Sommarens skratt på Gunnebo

Fars:

KUTA OCH KÖR

!!!!

Gunnebo

Sanslös. Ray Cooneys fars ”Kuta och kör” tar andan ur publiken – och ensemblen.

Gunnebo slottsteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Ola Forssmed är outstanding i en briljant ensemble.

Sämst: Uttalet på Toltorpsdalen, Allan Svensson!

Fråga: Hur skurvad kan en fars bli…?

Regi och koreografi: Anders Aldgård.

Scenografi: Elna Bengtsson

Mask och peruk: Tina Bengtsson.

Kostym: Ulrika Wassén.

I rollerna: Allan Svensson, Sofie Lindberg, Lotta Thorell, Ola Forssmed, Lars-Åke Wilhelmsson, Christian Åkesson, Hans Josefsson och Kjell Samuelsson.

Det sägs att Roy Cooneys fars ”Kuta och kör”, som i år firar 35 år, är farsernas fars. Jo, tack. Det är lätt att skriva under på det efter att drabbats av skrattparoxysmer från scen ett. Här är tempot högt från början för att skruvas upp allt eftersom. Förvecklingar och spring i dörrar…? Det är bara förnamnet. I ”Kuta och kör” drivs allt till absurdum.

Taxichaufför Percy Persson (Allan Svensson) nöjer sig inte med en fru, utan två. En i Mölndal. En i Mölnlycke. I den smart satta scenografin där hemmen i all väsentlighet är desamma (förutom olika entréer) möter man dels Doris Persson Sofie Lindberg) och dels Marianne Persson (Lotta Thorell). Båda lyckligt ovetandes om varandra på grund av ett sinnrikt schema ritat av de bådas make.

Men så dyker inte maken upp som vanligt. Polisen kontaktas på respektive ort – Mölnlycke och Mölndal. Kommissarierna Erik Axelsson (Christian Åkesson) från Mölndal åker till adressen i Mölndal. Kommissarie Bernhard Bertilsson (Hans Josefsson), Mölnlyckepolisen, till den i Mölnlycke.

På varje ort dras så också den ovanpå boende grannen in i bilden på det mest vådliga sätt: Nisse Nilsson (Ola Forssmed) i Mölndal och Sten-Börje Fridén (Lars-Åke Wilhelmsson) i Mölnlycke.

Ja, ni fattar. Bara av den här intrigen blir allt komplicerat värre, men det räcker inte. Allt växer till en härva av lögner i kitschig 80-talsmiljö med knapptelefoner, kulörta kläder och allt till en kavalkad av svensk 80-talsschlager.

Det här är en fars som låter samtliga i ensemblen spela ut fullständigt med en humor som alltså spelar på otrohets-, sex- och böghumor. Japp, det låter förvisso en smula unket, men jag lovar, ”Kuta och kör” kommer undan med allt. När dessutom Ola Forssmed, tätt följd av Sofie Lindberg, är i sitt esse är sommarens bästa fars i hamn.

Har ni tråkigt i sommar…? Se ”Kuta och kör”!

Stickkavalkad på Nalen i höst

7 oktober 1978 gjorde Kai Martin & Stick!, då under bara namnet Stick!, sin debutspelning på Sprängkullen. Elektriskt sprakande, galet egensinnigt och med en konsert som vill långt utanför scenkanten. Punk? New wave? Rock? Pop? Jazz? Nej, det här var ett band som inte ville sätta gränser, men som njöt av tidens energi och uttrycksmöjligheter. Lauri Dammert fotograferade och fångade gruppens kraftfält. Laguppställningen då: Lollo Banco, trummor, Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch, saxofon, Rasta-Kaj Farai, bas, Tony Vibrato, keyboard, och så då jag på sång, som var så exalterad att jag slängde mig ut från scenen. Detta som förmodligen var svensk musiks första stagedive resulterade dock inte i något surfande på publikens utsträckta armar. Istället vek den undan och jag föll i golvet under kommentarerna ”Stå på scen”. Men tillfredsställelsen var ändå total och än mer då publiken skanderade ”Stick! Stick! Stick!” efter spelningen.

