Hälsningar från Hamburg

IMG_5222

Det är inte mer än 640 kilometer från Göteborg och en resa med bil och färja på cirka sju timmar. Men vi gjorde det enklare än så när vi far nach Hamburg.

Vi är ju en trio som åker, P dä, P dy och jag. Nu hade P dy hittat en konsert med Hall & Oates i Hamburg, en duo han suktat efter sedan tiden han upptäckte dem på 70-talet, men aldrig sett och då är det ju hög tid nu. Han fick med oss i planen och samtidigt införskaffades biljetter till matchen Hamburger Sportverein och Ingolstadt i tyska andraligan. En nätt maximerad helgtur var spikad och klar.

Men så fick P dä besked om att hans trilskande hjärta skulle fixas och med det var det no, no för öl, men kanske framför allt för flyg och om hjärtat skulle bråka vore det bra om han höll sig hemma. Så vi fick med någon knapp vecka ett varsel och en vakans. Men vi redde ut det och fixade en reserv genom L, som jag känner, men inte P dy.

Vi stod alltså startklara lördag morgon i ottan för avfärd Hamburg via flyget till Prag som lyfter från Landvetter och mellanlandar i Tysklands andra största stad.

Jag är en man med förtjusning för geografi och gladdes åt nedflygningen, hur jag kunde pricka ut Lygnern (lätt), Kungsbackafjorden (lika lätt) och sedan Fyn, Långeland och färden ned mot Hamburg.

Men sedan vi väl landat händer något som jag aldrig blir riktigt klok på. Jag vet att Hamburg i huvudsak vätter mot nord, det vill säga att staden mestadels är spridd i östlig, västlig och nordlig riktning och med andra ord ligger norr om Elbe. Men jag får liksom aldrig riktigt till kompassriktningen. Tur då att P dy är försedd med den app som guidade oss när P dä, P dy och jag var i London/Brighton i sent augusti i fjol. Den fungerade på tyska mark också, kan jag rapportera.

P dy har gjort ett grundligt jobb gällande inte bara konsert- och fotbollsbiljetter, där dessutom arenorna ligger alldeles bredvid varandra, utan också gällande boende.

Vi tar oss alltså efter landning mot Hauptbahnhof efter att ha skaffat ett Hamburgkort, som ger oss rabatt på vissa restauranger, muséer med mera samt dessutom kollektivtrafik under våra fyra dagars vistelse i staden. Praktiskt.

”Glöm inte legitimation när ni ska visa färdbeviset”, uppmanade kvinnan oss på turistkontoret på Flughafen Hamburg.

”Och vik absolut inte pappret där QR-koden finns!”

Ordning och reda med förmaningar från start var vad vi fick med oss, alltså.

Hamburgs väderleksrapporter hade lovat några plusgrader och växlande väder med risk för regn. Sköna maj välkommen var alltså som rastlösa och nyckfulla april. Men vi var klädda för nederbörd och kyla, reste lätt och blir det för kymigt finns alltid en ölhall att ta sin tillflykt till.

Vi kliver av vid Hauptbahnhof, orienterar oss de 500 meterna från stationen till hotellet på Steindamm, ställer in väskorna enär det är för tidigt att checka in och beger oss ut på stadens gator lätt vilsna.

Vi hamnar inte så långt. Frukosten intogs tidigt, så det fick också bli tidig lunch. Kvarteren kring stationen och hotellet är av turkisk prägel, men också hemvist för slitna drogmissbrukare och prostituerade, som sorgligt kantade vår väg i väntan på kunder.

Vi var förenade i våra obegriplighet över detta fenomen, som kallas världens äldsta yrke som ju inte är något annat är sorgligt och knappast en kvinnas fria val. Men oavsett vilket; vad får en man att söka sig dit…? Sexualitet? Huh! Totalt obegripligt.

En turk har maten klar i rejäla portioner där jag tar något långkok med ris, de andra något slags köttbullar i sås med ris till. Helt ok. Ingen öl. Vatten eller Coca-Cola.

Det tar sin tid att ta sig till arenan, Volkparkstadion, där IFK Göteborg höll hov nästan på dagen för 37 år sedan till Hamburger Sportvereins stora nesa. Jag var inte där, men satt framför teven och gjorde kullerbyttor av förtjusning.

Resan med S-bahn tog sin lilla tid, ringlande ut från Hauptbahnhof till Eidelstedt där vi på rekommendation gick av.

