Närmare än så går inte att gå

Konsert

JOHN HOLM

!!!

John Holm1

Stilla trio. Jesper Wihlborg, Axel och John Holm i en skir stund. Foto: KAI MARTIN

Taubescenen, Liseberg.

Publik: Drygt 1000.

Bäst: En välmående John Holm berör.

Sämst: Lite strul med ljud och låtordning naggar i kanten.

Fråga: Efter att nu ha kommit igång med turnerandet, är det då dags för ny musik…?

November 2015. Jag ser för första gången John Holm på scen. En restaurang på vischan, om man nu kan kalla östra Landvetter för det, stod för lokalen, gitarristen Peter Bryngelsson höll John Holm i handen, precis som han gjort under de skälvande spelningarna under sommaren 2015, de som uppmärksammat mig på att han var igång igen.

Jag träffade honom 1997 i Malmö, då han kommit åter till Sverige efter några år i USA, med anledning av samlingsboxen ”Främmande natt – John Holm 1967–1997”. En trevlig man fjärran från den myt som hade byggts upp kring honom. Två år senare kom albumet ”Vägen till Californien”. Men sedan blev det åter tystnad.

Det var alltså med en kombination av skepsis och förtjusning som jag såg honom då, där på den fullbokade restaurangen. Det blev en spröd spelning, intim, inte alltid bra, men det var ju ändå John Holm, hans omisskänneliga låtar, hans gitarrspel och hans röst, förvisso lätt tagen av ålder.

Så nu Taubescenen, Lisebergs fina utomhus scen, nära nog i nöjesparkens epicentrum med rasslande bergochdalbanor, skrik och skratt, sockervadd, popcorn och glass, hysteriska attraktioner och överallt människor… framför allt under Gothia cup.

Genom en vän hade jag tilldelats en plats längst fram (han hade suttit där sedan klockan sex med två timmar till konsertstarten), så jag visste att jag skulle nog kunna utesluta parkens stoj och stim. Men klarade John Holm av det? Denne perfektionist, där ljudet är allt, där ingenting får störa. Och skulle han nå ut till den månghövdade publiken.

Jo tack. Den nu 69-årige John Holm har inte tappat sina principer, men har ett mildare förhållningssätt till dem. Det gör att efter de inledande låtarnas anspänning kommer en mer avslappnad artist. Han ger förvisso ljudteknikern vid scen ett styvt jobb, men berättar inte bara med sin musik utan också mellansnack; jag visste till exempel inte att han under en period på 80-talet bott på Hisingen. Och när hans gitarr på slutet bjuder på en skorrande sträng förundras och irriteras han ett tag över att det låter som ett bi, men en snabb göteborgare i publiken säger ”let it be” och John Holm ler och spelar vidare.

Det är en ny tid för honom.

Tillsammans med gitarristen Jesper Wihlborg (elgitarr), emellanåt med sonen Axel (munspel), blir det en intim kväll där mycket av John Holms transparens och hudnära musik fick den lyhördhet som krävdes.

John Holm2

Musiker med fokus. John Holm klarade att hålla Lisebergs stoj och stim stången.

Foto: KAI MARTIN

Genom klassiker som ”Maria, många år och mil från här”, ”Sommaräng”, ”Den öde stranden”, ”Vid ett fönsterbord vid parken” – han bjuder också tidigt på sin tolkning på svenska av Dylans ”A hard rain’s a-gonna fall” – till ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” skapas en fin stund.

Sedan den där hösten för snart två år sedan har John Holm stärkt sina scenaktier och under en dryg timme bjuds det på en stilla konsert, som håller nöjesparkens stoj och stimm stången.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s