Skruvad repris – nu ännu bättre

Buskis

STULEN KÄRLEK

!!!!

Stulen Kärlek_B3_5092

Hysteri. Jojje Jönsson, Mikael Riesebeck och Anna Carlsson vet hur man skruvar en replik rätt in i krysset. Foto: BO HÅKANSSON

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Publik: Snudd på utsålt (maxkapacitet 1635).

Bäst: Mikael Riesebecks överspel är alltid underbart underhållande.

Sämst: Första akten, som blev lite seg.

Fråga: Är det inte lite vågat att ta upp en 15 år gammal favorit för omtag…?

Årets uppsättning har drabbats av något som kan liknas vid falsk marknadsföring; med Stefan Gerhardsson på scen och Krister Classon som manusförfattare skulle det ge ett slags återförening av Stefan & Krister. Nå, det har väl gått så där med den saken. Ja, Stefan Gerhardsson är på scenen. Men manuset är mer än 15 år gammalt och ”Stulen kärlek” alltså en repris på något gammalt.

Inget fel med det. Så fungerar branschen, oavsett om det är Shakespeare, Norén, Ibsen eller Classon. Men Stefan & Krister är det alltså inte.

Nu spelar det ingen roll. Manuset klarar sig utan de svenska humorlegendarerna. Ja, kanske till och med bättre än då, med en uppfriskad, ibland överförfriskad, text blir det fart på spelet.

Stulen Kärlek_B3_5354

Skruvat. ”Stulen kärlek” är bättre nu 15 år senare. Foto: BO HÅKANSSON

Mikael Riesebeck återvänder till sin roll som den godhjärtade tjuven och hamnar omedelbart i knipa i det strulande äkta paret (Anna Carlsson och Mikael Ahlberg) lyxuösa villa. Försäkringsmäklaren i form av Jojje Jönsson gör entré och tempot kan genast skruvas upp bland alla givna och ogivna förvecklingar. Det kunde, rent humoristiskt, räcka med det, men  på dörren ringer de nya grannarna i form av Stefan Gerhardsson och Siw Carlsson ( den rollen som Laila Westersund gjorde vid premiären på Lisebergsteatern 2004). Där handlar det knappast om en tempojhöjning utan precis tvärt om. Ett fenomenalt grepp där Stefan Gerhardsson, som alltså gör otippad scencomeback, förvandlar sin roll till en sävlig karaktär som hänger på replikerna som om han har tappat dem, suger ut tystnaden och skapar en humor som går i slow motion. Raffinerat och, faktiskt, oerhört roligt. Siw Carlsson är hans hustru som med sedvanlig beschäftighet driver med den stackars hunsade maken. Det kan inte bli bättre.

Stulen

Långsamt. Stefan Gerhardsson går på slow motion mot Siw Carlsson rappa repliker.

Foto: BO HÅKANSSON

Anna Carlsson står för balansen, men har också effektivt bett i sina repliker. Mikael Ahlberg gör sin roll av den dryge sprätten med stil, han som har allt, men med sin överlägsenhet riskerar det mesta.

Här är männen tafatta eller för mycket, kvinnorna drivna, om än fast i klassiska kvinnofällor. Koncept som passar i denna farsartade buskis, även i den moderna, nyfunkismiljön som scenograferna Marianne och Peter Dillberg. Efter år av somrig folkhemslycka på scen på Vallarna är det både djärvt och på pricken.

Det här är buskis som inte vilar på lagrarna, som har ett högt drivet tempo och som lyckas skruva den 15 år gamla pjäsen rätt upp i krysset.

Stulen kärlek, pemiär 30 juni.

Manus: Krister Classon.

Regi: Pär Nymark.

Scenografi: Marianne och Peter Dillberg.

Dekorbygge: Ljus & dekor i Halmstad.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Smink/mask: Tiina Bengtsson.

Ljud: Stellan Bengtsson.

Medverkande: Siw Carlsson, Jojje Jönsson, Stefan Gerhardsson, Mikael Ahlberg, Mikael Riesebeck och Anna Carlsson.

Spelas till och med 11 augusti för att senare i höst åka på turné.

Räckmackor och segrar

Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.

