Dunkel utställning om designgeni

Utställning:

BALENCIAGA

IMG_3237

Borås textilmuseum 15 december 2018–21 april 2019

Textilmuseet i Borås har fått finbesök. Utställningen av designern Balenciaga från Victoria and Albert Museum från förra året gästar. Jag såg den då, fascinerades av kreationerna, av idéerna och skapandet. Han gjorde couture för de fashionabla, men på ett sätt som aldrig gjort förut. Kläder för ögat, för att stå ut och skapa identitet.

Skärmavbild 2018-12-19 kl. 18.13.52

Kreatör. Balenciaga vara nyskapare. Här hatt och dräkt. Foto: RICHARD AVEDON

Utställningen ”Balenciaga: Shaping fashion” koncentrerar sig på hans storhetstid under 1950- och 1960-talen, då Balenciaga ledde modeutvecklingen med nyheter som säckklänning, baby doll-snittet, balongkjolen och tunikan. Bland mycket annat.

IMG_3226

Dunkelt. Vit på mörkt går bra. Men inte, som oftast, mörkt mot mörkt. Foto: KAI MARTIN

Den spanskfödde modeskaparen Cristóbal Balenciaga (1895–1972) skapade måttsydda kläder av högsta kvalitet för världens modeelit under perioden 1930 till och med 1960. Allt exklusivt, förstås, men också med en faiblesse för detaljer, nogsamt i skrädderiet, på gränsen till nördigt, och alltid med en utsikt att kreera aldrig tidigare kreerat.

Utställningen i Borås textilmuseum har alltså lånat in originalplagg från Londonmuseet och även gjort internationella inlån. Här visas också coutureplagg av modeskapare som inspirerats av Balenciaga, som Yves Saint Laurent, Hubert de Givenchy, Oscar de la Renta, Calvin Klein, Yohij Yamamoto, Hussein Chalayan, Rei Kawakubo, Iris Van Herpen med flera.

IMG_6827

Bättre ljus. I London, förra året, var ljussättningen och bakgrunderna bättre.

Foto: KAI MARTIN

Det är, förstås, en utställning av klass, som dock lider av en väsentlig brist. I montrarna är plaggen ställda mot mörk bakgrund, vilket gör att den dunkla ljussättningen omöjliggör den totala och fullständiga upplevelse av detta designgenis kreationer. Väldigt synd. I London var bakgrunden ljus och lättare att ta till sig. Märkligt att Borås textilmuseum inte anammat det.

 

Fantasifull Fanny och Alexander

Teater:

FANNY OCH ALEXANDER

Ola Kjelbye

Lustfylld. I familjen Ekdahl är leken central i ”Fanny och Alexander”. Foto: OLA KJELBYE

Av: Ingmar Bergman.

Regi: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg,

Kostym: Ann-Magret Fyregård.

Ljus: William Wenner.

Koreograf: Lisa Alvgrim.

Mask: Elisabeth Wigander.

Med: Mia Höglund-Melin, Jakob Eklund, Carina Boberg, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Ulla Skoog, Eric Ericson, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Emelie Strandberg, Lars Väringer, Johan Hafezi, Thomas Nystedt, Victoria Dyrstad samt barnen Wilmer Hellsten, Wilmer Lygnholm, Tim Lundberg, Alice Påhlsson, Elsa Lundqvist Sahlin, Edith Tillander, Isak Dahl och Charlie Parkrud, som alternerar i rollerna som Alexander, Fanny och Ismael.

Musiker: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare).

Premiär: 14 december 2018.

I min värld är det enkelt; i valet mellan biskop Vergérus stränga askes och iskalla kärlek och teaterfamiljen Ekdahls fantasifulla tillvaro, tillåtande gränslöshet med sina interna dramatiker tar jag det sistnämnda.

Men Ingmar Bergman ber oss inte välja. Han visar i ”Fanny och Alexander” egentligen på två dysfunktionella familjer, där den ena drivs av lust och fägring stor. Där teaterns tjocka murar skapar en fantasifull och lekfull värld innanför, där spår av verkligheten kan tränga in. I biskopens traumatiserade tillvaro drivs man av gudsfruktan och i denna schartauansk fostran stannar livet upp i ett skoningslöst regelverk.

Men hellre då leva i kreativitet, som inte är perfekt, där ångesten lurar kring dansen runt julgranen, men där glädjen också tindrar ikapp med juldekorationer och -ljus.

