En Lisa för själen och en röst att älska

Konsert:

LISA NILSSON

!!!!

Lisa1

 

Kvinnan med resurser. Foto: KAI MARTIN

The Theatre, Göteborg.

Publik: 1400.

Bäst: Rösten är fantastisk.

Sämst: Inte mycket, men gärna mer av eggen från tonen på Instagramkontot.

Fråga: Varför inte sätta Mauro Scocco på en uppföljare med texter ur en mogens kvinnas perspektiv…?

Lisa Nilsson var rösten för det tidiga, suktande 90-talet. Kanske inte alltid hos den unga kvinnan som bar den inom sig, men för dem som hörde henne och tjusades. Minns att the Few hade sessions på Valand tidigt 90-tal där Lisa Nilsson fick sjunga klassisk soul med stor övertygelse.

Men hennes egen riktning var mer åt de wejlande damerna Whitney Houston och Mariah Carey, för ut skulle rösten, om så ur en osäker, unga människa.

Så kom Mauro Scocco och Johan Sköld med ett förslag som hon inte tackade nej till. Karriären tog fart i en annan riktning än det var tänkt. Det är 26 år sedan och jag tror inte Lisa Nilsson har ångrat sig en centimeter sedan dess.

Förra året firade jubileet för albumet ”Himlen runt hörnet” med konserter på Göta Lejon i Stockholm. Modest, kanske, men ingen anade den folkliga förankring som albumet ”Himlen runt hörnet” gett. Krav på att jubileumskonserten skulle ut i landet restes och vem är då Lisa Nilsson att tacka nej.

Det har blivit en triumfatorisk eriksgata för utsålda hus inte bara i Sverige (Norge och Danmark älskar också Lisa Nilsson). När hon så når Göteborg och the Theatre är det inför utsålda hus i tre aftnar, som också avslutar denna turné.

Med ett fullmatat band – Mattias Torell gitarr, Pål Svenre keyboards, Per Lindvall trummor, Peter Forss bas, Jesper Nordenström piano, Jonas Kullhammar sax, Britta Bergström sång och Dea Norberg sång – har hon kompetenta musiker på varje post.

Lisa Nilsson gör entré till ett groove som sätter tonen för kvällen. ”Himlen runt hörnet” inleder albumet och inleder självklart kvällen. Allsång på studs och Lisa Nilssons underbara självklarhet på scen med röst och mellansnack konkurrerar om utrymmet.

För visst är hon en jäkel på att sjunga, otvunget, mjukt, starkt, intensivt och röstomgångsrikt, men hon har med tiden en underbar pondus som underhållare med berättelser som binder samman låtarna och som också bjuder in publiken. Det är också en stor och svår konst.

Av albumets cirka tre kvarts timmes musik blir det en spatiös timme där musiken får ta plats med berättelserna. Musiken spinner som katter, trivs med sina insatser och lockar av de improvisatoriska momenten där, förstås, Jonas Kulhammar är mest i fokus med sitt saxofon- och flöjtspel.

Musiken är trogen originalet, sval, svensk 90-talssoul med innerligheten i Lisa Nilssons röst. Det är oklanderligt, välstädat och en uppvisning ett musikalisk rum från 1992, som flyttats fram till hösten 2018. Förutom då ”Allt jag behöver” stökas till och får en ny egg när Lisa Nilsson använder sig av Miriam Bryants rastlöshet och mer otyglade sinne från den senares version i ”Så mycket bättre”.

Efter albumet sista spår, ”Försiktigt”, vankas paus och förfriskningar. För band och publik, utan att det nog varit mer innerligt än hett.

Andra akten spänner över Lisa Nilssons övriga karriär och hennes röst berör, stökar om i känslorna, för helt välstädat får det aldrig vara. Det är elegant arrangerat, den brasilianska perioden får höfterna att röra sig på och nedanför scenen.

Det är svårt att inte bli förtjust i Lisa Nilssons röst. Hon smeker, utmanar, glider, tumlar runt och gör stordåd med sin fantastiska stämma. Och som om det inte räcker med sin gängse repertoar hämtar hon som final en låt från flickrummet. En låt som inspirerat och som nu är en fullödig, postum, hyllning till Whitney Houston. I ”If I don’t have you” kramar hon ur allt och jag förstår publiken som står upp och vrålar av förtjusning och hänförelse. Det gör jag med.

