Rockin’ Robyn

Musik:

ROBYN

!!!

Rob1

Stor. Robyn mycket större än vad vi i Sverige kanske begriper. 

Gothenburg film studios.

Publik: 2000 (utsålt)

Bäst: Allsången.

Sämst: Strömlinjeformen.

Fråga: Hur stor är Robyn egentligen…?

Alltså. Hon fyller 40 i sommar. Har haft ett längre uppehåll innan hon gjorde comeback i höstas. Fick sitt genombrott för 25 år sedan. Har odlat sin karriär på det mest egensinniga och samtidigt självklara vis. Så nu, i starten på en turné som inleddes i Malmö, följdes upp i Göteborg och som sedan fortsätter i Hollywood Palladium gånger två i freakin’ Los Angeles och därefter väntar elva gig i USA och Kanada innan hon återvänder till Europa för en vårturné som fortsätter med festivalspelningar.

Är jag imponerad? Ja! Är jag imponerad över Robyn som artist och hennes statements? Ja!

Jag har ju genom årens lopp sett henne i olika faser i karriären. Alltid en artist och sångerska med osviklig känsla för sin särart och för sina vägar. Men jag har också saknat något som satt den där berömda pricken.

Nu, på Gothenburg film studios är det dags. En fantastisk inramning i detta lätt ruffiga område i en lokal som normalt tjänar som någonting annat och som nu lockat en publik som fyller stället till bristningsgränsen.

Scenen är skirt vitt, ett par händer i något slags parallell omfamning står utsträckta i mitten, podier för musikerna – trummor, slagverk, keyboard, dj-set och, visar det sig senare, också plats för både bas och gitarr.

Utanför februariregn och -rusk. Innanför varmt, hett och förväntansfullt.

Det det dröjer innan förlösningen kommer, trots uppvärmning av dj:n. Men när väl intromusiken slår på och Robyn står på scen 21.16 denna lördag 9 februari vänder allt.

Hon står inledningsvis och bara tar emot. Ett sceniskt trick som bara någon med självförtroende vågar sig på, men som är effektivt och ovationshöjande. Sedan smiter hon liksom igång med ”Honey”, bara för att göra det klart från början att en ny era har startat.

Rob2

I fokus.

Musiken fortsätter sömlöst, oavsett genrer (om det är soul-, funk-, house- eller hiphopinfluenser spelar liksom ingen roll), sound- eller arrangemangsmässigt. Det är både fascinerande och, i förlängningen, en svaghet. Men så fort Robyn har kopplat grepp kommer publiken igång och det är snart. Allsång ekar, främst, kvinnostark och det är vackert och genomsyrar Robyns ställning som artist.

Tidigare har jag saknat dans som ett givet ellement i Robyns repertoar och jag pratar då förstås om koreografi. För rytmen är ju en självklar del i musiken som verkligen triggar dansnerven. Men nu! Åh, jag får mycket av den varan, inte bara från Robyn själv, som spottat upp sig rejält med den detaljen, utan också från en dansare som fungerar som en toyboy och kuttersmycke i showen.

Rob3

Skirt och starkt.

Jo, Robyn kan och driver väl sin föreställning från start till mål. Det är klanderfritt, men kan bli ännu bättre i mina ögon och öron. Just att musiken blir strömlinjeformad är en svaghet. Ibland glider en låt ut för att nästa ska glida in och det är i sanning inte helt givet var det tar vid. Mellansnacket är satt på undantag och är i allra högsta grad trivialt. Med Robyn som ledande svensk artist skulle hon kunna göra snygga markeringar i en annars så välregisserad show. det är, om inte annat, synd.

Låtlista, Robyn, Gothenburg Film Studios:

1. Intro. 2. Honey 3. Indestructible 4. Hang with me 5. Ever again 6. Be mine 7. Baby forgive me 8. Because it’s in the music 9. Between the lines 10. Love is free 11. DFTMWTD 12. Dancing on my own 13. Missing U 14. Call your girlfriend EXTRANUMMER 15. Human being 16. With every heartbeat 17. Who do you love?

