De undflyr oss

Brevet från Västtrafik förkunnar att jag om rimlig tid är berättigad att resa med seniorbiljett. I början på året överraskade Ica mig med en pensionärsrabatt på fem procent av det jag handlat. Jo, åren krymper ihop, samlar sig på hög, men ståtar samtidigt med en allt mer aktningsvärd siffra.

Om några veckor fyller jag 65. Jo, vi födda 1956 är där nu. Födelsedagar ska förstås firas, men endast de jämna har varit skäl nog att uppmärksamma (även om Z kärleksfullt överraskar även de gånger som saknar större relevans av firande). Så 50 och 60. Gott så.

Men nu… 65. Ojämnt. Ett årtal som skaver lite grand. Det är en skarp gräns, som jag snart ska skrida över med försiktiga steg. Nej, jag slutar inte jobba. Istället blir det fortsatt verksamhet i det yrke som kommit att bli mitt, nöjesjournalisten, där jag de senaste åren haft förmånen att vara verksam på GöteborgDirekt.

Efter att ha slutat som nöjesreporter på GT hösten 2011 och istället klivit in på sportredaktionen för två år i ett högt uppskruvat tempo tog ju min GT-saga slut 30 april 2014. Jag behövde sluta. Anfrätt av stress och en inre ohälsa på en redaktion som gått från att vara omtänksam till galen på bara några år var det ett beslut av nödvändighet att fatta.

Där och då trodde jag att jag, med mitt goda renommé (fåfängt, jag vet), skulle få ett nytt jobb. Det blev inte så. Det kom att dröja. Men väl på plats på redaktionen i Högsbo var det som om en förlorad nyckel hade återfunnits. Jag låste upp, gick in i mitt ”rum” och där var alla: artister, promotionmänniskor, teaterfolk… Alla vände sig om, välkomnade mig, några undrade var jag hade varit, och plötsligt var allt som vanligt.

Bland alla de som uppmärksammade min återkomst var Pekka Lunde, som tillsammans med sin hustru Evalena Jönsson Lunde, hade uppvaktat mig på min 60-årsdag. Han, den förre Ensamma Hjärtan-keyboardisten och -grundaren, hade sedan några år återvänt från Malmö till Göteborg. Teatermusik hade blivit hans melodi. Men också det exotiska, spännande instrumentet thermin, som hade kommit att sluka hans intresse och mångfacetterade kunnande.

Han skrev ett ”välkommen tillbaka” blott några dagar efter att jag hade börjat och vidare ”I år har jag ett special-projekt – eftersom bandet Pekkanini & The Thereminland Band inte kommer att släppa någon platta före nästa sommar har jag skapat ett projekt som heter Lupec-2. Det är jag själv, helt solo, med 10 egna instrumental-låtar framförda på mjukvarusyntar, trummaskiner, theremin och lite gitarr. Det började som ett sidoprojekt men blev så pass bra att jag vann årets ‘Clouzine International Music Awards’ i klassen Bästa Elektroniska Album. Jag är även med och tävlar i årets upplaga av amerikanska Grammy Awards.”

Stort, förstås. Jag svarade och gratulerade, erkände att jag levde i en omtumlande tid, bad honom mejla till min jobbadress (han hade skickat via Messenger) med en baktanke att jag skulle återkomma till honom. Jag sköt upp det och igen. Vi möttes, som man gör i den här staden, snackade. Han fanns ju där. Han fanns ju här. Det är klart att jag skulle skriva om honom. I somras, dagarna före 69-årsdagen, lämnade han efter en tids sjukdom. För mig var det försent. För honom var det över.

I söndags var det en minnesstund för honom och alla tjommarna, kvinnliga som manliga, var där. Vi från förr, några yngre och äldre släktingar, teater- och musikerfolk. Det blev en minnesstund inte bara för Pekka utan också för oss, vi som var där som knöt samman band som tiden löst upp, men aldrig hårt och oförsonligt. I en sorglig stund står man där och fnissar, äntligen kramas och rör och berör varandra. Gråter inför orden från scenen, hämtar andan, biter i madeleinekakan, dricker proseccon eller den rejäla dra martini som serveras.

65 om några veckor, alltså. Jag är där nu. Här där vi fortsätter leva och promenerar på den livsstig som inte alltid är utstakad, men definitivt utmätt. Precis som man föds, så dör man. Just döden kommer ju närmare för varje dag man lever. Som för Pekka, där döden kom tidigt för denne man som var så kreativ, vacker och som lite från sidan, vid sidan av Gunnar Danielsson var den elegante, den i dubbel betydelse skarpa profilen.

Nu är det bara musiken och minnen kvar. Vackert så.

Så i tisdags nästan minnesstund. En begravningsakt i Varbergs vackra St Jörgen kapell en, precis som i söndags, gråmulen dag där regnet höll andan. Jag hade bara för en vecka sedan fått beskedet att en kär, men sällan sedd vän, gått ur tiden. Jag var inviterad till stunden som skulle hedra hennes minna och det var självklart att komma, men försent för att gästa hennes sommarställe. Det som vi pratat om så många gånger.

Jo, jag skjuter upp, precis som vi alla, så mycket att det staplas på hög i ett ”sen” som riskerar att aldrig bli av.

I augusti hade jag bläddrat i fotoalbum, sett bilder på hennes döttrar som små, mina söner, de som lekte ihop. Foton på henne. Strålande. Vacker. Levande. Jag skickar dem. Får tacksamt svar.

Nu kliver jag in, ljust klädd, för att ge henne min sista hälsning. Min barndomskamrat, han som var hennes man under några år och som gav dem de vackra döttrarna, var på plats och jag satte bredvid honom. Vi viskade, kramades hastigt; har inte sett varandra på allt för många år.

Kistan var svept i grått, i den låg en kvinna som var färgstark. Något porträttet på bordet bredvid med de flämtande ljuset visade. Hon som gav intryck. En slipad strateg, som också hade regisserat sin egen begravning med Per Gessles ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”. Ironi, humor och sorg i samma andetag, som livet, som Lilo.

Tack för dig.

Tack för er.

Så har ni undflytt oss. Gått vidare för något annat. För ett rum där vi andra inte kan samlas där vi vandrar vidare och minns.

Farväl.

Beatles – den aldrig sinande fascinationen

Intervjuserie. Rick Rubin, producent, i ett aldrig sinande samtal med Paul McCartney i ”McCartney 3, 2, 1”.

Jag har varit fem minuter från Paul McCartney. Ett meet and greet inför konserten på Ullevi i juni 2004. Min tanke då var ”efter det kan jag lägga av”. Som om han var något slags gud, att handslaget och ett snabbt ord skulle avgöra. Men samtidigt. Beatles har påverkat mitt liv. Bandets story har jag vridit och vänt på så många gånger. Ständigt fascinerad. Ständigt förundrad. Ständigt förtjust. Böcker har lästs. Skivor har spisats. Detta soundtrack till mitt liv.