Av detta har Eva Bergman djärvt gjort sin uppsättning av fader Ingmars mästerverk.

Ja, jag skriver djärvt, för dels har så många sett filmen och tv-serien och dels sitter demonregissören själv i sin himmel och kikar ner; ”Blir det här som jag skulle önskat?”.

Hur fri man än är som konstnär pockar alltid ett fadersarv på och om inte i de egna tankarna, så hos illvilliga skribenter som jag, som vill dissekera och analysera.

Eva Bergman jobbar tillsammans med scenografen Tofte Lamberg med tre scenrum; det röda står för familjen Ekdahls hem och teatervärld, det kargt vita för biskopens hem och det mystiska för juden Isak Jacobis. I de två förstnämnda fungerar det utmärkt. Inledningsscenen med julfirandet är smittande och sätter snabbt grunden för familjen Ekdahls värld av förståelse och intriger som insups med samma intensitet som någonsin cognacen. Skiftet från det levande till det naket avskalade i biskopens hem är drabbande. Här får skådespelarna Carina M Johansson, Marie Delleskog och Victoria Dyrstad ställas på prov då de i sina roller kliver från en del av familjen Ekdahl till biskopens. Victoria Dyrstads Justina, hembiträde hos biskopen, är hudlös och intensiv. Carina M Johanssons syster till biskopen stramt stringent; det är alltså mer än kläd- och perukbyten som skiftar rollerna.

Ola Kjelbye

Happy meal. Hos biskop Vergérus härskar iskall disciplin. Foto: OLA KJELBYE

Men i Isak Jacobis av mystik präglade hem, där barnet Ismael är inlåst, går Bergman och Lamberg bort sig. Det blir för stort. Lite iscensättande ljud, ljus och rök skapar inte den förtätning som krävs i det allt för stora scenrummet.

Kanske blev det bedrägligt att ha i närmast fast scenografi, som med enkla medel skiftas.

Jag önskar också att rollen av den girige, men ömsinte juden Isak Jacobi hade fått något annat att bita i än Ingmar Bergmans schablon. Här vrider och vänder Lars Väringer skickligt på sin gestalt, men utan att balansera rollen till något utanför karikatyren.

Och visst kunde delar av överspelet, som ju sker i vissa scener, hållas tillbaka. Det bjuds vi ju på med emfas i scenen när ”Hamlet” ska spelas på familjen Ekdahls teater och behövs ju inte senare.

Men ”Fanny och Alexander” naglar ändå fast sina åskådare med värme, humor och dramatik. Det är en föreställning som i första akten rapsodiskt dansar iväg, men där också bjuder in med förklaring till de intriger som ytterligare dramatiseras i andra akten.

Jakob Eklunds biskop är kärv, men desperat, iskall och känslig. Mia Höglund-Melin gör Emilie Ekdahl vilsen, kärleksfull och stark. Hon som förlorar sin man, teaterdirektören (Johan Gry), men som också förlorar sig i biskopens stränga kärlek. Det är en fatal scen och utveckling, som smärtsamt ligger så nära verkligheten. Hon går verkligen från sprudlande och gnistrande till hopplös och närmast apatisk. Skickligt.

Det är ett rikt persongalleri på scenen, precis som i filmen från 1982, där var och en får sin stund i ljuset. Det är skickligt hanterat av Eva Bergman, men förstås också av skådespelarna. Men inget ”Fanny och Alexander” utan barnen i fokus. Elsa Lundqvist Sahlin (Fanny), Tim Lundberg (Alexander) och Charlie Parkrud (Ismael) fick ta ansvaret med den äran på premiären. Scenen med biskopens upptuktelse av Alexander är brutalt andlös. Där biskopen kräver sanning, men piskar fram en lögn om kärlek och underkastelse.

Slutligen musiken. Utan den ingen uppsättning av Eva Bergman. Med den skapar hon ytterligare en illusion, en stämning som bjuder på fest som drama. Det här är en orkester som lätt svingar från en genre till en annan, alltid med samma lust och lidelse.

Rastlös Håkan i storslaget sammanhang

Album:

Håkan Hellström ”Illusioner”

!!!!

IMG_3197

Inte ensam. Tillsammans med Göteborgs symfoniker som kompband har Håkan Hellström brutit sin paus med nya albumet ”Illusioner”. Foto: MARCUS ERIXON

Bäst: Har man bott på tre adresser på Nordhemsgatan är det ju självklart ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”.

