Väckelsemöte med mörkrets furste

Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!

Starkt underhållande. Nick Cave naglar fast publiken från första stund. Foto: KAI MARTIN

Spektrum, Oslo.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Red right hand”, mörket, humorn, amen.

Sämst: Det tog en stund innan han fick publiken i sin hand.

Fråga: hur länge kommer han orka att hålla på med sina väckelsemöten…?

Man kan ju fira 40 år på skilda sätt. Min relation med Nick Cave, till exempel. Hur hans debutalbum med the Bad Seeds välte allt över ända där i min ungkarlslägenhet på Nordhemsgatan 1984. Men hur jag inledningsvis inte förstod någonting och först efter att ha klivit ned i mörkret med hjälp av några några Hof kunde/vågade hålla honom in i hans musik och texter. Och hur han senare, med sin medverkan i Wim Wenders ”Himmel över Berlin” tog mig vidare i känslornas bångstyriga rike där han förenade mörkaste mörker med något slags kaotisk skönhet.

Det han förmedlade i maj på Cue i Göteborg då han med band spelade tjurigt trilsk, förbannad på keyboardisten som var för full och riskerade att välta över ända det som alltid vältes över ända.

Så har vi rest vidare, Nick Cave och jag, genom musik, genom böcker, genom konserter.

Det krävs en del för att upprätthålla relationen. Han är på samma gång social och trevlig, men bjuder också in till en svårkontrollerad vildhet och ett bibliskt våld som är frånstötande förföriskt.

Så börjar han sina väckelsemöten, som ett slags katarsis efter förlusten av sin tvillingson Artus, som föll från klipporna i Ovingdean nära Brighton, blott 15 år gammal 2015. Ett turnerande väckelsemöte som nådde Dalhalla sommaren 2018 och som fullkomligt slog undan fötterna på mig (läs recensionen här!).

När han med sitt sällskap kom till Way out West sommaren 2022 hade hans son Jethro avlidit 2021 – ytterligare ett skäl till själslig rening, även om denna sonen inte levde med sin far under uppväxten. 2021 hade ju också hans tidigare musa och före detta käraste Anita Lane gått bort. Men kunde det bli lika omvälvande starkt som sommaren 2018…? Jag tvekade. Men spelningen i Slottsskogen bjöd på något annat. Ett ljus, en glädje, gospel kopplad till mörkret i musik och texter. En Nick Cave som omedelbart gick i klinch med sin publik och som var rolig. Det var fantastiskt. (Läs recension här!)

Men nu? 2024. Med nya albumet ”Wild God”, som är i ett tonläge som inte andas vildhet utan kanske snarare något slags fromhet… Kan det vara något?

Någonstans kände jag att det skulle kunna vara kapitel tre i Nick Caves renande stålbad. Det vore dumt att missa. Det blev Oslo.

Han är ju en man med stor artistisk integritet. Han kan utan tvekan luta sig tillbaka mot en låtkatalog inkluderande musik tillsammans med the Bad Seeds från 80-talet och soloalbum, musik med the Grinderman och det han skapat med Warren Ellis.

Men han har ju inte gjort ett nytt album för att gömma undan det. Stolt bjuder han på tio låtar från det. Låter det ta en självklar plats i repertoaren. Det är självsäkert och självklart.

På scen är det delvis en ny sättning där basisten Martin P Casey och trummisen Thomas Wydler inte kan turnera på grund av hälsoskäl. Radioheads Colin Greenwood respektive Swanstrummisen Jerry Mullins har ersatt, förtjänstfullt.

Det är musik som gör allt annat än pockar på uppmärksamhet. Det är ett här och nu, lyssna! Uppfodrande, kravfullt och på samma gång generöst. Precis som på Way out West går Nick Cave – iklädd grå kostym, skjorta och prydligt knuten slips (som försvinner först till extranumren) – i närkontakt med sin publik. Från inledande ”Frogs” där han snyggt smiter in en hyllning till nyss avlidne Kris Kristofferson i texten, men Oslopubliken är inledningsvis lite tveksamma. Det dröjer till dramatiska ”Jubilee Street” som den första extasen börjar komma. Han sitter vid sin flygel, reser sig upp som en osalig ande. Vandrar längs med scenen ytterkant för att slänga mikrofen i luften innan han senare vänder tillbaka till flygeln, där nästa mikrofon bjuds på en åktur. Sedan förlorar han inte greppet. Det hårdnar och lossar han det något är det bara för att retas. För han är diabolisk och jovialisk i en och samma figur. Han smeker och slår med samma fasta hand.

Närkontakt. Nick Cave bjuder in publiken till sitt mörker och sitt väckelsemöte, som en predikant.
Foto: KAI MARTIN

Det är ett rikt set han bjuder på tillsammans med the Bad Seeds på cirka två och en halv timme. Publiken vill inte släppa honom eller om det är tvärt om. Men känslan av väckelsemöte till trots når Oslokonserten inte de jublande höjderna jag mötts av de tidigare konserterna. Kanske är jag bortskämd. Kanske är jag en mätt frälst efter 40 år av Nick Caves mörker. Kanske orkade han inte piska upp den extas han så förtjänstfullt ändå gör kväll efter kväll. Starkt, tvivels utan. Men kapitel tre blev den här gången mer av version tre av en film som skulle stannat vid tvåan. Som ”Gudfadern”. Inte dåligt. Men så mycket bättre tidigare.

Ändå, och det ska sägas, är ju Nick Cave and the Bad Seeds en konsertupplevelse utöver det vanliga. Han vågar stå på kanten, fortfarande, 67 år gammal. Närvarande. Angelägen. Som om varje konsert är hans sista. Det är i sanning imponerande.