Jag har hängt i Paul McCartneys barndomshem på Forthlin Road i Liverpool under en guidad bussresa, som tog mig till Penny Lane såväl som Strawberry Field. Samma resa, några dagar tidigare kunde jag följa Göteborgsbandet Lenny Pane spela hela ”Abbey Road” i EMI:s studio på den välkända Londonadressen.

När Pete Best var i Göteborg i oktober 2003 intervjuad jag honom. När sir George Martin gästade Göteborg satt jag bredvid honom vid en presskonferens på Elite Plaza ett år som minnet raderat bort. Mina frågor till den legendariske Beatlesproducenten förtydligades av sonen Giles, som satt på andra sidan, eftersom jag hamnat på George Martins döva sida.

Så… fem minuter bort från att jag skulle ha tackat för mig och varit nöjd. Paul McCartney. Det kunde inte bli större. Men så kom beskedet om att någon medverkan för min del i ett meet and greet inte skulle bli av. Istället stod jag längst fram under konserten och kunde sjunga med i den då 62-årige Paul McCartneys ”Heller skelter”, framförd i originaltonart. Jag var lycklig ändå.

Jag tänker på det. På den ständiga närheten, att ha vistats i det som varit hans – jag var även i John Lennons barndomshem, där han bodde med aunt Mimi på 251 Menlove Avenue (var nära att ta ett äpple i trädgården som minne, men lät bli – hem. Gatorna och platserna de besökt. Den guidade turen i Hamburg våren 2019. Närvaron.

Så hamnar jag framför intervjuserien ”McCartney 3, 2, 1” där producenten Rick Rubin i slarvig t-shirt, shorts, barfota och med karaktäristiskt långt hår och yvigt skägg samtalar med en snart 80-årig, vital, Paul McCartney i studio. Han sjavigt klädd – så märkligt för en modeikon från 60-talet – med något slags shabby cicplagg, en kavaj som skvallrar om hål i kragen (ser ut som angripet av mal) och trådar som hänger kring manschetterna.

Allt i svartvitt där det starka ljuset centrerar scenen, platsen vid mixerbordet, Fender Rhodespianot och det akustiska pianot, och kring detta kameramän/-kvinnor som dansar som skuggfigurer i utkanten.

Det är avskalat. Låtar som presenteras utan någon slags kronologisk ordning. Minnen faller in utefter att reglar på mixerbordet dras upp eller ned. Låtar skalas av in på sången eller McCartneys levande basspel. Förebilder nämns. Johann Sebastian Bach vid sidan Motownbasisten James Jamerson, John Cage med Beach Boys, Everly Brothers, Elvis Presley, Edith Piaf; denna mosaik av influenser som möts och formas om. Ett utryck som aldrig vill stanna, som blir något eget.

Jag slukar de tre timmarna som en utsvulten, men märker samtidigt inte tiden. Avsnitt läggs till avsnitt. Det jag hört förut adderas till nytt. Minnen från förr dammas av för att läggas till.

Rick Rubin är stillsamt förtjust, pratar med en högt värderad kollega, ställer frågor som öppnar upp, ett respektfullt samtal formas. Nej, Paul McCartney återgäldar inte frågorna om hur det var för Rick Rubin när han producerade Beastie Boys, Public Enemy, Red Hot Chili Peppers eller Johnny Cash ”American”-serie. Men nu är det ju också fokus på den forne Beatles, hans musik i bandet och den som skapades efteråt.

Paul McCartney är både modest, smickrad och självupptagen. Han blir överraskad, och väl både shaken and stirred, över ett citat från John Lennon, som Rick Rubin nämner, om hur Lennon berömmer McCartneys basspel; ett ord han aldrig hört och när han själv berättar om de beröm han fått av sin låtskrivarekollega och vän är det i korta fraser; ”Sån var John”.

”McCartney 3, 2 1” är förspelet till regissör Peter Jacksons ”Let it be”, där dokumentärmaterial från ”Let it be”-sejouren 1969, det som kom att bli bandets svanesång med albumet med samma namn (1970). Färdigställandet av dokumentären har dragit ut på tiden med ska komma i höst.

Allt sänds på Disney, för den intresserade.

Och när jag nyligen återkopplade till Åke Edwardson, författaren, gällande en intervju jag har gjort med honom tipsade han om ”One two three four – the Beatles in time”, boken av Craig Brown som kom för ett år sedan. Ny vinklar, nya berättelser i detta aldrig sinande flöde om Beatles.

Drömmen om en kostym

Det hände sig vid den tiden, som förra sommaren, typ juli, att jag gick min promenad inne i centrala Göteborg och där, händelsevis, gick in i favoritbutiken Ragtime herr. Den jag regelbundet har besökt sedan 40 år tillbaka i tiden. Jag gör det av intresse för kläder som gör mannen, eller åtminstone gör mig. Den här gången fastnar mitt öga för en sanslöst vacker Tiger-kostym, som gjorde för sommarängar, blå med blomsterskiftande mönster, exklusivt italienskt tyg i en kombination av bomull, ull och linne. JAG! VILL! HA!

Men. Storlek 48 är några år och kilo sedan. Ålder och välmående har gjort mitt omfång mer spatiöst. Jag tittar på den. Känner på den. Jag till och med, fåfängt, provar den. Men inser det sura faktum att denna kostym kan inte ens den bästa skräddare göra till min storlek. Slokörat vänder jag ut ur butiken utan detta kap och någon vecka senare är den såld.

I min självupptagenhet kan jag inte ens se att den skulle sitta som en handsydd handske på min äldsta son. Istället försöker jag, återigen fåfängt, kontakta Tiger för att höra om det eventuellt finns någon kvar av detta så vackra plagg, men passande i min storlek. Men jag får inte ens svar och försöker tränga bort det faktum att kostymen har gått min näsa förbi.

I tanken har jag sedan dess återvänt till de bilder jag tog av denna så vackra kreation. Drömt om det som aldrig blev. Som en försmådd kärlek.

Det var nu ett tag sedan och jag har uppenbarligen gått vidare. Men inte tillräckligt och inte i så vida svängar att jag helt kunna förtränga den fantastiska kostymen.

Så hände det sig den tiden som idag var, det vill säga ett drygt år senare, att jag tar en tur ned till staden och, händelsevis, går in i min favoritbutik. Tänker, att det är bäst att jag tar en tur runt affärens skyltfönster i hörnet Magasinsgatan/Vallgatan innan jag går in. Och! Där! Hänger! Den!

Jag tror inte mina ögon. Går in. Känner på kostymen, på tyget, kollar storlek. Jo. En 48:a. Nej, jag passar den inte i år heller. Men nu ska den inte gå ur händerna på mig. Frågar min son om intresse finnes. Han är förtjust, men har inte råd. Det har ärligt talat inte hans pappa heller. Men kostymen ska in i familjen. Därmed basta. Jag köper den och en julklapp väntar. Eller en höstpresent. Eller en present. Bara. För. Att.