Labero utan glöd

Show:

IN FLAMES med Joe Labero och Rackartygarna

!!

Joe Labero Inflame 5 Foto Mattias JohanssonMaddoc

Inte glödhet. Joe Laberos show tänder inte till. Foto: MATTIAS JOHANSSON/MADDOC

Scandinavium, Göteborg.

Publik: Nära 5000.

Bäst: Ringtricket med ringar från publiken är fascinerande.

Sämst: Att driva med norrmän 2019.

Fråga: Har Joe Labero dåligt självförtroende eftersom han måste övertyga alla om sin förträfflighet…?

Under rubriken ”Inflames” åker Joe Labero land och rike runt med sin show tillsammans med extremsportgruppen Rackartygarna. Det handlar om en ljudstark föreställning som gärna vill vara eldfängd, men som aldrig tänder till.

Det är synd. För Joe Labero är en smart magiker med både fingerfärdighet och känsla för det storvulna. Han vill så gärna vara rock’n’roll, men det ihärdiga skroderandet om sin egen förträfflighet, hur många utsålda hus han gjort i Las Vegas, vilken kändisar han träffat och hur många biljetter han sålt till ditten och datten fallet platt.

Rock’n’roll kräver självförtroende; här känns det som det är borttrollat.

”Inflames” är en gest som lovar runt, men håller tunt. Ständiga retrospektiver där sedelnumret från ”24 karat” åter hamnar i fokus varvat med closeup-nummer med korttrick som dras ut lite för långt.

Jo, han är skicklig. Skam vore det annars. Men dels är det för mycket favoriter i repris, dels saknar jag de stora överraskningarna. Jag gillar verkligen att förvånas över trollkonstnärers skicklighet, men här saknas för mycket.

Det vassaste numret sker dessutom redan innan föreställningen, där parkettpubliken uppmanas – av säkerhetsskäl – att lämna in sina jackor i garderoben. Men inte heller denna överraskning var ett trick som gick hem.

Skruvad komedi med överraskningar

Komedi:

BAGAGE

!!!!

Babage

Överraskar. ”Bagage” är en komedi med manus och situationer som ständigt överraskar – positivt. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Lisebergsteatern.

Bäst: Det smarta manuset driver skådisarna till stordåd.

Sämst: Andra akten gick väl fort.

Fråga: Är det fars även om det inte springs i dörrar…?

Sam Bobrick, den amerikanske pjäsförfattaren, var en ny bekantskap för mig när ”Minns du mig?” sattes upp på Lisebergsteatern för något år sedan. Den blev en succé och jag ingick i hyllningskören och framför allt var det Annika Andersson som höll hov i sin strama och nedtonade roll.

Kanske inte så konstigt att producenterna då väljer att återvända till Sam Bobrick och nu med den kanske mer renodlade komedin ”Bagage”.

Bagage2

Förvirrande. Gustaf Hammarsten och Annika Andersson roar. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Jo då, här finns farsens förvecklingar när ett bagage hamnar i fel hem och allt ska redas ut mellan Annika Andersson Mia och Gustaf Hammarstens Mårten – två arroganta personligheter som motvilligt dras till varandra. Mellan dem spinns humortråden med ett välskrivet manus, där Annika Andersson och Gustaf Hammarsten sakta spänner den till bristningsgränsen i fråga om tajming och komik.

Där och då är det alldeles utmärkt underhållning, en komedi fullfjädrad och späckad med smarta vändningar och repliker. Det räcker så. Men tydligen inte för Sam Bobrick, som skriver in den krängande tv-psykologen, doktor Alexander Aronsson (Robin Stegmar) i handlingen.

Plötsligt är vi i en tv-show och han kommenterar det vi nyss har sett på scen. Lika plötligt drar publiken in i handlingen med ett direkt tilltal och snart är det inte bara de fyra på scenen som bollar repliker utan också de i salongen.

Det blir, och jag ska inte avslöja hur, värre och mer därefter i denna smart skrivna och otroligt underhållande pjäs, som skruvas till med lite extra allt med Emma Peters Tovas entré. Men en sak kan jag säga, när första akten avslutas med en cliff hanger då är det lätt att längta till fortsättningen.