Dur för St Louis Blues

IMG_5630

De var nere på botten. Krisade hela hösten, slet över jul och nyår för en form som inte ville infinna sig. 7 januari kom Jordan Binnington från ingenstans och blev den matchvinnande målvakten, rookien i NHL med en osannolik karriär som kunde fortsatt någonstans i hockeyns bakgård. Där och då vände det för Missourielaget, som funnits i NHL sedan 1967 utan att ha lyckats knipa en titel, men som tidigare spelat en Stanley Cup-final. Då 1970 stod laget egentligen utan chans mot Boston. Den här gången, mot samma lag i striden om Stanley Cup, kom matchserien att bli betydligt jämnare.

För St Louis Blues lyckades inte bara mirakulöst vända formen från att ligga sist till att knipa en slutspelsplats och därifrån ta sig hela vägen till en final. Där blev bortamatcherna det vinnande konceptet för båda lagen. Så när den sjunde och avgörande matchen skulle avgöras i TD Garden i Boston var det alltså allt tryck på Boston och en känsla för St Louise Blues att spela utan press  – hur man nu kan göra det under rådande omständigheter.

Men det skulle vara Boston som tog tag i taktpinnen. Inledningsvis radade laget upp chanser mot ett tillbakapressat bortalag. Men Jordan Binnington, som inte riktigt hade skärpan uppe senast, visade tidigt att hans bländande spel sedan januari inte var en slump utan resultatet av ett hårt arbete. Samtidigt ska det sägas, Boston såg trött ut och förlorade energi för varje missad chans. Det var ett lag utan bränsle, utan den tändande gnistan, där istället St Louise Blues spelade med, ja, faktiskt, äcklig disciplin. Ett försvarspel som inte mankerade en enda gång och där Binnington blev den där avgörande, räddande faktorn som Bostonkeepern Tuukka Rask inte blev.

IMG_5626

2–0 i första, 0–0 i andra och 2–1 i sista, där Bostons reducering kom sent och egentligen bara var en sista dödsryckning. Efter 52 år i NHL kom så det finaste priset. Alexander Steen, 35 år med 13 säsonger i NHL var den svensk som spelat längst utan att vinna, har nu fått äran att lyfta den prestigefulla pokalen. Det gjorde han tillsammans med sina svenska kollegor Oskar Sundqvist och Carl Gunnarsson efter en match som inte var vacker, som mest liknade två trötta boxare som emellanåt blixtrade till med några snygga slagserier, men där St Louis Blues var mest effektivt och vann, om inte på knockout, övertygande på poäng. Eller 4–3 i matcher, om man så vill. Det räckte.

Soulfylld Albin Lee

Konsert:

ALBIN LEE MELDAU

!!!

IMG_9801

Mannen med rösten. Albin Lee Meldau berör. Foto: KAI MARTIN

Lisebergs stora scen

Publik: Stor, kanske 10000.

Bäst: ”The weight is gone”.

Sämst: Arrangemangen ekar tomt ibland.

Fråga: Varför inte göra ett bättre och större ställningstagande kring skandalen om Dawit Isaaks snart 18 år långa fängslande utan rättegång i Eritrea än en lätt dold t-shirt…?

Göteborgssonen Albin Lee Meldau var kanske alltför länge en dold talang i svenskt musikliv. Son till musikern och låtskrivaren Max Meldau och dito, fantastiska, Annika Blennerhed fanns måhända allt inom räckhåll. Men han har sannerligen på egen hand odlat sin soulfyllda, med blues till bredden fyllda stämma med låtar som rimmar hjärta med smärta.

Med sin medverkan i det allt mer dränerade ”Så mycket bättre” fick han en vidare, och sannerligen välförtjänst, fanskara. Så det är inte förvånande att han lockar en stor publik till sin start på sommarturnén.

Men stora scener kräver också sitt engagemang. Där tappar han rätt snart med ett påvert mellansnack och lite lösa boliner vad det gäller scenframträdandet.

Jo, Albin Lee Meldau kan alltid luta sig mot sin röst, den som öppnar upp själen och famnar den med sin vibrerande ton och innerlighet. Han sjunger med hela kroppen, ingenting får stanna kvar, allt ska vädras ut.