För gammal för att veta bättre

Ni som följer mig har förstått att ishockey är lite mer än ett intresse. Sedan tidigt 60-tal har det varit sporten som har varit mest intresserad av. Hand i hand med musiken något jag vårdat och till och med haft förmånen att utöva. Mina första stapplande skär som ishockeymålvakt, den ädlaste av positioner, togs 1966, 1967 någonting. Jag hade fått en ABC ishockeyhjälm, blå, i julklapp av farbror Sven som var inbjuden till oss på julafton. Sedan tidigare hade jag upptäckt sporten via min morbrors svartvita TV i huset i Toltorpsdalen, där den första matchen jag såg (Tre Kronor–Norge) naglade fast mig i fascination.

Ja, det har gått några år sedan dess och jag kan säga att intresset har inte minskat. Å andra sidan tog det ett tag innan jag blev etablerad. Var en medioker målvakt med större drömmar än kunnande och ambitioner. Där ishockeytidningarna gav idéer om en NHL-karriär utan att ha en aning om hur tufft det var att ta sig dit.

Men… jag har hållit i, vägrat ge upp och tog, förvisso, en paus, mellan 1992 och 1997, då barnen var små och min uppmärksamhet krävdes på annat håll än framför kassen i rinken.

Med millennieskiftet har emellertid framför allt spelande intensifieras. Jag sökte mig till en division 4-lag säsongen 99/00 och kom att bli kvar där till säsongen 2016/17, en rätt enastående karriär i det lilla. Samtidigt började jag spela morgonhockey på fredagar, som med tiden också gav möjlighet att spela även måndags- och torsdagsmornar. Ett gäng körde (kör fortfarande) lunchhockey på tisdagar. När det passade hängde jag in där.

Så har det hållit på. Förra sommaren blev det mitt första ishockeycamp någonsin, om man inte räknar några träningsläger på 70-talet. Mycket istid, målvaktsträning och en hel del fys med tränare som Andreas Larsson, en av Sveriges främst skridskocoacher och nu engagerad av Malmö, och hans team i Hockey PT. Ett gäng som drillar allt från pojklagsspelar till fullblodsproffs i SHL, KHL och NHL. Självklart fick vi samma övningar som elitgängen. Det var seriöst, men också med humor. För att se rekreationshockeyspelare försöka göra avancerade tekniker bjuder på skratt, varma sådana.

I år, strax efter midsommar, var det dags igen. Tre dagar blev fyra. Peter ”Trötter” Andersson, meriterad målvaktschoach (Henke Lundqvist, J-Kronorna, Frölundas ungdomsverksamhet, Italiens landslag) skötte träningen för oss sex målvakter på plats. En spännande, tålamodsprövande utmaning. 20 ispass på fyra dagar plus fys.

Fjärde dagen, på eftermiddagen var det dags för match där vi skulle ha chans att visa upp våra färdigheter. Jag inleder som målvakt (vi är tre som delar på uppgiften). Vi har fått förstärkning av Filip Roos, Hanhalsfostrad, som denna säsongen spelar för Skellefteå AIK. På andra sidan ser jag någon med gråa damasker och grön Frölundatröja. Kan inte definiera honom. Men då spelet börjar förstår jag att det är Lucas Raymond, som siktar på en plats i Detroit Red Wings. Jag har ju mött NHL-spelar förut, nollat Daniel Alfredsson (2001), och taggar till, spelar blixtrande. Räddar det ena efter det andra läget, låter plocken svepa och överraskar mig själv. Unge Lucas Raymond dribblar, fintar mig mot vänsterstolpen, men jag driver honom bort från chansen. Han passar effektivt in framför kassen. Jag plockar. Efter en kvart är det dags att ge upp, efter åter en stolt nolla mot en ung hockeyartist. Jag är helt enkelt för gammal att begripa bättre och är glad för det.

Under några somrar har jag också haft förmånen att spela med ett muntert gäng upp i Lödöse. En skön mix av tjejer och killar, där några av damerna spelar eller har spelat med svenska och finska landslagen. Bra speed, bra dramatik och förra året när det stod 3–3 mellan svarta och röda och det återstod ett ispass kvar, blev det förstås Game seven, en helt avgörande match. Mitt lag (röda) förlorade. Men jag fick känna på pokalen och fick min revansch i år, då bucklan dessutom förärats med mitt namn: ”The legendary Kai Martin cup”. Smickrande.

När ishockeyn drog igång igen efter sommaruppehållet (total vila i juli) blev det snabbt fyra gånger i veckan, två gång på mornarna, två på kvällarna. Ben och armar får sitt. Tänjningar och ständiga rörelser, upp och ned, i sidled, fram och tillbaka, tar på kroppen. Men är samtidigt skönt.

I Kungälv Oldtimers på tisdagskvällar är det högt tempo och kreativt spel. En ständig utmaning. I Frölunda Oldtimers är tempot lite lägre, men kunnande så mycket högre. Förra veckan hade jag två 30-åriga Frölundafostrade spelare mot mig. Det gick i rasande fart. Jag jag överraskade mig och mina motståndare med old schoolslidningar och frilägesplockningar, där min Cristopher Nihlstorpplock (inhandlad av honom förra sommaren) fick bekänna färg ungefär som Benny Guldfots magiska kängor.

Men i förra veckan nöjde jag mig inte med mina fyra ispass. Det väntade också ett fjärde. Ur Lödösehockeyn har det uppstått ett rekreationshockeylag kallat Kings and Queens. Som man förstår är det entusiatiska ishockeyspelare ur båda könen, en del veteraner, en del som inte har den tid det krävs för att spela elithockey. Nu skulle vi möta Göteborgs HC, som ju representerar sin stad i SDHL, den svenska högstaligan för damer.

Jag packar trunken för bilresan upp till Angered Arena – den märkligt byggda, eller snarare placerade, kombinerade sim- och ishallen – som ligger oförskämt till med en entré så långt ifrån parkering som möjligt. När vaktmästarna sedan vägrar släppa in oss ordinarie ingång, med hissar för smidig transport, utan tvingar oss att gå ut och runt till baksidan i arenan… ja, då är det nära att Kai Martins proppskåp går. Inte blir jag gladare av att väl vid bakentrén mötas av en trappa! Har aldrig arkitekter som bygger ishallar spelat ishockey? Förstår man inte spelarnas eller lagens behov? Hallen, åtta år gammal, är förvisso fin. Men har changerat, flera duschar fungerar inte, golvbrunnarna sväljer inte vatten och papperskorgarna är överfylla.