Nick Cave and the Bad Seeds, Oslo Spektrum, 2 oktober 2024. Låtlista:

  1. Frogs
  2. Wild god
  3. Song of the lake
  4. Oh children
  5. Jubilee Street
  6. From her to eternity
  7. Long dark night
  8. Cinnamon horses
  9. Tupelo
  10. Conversion
  11. Bright horses
  12. Joy
  13. I need you
  14. Carnage
  15. Final rescue attempt
  16. Red right hand
  17. The mercy seat
  18. White elephant
  19. Palaces of Montezuma (extranummer)
  20. Oh wow o wow (how wonderful she is) (extranummer)
  21. Papa want leave you, Henry (extranummer)
  22. Weeping song (extranummer)
  23. Into my arms (extra extranummer)
  24. As the water covers the sea (extra extranummer)

Nick Cave and the Bad Seed:

Nick Cave, sång och piano, Warren Ellis, fiol, klaviatur, gitarr och sång, Larry Mullins, trummor och slagverk, George Vjestica, gitarrer, Jim Sclavunos, slagverk, xylofon, trummor och sång, Colin Greenwood, bas, Carly Paradise, klaviatur, och kören Double R Collective.

Färgsprakande och moralisk ”Charlie och chokladfabriken”

Musikal:

CHARLIE OCH CHOKLADFABRIKEN

!!!!

Briljant. Rollen som Willy Wonka är som formgjuten för Ola Salo, som gör karaktären till sin fullt ut. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Bäst: Ola Salos all in Willy Wonka.

Sämst: Att Hanna Lindblad försvunnit in i ensemblen.

Fråga: Finns det någon annan än Ola Salo som skulle kunna göra Willy Wonka med en sådan självklarhet…?

För bara ett år sedan såg jag Ola Salo i en fullödig soloshow på Kajskjul 8 – bara några hundra meter från Göteborgsoperan. I ett intimt format tog han scenen i besittning som om vore det på någon av de större i landet. Något år innan hade han med sitt the Ark gjort comeback med en omfattande Sverigeturné, som då den nådde Göteborg stod som högst och mest vackert lysande.

Han har stått som gäst hos Håkan Hellström på Ullevi (2017) och fått agera den arenaartist han egentligen är och famnat varje sekund av publikens gunst. Men han kan också skänka kraft åt roller i musikaler, som ”Hedwig and the angry inch” (2017) och har erfarenhet från rollen som både Judas och Jesus i ”Jesus Christ Superstar” (2008, 2009, 2012–2014 samt 2022) och var understudy för Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla” när musikalen hade urpremiär på Malmöoperan 1995.

Så, jo, han kan underordna sig en roll. Eller, som i Göteborgsoperans uppsättning av ”Charlie och chokladfabriken”, ta den i besittning. Om kostymdesignern Rachael Canning klippt och skurit kostymerna till föreställningen till perfektion, från fattigkvarterens murrighet till chokladfabrikens färgsprakande godisregn, har man i Ola Salo måttanpassat Willy Wonka. Han är sin karaktär från start till mål. I spänstig röst. I mimik och motorik. I självupptagenhet och elakhet. I allt. Förvisso är Ola Salo ingen dansman, men att stegen är kantiga blir på något vis synonymt med rollen.

Men Roald Dahls moralistiska roman är som musikal så mycket mer än Willy Wonka.

Av den svenska översättning ”Kalle och chokladfabriken” har det blivit ”Charlie…”, för att bjuda på möjligheten att lätta på barnrollerna. Charlie är mer könsneutralt och kan alltså vara både flicka och pojke. Den allestädes närvarande och krävande rollen är fördelad över spelperioden mellan Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas. För kvällen när jag närvarar är det 11-årige Isak Nilsson som axlar ansvaret och imponerar. Vilken lyskraft och vilken skört stark Charlie han gör.

Delar. Isak Nilsson är ett av fyra barn som delar på rollen som Charlie – och gör det med imponerande glans. Foto: LENNART SJÖBERG

Lars Hjertner gör Charlies farfar Joe, han som är så fylld av skrönor, med bräcklig kraft. Även det en bärande roll klippt och skuren för honom. Så löper det genom rollistan. Från Karin Mårtenson Ghods ömsinta Charlies mamma till Åsa Fångs skåpsupande westernfrun Teavee, mamma till odågan Mike. Ja, för att inte glömma Anders Wängdahls underbart kitchiga, dame Edna-liknande tv-reporter Cherry.

Ja, hela raddan av bortskämda, självupptagna ungar – som alla på något märkligt vis tillskansat sig den åtråvärda guldbiljetten, entrén till Willy Wonkas hemliga chokladfabrik – har hittat sina karaktärer hos Robert Sillberg (Augustus Gloop), Julia Carlström (Veruca Salt), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde) och Oskar H Olsson (Mike Teavee). Oavsett om de är frossande morsgris, självcentrerad brat, narcissistisk influenser eller egoistisk hacker.

Som om dessa fyra karaktärer samlar ihop till de sju dödssynderna och ska straffas av den egocentriska Willy Wonka.

Jo, ”Charlie och chokladfabriken” är en moralisk uppsättning i ett sprakande godisregn, omgiven av spunnet socker för att ge sälta åt föreställningen, som inte har en död sekund.

Trots sitt armod lever familjen Bucket i kärlek och omvårdnad där Charlies drömmar är stora, men ändå modesta. Han/hon ser andra, bryr sig om andra. Det blir öppningen till framtiden och finalen i föreställningen, som bjuder på en intensiv men varm ton.

Men… vad hände med Hanna Lindblad? Hon som för knappt 20 år sedan var Sveriges absolut ledande, mest karismatiska musikalartist med topproller i ”Singin’ in the rain” och ”I hetaste laget” på Oscarsteatern. Nu är hon en i ensemblen som dansande och sjungande agerar en av flera oompalooompier. Ett öde värt en musikal.