IMG_9834

Kan mer. Det finns något outnyttjat hos Albin Lee Meldau. Foto: KAI MARTIN

På scen har han sin compañero sedan barnsben, Kalle Stenbäcken, på keyboard, vännerna Arvid Nero och Simon Söfelde på gitarrer tillsammans med rytmsektion Gibril Cham (trummor) och Simon Andermo (bas). Det är tillbakalutat kompetent, svängigt men också utan riktig egg. Jag kan ibland sakna något soloinstrument som utmanar och leker med Albin Lee Meldaus röst och sångmelodier. Nu stannar arrangemangen av en smula.

Men han bjuder förstås upp och gör det under nära en och en halv timme. Redan som andra nummer kommer slagkraftiga och svängiga ”The weight is gone” och sedan radas låtar från albumet ”About you” med tolkningar från ”Så mycket bättre”, som Louise Hoffstens ”Spela min favoritvals” (”My favourit lie”).

IMG_9806

Gäst på scen. Stor kommer in för att gästa på nya singeln ”Vita fen”. Foto: KAI MARTIN

In kommer också Stor som gäst på nya ”Vita fen”, men det blir mer kul än bra till en låt utan riktig karaktär och som mest känns som en orsak att just Stor skulle få gästa på den nu aktuella singeln.

Albin Lee Meldau har rösten. Den sviker varken honom eller publiken. Men jag upplever att det finns något outnyttjat hos honom. En potential som artist som ligger och lurar. Där han med bättre stadga på scen och i arrangemang kan kliva upp ytterligare ett steg. För på sikt räcker det inte med vilsen charm och den där soulfyllda stämman till bredden fylld med blues.

IMG_9827

Ställningstagande. Albin Lee Meldau lät bara ana sitt ställningstagande kring det snart 18-åriga fängslandet av Dawit Isaak. Foto: KAI MARTIN

Gårdens sorti

Dag två på festivalen Gården i Trädgårdsföreningen. Bästa förutsättningar gällande vädret denna Sveriges nationaldag. Kanske inte lika bra förutsättningar beträffande artistuppbådet på en festival som verkligen fått kämpa för att få dit en publik.

Nu skulle väl i alla fall göteborgarna hitta hit med Sarah Klang och Bad Cash Quartets återförening som lockrop.

Nå, dagen skulle bli lång.

Deerhunter lät lovande på papperet och kanske en orkester som gillade att spela rysk roulette med livet musiken som insats. Men Atlantabandet slogs av värmen och sångaren Bradford Cox flämtade alltmer gnällande om att han saknade fläktar (fans) och förstod nog aldrig det dubbla budskapet där inför den förvånande, om än glesa, fanskaran framför scen. Utseendemässigt kunde han i sin blåa overall och spektakulära glasögon varit en wannabe till Devo, men musikaliskt närmade sig bandet mer Strokes. Trots gnället var det en okej spelning, som kanske trots allt trivts bäst på en klubb.

IMG_9574

Tagen. Bradford Cox i Deerhunter klarade inte värmen. Foto: KAI MARTIN

Det är ju något med britter och hetta. Det spelar liksom ingen roll vilket väder det är. De uppträder likadant oavsett. Så för punkslynglarna Shame från London var det fullt ös från starten och sångaren Charlie Steen är inte sen att bjuda in publiken. Det är energistinnt, musik som mal frenetiskt med spår från the Fall och Gang of Four, men alltmer Iggy Pops Stooges. En härligt energidrink när det behövdes som bäst med en basist som for omkring som ett irrbloss på scenen och med Charlie Steen utmanande publiken med både stagedive och promenad på publikens händer.

IMG_9584

Full sula. Shame skämdes inte för sig. Foto: KAI MARTIN

Sarah Klangs 2018 var ju mer eller mindre en eriksgata från releasespelningen på Pustervik i årets början via succén under Way out West och ett utsålt Konserthus senare på hösten. Klart att det kändes som hon var ett givet dragplåster till Gården.

Överraskande blir det en publikflopp och om det var därför eller för att hon inte hittat någon ny energi efter framgångarna är svårt att sia om. Men den här spelningen famlade efter riktning och fart. Låtarna gled omkring med Sarah Klangs i och för sig fantastiska röst, men som här kändes fullkomligt vilsen.

Dags för nya utmaningar, kanske, för att få riktning på den framtida karriären. För den här spelningen var loj som en semesterdag i solgasset i mitten av juli.

