Med mycket möda och stort besvär

Ibland kan man gnugga sig samman som lag. Låta en lång och krånglig finalserie svetsa samman allt med blod, svett, dårar och genier. Det är helt enkelt inte givet att ett lag som tar den enkla vägen genom kvarts- och semifinaler också glider vidare in i de avgörande bäst av sju.

Så när Djurgården, lite överraskande, vinner den svajiga semifinalserien mot Färjestad är det något som i längden kan gynna laget. Spelarna och ledningen vet att laget kan studsa tillbaka efter en förlust. Att vara i brygga är bara en gymnastisk övning för att komma på fötter igen.

För Frölunda har spelet så här långt var av solid karaktär, men med vissa akilleshälar i form av  omständiga powerplay och saktfärdiga uppspelsfaser. Det har gått vägen ändå, men helt klart skulle allt ställas på prov på Djurgården när den inledande matchen i finalserien skulle avgöras.

_TH27885

Bra start trots vilset spel. Foto: TOMMY HOLL

I slutspelet är det en kombination av skicklighet, tillit till det egna spelet och motståndarnas misstag som fäller avgörandet. Så som vid första målet, där Jacob Petersen snor åt sig pucken och elegant koncist lyfter in pucken med ett backhandmanöver. Där stod hela Djurgården på hälarna och målvakten Adam Reideborn klarar inte att hålla ihop kroppen mot stolpen.

Men första perioden är mer att karaktäriseras som en tungviktsmatch där kombatanterna känner på varandra med jabbar mer än effektiva slag. Frölunda, som haft matchvila sedan laget slog ut Luleå, mot ett Djurgården som egentligen inte riktigt vet sin form, men som ändå är på plats för finalspel.

Andra perioden blir istället huggsexa, inte fartfylld, inte disciplinerade, men med skiftande karaktär. Djurgården kvitterar tidigt. Frölunda replikerar med Jacob Moverares 2–1, som följs av kvittering av Djurgården kort därefter. Allt mellan 2.13 och 4.25. Lite som bandy, med sina snabba skiftningar. Charmigt för publiken, huvudbry för tränare.

_TH28779

Mål. Chay Genoway (utanför bild) gör 3–2 där Adam Reideborn är hårt uppvaktad av Ryan Lasch och Joel Lundqvist. Foto: TOMMY HOLL

Frölunda tar kommandot igen och gör både 3–2 och 4–2 (powerplay) innan periodens utgång och allt känns tryggt, men den känslan är ju som bekant bedräglig.

Återigen är det ett tidigt mål från Djurgårdens sida och det dessutom från retstickan Dick Axelsson klubba, ett skott Johan Mattsson i Frölundakassen tar varje dag i veckan, om än lågt, strax över vänster benskydd. Visst, skottet kom överraskande och i skäret, men det ska han ha.

_TH27985

Räddare. Johan Mattsson hade 31 skott emot sig och släppte tre. Foto: TOMMY HOLL

Plötsligt 4–3, alltså och chanserna byts med tonvikt på bortalaget, som äter sig in i spelet där Frölunda emellanåt inte lyckas med sina föresatser. Räddningen kommer när Dick Axelsson i slutskedet av matchen åker på en tvåminutare för hög klubba på Joel Mustonen. När Djurgården chansar fem mot fem med Reideborn på bänken, lyckas 19-årige Samuel Fagemo kontra in det förlösande 5–3-målet.

Djurgården blev allt annat än en munsbit för Frölunda, som har att steppa upp rejält i spelet i returen i Stockholm i morgon, tisdag.

Djurgården pepprade Mattsson med 31 skott mot Frölundas 24 mot Djurgårdskeepern. Bättre och mer uppoffrande försvarsspel krävs, även om det förstås är strongt att knipa vinsten utan att spelet är hundra. Positivt också att Frölunda stred framför motståndarkassen, något som ställde till bekymmer för gästerna.

 

 

Frölunda imponerar

Så snodde Frölunda den första finalplatsen i kampen om SM-guld.

En övertygande vinst mot Luleå med 6-2, där laget på bortaplan gjorde processen kort mot ett tröttkört Luleå. Kanske överraskande, då Luleå gjorde en imponerande final i serien och dominerade i kvartsfinalen mot Växjö.