Nå… har man spelat i en nordengelsk ishall med plåtklädda sarg, och en is som inte spolats sedan hallen byggdes 1938 och där omklädningsrummen rymde fem man och endast en – kallvatten- – dusch fanns att tillgå, är man inte bortskämd. Dessutom, det var ju match. Focus on, gamle man. Och det tog inte lång tid. Snart slöt jag mig inåt, hade spänt på mig skydden, fyllt vattenflaskan – nu med Resorb för att stärka saltbalansen – och dragit masken över huvudet. Uppvärmning och match mot de unga bålgetingarna, som skulle komma att svärma kring min kasse utan att slå sig till ro.

Jag spelar stabilt, överraskar återigen mig själv, eller kanske mest min kropp. Är aggressiv i mitt spelsätt, går ut och täcker, lyckas med sidledsförflyttningar, handskarna fladdrar ivrigt. Visst, det blir en och en annan retur för mycket. Men vi håller undan och på en kontring för vi 1–0. Men kort därefter får GHC straff, där jag blir fintad vänster, höger, vänster och eftersom jag har tagit av vid första höger och blivit kvar där är det kvitterat.

Vi gör 2–1 och trycker på. Men GHC kvitterar på retur från mig där vi tappat i markeringen. Slut på period 1. Skifte i GHC där nyförvärvet Sofia Reideborn går ut till förmån för Nicole Jackson, brittisk landslagsmålvakt. Jag får fortsatt förtroende av den enkla anledningen att jag är ensam. Vi gör snabbt 3–2 på en kontring, utökar till både 4–2, 5–2 och 6–2 när istiden närmar sig sitt slut. Men det finns ett gäng minuter kvar och vi bestämmer att utnyttja dem. Dessvärre har mitt lag packat ihop parat med trötthet. GHC gör några snabba mål där jag får kämpa väl ensam. Med kort stund kvar kommer ett högt skott från blå som jag tappar bort och den smiter ribba in. 6–5 och drama. GHC har tagit ut sin keeper och trycker på. Får en ny straff, som är en så kallad tjeckisk straff, det vill säga straffläggaren startar som vanligt med pucken vid tekningspunkten i mittcirkeln. Men vid blå linje bakom står hennes resterande spelare och motståndarna och väntar som glupska vargar för att hjälpa till alternativt avstyra attacken.

Jag räddar och tar även returen. Vi klarar 6–5 och det går som ett rus genom kroppen. För att jag är för gammal för att begripa bättre. Men det är ju så kul, även om kroppen är helt slut och är så flera dagar senare.

En dag – en värdering

Jag tror inte vi har missat ett avsnitt av ”Antikrundan”, Z och jag. Hon har till och med stått i den vindlande långa kön med hopp om att medverka. Har charmat Knut Knutson, fått ett eller annat föremål värderat. Men har aldrig fått chansen i medverka i programmet. Det är lätt att förstå när vi kommer till Tjolöholm med förhoppning om att delar av min klädkollektion ska få möjlighet att hamna i strålkastarskenet inför kamera, expertis och reporter.

Vi är inte ensamma om våra förhoppningar. Vi hör en siffra om att det är 1700 som fått en bokad tid. Flera av dem har med sig, som jag, sällskap. Det blir alltså några tusen på plats som hoppas att just deras prylar eller föremål är värt mödan att ta sig till den vackra slottsparken söder om Kungsbacka.

Jag är tacksam för att Z är med, för jag har tagit i. Köpte en klädhäst på Mio för ändamålet där jag placerat flera kostymer – allt från H&M, Boss till Zegna – och någon väst, en tweedblazer och en rock. Allt för att visa på bredden av mina kreationer. På plats fanns också delar av min skokollektion: mina nyfunna RM Williamsboots från i somras, Converse All Stars platådojjor, ett par svarta Paul Smith i broguemodell samt de svarta myggjagarna från Sand, som jag bar då jag gifte mig med älskade Z.

Väntar på värdering. Lång kö med förhoppningsfulla där jag är en av dem. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det blir alltså en grannlaga uppgift att bära denna klädställning med alla plagg och lite accessoarer och påsen med skor fram till området där vi ska granskas och värderas, åtminstone mina prylar. SVT-teamet har valt rätt dag. Denna höstens första dag har fått ett famntag av sommaren, som bjuder på värme, solsken och ett glittrande vackert Tjolöholm med Kungsbackafjorden ett stenkast därifrån.

Vi har tur. Mina kläder väcker intresse. Jag får lämna uppgifter om mig och träffar experten Malin Sveholm, charmant, stilfullt vacker i en djärv men ändå sober, svart Martin Margieladesignad klänning, och får en tid då ett inslag ska göras.

Trimmad. Foto: KAI MARTIN

Jag har för dagen klätt mig, inte rätt med tanke på vädret kanske, i en tredelad Paul Smithkostym, en lila Paul Smithskjorta och dito slips, de vackert blå Goldwinskorna, som Z hittat på en loppis i Spanien för 13 år sedan, samt en Stetson sommarhatt på huvudet. Jag har för dagen trimmat skägget hos Sharper of Sweden Barbershop i Viktoriapassagen och dessutom fått hjälp av Samuel Seffo, min skräddare, på Samuels skrädderi och högtidskläder, som gjort att jag kan andas i kostymen. Den jag köpte på Remisen i Köpenhamn för ett antal år sedan. Då, då jag inte hittade någonting av värde förrän precis i slutet av min runda när jag upptäckte en ung man som hade mängder av kvalitetskläder; det blev nämnda kostym, två Paul Smithskjortor, två slipsar av samma märke, en Paul Smith tweedkavaj och en folkloristisk, svart väst, även den Paul Smith, plus en hatt. Allt för 2300 danska kronor.

Klädd till tänderna, alltså.

Klädd för miljön. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så blir vi hämtade. Hela paketet ska bäras tillbaka till varifrån vi kom, snudd på, och sedan upp mot en skogsdunge där kamerateam, reporter Magnus Broni, som jag hälsat på precis innan, och Malin Sveholm står och väntar. Vi är lite i skymundan från händelsernas centrum i ”Antikrundan”, men det känns onekligen exklusivt att vara där och jag blir smickrad av det intresset jag får av teamet.

En diskret mikrofon (så kallad mygga) fästs på kavajslaget, tråden till sändaren, som placeras i vänster ficka, döljs innanför västen. En av kameramännen noterar några av mina galgar, de jag köpte med skoblock från Skokungen i våras, med mitt namn ingraverat. ”Ah, är det ett märke?”, frågar han och jag vet inte vad jag svarade förrän allt plötsligt drog igång. Malin Sveholm har kikat lite på mina plagg, fastnat för miljardärens kostym, en Zegna som var en av två jag köpte på loppisen Kirppu i Frederikssund i april 2018 (skrev om det här). Hon berättar initierat om familjen Zegnas väg från fårfarmare till att fabricera kvalitativa ylletyger och senare exklusiva kostymer. Jag stannar där, som ett slags cliff hanger, för om min medverkan blir ett inslag i ”Antikrundan” ska inte resten avslöjas.