”Charlie och chokladfabriken”, Göteborgsoperan. Premiär 21 september. Denna recension baserad på föreställningen 1 oktober. Spelas till och med 12 april 2025.

Manus: David Grieg baserad på Roald Dahls roman ”Kalle och chokladfabriken”.

Musik: Marc Shaiman.

Sångtexter: Scott Wittman och Marc Shaiman.

Sånger från filmversionen: Leslie Bricusse och Anthony Newley.

Svensk översättning: Erik Fägerborn.

Orkestrering: Douch Besterman.

Arrangemang: Marc Shaiman.

Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelære.

Regi: Mattias Carlsson.

Koreografi: Simen Gloppen.

Scenografi: Lucy Osborne.

Kostym- och dockdesign: Rachael Canning.

Ljusdesign: James Farncombe.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

Videodesign: Formförbundet.

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England.

Dirigenter: Jonas Nydesjö/Martyna Szymczak.

Orkester: Göteborgsoperans orkester.

Medverkande: Ola Salo (Willy Wonka), Tobias Ahlsell (Jerry), Elly Lagerwall/Edith Lyttkens/Isak Nilsson/Leo Stadelmann Andréas (Charlie Bucket), Karin Mårtenson Ghods (fru Bucket, Charlies mamma), Lars Hjertner (Joe, Charlies farfar), Zorka Hunjak (Josephine, Charlies farmor), Timo Nieminen (Charlies morfar), Ingahlill Wagelin (Charlies mormor), Robert Sillberg (Augustus Gloop), Carolina Söderman (fru Gloop, Augustus mamma), Julia Carlström (Veruca Salt), David Lundqvist (herr Salt, Verucas pappa), Amanda Lindgren (Violet Beauregarde), Sami Yousri (herr Beauregarde, Violets pappa), Oskar H Olsson (Mike Teavee), Åsa Fång (fru Teavee, Mikes mamma), Anders Wängdahl (Cherry) och Lina Svahn Larsson (fru Pratchett).

Ensemble: Johanna Abenius, Malick Afocozi, Lisa Agby, Jesper Blomberg, Hanna brehmer, Hampus Engstrand, Julia Forssell, Hilma Gudjonsdottir, Tord Hansson, Henrik Hjärne Jöneby, Tova Hollender, Pia Lauritzen Albrecht, Hanna Lindblad, Oscar Linder, Elin Ljungberg, Jacob Wallenberg och Elias Wallin.

Kusligt ”Nattvak”

Teater:

NATTVAK

Intrigstark. Urpremiären av Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” bjuder på en kuslig, thrillerstark pjäs med oväntade vändningar.
Foto: OLA KJELBYE

Alejandro Leiva Wengers pjäs ställs naken och avskalad på Studions scen. En pjäs utan åthävor, men som med en krypande intrig kommer innanför skinnet och ger en känsla som är svår att klia bort. Kriterierna är, som scenlösningen – en vridscen, ett matbord, fyra stolar, fem på scenen, en trappa, två dörrar –, enkel. En familj med den framstående och upphöjde forskaren Alice (Magdalena Eshya), mamma till 21-årige Elvin (Odin Romanus), och pappan och översättaren, slarvern Noah (Johan Friberg). Med finns Alices barndomsvän, Noahs älskarinna, Vera (Anna Harling). Hon som kommer och går med en förbluffande självklarhet i familjen.

Vi förstår snart att Elvin råkat ut för en svår olycka, som han sakta och omsorgsfullt rehabiliteras för. Han, som i olyckan, förlorat minnet av vad som hänt förr, matas med nya intryck och hågkomster. Samtidigt som familjen brottas med traumat om vad som egentligen förorsakade den fatala händelsen, som gav hjärnskadan.

Alice lever tätt intill sin son. Vakar på nätterna. Ställer in föreläsningar och konferenser. Har knutit åter den navelsträng som tidigare klippts av. En ömsint omvårdnad som uppenbarligen gått över styr till ett desperat kontrollbehov. Samtidigt har Elvin blivit kär i arbetskollegan Ellen (Pierina Rizzo), en enkel flicka som själv överraskats av sina känslor till Elvin. Men är kärleken ens möjlig? Inte om man frågar Alice. De unga planerar att flytta ihop, hon bjuds hem på middag och dramat intensifieras. Precis som relationen mellan Noah och Vera, som Alice verkar blind för.

Ja, en knippe intriger som sakta och kusligt thrillerlikt kryper på och får blomma som onda blommor i en AI-värld eller science fiction-inramning utan att man behöver ta till några större gester. Manuset är raffinerat, effektivt och – ja – humoristisk i den svarta inramningen och bjuder på en pjäs på knappt två timmars raffinerad underhållning med utmärkt ensemblespel. Magdalena Eshyas Alice är tillknäppt, stramt effektiv. Anna Harlin gör Vera förtjusande i balanserandet mellan vän till Alice, älskarinna till Noah och något slags extramamma till Elvin. Johan Fribergs Noah spiller över i klichéer emellanåt, men växer med rollen successivt. Den truliga Ellen hittar sin form som klippt och skuren för Pierina Rizzo. Så också för Odin Romanus, som starkt gör Elvin skör och juvenil.

”Nattvak” är kusligt effektiv.

”Nattvak”, Studion, Göteborgs stadsteater. Premiär 27 september 2024. Spelas till och med 9 november.

Av: Alejandro Leiva Wenger.

Regi: Martin Rosengardten.

Scenografi och kostymdesign: Sven Dahlberg.

Ljusdesign: Max Mitle.

Ljuddesign: Dan Andersson.

Musik: Martin Rosengardten.

Maskdesign: Linda Jean Nieminen.

I rollerna: Odin Romanus (Elvin), Johan Friberg (Noah), Anna Harling (Vera), Magdalena Eshaya (Alice) och Pierina Rizzo (Ellen).

