kaimartinblog

123 Schtunk – clowner med känsla för allvar och komik

Teater:

MACBETH

Man sätter sig på tåget till Varberg 16.49 för ankomst 17.33. En moderat rask promenad till Arena Varberg för att få se 123 Schtunk spela utomhus. Tåget tillbaka är bokat. 21.54 från nya, fina Varberg Central. En perfekt kväll med perfekt tajming.

Så dumt. Det kan det förstås aldrig bli när den fria komedigruppen 123 Schtunk bjuder på föreställning och samtidigt firar 20 år på scen. Dels är utomhusföreställningen i Nöjesparken på grund av väder inflyttad till Nöjeshallen (väderrapporterna spelade ett spratt, det hade utmärkt väl gått att hålla pjäsen i det fria). Dels spillde föreställningen över, som den bör, där jag plötsligt blev en del av pjäsen. Det blev ett missat tåg. Det var det värt.

Jo, allt kan hända när 123 Schtunk står på scen. Med sitt clownsmink och sina olika röda clownnäsor tar sig trion an teaterklassiker på allvar och lek. Improvisationen är ständigt närvarande. De glider in och ut ur repliker för att fånga något som händer i salongen.

Som vid introduktionen där två bröder, nio och tolv år, från Höganästrakten fastnar i Lasse Beischers garn och tillsammans med fadern till barnen aldrig kommer loss under kvällen. Eller en bloggande teaterrecensent som snart identifieras och hålls i ett underbart grepp av trion föreställningen igenom. Där Macbeth, då han sias om sin framtid, också kommer ta över http://www.kaimartinblog från mig.

Bakom mig sitter hyllade skådespelaren Ann Petrén med maken Bengt Berger, aktad musiker från bland annat Arbete & Fritid. Bredvid dem filmparet Björn och Lena Runge, mästerregissören respektive -klipparen. Men alla kommer de undan radarn till andra akten då ensemblen även fångar in Ann Petrén med hovsam ”We not worthy”-gest à la ”Wayne’s world”. Så, tada!, är hon en del i replikföringen.

Ja, så håller det på. Galenskap och kaos från start. Lyhört agerande. Snabbt, intiutionsrikt agerande med en trio som ständigt skickligt är på tårna. Det är i sanning imponerande även om jag sitter lite på spänn mot slutet och väntar på att jag – precis som alla i pjäsen – brutalt ska mördas.

Omfamnande. 123 Schtunks föreställningar bjuder på extra allt. Foto: KAI MARTIN

Alla får vi – tillsammans med några till i publiken – som oförskyllt hamnat i spotlighten agera i pjäsens improvisation med repliker som sker där och då i denna 123 Schtunks unika sceniska kommunikation. Det skapar en situationskomik som det inte går att ducka ifrån. Det är oerhört roligt. Ett nästa touretteskt sätt där humorn hela tiden bor granne med kaos. Men – och detta är gruppens styrka – de kan fortfarande greppa allvaret i pjäsen de spelar. Närmast häpnadsväckande. Plötsligt är de inne replikerna. Bjuder på allvar och låter oss alla skickas in i det mörka dramat på de dimhöljda skotska hedarna när det begav sig.

Det skapar dynamik och dramatik. En skicklig kontrast till de ivrigt roande tramset som ju, tillsammans med den egenkomponerade musiken, är något 123 Schtunks motor.

Sommarteatern för gruppen har blivit något av en tradition. Inte så konstigt. Lasse Beischer kommer ifrån staden och har inte släppt greppet om den. Den har inte heller släppt taget om honom. Hälsa på Bockstensmannen på museet i fästningen och man stöter på honom och hustrun Bortas Josefine Andersson på film bortskickade till 1300-talets Sverige.

Man kan tycka att tradition på scen kan vattna ur intresset. Så inte för 123 Schtunk. De lockar inte utsocknes från hela landet, utan stadigt en lokal publik. Till den här tisdagskvällen blev det fullt hus. Ja, närmast premiäriver och det fick till och med ställas fram ytterligare stolar för att alla skulle få plats.

Jag tänker att det här är ju medicin. Är man hängig och nere, kanske till och med deprimerad av någon tyngre art, är 123 Schtunk medlet mot ljuset. Deras omfamnande humor, komiken som tilltalar från start, sättet de möter publiken och inkluderar den, kommer snart innanför huden och in i själen för att värma ett svart hjärta till att slå rött och glatt igen. Det är något vackert i det.

Vi andra får skrattet och underhållningen ändå och med de en livsbejakande energi. Fint det också. Tack för det.

”Macbeth”, 123 Schtunk, Arena Varberg, premiär 15 juli 2025. Spelas till och med 31 juli. Den recension baserad på föreställningen 29 juli.

Av: William Shakespeare i 123 Schtunks fria version.

123 Schtunk är: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson.

Teknik, sufflör med mera: Otto Olsson Båth.

Diggiloo omfamnar allt – men behöver ny energi

Posted on juli 28 av Kai Martin

Show:

DIGGILOO

Södra Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 6800.

Bäst: Margaux Flavets röst får tiden att stå still.

Sämst: 40 minuters paus är väldigt lång väntan.

Fråga: Har inte Diggiloo kokat soppa på en spik lite för länge nu…?

Det finns trogna. Det finns återvändare. Det finns debutanter.

I Diggiloo förenas de alla med en förväntansfull publik. År ut. År in. Totalt 20 spelplatser från turnépremiären 10 juli i småländska Kosta till finalen i Eskilstuna 17 augusti. Från Ystad i syd till Umeå i norr, Helsingborg i väster till Stockholm i öster. Det blir många mil med en imponerande stor produktion med allt vad som följer i form av logistik.

