Sista kyssen för P3 Guld

P3 Guld 2020

Segerkyss. Molly Sanden får en priskyss av Miriam Bryan på P3 Guldgalan.

Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD/SVERIGES RADIO

Ny musik ska premieras. P3 Guld har varit noga med det sen 2003 och har sedan galan flyttat till Göteborg – på olika platser som Stora Teatern, Lorensbergsteatern, Lisebergshallen, Scandinavium – och sedan 2017 till Partille arena i förskingringen varit en fest med stigande stjärna. Åtminstone fram till just flytten till Göteborgs kranskommun. Inte så mycket för arenan, som är exemplarisk, men för att det inte är i mitten av allting. Som om nu Göteborg skulle vara det. Men den glans, den strålkraft och den prestige som P3 Guld har haft, finns den verkligen kvar…?

Sveriges Radios hippaste kanal P3 är på glid ut i intigheten. Kanalen tappar lyssnare och därmed självförtroende. En gång om året ställer man till fest, som om ingenting har hänt. Men vad värre är, för vem och för vilka…?

Det är klart att jag ställer mig i en åldrad mans skamvrå när jag läser de nominerade och än mer då svensk hiphop går segrande ur striden med profiler som jag inte kan stava till och än mindre hört. Ja, jag vet att det är en generationsfråga, men samtidigt är det ett problem som P3 Guld har dragits med länge. Timglas rinner för oss alla, men blir märkligt då det drabbar nominerade Robyn (40 år), en av Sveriges få världsartister, som inte får något pris. Eller Veronica Maggio (38 år), som i och för sig har vunnit tidigare, men nu får se sig snuvad på prisfesten. På grund av åldergräns…? Molly Sandén (27 år) blir istället galans drottning när snubbarna har fest och svensk hip hop cashar in det mesta i samtliga kategorier, metal/rock-genren undantaget där Arre! Arre!, feministiskt punkband från Malmö med slagkraft snodde priset.

P3 Guld 2020

Vinnare bland män. Arre! Arre! knep pris för bästa rock/metal och gjorde också kvällens statement. Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD/SVERIGES RADIO

De gjorde också galans statement. ”Jag vill tacka alla som gömmer flyktingar, alla som sliter inom vården, alla som jobbar på kvinnojourer. Ni är de riktiga hjältarna. Tack alla som röstar rött. Fuck Jimmie!”, skrek bandets Matilda ”Mattis” Årestad i sitt tacktal. En bit ifrån Popsicles önskan om att Arvingarna skulle omkomma i en bussolycka, om ni frågar mig.

Men med P3:s fallande lyssnarsiffror och en tveksam extrem makeover, finns det verkligen en framtid för kanalen och då i förlängningen för P3 Guld…? Trots det lovvärda att premiera ny, svensk musik.

Galan i övrigt…? Jo, svensk musik mår utmärkt. Har bredd och kunnande. Står på scen som artisterna aldrig gjort annat och går in och ut ur rutan med bravur. Annat är det med den märkliga röda mattan (som är grå på P3 Guld), där många ser skitnödiga ut, andra som om de önskat stanna hemma, men där det trots allt finns de som är där för att visa upp sina stjärnkvaliteter, om så för en enda kväll. Svensk hiphop…? Jo, de gjorde sitt bästa för att manifestera att de kommer från orten, som förorten så populärt heter. Varför klä upp sig då man ska på gala i Partille…?

Vimmel. Högt och lågt. Foto: KAI MARTIN

P3 Guld – vinnarna

Guldmicken: Molly Sandén
Årets artist: Z.E
Årets grupp: Aden x Asme
Årets låt: ”Katten i trakten” – Einár (Text & musik: Nils Grönberg, Jeremy Kerbel, Raphael Kerbel)
Framtidens artist: Dree Low
Årets rock/metal: Arre! Arre!
Årets dans: Kornél Kovács
Årets hiphop/r’n’b: Dree Low
Årets pop: Molly Sandén

Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

Revy:

SKRATTEHÖJNING

!!!!