Låtlista The Theatre, november 2018:

  1. Himlen runt hörnet

2. Aldrig, aldrig, aldrig

3. Du

4. Ändå faller regnet

5. Varje gång jag ser dig

6. Här kommer han

7. Om du har något hjärta

8. Allt jag behöver

9. Vem

10. Försiktigt

Paus

11. Små rum

12. Mysteriet dig

13. Du, kom närmare

14. Säg det igen

15. Vart du än går

16. Den här gången

17. Sången om oss

Extra:

18. Långsamt farväl

19. If I don’t have you

Fars på gränsen till nervsammanbrott

Fars:

THE PLAY THAT GOES WRONG

!!!!

TPTGW

Allt fel. Allt rätt. Foto: CESARE RIGHETTI

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Av: Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields.

Regissör/översättning: Sven Melander.

Biträdande regissör<. Mattias Lenhoff.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Mask/peruk: Sandra Haraldsen.

Ljud: Peter Dahlström.

Ljus: Palle Palmé.

Scenografi: Sören Glad/Danske Folkteater.

Med: Andreas T Olsson, Susanne Thorson, Robin Stegmar, Niklas Jönsson, Sanna Persson Halápi, Robert Rydberg, Cornelius Löfmark och Simon ”Chippen” Svensson.

Brittiska ”The play that goes wrong” har gått från succén vid premiären på den kombinerade puben och teatern Old Red Lion Theatre i London januari 2012 till att något väsentligt större. West End och Broadway, runt om i världen och nu också Sverige där den hade svensk premiär i september i Malmö.

Det är inte svårt att begripa varför. ”The play that goes wrong” vänder upp och ned på det mesta gällande fars, driver med teater, amatörskådisar, pjäser, humor… Ja, faktiskt det mesta.

Det här är en föreställningen som har en skruv lös i de flesta moment. Överraskningarna haglar i både repliker och kulisser. Ingen sitter säkert. Ja, inte ens publiken.

Intrigen…? Tja, egentligen är den helt oväsentlig. Men i stora drag handlar det om ett studentska teatersällskap som ska sätta upp pjäsen, morddramat, ”Mordet på Haversham Manor”. Egentligen klassiska Agatha Christiemiljö någonstans i 20-talet, mord och inga visor plus en kommissarie som ska reda ut brottet.

Skådespelarna är ”studenter” (vilket inte alltid syns i denna svenska uppsättning) med mer eller mindre scenvana och -ovana. Det blir ett liv och ett kiv där det mesta av ambitioner rasar samman.

Det är helt enkelt en pjäs som gränsar till nervsammanbrott samtidigt som den drar in publiken i skrattparoxysmer som den aldrig kommer ur.

Jag är tacksam för pausen, för det ger andrum för en stund, då all galenskap faller tätt som ett Göteborgsregn i november. För här kommer ingen undan. Redan långt innan den egentliga föreställningens start drar det igång och upphör inte förrän, förmodligen, vid applådtacken.

I ”The play that goes wrong” görs allt fel och blir till alla rätt av en ensemble som är hängiven sitt uppdrag och prickar allt galet med stor precision. Det kan inte blir mer underhållande än så.

Resan till rockens rike

Ni ska veta att det där med att vara en band från underjorden inte bjuder på många möjligheter i strålkastarljuset. Kai Martin & Stick! fyllde 40 år första april och valde på the very day att fira detta jubileum på Pustervik. En rejäl, unik konsert som aldrig kommer upprepas, där vi spelade tre låtar från våra samtliga fem album plus lite annat plockgodis från vår omfattande karriär. Det blev en fantastisk konsert, men inte mer än så. Tyvärr.

Men i somras kom fantastiska Klubb Död med ett förslag, som inte var svårt att tacka ja till. Apropå jubileum skulle postpunkklubben fira femårsjubileum och ville att vi tillsammans med tre andra band från anno dazumal skulle uppträde. Det blev till en liten gala på enastående Nalen klubbs scen där vi alltså kom att dela scen med Stormavd, Syster Lycklig och Memento Mori. Idel ädel postpunkadel, alltså.

IMG_2638

Närkontakt. Gaphals söker publik. Foto: IA HAMMAR

Klubb Död som arrangörer är något av det bästa man kan få som artist. Dedikerade, ordningssamma och ser alltid till att banden har det bra. Inget undantag den här gången.

Vi kom med tåg och bil, från olika håll i landet. Kai Martin & Stick! har på grund av de geografiska oegentligheterna inte träffats sedan just den 1 april, så var och en har repat i sin enskildhet, nitiskt och hängivet. Men för en sångare är det, åtminstone i mitt fall, extremt svårt. Det musikaliska motståndet i en replokal blir inte samma som hemma vid stereon.

