En dag på mässan

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.

Klassiskt drama i mollstämd dräkt

Teater

ANTIGONE

Ola Kjelbye

Tung. ”Antiogne” är mollstämd klassisk grekiskt drama. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, premiär 27 september 2019.

Av: Sofokles. 
Nyöversättning: Anne Carson.
Svensk översättning: Kristina Hagström-Ståhl.
Regi: Kristina Hagström-Ståhl.
Musik: Mikael Sundin.
Med: Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh.

Kanadensiskan Anne Carsons nytolkning av Sofokles klassiska, grekiska drama ”Antigone” ges på Stadsteatern inte bara en ny språklig dräkt. I detta samarbete med Högskolan för Scen och Musik i Göteborg har även musiken, komponerad av Mikael Sundin, fått ta plats. Keyboard, varav två förklädda till pianon, elgitarrer och slagverk användas som ackompanjemang av ensemblen, som emellanåt förstärker sina röster med mikrofoner.

Det blir ett bitvis svindlande möte mellan det antika Grekland och detta vårt nu. Den text som färdats 2500 år och här möter en klang som ljuder dov, tung och uppfodrande. Men detta släktdrama kan knappast iscensättas till musik på något annat sätt.

I fonden en bildskärm som, som vore det en talk show, braskande talar om att det är just ”‘Antigone’ i Anne Carsons version!”, för att sedan långsamt bli en förstärkande följeslagare i svartvit, som för att ytterligare förstärka den mollstrukna tonen.

Det behövs inte. ”Antigone” driver långsamt sin färd mot allas död utan många revor till ljus där hoppet släpps in. I Anne Carsons version öppnas det för Antigones syster Ismene, som enda kvarvarande vittne. Men hoppfullt… nej, alls inte.

Antigone (Mia Höglund-Melin) trotsar sin farbror Kreon (Johan Carlberg) och begraver sin bror och får därmed plikta med sitt liv. Allt som siarna förutspått i pjäsen i en scen som något slags, halvt komisk, kråksång med spretande armar som vingar.

Komiken finns som en andfådd räddning för denna tätt sammanpackade uppsättning som sveper över cirka en timme och 40 minuter. Som Ramtin Parvanehs budbärare, som närmast blir en narr.

Men skratt är något som snabbt fastnar i halsen i ”Antigone”, där kvinnor inte ska sticka upp, där kärleken är kvävd och där prestigen i fattade beslut är fatala. För alla. Diplomati, empati, öppet sinne… Glöm det. Och just där blir i den stund av oresonlighet blir ”Antigone” en spegel av 2019 års polarisering där prestige är viktigare än en förening mot ett gemensamt mål. Som om prestige någonsin varit vinnande.

Just nu är Stadsteatern fylld av släktfejder; ”Lång dags färd mot natt” på Stora scenen; ”Antigone” på Studion. Båda tunga, mollstrukna uppsättningar, men inte desto mindre sevärda.

Varning på stan för folkfest med folkpensionär

Show:

VARNING PÅ STAN NU MÅR KUNG I BAREN ILLA IGEN

!!!

uggla_NS-5538

På hugget. Magnus Uggla bjuder på fullt ös i sin show på Rondo.

Foto: NADJA SJÖSTRÖM

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Energin.

Sämst: Distansen.

Fråga: Vad hände med ”Bobo Viking”…?

Med ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder”, den musiksatta monologen från 2016, klädde Magnus Uggla av sin karriär – och liv – in på bara skinnet, öppnade sin själ och sitt hjärta och gav en inblick som var fascinerande, intim, uppriktig och skakande bra. Bland självbiografiska föreställningar som svenska artister gjort senaste åren rankar jag den som en av de absolut bästa.

När han nu kommer åter till Göteborg för en längre spelsejour är det inte med något allvar eller blottläggelse. På Rondo är det fullt ös från start till mål, ett hitpaket som det slår gnistor om och där varje låt har fått en inramning som nära nog är som gjord för en musikal. Det är nämligen helt enkelt så att här bjuder Magnus Uggla inte enbart på sin låtparad med sig själv i fokus, utan släpper fram ensemblen att sjunga den tillsammans med bandet. Det ger en snygg twist och något slags storytelling tufft paketerat med Rikard Bergqvists drivna manus. För ska det vara Magnus Uggla på sitt bästa, mest ironiska och raljanta humör måste det gå med både finess och fart. Så är det med ”Varning på stan nu mår kung i baren illa igen”.