De två tyska madammerna och HSV-supportrarna vi frågade förklarade att det gick skyttelbuss från stationen innan – Stellingen – men att man från Eidelstedt fick använda benen.

Det blev i och för sig en modig promenad till arenan genom ett industriområde, men Schnackenburgallé kantades av ölställen som vi var snara att frekventera. Solen sken, det blåste kallt och snart skiftade vädret humör till en och annan störtskur. Men ölen var billig och vi var vid gott mod.

P dy hade gett oss förutsättningarna för matchen; HSV var till bara ett par matcher sedan klara för avancemang. Ingolstadt, å sin sida, på väg att åka ur. Men Hamburglaget hade fått problem det senaste och den här matchen var alltså betydelsefull för båda lagen inför en inte helt utsåld, men inte desto mindre imponerande arena med en kapacitet på cirka 60000, nyrenoverad 2000 samt värd vid VM 1974 och 2006.

Vi tar någon ytterligare öl innan match och L ordnar förstås, den spjuverna, var sin Jägermeister, som ju inte är god ens om man gillar den. I god form för matchen, alltså, och när regnet står som spön i backen hukar vid i den intilliggande arenan, Barclaycard arenas utskjutande tak, den hall där vi senare ska se Hall & Oates.

Dags att ställa sig i kö, men vi har snokat reda på att den entrén vi ska använda är lindrigt besökt, så inpasseringen går som smort. Vi får oss en rejäla promenad flera trappor upp innan vi kommer på plats, för min del rad 12, plats 9 i block 3 – högt upp.

IMG_4960

Fotbollsfågelvy. Foto: KAI MARTIN

HSV-supportrarna är fantastiska och sjunger in sitt lag med entusiasm. Men det står snart klart att spelarna inte motsvarar vare sig förväntningar eller krav. Spelet är krampaktigt och när jag går på toaletten efter cirka tio minuter gör motståndarna 0–1 till mina vänners stora förtjusningen, eftersom jag missar händelsen. Spelet blir inte bättre för hemmalaget, som gör en formidabel uppvisning i hur fullkomligt stentrist fotboll kan vara som sport.

HSV gör inte någon supporter glad, men vi börjar skratta åt lagets uselhet att spela. Ingolstadt kontrar in 2–0 i 68 minuten, gör sedan 3–0 i den 72, då jag också är på toa. På slutet buas det friskt, men jublas när motståndarna slår sina passningar och nära nog gör 4–0. Så kan också en förnedring hanteras och vi pratar om att det förmodligen, till stora delar, är samma spelare som mötte IFK Göteborg den där majdagen 1982 och som straff för förlusten likt fotbollens helvete tvingats att fortsätta spela, som straff.

Nå, inget som inte lite öl kan skölja bort och trösta. Supportrarna har häcklat sitt lag, som tingats ut av tränaren att möta fansen ansikte mot ansikte. Men väl utanför arenan pumpar eurotechnon i samklang med att ölen pumpas ur sina kranar till skummande pilsner för de hågade.

Vi hoppar det, går till S-bahn för färd in mot centrum och, med ålderns rätt, en stunds rast vila.

IMG_4978

Rockfarbror utanför rockklubb. Foto: P-O STRÖM

Kvällen väntar, hungern pockar. P dy, som är en mästare på att söka upp möjligheter och täta till luckor har snokat reda på en spelning med New York-bandet Charly Bliss med Berlinerbandet Kann Karate som uppvärmare på klubben Hafenklange nere vid Grosser Elbstrasse precis nere vid älven. P dy försöker köpa biljetter via nätet, men det slutar med att vi chansar, tar på oss rock’n’rollsviderna och -skorna, sätter oss på ett S-bahn mot Königstrasse och sedan promenad ned mot Elbe.

IMG_4974

Vy över Elbe. Foto: KAI MARTIN

Vi är där strax innan öppningsdags, tar in den väldiga älven med dess imponerande båttrafik, containerhantering och varvsverksamhet. Men så är Hamburg ju en betydande hamnstad i Europa, trots att den ligger sina modiga 16 mil från Nordsjön.

Klubben öppnar, vi försäkrar oss om våra biljetter, som kostar mer på plats än om vi hade handlat dem på nätet, och inser att vi har tid att gå och äta, detta nödvändiga goda.

Vi hamnar på Eier Carl, men anor över hundra år tillbaka i tiden och med rustik tysk inramning och tillika kost bara ett smörgåskast från Elbe. P dy och jag beställer in pannbiff med stek ägg och stekt potatis. Hustruns danska variant är godare. Men det här är gott nog.