Sämst: Trodde att hans paus skulle vara längre.

Fråga: Blir det en konserthusturné nu, men Peter Nordahl som dirigent och symfoniorkestrar som kompband…?

Det är ju inte så att han varit främmande för storslagna arrangemang tidigare. Med Anders Berglunds hjälp har Håkan Hellströms musik fått symfoniska arrangemang tidigare. Som på förra albumet ”Du gamla du fria”.

Och, ja, han gjorde ju 2006 i Berwaldhallen i Stockholm tillsammans med nämnde Berglund, Radiosymfonikerna och Sven-Bertil Taube en konsert som fick sin fortsättning i Göteborgs konserthus inför utsålda hus med den underbara mixen av Taube- och Hellströmfans. En ljuv förening även av scenpersonligheternas musik.

Där har det berättats för mig att Håkan Hellström vid tredje konserten av fem tappade bort sig i ”Möte i monsunen”. Vid sjunde versen ropar han förtvivlat till dirigent Berglund ”Anders! Anders! Vi måste ta om”. Varpå orkestern slås av och nya tag tas. Publiken håller andan när de räknar verserna, när så Håkan Hellström tar sig igenom den sjunde jublar den och ställer sig upp. Resten av de tio verserna var en defilering i mål inför en hängiven lyssnarskara.

Nu möter han alltså Symfonikerna i Göteborgs konserthus igen. Med orkesterarrangörerna Per Ekdahl, John Metcalf, Karl-Johan Ankarblom och Peter Nordahl, där den sistnämnde också står som dirigent. Det är ingen slump. Peter Nordahl är ju den arrangören som gjorde Sven-Bertil Taubes ”Så länge skutan kan gå” från 2017, som också gick på turné.

Musiken på ”Illusioner” är i huvudsak skriven av Håkan Hellström i troget sällskap med Björn Olsson. Det är ballader, stilla musik med stora gester till Håkan Hellströms fantasilandskap till texter.

Det är smärtsamt vackert, försiktigt, men starkt, andaktsfullt och storslaget. Att ha Göteborgssymfonikerna som kompband utmanar Håkan Hellström, han tar chansen och njuter av risktagandet.

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått

Och för den som undrar av skeptiker till Håkan eller hans hatare, det finns spår av Cat Stevens låt ”Father and son” från 1970. Dessutom är ju omslaget en ren och skär hyllning till en bild på fransmannen Serge Gainsbourg, något som ju skapat rabalder i diverse trådar (ja, inte för hyllandet, utan för kopierandet, som om det skulle vara ovanligt).

Joni Mitchells ”Both side now”, aningens äldre än Cat Stevenslåten, är ju en uppdatering av den versionen han gjorde med sin text till b-sidan på ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig” 2006.

Med ”Illusioner” är det en nedtonad och ändå pompös Håkan Hellström på ett sätt som bara han klarar av.

Illusioner:

1. Interlude/I dina armar (Hellström/Olsson/Leander/Kai-Larsen)

2. Vänta tills våren (Hellström/Olsson)

3. Båda sidor nu (Mitchell/Hellström)

4. Tro på livet (Hellström/Olsson)

5. Mitt hjärta är ett jordskred (Hellström/Olsson)

6. Nordhemsgatan leder rakt in i himlen (Hellström/Olsson)

7. I love U stupid (Hellström/Olsson)

8. Gott nytt (Helström/Olsson)

9. Sjung högre (Hellström/Olsson).

December

Det hände sig vid den här tiden. När november gått över till årets sista månad. Året var 2013 och jag hade nästa exakt två år tidigare definitivt klivit över från år som nöjesreporter till att, motvilligt, bli sportreporter. Nu hade ledningen, återigen, omplacerat mig, en trogen och hårt arbetande reporter, på en ny tjänst. Nu som webbreporter, alltså en som skulle publicera 20–25 artiklar på en dag i stort och smått (om det berättades ingenting, men det var planen i den textproducerande nyhetsfabriken). Jag skulle alltså flyttas från ett schema, som trots att det var intensivt ändå medgav ledig tid att andas, till ett som innebar måndag till fredag. Inget märkvärdigt med det, men definitivt ovant för någon som jobbat annorlunda hela livet.

