Apelgren och Andersson bjuder på skrattfest

Humor:

JULBINGO med Peter Apelgren och Niklas Andersson

!!!!

IMG_8025

Peter Apelgren orerar, fabulerar och drar på i bästa Kalle Sändarstil. Foto: KAI MARTIN

Opalen, Göteborg.

Publik: Ja, fullt.

Bäst: Detta vansinniga orerande.

Sämst: Kanske att julmat och asgarv inte är någon vidare kombination.

Fråga: Finns det något slut på Peter Apelgrens fantasi…?

När jag träffade herrarna Peter Apelgren och Niklas Andersson inför detta deras ”Julbingo” (läs här), var det inte lätt att få kläm på vad det hela gick ut på. Ärligt tror jag inte båda har någon aning, för det här är en humorshow med löst sittande linning, som ändå klär som en smäck. Ja, en bingotombola är i centrum. Ja, kulor med nummer dras och ja, numret presenteras på storbildsskärmarna i lokalen.

Men scenen lutar mer åt en prat-tv-studio än en bingoutropares podium. Och de desperata i publiken som ropar ”Bingo” är röster som faller platt mot de två orerande, i aldrig sinande fantasi, herrarna i strålkastarljuset.

Framför allt är det Peter Apelgren som snurrar till det med sin ändlösa historier utan poäng, men som är så vanvettigt snurriga och roliga att det är svårt att inte dras med.

Jo, han bygger på en Göteborgsskola i rakt nedstigande led från lallarna Östen Hedenbratt och framför allt Kalle Sändare, det vill säga humor som bara trummar på i fantasin utan att egentligen aldrig någonsin gå i mål.

IMG_8005

Två Göteborgslallare, Peter Apelgren och Niklas Andersson. Foto: KAI MARTIN

Men Niklas Andersson står inte långt efter och att han har Peter Apelgren som en förebild är inte svårt att förstå.

”Julbingo” är en så korkat underhållande föreställning, fylld av improvisation, att den saknar vett och sans. Det kan vara otroligt skönt att få sig en dos av det då verkligheten kryper på. Något som duon i och för sig inte duckar för då de bjuder på politiskt korrekta skämt, eller när de presenterar alternativa julshower så tokiga att man tar sig för pannan, men ändå så nära sanningen. Stor humor i mina öron.

IMG_8022

En av de alternativa julshowerna som presenteras. Foto: KAI MARTIN

Kanske blir det för mycket powerpointpresentationer från bådas håll. Kanske läser de lite väl mycket innantill. Men oavsett så blir ”Julbingo” en skrattfest, som ringer i öronen långt efter finalen.

Bitvis skrämmande bra

Konsert:

THE HORRORS

!!!!

IMG_7934

Snygga manér. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Knappt 200.

Bäst: Älskar kopplingarna till Gary Numan.

Sämst: Stroboljuset är för mycket, hela tiden.

Fråga: Are friends electric?

Det är klart att det är dåligt att inte ha koll på Essexbandet the Horrors. För det är med helt rent sinne jag möter bandet då de gästar Göteborg. Men desto större blir förtjusning då gruppen äntrar scenen och från start bjuder på musik härtappad från Tubeway Army sent 1970-tal, men klädd i ny elektrisk dräkt.

Med den elegant manierade sångaren Faris Badwan i spetsen har gruppen en ålande och kromande frontman, som stjäl det mesta av utrymmet. De övriga – Tom Cowan (Tom Furse), keyboard, Joshua Haywars, gitarr, Joe Spurgeon, trummor, och Rhys Webb, bas  – keyboards, synthesizer, bas – håller sig i bakgrunden men är desto mer distinkta i den musikaliska leveranserna.

IMG_7952

Skrämmande bra. Foto: KAI MARTIN

The Horrors på scen är en dröm i elektroniska kaskader, modern rock just för att rocken i slutet av 70-talet var så framsynt. Det här är en raket av rytmer och gitarrkaskader med syntar som viner och gör fanfarer till bas och trummors drivna tempo.

Ja, inledningsvis är det hög fart för att mot slutet balanseras. En dynamik som kanske kan diskuteras, personligen hade jag kastat om lite i låtlistan för en bättre balans. Låtlistan hämtar från gruppens fem album, men med fokus på det senast, nyss släppta ”V”. Det blir en scenshow och spelning som visar att The Horrors bitvis är skrämmande bra.

Satir som smärtar i den narcissistiska tiden

Teater:

DEN FULE

Den Fule11831 kopiera

Folkteatern bjuder på brännande aktuell satir med ”Den fule”. Foto: JEANETTE FRANK och JONAS NYSTRÖM

Folkteatern, Göteborg.

Av: Marius von Mayenburg.

Regi: Nora Nilsson.

Scenografi/kostymdesign: Jenny Nordberg.

Ljusdesign: Carina Persson.

Mask och perukdesign: Susanne Åberg.

Video: Carl Olsson.

Ljuddesign: Dan Andersson.