Mot Frölunda har dock laget inte fått mycket att stämma, från målvakten Joel Lassinatti genom försvar och anfall. Istället har Frölunda växlat upp, trummat samman sina styrkor och med Johan Mattsson som sista utpost har laget en trygg, positionssäker målvakt inte helt olik Frederik Andersen, men kanske med en större flexibilitet och explosivitet.

Frö

Finalklara.

Det ser med andra ord lovande ut för laget när de från söndag kommer gå in i finalspelet mot, antingen Djurgården eller Färjestad.

Frölunda har verktygen i verktygslådan för att både dyrka upp motståndarnas defensiv, snickra ihop sitt eget försvar och hamra på energiskt i anfall. Men det finns lite oroväckande tendenser, som kan bli avgörande när de väl möter sina utmanare.

Jag tycker exempelvis att spelet med en man mer på banan inte övertygar. Det ä omständligt, långsamt och sällan överraskande. Märkligt, då det offensiva spelet fem mot fem är precis det.

Visst, Luleå tilläts komma till både avslut och mål i slutskedet av matchen då Frölunda hade kontroll. Det kanske inte är så mycket att yvas över. Med då hade Johan Mattsson fortfarande en nolla att försvara och med ett fullt fokuserat lag hade den varit intakt.

Där har göteborgarna fortfarande en hel del att slipa på. Något som i slutändan kan visa sig vara helt avgörande i kampen om laget femte SM-guld,

Postpunkhistoria

Det är idag sex år sedan vi spelade på Pustervik. Kai Martin & Stick! hade samlat styrkorna igen när 30 år efter den ”sista spelningen” vid Slottsskogsteatern 10 augusti 1985. Lördagen den 6 april begick vi vår comeback inför ett utsålt Grand Central i Scandic hotell på Kungsgatan i huvudstaden. Vi spelade hela ”Röd plåt” från ”Passerade dagar” till ”Swinging Moskva” – en låt vi aldrig tidigare hade spelat live. Några låtar adderades och ett fullödigt set överraskade både oss och publiken med sin energi. Det blev inte sämre på hemmaplan. Vi var back in business.

Kai Martin & Stick! 2 röd

Gamla och stolta. Foto: HELENÉ FURNESS

Z, min hustru, filmade vårt första möte, som skedde på långfredagen 2013. Gomer Explensch och jag hade inte setts sedan min 50-årsdag, mer än sju och tidigare. Hon var där med kameran vid Järntorget, följde med in i replokalen där vi innan våra första repitioner skulle ställas bakom Helené Furness kamera för promobilder.

Det allseende ögat fångade allt och det blev totalt 16 timmar att klippa ihop. Men hur…?

På hösten ser Z och jag dokumentären ”Glöden slocknar aldrig” och häpnar över hur välklippt filmen är. Personen som redigerat kan sin musik, varje taktslag och övergång sitter som en smäck. När Katarina Rinaldo presenterade tog det en millisekund innan Z satt bredvid henne och diskuterade klippning. Premiären av dokumentären ”Återuppståndelsen!”, filmad och regi Z, klipp Katarina Rinaldo kom på dagen året efter Pusterviksspelningen. En fantastisk dokumentation på en halvtimme som ska ses här!

Spelningen på Pustervik hade vi fått med kort varsel. Florence and the Machine hade ställt in, vi var redo att ställa upp. Det blev utsålt, om än på klubbscenen. Vi ville mer.

Det blev ytterligare spelningar den sommaren. Inför 2014 laddade vi med nytt material, spelade ”Fattar (ingenting)” och ”Skriet” inför nära 800 på Taubescenen i juli, spelar med Attentat på Henriksberg, utsålt.

Sommaren 2015 är vi redo att spela in nytt. Men först Gröna Lund, en spelning som kommer gå till historien som en av våra bästa. ”Strändernas svall” inleder, blott några månader gammal.

Nytt album – [utan titel]  – kom i slutet av maj 2016. Releasespelning, men i övrigt alldeles för dålig uppmärksamhet. Det är inte lätt i postpunkbranschen, om ens i musikbranschen över huvud taget.

IMG_2653

Röj och glädje på Nalen. Foto: IA HAMMAR

Vi gör några spelningar till. Senast på ett utsålt Nalen tillsammans med postpunkkamrater från förr. Trots allt inte illa för en orkester som drog i gång 1978.

Utvald bild: LARS TORNDAHL (från spelning i Stockholm 6 april 2013)

 

Vad håller jag på med (veckan som har gått)?

Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning så renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

IMG_4584

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

IMG_4604

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

IMG_4614

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.