01stick2 Stick! 7 oktober 1978. Foto: LAURI DAMMERT

Vi delade scen med Freddie Wadlings nya band Horribel Tango, det som skulle komma att bli Liket Lever.

En och en halv månad senare var vi ett av flera band på tvådagarsfestivalen på Sprängkullen, där då Attentat gjorde sin första spelning under detta sitt nu mer välrenommerade namn.

På den spelningen uppträdde också jazzrockbandet Kosmisk Struts med en trummis och en gitarrist som fascinerade.  Gitarristen kom senare att bli medlem i Strasse under namnet Max Abbey. Karriären gav honom också en plats som livegitarrist i Ultravox. Trummisen knöt vi senare an och gav namnet Ronny Jotten, för Svensson var inte gångbart. Lollo Banco avslutade sitt engagemang i bandet i början på februari 1979 då Perverts drog igång på allvar; han hade ”bara” lånat ut sin tjänster för att hjälpa Kai Martin & Stick! att dra igång.

Bara veckor efter att Ronny Jotten anslutit spelade Stick! in sin första singel, trespårsvinylen ”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”Försent (aldrig försent)”. (Finns nu på Spotify.)

7 oktober, alltså. 1978, alltså. 40 år senare plus 20 dagar står vi på Nalens scen och firar denna medelålder, som ju egentligen är lite mer som band, tillsammans med Memento Mori, Syster Lycklig och Stormavd. Dessutom firar Klubb Död, arrangörerna av detta evenemang, sitt 5-årsjubileum.

VM-drömmen vibrerar

Sverige mot Schweiz, förvirrande för länder med invånare som missade Europakartan i geografin. Två länder som är små i världen, men som sätter sina avtryck, oavsett om det är det långsmala landet i Norden eller det i alperna. Men Sverige vet var Schweiz ligger och hur de ligger. För bara en och en halv månad sedan straffade Tre Kronor alplandet när ishockey-VM avgjordes. Nytt möte i en annan, väsentligt större sport, men fortfarande VM och dessutom  i en avgörande match.

IMG_0617

Svårt välja sida. Två neutrala länder ska välja vilken sida inför starten av åttondelsfinalen.

Att det är två neutrala länder kunde satt sitt avtryck på fotbollsplan ungefär som Monty Pythons match mellan de grekiska och tyska filosoferna. Men sjätterankade Schweiz överraskades av ett taktiskt forecheckande, för att använda hockeyspråk, Sverige, som dessutom radade upp chanser. Förvisso sköts det vitt och vint, högt och galet. Men schweizarna var tagna av sina nordiska kollegor som av Fifa rankas någonstans i höjd med Fiji.

Men Sverige gick vidare efter att ha vunnit sin grupp. Har ett försvarsspel över hela banan som är vinnande och dessutom ett lag som spelar för varandra. Jo, Janne Andersson har byggt detta lag, som stöttar varandra även när trollfabriken försöker koka ihop en hatkampanj.

Vinnare i gruppen och nu också vinnare i åttondelsfinalen. Dags för en kvartsfinal, som är bästa prestationen sedan VM 1994, som ju räckte till brons. Ja, Sverige var nära 2002 där Anders Svenssons magiska piruettfint var värd ett bättre öde en stolpen mot Senegal, som slutligen i förlängningen avgjorde.

Nu är det ett lag som krigar som sällan skådat. Varje position är viktig, varje positionering likaså. Kanske är det inte skön fotbollskonst för den som vill ha kreativitet blandad med finess. Men fotboll är ett i allra högsta grad taktiskt spel. Med disciplin och tålamod i 90 minuter kan man rucka på det mest finurliga motstånd. Nu räckte inte den smarta schweizerkniven att dyrka upp svenskarnas försvar. Och det är inte utan stolthet jag ser på en grabb som växte upp i mina kvarter göra sin första startmatch – i en åttondelsfinal.IMG_0621

Svensk vinst. 1–0 och Sverige är vidare till kvartsfinal.