”Bagage” är en föreställning som inte bara bjuder på stora skratt utan också ett konstant leende. Bra för ansiktsmuskulaturen samt själ, hjärna och hjärta.

Bagage – spelas till och med 30 mars på Lisebergsteatern

Med: Annika Andersson, Gustaf Hammarsten, Robin Stegmar och Emma Peters.

Originalmanus: Sam Bobrick,
Översättning/Bearbetning: Nymark & Bendixen
Regi: Pär Nymark
Scenograf: Fredrik Dillberg,
Grafiskt content: Mikael Riesebeck
Mask&Peruk: Tiina Bengtsson
Kostym: Caroline Eriksson

 

En känslig dejt med skratt och sorg

Show

PÅ DEJT MED JESSICA ANDERSSON

!!!

IMG_0888

Inifrån och ut. Jessica Andersson bjuder på sig själv.

Foto: MATTIAS JOHANSSON/MADDOC

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Fullt.

Bäst: Duetten med Liam Erixon är stark.

Sämst: Inte så bra att bjuda upp för att sedan dissa.

Fråga: Hur bra kan inte den här showen bli med lite nötning…?

Det är alltså starten på en 35 shower lång turné. En föreställning som ställer Jessica Andersson i fokus, som aldrig förr. Nämligen på sina egna villkor, med sin egen röst, sina egna val och med sin egen berättelse. Jo, hon har haft hjälp av regiräven Hans Marklund med manus och Anders Lundin har också funnits till hands. Men det är Jessica Anderssons historia och de som har följt den vet att den är bråddjup och bitvis smärtsam samtidigt som hon gnistrat och glittrat på toppen.

Hon backar för ingenting av detta. Bjuder ogenerat på sin hårdrocksbakgrund i Skövde, raljerar vilt med sin dejt med Bert Karlsson och om vägen till framgång – från genombrottet i Melodifestivalen 2003 fram till nu. Ja, förstås även ”Fame factory”-episoden, som föregick det.

Det är klacksparkar och skratt till ett emellanåt lite pladdrigt prat, som skulle må bra av att tajtas till. Men det kan också bränna till rejält, som när hon kommer in på sin barndom med alkoholiserad mamma och en ständigt rädsla över vad flickan Jessica skulle komma hem till.

Det är en period i showen som är smärtsamt stark, där tystnaden bara bryts av reflexer av de tårar som denna hennes livsepisod skildrar.

Alltid till musik. Som från albumet ”40.14.4” där musiken skrivits tillsammans med Peter LeMarc och Marit Bergman. Eller som de glittrande örhängen som hon bjudit genom deltagandet i Melodifestivalen och Diggilooturnén. Framträdanden som också bjudit på hånfulla rubriker, som knappast hade dugt i dag, som ”Kalla nätter”, låten från 2006.

Och viss är det spännande att få höra bakgrunden till låten ”Jag ljuger så bra”, den som Linda Bengtzing fick en hit med.

Jessica Andersson må knockas, men hon reser sig, tar tag i sig och sitt liv. Med bravur visar hon att hon har i strålkastarljuset att göra. Som om av en händelse vinner hon också ”Let’s dance” och vill mer och mer. Som nu med ”På dejt med Jessica Andersson”.

Det är föreställning som känns, men som ännu lider lite av att den inte har nötts ordentligt. Tillsammans med en smula åtstramning i manus, blir det här en alldeles briljant show som är synd att missa. Och vem vill inte gå på dejt med Jessica Andersson…? Hon sjunger fantastiskt, ser fantastisk ut, är rolig, underhållande och vågar vara allvarlig. Det kan inte bli bättre.