IMG_9603

Lojt och vilset. Sarah Klangs konsert var utan fokus. Foto: KAI MARTIN

Lorely Rodriguez försökte med sitt Empress of göra intryck, men lockade dels festivalens minsta publik och dels inte mig. Fel plats, fel sammanhang. Kanske i annan miljö där samplingar, keyboard, sång och rytmer bättre samsas.

The Sounds firar 20 år och har i Maja Ivarsson en av Sveriges starkaste scenpersonligheter. Det finns få utmaningar som hon går bet på och är ljuvt kaxig i sitt scenspråk. Dessvärre har hon sedan starten också varit en sångare utan kvaliteter på scen. Rösten kämpar ständigt efter melodins rätta tonläge, en kamp hon alltför ofta går som en förlorare mot. När musiken, eller arrangemangen, sällan hjälper henne att bottna i låtarna blir det än värre. Synd, men heller ingenting nytt. Dessutom en bokning som knappast publiken sprang benen efter sig för.

Kaxig men kraxig. Maja Ivarsson är tuff på scen men sjunger surt. Foto: KAI MARTIN

Sean Bowie har ett namn som förpliktigar. Men när han kliver in på scenen är det förvisso som en androgyn, men under namnet Yves Tumor. Musiken är svår att nagla fast med en funkig bas, en gitarrist som hämtad från Darkness och låtar som pendlar mellan det mesta. Återigen är denna konstellationen inte en dröm för en utomhusfestival. Ge mig det spektakulära en mindre klubb, så den galna glamouren och det extravaganta får rätt utrymme.

Extravagant. Yves Tumor är bäst på en mörk klubb. Foto: KAI MARTIN

Så är det då dags för Gårdens final – och kanske också sorti, då det här knappast har varit ett evenemang som fått ekonomerna hos arrangörerna att jubla: Bad Cash Quartets återförening. Första spelningen på 14 år.

Bandet har repat, bandet har haft förhoppningar. Med medlemmarna som sedan länge lämnat tonårens sturm und drang och istället klivit in i något slags vilsen medelålder kan vad som helst hända.

Inledningen är magnifik. En total kraftansamling som detonerar. De tre startlåtarna – ”To bored to die”, ”Outcast” och ”Dirty days” – lovar en svindlande fortsättning.

Bra start. Bad Cash Quartet hittade tillbaka direkt. Foto: KAI MARTIN

Men det är precis som kraften rinner ur bandet. Tempot kroknar och låtarnas brännpunkt dunstar. Synd. Det blir därför en uppförsbacke mot finalen i det 40 minuter långa grundsetet.

Jo, visst, Martin Elisson är en skön entertainer som kan sina poser och är lidelsefull i sitt uttryck. Men är det inte så att Bad Cash Quartetlåtarna egentligen ligger en halvton för högt för honom så här 14 år senare…? Det är emellanåt en svår strid att pricka de högsta tonerna lite väl ofta.

Ändå. Jag gillar det här. Inte bara för nostalgin. Bad Cash Quartet hittade sin nisch någonstans mellan Broder Daniel och britpopen. Det finns starka melodier och varför stanna här…?

Bad Cash Quartet, låtordning, Gården 6 juni 2019

  1. To bored to die
  2. Outcast
  3. Dirty days
  4. Monday morning
  5. This night or next
  6. Dragqueen
  7. Heart attack
  8. Valentine
  9. Midnight prayer
  10. I care about you all
  11. Searching is killing me
  12. Amuse you (extranummer)
  13. Big day coming (extranummer)

ÖdeGården

När Garden, festivalen, svepte in med sommaren och nationaldagen 2018 var det med the National och, till viss del Future Island, som toppnamn. Om jag inte minns fel landade det på en habil publiksiffra om 5000 och en lika habil dags färd mot natt med underhållning.

Garden har i år blivit Gården, en dag har blivit två och lika många scener. Dragplåster är Bad Cash Quartets återförening, Sarah Klang (inte illa med två lokala akter som toppnamn), the Streets och Tame Impala, fördelat på två dagar.

Men trots kraftig annonsering och marknadsföring verkar det ha varit svårt att sälja in festivalen i Trädgårdsföreningen under dessa student- och Summerbursttider. Rykten om frikostiga gästlistor och lättvunna tävlingar om biljetter florerar. Förvånade vänner som plötsligt befinner sig på området efter att de genom lyckliga omständigheter hamnat på en festival utan extra kostnad understryker ryktena.