Fnissig fars som tar sig

Fars:

PILSNER & PENSELDRAG

!!!

Fr Vallarna 2018, 2 Foto Bo Hakansson

Roande trio. Jojje Jönsson, Anna Carlsson och Claes Månsson vet att underhålla. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Publik: Fullsatt.

Bäst: Mikael Riesebeck är fenomenal.

Sämst: Första akten släpar sig fram.

Fråga: Kan en solig juliafton vara mer optimal som för utomhusteater…?

Med: Jojje Jönsson, Ing-Marie Carlsson, Mikael Riesebeck, Lars Väringer, Claes Månsson, Per Holmberg, Anna Carlsson, Siw Carlsson, Ola Hedén och Karin Bergquist.

Regi: Ulf Dohlsten.

Manus: Gideon Wahlberg, bearbetat av Lars Classon och Jojje Jönsson.

Sångtexter: Anna Carlsson, Ing-Marie Carlsson och Jojje Jönsson.

Scenografi: Marianne och Peter Dillberg.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Det kan ju inte bli bättre. När Vallarnas friluftsteater tradionsenligt håller premiär är det definitivt sommar. I år lite extra så, faktiskt, med ett väder som bjuder på sitt mest strålande leende. Bästa möjliga förhållande för underhållning, alltså.

Förra årets uppsättning med Nils Poppes Fabian Bom i centrum har den här säsongen återvänt till mer traditionell sommarfars. Denna gång baserat på Gideon Wahlbergs ”Grabbarna på 57:an” från 1935, uppföljaren på succén ”Söderkåkar” tre år tidigare.

Med andra ord Vallarnas epicentrum av nostalgi och tidlös folkhems- och brännviksromantik.

På 57:an bor en sorglös samling människor med målarmästare Oscar Dahlberg (Lars Väringer) som både uppdragsgivare och något slags portvakt i idyllen. Gamängerna och de sammanboende ungkarlarna Fabbe Carlsson (Claes Månsson) och Vicke Vallin (Jojje Jönsson) tjänar som målare utan större iver i sitt nit. Både förtjusta i sångfågeln och husan Vivan Bengtsson (Anna Carlsson), gårdens solstråle väl medveten om sin förmåga att tjusa. Men också med en längtan att få bli en professionell sångare.

Så hyresvärden, den hotande kapitalisten Jocke Lundberg (Mikael Riesebeck), inledningsvis nykterist men med en rasande fallenhet för en grasserande förtjusning i rusdrycker. Till detta olycksfågeln Gösta Dahlberg (Ola Hedén), som förlorat tjänst och anseende i den stora depression och nu bor med sin mamma Sofie (Ing-Marie Carlsson) som försiktigt förtjust uppvaktas av målarmästarens dryckesbroder Ludde Blomquist (Per Holmberg). Den nya hyresgästen, den som fågelskådare förklädda journalisten Greta Söderlund (Karin Bergquist) anländer, precis som den rika släktingen till målarmästaren Malvina Sörenstam (Siw Carlsson).

Ur detta kan man alltså ana förvecklingar i kärlek, svartsjuka, utanförskap och taffligheter. Något som alltså Lars Classon och Jojje Jönsson fint skruvar till av Gideon Wahlbergs förlaga med extra mycket musik med främst Anna Carlsson i fokus, men också parhästarna Jojje Jönsson och Claes Månsson.