IMG_3006

Skrattfest. Årets Mölndalsrevy är en höjdare. Foto: KAI MARTIN

Möllan, Mölndal.

Publik.: Nästan fullt.

Bäst: Strejken för klimakteriehotet.

Sämst: Några underliga longörer i andra akten.

Fråga: Är Manda Strid Bomander redan årets revyfynd…?

Jag hyser den största beundran för Mölndalsrevyn och ensemble som kämpat med att roa sedan 1974. Under året skrivs det för att innan jul och över helgerna repeteras. Allt för att underhålla en kräsen publik, som matas med underhållning via inte bara tv och radio utan också diverse strömningstjänster. Allt som gör att inte en människa behöver lyfta ändan ur vagnen eller från soffan hemmavid.

Det är synd. För 2020 års Möldalsrevy bjuder på en god portion humor – och eftertänksamhet – som den late annars missar helt.

Jag har under ett par år inte varit helt överens om kvaliteten på revyn. Inte heller på den ramberättelse som varit den röda tråd som numren – och ensemblen – har kunnat förhålla sig till. Kanske för att fastklamradet vid Mölndal helt enkelt blivit en hämsko då det inte händer så mycket i kommunen, att det förtjänar en hedersplats i en årsrevy.  Men årets regissörer Kent Vickell och Daniel Pawholm har denna gången lyckats väl. Placeringen är Mölndals kommunhus, rekvisita och scenografi är klädsamt sparsam, i besparingsivern tjänar reception och orkesterdike samma utrymme. Som om det inte räcker med det läggs allt mer uppdrag på den flitiga receptionisten Susanna Rondell, spelad av fyndet Manda Strid Bomander. Det blir lokalhumor med slagkraft, där allt från slängar till kommunens egna politiker – där Henrik Nyström gör ett elakt porträtt av  och deras utspel till höjd nationell blick hela vägen till Sölvesborg.

IMG_3038

Alla ska med. Till och med Dalai Lama får utrymme i Mölndalsrevyn. Foto: KAI MARTIN

”Skrattehöjning” är en fröjd i den flödande första akten. ”Min mamma jobbar inte här” må vara en återanvändning från Teater Bauers revy ”Vanligt folk” för två år sedan. Men manusförfattare Håkan Johnsson snillrika humor tål att upprepas. Hans ”Missnöjespolitikern” med Elisabeth Peterson – rutinerat begåvad nykomling – som lokaljournalist mot Magnus Lindholms (nykomling men från Per Anderssons roande krets Teater Cyklon) slipade missnöjespolitiker som inte tillåter sig att glädjas över de nya, positiva opinionssiffrorna.

Revyrävarna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson är i praktslag i nummer efter nummer. Ja, hela ensemblen är på strålande humör i en stort sett tempofylld och underhållande revy. Till det snillrika nummer och kupletter som höjer stämningen.

IMG_3015

Strålande. Manda Strid Bomander är ett fynd. Foto: KAI MARTIN

Men mest i fokus är Manda Strid Bomander. Med tajming, mimik, musikalkraft i rösten och klipp i steget drar hon med sig Mölndalsrevyn i en av de bästa uppsättningarna på många år. Håll hårt i henne till nästa år.

Mölndalsrevyn: Skrattehöjning (premiär 5 januari 2020).

I rollerna: Manda Strid Bomander, Anton Nordin, Lena Gustafsson, Karin Mickelbo, Magnus Lindholm, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.

Regi och producenter: Kent Vickell och Daniel Pawholm.

Koreograf: Emelie Hag Sandelius.

Kostym: Doris Kjær.

Orkester: Staffan Andersson, Janschie Börjesson, Simon Jansson och Bengt Holm.

Bröder utan bryderi

Show

I LÖGN OCH RO

!!!

IMG_2869

I bröders famntag. Bröderna Brothers omfamnar med sin humor.

Foto: KAI MARTIN

Bröderna Brothers

Kvartersscenen 2lång

Publik: 150 utsålt.