Efter en suspekt inledning med en speaker med rysk brytning (oklart varför), som ger direktiv inför showen (inga foton eller filmande, till exempel), är det gasen i botten.

”Varning på stan” kommer ogenerat tidigt och sedan ökar Magnus Uggla. Han jävlas med alla men glömmer för den saken inte bort att jävlas med sig själv. Denne pensionär, åtminstone i ålder, har inte tappat bettet, bjuder upp till oförskämdheter och slänger sig med välriktade skämt till högt och lågt med lika glatt humör.

uggla_NS-5496

Underhållande. Magnus Uggla kör gasen i botten. Foto: NADJA SJÖSTRÖM

Nej, det är sannerligen inte svårt att ha kul en sådan här afton. Tillsammans med en vältrimmad orkester och en följsam och utmanande ensemble är det mycket för örat och ögat.

Men samtidigt kan jag sakna något att bottna i. Som om den där föreställningen för tre år sedan var en bekännelse som han inte längre vill kännas vid. Dessutom önskar jag lite bättre publikkontakt. Han som krattar manegen för en artist som Ola Salo håller lite onödigt på distansen. Lika njuggt – och faktiskt antikt – är det också att inte tillåta publiken att filma och fota för att sprida på sociala medier. Där han han en hel del att lära av sin adept Ola Salo.

Magnus Uggla: Varning på stan nu mår kung i baren illa igen, premiär, Rondo 26 september.

Medverkande: Magnus Uggla, Sara Englund Cahling, Olivia Knyta Fernandez, Jesper Sjöberg och Fredrik Lexfors.

Band: Richard Nilsson, kapellmästare, klaviatur, gitarr och sång, Annika Grandlund, trumpet, horn, saxofon, slagverk, keyboard och sång, Charlotte Centervall, gitarrer, munspel och sång, Anders Nygårds, fiol, gitarrer, keyboard och sång, Ulric Johansson, elbas, kontrabas och sång, och Marcus Liliequist, trummor, slagverk och sång.

Regi och manus: Rikard Bergqvist.

Koreografi: Siân Playsted.

Scenografi och kostymdesign: Tomas Sjöstedt.

Arvingarna tar nya steg

Krogshow:

ARVINGARNA: I TAKT MED TIDEN

!!!

Arvingarna

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Bohemian rhapsody” sitter klockrent.

Sämst: Men tog slut för snabbt.

Fråga: Varför dök en bild från tjurrusning i Pamplona upp när det handlade om ett italienskt skivbolags resa till Sverige…?

Att Arvingarna summerar 30 år som band, på scen och i branschen är lätt svindlande. Att det gör denna summering med en krogshow är däremot mer begripligt. Killarna gjorde ju ett test förra året på samma scen, utfallet var gott och nu med Hans Marklund, rutinerade krogräv, som regissör och koreograf går det inte fel.

”I takt med tiden” är en veritabel hyllning till Arvingarna iscensatt av bandet självt. Självupptaget, kanske någon tycker, men här görs det med humor, danssteg, självdistans och en parad av låtar från karriären.

IMG_1294

Generöst. Arvingarna bjuder på mängder med musik. Foto: KAI MARTIN

Jo, det är en show som inte rör sig mer än på ytan av vad som hänt. Inget av det som senaste åren varit legio i självbiografiska föreställningar (läs Magnus Uggla eller Jessica Andersson), som vågar bottna i kriser eller trassel. Det är helt ok med det.

Den här showen vill inte öppna några själsrum utan bjuder istället på underhållning från start till mål med en bitvis intensivt tempo.

För middagsgäster blir det uppträdande till såväl förrätt, varmrätt som efterrätt. Rejält tilltaget och generöst. Bandet byter låtar, repliker, danssteg, instrument och kläder i hisnande fart, som stegras allt mer mot finalen.

Jo, här finns finns stabbighet i replikskiftet och ett och annat moves kommer slipas med tiden. Men det är ju först och främst musiker Kim, Casper, Tommy och Lasseman är – och sångare. För här är det ingen som faller ur ramen och ingen som nödvändigtvis tar mer plats än någon annan, även om det mot slutet blir mer och mer Casper Janebrink i fokus.