L tar en schnitzel som är större än stor och till den panerade rätten pommes frites. Öl förstås. L mäktar inte med och P dy och jag får städa undan hans tallrik för att rädda honom från den fullkomliga skammen att bara naggat schnitzeln i kanten. Men vad gör man inte för sina vänner.

IMG_4981

Essen muss man. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka, får se ett taggat Kann Karate, som betecknas som indierock eller postpunk, som på tyska eggar den glest besökta rockklubbens publik med den äran.

Kolla in bandet här!

Nu är ju inte stället stormande stort, så allt löper väl ut och, åtminstone, gruppens trummis imponerar på mig med fantasifullt spel och inte bara rytmhållande. Och en sångare som välter över kanten i sitt yviga scenspel är alltid underhållande.

Med väl Charly Bliss på scen är det också tätare i salongen. Helt klädda i vitt med förtjusande och energistinna sångerskan Eva Hendricks på väldigt ljus sång. Det som inte riktigt fallit mig på läppen i den snabba scanningen av bandets musik på platta faller mer väl ut på scen. Gruppen förenar något slags grunge med pop, en märklig, men tydligen ändå görlig musikalisk ekvation.

Bandet håller sig på en gig inom knappt en timme och kommer inledningsvis inte ut för extranummer. Dj:n börjar till och med spela musik i gott och väl en låt innan gruppen nödbedda kommer in för ytterligare två låtar.

bliss

Ös från New York. Foto: P-O STRÖM

Självklart speglar vi deras prestation i Beatles Hamburgkarriär med sex till åtta timmar på scen sex dagar i veckan det tidiga 60-talet.

Vi har under spelning inmundigat ytterligare öl och P dy väntar in försäljning av merch för att handla Charly Bliss musik, där det senaste låter så här.

Hamburgnatten har kommit med kvällen som förspel. Trots eftermiddagsluren är gubbtrion trötta, vi söker oss upp mot Königstrasse för hemtransport och bums i säng.

Dag ett är slut. Vi med.

 

Guldet till Götaplatsen

Under slutspelsserien var det väl egentligen aldrig någon tvekan. Frölunda var under samtliga serier – kvar, semi och final – det mest övertygande laget, det lag som hade mest hängivna spelare, som kunde presentera ett lag som var bra över alla uppsättningar, där ingenting kunde hindra målet: att ta guld!

Men man ska inte glömma det jobb som har lagts ned inför säsongen och under densamma. Ihärdigheten, strategin, målmedvetenheten.

Roger Rönnberg och hans team har lyckats balansera en bra grundserie med alla dessa toppar och dalar, haft tålamodet när det inte har gått så bra, haft lugnet då allt gått som smort och idogt fortsatt jobba efter det definitiva målet: SM-guld. Eller, Frölunda har ju faktiskt haft två mål och nu förverkligat båda, för glöm inte segern i Champions League mot München i februari.

IMG_4924

Jubel.

Sjätte matchen i finalserien blev egentligen en formalitet. Djurgården var ett sargat lag, som krigat sig förbi semifinalen mot Färjestad med både tur och skicklighet. Resultaten i den serien var ju hisnande – åt båda hållen. Jag inbillar mig att det är något som tar på spelarnas energi både fysiskt och mentalt, att som där kastas mellan hopp och förtvivlan.

Frölunda fick guldläge direkt med ett powerplay efter åtta sekunder (!).

Men det var istället Djurgården som fick chansen i sitt boxplay när Brandon Gormley i uppspelsfasen i egen zon fastnade med pucken på en ännu inte frusen fläck (konstant problem med isen i Globen). Med det blev Sebastian Strandberg helt fri med Johan Gustafsson. Men Frölundamålvakten var följsam, täppte till med sitt höger benskydd där Strandberg inte mäktade att lyfta pucken över.

Men när väl Frölunda fick kontroll över spelet i offensiv zon skapades chanser, så blev det också 1–0 från Samuel Fagemo med ett distinkt direktskott, som gjorde motståndarna än mer stukade och därmed fick en brant backe att ta sig uppför.

2–0, Ryan Laschs självuppoffrande attack mot Djurgårdsmålet efter Patrik Carlssons passning, gjorde det bara enklare.

Jo, det blev lite drama när Djurgården reducerade minuterna efter, men det var mer eller mindre konstgjord andning och en skänk från Frölunda försvaret, och kanske mest, Johan Gustafsson som föll på näsan i sitt försök att rädda första läget och därmed hamnade utanför spelet med öppen kasse för Axel Jonsson-Fjällby.

