Charmig Häckner på bästa sommarscenen

Varieté

CARL-EINAR HÄCKNER med VARIETÉORKESTERN samt SILEA och RICHARDO

!!!

Närkontakt. När Carl-Einar Häckner underhåller på Villa Belparc räcker inte scenen till. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Villa Belparc, Göteborg

Bäst: Bandananumret är fortfarande helt flängt underhållande.

Sämst: Lite mycket repriser.

Fråga: Visst är det trist att Häckner inte har en fast scen för sin sommarvarieté…?

För sex år sedan gjorde han sin sista, av 20 säsonger, varieté på Liseberg. Ett populärt nöje och en, för mig och min familj, kärt nöje som var lätt att återkomma. Inte bara varje år, utan också någon gång varje sommar.

Carl-Einar Häckner blev nog med sårad av denna hans sorti än vad han riktigt vill påskina. En fast arbetsplats kan ge den effekten. Men när han nu gör två kvällar av sin varieté på Göteborgs bästa sommarscen, Villa Belparc, är han tillbaka i go, underhållande form.

Nu iscensätter han denna sin varieté med underbara och lyhörda Varietéorkestern – Per Melin, trummor, Stefan Sandberg, saxofon och gitarr, Michael Krönlein, bas och kapellmästare Bernt Andersson, piano och dragspel. Tågvissla, rök och en magiker med resväskor kommer in, en tjurig fan med elaka miner. En sång förklarar den världsberömde trollkarlen som mottas som en president, men var skor är slitna och kläder nötter, precis som hans hatt. Jo, Carl-Einar Häckner gillar sin nostalgi, sitt vurmande för årtionden som passerat och klätts i sorgkantad, gyllene ram, ett skimmer av något som var och ändå inte var.

Det blir trick och skämt. Häckner fångar sin publik från första stund, charmar, trollar, trollbinder, slarvar, skojar, tramsar och förvånar. Jo, denna hans föreställning bjuder på repriser. Tricks och låtar som vi sett tidigare. Men älskar man Carl-Einar Häckner, så älskar man repriserna med. För så är det ju med hans scenpersonlighet och nummer, att allt verkar enkelt och samtidigt lite snubblande nervöst framfört. Men… ingen vet hur han löser sin magi. Den kan åtminstone få mig att häpna år från år.

Bara att han river tidningen jag jobbar för, GöteborgDirekt, i bitar där han tidigare hällt i ett glas cava för att i nästa ögonblick hålla upp en hel tidning och sedan lyckas hälla tillbaka det spanska mousserande vinet i sitt glas

Repris är också numren från varietéartisten Silea från Berlin. Hon som sväljer rakblad så blodet rinner och balanserar vigt på lina – från en ställning som i brist på utrymme placeras mitt i publikhavet blott meter från undertecknad – och som också tjänar som assistent åt Carl-Einar Häckner. Det är med andra med andra ord underhållning med nära nog närkontakt.

Vigt. Balanserat och skickligt gör Silea sina trick på lina bara meter från publiken. Foto: KAI MARTIN

Även Göteborgsartisten jonglören Richardo har vi sett förut. Han som klarar att jonglera med sju bollar och i en balansakt som heter duga staplar glas på glas på en ballong balanserande på en värja. Skickligt. Men nog har han haft bättre dagar. Åtminstone beträffande jonglerandet.

Skickligt. Jonglören Richardo kan även han sin balansakt. Foto: KAI MARTIN

Carl-Einar Häckner bjuder upp och bjuder till med sedvanlig generositet. Han vet hur man både utmanar och lockar sin publik. Så, det är en glädje att få se denna lättsamma sommarunderhållning och kanske kan Villa Belparc bjuda in honom och hans varieté för en bestående tradition på denna fina sommarscen.

Återkomsten – The Arks triumf

Konsert

THE ARK

!!!!!

Fullödig show. När the Ark återförenas gör bandet det med besked och bjuder på en fullfjädrad konsert.
Foto: MIKAEL ALMSE

Trädgårdsföreningen, Göteborg

PUBLIK: 10000.

Bäst: Den fulländade showen – från start till mål.

Sämst: Inget dåligt en sådan här kväll.

Fråga: Betyder Ola Salos ”Vi ses igen.” att det blir en höstturné…?

Med Ola Salos show på Rondo stod det klart och tydligt: the Arks låtar levde ett starkt liv utanför bandet. Förvisso då med gruppens sångare i centrum, men också i sin egen kraft. Samtidigt med den showen gjorde Ola Salo inte bara en egen känsloresa genom livet med bandets musik som soundtrack. Han gav också gruppen en hyllning, som naturligtvis gav näring till den återförening som vi nu kan bevittna.

Ja, den skulle skett sommaren 2020. Ja, den skulle skett sommaren 2021. Men om medlemmarna i the Ark väntat i två och halvt år är det ju ingenting mot den väntans tider som gruppens hängivna fans haft. Sedan 16 september 2011 med finalspelningen på Gröna Lund har de väntat, längtat och trängtat efter en återförening. Länge fåfängt förgäves.

The Ark hade sina skäl att komma till vägs ände, då 2011. De har sina skäl att nu återförenas.

Det är uppenbart att denna deras återförening och längtan till den har spetsat medlemmarna sinnen. Det är en fulländad show vi ser, med klädbyten, poser, publikfrierier, solon, platsbyten och en formidabel hitkavalkad. Men framför allt är det kärlek till scenen, publiken och musiken som slår från the Arks varmt pulserande hjärta från inledande ”Absolutely no dekorum” till världens bästa finallåt ”Calleth you, commeth I”.

Ola Salo med mannar har från starten publiken i sin hand. De 10000 som snabbt köpte biljetter när de kom till försäljning våren 2020 och sedan troget och tålmodigt hållit i dem sedan dess. Ja, det är en konsert i längtans tider och det är en fullödig förlösning vi bevittnar från både scen och publik. Pur kärlek.

Gillar att synas. Oavsett vem – Martin Axén, Mikael Jepson, Leari, Sylvester Schlegel, Jens Andersson eller Ola Salo – så vill medlemmarna i the Ark synas, inte bara höras.