Men festival är det likt väl.

Väl på plats står det klart att evenemangets utnyttjande av Trädgår’ns scen, som den mindre av de två scenerna, har blivit ytterligare en utomhusscen. Inomhus vankas istället, senare på kvällen, studentfest medagrande. Kanske är det helt enkelt av ekonomiska skäl som det blivit så, för ett hus fyllt av studentfirande genererar förstås en hel del.

Klart är också att Kali Ushis ställt in med kort varsel. Så lite områddande beträffande scenerna redan från start, alltså.

IMG_5544

Posör. Nick Allbrock, australiska Ponds ledare och sångare, tar plats på scenen i solen. Foto: KAI MARTIN

Jag kommer en bit in på Ponds konsert, ett band från Perth, Australien, som hamnat i den mest generösa av svenska sommardagen. Tar det intensiva dagsljuset och leder publiken, den rätt glesa, in i en värld av Mercury Revdoftande musik av ljuva, svepande melodier till snyggt rockorkestrerade arrangemang. Sångaren Nick Allbrock åmar och kråmar sig, växelvis mot bandet och publiken. En helt okej start för mig på festivalen.

Han kallar sig Mormor, heter Seth Nyqvist och är en sångare Toronto med falsett. Han skriver fina melodier och verkar trivas med det. På scen saknar han emellertid all utstrålning och framträdandet faller platt inför en publik som gör honom gemensam sak i oengangemanget.

IMG_5552

Utan engagemang. Mormor hade heller inte så kul. Foto: KAI MARTIN

Den amerikanske r&b-artisten Cautious Clay har ju ett namn som förpliktigar, eller åtminstone för tankarna till Cassius Clay (legendariske boxaren som sedan valde Mohammad Ali som namn). Uppflyttad på den stora scenen efter Kali Ushis avhopp har han chansen, men hans musik är knappast hårdslående effektiv. Snarare något med mjuka handskar där hans mjuka, ljusa röst möter elegant gitarrspel och växelvis saxofon- och tvärflöjtspel. Inte heller han utstrålar någon pondus och intresset slocknar snabbt – återigen inför en publik som är tätare en picknickeftermiddag i Trädgårdsföreningen vilken sommardag som helst.

Soft och utan kraft. Cautious Clay saknar sting. Foto: KAI MARTIN

Kanske kunde sydkoreanskan Yaeji få fart på fötterna. Men hennes dj-baserade musik höll förvisso takten och hade lockat förtjusta landsmän framför scenen. Men i övrigt var det knappast vågen som gällde efter ett framträdande med förinspelat från bakgrund till sång.

IMG_5556

Lockar inte. Förinspelat går bort. Foto: KAI MARTIN

Jag vet ärligt talat inte om Mike Skinners the Street någonsin varit i Göteborg. Men hans akt är en av programpunkterna jag har sett fram emot. Hans brittiska rap är mer av spoken word och hans ordstinnatexter följs av lika ordstinna mellansnack. Han har knappt kommit på scenen förrän han går av den, klättrar över kravallstaketet och möter publiken face to face. Stark start. Han jobbar med ett band som är följsamt och med den där väl valda balansen mellan brittisk arrogans, självförtroende och suveränt kunnande.

Det svänger, han får, efter envetet trugande, publiken på fötter. Men vinner inte helt min övertygelse om the Streets förträfflighet på scen. Kanske har tiden och orden runnit förbi, kanske är det istället Mumford and Sons som har rätt hipfaktor 2019. Men den duon var ju nyss här.

Jobbar intensivt. Mike Skinner i the Streets är en publikfriare. Foto: KAI MARTIN

Los Angelesbaserad Julia Holter är en artist som går sin egen väg både beträffande hur musiken skapas, framförs och hur hennes sång låter. Sättningen fiol, kontrabas, trummor, trumpet och keyboard lovar ju om inte annat just det. Allt infrias, men jag är inte in the mood för avantgardpop, även i dess snällaste form. Tydligen inte publiken, som ungefär som på Way out West hamnat i ölområdena.