IMG_1312

Närkontakt. Mot slutet är det mer Casper Janebrink som hamnar i fokus.

Foto: KAI MARTIN

Det är ju han som har den mest profilerade rösten. Han, som för dem som sett honom i ”Stjärnornas stjärna” och ”Så ska det låta”, som vigt spänner över flera genrer och som kan utmana Tom Jones i konsten att sjunga som Tom Jones. Men Tommy Carlsson ligger inte långt efter. Han har ett skönt riv i rösten. Kim Carlsson får mest agera stämsångaren, men kan också bita ifrån. För Lasseman Larsson är kvaliteten i balladerna med silkesrösten.

”I takt med tiden” kommer med tiden att riva i Kajskjul 8 som en höststorm. För redan på premiären fick showen när nog taket att lyfta.

ARVINGARNA ”I takt med tiden”, premiär 20 september 2019:

Regi: Hans Marklund.

På scen: Casper Janebrink, bas och sång, Kim Carlsson, gitarr och sång, Lars ”Lasseman” Larsson, keyboard, gitarr och sång, Tommy Carlsson, trummor och sång, Ella Wennerberg, trombon, Hugo Hammarlund, trumpet, Tim Nilsson, trummor och slagverk,  och Love Nilsson, saxofon.

Låtlista

Show 1:

Det svär jag på

Medley: När Ett Hjärta Slår För Någon

Nattens Sista Spårvagn

Det Finns Ingen Mening I Mitt Liv

En Underbar Dag

Ge Hela Världen Till Dig

Det Borde Vara Jag

Coola Killar

Show 2:

Pamela

Ensammas Promenad

Om Jag Var En Annan Man

Min Bästa Vän

Jennifer / Angelina (korta versioner)

Tjejer

Stora Showen:

Är Det För Sent

Hon Kommer Med Sommaren

Ta Mig Tillbaka Nu

Flamingokvintetten: Hon Är 16 År Idag

Streaplers: Bara 15 år

Kung i Stan / En 68 Cabriolet

Sjunde Himlen / Sommar och Solvarma Dagar / Magdalena

Beach Boys-medley

Leva Lycklig / Det Kan Du Lita På

Gud Vad Hon Är Läcker

Räck Mig Din Hand

Queen-medley

I Morgon

Semester

Rakt In I Hjärtat

Johanna

Eloise

Extranummer

Bo Diddley

I Do

 

Storslagen ”Oliver!”

Musikal:

OLIVER!

!!!!

Oliver!

Mustig. ”Oliver!” är en storslagen uppsättning på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: De magnifika masscenerna.

Sämst: Det tappade tempot i andra akten.

Fråga: ”Så länge han behöver mig” måste väl ha inspirerat till Ainbusks ”Älska mig” med musik av musikalfantomen Benny Andersson…?

Kanske tillhör inte ”Oliver!” den mest tidlösa av musikaler. Åtminstone inte om den ställs mot Charles Dickens roman om den fattige, föräldralöse pojken Oliver i Londons 1830-tal. Men när Göteborgsoperan väljer att göra denna Lionel Barts musikal från 1960 sparas det inte på krutet. Det är en formidabel, storslagen uppsättning med extra allt, totalt 60 personer på scen, varav hälften barn. Regissör – och koreografen – Fredrik Benke Rydman har samlat ensemblen till en färgstark och imponerande föreställning där det inte brister i kreativitet i någon scen gällande dans, kostym eller scenografi.

Här excellerar Lehna Edwalls kostymer som är både fantasirika, vackra och förvridna, som för att finna ett barns perspektiv. Rika klär i prakt, fattig i smuts och lump. Ungefär så. Till det Frida Arvidssons scenografi som starkt visar visa det smutsiga London på 1800-talet, fyllt av föroreningar och kolpartiklar i luften.

Men föreställningen börjar redan innan publiken har hittat sina platser. Uppflugna som flugor på en vägg sitter tre frossande herrar som smackande äter en till synes oändlig måltid. Kontrasten mot den inledande, suggestiva scenen med barnen i rader ätandes sin vattniga välling, drömmandes om riktig mat, är stark.