Fr Vallarna 2018, 8 Foto Bo Hakansson

Underhållande galenskap. Mikael Riesebeck, liggande, är lysande – här i sällskap av Karin Bergquist och Ola Hedén. Foto: BO HÅKANSSON

Men det är dessvärre ingen större fart i första akten. Som om krattandet av manegen för att försöka förklara historien ligger i vägen. När så andra akten drar igång är det ett sammelsurium av händelser där Mikael Riesebeck plockar poäng efter poäng. Här skapas kittet inte bara i historien utan också för ensemblen, som spelar mer tillsammans och elastiskt skapar humor av minsta mimik.

Här kommer alltså de förlösande skratten och Mikael Riesebeck, tillsammans med sina spelkollegor ”studsar alldeles rätt och är ju hela världens solkatt. De klättrar uppför trädstammarna, ut på grenarna, bankar liv i ekorrarna, förvandlar dem till såpbubblor och skickar dem i glädjebubblor hela vägen runt kosmos…” – för att citera och travestera Radiosportens Christian Olsson från Sverige–Mexikomatchen nyligen.

Ljuvligt i Jonsered med Jan Malmsjö

Underhållning:

THE GOOD OLD DAYS

!!!

_TH18247

Två scenrävar. Jan Malmsjö trivs och Claes Malmberg myser på Jonsered Herrgårds utescen. Foto: TOMMY HOLL

Jonsered Herrgård och Trädgårdar

Publik: 600, utsålt.

Med: Jan Malmsjö, Claes Malmberg, Hanna von Spreti, Eva-Lotta Bernström, Nina Hamarklev och Ellen Lindström.

Orkester: Benneth Fagerlund (kapellmästare), Matz Nilson, bas, och Per Boqvist.

Regi: Björn Holmgren.

Texter: Stefan Livh, Claes Malmberg, Thomas Arnaldsson, Janni Trenkle, Staffan Bjerstedt, Kenneth Bodin, Eva-Lotta Bernström med flera.

Bäst: Claes Malmberg ömsint satiriska känga till Svenska akademien.

Sämst: Gradängens oroväckande svängande vid kombinationen armkrok och allsång.

Fråga: Vackert beläget, blir Jonsered Herrgård en allvarlig utmanare till Gunnebo slott om sommarscen…?

Ny scen, vacker miljö, rutin och kunnande i ensemblen och både ett ömsint hjärta, vass satir och ett fång nostalgi. Jo, se det är värmande element när Jonsered herrgård och trädgårdar utmanar Gunnebo slott om uppmärksamheten med en scenuppsättning i parkmiljö. Men också, kanske, en utmaning med en kilometers promenad från p-plats till festplats.

Belägen på höjden vid sjön Aspens västra ände är utsikten bedårande dessa sommardagar då regn, rusk, iskalla vindar lyser med sin frånvaro. Det är förstås pluspoäng när man utmanar vädrets makter med utomhusteater. Men hur blir det när oväder slår till.

Nå. Detta Claes Malmbergs, och också initialt Lasse Kronérs, skötebarn bygger på lite samma vis som nyårsrevyer (några av texterna är också hämtade sådana). Nummer som ställer sig på parad, som tjusar, lockar till skratt och allvar. Med en ensemble bestående av en utmärkt och lyhörd trio som ackompanjemang tillsammans med slitvargar som Hanna von Spreti, Eva-Lotta Bernström, Nina Hammarklev och Ellen Lindström blir det aldrig fel.

thumbnail_Good Old Days-11

Slitvargar. Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Eva Lotta-Bernström och Hanna von Spreti jobbar hårt och framgångsrikt. Foto: BO HÅKANSSON

Lägg så till Claes Malmberg själv som den evige dynamo, som drar allting som ett lokomotiv mot ändstationen för succé och jubel. Han kan ju som få andra improvisera, narra både publik och medaktörer till skratt. Men han kan också stå som en förtjust gosse i sällskap av Jan Malmsjö, denne svensk scens gigant.