Bäst: Bluffgitarrnumret är förbluffande roande.

Sämst: Saknar lite upptempolåtar.

Fråga: Var är Torsten…?

Poperett – en ny genrer där sex timmar av ”Lögnen före stormen” känns som knappt fem minuter i Family Fives sällskap. Orkestern, snarlika Bröderna Brothers, från Falköping ser inget uppdrag som omöjligt och det är klart att den smittsamma refrängen i ”We will pop you” är enveten som en influensa.

IMG_2902

Poperette. Ny genre. God underhållning. Foto: KAI MARTIN

Eller den nye, sällsamme artisten Johnny Bottom som dyker upp med hescröst och verser som aldrig tar slut och låtar som ”Kronofogden” och ”Singel”. Han som håller till längst ner på hitlistorna på samma vis som han färdas på vägar i färd med att göra turnéer utan slut.

IMG_2912

Botten. Johnny Botten, ikonisk, svensk rocker. Foto: KAI MARTIN

Jo, Bröderna Brothers bjuder på nytt och varmt. Nyskrivet har ersatt äldre. Trots att det lägre tempot från förra året i år blivit kvar saknas inte charmen, glimten eller glädjen, även om jag skulle önskat lite mer upptempo och vildsint galenskap.

Men… I Bröderna Brothers sällskap har man inte tråkigt. Som när gruppen stämmer upp i den givna hitlåten ”Give me that shit”, funky disco music, helt enkelt.  Eller låten ”Vita lögner, svarta sanningar”.

Jo, vi får oss till livs ords dubbeltydigheter i komiska vändningar, som är vederkvickande så här strax efter alla julrimmens nödlösningar.

IMG_2920

Disknummer. Vardagsakrobaterna har lösning på det mesta. Foto: KAI MARTIN

Vardagsakrobaterna är tillbaka. Visar på sinnrika disklösningar och ett ukulelesolo för sex instrument – spelat samtidigt av en person.

Jo, det går. Men hur ska inte avslöjas.

IMG_2888

Bluffgitarr. Tramsig humor som hittar rätt. Foto: KAI MARTIN

Bäst, ändå, bluffgitarrnumret. Så tramsigt underhållande då Bröderna Brothers spänner luftgitarrtävlandet till nya höjder. Det är helt enkelt bländande tramsigt.

För när Bröderna Brothers bjuder på humor behöver de inte slugga vilt. Den träffar rätt ändå. I hjärtat.

Bröderna Brothers:

Är: Ralf (Per Umaerus), Rolf (Sverker Stenbäcken) och Alf (Robert W Ljung) förstärkta av med kusin Douglas (Stefan Sandberg) morbror Glenn (Michael Krönlein).

Grundades: För 33 år sedan.

Aktuella: Med nya showen ”I lögn och ro”, premiär 26 december på kvartersscenen 2lång, Göteborg.

Tvillinghallar – ett sätt att lösa iskrisen i Göteborg

GP har just nu en artikelserie om ishallar, istider, hockeylag och skridskoutövare som kämpar om tiderna som finns utspridd över hart när varje stund på dygnet.

Utmärkt. Det är ett problem värt att uppmärksamma.

Hallarna är för få. De hallar som finns är många gånger uttjänta och hårt slitna. Nybyggen…? Nej, det kan de hågade se sig i stjärnorna efter. Den nya utlovade multiarenan som är tänkt att ersätta snart 50-åriga Scandinavium har blivit satt på politiska långbänken bland andra avbytare, som RIK:s handbollshall.

Dessvärre ser politiker ofta kortsiktig där ett vidare perspektiv är viktigt. Satsningar nu gagnar framtiden, ger möjlighet för unga människor att fostras i föreningslivet och för äldre att fortsätta där. Idrott främjar dessutom hälsa.