Under hösten hade jag tilldelats en chef som jag från start visste inte gillade mig, vad jag inte visste var att hans uppdrag var att köra slut på mig och mina kollegor. Anledningen? Jo, i strategin att rensa ut äldre medarbetare skruvades tempot upp väsentligt. Oavsett om du jobbat intensivt genom åren och legat bland de, textproduktionsmässigt, högpresterande skulle du producera mer. Men med elakt chefskap skulle vi också krokna. Anfall från två håll, alltså.

GTKai

Bränd. En sista bylinebild efter 35 år på GT. Foto: ROBIN ARON

Jag hade i oktober varit på läkarkontroll hos en läkare som mer pratade om sig själv än var intresserad av mig. Men där fyllde jag i en enkät om hur jag mådde, plus att jag vädrade min oro för en krånglande prostata. Jag fick en ny tid i början på december och när jag kom dit var det alltså klart att jag skulle börja min tjänst som webbreporter. Jag som under mina två år börjat jobba upp min sportjournalistskap, blivit en omtyckt och läst bandyreporter och -krönikör, börjat hitta min profil och kontaktnät.

Hos doktorn blev jag remitterad till en urolog för bättre koll på mina värden, men läkaren som inte lyssnat frågade också hur jag det stod till. Jag ryckte till, för den självupptagne läkaren lyssnade plötsligt. Mitt svar var att jag var väldigt trött, för hösten hade verkligen kramat musten ur mig. Hans replik kom oväntat snabbt. Han förstod det och tyckte att jag borde bli sjukskriven. Två månader blev det, som senare, av en annan läkare, förlängdes till tre. Jag gick hem, som om min vandring gick bakåtlutad i slowmotion. Senare blev ytterligare två av mina tre kollegor på sportredaktionen sjukskrivna. Jo, ledningen hade jobbat på bra och om ni undrar varför facket inte gjorde något berodde det på att ordförande var satt i limbo på samma vis. Skickligt och utstuderat.

Jag kom tillbaka i början på mars 2014, välkomnad med ett slappt handslag. Under min sjukskrivning uppmärksammade facket mig i mellandagarna 2013, redaktionschefen en bit in på det nya året och chefredaktören mer än en månad efter min sjukskrivning. Kärlek på det.

Min återkomst premierade ytterligare när en fotograf kom tillbaka efter en kortare tids sjukskrivning på grund av en operation. Chefredaktörens respons vid dennes återkomst var ”Nu köper vi bullar för att fira XX:s återkomst!”. Min…? Ingen alls.

Kort därefter fick vi ett erbjudande avgångsvederlag. Jo, företagsledningen hade lyckats med sitt uppdrag. Av 19 anställda journalister var vi elva som äskade om det, tio som så småningom gick. Min sista dag, efter 35 år på tidningen, var 30 april. Det var vår. Det var ljust. Jag gick med högt buret huvud och hopp om jobb. Det gick så där. Jag sov mig igenom de första månaderna innan jag darrigt sökte alla de jobb jag aldrig gick. Inte förrän 1 september 2017 klev jag in på en redaktion igen. Tacksam för min tjänst som nöjesreporter på Göteborg Direkt.

Nå, jag upptäckte december 2014 att jag drabbades av en snudd på okontrollerbar irritation. Blev arg för lite, var vred under ishockeyn och tappade humöret för minsta lilla.

Efter nyår tog jag ett snack med mig själv. Vad ville jag med livet? Hur skulle jag förhålla mig till det som hände? Jag förstod långt senare att det var min utbrändhet som knackade på och invaderade skallen. Jag råkade ut för samma fenomen i maj. Det har fortsatt så, men jag har blivit bättre på att hantera det.

Skoven kommer, ibland när jag minst anar det.

Men nu är det december och hjärnan lyser rött. Jag försöker att ta det lugnt. Med bibehållna rutiner är ambitionen att hålla mig på banan. Det går bra. Jag andas ut. Jag andas in.

Z tycker att jag jobbar för mycket. av min 50 procentiga tjänst bjuder jag kanske på 100 procent till. Nå, det är inte riktigt sant.