Oliver2

Storslaget. Masscenerna är många och magnifika. Foto: MARKUS ANDERSSON

Fredrik Benke Rydman kan sina masscener, får dem suggestivt levande och skapar emellanåt mustiga, detaljrika Bruegheloljemålningar som i storslagna ”Oom-pah-pah”, den ena av Nancys (Caroline Gustafsson) solonummer.

Jo, det här är en fröjd för båda öga och öra. Arrangemangen är uppdaterade, fräsande starka och med en egg som originalet inte har. Detta utan att tappa melodier eller särart.

Oliver!

Fantastiska barn. Barnen på scen drar ett stort lass. Som rollen Oliver (här Pontus Sköldberg). Foto: LENNART SJÖBERG

Barnen är fantastiska och bär i många delar fram flera scener. Det är en fröjd att se. Tyngst börda drar naturligtvis Oliver (i premiären Viktor Werlenius) och Dodger (Wilmer Hellsten) samt ungarna kring Fagin. Som just Fagin gör David Lundqvist en karismatisk karaktär med stark närvaro och, emellanåt, stor akrobatik. Caroline Gustafsson lyckas i allt myller på scen sätta allt ljus på sig, inte bara i nämnda ”Oom-pah-pah” eller ”Så länge han behöver mig”, utan också i sitt agerande.

Jo, det är ett myller på scen. Mycket att ta in, rika porträtt från huvudrollerna till minsta (yngsta – enastående Leo Stadelman Andréas kan väl inte vara mer än fem år!) roll i ensemblen. Allt hålls förnämligt på plats av Fredrik Benke Rydman.

Visst, det skapas ett märkligt tomrum när Oliver vaknar i en renbäddad, riktig säng i Mr Brownlows hem. Där uppstår inte den förväntade humorn vid Dr Grimwigs (Ola Forsberg) besök. Dessutom känner jag mig vilsen i finalen.

Detaljer, emellertid, som jag kan fördra i denna förställning som bitvis håller världsklass.

Se den! Se om den!

Oliver!, Göteborgsoperan, premiär 14 september 2019

Av: Lionel Bart efter Charles Dickens roman ”Oliver Twist” (1838).

Översättning: Ulricha Johnson.

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman.

Medregissör: Victoria Brattström.

Dirigent/musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere.

Scenografi: Frida Arvidsson.

Kostymdesign: Lehna Edwall.

Ljusdesign: Tobias Hallgren.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

I rollerna: Viktor Werlenius (delar rollen som Oliver med Pontus Sköldberg och Mathias Graffner), Wilmer Hellsten (delar på rollen som Dodger med Max Johnsson och Enis Syla), David Lundqvist (Fagin), Caroline Gustafsson (Nancy), Tobias Ahlsell (Bill Sikes), Markus Pettersson (Mr Bumble), Anna-Maria Hallgarn (änkan Corney), Lars Bethke (Mr Sowerberry), Åsa Fång (Mrs Sowerberry), Emilia Hallstensson (Charlotte Sowerberry), Nils Reinholtz (Noah Claypole), Sigrid Thomas Lyri (Bet) med flera, totalt 60 på scen varav hälften barn.

 

 

 

Plågsam färd mot natt

Teater:

LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT

Ola Kjelbye

Smärtsam. Familjen Tyrone är en familj fångad i sitt eget grepp.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater. Premiär 13 september 2019.

Av: Eugene O’Neill i översättning av Sven Bethel.

Regi: Emil Graffman.

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska.

Mask: Kerstin Olsen.

Ljud: Tommy Carlsson.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

I rollerna: Claes Månsson (James Tyrone, fadern), Anna Bjelkerud (Mary Cavan Tyrone, modern), Eric Ericson (James ”Jim” Tyrone jr, äldste sonen), Fredrik Evers (Edmund Tyrone, yngre sonen) och Josefin Ljungman (Cathleen, hembiträdet) .

Bara historien bakom Eugene O´Neills drama ”Lång dags färd mot natt” är värd fullkomlig uppmärksamhet. Hur han efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur 1936 senare bestämmer sig för att testamentera manuset till pjäsen författad 1941 till Dramaten, med löfte om att den inte skulle iscensätta förrän efter hans död. 1953 avlider så O’Neill. 1956 har pjäsen världspremiär på Dramaten.