Jag spelar fortfarande hockey efter mer än 50 år. Är lyckligt lottade att som 63-årig målvakt kunna nyttja hallarna i Göteborgsområdet. Oavsett om det är med kamratgänget, 50-årsfirande Uppbackarna, med morgonhockey. Med Restauranggänget och Frölunda sponsorhockey vid lunchtid, eller med Frölunda och Kungälvs Oldtimers på kvällarna. Emellanåt kallas jag in till mina gamla förening, division 4-klubben IK Raid, där jag huserade som spelare i 18 säsonger (slutade där säsongen 2016/2017).

Jag pendlar mellan uppdragen, alltså, och skiftar mellan spel i Slottsskogsrinken, Marconihallen, Askimshallen, Oasen i Kungälv, Wallenstamshallen, Rambergsrinken, Tuve ishall, Isdala, Angereds arena och Frölundaborg. Ja, på somrarna har jag till och med haft förmånen att spela uppe i Lödöses ishall då isen ligger där för proffs och amatörer.

Men behovet är så mycket större än de hallar som finns.

Nu planeras en nya ishall vid Kviberg. Men då kommer Isdala att försvinna i detta som kommit att bli ett nollsummespel.

Jag har haft förmånen att spela i USA och Kanada och sett några ishallar där. Smarta lösningar, som effektivt fyller behovet från allt från beerleagueamatörer, knattelag, pojk- och flicklag över juniorlag och proffs. I Windsor, staden mittemot Detroit, fanns det i huvudarenan inte bara en rink med publikkapacitet ungefär i klass med Frölundaborg. Nej, i samma komplex fanns också fyra ytterligare rinkar. I flera av hallarna jag besökte var det tvillingrinkar, det vill säga entré, in i en korridor med omklädningsrum på vardera höger och vänster sida. Emellanåt var rummen i direkt anslutning till respektive rink, som var smart och tajt byggda, avbytarbås, utvisningsbås, sekretariat, utvisningsbås, avbytarbås, mittemot en liten läktare. Two for the price of one, som det så fint heter.

Dubbelt upp. Två ishallar (eller fler) i samma byggnad. Foto: KAI MARTIN

Men visst är det smart. Samma kylsystem, vaktmästarteamet sköter den ena isen för att sedan sköta den andra. Konstnadseffektivt och ett sätt att tillgodose de behov av istider som finns oavsett om det gäller hockey eller konståkning.

Låt dessutom en hockeykunnig vara med i processen. Allt för många omklädningsrum är  för små  eller smala för skrymmande utrustning (Rambergsrinken!) eller entréer som ligger helt felplacerade (Angered arena).

kaihockey

In action. Yours truly i Kanada 2016.

 

Nära haveri med ”Trollflöjten”

Teater:

TROLLFLÖJTEN

Ola Kjelbye

Kontraster. Karolina Andersson är förnämlig. Hans-Erik Dyvik Husby obekväm.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, premiär 13 december

Av: W A Mozart
Baserad på: Alf Henriksons översättning av Emanuel Schikaneders libretto
Regi, bearbetning och koncept: Melanie Mederlind.
Musikarrangemang: Tommy Jonsson.

I rollerna:
Karolina Andersson (Nattens drottning), Hans-Erik Dyvik Husby (Sarastro), Therese Erch (Pamina), Hani Arrabi (Tamino), Eric Ericson (Papageno), Carina M Johansson (Papagena/första damen), Ramtin Parvaneh (Monstatos), Daniella Hörslykke (andra damen), Mathilde Holmstrup Andersen (tredje damen), Arvid Nygren (förste herren) och Ocar Linder (andre herren) – de fyra sistnämnda praktikanter från Performing Arts School.

Orkester:

Kapellmästare, musiker: Simon Ljungman/Erik Weissglas. Kapellmästare, musikalisk instudering, musiker: Emma Runegård. Musiker. Paula Hedvall och Axel Mårdsjö.

Scenografi och kostym: Maja Kall.
Ljus: Carina Persson.
Ljud: Daniel Johansson.
Koreograf: Lisa Alvgrim.
Dramaturg: Sisela Lindblom.