Posören poserar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är kul att prata kläder, kameramannen som frågade om galgarna kommer fram igen och säger, eller snarare utbrister, ”Kai Martin!”. Inser att jag är jag och vill ta en selfie. Jo, jag blir bekräftad med råge. Malin Sveholm är förtjusande och uppmuntrande. Något att bära med sig.

Samlaren och expertisen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Omtumlad efter en dag av anspänning åker vi tillbaka till Göteborg. Z har önskemål om mat, som ett slags tack för hennes insats. En lätt sak att bejaka. Vi köper sushi, äter i trädgården och pratar om äventyret, hoppas förstås att inslaget ska vara värt för ”Antikrundan” att ta med. Om det återstår att se.

Känslan av bekräftelse tar jag med mig till kvällshockeyn några timmar senare, där jag spelar spirituellt och räddar mot vindsnabba ungdomar, gör flera frilägesräddningar, en galet effektiv slajdning (old school) och en blixtrande plockning på närskott, där Cristopher Nihlstorps plock (den jag köpte för drygt ett år sedan) är som en motsvarighet till Benny Guldfots magiska sko – åtminstone innan mjölksyran sätter in efter en timme.

Ändå, lätt att somna med ett leende efter en kittlande dag.

Charmig Danny skapar glädje

Show

DANNY SAUCEDO ”DINNER CLUB EXPERIENCE

!!!!

Glädje. Med en spelglad Sanny Saucedo med band blir hans show på Kajskjul 8 ren och sker glädje. Foto: KAI MARTIN

Kajskjul 8, Göteborg

Publik: Utsålt, cirka 300 sittande gäster.

Bäst: En ljuv förening av bra, sång, bandet och spelglädjen.

Sämst: Inte en sådan här kväll.

Fråga: Hur länge ska det dröja innan regeringen instiftar covid-pass…?

Som vi har längtat. Bandet, Danny, publiken, arrangören, köket, serveringspersonal. Klart att förväntningarna då är uppe i bjälklaget på Kajskjul 8, som håller sin första premiär på lång, lång tid. Kanske finns det somliga som då har bilden av en Danny-show klar för sig efter att ha sätt hans föreställningar på the Theatre. Men han – och bandet – gör snabbt klart att det här är ingen minimerad ”Nu!” eller ”The run(a)way show”. tvärt om.

Kanske är det egentligen mer en konsert i krogmiljö. En till tänderna taggad publik sitter på sina stolar. Men blir snart drabbade av ett intensivt sväng från scen och en uppviglande Danny, som vill ha upp alla på golvet. Men… restriktioner, ni vet, gör att det uppstår en intensiv stoldans. För sitta still…? Nej, det går inte.

Danny och hans band hinner knappt kliva upp på scenen förrän ett vilt groov startar, där inledande ”Brinner i bröstet” – i ett läckert upplöst svävande jazzarrangemang – sätter tonen för kvällen. Och, varför inte, bjuda på tre solon redan från start. Ingen idé att vänta. Det har vi gjort tillräckligt.

Danny är en skicklig entertainer. Suger in publiken med charm, list, humor och en utstrålning som golvar. Han har en omedelbar närkontakt med sin publik. Bjuder på ett direkt tilltal. Flörtar med samma ogenerade glädje som han skojar. Men han är också en skicklig sångare, som här får möjligheten att visa på sina färdigheter. Kvintetten på scen är följsam med spetskunskap på varje instrument. Det svänger vilt, är en uppvisning i musikens sanna glädje och egentligen skulle man bara vilja att stolar och bord finge flyga all världens väg tillsammans med restriktionerna för dans! dans! dans!

Danny Saucedos ”Dinner club experience” är ett vinnande koncept. En dörröppnare till sång, dans, sex samt ren och skär glädje. Med den här showen flyger alla världens bekymmer bort. Tack

Låtlista: 1. Brinner i bröstet 2. Amazing 3. Såsom i himlen 4. Dör för dig 5. Om igen 6. In your eyes 7. Super 8 8. Dansa med mig 9. För kärlekens skull 10. Ere bara jag 11. Jag vill tillbaka 12. Snacket 13. in the club extra 14. Dandi dansa

På scen: Danny Saucedo, sång, Jonas Pomo, klaviatur, Sebastian Ågren, trummor, Mattias Andréasson, bas, Wojtek Goral, saxofon, och Nils Janson, trumpet.

Mitt soundtrack till 90-talet i nutid

Konsert

EGGSTONE & MOMMYHEADS

Bitterljuvt. Eggstone vet att slå an mina känslosträngar. Foto: KAI MARTIN

Majas vid Havet, Varberg.

Förklara inte varför, men jag visste ju om att Eggstone skulle komma till charmiga Majas vid Havet. Strandkrogen utanför Varberg vid Västerhavets brus. Men när jag försökte, lite blekt, ragga sällskap var jag som vanligt ute i sista minuten. När jag väl bestämde mig var det för att inse att de där sista biljetterna var slutsålda. I något slags desperation slängde jag iväg ett meddelande till Eggstone om det möjligen fanns chans på en betalande gästlista. Lommabandets svar blev ”Kom och sälj t-shirtar åt oss”.

Så det var med en förenande av nytta och nöje som jag tog bilen, ensam, till Varberg, snitslade mig ned till Apelviken off season och klev in på Majas vid Havet. Bakom disken stod redan en ung man redo att sälja t-shirtar för Eggstone och gästande Mommyheads, som krånglat sig till norra Europa från USA. Han var förstås inte informerad men generöst beredvillig och efter att smitit in i backstage var platsen min.

Men…! Det var ju i förstone musiken som var det väsentliga, även om entrén betalades via jobb. Eggstone var ju något av mitt soundtrack under det sena 90-talet, vemodspop med utsökta melodier och arrangemang, musik med vässade egg och samtidigt runda kanter. Jag är svag för sånt.

När gruppen återförenades på Malmö Live med Malmösymfonikerna ledda av Michael Bartosch (ja, Eggstonegitarristen Patrik Bartoschs bror) i mars 2018 var det en ljuv återkoppling till bandets musik. Musiken kläddes väl i de stora arrangemangen och historiens vingslag svepte in i par med nostalgin samtidigt som bandets kompositioner är tidlös pop. Något som egentligen inte behöver dateras, i min bok.

Men nu var det i en mer nedskalad version av bandet, som under några dagar förenats med Mommyheads för några spelstopp i Sverige.

Förstärkta av keyboardisten Christopher Dominique (som också var med 2018) balanserandes sitt klaviatur och laptop i knät bakom basisten/sångaren Per Sundings rigg, fick musik utrymme också med Wallentin Richardsson (gitarr/klockspel/marackas/sång) och John Ferguson (gitarr/sång), som ytterligare stöttning.