_TH17916

Tokspel. Claes Malmberg undervisar Matz Nilson i jazz. Foto: TOMMY HOLL

Claes Malmberg inleder, efter det första numret, med att förklara ”The good old days” för publiken (som mestadels består av människor som verkligen vet vad ”The good old days” betyder, det vill säga det brittiska underhållningsprogrammet från 60-talet). Han flörtar till sig en repeterad stående ovation, som när Jan Malmsjö gör entré blir spontan och kraftfull. För det är Jan Malmsjö som stjäl showen när han plockar fram örhänge efter örhänge ur sin repertoar. Ja, det må ibland vara dans på slak lina och en sann utmaning för kör och orkester när han förlorar sig i både takt och text. Då håller inte bara jag andan. Men på det stora hela är det en fröjd att se den 86-årige underhållaren som med nära 80 års erfarenhet på scen rakar hem både nummer och hyllningar.

Men ingen revy form utan de som skapar andrum åt de mer givna succéerna. Hanna von Spreti, tidigare Lindblad, visade i fantastiska Oscarsuppsättningen av ”Singin’ in the rain” att hon är en av svensk musikals främsta artister. Hon famnar även sina uppdrag här med emfas och grace. Eva-Lotta Bernström är grovjobbaren som aldrig gör fel och gör hon det blir det en poäng av det.

Ellen Lindström och Nina Hammarklev har hög scennärvaro både i antal nummer och i agerande, som körsångare, dansare, ensemblespel och bollplank.

Så… ”The good old days” fungerar utmärkt även idag. Scenen på Jonsered herrgård likaså. En sådan här sommardag.

Saknaden

Det är främst rösten. Att inte längre kunna höra orden. Eller ens minnas dem. Det där telefonsamtalen om ingenting, om något lite eller stort. Återberättandet av vardagen eller en fråga om hjälp.

Nu är det tyst. I fem år har det varit så.

Det var då, på morgonen, jag fick beskedet om att pappa lämnat oss. Det var ju, förstås, en tidsfråga. Ser man på bilderna från sent februari 2013 till juni samma år är det en sorglig syn. Från en leende man med rosor på kinden tillsammans med oss för att se min yngste sons förehavande med klasskamrater på Svenska mässan till dagen då grabben tagit sin student och hälsar på din farfar, mager, tagen och bara några veckor kvar.

Men alla bilder har jag kvar, från hans krafts dagar. ja, jag har till och med rörligt där han går genom GT:s korridorer nere i Västra Nordstan. Scener som fängslar för hans rörelsemönster är mitt fast det förmodligen är tvärt om.

Pappa 2012. Föräldrarna i slutet på 60-talet på Kungsbackafjorden Foto: PRIVAT

Jo, jag har ärvt mycket av honom. Åtminstone i den fysiska skepnaden. Vi är lika. Jag antar att även annat är rörande tydligt om vems son jag är.

Så minnesbilderna finns kvar i legio och berättelserna kan göras många. Om hur han stuvade snipan Sniba full av ungar och åkte ut till någon av öarna, helst Yttre Lönn, i Kungsbackafjorden. Var med som ett allseende öga, men lät oss ta ansvar och allt på egen risk. Eller då familjen hade varit ut på någon ö och motorn la av. Hur han ordnade ett segel av den rödvita oljetygspresenning och båtens åror, hur vi likt ett vikingaskepp seglade hem till vår brygga långt in i fjorden. Han som kunde fixa det mesta och visste så mycket, kunskap som främst min storasyster sväljt i fråga om blommor, natur, arkitektur och design. Barndomshemmet bär spår av hans renoveringskonst. Det andra huset, som de köpte några år efter att jag flyttat hemifrån, likaså; allt från parkettgolv till reparation av den öppna spisen rökgångar. Det gjordes av en pedant, som hade kraften och fingerfärdigheten i sina händer, något som startade, förmodligen, då han som barn genom farfars försorg började bygga modellplan och sedan blev en mästare på det och svensk mästare, flerfaldigt, i sporten som under 40-talet var så stor (se bild från då – pappa till höger).