Lasse Holms Diggiloo har varit ute varje sommar sedan premiäråret 2003 (undantaget pandemisommaren 2020). Det är imponerande. I ur och skur, i strålande sol och moln, oavsett temperatur eller vindförhållande. Ja, det är inte många gånger man tvingats ställa in på grund av vädrets makter.

Diggiloo omfamnar alla på scen. Nykomlingar som ”Idol”-vinnaren, 16-åriga Margaux Flavet och Melodifestivaldeltagaren, 17-åriga Arwin och veteranen Jessica Andersson, som deltagit i Diggiloo sedan Bockstensmannen era (19 gånger).

Kollektivet är konceptets styrka precis som de individuella kvaliteterna. För här hjälper alla alla till att stråla i strålkastarljuset.

Det handlar om trygg underhållning för hela familjen, från unga till gamla. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en fin tanke. En kväll som denna i Varberg med ljumma vindar i den imponerande Varbergs fästnings skugga med västerhavet lockande utanför är som en dröm.

Det blir en show som innehåller det mesta med ett i stort sett rutinerat gäng som vant hystar hem applåder för sång, framförande och humor. I min bok prisar jag dock högst Margaux Flavet, som med sin röst och själ är som hämtad från en annan tid. Precis som norskan Angelina Jordan, som slog igenom som sjuåring tolkande Billie Holiday i Norway’s Got Talent 2014 (kolla här!). Hon som sex år senare imponerade i America’s Got Talent med sin fascinerande tolkning av Queens ”Bohemian rhapsody” (Lyssna här!).

De delar innerligheten i tolkandet av låtar, som om de sjungit genom eoner av tid, men i själv verket är nykomlingar i branschen. De delar skickligheten med sina röster som är mogna och personliga. Margaux Flavet visade det i teve under ”Idol”-säsongen, men här i ett showpaket blir hon snyggt både en del av ett kollektiv och sin egen strålande stjärna då hon framför sina tolkningar av Etta James ”At last” och Nina Simones version av musikalklassikern ”Feeling good”. Och då har hon ändå konkurrens av Sanna Nielsen, som återvänder till Diggiloo efter tjugo år. Japp, hon är förstås strålande och gör Édit Piaf-klassikern ”Hymne à l’amour” så den ger mig rysningar.

Högt och lågt. Diggiloo 2025 bjuder på allt – högt och lågt. Foto: TOMMY HOLL/KAI MARTIN

Ja, det är ett givande och tagande i 2025-års Diggiloo. Högt och lågt kivas med varandra. Uno Svenningsson är ingen sång- och dansman, men hans röst klingar ljuvligt i sommaren med ”Vågorna” och det Freda’-medley som bjuds. Starkast blir det i ”Under ytan”, som kopplas till Mapeis rap – logiskt då han ju under slutet av 90-talet var svenska rappares gunstling där Blues och Ken Ring använde sig av samplingar med Unos röst.

Musikalartisten Bruno Mitsogiannis är en trygg underhållare med stark röst. När han gör Robbie Williams ”Angels” är det både personligt och starkt.

Jessica Andersson får förstås sin stund ensam på scenen och visar sin enastående bredd. Men jag är inte så förtjust i mixen av ”Wrecking ball” och ”Nothing compares 2 U” som kläs i powerballaddräkt. Desto bättre – och roligare – när hon och Sanna Nielsen utmanar varandra i låtar de gjort i Melodifestivalen (nio respektive åtta) och vem som är den störst divan.

Ola Salo är en favorit som med emfas axlat rollen som underhållare långt utanför the Arks sfär. Senast gjorde han en fantastisk prestation i ”Charlie och chokladfabriken” som Willy Wonka på Göteborgsoperan (läs recension här!). Han har gjort någon vända med Diggiloo tidigare och visar nu vilken bredd han har som artist, både som solist, duettpartner och komiker i Per Anderssons våld (jag återkommer till honom).

Medina – Sami Rekik och Ali Jammali – är folkkära, men glider Arwin utanför min radar. Det når liksom inte fram. Likadant med Mapai, som borde kunna bjuda upp bättre med både sin rutin och sin röst.

Lisa Stadell är precis som Jessica Andersson inventarier på Diggiloo, men viker inte en tum i kvalitet. Hon kan sin dans, hon kan sin sång, men när hon gör Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” så blir mer en snyggt gjord cover än en personlig tolkning. Synd.

Bakom har de bandet som kan allt och skickligt visar det under ledning av kapellmästare Robin Svensson. Till allt detta ska man hantera Per Anderssons nycker.

Åh, jag älskar honom och hans humor. Från – den sena – entrén med bärtaxin, en stackare som kånkar på komikern, ett miljövänligt alternativ, till baklängeshumorn i sagostunden (vad får han allt ifrån?). Och, ja, jag tycker att han är för mycket med sin ständiga närvaro och påklistrade inslag titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att skratta. Inte hans medartister eller publiken heller.

Årets Diggiloo har en svag första akt och en vinnande andra. Totalt en del toppar och några dalar i en hyfsat iscensatt dramaturgi av lätt underhållning. Men konceptet ekar lite grand tomt för mig, som har hunnit se en rejäl portion årgångar under tidens lopp. Nej, det handlar inte så mycket om valet av artisterna som formen på underhållningen. Där får produktionsbolaget i läxa att utmana sig själva för att höja nivån till nästa år – och nästa.

Diggiloo, Sveriges största sommarturné, Södra Fästningshörnan, Varberg, 27 juli 2025.

Artister: Uno Svenningsson, Sanna Nielsen, Medina, Jessica Andersson, Per Andersson, Mapei, Ola Salo, Bruno Mitsogiannis, Lisa Stadell, Arwin och Margaux Flavet.