Foto: MIKAEL ALMSE

Det är ju ingen nyhet att the Ark kan det här med show. Det finns liksom i gruppens DNA. Inte bara Ola Salo vill vara spektakulär. Samtliga fem andra medlemmar – Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Jens Andersson, keyboard, Sylvester Schleger, trummor, och Lasse Leari Ljungberg, bas – är ju inte precis blyga på scen. Det är en snyggt förpackad show, otaliga klädbyten (en eloge till kostymören), en läcker scen för bandmedlemmarna att röra sig på, läckert ljussatt och med projektioner som heter duga. Det är underhållning i toppklass.

Drama. Med snygg ljussättning, läcker projicering och häftiga kostymer förstärker the Ark intrycken från scen. Foto: MIKAEL ALMSE

Det skapar en härlig inramning till den glammiga musiken, som tagit sitt avstamp i glamrocken på 70-talet. Eran med Roxy Music, Sweet, Queen, Slade, Jobriath, Marc Bolan, David Bowie och, i Sverige, Tears… en inte alltid förenlig musikgenre, men med en gemensam längtan om att vara gränsöverskridande inte bara musikaliskt och samtidigt vara popen och rocken trogen. Gärna med extravaganta kläder, glamour, stora gester och smink.

Den tiden som gick i träda för att på något märkligt sätt slå rot i småländska Rottne och börja gro med the Arks tillblivelse 1991.

2000 var Sverige redo för the Arks extravaganza. Debutalbum, första stora turnén (jag var på turnépremiären på Trädgårdsföreningen och var modest i mitt beröm, tyckte att bandet kunde mer) och en accelererande karriär med en allt större popularitet.

Jag har haft glädjen att få följa bandet och har sett gruppen flertalet gånger – både i Sverige och i USA – mellan 2000 och 2011. Nu 22 år senare är the Ark tillbaka. Bättre än någonsin. Med en mer kraftfull show än vad de tidigare haft resurser att göra. Bandet är bländade bra. Learis punkiga bas i botten, gitarristerna Martin Axens och Mikael Jepsons glammiga duellerande, Sylvester Schlegels väl sammanhållna spel, Jens Anderssons Giorgio Moroder-excesser och Ola Salo…! Oj, vad han sjunger bra. Han kommer alltså från en tuff turné med ”Jesus Christ Superstar”. Har haft den svårsjungna, utmanande – röstmässigt – rollen som Judas och kliver direkt in i the Arks värld. Han gör det superbt och sjunger enastående bra med en större bredd, mer botten, mer svindlande topp och med ett riv i rösten som ger en vässad klang.

The Ark återförening är storartad underhållning både för ögat och för öronen. Det är fulländat. Tack.

Storartad show. Ola Salo och bandet bjuder på en storartad show. Foto: MIKAEL ALMSE

Resterande spelningar för the Ark i sommar: Åbo 10/7, Stockholm 14/7, Linköping 15/7, Borgholm 16-17/7, Docksta 21/7, Rättvik 22/7, Sundsvall 23/7, Halmstad 27/7, Helsingborg 28/7, Karlskrona 29/7, Östersund 30/7, Halmstad 3/8, Hamburgsund 4/8, Arvika 5/8, Gävle 6/8, Stenungsund 12/8, Ystad 13/8, Umeå 19/8, Örebro 20/8, Borås 26/8, Malmö 2/9, Huskvarna 3/9 

The Ark – låtlista, Trädgårdsföreningen, Göteborg 9 juli 2022:

  1. You who stole my solitude (intro)
  2. Absolutely no decorum
  3. Clamour for glamour
  4. Breaking up with God
  5. One of us is gonna die young
  6. Joy surrender
  7. Have you ever heard a song
  8. Prayer for the weekend
  9. Let your body decide
  10. Superstar
  11. Deliver us from free will
  12. Tell me the night is over
  13. It takes a fool to remain sane
  14. Father of a son (extranummer)
  15. Hey modern days (extranummer)
  16. Echo chamber (extranummer)
  17. The worrying kind (extranummer)
  18. Calleth you, cometh I (finalnummer)

Drabbande drama

Teater:

NATTVARDEN

Intensiv. Teater Toftas uppsättning av ”Nattvarden” är skoningslös och nära. Foto: PER LARSSON

När sommarteater brukar förknippas med lustspel, skratt och lättsamheter väljer Teater Tofta den omvända vägen. Med faiblesse för kammarspel och relationsdramer har teatern i Magasinet vid Tofta Herrgård, den lantliga idyllen mot kusten utanför Kungälv, närmast som en tradition nogsamt dissekerat familjer inifrån och ut. Detta oavsett om det handlat om pjäser skrivna av Strindberg, Gardell, Norén eller husets egen dramatiker Göran Parkrud. Det lockar sin publik. År efter år.

Nu denna deras trettonde säsong vänder Teater Tofta blickarna åter mot Lars Norén. Den svenske dramatikern kan sin Eugen O’Neill och Edward Albee. Så ekar hans pjäser ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”, från 1982, av den förstnämnde och ”Nattvarden” (1983) av den sistnämnde. Just ”Nattvarden” spelar Teater Tofta i sommar. En pjäs som kommer kusligt nära och är i denna uppsättning närgånget avklädd in till ett blottat sköte och en pjäs som snudd på landar i knät på publiken.

Jo, Teater Toftas uppsättningar skonar ingen. Här kommer man nära och med ”Nattvarden” kanske mer än någonsin. Man får ducka för replikerna där verbet ”knulla” används fler gånger än jag gjort i hela mitt liv. Ensemblen – Susanna Helldén, Daniel Adolfsson, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström – gör sina respektive roller, paren Charlotte och John samt Allan och Monica, med glödande frenesi. Här pendlar man mellan intellektuell skärpa, iskall kyla, kättja, lidelse, skratt och förtvivlan samt allt där emellan. I bakgrunden, i en ständigt påslagen mobiltelefon, finns Johns dotter Märta, elva år, bortglömd, ratad. Precis så som John ihärdigt gör med sina relationer till kvinnor, förutom till den nyligen avlidna mamman som till och med på dödsbädden tog sin hand ifrån sin förstfödde son. I botten också John usla förhållanden till sin bror, vars fru Monica är otrogen, och Charlotte som vill lämna John, men inte kan. Ja, ni förstår; kaos är inte bara granne med gud utan med allt.