Efter en intensiv höst, där september och delar av oktober fått utmattningssyndromet att knacka på pannbenet med kraft och emfas, smög sig tvivlen in. Har jag någon röst? Orkar jag? Vill jag? Duger jag?

Jag vet ju sedan tidigare att texter inte sitter, något jag alltid haft problem med, men som har accentuerats efter den mentala smällen jag fick för snart fem år sedan, som ibland känns som en begynnande senildemens. Men vi har tackat ja och då ställer vi upp, det inbegriper även mig.

IMG_2644

Scenkamrater. Sedan mitten av 70-talet har jag spelat med denne gänglige lurblåsare. Foto: IA HAMMAR

Precis som då vi spelade senast för Klubb Död hade den första vintern slagit sina klor i den sena oktobermånaden. Vägen från Landvetter och fram till Jönköping kantades av snö, vägarna var slaskiga och vädret grått. Lyckligtvis var vi en samling resenärer med gott humör och inställda på att göra bra ifrån oss med larm och stök.

Vi kom fram i god tid trots ett stopp efter Södertälje på grund av en bilbrand. I Gamla stan hämtade vi nyckel till vårt air b’n’b och drog sedan direkt till Nalen för incheckning.

Snart var alle man på plats, banden började soundchecka och idoga hälsningar med, tror jag, samtliga medlemmar i de andra grupperna gjordes. Några gamla bekantingar, andra nya.

Nalen klubb har sedan i somras byggt om, scenen är flyttad och större och där var det lätt att känna sig hemmastadd. Men vår soundcheck var en lidelse för undertecknad, som spädde på spökrösterna i huvudet.

Det skulle bli värre.

Men först mycket socialt. Snack med publiken, lite selfietagande, som det nu mer plägar att ske, och gott tjöt.

När väl galan drar igång är det Stormavd som är först ut. De manglar fullkomligt sönder allt motstånd från start med sin musik i en ljuvt tung kombination av Killing Joke, Dansdepartementet och Thåström. Så här ska postpunk spelas.

Syster Lycklig tar vid och utmanar ytterligare. Hur ska vi ens ha en chans att få publiken att begripa vår förträfflighet.

Jag tänker på när vi första gången spelade i Stockholm, 1979, på Musikverket. Hur Stockholmspunkarna ropade ”jäla bönner!” efter oss, men hur vi fullkomligt körde sönder publiken som vi fick över på vår sida. Vi är fortfarande sådana. Utmaningar triggar.

IMG_2660

Inte utan Cremo. Georg Cremonese kom in i Kai Martin & Stick! 1983 och blev snabbt nödvändig för bandets utveckling. Foto: IA HAMMAR

Vi har komponerat en låtlista som går åt det tyngre hållet, avskalad från finesser utan att för den sakens skull inte sakna profil (se låtlistan nedan).

Någon eller några har på Kai Martin & Stick!:s Faceboksida önskat ”Lust”. Lite visste denne eller dessa att det var just vår inledning. Förtjusning då mistlurarna drog igång gick inte att ta miste på.

Scenen hade ett par förträffliga monitorer som det gick att stå på, framför dem kravallstaket som också gick att utnyttja. Efter en misslyckad balansakt var detta redskap för min scenkonst. För väl där var hjärnmonstren borta, rösten i ”Lust” bara, glidningar från lågt till högt satt, resten var bara ett hundrameterslopp i nöjesparken tillsammans med en enastående och entusiastisk publik.

Nej, vi var inte tajta eller välspelande. Men vi svämmade över av energi och odlade en frisk närkontakt med publiken som i sin tur gav mig välbehövlig energi. var vi på scen i en trekvart? Jag, vet inte. Vi kramade ur det bästa av det mesta, kunde gjort bättre ifrån oss på en eller annan låt. Men på det stora hela larmade och tjusade dessa åldriga postpunkposörer som aldrig förr.

Memento Mori fick äran att avslöja kvällen. Ett band jag älskade i mitten på 80-talet, men som jag dessvärre hade alltför dålig fokus på efter vår spelning. Någon låt fick det bli och det lät övertygande och tajt, fåfängt och desperat. Precis som det ska.

Så packade vi hop oss. Hade lite eftersläckning i den kalla, men enastående vackra lägenheten i gamla stan. Satt och gjorde avstämning och berättade skrönor. Fint så efter en lång dags färd mot natt.