Eget uttryck. Julia Holter tog i, men lockade inte. Foto: KAI MARTIN

Så var det kvällens grand finale, med Tame Impala. Även de från australiska Perth och delvis delande av bandmedlemmar. Soundmässigt en smula lika med psykedelisk rock. Att det var kvällens clue gick inte att ta miste på. Publiken hade nu slutit upp mangrant, men så var det också sju år sedan gruppen gästade Pustervik och Göteborg senast.

Starten är lovande, men snart försvinner gruppen in i en nonchalans parad med allt mer profillösa låtar. Resultatet blir en flock tråkmånsar som försöker gömma sig bakom illustrativa, psykedeliska projiceringar till musiken som vilset flyter omkring.

Tamt Impala. Foto: KAI MARTIN

Mollstämd musik med ett leende

Konsert:

DOGSMILE

!!!!

IMG_5354

Värme och intensitet. Dogsmile bjuder på postpunk med mjuka kanter. Foto: KAI MARTIN

Kom bar, Göteborg

Bäst: ”Hamburg” växer monumentalt på scen.

Sämst: Två, tre låtar till hade suttit, fint.

Fråga: Kan man någonsin bli för gammal för postpunk…?

Från Camouflage till Tapirerna till Dogsmile. Som subtila steg. Men ändå band som bär sina egna identiteter, trots att det är mycket mer än medlemmarna som förenar.

Dogsmile tog alltså i 90-talets inledning vid där Tapirerna slutade, men som kvartett och där gitarristen Ingemar Karlsson blev sångare.

Bandet har, förutom några års paus fram till 1999, funnits i 26 år. Möjligen i det lilla. Men inte desto mindre kreativt. Så när gruppen nu firar fina EP:n ”Listen to the quiet” görs det med en releasespelning på nästan dagen två år efter jag senast såg bandet. Också då på Kom bars scen.

Då var det ett kompetent band, som firade sin vinyl-EP ”We walk the streets with you”, men som hukade en smula i skuggorna av musiken.

Nu är det ett än mer kompetent band förstärkt med Easys gitarrist Anders Petersson och som sextett uppstår en väsentlig stadga och kraft i arrangemangen. Lägg till detta att bandet sprudlar på scen. Basisten Elisabeth J Karlsson har varit en rytmisk motor i den göteborgska postpunkscenen sedan sent 70-tal. Är så driven, exakt och melodisk i sitt sväng att det måste vara en fröjd att sitta in som trummis med henne, som här Tommy Dannefjord.

IMG_5365

Glädjens kraft. Dogsmile har både innerlighet, glädje och skärpa i sitt framträdande. Foto: KAI MARTIN

Med Anders Petersson gitarrspel blir Ingemar Karlssons sologitarr mindre ensam och lyfts fram på ett snyggt sätt. Ingvar Larssons kluriga keyboardspel hittar sina sound och ackord. Tinna Jörhall Möllers sång gifter sig fint med Ingemar Karlssons. Det är en fröjd att höra låtarna, som ju är sprungna ur postpunkstraditionens mollstämda, mörka ton. Men som har rundare kanter, inte så dramatiska gester och, kanske, ser på livet lite mer från distans än de depressiva, desperata åren.

Dogsmile fokuserar förstås på låtarna från ”Listen to the quiet” (samtliga fem är med). Resterande musik är från den här sidan millenniet, som singlarna ”Vikings” och ”Sound of tomorrow” (båda 2015) med ”Trains” (från 2016) plus musik från ”We walk the streets with you”. Men ingenting från debutplattan från 1995, tyvärr. Däremot vädras Camouflagelåtarna ”Natt” och ”Fiska stjärnor”, som med Cures ”A forest” ramar in både bandets ursprung, sound, inspirationskällor och ton på ett befriande sätt.

En cover från inspiratörer. Foto: KAI MARTIN

Dogsmile, låtlista 18 maj 2019:

  1. Bright lights

  2. Like a child

  3. Head in the sky

  4. Junction

  5. Lovers/haters

  6. Hamburg

  7. Sound of tomorrow

  8. Vikings

  9. The say it’s blue

  10. Carnival

  11. Trains (extra)

  12. Natt (extra – Camouflagecover)

  13. A forest (extra – Cure-cover)

  14. Fiska stjärnor (extra-extra – Camouflage-cover)