 

Musikal med stor aptit

Musikal:

LITTLE SHOP OF HORRORS

Ola Kjelbye

Växande. Emil Ljungestig och Jaqee som Seymour respektive Audrey 2, den köttätande växten. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater.

Text: Howard Ashman, svenska sångtexter Ebbot Lundberg, svensk dialogtext Joel Nordström.

Musik: Alan Menken.

Regi: Angelina Stojčevska.

Koreografi: Camilo Ge Bresky.

Scenografi/kostym: Katrin Bombe.

Mask: Maria Agaton och Kerstin Olsen.

Ljus: Joakim Brink.

Ljud: Daniel Johansson.

Musikansvarig: Dan Lindén och Alf Lund Godbolt.

Band: Kalle Gustafsson Jernholm, bas och kapellmästare, Ian Person, gitarr och kapellmästare, Fredrik Sandsten, trummor, Lada Egolaeva, piano, och Emelie Odelberg, klaviatur.

I rollerna: Emil Ljungestig, Eline Høer, Jaqee, Sven-Åke Gustavsson, Eric Ericson, Kiralina Salandy, Julia Forssell, Emma Andersson, Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Jesper Blomberg, Johanna Abenius, Jakob Agerlo, Elise Andersson och Vivian Wrang.

Göteborgs stadsteater har gjort sina musikalsatsningar, som ”Allt eller inget” och ”A West Side Story”. Ambitiösa, men kanske i brist på begåvningar då det gäller det rent musikaliska. Med ”Little Shop of Horrors” lämnas emellertid ingenting åt slumpen. Här är lejonparten av ensemblen hämtade från musikalhåll. Unga, ivriga, talangfulla och med en känsla för att bjuda publiken sitt lystmäte.

För ”Little Shop of Horrors” är verkligen något att bita i. Här finns en galen Mephistosliknande story, utmärkt musik och karikatyrer till personporträtt med basen i skiftet mellan 50- och 60-talets hopp och förtvivlan.

I norska Angelina Stojčevska regi har det blivit en frustande uppsättning från start. Koreografen Camilo De  Bresky utnyttjar scenen till max och detaljrikedomen är stor från minsta skrymsle och vrå till strålkastarljusets zenit. Till det orkestern med tre femtedelar av Soundtrack Of Our Lives och med forne frontmannen i bandet, Ebbot Lundberg, som textförfattare till de nyöversatt texterna.

Man kan om man vill sätta ”Little Shop of Horrors” i ett dagsaktuellt sammanhang med rovdrift, överexploatering och money talks. Men miljön är Skid Row, bakgatan i en amerikansk storstad som Gud glömde. Blomsterbutiken där är än mer bortglömd till butiksbiträdet Seymor (Emil Ljungestig) presenterar sin ovanliga växt. Tiden är verkligen 60 år tillbaka där kvinnomisshandel blev en komisk grimas, som i dessa #brinnförjosefin-tider känns mer smärtsamt än kul. Det är onekligen en balansgång musikalen gör här 2019 med den sköra Audrey (Eline Høyre) och Orin Scrivello, den misshandlande psykopaten till tandläkare och pojkvän gör Eric Ericson med diabolisk frenesi och ett bländande dollargrin till garnityr.

Ola Kjelbye

Humor. Ensemblen tar sitt uppdrag på fullt allvar. Det gör ”Litte Shop of Horrors” till stor underhållning. Foto: OLA KJELBYE

I Stadsteaterns uppsättning av ”Little Shop of Horrors” går det spektakulära hand i hand med humorn, den skräckblandade förtjusningen och ensemblens underbara energi.

Det är ljuvligt att se Sven-Åke Gustavsson ta plats i fatsuit som butiksägaren mr Mushnik.

Eric Ericson går i full spinn på slutet då han i hast ikläder sig rollerna som Mr Bernstein, Mrs Luce och Skip Snip i all hast. Stor humor. De tre berättarna, bollplanken, hjälpredorna och gatsmarta flickorna Crystal, Chiffon och Ronnette görs med frenetisk samklang av Kiralina Salandy, Julia Forssell och Emma Andersson. Fasta ensemblens Marie Dellskog och Anna Bjelkerud stjäl varje sekund av sin få ögonblick i scenens mittpunkt. Jo, det är ett liv och ett kiv över de knappt två intensiva timmarna som föreställningen tar. Men i centrum står förstås mest av allt Seymour, som hittat sin nörd i Emil Ljungestigs känsliga gestalt, och Audrey 2, den köttätande växten som växer till Audrey 4 med allt större aptit.