Men det var Mommyheads som först tog scenen i besiktning. Jag har några album av bandet, som funnits sedan 1987. Lagt ned för att senare återförenas (2008) och varit idoga sedan dess, om än i väsentligt mindre skalan än då de under 90-talet var kontrakterad för Geffen.

Trio med stil. Mommyheads – på bilden Jason McNair, Adam Elk och Dan Fisherman – kan sin pop. Foto: KAI MARTIN

Bandet, ledda av multimusikern Adam Elk, har varit i Göteborg, men av tusen och en anledningar har jag missat New York-bandet. Märkligt då jag uppskattar musiken, begåvad pop som på något vis förenar XTC:s smartness med Jellyfishs. Det var alltså hög tid nu för det produktiva bandet, som har en faiblesse för Sverige med låtar som ”Greta Thunberg”, ”Eldsjäl” (!) och ”Stockholm” på repertoaren.

Majas vid Havet är ett intimt rum, en låg, trång scen med närhet både mellan bandmedlemmar och publik. Det är svårt att inte komma tätt inpå och det gäller också den musikaliska upplevelsen. Kvartetten är samspelta och väver komplicerade arrangemang till lättsmält, intagande pop. XTC och Jellyfish har jag nämnt, men Mommyheads överraskar också med att spränga in ren King Crimsonkraft i vissa moment i låtarna. Detta utan att musiken förlorar sin Mommyheadskaraktär. Något för en konnässör att gotta sig i.

Bandet bjuder på en cirka timmes generös och total musikupplevelse, som ger mersmak. Adam Elk, Dan Fisherman, and Jason McNair med nye multimusikern vars namn jag tappat bort (Michael Holt hoppade av bandet sent i våras) vet hur en popsten ska dras in i 2020-talet. Bjuder på mycket musik från de senaste albumet ”Soundtrack to the world’s end” (2018), ”Future you” (2019), ”New kings of pop” (2020) och ännu inte utkomna ”Age of isolation”.

Eggstone har alltså packat den trånga scenen rejält. Bandet är ju en trio med i dessa snillen finns också smak för oändligt mycket mer i det musikaliska uttrycket. Så med Christopher Dominique, Wallentin Richardsson och John Ferguson blir bandets musik så mycket mer. För det finns melodier inte bara i bas- och gitarrspel samt sång med stämmor. Nej, ett klockspels betydelse kan inte nog accentueras. Inte heller möjligheten med ett keyboard att skapa väsentliga stråkarrangemang för rätt stämningar.

Nej, det handlar inte om att försöka skapa någon copy cat från musiken från gruppens tre album från 90-talet, men kanske mer om att göra den rättvisa. För Eggstone är noga med sin musiks sprängkraft i denna deras bitterljuva dräkt. Visst, Per Sunding har inte kommit i sångmässig form live och begåvas med några tuppar. Men helheten är ju förtjusande. Det är på samma gång härligt att slungas tillbaka till ett 90-tal där Eggstones musik ackompanjerade känslorna och snudd på hamna i en sedan länge emotsedd familjesammankomst med så mycket som ska avhandlas på alltför kort stund.

Ja, underbart är måhända kort, men stunden lever kvar. Eggstones musik – och Mommyheads – har den förmågan.

Låtlistor:

Mommyhead – 1. Speaker heart 2. Help me 3. Glimpsing 4. Don’t believe the pilot 5. Mutual enemy 6. Woke up a scientist 7. Age of isolation 8. Stockholm 9. Focus group 10. Prisoners 11. Twists and turns 12. New kings of pop

Eggstone – 1. Birds in cages 2. Sun king 3. Like so 4. Against the sun 5. Supermeaningfectlyless 6. April and May 7. The late 8. Taramasalata 9. Good morning 10. If you say 12. Wrong heaven 13. Marabous 14. Still all stand still – extra – 15. Diesel smoke 16. Happiest fool – extraextra – 17. Water 18. The dog

Alltid minnas – aldrig glömma

Vi kunde inte, av olika skäl, fira min äldste son födelsedag på själva dagen. Så det blev dagen efter, som ju också är min fars födelsedag. Jag skriver är, för han fortfarande, tack och lov, är så starkt kvar i minnet. Hans livs resa, den som jag kom att bli en del av i nära 57 år. Han som är upphovet till mina söner och det barnbarn som jag nu har välsignats med. 16 augusti 1924 är en förfärligt lång tid sedan. Ska man rabbla upp historiska skeenden så blir listan lång. Addera dessutom det som skett på det strikt privata planet blir utrymmet knappt och kanske bara ett flimmer av skeende, ett töcken som jag ska skona alla ifrån.

Men det finns ju minnesbilder som lyfter, som skapar sin egen historia. Pappa var en kreatör, en man med känslan i fingrarna, men som också var en inkännande person, en tänkare som njöt av konst, litteratur och natur. Det sistnämnda kanske skapat av den tid mellan 3 och 9 år som han var utackorderad på en bondgård (ja, det var väl två stycken, men en där han stannade längst tid) nära där nu Arlanda flygplats nu ligger. Farmor var ensamstående, tvingades till jobb som inte medgav omsorgen till ett litet barn; en svår tid, kan man misstänka, för henne, men som jag inte upplever plågade pappa. På bondgården fick han en närhet och respekt till och för djur och natur, lärde sig livet på landet, om blommor och blad, livets cykler. Han blev, som vi brukade skoja om det, alla tanters, barns och hundars käraste vän. Sträckan till vänlighet var kort.

När farmor sedan träffade farfar, mannen jag alltså ser som min farfar, blev det så småningom aktuellt att pappa skulle flytta tillbaka till henne och hennes man. Det var förstås en stor omställning för alla parter. Han som kom från det fria, men säkert också slitsamma, livet på landet för att bo mitt inne i storstaden med trafik, buller, höga hus och trånga gränder med mörka gårdar. Men sin fingerfärdighet delade han med farfar, snart blev modellflygandet en väsentlig del av fritiden och han blev snart vass i det. Ja, Sveriges bästa, till och med, med en medaljskörd och pokalsamling som var anstående. Fortfarande kan man på nätet hitta hans modeller, men om de byggs vet jag inte. Däremot var det inte utan stolthet som modellflygsintresserade kamrater upptäckte honom via hobbytidningar; ”Löwens modelltips”. Hans intresse blev också hans jobb, då han en period innan han flyttade från Stockholm till Göteborg 1948 var redaktör för tidningen Modellflygtidningen.

40-tal. Min far, hans syster och min farmor en bit in på 40-talet. Foto: PRIVAT

Sporten var större än vad man kanske tror, vid den tiden. Det var dessutom en konditionskrävande idrott där planet inte styrdes av någon motor utan vindens krafter. Det gällde att följa sitt plan genom terrängen för att finna det när det fann mark.