Dessutom, när Frölunda tvingas till spel med en man mindre kort därefter är det med reducerat manskap som man gör 3–1 när Mats Rosseli Olsen bryter Dick Axelssons pass och ställer Max Friberg ensam mot Adam Reideborn, som lite väl enkelt släpper in skottet.

Hans andra, för övrigt, i numerärt underläge på bortaplan i finalserien. Något han är ensam om att ha klarat av.

3–1 i Frölundas favör efter bara drygt 10 minuter spelade i första perioden. Där den andra blev mer bevakande från göteborgarnas sida och ett sätt att ta ned motståndarnas tempo. För säkerhets skull gjorde Mats Rosseli Olsen 4–1 framspelade av Max Friberg och Patrik Carlsson med drygt fem minuter spelade.

Djurgården krigade sig till ytterligare ett reduceringsmål i tredje periodens inledning. Men närmare än så kom aldrig laget. Frölunda höll skickligt undan för ett mer och mer desperat Djurgården. Gjorde 5–2 med, återigen, Max Friberg i friläge och 6–2 i tom kasse (Mats Rosseli Olsen) och saken var klar. Guldet var i hamn.

IMG_4932

Guldkille.

Så här efteråt är det lätt att stirra sig blind på målskyttarna och poängkungarna, all heder åt dem och all heder åt Ryan Lasch som fick Stefan Livh Trophy. Men Frölunda har varit laget där alla spelat uppoffrande med spelare som Sebastian Stålberg, som gnuggat och slitit defensivt och offensivt utan att synas speciellt mycket.

Lustigt med honom och Max Friberg som tillsammans med Ponthus  Westerholm firade SM-guld för nästan exakt ett år sedan – men då för en filminspelning. Fint att det blev verklighet!

Hur man bryter sig in i sin bank

Jag hade ju för någon månad sedan ett parkeringsärende som gick till en överklagan som gick till ett avslag som blev ett inlägg på Facebook som gav ett oväntat telefonsamtal som gjorde att jag fick en mejladress och kunde göra ett nytt överklagande som bifölls.

Plötsligt stod jag med en check, ett omodernt utbetalningssystem som medför visst krångel och som dessutom är ett helsike att hålla reda på. När ska man ta med den? Hur ska man nu göra? Och om man gör, varför betala med den om du nu förlorar 50 kronor i inlösen oavsett om du fått 50 kronor eller, som nu, 850 kronor.

Jag hade bestämt mig för att utmana ödet och söka upp Nordea, men gamla bank, som jag delvis övergivit efter att den övergivit mig. (Ja, plötsligt, utan meddelande fanns inte min personlige bankman – det fick jag reda på via min hustru – och mitt lokala bankkontor, som jag inte visste förrän de hade flyttat). Nu fanns Nordea på en adress nere nära Gullbergskaj och det är ju ett flyktbeteende att utmana.

Men jag inledde med att göra ett jobb nere på Stadsmuséet tidigt och passade då på att göra mig själv en tjänst genom att hämta hem det material som jag lånat ut till utställningen ”Musiklivet Göteborg 1955–2018”, som stängde förra våren.

IMG_4917

Hämtat hem museiföremål.

Så med en kasse med bilder, skivor och affischer for jag ned mot mitt öde under regntunga skyar, som nöjde sig med lite skvätt.

Från att ha varit en bank med tillgänglighet och flertalet bankkontor är nu Nordea hemlighetsfullt gömd i ett kontorshus. Lite märkligt placerad på femte våningen och det lurar kanske bankrånaren, men å andra sidan var det länge sedan som banken hade kontanter.

Nordea

I receptionen, som är för fastigheten, inte enbart för banken, gör jag min anmälan, blir visad vägen och tar hissen upp och kliver in i en allt annan än välkommen hit-miljö. det är fascinerande vilken väg banken har tagit från kundvänlighet till det precis motsatta.

Samtidigt som vd:n Casper von Koskull vinnlägger sig om vinstmaximering får alltså kunderna klä skott för en allt sämre service.