LÅTLISTA PÅ DEJT MED JESSICA ANDERSSON

  1. På dejt med mej
  2. You shook me all night long
  3. Sharp dressed man
  4. Kom
  5. Jag ljuger så bra
  6. Kalla nätter
  7. Give me your love
  8. Fötterna på marken/Min lilla hand/Septembermorgon
  9. Mamma
  10. Aldrig aldrig
  11. Calleth you, cometh I
  12. Let’s dance
  13. Little shop of horrors
  14. Där det är grönt
  15. Blivande make
  16. Medley
  17. Go slow
  18. Party voice

Extra:

I did it for love.

Sorglig film om väsentligt band

FILM

I’LL BE GONE

!

ill-be-gone

Håller inte. Dokumentären om Broder Daniel har för många brister.

Regi: Amelia Trash

Producent: Sasha Hecht

Med: Henrik Berggren, Theodor Jensen, Maja Milner, Jenny Wenzer Dahlgren med flera.

Premiär: På Göteborgs filmfestival 29 januari.

Bakgrundshistorien är förstås kittlande. Regissören Amelia Trash och producenten Sasha Hecht lockas i New York av historierna, myterna och mystiken kring Broder Daniel. Pengar samlas in för att möjliggöra denna deras debutfilm. Det reser till Göteborg med avsikten att berätta sånt som tidigare inte har berättats. Henrik Berggren intervjuas, hangarounden Jenny Wenzer Dahlgren intervjuas, pandaflickor – de hängivna fans som skapade en helt egen stil kring Broder Daniel – kommer till tals och forne BD-medlemmen Theodor Jensen får berätta, precis som Makthaverskans sångare Maja Milner.

Men vad sägs…? Vilka stenar lyfts? Vad nytt kommer fram?

Det är en film på stiltje, lika enformig som de klippbilder från ett fruset Göta älv. som visas. Obegripliga passusar gör emellanåt att jag undrar om det handlar om något helt annat innan filmen sätter mig på rätt spår igen.

Märkligt då det gäller ett band med alla känslorna på en och samma gång, inifrån och ut.

Klipp från ZTV och SVT ska skapa autencitet, men för Broder Daniel-fansen har de redan nötts ut. Henrik Berggren kämpar mot sin kroniska trötthetssyndrom i en gigantiskt säng där intervjun sker. Han är vältalig, talar mer broderat på engelska än de sturm und drangtexter han skriver. Är intelligent reflekterande.

Men här har vi alltså ett band som i all väsentlighet har omformat den svenska musikhistorien, en orkester som fortfarande berör. Så blir det en så platt film att jag undrar om inte Göteborgs filmfestival helt borde ha avstått från att visa den.

Tyvärr kommer ”I’ll be gone” försvinna snabb ur både medvetande och repertoar. Lyckligtvis gör inte Broder Daniel det.

Vardagen i vinterlandskapet

Jag har tagit en lång morgon. Ätit min frukost, som vore det helg – te, två ostmackor av stenåldersbröd från en av höstens resor till Danmark (de bakar bättre bröd där), yoghurt med frukt och müsli och två ägg. Läste tidningen. Plockat undan, diskat och insett att komposten bör tömmas. Går ner i källaren, får skotta mig uppför trappan ut till trädgården, tar med mig de verktyg jag behöver. För hushållskomposten inne blir till jord ut i den slitna, men fungerande Jurakomposten, ett slags tombola som förbränner utom när kylan slår till. Som nu. Det är stilla ute. Alldeles tyst. Trots att trafikleden smiter utanför kvarteret och staden omsluter från alla håll. Snön ligger kall, vacker, vit och skaren är skör när mina stövlar bryter den.

img_3628

Brustit. En gammal stol tjänar inte bra som klivpall. Foto: KAI MARTIN

Jurakomposten är frusen, luckan kärvar; jag vet det, det är så det är. Så därför lite verktyg för att separera den isade fukten, som fungerar som ett starkt limm när det är minusgrader. Jag håller på med tålamod, får använda en hink för att balansera komposten, som i sin frusenhet inte är balanserad – tombolan vill snurra runt i fel läge – och sätter den som stopp för att kunna få upp luckan. Det går till slut. Sakta bryter jag upp den och konstaterar att ena sidans kompost är till is, permafrost; den andra är tom och ska nu börja fyllas till sommaren är det mull till gagn för växtligheten.