Gränsöverskridandet och utmaningar är näring för en levande teater. Att därför ta sig an Mozarts ”Trollflöjten” med ny infallsvinkel och radera gränsen mellan teater och opera är ett på pappret intressant grepp.

Mästaren Mozarts musik är i avskalat skick, listigt och smart arrangerat av Tommy Jonsson och framförd av en orkester om fyra personer som traktera gitarrer, blåsinstrument, fiol och klaviatur tillsammans med förinspelat och taktmaskin.

Jo, Mozarts musik klarar den omdaningen helt okej. Även om vissa tekniska problem gav ett och annat irriterande surrande biljud.

Musiken är ju också själva basen för föreställningen, där det finns en och annan klassisk ”hit”-låt, som Nattens drottnings ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” (ordagrant ”Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta”). Men musiken kommer här i otakt med föreställningen, där första akten är direkt tempofattig.

Regissör Melina Mederlind vill skapa en uppdaterad ”Trollflöjten” som det tycks som en reflektion av Svenska Akademien, Jean-Claude Arneauts Klubben och hemliga herrsällskap där kvinnor är devota kuttersmycken som ska tiga i församlingen. Detta ställt mot ett slags feministiskt manifest som snarare blir en braskande pamflett där ändå könsordningen och kärleken segrar på slutet.

Låter det vilset…? Det är det. Det är dessutom paradoxernas kväll. Kvalitet mot snudd på sceniskt haveri.

Ola Kjelbye

Klass. Karolina Andersson står för klass. Foto: OLA KJELBYE

Karolina Andersson är en meriterad tungviktare inom operan. Hans-Erik Dyvik Husby är som Hank von Hell, Turbonegros forne frontman, en dito inom rocken. Dessvärre förenas inte krafterna på scen. Där Karolina Andersson är en elegant och effektivt sjungande diva, som klarar sin sång med bravur och klass, stövlar Hans-Erik Dyvik Husby vilset omkring på scen med en sångprestation som är märkligt blek.

Kanske hade Stadsteatern hoppats på det diaboliska som alteregot Hank von Hell utlovar. Kanske har teatern stirrat sig blind på hans missbrukshistoria och rock’n’rolliv. Eventuellt är det hans fina insats som Cornelis Vreeswijk på film som narrades att han kunde ta plats i detta spektakel. Men, tyvärr. Här finns ingen kraft, mörker, mystik eller energi.

Överlag är det märkligt att göra teater av opera och ändå låta sången och musiken utgöra ett så levande element i föreställningen. Det blir som ett misslyckande, ett hångrin på ursprunget när sången inte har kvalitet.

Ola Kjelbye

Räddande humor. Carina M Johansson och Eric Ericson räddar ”Trollflöjten”.

Foto: OLA KJELBYE

Föreställningen räddas av dess humor. Eric Ericson är förnämlig i sin gycklarroll som Papageno. Carina M Johansson är stramt sublim i sin insats. Så länge Ramtin Parvaneh inte sjunger skuggar han Eric Ericson på humorfronten.

Praktikanter från Performing Arts School – Daniella HörslykkeMathilde Holmstrup Andersen, Arvid Nygren  och Oscar Linder – har både takt, fason och ton tillsammans med strålande utspel i sina prestationer. Vilket inte kan vara lätt i en föreställning som pendlar mellan att vara parodi på opera och ett studentspex.

1112131415… 16

Det finns en låt som jag har skrivit, som kanske kommer ut.  Någon dag. ”Fyller år varje dag på året”, heter den och handlar om glädjen att ha någon att fira varje dag med.

Då, när den skrevs var det en from förhoppning. Men livet kom att arta sig väl och, faktiskt, det har blivit väldigt lätt att fira varje dag med kvinnan i mitt liv, hon som är min själsfrände, min vän, min klokskap, mitt motstånd, den ifrågasättande, den kärleksfulla, min älskarinna, mitt ressällskap bättre än någon annan…

IMG_1746

Min själsfrände. Min vän. Min reskamrat. Min älskade. Min hustru. Foto: KAI MARTIN

Just den här dagen, då barn och föräldrar tvingas upp i ottan för att fira Lucia (ja, det är helt frivilligt att göra så i några år till) firar vi något annorlunda. I år ytterligare extra, eftersom det på dagen är 20 år sedan jag flyttade in i det hus där vi nu bor och som Z flyttade in i maj 2012, efter en lång väntan på omständigheter som vi inte riktigt rådde över men valde att respektera.