I rollerna: Benjamin Moliner, Pelle Grytt, Dasha Nikiforova och Dejmis Rustom Bustos.

Premiär: 25 november.

Marius von Mayenburg pjäs ”Den fule” skrev för tio år sedan men apokalyptisk då up to date i dag. Det är med en brännande laserstråle som regissör Nora Nilsson gör liv av detta absurda kammardrama, som i samma delar är satir och svart komik.

Fyra skådespelare på scen, alla i överdrivna roller med övertydliga minspel och groteska skratt. Förutom för Lette, Den fule själv, spelad av Benjamin Moliner, glider skådespelarna ut och in i olika karaktärer med bedräglig enkelhet.

Det är ett lustspel med rejält sotade och trasiga kanter, som utmanar vår självbild och våra dagsaktuella ideal.

Ensemblen balanserar snyggt mellan det groteska, komiska och sorgliga. Desperation samsas med förtvivlan, osäkerhet med profitens självsäkerhet.

Här får kanske selfiekulturen sig inte lika mycket en smocka som de likriktade idealen. För vad händer om vi blir mer och mer lika varandra…?

Det är en retorisk fråga som Marius von Mayenburg vrider och vänder på utan att för den sakens skull ge svar. Istället bjuds vi in i en splatterhistoria med skönhetsoperationer, som inte står Carl-Einar Häckners föreställningar långt efter, ackompanjerad av Dan Anderssons kitschiga covers av poplåtar. Detta i ett scenrum som av olika skäl blir allt mer fuktigt.

Varför…?

Gå och se ”Den fule”, få svaret och en portion god satir och underhållning på köpet.

Chosefria och eleganta

Konsert:

MAKTHAVERSKAN

!!!

IMG_7877

Kliv ut ur skuggorna. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Kring 400.

Bäst: Den glittrande lätthet som Makthaverskan levererar postpunk är beundransvärd.

Sämst: Det kan bli lite same same but different över låtarna.

Fråga: Hur länge ska bandet låta så här oskuldsfullt?

Med sitt andra album (2013) fick Makthaverskan mig på knä. Göteborgsgängets glittrande, mollstämda postpunk hade tagit kliv och ändå inte från debuten fyra år tidigare.

När bandet nu kommit med sitt tredje, nyss släppta och med det logiska namnet ”III” efter ”I” och ”II”, så har de skärpt till allting ytterligare. Det är definitivt samma band och med samma uttryck, men med skarpare egg.

Så på scen på hemmaplan inför, åtminstone på golvet framför scen, fullt Pustervik är det en krattad manege för gruppen. Publiken älskar bandet från start och tappar inte kärleksgreppet en enda gång.

Jag förstår det. Makthaverskan är lätt att tycka om.

IMG_7854

Chosefria. Foto: KAI MARTIN

För mig, som en postpunkfarbror spunnen ur den tidiga svenska punken och dess efterkommande musikrörelse, är det lätt att känna igen sig i harmoniken och uttrycken. Makthaverskan bidrar med sitt eget, men vilar på minnen från musikaliska fornstora dar där Siouxsie and the Banshees, Altered Images och delar av skivbolaget 4ad:s flangerindränka artiststall. Men där finns och ett ben i den göteborgska indietraditionen från 90-talet (läs Broder Daniel).

Maja Milners sång bygger på mycket glissandon och hon leker bekymmerslöst med sin röst. Det är en väsentlighet för bandets karaktär. Men så också med Hugo Randulvs glittrande gitarrslingor, som löper igenom låtarna. Precis som Irma Krooks envetna och tjusigt matande basspel gärna i Peter Hooks skola i de höga registren som kamperar med Andreas ”Palle” Wettmark högeffektiva trumspel. På scen finns också en extragitarrist, vars namn jag aldrig fick fatt på men vars uppgift är att ersätta Gustav ”Data” Andersson live.

Det är märkligt med Makthaverskan på scen. Där finns en chosefrihet som charmar tillsammans med musiken. Men där finns också en oskuldsfullhet som om bandet inte alls spelat samman i nio år. Det blir nya shoegazerkonkurenter i sin framtoning, som är helt okej, men de får ändå gärna kom ut ur skuggorna. Ock live skulle jag åtminstone önska lite mer nyanser, för låtarna tenderar att bli för stereotypa.

Resan mot ett farväl

Jag har önskat. Haft min längtan efter en lång natt sömn. Men vad jag tar i ena ändan snöps i den andra.

När jag inte klarar att ens se en halvlek av Champions League innan jag blir punchigt sömndrucken ger jag upp. Borstar tänderna, lägger mig och får i gränsen till dvalan ömma kyssar av Z, kvinnan jag älskar.

Natten tar mig ned i varv, men kroppens ringsignaler djävlas med mig och jag vaknar halv fem.

Nå, det har varit en timme tidigare ett tag. Så tack…

Försöker vrida mig till sömns igen, men systemet slås på och efter ett tag går jag upp, ser snötäcket och det vackra snöfallet; en bedräglig skönhet som ska bli till ful slask i ett hastigt väderomslag.