IMG_2631

Lidandet. Det tog emot att sova under denna flagga, men vad gör man inte för konsten. Foto: KAI MARTIN

Jag inser att då jag ska inta min bädd att där hänger en Gais-flagga. Nå, det fanns bara ett sätt, somna ifrån det. Problemet var att jag skulle vakna till det. Så vistelsen i rummet blev av ren princip inte så lång. Vi stuvade ihop oss, åt lite frukost och tog alla trappsteg ned i det vackra, ålderstigna huset.

IMG_2633

Minnenas korridor. Foto: KAI MARTIN

Kom ut i solen, den vackra höstdagen med frost i luften och styrde sedan kosan hem. Med ny energi. Med nytt hopp. Med vetskapen om att rösten fortfarande håll.

IMG_2634

Artister i höstdräkt flyr Stockholm. Foto: KAI MARTIN

Klubb Död, Nalen klubb 27 oktober 2018:

1. Lust
2. Rör, rör, rör dig nu
3. Strändernas svall
4. Ursäkter
5. Saknar dig
6. Pappersduvor
7. Ljug för mig
8. Skriet
9. Uppståndelse
10. Gå i clinch

Extra:

Vilddjur

Jag dansar inte

#kaimartinochstick #nalen #klubbdöd #postpunk

Farten i slowmotion på isen

När man spelar ishockey på den nivån som jag gör (rekreationshockey, nu mer med något gästspel på träningarna med gamla division 4-klubben IK Raid) så går det inte fort. Kanske inte i slowmotion, men ändå är ju tempot av självklara skäl väsentligt lägre än på elitnivå. Inget konstigt med det.

IMG_8413

70-tal. Masken, plocken och stöten är från 70-talet. Jag är från 50-talet.

Bilden är tagen 2016. Foto: SIMON RÖNNBERG

Jag älskar ishockey, Tittar mycket på sporten och beundrar den skicklighet som spelare, men framför allt målvakter besitter. Kontrollen, fokuset, förmåga till att läsa spelet, hitta pucken och, kanske, framför allt, de reptilsnabba insatserna med plockhandsken.

Nej, jag har aldrig varit där, men har naturligtvis lärt mig under årens lopp efter mer än 50 år på isen. Jag har spelat från division 5 upp till division 2 (den gamla tvåa, som då måste ha varit den tredje serien i Sverige). Mött tonvis med spelare och puckar, varit usel och har varit fantastisk.

Genom Facebook har jag lyckats knyta kontakt med min tränare från 70-talet, han som såg något i mig, som backade mig och gav de första väsentliga råden då jag gick från vilsen gymnasiekille med drömmar om bravader på isen till att faktiskt genomföra dem; åtminstone då och då. Han kan fortfarande fråga om det är så att jag är snabb i närkampsspelet och usel på långskott och ja, så är det. Men jag har ändå blivit väsentligt bättre på just den senare detaljen.

IMG_8599

Tröttsamt med kul. Bilden är taget i samband med ett reportage i tidning Magasinet Kombi som kom i december förra året. Foto: PATRIK OLSSON

Ishockey går snabbt egentligen på vilken nivå som helst, men i SHL, KHL, NHL eller några av de toppligor som finns i Schweiz, Tjeckien och Tyskland går det undan på ett sätt som är svårt att begripa.

Där ska ju nu inte jag husera, även om jag i något slags inbilskhet undrar hur jag skulle ha klarat mig med ett stabilt försvar och spelar som jobbar över hela banan. Det är ju inte riktigt så nu och det är ok. Hockey är kul, även om jag surar över en förlust, men kanske mest över min dåliga insats då de inträffar med jämna mellanrum. Men mest är jag innerligt tacksam att jag som 62-åring fortfarande kan spela och att jag gör det ofta. För det kan handla om tre till fyra gånger på is i veckan.

Som sagt, farten är inte alltid så hög. Men ibland får jag smaka på den. Som när jag får ynnesten att bli inbjuden i Kungälv Oldtimers, när välutbildade spelare vet att pucken går snabbare än spelaren, där distinkta pass sitter (oftast) på bladet och där skotten kommer raskt och koncist. Några av spelarna har spelat på en hög nivå och med det kommer överraskningar och oväntade moment. Oerhört roligt, men svårt.