Jag har mina misstankar kring att jag överhuvudtaget ska få hjälp med min check, men två unga kvinnor vid något slags disk ler vänligt och den ena fixar snabbt mitt ärende och förklarar att jag har två alternativ; dels att jag får pengarna direkt på mitt konto, men då med ett avdrag på 50 kronor (service!), dels att det administreras med en senare insättning och då utan extra kostnad (service!). Jag väljer det senare, tråcklar mig ut ur Fort Knox, för att snabbt tråckla mig in igen. Cykelhjälmen låg ju kvar där upp på femte våningen. Nå, jag ursäktar receptionisten där nere, får fri lejd in igen och åker upp, överraskar de unga kvinnorna men ler och förklarar varför jag kommer åter och önskar dem båda en trevlig dag och rinner ut ur Fort Knox för gott (kanske, det kan ju komma nya checker). Det ska inte vara lätt. Men nu har jag utmanat Nordeas serviceanda, fann den både krånglig och god. Men varför ska man överhuvudtaget behöva utmana något så självklart som kundtillgänglighet och service…?

Spelet som kan ge SM-guld

Dominanter på hemmaplan. Lite mer darrigt på bortais. Jo, Frölunda har inte riktigt lyckats övertyga i motståndarnas lejonkula under slutspelets sista, dramatiska finalserie.

Men i Scandinavium! Ojoj.

I den femte matchen i serien inleddes dock en väl balanserad akt mellan lagen de första tio. Djurgården log tätt på Frölundas spelas, minimerade spelutrymmet och känslan var att ett första mål skulle bli betydelsefullt för matchens utveckling.

Så blev det åter ett powerplay, en stark gren för göteborgarna, som blev tungan på vågen. Och återigen var det mästerdirigent Ryan Laschs spel som iscensatte 1–0-målet som altmeistern Joel Lundqvist (åter igen) satte med sitt patenterade direktskott på knä.

Det var också då som Frölunda definitivt tog tag i taktpinnen, höll den perioden ut. Förvisso blev det inga fler mål, men greppet om matchen gick aldrig förlorad.

_TH28779

Bålgetingar kring Djurgårdens kasse. Foto: TOMMY HOLL (arkivbild)

Tvärt om. Andra perioden blev furiös ur Frölundas perspektiv. För Djurgården var det som om laget trampat i en bålgetingbo, motståndarna surrade envist runt, ettriga, ständigt farliga och Adam Reideborn fick uppbringa all sin målvaktskonst för att freda sitt mål. Det höll naturligtvis inte i längden.

2–0 kom, återigen i numerärt överläge, där Ryan Lasch skottfintar och vackert tråcklar in pucken förbi en bortfintad Djurgårdskeeper.

Två minuter senare drar Anders Grönlund, som verkligen trivs i Scandinavium, på ett skott från blålinjen, där returen i kaoset framför kassen förvaltas av Joel Mustonen som med en backhand säkerställer 3–0.

Men Frölunda nöjde sig inte. Jacob Petersen lyckades med sitt dragskott från yttre kanten på tekningscirkeln överlista Reideborn (möjligen touchades skottet innan), som tvingades av banan i ett målvaktsskifte. Det hjälpte inledningsvis. Dels för att Djurgården höll tätt perioden ut, dels för att borttaget tilläts göra två mål i tredje periodens inledning.

Men den lyckan varade inte länge. När väl Frölunda skärpte till sitt spel och skruvade upp farten blev Djurgårdsspelarna statister. 5–2 kom så småningom via Samuel Fagemo, som aldrig gav upp efter sitt eget skott. Behöver jag tillägga att det var i powerplay…?

Max Friberg gjorde sedan 6–2 och slutresultatet i öppen kasse.

Nu återstår att se om Frölunda lyckas vända förlustsviten på bortaplan och därmed kan kamma hem Le Mat-pokalen och fira som svenska mästare, eller om det ska dröja till på lördag på hemmaplan…

Noterbart: Johan Gustafsson fick ånyo chansen i mål, med Johan Mattsson på bänken. Han klarade sig med den äran, redde upp några trixiga situationer. Men ställdes heller aldrig riktigt för några större prov. Chanslös på målen.

Undran: Vid Jonatan Sigalets utvisning 16.21 i sista perioden för slashing… Varför blev det inte straff? Situationen, om än närmare mål, var likvärdig med den i senaste bortamatchen då det blev straff.

Änglarna nära himlen

Att vara Blåvittsupporter har de senaste säsongerna varit en kvalfylld historia, för både organisatoriskt och på plan har laget saknat riktning. Har man följt laget sedan 60-talet har det varit en resa med toppar (SM-guld 1969) och dalar (repass ur Allsvenskan året efter), eufori (champagnefotboll, UEFA-mästare, Allsvenska mästare) och förtvivlan (kvalet 2002). Ja, ni vet.