Få kan som Lars Norén fånga desperationen och galenskapen i ett och samma andetag för att i nästa stund bjuda på gapflabb som förlöser i den största förtvivlan. Ensemblen är blixtsnabb och skicklig i att använda sig av karaktärernas svindlande känsloregister. Replikerna är sylvassa, vindlande och förtärande smarta. Alkoholen, det dricks rejält, ska döva, men släpper snarare ut det diaboliska, elaka, hos var och en.

Göran Parkruds regi är generös och hans manusbearbetning landar i ett nu, som aldrig förra årets uppsättning av ”Scener ur ett äktenskap” riktigt klarade. Det begränsade utrymmet på loftet i Magasinet är skickligt utnyttjat med smart scenografi signerad Råger Johansson och med Anna Wikars rekvisita. Soffan och, framför allt, de fyra stolarna blir en del i denna dödsdans mellan de fyra i en dramatisk koreografi.

En eloge till ensemblen som vänt ut och in på sig själva för gestaltningen av de fyra karaktärerna i detta textintensiva, drabbande drama. En extra ros till Karin Lycke, som med kort varsel fick axla rollen som Monica och lyckats hitta en trovärdig nerv i sin roll.

Teater Toftas ”Nattvarden” må vara kortad till två timmar och trekvart. Men under denna rafflande uppsättning sitter man knappast med något stoppur för att räkna minuter. Tiden rusar iväg. Samtidigt är det förlösande att komma ur denna gastkramande uppsättning och stapplande få ramla ut i den lantliga idyllen som bjuder utanför salongens, i dubbel bemärkelse, mörker. ”Nattvarden” tar på krafterna, men är ett kraftprov värd varje minut.

Nattvarden, Teater Tofta, premiär 8 juli, spelas till och med 20 augusti

Av: Lars Norén
Bearbetning och regi: Göran Parkrud
På scen: Daniel Adolfsson, Susanna Helldén, Karin Lycke och Carl-Markus Wickström
Scenografi: Råger Johansson
Ljus: Beate Persdotter Løken
Rekvisita: Anna Wikars
Tekniker: Coppelia Bondeson / Amanda Nord
Dekorsnickare: Stefan Westerberg
Attributmakare: Anders Muammar
Grafisk Form: Anders Wennerström
Foto: Lina Ikse och Per Larsson
Producenter: Susanna Helldén och Anna Wikars

Skrattfest på Vallarna

Buskis

ALLA TIDERS ÅSA-NISSE

!!!!

Genom tid och rum. ”Alla Tiders Åsa-Nisse”, på Vallarnas Friluftsteater, är en skrattfest med smart manus och gediget skådespeleri. Som av Mikael Riesebeck och Annika Andersson. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt (1650).

Bäst: Äntligen är Jeanette Capocci tillbaka.

Sämst: Att det tog slut.

Fråga: Är detta den bästa uppsättningen som gjorts på Vallarna…?

Skam den som ger sig. Efter att ha ridit ut pandemin och därmed pussel med både prermiärdatum, restriktioner och ensemble fick ”Alla tiders Åsa-Nisse” sin premiär. Ett vågspel…? Nja, knappast. Åsa-Nisse och hans entourage är ju folkkära. Men figurerna har ju också varit villiga offer för surmagade kritiker. En bitterljuv kontrast mellan populärt och en, måhända, von oben-attityd. Så sent som 2011 gjordes filmen ”Åsa-Nisse – wälkom to Konhult” med Kjell Bergqvist i huvudrollen som den lata, plirige uppfinnaren och notoriske tjuvskytten. En film som väl inte precis rosades.

Nu får alltså Åsa-Nisse, i Mikael Riesebecks pricksäkra och roande gestalt, göra en sommar på Vallarnas friluftsteater. Till Annika Anderssons, som för säkerhets skull också spelar Åsa-Nisses hustru Eulalia, och Pär Nymarks manus bjuds det upp till en lustiger resa genom tid och rum.

Jo, vi inleder med att resa tillbaka 1952, folkhemmets Sverige, hembränt, tjuvskytte och en idyll där karlarna latar sig och kvinnorna får göra slitgörat. Det dröjer inte många entréer för skådespelarna innan tempot sätts med ett manus som är både listigt, flödande och underhållande. Handlingen sätts i dåtid och säkras så under en stor del av den första akten. Men det ska bli ändring på det.

Genuint rolig. ”Alla Tiders Åsa-Nisse” är genuint rolig. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Mikael Riesebeck är som klippt och skuren som den underfundige Åsa-Nisse. Robin Rösehage är bländande som den sävlige vännen ”Klabbarparn”. Annika Andersson gör en kärv, varm och finurlig Eulalia med bett i replik och tanke när så krävs. Så då comeback på Vallarna för Jeanette Capocci, en strålande komedien med energi, tajming och ett flöde i varje scen hon närvarar. Jojje-Jönsson kommer inte undan sin Dag-Otto, men på något märkligt sätt passar denne drullige, charmige brevbärare in även i Åsa-Nisse-miljön. Stefan Gerhardsson klipper sina karaktärer till skarpa profiler och Klas Wiljegård får stå för den trygga, lättlurade lagen.

Listigt manus, skrev jag. Jo, här är vi alltså i 50-talets sommar-Sverige för att genom Åsa-Nisse uppfinning hamna 70 år framåt i tiden. Scenen växlar utseende, torparmiljön med hus och ladugård blir B&B (bed and breakfast) och närlivs. Handlingens förvecklingar får sig en rejäl kyss när Åsa-Nisse och Eulalia konfronteras med dagstidningars nyheter (jo, i printform, för tydlighets skull), mode, affärsklippare och mobiltelefoner. Det blir dråpligt, rappt och vansinnigt underhållande.

Jag kan inte minnas när jag senast hade så här genuint roligt på Vallarna. ”Alla tiders Åsa-Nisse” är en formidabel fullträff från start till mål.

Alla tiders Åsa-Nisse, Vallarnas friluftsteater, Falkenberg, premiär 3 juli 2022

Regi: Pär Nymark.

Manus: Annika Andersson och Pär Nymark.