Pilgrimsvandring för vardagssjälen på E45

Teater:

E45 – ETT VANDRINGSDRAMA

Vandring längs E45. Författaren och journalisten Marit Kaplas vandring från Malung till Göteborg har blivit en stillsamt betraktande pjäs på Hagateatern. Foto: HARALD NILSSON

Sträckan Malung och Göteborg är drygt 40 mil. Med bil längs E45 cirka fem timmar utan paus. För författaren och journalisten Marit Kapla tog det väsentligt mycket längre tid när hon gick vägen 2023. Med en promenadtakt på ungefär två mil om dagen kan ni själva räkna ut hur lång tid det tog. Men för henne var det inte strövtåget längs denna många gånger ofantligt trista bilväg något helt annat. För att citera Karin Boye ”Nog finns det mål och mening i vår färd –//men det är vägen, som är mödan värd”.

För hennes pilgrimsvandring i vardagen med möte och intervjuer med allt från kvinnan från Laos till vitryska lastbilschaufförer, finskättlingar, hotellpersonal, barnpsykologer till campingsvenskar. Hon är ju en mästare på att fånga vardagen, så som hon har gjort i Augustprisvinnande debutromanen ”Osebol” (2019). Så också här.

Denna hennes vandring har förvandlats till hennes första pjäs, som nu spelas på Hagateatern i Göteborg i samarbete med Strindbergs intima teater i Stockholm.

Skådespelarna Helena Gezelius, Sara Klingvall och Edgar Lindblom kliver in och ut ur roller på den lilla vridscenen, som effektfullt utnyttjas för att ge föreställningen skjuts. Alla delar de på Marit Kaplas ryggsäck i rollen som henne för att ge sina perspektiv, sina tilltal. Tillsammans med Catharina Jaunviksnas ljud och kompositioner, Heidi Saikkonens enkla men effektiva scenografi och ljusmästare Gustave Lunds lekfulla ljussättning blir det en suggestiv föreställning på drygt en timme.

Starten är födelsen på Malungs lasarett. Finalen på Västra kyrkogården i Göteborg. Möten, reflektioner och samtal på vägen. Stillsamma funderingar, lyssnandet genom att ställa öppnande frågor. Marit Kapla kan konsten i tålamodet att låta någon tala till punkt och vila i tystnaden.

Det blir kontemplation, en vandring i verklighet, fantasi och drömmar. Från där hon föddes längs vägen som ledde henne till staden där hon bor och verkar till där hon bestämt att hon ska ligga när hon inte längre är med oss. Det blir något poetiskt över det.

”E45 – ett vandrningsdrama” är kanske inte så mycket ett drama som i dramatik, men ett stillsamt flöde av iakttagelser och lyssnande. Inte ett sätt att jaga tiden utan att gå med den, ge människor hon möter sin tid och låta dem dela med sig. Det är en pjäs som på alla sätt och vis är både vacker och avstressande, trots att E45 bitvis alltså måste vara en av Sveriges tråkigaste, som man vill skynda förbi. Åtminstone som bilist. Som vandrare öppnar den upp för en helt annan vy. Det visar om inte annat denna pjäs.

”E45 – ett vandringsdrama”, Hagateatern, Göteborg. Urpremiär 20 september 2024. Denna recension baserad på föreställningen 26 september. Pjäsen spelas till och med 20 oktober. I november spelas den på Strindbergs intima teater från 2 till 11 november.

Manus: Marit Kapla.

Regi: Bortas Josefine Andersson.

Manusbearbetning: Bortas Josefine Andersson och ensemblen.

Komposition och ljuddesign: Catharina Jaunviksna.

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljusdesign: Gustave Lund.

I rollerna: Helena Gezelius, Sara Klingvall & Edgar Lindblom (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö).

Vansinnigt bra

Teater:

VANSINNET

Fängslande. ”Vansinnet” på Backa Teater med Emelie Strömberg som tolvåriga Elvira är vansinnigt bra. Foto: OLA KJELBYE

Att vara tolv år med rusande hormoner och en känsla av att inte passa in, inte vara förstådd och ständigt hamna på kant med tillvaron, föräldrar, lärare, kamrater… Det kan få vilken som helst ung att tvivla på sitt förnuft. Att hamna i onåd, ställas inför utredningar och diagnoser när inte pedagogik hjälper. Där obs-klassbarn blivit dampungar som senare hamnat i något slags bokstavskombination. Jo, vi har genom tiden diagnosticerat unga, som inte klarat att passa in i mallen, som stretar emot systemet och som kämpar mot vansinnet.

Med just titeln ”Vansinnet” har Backa Teater tagit ett grepp om temat. Tolvåriga Elvira är just den missanpassade, missförstådda med alla känslorna på utsidan på en och samma gång. I en strikt skolvärld med ramar och regler hamnar hon, med sin kreativa och konstnärliga ådra, på kant mot allt och alla.

Är hon galen? Är hon bara ett offer för en oförstående samtid och omgivning?

Genom mötet med franske filosofen Michel Foucault, han med idéer om hur synen på galenskap och normalitet har förändrats över tid, får hon göra en tidsresa. Tillbaka till medeltiden, till häxbränningens tid, tortyr av de missanpassade… ja, fram till 40- och 50-talens lobotomi av påstått sinnessjuk och 60-talets pillerknarkande för att skapa lycka för ledsna.

Det är en intensiv föreställning med en effektfull scenografi som tjänar som allt från madrasserad cell till tortyrkammare. ”Vansinnet” är uppslukande från start till mål. Emelie Strömbergs Elvira är sårig, känslig och desperat. Ove Wolf snillrik i rollen som filosofen Michel Foucaults och den övriga ensemblen finessrik när de kliver ur och in i sina olika roller och kostymer beroende på tidsepoker.