IMG_2739

Ynnest. Spela med Frölunda, även om det är oldtimers, är stort. Foto: KAI MARTIN

Jag har också glädjen att emellanåt få spela med Frölunda Oldtimers, som stoltserar med ex-proffs som Patrik Carnbäck och Jonas Johnson. Jag har hängt in där någon gång då och då de senaste åren, inledningsvis spänd, men allt mer avslappnad. Det är en tuff min lustfylld miljö. Röda mot vita är prestige, vinnarskallen tas på ungefär samtidigt som hjälmen, på isen är det vinna, ingenting annat.

Men det är ju det här med tempot. Visst, det går fortfarande undan när spelarna väl bestämmer sig. Däremot är skotten vassa, välplacerade och dribblingarna underhållande och svårlästa. Med andra ord alltid en tuff uppgift för en målvakt i lag som satsar enligt devisen anfall är bättre än försvar.

När jag igår blev inbjuden var det emellertid en viss skillnad. Anton Axelsson var med. Den 32-årige före detta spelaren var tvungen att lägga karriären på hyllan för två år sedan på grund av skador, men hade halvåret innan varit med och bidra till Frölundas senaste SM-guld. Han åker självklart inte lika fort som då, men farten! Oj, oj, oj. Det går undan. Visst sätter han sina kassar, men desto mer glädjande för mig är att jag räddar mer än vad han gör mål. Som när han kommer som andra man i ett två mot noll-läge, får ett pass i sidled och skjuter. Att jag hinner med från höger till vänster ska jag vara stolt över, men än mer att jag är där med armar och ben. Så när Anton Axelssons skott träffar klubbskaftet och ut är det för att det trots allt finns en viss snabbhet i den gamle gubben. Fåfängt slickar jag i mig hans kommentar efteråt ”Herregud, vilken save!”. Men jag låtsas inte om det utåt, men växer stolt inåt.

IMG_2214

Bakom masken. Foto: KAI MARTIN

Jag lyckas med mycket annat också, men armar och ben kroknar förstås efter hand, för det är att göra i en timme och tjugo minuter med lite tid över för att hinna dricka.

Att vita, som jag spelade med, vänder rödas offensiva inledning och 4–0-ledning till vinst, så småningom, stärker ytterligare. Det plus alla räddningar jag fick göra i en miljö som jag knappast trodde att jag skulle komma att tillhöra.

Men… det ska vara gott att leva och så är det. Fantastiskt jobb, spelningar med bandet, ishockey flera gånger i veckan, ett enastående liv med en enastående fru, en underbar familj. Sa jag att jag är bortskämd.

Spirande galenskap i Kung Lear

Teater:

KUNG LEAR

Ola Kjelbye

Alla blir galna i ”Kung Lear”. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, spelas till och med 31 januari 2019.

Av: William Shakespeare.

Översättning: Britt G Hallqvist.

Regi, scenografi och bearbetning: Pontus Stenshäll.

Scenografi: Richard Andersson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Max Mitle.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Musik. Simon Steensland.

Dramaturg: Joel Nordström.

Med: Michalis Koutsogiannakis, Melina Tranulis, Ashkan Ghods, Bortas Josefine Andersson, Lars Carlsson, Lasse Beischer, Mattias Nordkvist, Johan Karlberg, Alexandra Nordberg, Caroline Söderström, Jesper Söderström, Per-Anders Ericson samt statister.

En utmaning för ett teaterhus 2018 är naturligtvis att spela en klassiker, oavsett om det är Molière, Shakespeare eller Ibsen. Göteborgs stadsteater är inget undantag. Uppsättningarna också kommit att handla om ny teknik, peepshower in i teaterverksamhetens irrande korridorer och ibland har det också inneburit att föreställningarna gått vilse.

Med William Shakespeares ”Kung Lear” har regissör Pontus Stenshäll valt att allt ska ske på scen – och lite mer än så. Förvisso med två ”ögon” högst upp i den inramade teaterscenen (ja, vi snackar metateater här) som i första akten visar sminklogen och i den andra ögon (!). Men i övrigt är det skådespelarna, den fantastiska scenografin (även den signerad Pontus Stenshäll tillsammans med Richard Andersson) och texten som får tala. Det görs med emfas och jag gillar det.

Visst finns där en tendens till att med nästan en ironisk blinkning till klassisk teater parodiera, ungefär som Grotescogänget skulle fått resurserna att göra denna ”Kung Lear”. För på samma gång som Pontus Stenshäll valt att vara pjäsen trogen är han den också otrogen.

Här finns inslag av splatterfilm, överspel, rena scenrum som plötsligt välter över i ideliga snygga skiften av kulisser som skapar tempo i pjäsen. Kostymen är pråliga, maskerna överdådiga. Modernt möter klassiskt. Humor möter drama möter satir i en aldrig sinande ström.