Peruk/Mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderqvist.

Scenografi: Peter och Marianne Dillberg.

I rollerna: Annika Andersson (Eulalia), Mikael Riesebeck (Åsa-Nisse), Stefan Gerhardsson (Einar Sjöqvist/Maximilian Sjöqvist), Jojje Jönsson (Dag-Otto Flink/Dag Flink), Robin Rösehag (Justus ”Klabbarparn” Ågren/Tobias Ågren), Jeanette Capocci (Britta Fridh/Bella Fridh) och Klas Wiljergård (landsfiskal Klöverhage/poliskommissarie Klöverhage).

Före regnet

Konsert

DAVID URWITZ med PÄR ÖJEROT

Nära. David Urwitz och hans companjero Pär Öjerot spelade på Villavallekullas scen i Kungsladugår. Foto: KAI MARTIN

Villavallekulla, Kungsladugård

Man kan följa en artist mer eller mindre sporadiskt. Gå på konserter genom åren. Göra en och annan intervju. Notera uppdateringar på Facebook eller Instagram. Så är det med David Urwitz. En lågmält envis artist som för många kanske flugit under radarn, men som ändå har sina modiga nära 40000 följare på Spotify och en lika hängivna konsertbesökarskara – oavsett om det handlar om Stenhammarsalen, Taubescenen (salig i åminnelse) eller en trädgård nära dig.

Så upptäcker man att det plötsligt har svindlat iväg sisådär 17 sedan den där debuten – albumet ”Det var väl inget mer med det” – som tokhyllade på sina håll. Han har varit modest flitig sedan det där album som han trodde skulle bli både det första och det sista (av ett tänkt sommarhus blev det en ”sista” satsning på musiken). Till dags dato handlar det om nio album (inklusive samlingsalbument för Norge 2010 och ”Ett försök till samling” 2015), singlar och samarbeten med förebilden Peter LeMarc och producenterna Andreas Dahlbäck och Charles Storm samt ett oändlig antal skrivna låtar. På vägen har det blivit podd (”Prata med hantverkare”) och sidekick till Morgan Larsson i ”SöndagsMorgan” i P4. På samma väg har han blivit familjefar, livets vindlande, äventyrsfyllda väg. Klart att det ska skrivas och sjungas om. Klart att det fyller anteckningshäftet och notboken.

David Urwitz är inte främmande att möta sin publik på speciella ställen. Tidigare har han gjort turnéer med trädgårdsspelningar. Dykt upp tillsammans med någon ackompanjatör i något villaområde för en stillsam konsert med hög närvaro och stor närhet.

Arrangör. Valle Erling är initiativrik, har skapat sin egen scen där han bjuder på konserter i trädgården. Foto: KAI MARTIN

Så när Valle Erling, som förra året färdigställde sin trädgårdsscen vid huset i Kungsladugård, kallade var svaret givet. De har mycket gemensamt. Båda är förtjusta i Eldkvarn. Valle är också han låtskrivare och sångare för sitt band Valdemar. En berättelses väsentlighet förenar även det, gärna tonsatt.

Jag har inte varit på någon konsert med David Urwitz på många år. Men det intima formatet som den här konserten bjuder lockar. Det blir avslappnat, häng med människor som man inte känner och det öppnar upp möjligheter om man orkar vara nyfiken. I trädgården är det ordnat med bar och en disk med Foodtruck Babembas västafrikanska mat. Kvällen hukar under gråa moln, filtar och jackor tas på hos publiken, som ännu inte fått någon musik att värmas av. Himlens oro gör att spelningen kommer igång en smula tidigare än det var tänkt. Men med alla på plats var just det egalt.

Avklätt. David Urwitz klär av sina låtar i det intima formatet, men breder också på med bra berättande. Foto: KAI MARTIN

David Urwitz har med sig sin kompanjon Pär Öjerot, gitarrer, sång och munspel, som adderar David Urwitz trakterande av elpiano och gitarr.

Han är en singersongwriter i svensk dräkt med sin egen ton och personlighet. Han behöver sällan ta i för att göra sina berättelser hörda och arrangemangen, som många gånger kläs på på albumen med både band, blås och stråk, är här lätt avklädda. Ja, ibland in på huden.

Det var som sagt ett tag sedan jag såg honom. Jag famlar i minnet, men tror att det var just nämnda Taubescenen och kanske tio år sedan. Han hade ju då haft några år på sig på scen och som artist. Men rekapitulerar jag spelningen så var det präglat av nervositet, som om det saknades självtillit. Av det finns det inte ett spår nu. Han är avslappnad. Är en utmärkt berättare som vecklar ut historierna både i och mellan låtarna, som en solfjäder, rik på både färg och händelser och inte sällan humor.

Nej, jag följer inte med i hågkomst av samtliga låtar – min närvaro med trollhättesonen har som sagt varit lite på och av – men gillar stunden som bjuds på scen. Efteråt ber jag att få kika på låtlistan, men David Urwitz ursäktar sig med att den nog inte stämmer. Det var någon som åkte ut för en annan som kom in.

Precis så i stunden av ett här och nu som konserten var – före regnet som höll sig precis till det sista ackordet klingat ut.

Och kvällen fortsätter inomhus när regnet piskar på. Möten med människor jag inte träffat och någon jag inte sett på år. Livsöden utväxlas, samtal, förtroligheter. Ungefär som någon David Urwitz-låt.

David Urwitz och Pär Öjerot, Villavallekulla 1 juli 2022 – den tänkta låtlistan:

  1. Tror du det blir bättre då
  2. Ta mig över dom ängar
  3. Allt jag sa
  4. Jag kunde inte sagt det bättre
  5. Bara stanna en stund
  6. Brevlåt till Isabella
  7. Och sedan modet
  8. 10 år
  9. Fråga nån som vet
  10. Öppna ögonen
  11. Enkelt
  12. Tills allt blir bra
  13. Lycklig
  14. Nån annan ska sjunga sången jag sjöng
  15. Hej då

”Hundraåringen…” inte helt hundra

Teater

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN

På farlig uppdrag. Claes Malmberg sliter hårt med samtliga roller – och händelser – i iscensättningen av Jonas Jonassons succéroman ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Foto: PRESSFOTO

Magasinet, Tjolöholms slott

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: De intensiva rollskiftena.