Skärmavbild 2018-06-29 kl. 16.44.54

Faksimil från flygtidningen Oldtimers 2013.

Han var också en fena på att teckna och måla. I hans barn och barnbarns samt även vänners hem pryds väggar av hans konst; den som inte han var stolt över, men vi. Modellflygandet tog slut, konstnärsskapet likaså.

IMG_1503

Självporträtt av Robert Löwen-Åberg, 50-tal.

Familjen blev hans intresse och omsorg tillsammans med skötsel av trädgårdar, båtar och hus (mormors och morfars i stan och på landet, vårt hus i stan och på landet tillsammans med snipan, GKSS-ekan, OK-jollen, jollen Dingy och kanot). Jo, han hade att göra och brydde sig om allt och alla.

Han fyllde sitt liv, han var en kärleksfull far som kanske av oro eller mest av omsorg över sin vilsne son ordnade så att jag började vikariera på GT:s korrektur med start 27 november 1979, det som var inledningen på den omfattande journalistkarriär som jag fortfarande befinner mig i. Han såg och hörde, värnade och värmde.

IMG_4453

Saknade. Foto: PRIVAT

Nu, fem år efter hans bortgång saknar jag honom och mamma, som ju dog 6 januari 2011. Jag besöker deras grav, säger hej, tittar på bilder och minns mitt liv med dem.

Men rösterna… nej, dem har jag inte kvar.

Den osannolika verkligheten

Fotbolls fascination är inte primadonnorna, skådespelet, de lätt fallande och än mer smärtkänsliga. Istället är det lagspelet, tekniken, taktiken. Sverige försökte, mot Tyskland, spelar smart defensivt, men räckte inte till plus en utebliven, solklar straff och olyckliga byten som Janne Andersson har försvarat, men som inte blir mer begripliga för det.

Nå. Mot Mexiko gällde återigen att stå på de defensiva tårna mot ett lag som är snabbt i omställningarna och tekniskt skickliga i både djup- och sidled.

Den här gången stod svenska laget rätt, lite högre och mer vaksamt mot de tre mexikanska anfallarna som hotade. Det var laget framför allt enligt en svensk musketörinställning som är vinnande.

Men det skulle dröja innan svenskarna fick utdelning. Första halvlek saknade inte chanser och åter igen fattar domaren det huvudlösa beslutet att en solklar straff inte blir straff, trots utnyttjandet av Var.

Nu skulle tålamod och det idoga spelet med höga bollar mot det kortare mexikanska försvaret. I 50 minuten lyckas alltså Ludwig Augustinsson trycka in första målet. Han som jag, både då och nu, inte utan stolthet intervjuade när han var tillbaka efter en jobbig, skadedrabbad period. Ja, jag tog också fotot, som inte håller den klass som hans mål, men ändå.

IMG_0515

Så då Andreas Granqvists mål på straff. Så bestämd, så okuvlig, så opåverkad av Mexikospelarnas provokationer där åtminstone ett gult kort borde ha varit givet.

Till detta självmålet som gav slutresultatet 3–0 och mexikaner på läktarna och på planen är tillspillogivna, fruktlösa försök hamnar inte närmare en att Robin Olsen kan rädda eller se chanserna hamna utanför.

Men det är ju inte över förrän det är över. På läktarna står det mexikanska supportrarna mer och mer och följer matchen Tyskland–Sydkorea där jublet börjar sprida sig allt mer då dels koreanerna får tilldömt ett 1–0 via ett Var-beslut för att senare göra 2–0, även det på tilläggstid.

Något som med slutresultatet 3–0 till Sverige ändå gav jubel i Mexiko och med en sluttabell som visar på Sverige som otippad segrare, och klart för åttondelsfinal, men än mer otippat: Tyskland sist och ute från VM. Auf wiedersehen Deutschland. Turneringens värsta knall.