Bandet: Viktor Sand, saxofon och tvärflöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Filip Olandersson, trumpet. Agnes Darelid, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Mathilda Fritzell, gitarr, fiol och kör, Mattias Fjellström, gitarr och kör, samt Robin Svensson, kapellmästare på keyboard, dragspel och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografer: Sandra Koffer, Linda Hansson, Lisa Stadell och Felicia Loveflo Lindström.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

LED-contentdesigner: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesigner och grafiker: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Thomas Malbeck.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

Amanda Igenssen – vilken stjärna

Posted on juli 26 av Kai Martin

Konsert:

AMANDA JENSSEN

!!!!

Villa Belparc, Göteborg.

Bäst: Hennes röst knockar gång efter annan.

Sämst: Varför inte fantastiska ”Santa” – det är ju trots allt jul(i).

Fråga: När kommer den nya musiken att ges ut…?

Det finns få artister som sjunger inifrån själen och ut. Som om varje stavelse är viktig, varje frasering, varje ord. Allt för att ge mening åt sången. Amanda Jenssen tillhör, enligt mitt förmenande, en av dessa få. Åtminstone i Sverige. Hon investerar sitt känsloliv i varje låt. Hon vill inte beröra publiken utan att själv bli berörd. Det känns.

Kanske är det så, och det är min tolkning, att det är ett ok att bära. Att ständigt ha ett sceniskt känsloliv i sitt dna som ska balanseras på trovärdighetens vassa egg gör att det blir tufft att stå där och sjunga för folk och envar.

Det krävde ju också en paus. Men pauser är till för att ta slut och nytt ska komma in. När jag såg Amanda Jenssen med band på Jacy’z i november hade hon lockats upp på scen av Stefan Sporsén och hans mannar för ett gästspel våren 2024. Det var första gången på lång tid som hon mötte offentligheten och det gav uppenbarligen mersmak. För då, den 15 november, bjöd hon på en explosion av känslor tillsammans med ett band som tajt och intensivt följde hennes låtar och hennes sång. Det var en fantastisk konsert (läs recension här!) toppad av jullåten ”Santa”, som kommit ut på the very day.

Den var en sensation. Som hämtad från något ur en tidig Etta James repertoar och så intensivt sjungen att jag bara skrek rätt ut. Herregud!

Nu är omständigheterna annorlunda. Villa Belparc, utomhusscen, en idyllisk sommarinramning. Mer semestermood än med ett steg in i julen. Men för Amanda Jenssen spelar det ingen roll. Ska hon upp på scen är det allt eller inget som gäller.

Gitarristen Sara Niklasson har ersatts av Conrad Boqvist. I övrigt är bandet intakt. De följer minsta nyck från Amanda Jenssen och är som klippt och skuret för att skapa den dynamik som krävs för att göra hennes musik rättvisa. Den som sömlöst rör sig mellan genrer och inspirationer, men som alltid på något vis bär Amanda Jenssens signum.

Visst. Hennes nya material, som hon generöst bjuder av, är hon ännu inte fullt ut trygg i. Men det är en randanmärkning. Hon sjunger inifrån och ut, besitter ett imponerande röstomfång och har en kärv ton som är både intensiv, uppfodrande och imponerande. Man kommer inte undan. Man vill inte komma undan.

Lägg till att om hon är snabb att kliva in i sina låtar för att ge dem rätt uttryck så är hon lika kvick att bjuda in publiken till dem. Hon har ett leende man inte kan stå emot. Och visst är det rörande när hon bjuder upp sin 70-åriga pappa Halvard Jenssen på ”Illusionist”, som avslutar setet. Han som hon bland annat spelat med i bandet Amandas and the Papas. Mötet blir ett utslag av både respekt, kärlek och glädje. Jo, Amanda Jenssen gör det igen. Omfamnar många känslor och delar skickligt med sig av dem.

Nu hoppas jag på att hon kommer med ett nytt album (nya singeln ”Macintosh” är nyss utgiven) och att hon kan krydda sina konserter med en mer omfattande låtlista.

Samt, tack Villa Belparc för konsertsommaren. Jo, jag har missat en hel del i år, vilket är synd. Men vilken kvalitet det har varit av konserter genom de nio åren. Ren lyx i Slottsskogen.

Amanda Jenssen, Villa Belparc, 25 juli 2025.

Bandet: Conrad Boqvist (gitarr, mandolin och sång), Marcus Arborelius (klaviatur och sång), Måns Bock (trummor och sång) och Hampus Lundgren (elbas och kontrabas samt sång).

Låtlista:

For the sun
Ghost
Amarula tree
Molly’s rag saloon
Deeper than the seas
Macintosh
Common Henry
Greetings from space
Happyland
Illusionist (med pappa Halvard Jenssen på tvärflöjt)
Wildcats (extranummer)
Dry my soul (extranummer – med Halvard Jenssen på tvärflöjt i publiken!)
Shine on me (extranummer – à capella med bandet)

Vemodigt med stil, Weeping Willows

Posted on juli 25 av Kai Martin

Konsert:

WEEPING WILLOWS

!!!

Villa Belparc, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Så enastående bra ”Broken promise land” fortfarande är efter snart 30 år!

Sämst: Mellansnacket och mikrofontekniken under mellansnacket svajar.

Fråga: Hur mycket vemod kan det finns i ett band från Söder…?

Kikar man i backspegeln är det egentligen förvånande att Weeping Willows fick ett så massivt genombrott som bandet fick där i mitten av 90-talet. Då var det indiepop i sin svenska prydno, eller sturm und drangrock à la Broder Daniel. Countryvågen var i fjärran framtid. Storvulen, sentimental, rikt och stort arrangerad popmusik som hämtad från 50- och tidigt 60-tal var liksom inte på kartan.