Sämst: Pjäsen står och stampar emellanåt.

Fråga: Hur mår Claes Malmberg efter föreställningen och hittar han till sig själv…?

Att iscensätta Jonas Jonassons roman ”Hundraåringen som klev ut genomfönstret och försvann” är måhända ren och skär galenskap. Att göra den som en monolog med Claes Malmberg där han gör samtliga sjuttielva rollerna…? Ja, det är än värre. Så varför inte.

Claes Malmberg är en estradör som älskar att fylla en scen. Han tar plats även med andra aktörer där och gillar att improvisera och därmed utmana ensemblen i en lustiger dans, som oftast kommer publiken till gagn. Man har med andra ord sälla tråkigt i Claes Malmbergs sällskap.

Jo, han har ju ensamföreställningar tidigare. Är trygg på scen, rapp i munnen och med en svada som aldrig sviker. Men det här är ändå något annat. Här ska han för det första gestalta en hundraåring, vilket sker helt utan överdrivet smink eller klädsel, men dessutom karaktärisera en rad andra personer ur boken.

Med genialt enkel men fantasifull scenografi (Niklas Holtne) och smart kostym (Ulrika Wassén) går det vägen i hart när varje scen. Med en inspirerad, och vilt transpirerande, Claes Malmberg går det också. Han nöjer sig inte med rollskiften utan gör dem med olika röster, rappt och roligt. Så bland karaktärer som Julius Jonsson, Benny, Bulten, Hinken och kommissarie Göran Aronsson får vi – i den ordningen – höra röster som tangerar Sten-Åke Cederhök, Robert Gustafssons dansbandsprofil Roland Järverup, Kalle Moræus, Ronny Jönsson och Leif GW Persson. Totalt gör Claes Malmberg 24 roller (!) och röster.

Jo, han är på hugget och om jag någon gång var orolig för att han inte skulle falla utanför manus, så försvann det snabbt. Han missar inte denna sin paradgren och har sedvanlig och omedelbar kontakt med publiken, bjuder in den och avbryter sin monolog för någon extra utvikning. Allt går i en rasande fart och med en händelseutveckling som vill famna Jonas Jonassons skröna utan att utelämna något. Men ibland står föreställningen och stampar. Repliker tas onödigt om för att skapa en komisk poäng som aldrig kommer.

Jo, det är en grannlaga uppgift att ensam dra den här uppsättningen igenom sina 90 minuter. Claes Malmberg har förvisso till sin hjälp sonen Nicholas Malmberg på scen för scen- och klädbyten, men kapellmästare Benneth Fagerlunds orkester hörs bara som inspelad. Det är en tuff uppgift som nära nog går i mål, men ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” har, som sagt, några ältande passager och lite för mycket rapsodiskt berättande för att hålla ihop historien för att bli helt hundra.

Underhållande…? Jo, det är svårt att undvika med Claes Malmberg på scen.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Magasinet, Tjolöholms slott, premiär 30 juni

En pjäs baserad på Jonas Jonassons succéroman från 2009.

Regi, manus och scenografi: Niklas Holtne.

På scen: Claes Malmberg.

Kompositör: Benneth Fagerlund.

Musiker: Benneth Fagerlund, piano och kör, Martin Tallström, gitarr, Kalle Moræus, fiol, Hanna Lindblad, sång, och Clara Fagerlund, kör.

Kostym och rekvisita: Ulrika Wassén.

Mask och rekvisita: Tiina Bengtsson.

Specialrekvisita: Lars Carlsson.

Dekorbygge: Hede ateljé, Emanuel Petersson och Adam Roos.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign/ljudtekniker: Thommy Eggers.

Scenchef: Nicholas Malmberg.

Sufflör: Nelson Malmberg.

Dockmakare: Steve Axtell.

Aldrig glömd – alltid saknad

60-talssommar med pappa. Foto: PRIVAT

2013 blev ett konstigt år. I vår familj drabbades vi av ett år som gav sorg – och glädje. Fyra begravningar och ett bröllop säger väl det mest. Z fick i brådrasket och med en begynnande, svår ögonsjukdom som krävde snabb vård, åka till sjukhuset i Hillerød där hennes mamma var döende. Det var torsdagen 27 juni och jag fick på avstånd tröst henne för både hennes krånglande öga och för det faktum att hennes mamma var på väg ifrån oss. Ungefär samtidigt så höll pappa på att kasta förtöjningarna för sin sista seglats. Han som under våren haft ett hjärta som inte orkade slå som det skulle, det hjärta som genom hans liv alltid slagit vackert och ömmande.

Det är märkligt; jag kikar på en bild från februari 2013, då han är med på Svenska mässan där gymnasieelever ställer ut innovativa prylar, som de skapat under sitt sista år. Min yngste son är representerad. Pappa vill inte missa sitt barnbarns bravader. Med ålders rätt sitter pappa, kikar nyfiket på folkvimlet. Så som han gillade att göra uppe på Avenyn de sista åren.

Någon vecka senare har han promenerat från sitt hem nere vid Gamla Ullevi upp över Heden till sin husläkare på just Avenyn. Han tycker inte att hjärtat känns riktigt okej och det tar sin stund, med pauser, innan han kommer på plats. Väl där ringer kliniken mig och säger att de kommer skicka honom till Sahlgrenska och akuten. Vi skyndar oss, i omgångar, dit för att hålla honom sällskap och han skrivs så småningom in på kardiologen för vidare undersökning och analys om vad problemet är. de behåller honom ett par dagar och pappa viftar på svansen, lycklig över att träffa folk och vackra sköterskor. Jo, han hade varit ensam sedan mamma gått bort i januari 2011, en ensamhet som inte gick att helt skölja bort med flitigt besök av barn och barnbarn – för han var en älskad far/farfar/morfar.

En läkare stoppar mig för samtal, som vi i brist på något kontor gör i en skrubb. Beskedet är hårt och krasst; pappa har inte lång tid kvar; hjärtat sviktar, det vill inte slå friskt och starkt; en operation är inte möjlig.