Tar på mig jacka och träskor, borstar trappan ren från snö, plockar in GP:n, gör frukost och väcker Z.

Jag är på väg. En bekant till familjen har gått bort. En av de sista länkarna till mina föräldrar har vittrat till rost och fallit isär.

Jag ska till London för begravning av den man som gifte sig med min mors barndomsvän.

Det känns självklart att åka. Jag är dessutom gudfar till den avlidnes sonson.

Bilar står på led i det otjänliga vädret. Men vagnarna går som schweizerur. Byte vid Korsvägen till Flygbussen som kommer om två minuter, som blir till en ickehändelse några gånger om innan en överfull och kraftigt försenad buss kommer.

Jag har beskäftigt ring för information, men kvinnan som svarade visste inte ens att det inte kom bussar i tid. Hon kollade emellertid tålmodigt upp och meddelade sedan att den borde vara vid Berzeliigatan, som hon uttalade med betoning på ii-na, som vi pratade.

Jag hade blivit lite av en informationscentralen innan, men hade inte så mycket att komma med för fransoser, spanjorer eller svenskar.

Men… jag är i god tid. Kommer fram med marginaler och planet är sedan försinkat med en halvtimme som blir en timme innan takeoff.

Göteborg krånglar sig ur kung Bores grepp. Foto: Kai Martin

Samtalar med en målvaktskollega med världen som arbetsfält. Vi bordar och jag slumrar, läser, slumrar.

Infart till Heathrow är magnifik. Molnen viker under och bjuder på ett panorama.

London ur ett fågelperspektiv. Foto: Kai Martin

Landningen är skakig. Vädret har mulnat på. Jag tar mig ur terminal 5 för transport till terminal 2. Väntar in vänner från Stockholm för vidare transport med hyrbil dit vi ska nordväst om London.

Kvicklunch. Foto: Kai Martin

Äter lite skräp, chips och sandwich med en Cola till. Läser vidare ur ”Mannen som sökte sin skugga”, en blek fortsättning på Stieg Larssontrilogin.

Dödar tid. Väntar in.

Dannys hyllning till Rikard Wolff

Danny Saucedos show ”Nu” på Hamburger Börs förtjänar sin uppmärksamhet.

Förutom en tajt förpackad föreställning med ett personligt tilltal möts publiken av skönsång, stark, effektfull koreografi och ett band som kan sin sak mer än väl.

En dryg månad kvar i huvudstaden och på den med förlov sagt trånga krogscenen. I slutet av mars blir det en ny utmaning när han och ensemblen kommer till the Theatre i Gothia Towers. Rejält med utrymme på den breda och djupa scenen samt den stora salongen kommer Danny Saucedo få möjlighet att ta ut svängarna i denna tekniskt briljanta show. Men det blir en balansgång, för han får inte förlora det intima anslaget.

Danny hyllade Rikard Wolff. Foto: KAI MARTIN

När jag såg ”Nu” i Stockholm adderades låtlistan med ”Röd luftballong”, en hyllning till nyss avlidne Rikard Wolff, som Danny skrev till skådespelaren efter att de båda medverkat i Mia Skäringers ”Mia på Grötö”.

På scen i showen blev det känslosamt, Danny glömde av Mia Skäringer i presentationen (”något skärgårdsprogram typ Renée Nybergs…”) och låten har han inte spelat på många år, så för perfektionisten Danny Saucedo blev det några felspel på pianot. Men störst av allt är känslorna, uppriktigheten och innerligheten. En fin stund i en fin show.

T/r Gbg-Sthlm

Ute dansar älvorna i en gryning som är fuktig och kall. Landet sveper förbi, trolskt, mystiskt, vackert.

Vy över gryningsland. Foto: KAI MARTIN

Gatorna jag lämnat bakom mig var nypna av frost. En tunn hinna av bedräglig halka, som manövreras bort av försiktiga steg.

På hållplatsen två moltigande män som jag gör sällskap ivrigt stirrande mot ankommande vagnar med minuter kvar.

Jag har lämnat min hustru för Stockholm. En avskedskyss och kärleksord.

Har lämnat hennes närhet. Sängvärmen har flytt för en sömndrucken gestalt, som försöker skaka liv i en lätt åldrande kropp.

Jag är på väg, som människan alltid är på väg; även den som alltid tror sig vara stilla.

Tre dygn i Stockholm för nöje och vänskap, kanske lite kultur, något museum, definitivt kvällsliv, helst inte nattliv, då jag helgar nattens timma som andra vilodagen.

Dagen är på väg. Foto: KAI MARTIN

Jag är på väg. Utan Z och det känns alltid lika halvt. Som symbiosen skapat ett siamesiskt tvillingförhållande där närheten är närmast fysisk även då vi inte ör intima.

Morgon kommer. Solen sträcker på sig långsamt som en katt.

Jag är på väg.