Ola Kjelbye

Glödande. Jaqee musikaldebuterar med frenesi. Foto: KAI MARTIN

Jaqee, i sin musikaldebut vränger kropp och själ ur sig för att visa växtens inre demoner. Angelina Stojčevska har valt att ställa henne vid sidan av den växande växten/monstret. Ett smart sätt att frigöra energin och när Audrey 4 dyker upp i både i form av den gigantiska växten och en brinnande rödklädd Jaqee med följe går det som ett sus genom publiken.

”Little Shop of Horrors” är en musikal som roar och kittlar med en final som är rent slukande.

Frölunda har greppet

_TH24406

Tufft mot Malmö. Bortavinst mot Malmö, som kostade en del. Foto.TOMMY HOLL

(bilden är från onsdagens match, den tredje i kvartsfinalserien, i Scandinavium)

Frölundas bortafacit har inte varit så imponerande det senaste. Mycket riktigt blev det också utjämnat i andra kvartsfinalmatchen nere i Malmö, om än med uddamålet.

Istället är det hemmasegrarna som bäddat för Frölundas framgångar. Men det håller ju inte i det långa loppet.

Inför den fjärde omgången i kvartsfinalserien hade inte bara tonläget höjts mellan spelarna, utan också mellan tränarna. Det blev förstås inte bättre efter att Joel Lundqvist, helt riktigt, friats från vidare straff än det matchstraff han fick i onsdags efter smällen mot Jens Olsson.

Väl på isen var det också ett Malmö som inte tänkte låta sig spelas ut som senast i Scandinavium. Snabbt tog hemmalaget kommandot och tillät inte Frölunda till något större manöverutrymme. Men trots dominansen lyckades inte skåningarna göra mål på Johan Matsson och hans envetet energiska försvar. Istället är det, återigen, Ryan Lasch som trollar fram ett läge när han serverar en macka som Joel Lundqvist elegant sveper förbi Oscar Alsenfelts plockhand. Då har Frölunda vänt på steken och har ett intensivt tryck mot Malmökassen. Vi är då den senare fjärdedelen av den första perioden och två minuter senare är det Ryan Lasch som själv gör 2–0. Elegant frispelad från egen zon av Simon Hjalmarsson upp till mittzonen där Lasch får med sig pucken och ensam med Alsenfelt öppnar honom, återigen i plockhandskrysset. En situation som Malmökeepern nog inte är helt nöjd med.

Första perioden är till enda efter böljande spel och ett Malmö som definitivt är mer på tårna och ligger närmare Frölunda än spelet i Scandinavium senaste matcherna.

Det krävs därför inte mycket för att Malmö ska få kontakt. En felaktig utvisning, till exempel, då backen Jacob Peterson skjuter och i rörelsen träffar Malmös Anton Mylläri i ansiktet (det ska enligt reglerna inte vara utvisning där). Kontantin Komarek utnyttjar övertaget och reducerar till 1–2.

Men trots fler chanser lyckas inte Malmö trycka in fler skott. Det gör istället Frölunda, när Rhett Rakhshani kämpar sig in mot mål och Patrik Carlsson tar över och passar Jacob Peterson, som i öppen kasse kan lägga in sitt första slutspelsmål.

Innan perioden är slut hittar dock Malmö målet och reducerar återigen, i powerplay, när klockan visar 18.24 av andra. Ett resultat som står sig inför den tredje.

Återigen är det Malmö som dominerar och får lön för mödan med kvittering efter knappt två minuter spelade av den tredje perioden. Ett klassmål där Komarek från magtrakten och till höger om Mattsson snyggt styr ett stenhårt skott från blå.

En onödig sidotackling från Hjalmarsson på Emil Sylvegård ger bara två minuter där det borde varit fem och matchstraff, där Malmö nog hade behövt sina tre extra minuter i överläge. Nu klarar Frölunda med god hjälp av bländande målvaktsspel trycket och kommer ur tryckkokaren med huvudet hyfsat kallt.