Men det verkar som historiens gång inte gjort annat än samlat skräp på Kamratgården. Föreningen har dränerats på pengar, felvärvningar och sparkade tränare (trots framgång) har gått hand i hand med ordförandebyten i parti och minut med Berlin Rignäs troschock som kulmen. Jag är inte förvånad att kaoset hos de styrande smittat av sig hos spelarna.

Med nytillträdde tränaren Poya Asbaghi förra säsongen anades ny luft. Det blev tvärt om där sportchef Mats Grens avsked bidrog tillsammans med ett spelsystem som inte satte sig, en envetenhet hos tränaren att spela det spelet matchen ut ledde till förödande förluster mot, bland annat Sirius, både borta och hemma. Ångesten från spelarna lyste långt upp på läktarplats. Det var plötsligt trist att se ett lag som man vurmat sedan barnsben. Ett lag som inte ville, vågade eller ha lust blev närmast skamset att bevaka eller prata.

Så inför den säsongen hade jag då rakt inga förhoppningar. Försäsong är försäsong och jag läste inte av något av den som ändrade den bilden. Inte heller Svenska cupen, där allt raserades av ”supportrarnas” raketattack i derbyt mot Gais och IFK Göteborg ställdes utan egen förskyllan inför nya problem, som om det inte räckte.

När sedan laget går på pumpen mot Eskilstuna i den Allsvenska debuten (1–3), ja, då erkänner jag att jag vände bort blicken med en suck.

Men jag slöt aldrig ögonen och när Blåvitt besegrar Elfsborg (3–0) på hemmaplan fylls nog inte bara mina lungor med förhoppningens syre. Jo, den matchen följdes av uddaförlusten mot Djurgården (1–2) på bortaplan, men spelet var lovande. Så repliken kom på hemmaplan mot Helsingborg och 3–1 för att följas med oavgjort mot Kalmar borta (1–1). Det gick att andas igen. Det gick att prata IFK Göteborg utan ursäkter, trots att säsongen är ung och våren knappt startat.

IFK

Salut för segern. Foto: JOACHIM NYWALL

Men inför den tredje hemmamatchen mot svenska mästarna AIK närde jag ärligt talat inte några förhoppningar. Visst, AIK:s start har inte varit bra, men det är samtidigt en stark organisation med traditioner och övertygelse som sträcker sig långt ned i spelarleden och ut i den massiva supporterkulturen. Det är lätt att vara avundsjuk där.

Så går IFK Göteborg ut och fortsätter sitt raka, enkla, löpvilliga spel som kännetecknar laget i år. 4–4–2, traditionellt, begripligt. Och som spelarna springer. AIK blev stoder, överraskningarna stod istället hemmalaget för och 1–0 (Giorgi Kharaishvili) på frispark efter första halvlek var inte oförtjänt.

Men det var i andra halvlek som laget fullkomligt fick rena kosläppet i sitt spel. AIK blev än mer åskådare när IFK:s djupledsspel firade triumfer och hotade motståndarna om och om igen. Ångest? Inte så långt ögat kunde nå hos någon av Blåvittspelarna, istället var det AIK som var förtvivlade.

Talangen Patrik ”Paka” Karlsson Lagemyr, som fått sin pura karriär kantad av skador, vara bländande med en öppnande blick. Tacknämligt såg han till att förvalta unga geniet Benjamin Nygrens fina passning, vrickade sig in i straffområdet och fick iväg ett skott som AIK:s målvakt Oscar Linnér gör en blixtrande enhandsräddning på, men inte bättre än att det skruvade skottet ändå finner sin väg in i mål.

När Sargon Abraham gör 3–0  i åttionde minuten på djupledspassningen från ”Paka” efter klok passning från Benjamin Nygren är det klang- och jubelföreställning. AIK kan inte hämta sig efter det.

Allsvenskan i detta nu spännande och jämn, förhandstips har kommit på skam och överraskningarna står som spön i backen. Det tackar man för.

Nej, jag är inte naiv. Jag tror att IFK Göteborg med sin unga, entusiastiska trupp kommer möta trubbel och motgångar. Men jag tillåter mig glädjas över resultaten och tror att det löper in i lagets blodomlopp och ger kraft, glädje och mod. Väsentliga ingredienser för ett lag som vill sikta mot framtiden.

Nu väntar bara resten av serien mellan hopp och förtvivlan.