Men det var konsten som tog honom till Göteborg. Konsten och arbetet. Han hade vid 1948 års inledning fått arbete på Göteborgs Sjöfarts & Handelstidnings korrekturavdelning. Ett arbete som skulle följa honom genom hela yrkesverksamma livet. Ja, förbi tidningens konkurs 1973 och vidare anställning på GT:s korrektur och ja, det var tack vare honom som jag började min journalistiska karriär där.

Pappa var en hjälte. Duktig på så mycket. Han skapade på Onsala, vårt landställe vid Kungsbackafjorden, en trädgård som blev omtalad för sin prakt. Min syster bor kvar, men i ett nybyggt hus på tomten och vårdar arvet från en man med gröna fingrar och sinne för skönhet. Vi barn, och tror jag också släktingar och vänner, älskar han oljemålningar, den han själv ratade. Men också hans teckningar och etsningar från ett Göteborg som inte längre finns.

Pappa och mamma. Kungsbackafjorden, det självklara navet för barndomens somrar, i snipan som gjord för utflykter. Foto: PRIVAT

Han renoverade husen vi bodde i, var kreativ, mästerlig, noggrann och tog, till mamma förtvivlan, tid på sig för sitt extra värv. Men slutresultatet blev alltid oklanderlig. Oavsett om det handlade om renovering av parkettgolv, tak, väggar, spisar eller fasad. Lägg till att han under en avsevärd period dessutom skött fyra trädgårdar; vår i stan och på landet, mormors i stan och på landet (hon hade huset på tomten ovanför vårt); skötte ett antal träbåtar, som skulle lackas och målas (snipan, GKSS-ekan, träjollen, tvåmanskanoten och OK-jollen). Samtidigt var han social, gillade middagar och umgänge, tog med familjen på resor, cykelturer eller skidåkning nere i Alperna. På somrarna stuvade han ner min kamrater och mig i snipan och körde ut oss på favoritön, Yttre Lönn, i Kungsbackafjordens södra mynning, med klippbad, utmaningar med hopp från tio meter höga Länsmansröva, långa, ljuvliga dagar med lek och rekreation. Vid ett tillfälle, när familjen hade varit ute på tur med snipan, lade motorn av. Vi drev fritt i en rätt så styv vind bakifrån. Pappa fann snabbt på råd, av åror och en röd/vit bredrandig pressening och tampar skapade han en rigg och ett segel. Som ett vikingaskepp länsade vi mot hemmahamnen och kom tryggt i land.

När han såg en ung man, sin son, alltmer glida in i drömmar under tonåren, uppmuntrade han försiktigt läsandet; några klassiker som ”Greven av Monte-Cristo”, som på något vis öppnade för det bibliotek som redan fanns i hemmet, mitt framför näsan.

Pappa löste allt. Hjälpte alla. Kände av och mycket.

Förebild. Badbild från en tid då han är något år äldre än jag i dag och från hans 70-årsdag. Foto: PRIVAT

När beskedet hösten 2005 kom från min dåvarande hustru att hon ville skiljas ringde han som av en slump någon timme senare. Han frågar hur jag mår och jag försöker fåfängt ducka för frågorna, säger att allt är bra. Hans svar ”Men det hör jag ju att det inte är…”. Jag fick berätta till både min och hans sorg, men också tröst. Lyckligtvis är mina barn mer öppna mot mig och sin mamma, än vad jag någonsin lyckades vara; kanske ett arv från en tid då man bara skulle tiga och lida, inte älta.

När mina föräldrar började bli dåliga var det en självklarhet att försöka finnas där för dem. Ett slags tid av återbetalning för allt som de gjort för mig, en skuld jag nog vill säga jag fortfarande häftar men som förmodligen ändå ströks vid deras respektive bortgång.

Pappa fick problem med hjärtat, relaterat med det också bekymmer med blodcirkulationen i benen. Något som blev kämpigt när han skulle gå, eller än mer när han spelade sin älskade golf. I mars 2001 kom infarkten som en blixt från klar himmel. Akuttransport till Sahlgrenska på en fredag och beslut under helgen om en bypassoperation på måndagen. När vi träffar honom inför ingreppet är han på gott humör, kavat som vanligt. När jag frågar om han är orolig, svarar han att ”Nej, varför det? Vaknar jag inte efter operation är det ju inte mitt problem.”.

Operationen gick bra, men då hans patientkollegor tillfrisknade snabbt var hans mer långsamt. Han låg i en trebäddssal i nedsänkt i morfindimmorna. Men jag pratade med honom, ingjöt mod och hopp, bad honom hänga kvar, att jag älskade honom. Ord som han senare, berättade, att han mindes genom de drömmar som hemsökte honom.

Vi fick fler år med honom. Han och mamma bestämde sig för att flytta från huset; landet var sedan tidigare avyttrat från mig och bäddat för mitt boende. En lägenhet vid Gamla Ullevi underlättade livet för mina föräldrar, som reste och spelade golf, ibland både och, under en tid när de fortfarande var krya. Det var en lägenhet som de skapade något vackert av, konst, böcker och möbler som skvallrade om harmoni. När pappa avled 29 juni 2013 efter en tids sjukdom, hjärtsvikten fick denna vackra muskel att ticka allt långsammare för att slutligen stanna helt och återförena honom med mamma, hans älskade hustru som han saknat så i nära två och ett halvt år.

Det är i år tio år sedan hon lämnade oss. Åtta år sedan pappa tackade för sig. Allt i ett styng av ständig saknad, men också med en varm och ödmjuk glädje över att ha haft dem som mina föräldrar.

Sista sommaren. Jul i juli 2012 i familjens gemenskap den sista sommaren. Foto: KAI MARTIN

Ja, jag vet, lite sen med uppmärksamheten på din födelsedag, pappa, men grattis, tack och jag tänker på dig. Varje dag. Kram…

31 år – det hände sig vid den tiden

Det svindlar. Livet. När jag idag firar min förstfödde sons 31 års dag. När jag ser tillbaka på livet från idag, 2021 till 1990 då han föddes. Han, ett efterlängtat barn. Jag en man, som passerat de 30 med råge, men som några år innan drabbats av en barnlängtan som jag inte visste att män kunde. Lyckligtvis träffade jag en kvinna, som jag förenades med av kärlek och den 15 augusti, någon vecka för tidigt, kom han 17.27 på KKI på Sahlgrenska, sjukhuset där jag själv föddes. Det var ett välskapt barn, där hans mamma sattes på tuffa fysiska prov, men med kraft, beslutsamhet och en kombination av oro och längtan gav en förlossning, som startade ett drygt halvt dygn tidigare.

Hennes första ord, med gossebarnet i famnen, var ”Det var det djävligaste jag har gjort, men jag kan tänka mig att göra om det”. Så fick också vår son en bror några år senare.