IMG_2938

Iskall. Nydressad och redo för att göra nya räddningar. Foto: ANDREAS THENG

Men jag njuter samtidigt av mitt liv, av mitt uppdrag. Ishockeyn levandegör mig, musiken likaså. Men sporten tär också. Så emellanåt är jag (ursäkta) under isen och nu har jag återigen glömt av vad det är som sker i mitt inre system. Jag kom på det efter morgonens övning i tisdag, där jag inte räckte till. (Som om det skulle spela någon roll, jag är ju 62!) Men så åker jag trött och sliten till Kungälv för spel med oldtimers. Tiden 22–23 är ju väldigt sent för någon som gärna går och lägger sig då. Men spelet är fartfyllt och intelligent, flera har spelat på hög nivå och utmaningarna är sporrande.

Jag har ju haft förmånen att få nya handskar och håller på att spela in dem. Den här gången går det över förväntan. Ben och armar är i harmoni, jag läser spelet och räddar. Pucken stannar snyggt i plockhandsken. Till och med höga skott som tar på bröst eller skuldra landar tryggt i plocken.

Efteråt är jag genomsvett och helt slut, men fysiskt. Jag har liksom fördrivit trötthetssyndromet, lurat hjärnan och åker hem för kontemplation med en öl och mackor framför teven innan sömnen gör sig på mind. Jag sover länge, för en gångs skull, och vaknar utvilad och otrött. En kort respit i min kamp mot hjärnan som gärna vill krama om mig till trötthet i årets sista månad. Jag ger inte upp.

En strålande stjärna på Nef

Musik:

PERNILLA ANDERSSON

!!!!

IMG_3214

Varmt och nära. Pernilla Andersson är personlig, underhållande och bjuder på en fin stund på Nefertiti. Foto: KAI MARTIN

Nefertiti, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: Hennes varma humor övervinner allt.

Sämst: Nej, inte ikväll.

Fråga: Tar Pernilla Andersson verkligen rast vila nu efter julturnén?

Vi som följer Pernilla Andersson på Instagram och Facebook får ta del av hennes livsresa. Den med 5-årige sonen Sixten i ena handen och pappan, den av alzheimer drabbade, i den andra. Det är en på samma gång vacker och smärtsam promenad.

Hon använder sig av den då hon skriver sin musik och har på de senare åren blivit personlig på ett sätt som gör att det inte går att ducka för hennes låtar.

På Nefertiti, dit hon äntligen kommer efter att i långt, långt tidigare bara varit gäst, gör hon sin sista spelning på julturnén. En spelning som inte omfamnas av någon trötthet, utan mer av värme, innerlighet och lust att tala, sjunga och spela. Det är vackert.

Hon gör konserten till lika delar stämningsfull och till något slags KBT-samtal, där hon vädrar sina trauman. Men trots öppenhjärtigheten finns där hela tiden en stor dos humor, där dramat tenderar att tippa över slutar det alltid med ett skratt.

Hon är bra på det. En balansakt inte många klarar. Att vara så privat, men ändå hamna på den allmängiltiga sidan och få alla att förstå att det handlar om dig och om mig.

Musiken är nedskalad: keyboard, gitarr, bas och trummor plus sång, förstås. Det är naket, finstämt arrangerat och både lidelsefullt och svängigt. Hon kan det där, uppfostrad i musikermiljö och dessutom i faderns studio som odlat hennes producentskap. Hon öppnar kalenderluckorna till sina referenser, som Cornelis Vreeswijk, vars ”Jultomten är faktiskt död” hon spelar. Och, kanske, otippat Yngve Stoors ”Sjömans jul på Hawaii”.

Men framför allt är det hennes musik, mycket baserat på finstämda ”Vintersånger från Garbo”, som speglar hennes vardag, där citat är hämtade från samtal med både sonen och fadern. Med Pernilla Anderssons berättande mellansnack blir låtarna berikade, får kraft och lyfter än mer. Helt enkelt för att de har något att berätta. För berätta, det gör Pernilla Andersson med ett hjärta som bultar varmt och ömt.

Det har hon inte alltid gjort. Hon berättar under konserten om vårt första möte, när vi träffades på Panorama hotell för en intervju för GT (inte Kvällposten, som hon säger) 1999 i samband med hennes första album. Det som jag senare gav fyra getingar i betyg, något som fick henne så förtjust att hon beställde blommor som kom till mig. Vilket jag å min sida blev förtjust för. Men de åren och en bra stund framåt var hennes integritet stor; hon pratade gärna musik, men inte känslor eller privatliv.

