Teater:

SANERING

I ett Pippi Långstrumpkollektiv bor fem individer. Precis som Astrid Lindgrenkaraktären till synes obekymrade om röran, närheten till kaos eller den bristande dagordningen som skulle ha kunnat skapa reda i lägenheten. Det får gå. Om det inte vore så för den besvärande lukten. Den som är så påträngande att den inte går att bortse ifrån. Trots att just det är förslaget. Att man med tiden ska vänja sig. Den i närmaste dvala gruppen vaknar så småningom. Hungern pockar, men kylen är en infekterad smittohärd. Allt som skulle ha varit ätbart är en bakteriehärd. I badrummet härjar silverfiskar, toaletten saknar toalettpapper.

Jo, det är ett påvert gäng vi möter i Walter Hornfelts pjäs ”Sanering” för den unga, ivriga och uttrycksfulla gruppen Teater Tunga.

Snart reser sig en av dem och kräver en ledare och utnämner listigt sig själv som kandidat till uppgiften. I demokratisk ordning väljs hon och titulerar sig snart Despoten. Elsa Breitfeld Tavfelin förvandlar sin karaktär till en person med växande tillit till sin egen förmåga, men också en ledare med ömma tår. Hon får sina medlöpare, men också sina dissidenter.

Ja, ”Sanering” är en kuslig nutidsbetraktelse om hur skör demokratin är och hur snabbt den kan monteras ned. Ur ett kaos och brist på ordning springer en auktoritär regim, som pekar med hela armen.

Under en dryg timme spinner handlingen från roande till oroande och klaustrofobisk. Visst sipprar en strimma ljus in mot slutet, men samtidigt har Walter Hornfelt – och regissör Niels Nevrin Stangertz (ja, yngsta barnet till regissören och skådespelaren Göran Stangertz) – valt att sluta cirkeln. Kollektivet lindrar livet under den totalitära ledningen med att avsätta Despoten och återgå till att leva det liv man levde innan. Rätt hopplöst, egentligen, men inte desto mindre tankeväckande.

För med en allt mer ifrågasatt – och hotad – demokrati kan man fråga sig: Var är vi och vart är vi på väg? Är det verkligen så att despoter är vägen till ett skönt liv utan ansvar? Eller blir vi medlöpare av ett system där ett anklagande pekfinger plötsligt kan göra någon skyldig – utan skuld…?

Frågor som väcks, utan att ge svar, i ”Sanering”.

De fem skådespelarna – alla kvinnor – har ett fint driv i sitt spel och skapar tydliga karaktärer av sina roller. Den trotsiga och truliga Romulus (Hanna Andersson), den alltmer ifrågasättande Helena (Nadja Grände), den quslinglike Judas (Erica Hansson), som vänder tvärt i insikt, och den devota medlöperskan Maria (Clara Prytz) samt den otäcka Despoten.

Inledningsvis går det lite fort med replikväxlingarna, som blir otydliga. Men efter en stund hittar ensemblen tempot.

Den här ambulerande teatergruppen utmanar inte bara sin publik utan också sig själva. Efter premiär i januari på Esperantoscenen spelades pjäsen på nattklubben Yaki-da i mars – i och för sig i en reviderad version. Det är friskt vågat och mer än hälften vunnet. ”Sanering”, med sin mörka ton av humor och allvar, vittnar om det.

”Sanering” med Teater Tunga, Hagateatern, Göteborg. Pjäsen hade sin urpremiär på Esperantoscenen i januari, 2026. Denna recension baserad på föreställningen 22 maj.

Manus: Walter Hornfelt.

Regissör: Niels Nevrin Stangertz.

Ljud och ljus: Alexander Rydberg.

Musik: Erik Mettävainio.

På scen: Hanna Andersson (Romulus), Elsa Breitfeld Tafvelin (Despoten), Nadja Grände (Helena), Erica Hansson (Judas), och Clara Prytz (Maria)