Men bandet från Stockholms Söder öppnade hjärtan, öron, ögon och känslor på vid gavel. Det var vägen mot mäns inre känslor, bejakande av svek och vemod. Det var alldeles fantastiskt.

Bandet var ju inga duvungar. Som kompgruppen Apache till Stefan Sundström visste killarna hur man spelar på känslorna. Med unge, oprövade Magnus Carlson fick de en skönsjungande crooner, som inte bara satte känslorna i brand utan också sjöng med en melankolisk, storslagen trovärdighet.

Debutalbumet ”Broken promise land” slog Sverige med storm 1997. Bandet har haft sina upp och nedgångar framgångsmässigt, men har aldrig någonsin tummat på sin integritet eller kvalitet. De kan sitt musikaliska vemod och vårdar det väl.

Magnus Carlson är inte bara en excellent sångare fortfarande (gud så vackert han sjunger) och popkonnässör. Han är också en fantastisk musikkreatör och -entreprenör. Där det såg som mörkast ut för bandet var det han som bokade bandet, ringde runt till arrangörer, fixade turnéer och möjligheter. Plötsligt vände allt åter och vid 20-årsjubileet av ”Broken promise land” bokades kaxigt Globen, sålde ut snabbt med extrakonserter som följd.

Nu firar bandet alltså 30 år och är definitivt still going strong. Turné med färska albumet ”Goodwill” i bagaget och gruppen spelar med fördel stolt flera spår från det (totalt sex, om jag räknat rätt). Förstärkt med blåsarna Per ”Ruskträsk” Johansson (som varit med sedan debuten) och Goran Goran Kajfeš samt Carolina Wallin Perez blir det extra storslaget. Med hennes röst får musiken ytterligare rikedom och hon sköter dessutom stråkpartierna i musiken från sitt klaviatur. Bandet är tajt och effektivt, spellystet och hängivet. Magnus Carlson har ogenerat sin röst kontant och är glimrande.

Ja, jo, jag kan kanske ha invändningar mot att jag kan sakna passionen, livsnödvändigheten i sången. Man vill ju alltid ha lidandet, ett blottat hjärta och en svart själ. Men samtidigt, det låter i totalen helt oklanderligt.

Nej, det är klart att Weeping Willows inte klarar att stå på höjden av sin vemodighet och grandiosa melankoli så som man gjorde 1997. Men 2025 bjuder bandet på tillräckligt mycket känslor för att, om inte få vuxna män att gråta, röra om i känslolivets innersta rum. Stor sak i det.

Weeping Willows, Villa Belparc, Göteborg, 24 juli 2025.

Bandet: Magnus Carlson, sång, Ola Nyström, gitarr och sång, Anders Hernestam, trummor och melodica, Niko Röhlcke, klaviatur, gitarr och pedal steel, Anders Kappelin, bas, Goran Goran Kajfeš,, trumpet och slagverk, Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofoner, flöjt och slagverk, samt Carolina Wallin Perez, klaviatur och sång.

Låtlista:

The world is far away
The burden
Love is everywhere
Summar waits for me
Test of time
Goodbye to yesterday
Let go
The cross is raised
I’d do anything for you
My love is not blind
Try it once again
Shine your light on mer
Tomorrow became today
Touch me
Return to me
Thrill of danger
Disconnected
When you let me in
Different places
Swan song (extranummer)
Blue and alone (extranummer
Grow old with me (extranummer
Broken promise land (extranummer)

Shakespeares ”Stormen” sprudlar på Stallebrottet

Posted on juli 14 av Kai Martin

Teater:

STORMEN

”Stormen” räknas som en av William Shakespeares (1564–1616) sista pjäser. En komedi som rasande nog handlar om försoning. Prosperos har blivit förvisad från makten i Milano, hamnat på en gudsförgäten ö för att där fostra sitt barn. Men Prosperos ruvar på en gruvlig hämnd och kan med sina trollkonster tillsammans med luftanden Ariel skapa allt från förödande stormar till retsamma trolltyg.

Att sätta upp ”Stormen” i det gamla stenbrottet på Bohus-Malmön är som en frisk fläkt av den nya konstnärliga ledningen Hanna Holmqvist och Victor Trädgårdh. Den dramatiska miljön utgör själva fonden för pjäsen och har väl sällan varit så väl passande under tiden Stallebrottet har tjänat som scen för sommarteater. (Starten var 2013.)

I Viktoria Folkessons lustdrivna regi är det kvinnorna som står i förarsätet. Lisbeth Johansson gör en sprakande Prosperos, som gör ett friskis och svettispass i klättrande upp och nedför klipporna. Hanna Holmqvist gör en sprudlande spefull Ariel, som söker sin frihet, men som också troget tjänar sin Prosperos. Hennes dotter Miranda – juvenilt och stegrande komiskt spelad av Rubina Banfield – hålls i herrans tukt och förmaning, men den planerade hämnden med den vilda stormen ställer allt på ända.

Ja, det är starka kvinnor, som dominerar, om än inte alltid framställda i den bästa dager med intriger och smidande av ränker. Männen får axla rollen som tokar, lätt imbecilla, pråliga och tämligen oförmögna. God humor, bara det. För i den stormande handlingen som sveper in över Stallebrottet är komiken dominerande.

Så blir den hårt hållna Caliban, han som gruvligt fått stå tillbaka då Prosperos kommit till ön, en smutsig fiskargrabb, en alltiiallo. I Victor Trädgårdhs gestaltning blir det en kuvad, hämndlysten, skäggprydde luns med Sven Wollters mullrande stämma. Victor Trädgård skiftat under gång sin Caliban med Don Vittorio, Prosperos svekfulle bror. Nu i en prålig, äregirig gestalt flankerad av kungen av Neapel, Rolfonzo (Rolf Asphäll) och Thomazo (Thomas Green) som närmast är lustiga narrar. Den senare den som hjälpt Prospero vid landsförvisningen.