Så valsas han runt till en annan avdelning innan han hamnar på Högsbo för eftervård och plötsligt, utan besked till mig, vidare till Krokslätts vårdhem innan han får plats på Örgrytehemmet. Samma avdelning som där mamma vårdades sin sista tid och med en personal som både kände honom och gillar honom.

I den här turbulenta tiden tar min yngste son studenten. Vi åker förstås till hans farfar för en möjlighet för honom att gratta sitt barnbarn. Jag tar bilder.

Så detta märkliga. Jag står med en bild från en frisk åldring i februari och en med en sjuk dito i maj. På några månader har en så kraftig förändring skett att jag har svårt att begripa att jag ingenting såg då. Men så var det; jag förstod att pappa var dålig, att han inte ville äta som han skulle, näringsdryckerna var inget för honom. Han bidade sin tid och de nakna väggarna på Krokslättshemmet blev till fantasier; han som alltid älskat konst började se syner. Sorgligt.

På Örgrytehemmet installerade vi honom i junis början. Möbler, konst på väggarna, teve så han kunde se sin älskade golf. Han fick omvårdnad och besök varje dag. Men jordgubbarna som vi frestad med på midsommar kunde han inte behålla.

Torsdagen då Z:s mamma avlider är jag på besök hos pappa, som vanligt. Men när jag kommer in på rummet ligger dagens tidning i konfetti kring honom samtidigt som teven står på. Jag börjar städa upp, men han avbryter mig. ”Kai, du skymmer sikte. Mamma och hennes väninna och jag har så trevligt.”

Jag får honom ur fantasin, där han fått umgås med sin älskade hustru, tillbaka till en verklighet han inte vill vara i. Jag berättar om Z:s mamma, han nickar och inser kanske att hans tid inte är långt ifrån att gå ut. Något dygn senare avlider han.

Det händer att jag tänker på den spröde mannen som var min pappa. Bilderna från februari respektive maj är så slående. Men när jag tänker på min pappa är det nog oftare bilder från hans kraft dagar, då jag var var väsentligt yngre, men också när han omslöts av barn och barnbarn efter att mamma gått bort.

Umgänge. Jul i juli 2012. Året efter var pappa borta. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Pappa var kreativ. Svensk mästare i modellflyg under 40-talet, en man med konstnärsambitioner med flera utställningar, journalist med en livslång karriär som korrekturläsare på GHT och senare GT. Han skötte flera hus, vårt hemma i stan, mormors – efter morfars bortgång – några hus bortanför oss, sommarhuset och mormors sommarhus ovanför oss. Det innebar skötsel av trädgårdar och dessutom ett gäng träbåtar: snipan, GKSS-ekan, segeljollen, tvåmannakanoten och dingen. Jo, han hade att göra, men hittade tid till umgänge med både sin hustru, oss barn och vänkretsen. Han fanns. Han var närvarande. Han var sympatisk, empatisk. Han gillade litteratur, musik och, förstås, konst. Att resa med mamma var en favorit. Oavsett om det var skid- eller golfresor. Från sena 70-talet blev just golfen ett stort intresse. På 80-talet kom barnbarn på min systers sida. På 90-talet mina söner.

Saknade. Minnesbilderna från pappa och mamma är mer från deras krafts dagar än de sista av sjukdom drabbade. Foto: PRIVAT

Jag vet inte hur han fick tiden att räcka till. Pensionen i maj 1989 öppnade ju upp för möjligheter, men schemat var ständigt späckat.

29 juni 2013 var det slut på ett intensivt liv. Hans levnadsbana var ändad. Det finns inte en dag då jag inte tänker på honom.

I mars, när jag genom läkaren förstått att det var på väg att ta slut, kom en låt som jag skissat på under perioden som mamma var sjuk. Ett requiem, en sorgelåt i en genre jag tidigare aldrig gjort. Jag kontaktade Mattias Bylund, en vän och musiker av rang som aldrig har tid över, och frågade om han kunde hjälpa mig. Till min förvåning sa han ja. Jag åkte till honom, han lyssnade och sa ”Hm, det här är ju barockmusik. Inte riktigt det jag kan”. Men han gjorde en skiss, en demo som jag senare kunde spela för pappa. Däremot var det svårt att säga att jag hade för avsikt att spela den på hans begravning.

Dagarna efter pappas bortgång gick jag hem från jobbet. Med någon kilometer kvar kom en andra del, som jag omedvetet sökt, till mig. Jag ringer mæstro Bylund, som förvånar mig med att ha tid kommande dag. Dessutom tackar han ja till spela på pappas begravning. ”Roberts requiem” ställs färdig och spelas sedan några veckor senare avskedsceremonin i Östra kyrkogårdens kapell.

https://soundcloud.com/you/tracks

Generös Sting (men utan sting)

Konsert:

STING

!!!

Klappa händerna om ni mår riktigt bra. Sting underhåller med rik låtkatalog.

Trädgårdsföreningen, Göteborg.

Publik: Slutsålt.

Bäst: Otippat men ”Seven days”.

Sämst: Han såg ut att ha lite bråttom hem.

Fråga: Hur många i publiken vet vad ”Every breath you take” handlar om…?

Jag har haft mina ups and downs med Sting. Från 70-talets vurm för the Police, den synnerligen effektiva trion med Sting, bas och sång, gitarristen Andy Summers och trummisen Stewart Copeland, genom hans tidiga solokarriär över någon Scandinaviumkonsert (20 år sen? 30 år sen?) då han fick klockorna att stanna till den rätt förtjusande duetten ”Little something” med Melody Gardot förra året.

I stort är jag inte avog mot hans musik. Ibland till och med tvärt om. Hans ”If you love somebody set them free” är, förutom en svängig och catchy låt, ett riktmärke för mig. Man äger ingen: älskar, men ge frihet. Men det kan också smyga in sig ett slags självgodhet i hans musicerande och en arrogans från scen (de gånger jag har sett honom). Samtidigt var han tidigt ute att stötta Amnesty och jobba för regnskogens bevarande. Jo, komplext ur min synvinkel beträffande den Polarprisade (2017) artisten.