En märklig gång, kan tyckas, för en pjäs som egentligen var en gåva till hustrun Charlotta på en av parets bröllopsdagar. En lika märklig gåva, kan man också tycka.

Ola Kjelbye

Återhållsamt explosiv. Claes Månsson går in på huden i sin roll som James Tyrone.

Foto: OLA KJELBYE

För ”En lång dags färd mot natt” är en plågsam resa under ett dygn i familjen Tyrones liv 1912. Fadern James, despoten, den alkoholiserade skådespelaren, hustrun Mary, som gett upp sitt liv för att följa maken på sina oändliga skådespelarturnéer och som efter förlossningen av yngsta sonen Edmund får lindring mot sina smärtor av en läkare som ordinerar morfin, äldste sonen Jim som försöker följa i sin fars artistiska fotspår, men som precis med den turberkulossjuke Edmund delar förtjusningen i rusets kraft. Så hembiträdet som ska avlasta den imploderande familjen plus de på scen osynliga: köksan och chauffören.

I Emil Graffmans regi får den redan dova klangen resonans i Julia Przedmojskas mollstämda och gråa scenografi, som kontrasteras av männen färgglada kostymer. Scenen är statisk, vardagsrummet, i fonden trappan som modern osaligt går upp och nedför. Skjutdörrar som öppnas, delvis eller helt, och sluts.

Nej, ”Lång dags färd mot natt” är inget muntert stycke teater. När den i denna Göteborgs stadsteaters uppsättningen rör sig i ultrarapid blir det en plågsam färd mot final. Ett lidande som blir utdraget, utmejslat och detaljerat i takt med att whisky efter whisky sänks hos rollgestalterna, förutom moder Mary som tröstar sig med sitt morfin.

Claes Månsson är återhållsam, men explosiv som fadern. Pendlande mellan ömsint och vårdtagande till opålitlig, lynnig och rapp när han verbalt, ibland fysiskt, förnedrar sina söner. Den ömkliga modern förvaltar Anna Bjelkerud med både lidelse och svärta, en kvinna, som tillsammans med familjen, lever i en självförnekelse som vårdas ömt och intensivt. Fredrik Evers, som också spelade yngste sonen i Stadsteaterns uppsättning 2005, är bräcklig och gossaktig i sin roll som Edmund, som ser döden närma sig och som lever med den påstådda skulden till moderns missbruk. Så i skuggan av fadern Jim, där Eric Ericson gör sin roll som familjens lustigkurre och som den som inte förmår sig att resa sig ur den limbo han hamnat i samtidigt som han försöker både beskydda och förgöra sin bror.

Ola Kjelbye

Brödrakamp. Eric Ericson som storebrodern i ”Lång dags färd mot natt”.

Foto: OLA KJELBYE

Jo, det är en tung intrig, som i denna uppsättning sällan släpper in ljus, men som emellanåt, i all bedrövelse, lockar till skratt. När det tragiska också får drag av komik över sig; åtminstone för oss som ser denna dysfunktionella familj utifrån. Det är då man får hämta andan i denna långa föreställning (tre och en halv timme inklusive paus), som annars kramar själen hårt.

 

 

 

Pimpade nunnor i gangsterdrama

Musikal

En värsting till syster

!!!

Pressbild 4 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Från stramt till vild. ”En värsting till syster” startar trögt, men föreställningen tar sig. Foto: MATS BÄCKER

Chinateatern, Stockholm

Publik: Utsåld premiär

Bäst: Carl Dyal är brutal.

Sämst: Första hälften av första akten måste spetsas.

Fråga: Hur många timmar har Camilla Thulin lagt ned på kostymerna…?

Tajmingen kanske inte är den bästa i huvudstaden med det nyss begångna mordet på en 18-årig kvinna i en uppgörelse i gangsterkretsar. Missriktade skott med fatal efterverkan. Men nu är ”En värsting till syster”, musikalen som Whoopie Goldberg initierat efter filmen (1992) hon själv hade huvudrollen i, just på temat: en kvinna bevittnar hur hennes käraste, gängledaren, mördar en medlem ur sitt team. Den streetsmarta sångerskan med hopp om en glamourös karriär väljer att vända sig till polisen, får beskydd och placeras i ett kloster. Förvecklingarna kan börja.