När Malmö senare återigen får chansen i powerplay slutar det i stället med spel fyra mot fyra efter en onödigt utvisning i Malmölägret. Det skapar ytor som passar Frölunda och framför allt Chay Genoway, som tar sig en rejäl rundtur i den Malmöitiska zonen, rundar kassen och ska raka in pucken då Alsenfelt störtar mot stolen och mirakulöst nog avstyr mål. Men returen hamnar turligt återigen på Genoways klubb, som skoningslöst gör 4–3 till bortalaget, som senare blir 5–3 när Simon Hjalmarsson – verkligen i hetluften denna afton – pressar in pucken och avgörandet med två och en halv minut kvar.

Malmös coach tar omedelbart ut Oscar Alsenfelt, men utan resultat. Frölunda vinner bortmatchen och har avgörandet i sina egna händer när den femte matchen spelas i Frölundaborg.

Hur det går…? Allt talar för hemmalaget, som är klasserna bättre än Malmö på egen is. Men det finns några men. Simon Hjalmarsson har blivit avstängd resten av matchserien för den fula tacklingen och det gör att succélinan med han, Ryan Lasch och Samuel Fagemo måste ändras. Viktor Ekbom åkte på en rejäl kyss när han fick en stenhård rövtackling av Fredrik Händemark och kom inte åter i spel. En befarad hjärnskakning eller nackskada där. Lägg till detta att Malmö spelar med kniven mot strupen. Förlust och det är over and out för skåningarna. Vinst och det är fortfarande liv i kvartsfinalserien.

 

Vacker och grym(t aktuell) saga

Teater:

FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA

Ola Kjelbye

Grym. Emelie Strömbergs roll är plågsamt stark. Foto: OLA KJELBYE

Backa teater, från sex år.

Av: HC Andersen.

Regi: Rikard Lekander.

Scenografi/Kostymör: Kajsa Hilton-Brown.

Koreograf: Cecilia Milocco.

Kompositör: Christian Gabel.

Ljud: Simeon Hillert.

Ljus: Joakim Brink.

Maskör: Josefin Ekerås.

Videoprojektioner: Leo Raa.

I rollerna: Emelie Strömberg, Ove Wolf, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand och Nemanja Stojanović.

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg och Mats Nahlin.

”Flickan med svavelstickorna” är kanske sagomästaren HC Andersens allra sorgsnaste berättelse. Om den lilla flickan, fattig som få, i den sträng midvinterkylan försöker sälja svavelstickor för att få en ringa penning till sin försörjning. Det går så där. Det går riktigt illa. HC Andersen låter, utan omsvep, flickan dö.

När regissör Rikard Lekander nu gör en modern uppsättning på Backa teater är det inte utan att den får sin uppdaterade kontext. Han låter dessutom pjäsen blir som en stumfilm, där Bob Hunds trummis Christian Gabel stå för dramatiken med sinnrik musik framförd av de skickliga och mångfacetterad musikerna på Backa teater. Lägg till detta en scenografi och kostymering som i sin svartvita ton är sprakande och suggestivt effektiv. Det är en bestående intryck, med en ljussättning som är dov och fladdrig, som om det är livs levande stumfilm. Ett löpande (eller snarare gående) band ökar effekten ytterligare. Så ja, ”Flickan med svavelstickorna” är en se- och hörvärd föreställningen.

Ola Kjelbye

Stark scenografi. Foto: OLA KJELBYE

Men innehållet då…?

Jo, Rikard Lekander sviker inte originalet. Har placerat flickan i något slags uppdaterad dåtid som från ”Chaplins pojke” (just Chaplin dyker upp i en inte riktigt begriplig scen), där fattigdomen är skriande hos få och ändå går flertalet människor förbi med sänkta blickar efter senaste uppdateringarna på sina smarta telefoner.

Flickan, huttrande och sorge- och smärtsamt spelad av Emilie Strömberg, är med i hart när varje minut av den en timme långa föreställningen. Hon är utlämnad, ensam, frusen, drömmande, längtande, liten och ömklig och detta utan att yttra ett enda ord. Skickligt och känslosamt.

Förbi passerar människor komplett ointresserade av henne. Hon trampas på, blir slagen och bestulen på någon av sina få ägodelar, ser in i drömhem där längtan efter värme, mat, julklappar, omtanke är fåfänga syner som mer är deliriska än något annat. Så slutet är som slutet är. Grymt. HC Andersens saga skonar ingen. Inte Rikard Lekander heller.

I Göteborg 2019 sitter tiggare. Förbi går människor med sina blickar mot senaste uppdateringarna i sina smarta telefoner. HC Andersen skrev sin berättelse 1845. Fattigdomen är sorgligt nog lika aktuell nära 175 år senare.