När jag rundar hörnet vid Kungsgatan/Birger Jarlsgatan sveper historiens vingslag över mig. Här vek pappa av, in på Kungsgatan, fredsdagen 1945, för att mötas av ett konfettiregn. Kriget var över. Folk firade.

Av det märks naturligtvis ingenting. Stadens brus och myller av hastigt promenerande människor är ovetande om dåtiden eufori. Det var en annan tid. Detta är ett annat liv.

Hotellet ligger bara några hundra meter därifrån. När jag är på väg in hör jag rullandet av väskor, vänder mig om och som en chevaleresk gest öppnar jag dörren för paret, en man och en kvinna. Han går först, grymtar ett tack som om jag gjort honom något oförskämt. Hon ler, nickar och möter min blick. Båda stövlar snabbt till receptionen, checkar in och verkar inte vara på en smekmånad, precis.

Stockholm, Stockholm, stad i världen. Foto: KAI MARTIN

Det verkar vara en sådan resa. På tåget är det en man ock kvinna som jag förmodar är gifta sedan länge, som är med från Göteborg. Hon pratar och ber honom om misosoppan, som han verkar har svårt att förstå att han ska ha. Det sitter inte bredvid varandra utan med gången emellan. När konduktören kommer frågar hon om platserna kring dem är lediga och han konstaterar att det är så. Ändå är det ingen av de båda i paret som gör anspråk på att vilja flytta på sig.

Bredvid sitter en färgstark, lång karl med en arsenal av teknik; dator, padda och telefon. Plötsligt ringer telefonen med en fruktansvärd signal (varför rekommenderar inte tågbolagen resenärerna att använda ljudlöst?) och han börjar bullrande och högljutt prata, för att avbryta sig och fråga mig ”Ursäkta, är detta tysta avdelning?”, får ett nekande svar av både mig och konduktören, som kommer precis, och fortsätter prata väldigt läääänge. Han berättar om sina resor: Trondheim, Lappland, Stockholm och om att det kommer dröja innan han kommer hem till New York. Sedan börjar businesssnacket och jag förlorar mig i hans terminologi och ägnar mig åt att försöka få igång SJ:s wifi som kinkar. Ger upp. Kollar istället mobilen innan jag bestämmer mig för att skriva recensionen av ”Till varje pris” på ett skrivprogram och kopiera över senare.

Resan går vidare i sitt hastiga mak och efter Södertälje börjar paret bakom mig att prata igen. Hon berättar om ditten och datten och där någonstans förstår jag att de inte hör samman. När hon sedan säger förtjust skrattande, att det var så trevligt att träffa honom och resa med honom och han bara svarar med tystnad… ja, då inser jag att även han är en buffel.

Berättade jag förresten att X2000 gjorde ett av sina sällsynta stopp i Jonsered. Varför? Jo, två tjuvåkare hade ertappats med att vara inlåsta på toaletten. Snopna fick de kliva av och okänt öde väntade dem.

Och berättade jag förresten om händelsen på spårvagnen…? Om hur jag satt på en singelplats, längst bak i vagnen, en sådan som vätter inåt gången. Hade lagt undan mobilen och tittade på folk, vegeterade och lät resan ta sin tid. I Brunnsparken reser sig en ung kvinna för att gå av, men innan dess går hon fram till mig och säger ”Ursäkta, jag tycker bara att din stil är så klok”.

Jag tackar smickrat och ler. Känns fint. Går till stationen och väl vid perrongen med tjugo minuter kvar försöker jag fåfängt ta en selfie, för Instagram, för hustrun, för världen. Ställer mig längst ner på perrongen, men lyckas inte så bra. Ringer Z och berättar om spårvagnshändelse och hon frågar hur jag ser ut. ja, inte negativt och uppfordrande, utan nyfiket. Jag berättar och hon tycker att jag ska låta någon ta en bild på mig. Jag känner mig inte bekväm med det, men har på senare tid utmanat mig med just detta. En kvinna i 30-årsåldern som också ska med tåget står och väntar på att få gå ombord. Jag frågar henne och förklarar att min hustru vill se hur jag ser ut. Hon ler förtjust och tackar jag till uppdraget.

Klädd för resa. Foto: OKÄND KVINNA MEN TACK

Klädseln…? Jo, Bosskostymen, den grå, brokigt rutiga i ylle, inhandlad på Hede Outlet då jag skulle dämpa sorgen efter Z:s pappas bortgång på vägen upp från Köpenhamn. Bara titta, var det. Jag kom hem med ett par röda Clarksskor (350 kronor, har jag för mig) och då kostymen (strax över 2000, om jag minns rätt). Skjortan är en svartblommig Tiger of Sweden, inhandlad secondhand förra året för någon hundring, rocken Bruun & Stengade, som jag köpte i somras. Helt ny, men på rea i en secondhand butik för halva priset, dvs 225 kronor. Skorna, Sneaky Steve (700 kronor), som köptes på Landvetter inför Alpäventyret. På det hatten, av okänt märke, som jag inhandlade i London på Old Spitafield Market för 35 pund. Till detta den brandgula väskan som jag fyndade på Stadsmissionen vid Frölunda torg för, kanske, 500 kronor. En Georgio Fedon 1919, ett märke jag inte är så bevandrad i.

Nu, alltså, Stockholm. Högst upp i ett hotell vars rum är litet men listigt disponerat (se och lär engelsmän) och dessutom nyligen renoverat. Storstaden väntar. Kvällen med premiär på Hamburgerbörs av ”OMG”, Eric Gadds show, står på programmet.

En stunds rekreation innan klädombyte och det inställda siktet mot kvällens begivenhet.

Jag återkommer om den senare.