Det är drabbande dramatik som går i klinch inte bara med temat utan också sin publik. Pjäsen är riktad för unga från tio år och uppåt, som friskt antar utmaningen och sugs in i föreställningen. Med leken – och skådespelet med den effektfulla musiken – som medel bjuds publiken in till allvaret och samtidigt till en historielektion i hur människan sett på vansinnet genom tiderna. Det är skickligt.

”Vansinnet”, Backa Teater, premiär 20 september 2024. Denna recension baserad på föreställningen 25 september.

Av: Hanna Nygren och Helle Rossing.

Regi: Helle Rossing.

Scenografi och kostym: Marie Moberg.

Mask: Josefin Ekerås.

Ljus: Bella Oldenqvist.

Ljud: Jesper Lindell.

Komposition: Kristina Issa.

Musiker: Kristina Issa, sång, klaviatur och harpa, Daniel Ekborg, trumpet och gitarr, Hilda Ekstedt, saxofon, och Emil Blommé, trummor.

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf och Emelie Strömberg.

Bianca Kronlöf briljant som visselblåsare

Film:

SÅ LÄNGE HJÄRTAT SLÅR

!!!!

Smärtsam. Bianca Kronlöf som vårdbiträdet Hanne i Ella Lemhagens ”Så länge hjärtat slår” river upp alla sår från covidåren.
Foto: PRESSBILD

Vårdbiträdet Hanne (Bianca Kronlöf) drömmer rockdrömmar. Jobbet på äldreboendet är bara för inkomsten, för hyra och räkningar. Men arbetet, där hon har vännen Katrin (Liv Mjönäs), som avancerat till chef för panget, har tickat iväg med tolv år. Genombrottet för Hannes band ligger och lurar med festivalgig till sommaren.

Så slår pandemin till med kraft i mars 2020. Äldreboendet förvandlas från mys och charm med dementa till en kamp om liv och död. Det vinstdrivande vårdföretaget har inte tagit höjd för några katastrofer, som en dödlig pandemi. Ingenting fungerar plötsligt och brukarna dör – en efter en.

I detta kämpar Hanne för sina rättigheter, för sina kollegors skull och – kanske – framför allt för de älskade boende på hemmet. Hon skapar skyddsutrustning och handsprit genom fantasi när det saknas och inte har blivit inköpt. Hon försöker tillsammans med sina kollegor skydda de friska från de smittade. En fåfäng kamp.

Ja, en film som brutalt slungar oss tillbaka till den första, dramatiska tiden av pandemin för fyra och ett halvt år sedan. Nu då vi precis har slickat såren river Ella Lemhagen av plåstret och öppnar för den brutala verklighet som vårdpersonal – och patienter – ställdes inför våren 2020. Det gör ont.

Bianca Kronlöf är briljant som desperat kämpande Hanne. Hon som tvingas utmana sin vän Katrin, en roll i desperation fint skildrad av Liv Mjönäs, för att blottlägga bristerna. Hon som utmanar vårdföretaget och blir en visselblåsare av rang. Vet att hon har rätt men klandras av företaget som illojal.

Det är en film som känns och bränns från start till mål. Det är smärtsam närgånget och drastiskt som en svensk ”Erin Brockovich”. Bianca Kronlöf är Hanne och är i situationerna naken och oförställd. Det är skickligt. Det blir på liv och död, en film man inte kan ducka för.

Filmen är baserad på ”Det illojala vårdbiträdet”, P1-dokumentären baserat undersköterskan Stine Christophersens berättelser om sin strid mot arbetsgivaren Attendo. Hon som djärvt blev en visselblåsare när det som mest krävdes.

Jag kan inte annat än att tänka att hon måste vara nöjd med hur dessa hennes avslöjande fortfarande ekar, som nu genom denna film. Dessvärre lyckas vårdföretagen ducka från sitt ansvar med politikernas goda minne. Kvar står fortfarande vårdpersonal och deras brukare på golvet dansandes en sorglig limbo när debet och kredit ska gå ihop med vinstmarginaler åt de redan besuttna och med bristande resurser åt dem som mest behöver det.

”Så länge hjärtat slår”, premiär 27 september 2024.

Regi: Ella Lemhagen.

Manus: Malin Lagerlöf efter P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” efter undersköterskan Stine Christophersens avslöjande om brister på hennes arbetsplats under den inledande pandemin våren 2020.

Foto: Anders Bohman.

Klippning: Margareta Lagerqvist.

Musik: Fredrik Emilson.

I rollerna: Bianca Kronlöf, Liv Mjönäs, Inger Nilsson, Adam Pålsson, Eric Bibb, Cecilia Nilsson med flera.

Tages återigen utanför Swedish music hall of fame

Inget för Tages. Göteborgsbandet Tages var tongivande på 60-talet med popmusik från snabbt skred framåt i tidens anda. Ikoner för sin tid med ekon in i vår, men har återigen hamnat utanför Swedish music hall of fame.
Foto: HANS SIDÉN

Det händer sig vid den här tiden att Swedish music hall of fame presenterar nya invalda.

Man kan alltid ha sina diskussioner om vem och vilka som ska platsa. Det är ju lite det det handlar om. Men till syvende og sidst är det juryns val av vilka som ska komma in och presentera detta Sveriges eget Hall of fame.

Många är givna. Andra en smula mer ifrågasatta. Men jag är helt övertygad om att valen inte är snutna ur näsan på något som helst vis.

I år har nu artister och band presenterats som Eldkvarn, Refused, Alice Tegnér, Ace Of Base, José González, Lisa Ekdahl och Freddie Wadling. Där den sistnämnde i presentationen nämns med orden ”Han började sin karriär på 1970-talet i punkband som Liket Lever och The Leather Nun, där han blev känd för sin kraftfulla och distinkta röst.” Nå, jag tror inte Lädernunnans grundare och sångare, legendariske Jonas Almquist är så nöjd över att ha tagit ifrån sig sin roll som sångare i sitt band där Freddie Wadling var initialt var basist.