Förstås är maktspelet i centrum. Den koleriske kungen (Michalis Koutsogiannakis) skänker i ett anfall av givmildhet sitt rike och sin krona till sina tre döttrar Goneril, Regan och Cordelia (Bortas Josefine Andersson, Caroline Söderström och Alexandra Nordberg – svidande starka alla tre). Men först lismande kärleksförklaringar från dem, där Goneril och Regan övertrumfar varandra i maktkåthet. Men Cordelias bekännelse blir för blek för den lynnige fadern. Maktdramat kan börja.

Replikerna svettas och fräses fram, det är liderligt, bitskt och innerligt. Jag älskar det. Här sitter varje ord som en vässade knivsudd, klingar rent och skärt allvar.

Edmund (Mattias Nordkvist), oäkta son till hertigen av Cornwall (Lars Carlsson), ger sig inte bara in i maktkampen utan är också barden som med sång förför och förstör. Återigen med ironin och satiren som vapen, för vem har inte hemsökts av en dylik trubadur på någon krog i stan…?

Men det är när narren (Lasse Beischer) gör sin entré som galenskapen löper amok. Han är fullkomligt bländande, spelar på sin rutin från improvisationsteatern 123 Schtunk, bjuder in publiken, jobbar mot sufflösen, glömmer sina repliker, jabbar mot sina motspelare och ställer till fuffens med sin nerviga närvaro.

Galenskapen spiller sedan över och drabbar hela ensemblen, men nu utan narrens sinne för komik. Ja, pjäsen är ju sådan. Men skådespelarna kapslar in den, förvaltar den och driver den till fullständig demolering där (nästan) alla dör och ingen blir vinnare.

Det här är en utmaning av den klassiska teatern som på samma gång respekterar den och vill skaka om. ”Kung Lear” är i all väsentlighet trogen texten, men bjuder också in publiken för att slutligen nagla fast den. Det är inte bara underhållande, utan också drabbande.

Längtan till Byen

Jag har verkligen försökt. Vi har ju inte varit i Köpenhamn sedan april och det var en ljuvlig weekend, som borde gjort ett nytt besök inom en rimlig tidsrymd. Och visst, vi var där i några timmar efter vårt alpäventyr. Men att ta tid, hälsa på släktingar, promenera, andas, äta, dricka… nej, det har alltså inte blivit av.

Ja, undantaget resan i maj då det vankades ishockey-VM. Men det var en annan slags resa.

Har försökt vara enträgen, men den köpenhamnska, som också råkar vara Z och min fru, har vägrat. Men då hösten var mild, solen spred sin glans med årstidens allra vackraste kulörer och vi hade något som kanske kunde kalla brittsommar… ja, då gjorde jag en stöt till. Z sa ja vi åker, men det är för din skull.

Så vi packade, reste söderut en fredag eftermiddag då Sverige i den här landsändan verkligen stod i prakt.

Sundet glittrade, solen stod fortfarande högt, men visade på vilja på att snart stiga ned för några timmars vila. Det var vackert och Danmark låg som en hägring bara några kilometer bort.

IMG_2510

Förtrollande sund mot längtans land. Foto: KAI MARTIN

Vi gjorde ett stopp vid Prøvestenen i Helsingør, ett köpcenter där vi emellanåt provianterar. Där har de också en slaktare som inte bara säljer kött som är prima utan också shawarma av klass och för att tillgodose yngste familjemedlemmens aldrig sinande längtan efter denna mat köpte vid ett skålpund kött och vitlökssås till honom för att så småningom ta med hem.

Z:s storasyster T skulle husera oss, men hon skulle också bjuda på middag, förtjust över vår ankomst. Väl på plats utanför hennes hus ser vi henne och sonen på balkongen, välkomnande oss med vinkningar. I lägenheten doftade det ljuvligt. Det vankades flæskesteg med det hela, vin till och oj så gott det var då det väl landade på tallriken och i ett svep lassades in i den djupa brunnen som mun, strupe och magsäck utgjorde efter att inte ha ätit på hela dagen.

Det blev en ljuv vistelse och rekreation. Något jag behövde efter att ha hamnat i ett stresskov, som överraskade mig. Här fick jag andas, vila och känna endorfinerande springa och gömma sig för den här gången. Z och T hade, som alltid, mycket att prata om. Jag gick och la mig, läste Elena Ferrantes romansvit om Neapel, där jag var inne på den andra (jag vet, sent för den hippe, men jag tar allt i min takt). Sömnen kom, det gjorde inte Z som först fram mot tre kröp i säng.