Skön förening. Amatörer möter proffs, Shakespeares komedi från tidigt 1600-tal möter nutid. Allt i en strålande uppsättning av ”Stormen” i Stallebrottet på Bohus-Malmön. Foto: KAI MARTIN

Dessa tre herrar tillsammans med Rolfonzos son Ferdinand hamnar med sitt skepp i sjönöd i en storm anstiftad av Prospero och Ariel. Skeppet förs till ön där Prospero nu bor. Hämnden kan börja. Rolfonzo tror att sonen drunknat och Ferdinand likaså om sin far. Så träffar Ferdinand Miranda och stor, omedelbar kärlek och åtrå uppstår.

Mirandas blick är köttslig och Ferdinand våpig och romantisk. Staffan Kolhammar gör sin karaktär utstuderat fjollig med komisk stringens. Prospero försöker hindra kärleken, men inser slutligen att det inte är lönt. Så klingar hämndens storm av.

Precis som brukligt på Stallebrottet är boende på ön en väsentlig del i produktionen, inte bara vid sidan av scen. Här ställs amatörer i ett inte alltid sömlöst, men inte desto mindre charmfullt möte med de professionella skådespelarna. Som sylfiderna på scen i åldrarna från mycket ung till väsentligt äldre, som i ett ljuvligt samspel ger ett mervärde. Precis som musikerna.

Orkestern flikar tillsammans med skådespelarna in musik på vädertemat, som ”Fångad av en stormvind”, ”Stormy weather” och ”Som stormen river öppet hav”. Men också Calibans ”Dräp och brinn” hämtad från Jerry Williams ”I can jive”. Ja, Ariel får förstås också sina gliringar om Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”.

För ”Stormen” på Stallebrottet är en lättsamt uppdaterad version, som underhåller unga som gamla i den mest fantastiska av miljöer.

”Stormen”, Stallebrottet, Bohus-Malmön. Premiär 12 juli 2025. Spelas till och med 26 juli. Denna recension baserad på föreställningen 13 juli.

Av: William Shakespeare.

Manusbearbetning: Katharina och Robin Keller.

Regi: Viktoria Folkesson.

Scenograf: Victor Trädgårdh.

Mask och kostym: Frida Hallin.

I rollerna: Lisbeth Johansson (Prospero), Hanna Holmqvist (Ariel), Rubina Banfield (Miranda), Victor Trädgårdh (Caliban och Don Vittorio), Staffan Kolhammar (Ferdinand), Rolf Asphäll (Rolfonzo) och Thomas Green (Thomazo).

Ensemblen: Evalena Lübeck, Maud Lundgren-Walther, Julia Tell, Inez Westholm, Ruth Westholm, Amanda Lindblad, Nina Lindblad och Emilia Gustafsson.

Musiker: Klas Roos, Kjell Johansson, Lennart Olsson, Lithea Gustafsson och John Larsson.

Glatt i Gunnebo

Posted on juli 13 av Kai Martin

Teater:

EN REDIG OREDA

!!!

Gunnebo slott, Mölndal.

Publik: När nog utsålt.

Bäst: Jill Ung briljerar med sin ekivoka Christina Hall.

Sämst: Nog kunde hon ha fått på sig ett par med tidstrogna skor.

Fråga: Blir det nu en fortsättning på sommarteatern också nästa år…?

Med manusförfattare Håkan Johnssons listiga farsliknande pjäs ”En redig oreda” återvänder inte bara sommarteatern till Gunnebo slott. Man knyter också an till där det en gång började. Vid köksträdgården, nära kafé och restaurang, står nu scenen med en väsentlig blygsammare publikkapacitet än storhetsdagarna.

En klokt beslut. Sommarteatern har legat i träda sedan innan pandemiåren. Att slå på stort är onödigt. Nu i detta intimare format får publik sig en god portion glad underhållning. Dessutom på temat Gunnebo slott och dess grundare, den stormrike grosshandlaren John Hall den äldre.

Håkan Johnsson vilar sig mot historiska personer och händelser, men breder skabröst ut sig i humor och förvecklingar värdiga en fars. Och, ja, det springs i dörrar. Görs entréer och sortier i parti och minut.

Redan från start bjuder Jill Ung som Christina Hall den äldre med en glimt i ögat in publiken. En glimt och spefullhet hon behåller pjäsen igenom. Hon låter sin entréreplik – en lång, underhållande sådan – sätta tonen. Manuset är flödesrikt och glittrande som en vårbäck.

Så gör var och en av skådespelarna sina entréer och intrigerna vävs samman till ett fladdrigt, roande mönster.

Paret Hall lever tillsammans men isär. John Hall den äldre (spelad nervöst och roande av Hans Brorsson) med ambitionerna att bli färdig med sitt slott, men den gäckande arkitekt ställer till bekymmer. Hans hustru med viljan att leva ett liv fullt av kotterier i antingen Stockholms eller Göteborgs societet. Hon vill helt enkelt röra sig i de fina salonger med den tidens rätta kändisar. Dessutom gärna med en eller annan älskare.

Ja, vi rör oss i tiden vid 1700-talets slut. Paret Halls son, arvtagaren John Hall den yngre, är en flane som inte ägnar stor tid åt att lära sig något om faderns glänsande affärer. Victor Dohlsten gör honom med barnslig naivitet och en lallande oskuldsfullhet. Dottern Christina Hall den yngre finns i Stockholm (nej, de äkta makarna hade ingen större fantasi gällande namn, vilket Håkan Johnsson utnyttjar elegant i manus) och nämns bara i förbigående.