Men som göteborgare får man ändå sitt lystmäte. Ace Of Base, José González och Freddie Wadling är ju ändå frukter av stadens intensivt spretande musikliv och det är väl värt att applådera.

Ändå saknar jag ett band som sedan länge borde ha varit med. Som på 60-talet gick från inte så väl spelande, men som ändå knep förstaplatsen som Västkustens Beatles 1964 till att på kort tid utvecklas till dåtiden mest expansiva, nyfikna och häftigaste band. Ja, i konkurrens med Hep Stars, Shanes med flera. Men snabbt förbi dessa deras konkurrenter i popens ivriga kreativitet från starten till dess bandet lämnade Tages för att utan sångaren Tommy Blom bli Blond.

Tillsammans med producenten Anders ”Henkan” Henriksson (1945–2016) – en producent som även han borde ha premierats i Swedish music hall of fame – skapade Göran Lagerberg, bas/sång, Tommy Blom, sång, Anders Töpel, gitarr/sång, Danne Larsson, gitarr, sång och trummisarna genom åren – Freddie Skantze, Tommy Tausis och Lasse Svensson– musik som framför allt på albumen ”Contrast” och ”Studio” (båda från 1967) var av internationellt snitt. Gruppen var dessutom måna om att bjuda på scenshower med ljus och projiceringar som var långt över det vanliga på den tiden. Lägg till att bandet fortfarande får ses som Sveriges bäst klädda band – hittills.

Soundtrack of Our Lives är ett av många band som påverkats av Tages musik, framför allt kring 1967. När göteborgarna blev invalda i Swedens music hall of fame skrädde sångaren Ebbot Lundberg inte orden när han blev varse att Tages inte fanns bland de invalda. ”Katastrof att Tages inte är med!”, sa han till mig i en intervju med GöteborgDirekt.

Detta var för två år sedan och inte heller i år är Tages invalt i Swedens music hall of fame.

Fortfarande skandal? Jo, jag tycker det. Tages var så mycket mer än sina konkurrenter på 60-talet, hade modet och klivet att utmana popmusikens formel för något mer. Det är fortfarande stort och borde premieras med en plats i detta fina, svenska sällskap.

Hittills invalda i Swedish music hall of fame hittar ni här.

Gatsby larmar och gör sig till

Teater:

GATSBY

Larmande och drömmande. Regissör János Szász ”Gatsby”, med Hannes Fohlin i huvudrollen som den mondäne, blide, drömmande Jay Gatsby, kliver in och ur tidsåldrar. Foto: ELLIKA HENRIKSON

F Scott Fitzgeralds roman ”Den store Gatsby” (1925) tog sin tid från publicering till Owen Davis dramatisering 1926 till framgång och den legendariska status boken har fått. Ett avslutat världskrig, en passerad pandemi och ekonomi i uppflammande välstånd. Till det ett nytt, djärvt mode, jazzen som ackompanjemang och soundtrack till denna efemära era.

Här kliver den mytomspunnen Jay Gatsby ut ur skuggorna. Grannen på Long Island utanför New York. Han som är så ofantligt rik och som bjuder på överdådiga fester i sitt chateau. Vem är han? Vad vill han? De väldigt rika, men inte riktigt lika förmögna grannarna spinner sina försåtliga trådar. Till denna bedrägliga väv och miljö kommer börsmäklaren Nick Carraway, som slickar sina sår efter att ha deltagit i första världskriget i Europa och kommit hem med författardrömmar. Istället för mellanvästern lugn har det blivit business och den lockande östkusten med New York som smältdegel för fest, dans och pengar.

Jo, ”Den store Gatsby” ekar in i vår tid av sorglöshet i en dystopisk tid. Detta tar ungerske regissören János Szász fasta på och skapar en larmande uppsättning fylld av dans, fest, drama, våld och trassliga kärleksrelationer.

Hans ”Gatsby” kliver ur tidsramarna med Niklas Falk som berättaren i rollen som den äldre, tillbakareflekterande Nick Carraway. Han som på scen skuggar Emil Ljungestigs valpiga, unga Nick Carraway. Han som i sin tur med motvillig förtjusning kastas in i handlingarna som Jay Gatsbys förtrogne, men också som grannen Tom Buchanans (Robin Stegmar) vän med intrikata intriger som följd.

Hannes Fohlin gör sin Jay Gatsby blid och tillbakadragen, men som emellanåt också larmar och gör sig till. Stora gester med elgitarr och trummor i rockposer, som för att frigöra sig från ett eventuellt, tidstroget jazzok, som det lät på 1920-talet. Musiken på festerna dundrar in med techno och EDM-dunk på samma vis. Ja, med visst avbrott av Frank Sinatras ”New York New York” (den som Liza Minnelli var först ut med 1977 i Martin Scorsese film med samma namn) i uppsluppen koreografi och Johann Jóhannssons vackra, repetitiva ”Flight from the city”, som återkommer för att ta på allvarets stillhet när så krävs.

Kläderna travesterar emellanåt ett eventuellt 1920-tal med dubbelknäppta kostymer i preppy färger för att tvärt bryta med jeans, t-shirtar och mysbyxor. Drogerna är emellertid desamma som för hundra år sedan: champagne, drinkar, cigaretter, kokain…

János Szász ”Gatsby” förvaltar ett mörker, som pumpar intensivt, hett genom föreställningen. Romanens berättarlinje följs, men rastlöst vill han visa på något mer. Projiceringar, den snillrika scenografin där vardagsrum förvandlas till en lyxyacht som skiftar till en smutsig verkstad till en svit på ett överdådigt hotell i New York. Dansarna Ulriqa Fernqvist, Samuel Hall, Harlan Rust och Aura Tiira förstärker mörkret med elektrisk dans, som emellanåt är uppåt väggarna.