Det är ett hus att trivas i och vi bodde är fem personer som mest eftersom min äldste son precis innan den nya familjen flyttade in hade fått ett eget boende. Nu är det ett barn kvar, en hårt arbetande son som kliver upp tidigt på morgonen, fjärran från den skoltrötthet som kramade honom de sista terminerna på gymnasiet. Det är alltid lika fascinerande att se vuxenheten ta över hos ett barn, även om barnet aldrig lämnar en förälders ögon.

Men idag då, förutom jubiléet…?

Jo, det är vår förlovningsdag. Jag hade sagt till mig själv, att eftersom jag var gift en gång och skild, skulle jag inte gifta om mig. Det fick räcka med en gång. Men Z hade en längtan efter att ingå i det äkta ståndet och hur det nu var, så blev hösten 2011 en litania som krävde ljus, glädje och ett tvärt kast i levnadsomständigheterna. Prestigen kastade i papperskorgen.

Jag grunnade på att fria i november, men såg att 111111 var lite för blekt för min smak, en dag som så många andra valde för förlovning eller giftermål. Nej, istället såg jag ut 111213, det vill säga år 2011, månad 12, dag 13 och när jag ändå höll på, varför inte klockan 14 och 15. Sagt och gjort. Ringar fick jag låna av min kusin, en gång juvelerare och guldsmed, som slog in dem i ett fint paket som jag kunde stoppa i fickan (riktiga ringar med ingravering inköptes senare). Blommor handlades, men lades i bilen, noga utom synhåll för min tilltänkta.

IMG_2705

En dag och tid att fira.

Ty saken var den, att Z, när vi var på väg till Stockholm för en rejäl weekend med ”Spamalot” och Paul McCartney på Globen, hade dragit ryggen i ett försök att hoppa över en slaskpöl på väg till Mölndals station när hon skulle passa ett tåg till Göteborgs central där jag väntade.

Det bar sig inte bättre än att den smärtan som uppstod tog över hela helgen, lördagen blev en liderlig väntan på Södersjukhuset innan besked om förmodat diskbråck gavs och tabletter för lindring skrevs ut. En annorlunda vistelse i huvudstaden med min älskade.

Väl hemma hade hon först fått tid på måndagen den 12/12 för att kolla ryggen. Dagen efter var det dags för reumatologen, som Z frekventerar flitigt på grund av sin sjukdom.

Tid…?

14.30.

Jag följde förstås med, för så var det beslutat i min arma skalle att friandet skulle ske oavsett var 14.15 den 13 december 2011. 1112131415, som sagt.

Trots sin smärta var Z ivrig att vilja visa mig environgerna och jag följde med en stund innan tiden blev knapp och jag slöt henne i min famn. Hon försökte slingra sig loss, men jag bad om lugn och smög samtidigt upp mobilen för att kunna få klockslaget exakt.

Så 14.15 frågade jag henne om hon ville bli min. Svaret dröjde och utan att veta exakt tror jag att just 16 sekunder gick. Det blir vackrare så och jag låter det bero som en sanning.

Hon sa ja, den 22 september 2012 gifte vi oss och med henne vid min sida fyller jag år varje dag på året.

Så firar vi idag också att det är 20 år sedan jag, tillsammans med min x-hustru och våra söner, flyttade in i detta fina hus som jag försöker vårda och akta. Äktenskapet tog slut  2006, men jag stannade kvar. En ny tid drog in. Renoveringar har gjorts, kök, tvättstuga, badrum, hallen har fått en toalett, källaren har fått klinker, dränering har gjorts, huset har målats om, fönster har målats, tak har lagts om och yttertrappan har fixats. En hel del, med andra ord. Men tycker man om något är det också viktigt att sköta det.