Jag visste det. Hon kanske nekade mig att åka till sin hemstad, men jag vet att hon vill prata sitt språk, stämma av angelägenheter med sina syskon och andas den luft där hon som flicka har gått.

Morgonen möter mig. Men Z får sova. Så småningom vaknar huset, jag gör ordning morgonmad och mig själv, redo för dagen. Vi tar en tur, när alla mornat färdigt sig, till Lyngby, går i butiker, men håller i plånboken – åtminstone jag. Så vidare i T:s bil in till den kungliga huvudstaden. Vid parkeringen finns det en secondhandbutik där jag köper en blå parkas till min yngste son, märket Han København har jag inte stött på tidigare och jackan kostar halva priset av det ordinarie, är helt ny och… ja, lite 62.50 dkr är överkomligt. Hoppas bara nu att den kräsne, unge mannen gillar den.

Färden in till Byen går via Ryparken och den nybyggda Nordhavnsvej, ett slags motsvarighet till den göteborgska och mer spatiösa Röde orm, in i den tunnel och ut i höjd med Svanemøllen och ner på Kalkbrænderihavnsgade, som går längs med vattnet, och sedan in i på gator som sedan leder oss upp på Strandboulevarden och upp för Nordre Frihavnsgade, där vi också parkerar.

Trianglen. Foto:KAI MARTIN

Z och T har kvarteren kring Trianglen som sina barndomstrakter. Vi ställer bilen där, tar sikte mot en loppmarknad i Remisen, en gymnastiksal, där jag för några år sedan fyndade helt nya Paul Smithkläder för löjligt lite pengar. Jag har varit där senare utan att hitta något, men den här gången kliver vi in i ett stånd med Suit-kläder, ett danskt märke jag stötte på förra året. Där finns några storlekar som passar och jag provar några byxor, jackor och kavajer och kommer därifrån med med två par byxor och en bonjourkavaj som matchar ett par av byxorna. 500 kronor får anses som överkomligt. Vi tillbringar ytterligare tid där, men T tröttnar och väntar på utsidan. Z och jag nöjer oss, slår följe med T och promenerar ut. Magen pockar på uppmärksamhet och T letar reda på en restaurang som serverar smørrebrød, som ligger runt hörnet.

Søpromenaden ger oss den kost vi önskar. Frokostplatter med allt man kan önska sig och lite till, där man själv kreerar sina smørrebrød.

Självklart blir det med øl och en snaps till.

Danska läckerheter. Foto: KAI MARTIN

Z och T saknar inte ord och har så mycket att stämma av, så då rastlösheten slår in i mig tar jag och går ut för att få luft. Restaurangen ligger i hörnet av Østerbrogade och Sortedam dossering, precis vid Sortedam Sø, den sista av fem sjöar som löper som ett pärlband från Gammal Kongevej mot nordost.

Jag kunde redan på den inglasade verandan konstatera att det här var ett utmärkt tillhåll för att se den ström av danskar som passerade förbi på sin vardagliga catwalk. Det är spännande att se på människor, studera hur de klär sig, rör sig och väljer att ge för intryck. Utanför sinar inte strömmen. Tvärt om. Jag tittar söderut, ser en man gå ut på något slags avloppsrör som löper ut mot sjön från strandkanten, stadens siluett skymtar i horisonten. Det är vackert.

IMG_2523

Vacker vy i vacker by. Foto: KAI MARTIN

Så kommer kvinnorna och vi rör oss mot bilen, men Z ”måste” titta in i en affär och T och jag blir sittande i väntan på henne. Vid Trianglen är trafiken lätt intensiv, vi rör oss dock ifrån den och ser mot huset där Z och T bodde på Nordre Frihavnsgade. Vi manövrerar oss förbi Parken och ut mot Bagsværd.

Maten vi åt till lunch är god för hela kvällen, där frukt och godis samt te får bli får efterrätt. Vi kikar på lite teve, en film sätts på, men jag mäktar inte mer, går och lägger mig, läser en smula och slocknar i god tid innan midnatt.

Söndagen är spikad. Det handlar om finalen på Holte loppmarknad, vår favorit i den genren. Vädret är stadigt vackert, så vi bestämmer oss efter frukost för att ta svängen om Lyngby, som också håller kvalitet med sin söndagsloppis. Men där har man valt att packa ihop för säsongen.