Så spelet mellan Jay Gatsby, Tom Buchanan och Daisy Buchanan, ett triangeldrama mellan människor som saknar, men behöver gränser – och uppriktig kärlek. Robin Stegmar gör den rasistiske, otrogne och våldsamme Tom Buchanan med sprättig återhållsamhet, för att kunna skjuta känslomässigt från höften när så krävs. Anna Åströms Daisy Buchanan inleder med sina berusade snedsteg för att stärka sin karaktär till en kvinna, som vill bestämma själv men vilset inte riktigt vet hur.

Den betraktande Nick Carraway, som i Emil Ljungestigs gestalt vågar vara så ung och ostadig som rollen kräver. Men som i Niklas Falks äldre dito vacklar mellan en äldre mans livsreflektioner och återblickar och någon som larmar och gör sig till. Ett återkommande tema i János Szász skrikiga uppsättning där allt slutar med en krasch innan festen åter tar vid.

”Gatsby”, Göteborgs stadsteater. Premiär 14 september 2024. Spelas till och med 21 november.

Av: F Scott Fitzgerald.

Dramatiserad av Nicolei Faber.

Översättningen: Annika Silkeberg.

Bearbetad för Göteborgs stadsteater av: Irena Kraus och János Szász.

Regi: János Szász.

Scenografi: Márton Ágh och Henrik Ekberg.

Kostymdesign: Ulrika Sjölin.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljusdesign: Tamás Banyai.

Videodesign: Péter Fanesikai.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Koreografi: Peter Svenzon.

I rollerna: Hannes Fohlin (Jay Gatsby), Niklas Falk (Nick Carraway, som äldre), Emil Ljungestig (Nick Carraway, som ung), Anna Åström (Daisy Buchanan), Robin Stegmar (Tom Buchanan), Marta Andersson-Larsson (Jordan Baker), Eline Høyer (Myrtle Wilson), Anders Nerg (George Wilson), Johan Hafezi (Meyer Wolfsheim/polis), Karin Gjorv Røraas (Catherine/kvinna på fest), Lukas Lönnbro (Mr McKee/Frank jr), Josefine Johansson (Mrs McKee/barnflicka), Ulriqa Fernqvist (dansare/Gatsbys betjänt), Samuel Hall (dansare), Harlan Rust (dansare) och Aura Tiira (dansare).

Pojkbandsfyrverkeri på Rondo

Show:

A SHOW LARGER THAN LIFE

!!!

Fullmatad. ”A show larger than life” hyllar pojkband från 50-talet och framåt i en sprakande show på Rondo. Foto: PER JAHNKE

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Balladerna har riktigt hög kvalitet.

Sämst: 42-årige David Lindgren i hiphopstass känns lite lökigt.

Fråga: Hur mycket kan man krama ur pojkbanden…?

Hösten 1991 i Scandinavium. New Kids On The Block spelar. Ett i raden av pojkband som skapar hysteri hos sina unga fans. Det är utsålt. En ung kvinna har skrivit på en skylt ”Donny, take my virginity!”. Hur det gick med den saken vet jag inte, men hon fick träffa bandet efteråt. Det är drygt 30 år sedan. Nya pojkband har kommit sedan dess: Westlife, ‘Nsync, Take That, Backstreet Boys, One Direction. Artister från grupperna har haft den puerila karriären som en språngbräda för sina solosatsningar, som för Justin Timberlake, Robbie Williams och Harry Styles har lett rätt upp bland stjärnorna.

När ”A show larger than life” (titeln hämtad från Backstreet Boys låt ”Larger than life”), initierad av mästerproducenten Mikael Gordon Solfors, nu når Göteborg och Rondo är det resultatet av fingertoppskänsla. Showen hade premiär för ett år sedan i Stockholm och landar som ett trimmat paket laddat med fyrverkeri och pojkbandsgodis på den göteborgska krogscenen.

Ingenting kan gå fel. Gör det inte heller. Det är högt tempo från start med David Lindgren, Boris René Lumbana, Greg Kurtiz, Kenny Lantz och Marco Wihlborg i fokus. Sång, dans, hits! Till detta ett band, lett av kapellmästare Kristian Kraftling, som är tajt, explosivt, svängigt och följsamt.

Vi får en resa som heter duga. Kanske med störst fokus på banden från 90-talet, med en hyllning till svenska Cheiron-gänget med Denniz Pop och Max Martin i spetsen, men också Motown-eran med låtar från Temptations och Jackson Fives repertoarer. Killarna dansar och sjunger så att svetten lackar. Det är intensivt, innerligt och med hjärtat. Lägg till en ljusshow som bitvis tar andan ur en, så blir det både ögon- och örongodis.

Visst, originalen når de inte upp till. Men framför allt Boris René Lumbana och Greg Kurtiz kan sjunga med bredd och lyster. David Lindgren är klippan mycket lutar sig mot. Han är en showräv som behövs och är mångt och mycket ett slags konferencier genom kvällen. Ur orkestern kliver Erik Segerstedt, hämtad från Uddevallas kommunala musikklasser, och visar vilken stjärna han är både gällande sång och de instrument han trakterar. Gitarristen Mathilda Fritzell spelar så det formligen ryker om henne.

Publiken är snart på tårna. Både vad det gäller att dansa och sjunga med.

Jo, pojkbanden genom åren griper fortfarande tag. Med eller utan förlorade oskulder.

”A show larger than life”, Rondo, Göteborg. Premiär 13 september 2024. Spelas till och med 21 december.

Regissör: Roine Söderlundh.

Koreograf: Kenny Lantz.

Manus/text: Lasse Karlsson, Roine Söderlundh och David Lindgren.

Musikarrangör: Kristian Kraftling.

Scenograf/ljusdesign: Jimmy Thorén.

Ljuddesign: Alexander Alexandersson.