Litenheten. Det är ju den som förvånar. När man står med den nyfödde i ett ömsint, försiktigt grepp, balanserande huvudet på den sköra kroppen. Ett litet liv berett på att ta sig an livet. Det är skört och starkt i samma andetag.

Med barnmorskans ord om att ”Ni är de bästa föräldrar”, dröjde det några dagar innan mor och barn kom hem. Väl hemma blev det en ny tid med en varelse som var orolig, som inte slöt tätt vid amning, som fick ont i magen och därför sov dåligt i korta stunder. Det var svårt att räcka till som förälder, men tiden gick. Vår son växte och den gränslösa kärleken till detta barn blev allt större. Han som med så tydlighet från första stund var sig själv, sin egen karaktär med sina egna behov, sin egen vilja.

Att få se ett barn växa upp är stort, ett slags livets välsignelse, samtidigt löper förhoppningarna gatlopp med oron genom livet för att allt ska gå bra, för att inget ska gå fel. Man bär som en skyddande hand över uppväxten, håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.

Nu, 31 år, ser jag en man som är mitt lilla barn. En man som inom sig är samma späda son, som då. Med samma karaktärsdrag och vilja, men som har vuxit, vågat och tagit steg för steg i livet mot där han är nu. Han har nu mött kvinnan i sitt liv, skaffat sig familj, blivit gift, har välsignat sina föräldrar, styv- och svärföräldrar med barnbarn, sin mormor med ett barnbarnsbarn, låtit sin bror blir en ömsint farbror och odlar stillsamt en karriär samtidigt som han är en stöttande, inkännande man/far/son. Han omfamnar så mycket, min son: allvar, lek, kärlek, sorg, men också ett så vackert ansvar som kärleksfull far. Jag ser mitt barn som en fantastisk far till sina barn, så närvarande, så inkännande, deltagande, ömsint och seende; var jag någonsin det? Är jag det i min rastlöshet…?

Så går jag bredvid honom ständigt, för som far släpper man aldrig taget, steg för steg; håller om, släpper taget, beskyddar och värnar för att i nästa ögonblick låta gå. Ett steg i taget. Ett steg i taget.

Grattis, unge man. Du är fantastisk. Jag älskar dig. Tack för dig.

Värd segern efter straffdrama

Att som supporter hålla på Blåvitt har de senaste åren skapat gråa hår på en skalle som saknar kalufs. Änglarna har spelat allt annat är klang och jubel-fotboll. Ångest har snarare präglat spelet. Förhoppningar med nyförvärv har fastnat med dobbarna i gräset. Topplaceringar har istället blivit en strid om fortsatt existens i Allsvenska. Det ska naturligtvis inte vara så. Tränarbyten har skett allt för ofta efter bristande framgång och resultat som fört laget nedåt i tabellen. Så ersatte innan EM-pausen forne Blåvittränare Mikael Stahre, som en gång fick sparken till förmån för Jörgen Lennartsson, Roland Nilsson som i sin tur ersatte Poya Asbaghi förra året. Det har knappast blivit några tränareffekter av det ena eller det andra, även om Roland Nilssons defensiva tänkt gav IFK Göteborg fortsatt allsvensk plats 2021.

När Blåvitt mötte Hammarby var det bitvis en trist match att skåda i förra veckan. Men i andra halvlek radades chanser upp, främst för bortalaget, utan att någon spelare kunde förvalta sina lägen. 0–0 var en välsignelse för Blåvitt som såg ut som om laget skulle behöva ytterligare ett mittfält för att täta mellan det lågt liggande försvaret med mittfält och den ocean av yta som skapades upp till anfallarna.

Det är ett vilset spel av ett vilset lag med vilsna spelare.

Nu var det alltså dags för MFF, som effektivt och inte utan drama manövrerade ut storlaget Glasgow Rangers i en imponerande match i Champions Leaguekvalet på bortaplan tidigare i veckan. Malmö valde, trots att man i en halvlek då spelade med blott tio man, att ställa åtta av sina spelare från kvalet på plan mot Blåvitt. Det gav inledningsvis resultat, där hemmalaget kunde göra 1–0 i den sjätte minuten. Men darriga IFK skulle visa på nerver, det komponerade laget från 4-4-2 hade skiftats till 3-5-2 och Marcus Berg kvitterar var förlösande, om än inte rättvist. När Tobias Sanas inlägg i den 55 minuten blir ett självmål så står gästerna plötsligt med 2–1 i ryggen. Med en kvart kvar gör MFF byten som skapar tryck mot ett Blåvitt som knappt hinner andas. En onödig nick till hörna av Carl Johansson blir till mål av nyss inbytte Malik Abubakari efter bristande markering från nämnde Johansson. Kvitterat, alltså, i 86 minuten. MFF slog förstås inte av på takten. Men med Robin Söder, som ersatte en slutkörd och hårt kämpande Kolbeinn Sigþórsson med en kvart kvar, fick IFK en toppdynamo med Söder-Berg som kunde hålla kvar vilt uppsparkade bollar i enstaka hot. En frispark offensivt gav bortalaget en förströdd chans knappt tio meter utan MFF:s straffområde. Tobias Sana slår mot Marcus Berg, som på väg in i straffområdet från en oförsiktig spark (läs stämpling) i bröstet av Peter Gwargis. Berg faller av farten (eller skickligheten) inne i straffområdet, spelet fortgår, men Berg blir liggande kvar. MFF får i nästa spelsekvens en frispark där Blåvitts Oscar Wendt blir rasande, tar bollen och rusar mot domare Glenn Nyberg. Gult kort, förstås. Men Wendt lyckas uppmärksamma domaren på Bergs situation och vad som var orsaken, rådfrågar linjemannen som hävdar att det är straff. Rött kort för Peter Gwargis, glasklart. Men straff…?

Nerver. På tilläggstidens sista skälvande minut avgör Tobias Sana till IFK Göteborgs fördel på straff.

Jag vet inte. Expertis säger att en förseelse utanför straffområdet som fortsätter in i detsamma ger straff. I så fall. Palaver, förstås. Upprörda MFF-spelare, förstås. Men när allt väl lägger sig i denna matchens sista skälvande tilläggsminut står Tobias Sana där med bollen på straffpunkten mot Johan Dahlin, MFF-keepern. Han som går mot sitt vänstra hörne när Tobias Sana lägger den i det andra. 3–2 till Blåvitt och välförtjänt enligt den enkla devisen flest mål vinner.

En liten bit av den ångest som spelarna så generöst delat med sig av till sina fans släpper, alltså. Dramat i toppen fortsätter därmed där Djurgården jagar MFF, som leder. För Blåvitt ger segern, som också är MFF:s första hemmaförlust sedan 2019, sköna poäng efter 15 spelade omgångar och lika många kvar. Skönt, så sett.