Och apropå jubileum, 27 november var det 40 år sedan jag började min journalistiska bana. Något min hustru uppmärksammade the very day med ett fång om 40 rosor.

IMG_2592

Jubileumsrosor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var då jag klev in på GT:s korrektur nere i lokalerna i Västra Nordstan. Hårt slitna med blysätteriet mellan redaktionen och våra lokaler, bredvid ett fik, inpyrt och fettrikt, som var öppen några timmar för att serva sättarna – och oss korrekturläsare – med frukost då Göteborgsupplagan under svidande, intensivt stress gjordes för att vara klar strax efter åtta.

Nu kan jag sitta hemma och skriva direkt in i ett redaktionellt system, som jag når över hela världen. Korrekturläsare är passerade in i minnenas korridorer, men är i mina ögon saknade. Ja, både för mig själv och alla andra som skriver. Det granskande, dröjande ögat som nagelfor texter är något alla behöver.

Späckad Madame Bovary

Teater:

MADAME BOVARY

madame_MB-2716

Juvenil. Madame Bovary i Helmon Solomons gestaltning är ung och naiv. Foto: MATS BÄCKER

Det är egentligen inte så långt från Gustave Flauberts 1800-tal, förra seklets mitt, och nu en bit in i det nya millenniet. Kanske för att människan besitter samma brister och kvaliteter nu som då.

Då väckte romanen uppståndelse, om den unga fru Bovary vars omättlig på ting och män speglade något egentligen aldrig tidigare speglat. Åtminstone inte i romanens värld.

När Frida Röhl och Magnus Lindman klär romanens gestalter i scenisk dräkt väljer man att göra ett kostymdrama som dröjer sig kvar i 1800-talets garderober, men ändå med ett moderns snitt i repliker och allstädes närvarande musikern Joel Igor Hammad Magnusson.

Det är sceniskt snyggt. Charlotta Nylunds kreationer är en fröjd att se. Hennes scenografis öppenhet har sina svagheter och styrkor, har emellanåt listiga lösningar, men lämnar inte så mycket till fantasin. Till detta ett intensivt scenspel av en ensemble som rusar genom denna pjäs uppbyggd av tablåer, som effektualiseras av starkt strålkastarljus så att ingen i publiken ska missförstå skiftena.

Frida Röhl vill använda sig av något slags Instagrameffekt, hashtaggandet finns som komiska inslag i replikerna. Ett smart drag för narcissismen gör sig starkt påmind i boken och accentueras på scen. Men ju mer hashtag-replikerna används ju tyngre faller de mot scengolvet.

Och som om det inte räcker med att belysa självcentrering och habegär kommer också Madame Bovarys dotter Berthe in som en kombinerad miljöaktivist, en sanningssägande Greta, och terrorist. Lite onödigt. Men… Jo, tack. Jag fattar.

”Madame Bovary” saknar inte sina poänger eller kvaliteter. Men överspel och övertydlighet drar ner helhetsintrycket. Dessutom har pjäsen en spellängd som saknar relevans. Kill your darlings, någon…!?

Madame Bovary (spelas på Folkteatern t o m 19 december):

Roman av Gustave Flaubert.

Efter en idé av Frida Röhl och Magnus Lindman.

Manus: Magnus Lindman.

Regi: Frida Röhl.

I rollerna: Helmon Solomon, Ulf Rönnerstrand, Kim Lantz, Sara Wikström, Victoria Olmarker, Sara Shirpey, Camilla Bejarano Wahlgren, Leonard Terfelt, Jonas Sjöqvist, Emma Österlöf och Sanna Hultman.

Musiker/musik: Joel Igor Hammad Magnusson.

Scenografi/kostym: Charlotta Nylund.

Ljus: Carina Persson Backman.

Mask/peruk: Susanne Åberg och Ellen Holmström.

Koreografi: Giovanni Bucchieri.