Stylist/kostymdesign: Christopher Bergström.

Makeup/hårdesign: Kattis Trollregn.

Ensemble: David Lindgren, Boris René Lumbana, Greg Kurtiz, Kenny Lantz, Marco Wihlborg samt, inhopp dansare, Alexandro Duchén.

Band: Kristian Krafting (kapellmästare, keyboard och sång), Mathilda Fritzell (gitarr, fiol och sång), Shirin Siavashi (gitarr och sång), Kalle Persson (trummor och sång), Mattias Andréasson (bas och sång) och Erik Segerstedt (keyboard, dragspel, gitarr och sång).

Låtordning:

  1. Intro
  2. Larger than life/Everybody/No strings attached/Get down/Step by step/Relight my fire
  3. When you’re looking like that
  4. Gone
  5.  Everybody get out/I love rock’n’roll/House of love/Ice ice baby/You got it right (the right stuff/Ice ice baby/U can’t touch this/Steal your girl
  6. Shape of my heart
  7. Go back in time/Get ready/Picture of you/My girl
  8. The call
  9. Bang bang/Toxic/Whoops I did it again
  10. I make love to you/I’ll never break your heart/End of the road
  11. It’s gonna be me
  12. Dynamite/I want you back/Dynamite/Can you feel it
  13. Back for good
  14. Feel
  15. I want it that way
  16. Tearin’ up my heart/Bye bye/Larger than life (extranummer)

Rörande final för the Wannadies

Konsert:

THE WANNADIES

!!!!

Emotionellt. När the Wannadies avslutar sin sommarturné avslutar bandet också sin karriär överhuvudtaget. Foto: KAI MARTIN

Mosebacketerrassen, Stockholm.

Publik: Nästan fullt.

Bäst: Pär Wiksten som ohämmad, känslodrabbad frontman.

Sämst: Att bandet deklarerade att det var sista spelningen – någonsin.

Fråga: Blir det verkligen ingenting mer…?

Skellefteåbandet the Wannadies kom ju på något sätt att, tillsammans med Easy, definiera det svenska popundret på 90-talet. Åtminstone inom indiegenren. De lyckades med det märkliga att förena grunge med britpop på ett vis som charmade de svårflörtade britterna att tro att västerbottningarna var engelsmän. Kanske inte så konstigt att gruppen tog vägen direkt till London för tio års boende i Camden utan att passera Stockholm.

Att Pär Wiksten med bandet lyckades förena trallvänlig, vän pop med de övriga ingredienserna gjorde inte populäriteten mindre.

The Wannadies kom att hämta andan efter 2002 för att göra några comebacker senare. Med samma charm, samma trevnad, men inte med så värst mycket nyskrivet. Det gick det också.

Bandtrogne Pär Wiksten hamnade i ”Så mycket bättre” 2023, visade känslorna inuti även på utsidan och gjorde några fina tolkningar av de övriga gästernas låtar som Mapei, Jonathan Johansson och Staffan Hellstrand. Något som senare gav gruppen möjlighet till ”Allsång på Skansen” i somras och ånyo en landsomfattande turné nu i somras.

Final för sommarens spelningar blev på nya hemmaplanen Stockholm (sedan hemkomsten från London bor flera bandmedlemmar där) och Mosebacketerrassen. Fullsatt, festligt och sorgligt. För från scen aviserar en tårögd Pär Wiksten att det inte bara är sista spelningen för året utan också för alltid. Bandet upphör där och då efter sista ackordet.

Det blir med andra ord en känslosam spelning med tårar och ett mellansnack som fylls av gråt, kramar och gästartister som Marit Bergman, Staffan Hellstrand och blåsarna Per ”Ruskträsk” Johansson, sax/tvärflöjt/tamburin, och Goran Kajfeš, trumpet.

Rörd och skakad. The Wannadies med en känslosam Pär Wiksten, rörd och skakad, tog med vänner som Marit Bergman och Staffan Hellstrand farväl av sin publik med sitt sista gig någonsin. Foto: KAI MARTIN

Bandet kramar, efter entrén till Donny Osmonds ”Puppy love”, verkligen ut det gottaste av denna deras sorti. Det bli en energifylld grande finale, som är både uppsluppen och innerlig. En bergochdalbana av känslor, som är lätt att omfamna. En resa genom de förträffliga låtarna som varit med på resan från debutplattan 1990 till nu.

Ibland slirar det, rösten spricker hos en förkyld Pär Wiksten och ljudet sticker iväg. Men när hjärtat bor granne med själfullheten är det lätt att bortse från misstagen. Charmen från bandet är påslaget från Christina Wiksten, keyboard, melodica, tamburin och sång, till gitarristen Stefan Schönfeldts riffande och melodifilurande, basisten, brorsan Fredrik Schönfeldts punkiga basspel och trummisen Fredrik Myhrs driv på snyggt tvärställda pukor på Clem Burke-vis.

Det blir ett förträffligt slut, som gärna kunde ha fortsatt en bit till. Men långa farväl blir å andra sidan inte så bra. Det här var ömt, koncist och känslosamt. Gott så. Tack, the Wannadies.

Låtlista, the Wannadies, Mosebacketerrassen, 7 september 2024:

  1. Friends
  2. Love in June
  3. Might be stars
  4. It’s you
  5. Aldrig ensam
  6. Low enough
  7. Someone somewhere
  8. Mitt hemland/My hometown (Marit Bergman som gäst)
  9. Fiskarna i havet (Idde Schultz hit som kompositören Staffan Hellstrand gästade tillsammans med Martit Bergman och blåsarna Per ”Ruskträsk” Johansson och Goran Kajfes)
  10. You and me song
  11. Shorty
  12. Hit
  13. Öm sommarvals (extranummer Mapei-cover med Per ”Ruskträsk” Johansson som gäst på tvärflöjt)
  14. Never killed
  15. That’s all