*Tillsammans men isär. Jill Ung och Hans Brorsson spelar äkta paret Christina och John Hall. Foto: GUNNEBO SLOTT*

Nu dyker mor och son upp vid slottsbygget, som skulle ha varit klart, men fortfarande är en byggarbetsplats. Christina Hall för att hålla hov med vänner och älskare i ljuv sommartid. Den 30-årige (!) sonen för att han bjudit in sin trolovade, lycksökerskan, den fattiga adelsfröken Constance Koskull (förtjänstfull spelad av Caisa-Stina Forsberg) för att fresta henne med slottsprakten. John Hall den äldre dyker också upp för att ”jobba” med slottet, men avsikterna är egentligen att få en utlovad tête-à-tête med franske kungens dotter madame Royale (mitt i den gruvliga franska revolutionen).

Ingen vet, förstås, om den andres planer. Bäddat för trubbel, med andra ord.

Christina Hall väntar dessutom besök av Mary Wollstonecraft (prudentligt spelad av Helena Jansson), författaren och filosofen som tidigt förespråkade både jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Ja, ni hör. Det blir en salig redig oreda när även hon dyker upp.

Med ett rappt och intelligent manus väl förvaltat av en energi och lustdriven ensemble under Ola Hedéns regi blir det en roande föreställning med oväntade förvecklingar. Här bjuds på trams och skratt, en glimt av en historielektion, men framför allt en rejäl dos skrönor i fin miljö. Utmärkt så.

”En redig oreda”, Gunnebo slott, Mölndal. Premiär 12 juli 2025. Spelas till och med 8 augusti.

Av: Håkan Johnsson.

Regi: Ola Hedén.

Kostym: Frida Levin Vikberg.

Smink: Camilla Eriksson Joar.

Teknik: Säderberg & Tim Engberg.

På scen: Hans Brorsson (John Hall dä), Jill Ung (Christina Hall dä), Victor Dohlsten (John Hall dy), Caisa-Stina Forsberg (Constance Koskull) och Helena Jansson (Mary Wollstonecraft).

Spänning i sommar

Posted on juli 12 av Kai Martin

Fyra rykande aktuella spänningsromaner. Tre från Göteborgsområdet som också har häradet som plats – i stort sett – för händelsernas förlopp. Den fjärde från Stockholms skärgård. Alla väl värda sin läsning i olika form av temperament och spänning. Håll till godo!

Åke Edwardson: Den smutsiga floden (Albert Bonniers förlag)

När trettio år efter Erik Winters entré i ”Dans med en ängel” gör nu Göteborgskommissarien sorti. I en förhållande vis tunn bok (317 sidor) matar han den med sinnrik spänning, som håller läsaren på halster till de sista sidorna. Jo, Åke Edwardson kan sin sak och vet att låta sviten med Erik Winter vara oklanderlig i språk, intriger och karaktärer. Ja, Erik Winter ältar om igen sin relation med familjen, den spanska solkusten, lägenheten vid Vasaplatsen och tomten nere vid Amundön där ett hus ska byggas. Dit där familjen nu ska förenas.

Ut under resans gång har faiblessen för John Coltrane försvunnit. De exklusiva whiskysorterna figurerar ytterst sparsmakat här. Men snobberiet finns där med frestande god mat som tillagas med ingredienser från Saluhallen. Jo, Åke Edwardson håller Erik Winter i strama tyglar i sitt Göteborg, om än för en och annan resa någon annanstans. Som med parallellhandlingen kollegan Ringmars son som försvunnit i Kuala Lumpur. Klart att det blir en bisatsresa, om nog så spännande, till Malaysia för både en oroad Ringmar och en solidarisk Winter. Samtidigt en jakt på bestialisk våldsman som strimlar ansikten på unga, vackra kvinnor nere vid Röda sten. En gärningsman som Winters kollegor inte lyckades gripa senast hen genomförde sina dåd (Winter var då tjänstledig i Spanien). Men nu ska det ske.

Ja, det är förstås en omöjlig ekvation att förena Kuala Lumpurs grumliga sammanflöden med Göta älvs. Men i Åke Edwardsons värld går det ändå. Han skriver bitvis realistiskt, ibland drömskt på edwardsonskt manér – åtminstone gällande spänningslitteraturen – och är tryggt förankrad i Göteborgsmiljön precis som han vant rör sig i det fuktiga klimatet i Malaysia.

Så final för Erik Winter författad på ett infernaliskt spännande vis med ett rafflande slut. Samtidigt kan jag inte ana en öppning för ytterligare en roman. Jag tror att Åke Edwardson har det i sig, om han ger sig själv lite tid.

Daniel Alfredson: Det andra livet (Polaris)

Regissören Daniel Alfredson debut i thrillergenren ger definitivt mersmak. Här kastar han sina läsare in i det kalla kriget. Växlar mellan tidigt 70-tal och vänstervågens romantiserade bild av Östblocket – här främst DDR – och ubåtsdrabbade Stockholms skärgård i 80-talets början. Bibliotekarien Helena lever ett stilla liv med sin familj i en förort väster om centrala Stockholm. Av sin nyss avlidna far har hon ärvt ett sommarhus i Stockholms södra skärgård, inte långt från militärbasen Muskö. Men lugnet är skenbart. Ett telefonsamtal väcker historien till liv. Som ung engagerades Helena som anspråkslös spion av DDR. Hon bröt slutligen kontakten. Men nu är det dags igen. Delar av en besättning från en rysk ubåt har akterseglats samtidigt som ubåten utsätts för attackaren från den svenska marinen. Nu ska de fyra ryssarna räddas och Helena tvingas återigen träda i tjänst.