När han med band kommer till Trädgårdsföreningen är det inte bara en konsert som är två år försenad. Det är också Europapremiär efter en serie konserter i Las Vegas. Senaste 18 juni, så han har väl inte helt lyckats landat i Greenwich Mean Time. Å andra sidan, ska han starta sin Europaturné så är det väl i det mest engelska som Lilla London har att erbjuda: Trädgårdsföreningen. Det var snudd på tweedtvång, men mer avslappnad klädsel bjöds i parken.

Trots förmodad jetlag startade Sting med öppna famnen. ”Message in a bottle”, ”Englishman in New York” och ”If you love somebody set them free” samlar liksom både the Police och den tidiga solokarriären. Det i sin tur öppnar upp publiken, som genast låter sig slutas i brittens famntag. Det är ett grepp han inte släpper under den 20 låtar långa konserten.

Tillsammans med bandet – Dominic Miller (gitarr), Zach Jones (trummor), Rufus Miller (gitarr), Kevon Webster (keyboards) and Shane Sager (munspel) plus sångarna Melissa Musique och Gene Noble – blir det en konsert med både spänn- och svängvidd.

Sin bas trogen. Sting spelar på sin Fender Precision från 1954. Foto: KAI MARTIN

Sting är, sina 70 år till trots (det nya 50…?), fräsch och med en kroppsvikt och utseende som inte mycket har förändrats under de senaste 30 åren. Sak samma om hans röst. Visst, han kanske inte kan pressa sig lika högt som under the Polices glansdagar. Men han kan sjunga med emfas. Och spela! Med den fantastiskt slitna Fender Precisionsbasen från 1954 leker han fram sina låtar med lätthet, gung och effektivitet. Han släpper inte greppet om den (såg jag någonsin den stämmas om…?) förrän i avslutande ”Fragile” då han byter till akustisk gitarr.

Ja, spännvidd på konserten. Så the Polices reggaepop med rockjazzen från solokarriären. Ja, in i den arabiskt doftande ”Desert song”. Ibland blir det uppvisning, en lärare i jazzrock som vill briljera. Men oftast är det en konsert som underhållande – och smärtfritt – flyter på. När han bjuder in publiken till handklapp på polyrytmiska ”Seven days” blir det inget haveri, utan en skön förening av musikernas kunnande och publikens taktfasthet. Snyggt.

Sting 2022 känns oanfrätt av tidens tand. Men angelägen…? Nja. Jag kan sakna den vassa eggen. Som om musiken betydde något mer än bara underhållning. Nu blir det Sting utan sting. Helt ok, för all del.

Och kändes det inte som han hade bråttom därifrån…? Låtlistan – med några undantag i stort sett som under Las Vegas-showerna – blev en låt kort jämfört med tidigare konserter. Dessutom kom han snabbt in för extranummer. Så fort att publiken knappt hunnit applådera färdigt

Låtlista, Trädgårdsföreningen, Göteborg, 21 juni 2022

  1. Message in a bottle
  2. Englishman in New York
  3. If you love somebody set them free
  4. Every little thing she does is magic
  5. If it’s love
  6. Loving you
  7. Rushing water
  8. Seven days
  9. Fields of gold
  10. Brand new day
  11. Shape of my heart (gästsång Gene Noble)
  12. Wrapped around your finger
  13. Walking on the moon
  14. So lonely (med inslag av Bob Marleys ”No woman no cry”
  15. Desert song
  16. King of pain
  17. Every breath you take
  18. Roxanne (extranummer)
  19. Driven to tears (extranummer med Joe Sumner – Stings son, som också värmde upp inför spelningen – på gästsång)
  20. Fragile (extranummer – Sting på akustisk gitarr)

Kärlekssviten

En sweet svit. Lars Wallin-sviten är sober och ska locka både bröllopspar och de som vill fira sin kärlek. Foto: KAI MARTIN

På ett drygt halv år har designern och haute couture-mästaren Lars Wallin förvandlat en hörnsvit på Radisson Blu Scandinavia till en kärlekssvit. Ursprungligen var tanken att den, vid omstarten för hotellet efter pandemi och restriktioner, i förstone locka bröllopsgäster. Men rätt snart kom Radissonledningen och Lars Wallin överens om att bredda konceptet. Ungefär som den initiala idén om att lyfta sviten med gardiner och kuddar snabbt blev allt för smal.

För Lars Wallin var det premiär. Han som redan gjort det mesta inom design och på senare tid också skapat både porslin och tapeter, fick nu ytterligare en utmaning. Självklart blev han kreativ. Självklart kom han att överskriva budget, men hela tiden efter dialog med hotelledningen.

Nu har sviten presenterats vid en visning, men det dröjer innan höga gäster kan boka in sig. Det sker först om några veckor, vid skiftet mellan juni och juli.

Sviten är sobert lockande. Lars Wallin har valt färgskalan greige – det vill säga gråbeige med svarta och vita detaljer samt guld. Rummet är öppet, men med en listig spaljé som avskärmar mellan matbord och vardagsrum. Tapeten på väggen är Lars Wallins egen, från början handbroderad för att sedan fotograferas av för att kunna bli tapet. Den stora spegeln på kortväggen gömmer listigt teven och pockar därför inte på onödig uppmärksamhet. På bordet står porslin dukat; design Lars Wallin, förstås. Himmelssängen är inbjudande, som hela sovrummet med höjd på garderoberna. Här ska ju bröllopsklänningar kunna hänga utan att behöva släpa. En herrbetjänt skvallrar om att brudgummen inte är bortglömd.

Badrummet vilar i samma färgskala som övriga rum, det ger en känsla av andas in, andas ut, en behaglighet och avstressande upplevelse. Sviten ligger i korsningen Drottninggatan/Östra Larmgatan och på andra våningen, vilket gör att den är en smula mörk. Badrummet inhyser också svitens enda toalett, så det finns risk för de kommande äkta paren att under förberedelserna hamna i trångmål. Men annars är det en svit med stort svängrum, ja, även för ett test av brudvalsen. Eller om man nu bor där för att fira sin kärlek och vill bjuda in ett mindre sällskap. Sviten ger en känsla av en smart inredd mindre tvåa med klass och stil.

I höst firar Z och jag våra tio år som gifta; kanske ska man celebrera det med lite lyxboende, mitt i stan…?