I Holte är det full rulljans och inte en plats är ledig. Stället är fullt med folk, köpare och säljare, prutande och schackrande, fynd och mindre fynd samt rent skräp. Ögonen pendlar fram och tillbaka. Z och jag har våra rutiner, jag scannar snabbt av vad som kan vara av intresse. Z tar mer god tid på sig, men så nöjer hon sig dels inte bara med kläder, dels är utbudet större för kvinnor.IMG_2537

Utbud. Foto: KAI MARTIN

Jag kommer ur det hela helskinnad, eller åtminstone plånboken som inte tagit så mycket stryk. Vad blev det…? En Paul Smithskjorta för 20 kronor (som sedan visade sig vara för trång för min trinda kropp) och ett par blå, ökenkängsliknande moccaskor av okänt ursprung men tillverkade i Italien, en kvalitetsstämpel som gjorde att jag betalade de där 50 kronorna.

Värre var det för Z som skaffat sig uppdraget att pressa T:s son, som fått ett plötsligt uppvaknande för kläder och stil. Jag gick i förtrupperna, nöp i skjortor, kollade märken, kände på byxor och letade storlekar. Han kom hem med kassar av kläder och jag sögs in i vurmandet och gav gentilt bort ett par J Lindeberg för 50 kronor, som när jag sedan såg dem på honom grämde mig över att jag passade över. Men så kan det gå.

Vi passade förstås också på att köpa bröd hos den lokale bagaren, för danskt bröd smakar godast hvergang.

Så stuvade vi in allt och for mot Nivå för att hälsa på Z:s faster, som visade sig bo i ett alldeles nytt område en bit från Strandvejen. Hon hade en trevlig om än aningen kal lägenhet med mycket ljusinsläpp. Vi bjöds på kaffe, smörgås och kaka, fick smaka en Havarti som var så god att det sjöng om det. Men när vi tackat för oss och åter tog vägen om Prøvestenen hittade vi inte sådan ost. Det fick bli vin, øl, ymer, koldskål, solgryn och andra danska specerier.

Bilen var törstig, så den fick också sitt innan vi tog turen åter till Sverige och den verklighet som vi ändå känner bäst.

På vägen norrut vänder sig Z mot mig och säger ”Tack, för att du var påstridig. Det var en fin helg”. Kärlek, kallas det visst.

Skifs show håller en timme (men är två)

Show

BITAR UR MITT LIV med BJÖRN SKIFS

!!!

IMG_5836

Pricksäker. Björn Skifs är en av Sveriges skickligaste entertainer. Foto: KAI MARTIN

Scandinavium, Göteborg.

Bäst: Björn Skifs livslinje är späckad.

Sämst: En överlastad ”Hooked on a feeling”.

Fråga: Vad hände efter dryga timmen…? Ett smart upplägg rasade som ett korthus.

Han är Sveriges trevligaste dalmas, har en pipa som är intakt och tittar man i hans pass konstaterar man raskt att det där med 71 år är helt ointressant. Björn Skifs är i en egen liga, är en fullfjädrar underhållare, som älskar scenen lika mycket som han älskar publiken.

Upplägget är show, en tidsresa med Björn Nils Olof Skifs från 1956, första trumpeten och en virvlande musikalisk färd från där och då till… ja, jag undrar fortfarande när vi plötsligt landar i 2066.

Han har dryga första timmen i sin hand. Går från Vansbro över Slam Creepers, genombrottet och snart solokarriären. Det är fulladdat av musik, klanderfritt arrangerat och framfört med projiceringar som förstärker både det musikaliska intrycket och det fantastiskt roande mellansnacket. Han kommer in på 70-tal, listframgångar, en galen USA-turné med Blue Swede i spåret av smashhiten ”Hooked on a feeling”, melodifestivaler… ja, både framgång och fadäser. Allt guidat med fast hand och starka stämband.

IMG_5820

Soulman. Björn Skifs har rösten. Foto: KAI MARTIN

Jag hinner tänka, att det här var katten. En show som visar på klass och som roar brett och högt. Men så händer något. Tidslinjen bryts, både showen och rösten tappar fokus. Plötsligt förlorar tempo, trots försök med uppumpad hårdrock och latinrytmer. ”Håll mitt hjärta” blir mer än powerballad än en finstämd sång från det innersta.

Jag förstår det inte. Nej, allt ramlar inte ihop. Björn Skifs är för skicklig för det. Men varför inte orka och våga vara den suveräna tidslinjen trogen? Det hade den här showen vunnit på.