Frölunda jublade för tidigt

Det finns ju i sportsammanhang en mängd rad klyschor som också äger sin riktighet.

Som att det inte är över förrän den feta damen sjunger. Eller att en match vara i minst 60 minuter (minst, om vi snackar hockeyslutspel).

När så Frölunda kopplar greppet om Djurgården i den fjärde finalmatchen och gör det som om laget spelar på hemmaplan istället för på Hovet, så ser det ju lovande ut.

Max Fribergs inbrytning i boxplay som ger 1–0 till Göteborgslaget vittnar om ett lag som har ett jävlar anamma, som i förlängningen kan föra laget till segerfest på Götaplatsen.

_TH27895

 Jublade för tidigt. (Bilden är från Frölundas första hemmamatch) Foto: TOMMY HOLL

Men så är det det där med klyschor. Jo, laget gör 2–0 genom Simon Hjalmarsson i andra perioden, ett fint drivet powerplay som Frölunda utnyttjar. Men sen…?

Ni som läser mina rader vet att jag inte är så förtjust i Johan Gustafssons målvaktsspel. Enastående emellanåt, stundom full somligt naken och en målvakt som chansar för mycket. Med Johan Mattsson, skadad på sin födelsedag i torsdags, är det inte mycket att välja på. Inledningsvis är det heller inga orosmoment. Han spelar tätt när så behövs, men i sanning är det sällan han behöver göra några ingripande eftersom hans lag spelar så disciplinerat (fem skott i första perioden, sju i andra från Djurgårdens sida mot tolv respektive åtta för Frölunda).

Jo, det är det där med klyschor. Att en match spelas till den är slut, till exempel. Men när Djurgården får en ytterst tveksam straff när Axel Jonsson-Fjällby stoppas på blålinjen, så utnyttjar Djurgården detta turligt. Mattias Guter utmana av Johan Gustafsson, som är följsam, men pucken går under höger benskydd, när höger stolpe, glider upp mot vänster benskydd och sedan retsam i mål.

Där är det knappt fem minuter kvar av andra perioden och Djurgården slukar med detta Hovets totala syre medan Frölunda kroknar betänkligt.

Kort efter kvitterar hemmalaget och stämningen i arenan är elektrisk, till Djurgårdens fördel. Den frenesi, effektivitet och djupa spel som Frölunda har haft har förvandlats till hart för det motsatta.

Om isen i Djurgårdens hemmamatch i Globen var bedrövlig var den än värre inför den sista perioden. Ja, samma förutsättningar för båda lagen. Men vill ett lag spela på speed och med snabba, djupt skärande pass, som Frölunda, är det naturligtvis kämpigt. Nu blev det nyckfullt och Djurgårdens energi blev allt mer vinnande.

Så 8, 26 kommer det som kommer visa sig bli segermålet. En puck som aldrig jobbas färdigt av Frölundaförsvaret, som via Dick Axelssons eleganta lyftning ger Niclas Bergfors en chans som han förvaltar.

Men… Johan Gustafsson! Varför lämnar han sin vänstra stolpe och ger Bergfors möjligheten att alldeles för enkelt lyfta in 3–2…?

Det pratas om honom som en vinnare med JVM-guld (2012), SM-guld (2016) och Champions Leaguevinst (senast i år). Han är med andra ord en rutinerad keeper och ändå så slarvig emellanåt. Jag förstår det inte. Nu fick han chansen med Johan Matsson på läktaren, men med en räddningsprocent på 85,71 tog han den aldrig.

Nej, det är inte hans fel att Frölunda förlorar. Laget hade sina chanser som borde ha mynnat i fler mål, men drabbades också av bedömningar från domarna som gav utvisningar och onödigt slitage (två minuter för Djurgården mot åtta för Frölunda). Plus då denna straff, som det förståligt diskuteras kring.

Kikar man på reglerna står det ”I situationer där en försvarande spelare på ett otillåtet sätt hindrar en motståndare från en rimlig målchans när motståndarlagets målvakt är på isen, kan domaren utdöma ett straffslag. I situationer där en försvarande spelare på ett otillåtet sätt hindrar en motståndare från en rimlig målchans när motståndarlaget målvakt är tagen av banan, kan domaren tilldöma ett mål.

Syftet med denna regel är att återställa en målchans som togs om intet på grund av en otillåten handling utförd bakifrån, eller på grund av ett klart regelbrott som hindrade målchansen från att uppstå eller ett mål från att göras.”