”Det andra livet” är en raffinerad roman i John le Carrés anda, som sakta, noggrant mejlar fram både handling och karaktärer. Daniel Alfredson har gett sin roman en dokumentär karaktär med tidningsnotiser från verkliga händelser hösten 1982. Allt skapar en trovärdighet tillsammans med en miljö som verkligen ekar både svenskt 70- och 80-tal. En klaustrofobisk tid fylld av misstänkliggörande mellan de stora blocken USA och Sovjetunionen med deras allierade i form av Nato och Warszawapakten med lika goda kålsupare i båda blocken. Daniel Alfredson balanserar detta skickligt och har med Helena hittat en anonym hjälte som växer sig starkare för varje blad som denna bok bjuder.

Jensen & Gabay: Parabellum (Nona)

Morgan Jensen och Theo Gabay har med sina två tidigare thriller – ”Justitia” och ”Carpe Noctem” (läs recensioner här och här) – skapat gastkramande spänning i Göteborgsmiljö och iskall dramatik vid Svalbard för teamet Simon Kempe och Milla Becker. Författarparet håller även här spänningen vid liv från start med ett brutalt journalistmord på Frölunda torg. Sinnrikt och som skickligt av slumpen väver de in nynazismens våldsgärningar och unga gärningsmän i storyn. Det ger ”Parabellum” en kuslig verklighetsförankring. Parallellt med detta har Simon Kempes och Milla Beckers nemesis Gustavsson åter skridit in i handlingen. Han som gav en cliffhanger som hette duga i slutet av ”Justitia”.

Jensen & Gabay kan det här med spänning. De kan det här med explicit våld och de bangar inte för att blott gängkriminalitet. ”Parabellum” är osvikligt dramatisk från start till mål. Samtidigt så upprätthåller författaren både Simon Kempes och Milla Beckers vardag, som för att balansera deras utsatthet i yrket. Med detta sagt kan nog familjerelationerna vara nog så gripande och när ska egentligen Simon Kempe och Milla Becker mötas på ett mer intimt plan…?

Det ska vara klart med en tv-serie för denna romansvit signerad Jensen & Gabay. Det förvånar mig inte. Båda är ju dessutom meriterade inom manusskrivande och film, så det kan blir något rejält spännande av det här.

Paret vet att hålla liv i sina historier från en roman till en annan. Så också med ”Parabellum”. Så det är med otålighet jag väntar på dem fjärde boken i serien.

Tony Fischier: Sardonicus fyra visioner (Lind & co)

Han är flitig – och skicklig i sitt författande – Tony Fischier. Efter debuten med ”Mannen som försvann” (2021 – recension här) har han kommit ut med flera romaner. Med ”Sardonicus fyra visioner” är han upp i sex bara om kommissarie Niklas Ragnvik.

Tony Fischier tummar inte på kvaliteten. ”Sardonicus fyra visioner” är inget undantag. Skickligt håller han spänningen vid liv från första sidan till den sista. Återigen sitter man med andan i halsen efter den intensiva finalen efter en nära nog maratonläsning. För så skickligt är hans romaner skrivna att ett kapitel måste följas av nästa.

Intrigen är raffinerad där liket av en av Sveriges rikaste män hittas nere vid Röda sten. Ragnvik med team har att göra och jobbar sig noggrant närmare fallets lösning. Samtidigt dras Maxine Adlerkrantz, privatdetektiv och Niklas Ragnviks sambo, in i en tangerande handling. Från att ha varit något av en Lisbet Salander – Stieg Larssons starka ”Millennium”-karaktär – har hennes styrka lite märkligt tonats ned i den här romanen. Men utan att förta dramatiken i hennes scener.

Underbart är att konstatera att Tony Fischiers gode vän, seriekännaren Sture Hegerfors får en viktigt del i berättelsen. Den mördade miljardären är nämligen en stor samlare av exklusiva serier. Så kan man också hylla en mans gärningar.

Amazing Grace med divalater, fasoner och kul show

Posted on juli 7 av Kai Martin

Konsert:

GRACE JONES

!!!

Kvarten, Kongsberg.

Publik: Drygt 1000.

Bäst: Hon vet att underhålla.

Sämst: Sen scenankomst på över tjugo minuter är inte ok.

Fråga: Hur länge kommer hon hålla stilen…?

Det pratas i Kongsberg om ett publikt fiasko gällande Grace Jones. Den 77-åriga jamaicanskan skulle sy ihop säcken med sitt finalframträdande på stadens Jazzfestival som hållits sedan 2 juli fullspäckade med musik och marknader. Nej, innan konserten har hon sålt knappt tusen biljetter till det nya området Kvarten nere vid den vilda älven Numedalslågen med plats för 5000.

När hon sedan inte kliver på 21.30 utan håller publik och arrangörer på halster mer än tjugo minuter. ja, då kan man ana oråd. Men så faller den vita ridån och hon sitter manierat på sin tron. Den gyllene masken, som hon haft ett tag (åtminstone 2016 på Way Out West, då jag senast såg henne – läs här) är på plats i inledande ”Nightclubbing” innan ”Privat life”. Be om ursäkt för sen ankomst…? Nej, inte en utstuderad diva som Grace Jones. Det här är vad ni får. Njut.

Ja, det gör sannerligen publiken som snabbt glömmer allt eventuellt missnöje.

Grace Jones poserar, hon grimaserar, briljerar på bara det vis hon kan. I ”My jamaican guy” får hon en hiskeligt ful dreadlooksperuk, återvänder till tronen, sjunger halvt om halvt liggan på den och börjar smeka sig själv. Knäpper upp byxorna provocerande och får dem sedan aldrig riktigt knäppta under resterande konserten (innan byxorna helt ryker mot slutet). Nej, ingen ska tala om för Grace Jones vad hon ska göra. Hennes infall är nyckfulla, överraskar den luttrande orkestern med de coola körsångerskorna. Det blir skratt på scen och i publiken. Bländande leenden från legendaren själv, som håller rösten stången men där minnet gällande texterna emellanåt sviker så en gigantiskt textpärm hamnar på ett notställ.