Julens hyacinter slänger jag på trädgårdskomposten, bleka i färg och med torra lökar vilar de nu ovanför vintertäcket i väntan på att förmultna och bli en del av livets cirkel.

Går in, ger upp försöket med att få ordning på fågelmatsautomaten, ger det någon dag till och stänger kylan ute. Diskar komposthinken, läser mer tidning.

På golvet mellan matsal och vardagsrum står dammsugaren med ett grin. Hånfullt betraktar den mina misslyckade ambitioner. Den har gjort så sedan Tjugondagknut, då den senast fick tjäna sitt syfte. Men mer behövde städas än att slänga ut julen. Det har inte blivit så.

img_3627

Med ett grin. Dammsugaren pockar på uppmärksamhet med ett hånflin. Foto: KAI MARTIN

Vi har inte städat sedan innan jul. Desto mer har vi dragit fram och något plockat undan. Men det är så, med mitt utmattningssyndrom må det vara fem år sedan som den slog till med full kraft. Men i december, det minns hjärnan, det var då jag blev sjukskriven i månadens inledning 2013, kommer den tillbaka och jag får kämpa mig igenom den och sedan försöka surfa över jul och nyår för att landa i det nya året med allt vad pockande uppmärksamhet innebär.

Det är ingen katastrof. Jag får undan det vardagliga. Jobbar, kanske lite för mycket, tvättar, lagar mat, betalar räkningar, men sorterar inte in dem i pärmen som brukligt, och ser ändå hur allt läggs på hög. Jag andas, spelar min ishockey, älskas av Z och älskar henne. Jag lever livet, men ibland på lite lägre fart än tidigare. Å andra sidan, vilken fart ska man ha som 62-åring…? Jag vet inte.

I söndags gjorde jag ett reportage om en annorlunda filmvisning, i en sarkofag. Med locket över mig i denna kista föll ett lugn över mig, klaustrofobin var långt borta, men insikten om att mina dagar är räknade. Inget märkvärdigt, men livet kapas liksom allt mer tydligt.

Så sent på måndagskvällen ringer det. Min gudbror, ja, mina gudföräldrars yngsta barn, berättar med darrande röst att hans mamma har gått bort. Hastigt. Denna livfulla kvinna, energisk och vacker som få. Sprakande intensiv och aktiv in i mål gjorde hastigt sorti.

img_3629

En sista hälsning. Foto: KAI MARTIN

Julkortet jag fick i julas var den sista hälsningen från henne. Jag försökte nå henne på hennes födelsedag veckorna efter nyår, utan resultat. Det blev inget senare försök och nu är det försent. Hon är härmed förenad med sin man, min gudfar, och kanske, som min gudbror sa, sitter de tillsammans med mina föräldrar och dricker champagne och har det bra. Det är en fin tanke.

Hon fick inget traditionellt julbrev från mig. Ingen fick det. Orken fanns inte i decembermörkret; den räckte inte till annat än just till det som den räckte till. Ambitionen var att skriva ett nyårsbrev, sedan ett brev en bit in på året… en ambition som fortfarande finns, men är oförlöst.

Så av väntan och dröjsmålet blev intet. Nu är det försent och så kan det vara.

Men livet har har jag delat, minnen, resor, skratt och umgänge. Tack för alla pissmyror som du plockade av min rygg efter att jag som liten gömt mig i en myrstack under en kurragömmalek, ja, tack för allt.

En strålande stjärna

Show:

IT TAKES A FOOL TO REMAIN SANE

!!!!

7.ola salo_foto mats bäcker

Rykande fräck show. Ola salo är i sitt esse på Rondo: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den oförställda glädjen.

Sämst: SMS-inledningen var definitivt lökig.

Fråga: Kommer verkligen Ola Salos röst palla den översvallande energin han har kväll efter kväll…?

Hösten 2017 i oktober. Ola Salo har precis kommit med ny singel och ny video. Men satsningen med ”I call your name”, den Depeche Mode-osande låten, tvärdör någonstans i höjd med Metoo-rörelsen och går upp i rök. Någonstans där undrar jag hur skör hans solokarriär var. Vilka under skulle vända den…?