I situationen är inte Djurgårdens Axel Jonsson-Fjällby igenom, men hindras via en tripping från att fortsätta spela. Han har inte kontroll över vare sig puck eller situation. Domaren nämner, uppfattat via domarkameran, om en förlupen puck och att det står i regelboken. Det stämmer inte. Måhända ett förlupet uttalande.

Att som besittande expertkommentatorer, exemplevis Niklas Wikegård, säga att man tycker att det är straff, är undermåligt. Ha på fötterna för tyckandet. Här är det en chansning.

I regel 171 står det:

  1. Om en utespelare befinner sig i ett friläge och hindras otillåtet bakifrån av en utespelare, eller från vilket håll som helst av målvakt, ska straffslag utdömas.

  2. Om utespelaren tappar besittning av pucken i och med förseelsen, ska spelet omedelbart stoppas och straffslag ska utdömas.

  3. Om utespelaren behåller besittning över pucken, ska domaren avvakta straffslaget för att låta utespelaren försöka avsluta på mål.

Om jag tycker det är en straff…? Nej, jag tycker den är tveksam. Däremot skulle Frölunda haft en utvisning mot sig.

Ny match på tisdag, nya förutsättningar. Men det kommer bli tajt igen. Hoppas Johan Mattsson kommer tillbaka.

Kvinna över gränsen till sammanbrottet

Teater:

ENSAM GALNING

Ola Kjelbye

Ensam på scen. Alexandra Nordberg möter ensam publiken. Foto: OLA KJEBYE

Regi och manus: Isabel Cruz Liljegren.

Scenografi och ljus: Carl Kristiansson.

Ljud och musik: Bernt Karsten Sannerud.

Mask och kostym: Isabel Cruz Liljegren.

Spelas till och med 16 maj på Slakthuset, Gamlestaden.

När Nasim Aghdam för drygt ett år sedan går in på Youtubekontoret söder om San Francisco för att vilt skjuta omkring sig, skade tre och döda sig själv är det en krass final för henne som Youtuber och videokonstnär. Men också startskottet för en process och det projekt som regissör och manusförfattare Isabel Cruz Liljegren har skapat.

Hon har velat åskådliggöra vägen till skjutningarna, hur Nasim Aghdam genom sina videor mot köttindustrin och för veganism utmanade Youtube och den konstnärliga friheten. men Isabel Cruz Liljegren vill också utforska normer, vad det är som gör att en kvinna betraktas som galen istället för sunt kreativ och ifrågasättande.

Spelplatsen är lokaler i Slakthuset i Gamlestaden, sedan länge övergivna, men med kallt, vitt kakel och golvbrunnar som vittnar om de tusen och åter tusen djur som offrats på köttindustrins altare. Det är brutalt enkelt och brutalt effektivt. Men innan pjäsen upplysning. En mindre utställning om både Youtube och Nasim Aghdam med hennes videor på skärmar, hennes budskap ekande ett år efter att allt tog slut. Till det böcker som Eva F Dahlgrens ”Fallna kvinnor”, men som lika väl kunde vara Annika Perssons Lena Nymanbiografi ”Jag vill ju vara fri” eller ”Clothes music boys”, Viv Albertines självbiografi; böcker om ifrågasättande av hur en kvinna ska vara och manligt förtryck och normbildande.

Men, förstås, mest i fokus är Alexandra Nordberg, som möter en publik om som mest 21 personer under en timme och tre kvart. Det kräver sin närvaro av både publik och skådespelare. Hon blir snabbt både Isabel Cruz Liljegrens och Nasim Aghdams alteregon.  Bjuder publiken bedrägligt handen genom tre ”rum” i den kala salen, iscensätter dramat från Aghdams färd från San Diego till San Francisco, allt det runt omkring, allt det innan.

Det är sårigt, frasigt, envetet och ett ständigt påkallande av uppmärksamhet. Hur paranoian äter sig in i sällskap med desperationen. Alexandra Nordberg vill krypa in under huden, in i huvudet och gör det snudd på. Hon fäster blicken i var och en, pendlar ogenerat in i rollerna – ja, de blir det med de olika perspektiven – men pjäsen förblir också en pjäs, rollspelet ett rollspel. Kanske skulle jag helt enkelt velat ha en fullkomligt uppslukad Alexandra Nordberg, som blivit ett med Nasim Aghdam och inte med rollen.

Inte desto mindre omtumlande är den, ”Ensam galning”. Men en pjäs, trots närkontakt av första graden, som verkar på distans.