Gladys del Pilar gör huvudrollen Deloris i Stockholmsuppsättningen och inleder soulfyllt, för att blekna i sina första repliker, hämta sig och sedan defilera med kraft mot mål. Karl Dyall är hennes promotor/älskare och tillika gangsterbossen Curtis, så otäck och trovärdig att det går kalla kårar från scen ut i salongen vid hans närvaro. Som abbedissa finns Suzanne Reuter, stram, elegant och med större elegans och spets i replikerna än i sången. Men också i en roll som så många av de andra i ensemblen kan luta sig mot.

Det här är alltså en komisk musikal med en dov klang, som reflekterar en påträngande verklighet. Inget nytt under soulen, alltså. Men värt ändå att ta i beaktande.

Pressbild 8 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Soul i klostret. Foto: MATS BÄCKER

Nu spirar det musikaliska komiska dramat förtjänstfullt genom sina nummer, främst när det sjungs och dansas. Med en sprakande scenografi, som elegant skiftar från nattklubb, bar, polisstation till kloster och kyrka, får en stark ensemble töja och bända på sina möjligheter. Till det Camilla Thulins bländande kreationer med strikt disco-all in glitter, pimpade nunnor och katolska präster. Regissör Anders Albien har med piska och morot manat fram kvalitet i i stort sett varje nummer på scen. Så får var och en glänsa – och Kim Sulocki (alltid kvalitet) överraska med musikalvärldens kanske smartaste klädbyte.

Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes utgör intelligensreserven i Curtis gäng, sjunger ljuvt i falsett och rör sig skönt i sin tro om att vara guds gåva till kvinnorna. Skön ironi till publikens förtjusning. 21-åriga fyndet Ebba Irestad är fantastisk som den unga, tystlåtna, kyska postulanten i klostret som får göra sin röst hörd, och Birgitta Rydberg är smittsam i rollen som spelevink i klostret tillsammans med upproriska Charlotte Strandberg.

Pressbild 5 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Klang- och jubelfinal. Foto: MATS BÄCKER

”En värsting till syster” har en trög startsträcka, men som accelererar och med god fart stävar mot en riktigt underhållande musikal med mycket blingbling, allsångsglädje och finurliga stickrepliker.

En värsting till syster, premiär 11 september, Chinateatern, Stockholm:

Ensemble
Deloris Van Cartier: Gladys del Pilar
Abbedissan: Suzanne Reuter
Syster Maria Lazarus: Charlott Strandberg
Syster Maria Patrick: Birgitta Rydberg
Eddie: Kim Sulocki
Curtis: Karl Dyall
TJ/ US Curtis: Alexander Larsson
Pablo: Fernando Fuentes
Joey: Klas Wiljergård
Syster Maria Robert: Ebba Irestad
Syster Maria Glenn/ US Maria Robert, US Tina, US Michelle: Nina Hammarklev
Tina mfl / US Deloris: Elenor Margarita Erikson
Syster Maria de la tour: Ayla Kabaca
Syster Maria Theresa: Åsa Bergh
Michelle mfl / US Patrick: Anna Werner
Syster Maria Alan/ US Maria Lazarus, US Maria Theresa: Anette Belander
Syster Maria Douglas / US Maria De la Tour: Anna Lidman
Syster Maria Cheri-Bill: Annika Herlitz
Ensemble: Jesper Blomberg
Fader O´Hara mfl : Peter Gröning
Ensemble: Tony James Andersson
Ensemble/ US Pablo, US TJ: Nils Axelsson
Ensemble/ US Joey/ US Fader O´Hara: Tomas Totten Strömberg

Orkester
Kapellmästare/Keyboard: Jan Radesjö
Bas: Mats ”Limpan” Lindberg
Gitarr: Torbjörn Stener
Trummor: Magnus Fritz
Träblås : Mats Sundström
Trumpet: Lars Almkvist
Trombon: Anders Nordkvist
Keyboard: Daniel Palm

Kreativt team
Regi och svensk översättning : Anders Albien
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Andreas Bini
Kostymdesign: Camilla Thulin
Mask & Perukdesign: Sara Klänge
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: Oskar Johansson
Musikaliskt ansvarig & arrangör : Jan Radesjö
Videodesign/Produktion: Johan Larsson & Philip Sundbom

Originalmusik- och text: Alan Menken och Glenn Slater från Cheri Steinkellners och Bill Steinkellners bok.