Så kom en ny vår, med en andra plats i ”Stjärnornas stjärna” och han dansade åtminstone en sommar med Diggiloo. Där stod det ju också klart vilken kraft the Ark-låtarna har och hur folkligt förankrade de är runt om i landet.

Det måste ha känts skönt för producenterna, som ligger bakom denna hans soloshow. När så nyheten kom i höstas om att ”It takes a cool to remain sane” presenterades i höstas var det ju klockrent, klart att glamkungen i Sverige ska ha en glittrande soloshow på Rondo.

Men solokarriärens låtar ställer han, om inte i skamvrån, så åtminstone åt sidan. Här handlar det om the Arks sprakande hitkavalkad spunnen kring en röd tråd där Henrik Schyffert ligger bakom manus.

4.ola salo_foto mats bäcker

Närkontakt. Det dröjer inte länge förrän Ola Salo söker upp publiken Foto: MATS BÄCKER

Det kan, i förstone, tyckas trist med den traditionella berättelsen om en stjärnas födelse. Hur Ola Salo vill skapa musik, skriver sitt manifest som 14-åring och lockar med sina vänner i Rottne utanför Växjö i en rockrevolution mot tristess, för glam och gränsöverskridande samt för rätten att få vara annorlunda.

Det är en vacker historia om ihärdighet och övertygelse. Så, ja, den fungerar på scen. Men kanske mest tack vare Ola Salos osvikliga energi och glädje. Han älskar sina låtar, älskar att få framföra dem och levererar dem med stolhet.

The Ark-medlemmarna sitter i publiken, det band som betytt så mycket för hans karriär.  Något de alla ska vara stolta över. På scen är det istället en annan konstellation med Johan Röhr, som kapellmästare, Michel Santunione, gitarr, Olov Domeij, bas, Jannike Stenlund, fiol och keyboard, Julia Ivansson, trummor, och Mona Lindgren, gitarr.

Det glammar och slamrar, är polerat och rått, poserande och vackert där Mona Lindgrens spel inte står Mick Ronsons långt efter.

Till detta dansarna Nathalie Akselsen, Elin Lindberg och Phu Nguyen, som förutom livfull och snygg koreografi också ska stå för något slags juvenilt inslag någonstans där drömmar föds för att förverkligas.

9.ola salo_foto mats bäcker

Posör. Ola Salo försitter inte chansen, utan spelar ut hela sitt register. Foto: MATS BÄCKER

Men det är förstås Ola Salo som är den strålande stjärnan i centrum. Det dröjer inte längre förrän han använder borden som en catwalk. Han blygs inte för närkontakt med publiken och spänner bågen både gällande sång, agerande och, i ett för honom, disciplinerat snack.

Här är han i sitt esse, mitt i sin dröm och bjuder inifrån och ut, från själ och hjärta.

”It takes a fool to remain sane” är en fantastisk show med sprakande häftig musik, som landar rätt på krogshowscenen

Så… wham, bam, thank you, man! Det här är en show att återkomma till.

Låtlista, premiären 24 januari 2019:

  1. It takes a fool to remain sane (ensam vid flygel)

  2. Take a shine

  3. Echo chamber

  4. Absolutely no decorum

  5. Clamour for glamour

  6. Let your body decide

  7. One of us is going to die young

  8. Joy surrender

  9. Breaking up with God

  10. Prayer for the weekend

  11. Tell me this night is over

  12. It takes a fool to remain sane

  13. Father of a son

  14. The worrying kind

  15. Sing me out

  16. Calleth you, cometh I

Produktionsteam:

Producenter: Mikael Gordon-Solfors och Markus Viking.

Arrangemang: Peter Kvint.

Regi: Edward af Sillén.

Scenograf: Roland Söderberg.

Koreograf: Zain Odelstål.

Manus: Henrik Schyffert.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Alexander Alexandersson.

Videodesign: David Nordström.

Mask/kostymdesign: Magnus Flobecker.