Nu gör hon det. På sitt vis. Det blir så mycket bättre än någonsin en intervju med pockande frågor.

Därför blir också spelning på intima Nefertiti en rörande, berörande och varm konsert, med skratt och en och annan tår.

Musik som roar och tjusar

Show:

HELLMANS VARUHUS

!!!

Hellman

Sångglädje. Hellmans Drengar underhåller med show och musik. Foto: PRESSBILD

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den oförställda glädjen.

Sämst: Skådespel är kanske inte den starkaste grenen.

Fråga: Kan ”Betlehems stjärna” någonsin upphöra att tindra…?

Hellmans Drengar håller hov kring jul, en tradition som löpt genom år och som förfinas och utvecklas för varje år. Här är det lust och fägring stor tillsammans med den oförställda glädjen av att dels står på scen och dels sjunga.

För det är som manskör som Hellmans Drengar firar sina största triumfer. Att kören sedan jobbar med att utmana den traditionella mansrollen. Eller att bryta ensamhet, jobbar för att vara normkritiska och motarbeta homofobi. Ja, det är också ett plus. Det är en kör som inkluderar istället för att exkludera, något som gäller både körmedlemmar och publik.

I år är ramberättelsen, kreerad och regisserad av Kenneth Hedlund, varuhuset Hellman som står inför julens köprusch. Det är naturligtvis ett liv och ett kiv, men allt får ett abrupt slut då kortmaskinerna slutar fungera. Hur ska det gå i ett varuhus som är modernt kontantfritt…?

En alldeles utmärkt bas för storyn, som sedan interfolieras med det ena örhänget efter det andra i julens rika sångtradition – en del med nya texter, andra med de från början givna. Alltid till vackra arrangemang och emellanåt till koreografi.

Jo, Hellmans Drengar, bestående av cirka 40 sångare plus orkester, gillar att synas och verka.

”Hellmans varuhus” har sina intriger och kärlekshistorier. Här finns humor och en smula drama, men med ett lyckligt slut. Det blir en charmig uppsättning, som värmer som vilket juleljus som helst.

En norsk italienare på Avenyn

Göteborgaren och kanske gud ska veta att det finns italienska krogar i Göteborg så att det räcker och blir över. Flera med hög kvalitet, som La Cucina Italia på Skånegatan,  Ristoria mitt emot,  eller Enoteca Maglia vid Mariaplan. Senast i somras/våras öppnade Sorellina på Västra Hamngatan, en krog med höga ambitioner, men just nu på en stympad gata i centrala Göteborg.

På Avenyn ligger restaurangerna tätt ihop och, ja, där finns också en och annan italienare. Som La Gondola, som ligger bredvid Bellora. Att då öppna en italienare tvärs över gatan på Göteborgs, om än skamslitna, paradgata kan verka dåraktigt.

Satsar italienskt. Olivia vågar på Avenyn. Foto: KAI MARTIN

Men friskt vågat av norska entreprenörerna som med Olivia på Avenyn 1 nu öppnat sin åttonde restaurang och den första utanför norska gränsen. De fyra restaurangerna i Oslo, de i Stavanger, Bergen och Trondheim är förvisso satta under samma ledarskap, men drivs var och en för sig med skilda karaktär. För det italienska köket skiljer ju sig geografiskt, Neapels är inte samma som Roms, Sardiniens i all väsentlighet inte som Milanos.

Gemensamt, förutom ägarskapet, för restaurangerna inom Olivia är råvarorna. Direktimport löser parmesanen, parman eller mozzarellan, om man säger så.

Vinen hämtas både med export och från Systembolaget, något som gör att ett gott vin inte behöver vara mer exotiskt att få hem än ett besök på Bolaget.

Lokalerna är spatiösa i källaren av en av Göteborgs finaste adresser. Olivia har tagit över den argentinska stekrestaurangen Buenos Aires. Det vilar något rastlöst över adressen för krögare. Det hindrar inte de entusiastiska norrmännen från att försöka. Här kan man sitta med utsikt över Avenyn och folkrörelsen utanför, men man kan också välja ett krypin längre in.

Invigningen som var i helgen var generös och köerna för att komma och se och smaka av godsakerna var långa. Plötsligt har de etablerade italienska krogarna i stan fått en tuff utmaning, sådant som ju bara gör det bättre för restaurangbesökaren. Och visst verkar det som om göteborgarna inte kan få nog av det italienska köket…