morgan häller bensin på texten. Det är en frätande stark text, en inre monolog av en människas ringaktande av sig själv. Ett slags negativ identifikation i en flammande pamflett. Inte utan uppror. Hon håller ett lika stadigt grepp om texten här, när hon vandrar genom bänkraderna för att ställa sig öga mot öga mot publiken, som Sanna Hultman några våningar ner. Men skillnaden är total. Den ene osar och rasar, accelerera och hotar, den andre krymper, flackar med blicken och förminskar sin person under oket av livet. Den ena har ett stor rum att fylla – och fyller det. Den andra ett källarhål, som sluter tätt omkring allt utanför.

”Metamorfos” är med detta – finalen går under rubriken ”Självrannsakan” – slut. Teaterkonst som varit levande och i ständig förvandling. Lite har det varit att följa detta, som då teatrar och skådespelare i desperation under pandemin med alla restriktioner ändå ville spela sina pjäser och möta sin publik. Det blev hudlöst, nära, drabbande. Så också nu.

Fotnot: Här finns recensionerna av de två tidigare föreställningarna (här och här).

”Metamorfos del 3: Självrannsakan”, premiär 23 april 2026. Spelas till och med 16 maj.

Regi, idé och rum: Malin Stenberg.

Dramaturger: Klara Ejeby och Magnus Lindman.

Texter ur Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet” (översättning Ulla Roseen) och August Strindbergs ”Ockulta dagboken” samt utdrag ur ”Mysteriet med kassettmannen” (P4 Dikumentär, Sveriges Radio) förekommer. Dessutom ”Ordet – kött”, Christina Ouzounidis pjäs från 2007.

Ljudtekniker: Viktoria Ottosson.

Belysningsmästare: Elin Bengtsson och Johan Nyström.

Musik som förekommer i föreställningen: ”Koyannisqatsi” (Philip Glass) och ”Won’t be thing to become”, ”Ant still the move” och ”Never were she was” (Colin Stetson & Sarah Neufeld Duo).

Dessutom visas i första akten ”Anteckningar”, en kortfilm i regi av Malin Stenberg och Konstab.