Kostnad för boendet? Där har jag inte hittat några uppgifter. Jag får återkomma om det.

Jesus Christ – superstark!

Rockopera

JESUS CHRIST SUPERSTAR

!!!!

Drabbande. ”Jesus Christ Superstar” med Peter Jöback som Jesus känns i ben, märg, hjärta och själ. Pressfoto: LIVE NATION

Scandinavium, Göteborg

Publik: Drygt 8000 – totalt över 33000 på fyra föreställningar.

Bäst: Andra akten är rafflande och intensiv.

Sämst: I en intimare salong hade föreställningen varit total.

Fråga: Kommer Peter Jöback och Ola Salo fortsätta detta sitt fruktsamma samarbete...?

50 år efter att den första svenska iscensättningen av Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice rockopera gjordes når Fredrik ”Benke” Rydmans version samma arena. Då axlade Peter Winses rollen som Jesus, Arne Jansson var Judas och Agnetha Fältskog antog utmaningen som Maria Magdalena. 2022 är det Peter Jöback, Sveriges starkast lysande och mest meriterade musikalstjärna, som för första gången ikläder sig rollen som Jesus. Ola Salo, Ark-sångaren, som tidigare både gjort en översättning av Tim Rice texter och spelat rollen som Jesus, gör Judas. Maria Magdalena görs av Janice. För regi och iscensättning alltså ”Benke” Rydman, en driven koreograf och regissör med sinne och smak för de stora salongerna.

Det är med andra ord en stark samling i de ledande rollerna.

Ja, ”Jesus Christ Superstar” har spelats i över 50 år. Man har stött och blött storyn i alla upptänkliga versioner; somt bra, annat mindre bra, en del i rejält laddade uppsättningar. Som den under påsken 2018 från USA direktsända med Erik Grönwall som Simon Ivraren, där Jesus spelades av superstjärnan John Legend och den gamla rockräven Alice Cooper gjorde Herodes.

Det finns med andra ord förlagor att jämföra med. ”Benke” Rydman antar utmaningen från start. Han som kan street dance bättre än de flesta låter ensemblen komma in som klev den direkt in från gatan. Det är kramar och lek under promenaden genom parkett innan ett öppet scen- och klädbyte sker och orkestern tar ton med ouvertyren. Vi far plötsligt över 2000 år tillbaka i tiden, ackompanjerad av Andrew Lloyd Webbers dramatiska musik och Tim Rice texter om Jesus sista dagar. Allt detta i en lätt rangerad hockeyarena daterad 1971.

Går det att få ihop…? Ja!

Det är en stark ensemble med dansare som vet att inte bara fylla en scen utan också en arena. Musikarrangemangen bär på en skärpa som jag sällan hört i ”Jesus Christ Superstar”-sammanhang. Det ger ett fundament för den musikdramatik som iscensätts i allmänhet, men för sångarna i synnerhet.

Peter Jöback har lärt sig enormt mycket under sina år som musikalartist och gjorde mer eller mindre mästarprovet som Fantomen i ”The Phantom of the opera”. Han kliver utanför sig själv, bjuder in andar och demoner och gestaltar en ny Jesus i denna sin roll. Ola Salo kan inte bara leda sitt band från scen utan också med allvar och kraft ikläda sig rollen som en förtvivlade Judas, en insats som i den här musikalen (eller rockoperan) kräver sin röst. I första akten svingar dessa de båda huvudrollerna agerandet och sina röster högt, starkt och intensivt. Inte alla falsetter sitter i sin högsta klang för Jöback, men här känns sången genom ben och märg, själ och hjärta.

När Janice inleder försiktigt är det för att ta sats och imponera för varje gång hennes röst blir hörd. Hennes Maria Magdalena blir soulfylld, smärtsam och innerlig.

Simon Ivrarens roll har, kanske överraskande, gått till Linda Pritchard. Men varför inte? När hon väl tar ton i ”Poor Jerusalem”, klättrande i scenriggen, är det i en växande version som tar andan ur mig. Så också med David Lindströms, överste prästen, Annas. En marginell roll som med hans röst tar plats på bästa vis.

Utnyttjar arenan. ”Benke” Rydmans iscensättning av ”Jesus Christ Superstar” utnyttjar Scandinaviums storlek. Foto: KAI MARTIN

Anton Lundqvists Herodes tangerar Josh Mostels roll i Norman Jewisons film från 1973. Lite lätt fjollig, självupptagen och arrogant med stort underhållningsvärde.

Om första akten är fylld av upptåg, ögon- och örongodis sveper mörkret in över andra akten. Ja, helt enkelt för att dramatiken tätnar, men också för att det är som om Peter Jöback och Ola Salo än mer sjunger sina hjärtan ur kropparna. De är skoningslösa mot stämbanden, men viker inte en tum i avsikten att leverera från sitt inre. Det i sin tur gör att vägen mot Jesus död via Judas svek bjuder på stor musikdramatik. Ja, vi vet alla hur det ska gå. Ändå sitter man där med andan i halsen och när törnekronan trycks ned över Jesus skalle, efter alla piskrappen, smärtar det. Så en stark final i den till synes enkla, men smått geniala scenografin av Lars Österbergh och Robert Hvenströms ljussättning, där ensemblen åter klär om till vardag, ljuset i salongen tänds åter upp och vi kan gå ut och börja andas igen.

”Jesus Christ Superstar” har turnerat i Sverige sedan februari 2022 och gör sina sista föreställningar i Helsingfors 21 och 22 juni. Synd. Den hade, vad mig anbelangar, gärna fått fler chanser på en fast scen under en säsong.

Jesus Christ Superstar, Göteborg 16–18 juni.

Regi/Koreografi: Fredrik ”Benke” Rydman

Medverkande: Peter Jöback (Jesus), Ola Salo (Judas), Janice (Maria Magdalena), Anton Lundqvist (Herodes), Linda Pritchard (Simon Ivraren), Patrik Martinsson (Pontius Pilatus), David Lindström (Annas), Kristoffer Hellström (Kaiafas), mfl.

Scenografi: Lars Östbergh

Kostym: Lehna Edwall

Mask och peruk: Ida Eriksson

Ljusdesign: Robert Hvenström

Ljuddesign: Oscar Johansson