Amacing Grace. Visst, känslan är att hon skulle vilja vara någon annanstans än i Kongsberg, men hon bjuder på underhållning, Grace Jones.

Foto: KAI MARTIN

Så mycket jazz blir det förstås inte och är väl heller inte meningen. Men hon gör som vanligt låtar av Iggy Pop (”Nightclubbing”), Pretenders (”Private life”), Police (”Demolition man”) och Roxy Music (”Love is the drug”) elegant till sina. På långsamma ”Amazing grace” briljerar hon som sångerska och improvisatör. ”The key to funky” presenterar hon som ett nytt spår, men den ratades till albumet ”Hurricane” (2008) och passerar bara trots försök till allsång. Bättre upp med ”William’s blood”, men även den är från samma era.

Jo, det är ju Grace Jones hitmusik som vi vill ha och får. Förutom ”La vie on rose”.

Grace Jones 2025 är fortfarande stor underhållning. Hon glömmer var hon är, men räddar det under gång med kärleksbetygelser till publiken. I kulissen får hon till slut ett”Kongsberg”. Klädbyten och skiftande av huvudbonader sker till varje nummer. Ett glas rödvin sveps och en stund senare ett till. Hon är som katastrofen på festen som är lite för mycket, men som ändå ingen vill vara utan. Javisst, det blir lite slirigt emellanåt, men va’ fan… det är ju kalas. Hon går ut för att hälsa på publiken, utmanar en av vakterna att bära henne, som blir för nervös så någon handfast ur hennes crew får lösa det. Så avslutande rockringsdansen under åtta minuter till ”Slave to the rhythm”. Bländande.

Visst, känslan är att hon nog inte skulle vilja vara på Kongsbergs jazzfestival, att det är för kallt för hennes heta blod och elegans. Men hon löser professionellt allt. Amacing Grace, trots allt.

Fay Wildhagen ett lyckligt vilddjur på scen

Posted on juli 7 av Kai Martin

Konsert:

FAY WILDHAGEN

!!!!

Kvarten, Kongsberg.

Publik: Knappt 1000.

Bäst: Gitarrspelet, energin och hennes sätt att ta publiken.

Sämst: Manglandet kunde tendera att bli lite för stereotypt.

Fråga: Visst skulle hon passa utmärkt på Way Out West…?

32-åriga norskan Fay Wildhagen är något jag får på köpet när jag för första gången gästar Kongsbergs jazzfestival. Nej, hon är långt ifrån jazz, om än med en sättning på saxofon, bas, klaviatur, trummor och gitarr. Och jag är definitivt inte uppdaterad på henne och hennes skapande. Istället får jag snällt ta allt på plats och ibland kan det bara bli bäst så.

Konferencieren presenterar hennes som en artist som utvecklat vispopen. Kanske passar det in på henne, som albumdebuterade med ”Snow” för tio år sedan. Hon har tagit Norge med storm efter det och varit nominerad för både Spellemannpriset och P3 Gold samtidigt som hon turnerat flitigt inte bara i Norge utan också i Europa.

Förra året kom hennes ”Let’s keep it in the family”, hennes tredje studioalbum. En laddad skiva där hon inte bara står som kompositör utan också som arrangör och producent. Men hon har också komponerat filmmusik.

Ja, det är en artist som har på fickan och som inte viker en tum gällande vad som ska ske på scen. Med sitt band – med Andreas Haga, bas, gitarristen Tommy Kristiansen, keyboardisten Håkan Brunborg, trummisen Erland Dahlen, och Petter Kraft, saxofon – blir musiken snart sprängkraft.

Visst, det börjar försiktigt med ”Hymn”, som också inleder ”Let’s keep in in the family”. Det är skirt med en ton av Joan Armatrading i förening med Ane Brun. Redan där visar hon sin fingerfärdighet när hon spelar akustisk gitarr. Men all eventuell vispop kastas snabbt åt sidan för ett mer laddat uttryck, som om hon också vill förena Band Of Horses kraft, mangel och dramatik i musiken. Hon skiftar sina gitarrer, den akustiska, sina Fender Stratocasters och Les Paul, briljerar utan att för en sekund ägna sig åt manér. Hon är högoktanig, men spelar aldrig över. Sakta lindar hon in publiken i den storm hon bjuder på från scen. Bjuder på smittande leende och spelglädje. Hon kliver ut i ösregnet för ett solo, som det mest självklara. Hetsar det tajta bandet, bjuder Tommy Kristiansen till ett utmärkt gitarrsolo (men det är hon som är den bästa av gitarristerna på scen) och Petter Kraft till saxofonteknik och -riff.

Hon förklarar att den vita Strattan är köpt av en fyr i publiken och är rörd av detta faktum, säger att han och hon måste ta en fika någon gång. Ja, hon har en ljuvlig scennärvaro och på slutet nöjer hon sig inte med scenen utan går ut och spelar mitt i publiken. Vackert och livsbejakande. Ett lyckligt vilddjur på scen.

Trögstartad kalabalik på Vallarna

Posted on juni 30 av Kai Martin

Buskis:

KALABALIKEN I FABRIKEN

!!!

Vallarna, Falkenberg.

Publik: Utsålt (drygt 1600).

Bäst: Mikael Riesebeck, Jeanette Capocci och Annika Andersson gör mig aldrig besviken.

Sämst: Första aktens famlande.

Fråga: Kommer Claes Malmberg tillbaka som korvfabrikör nästa säsong…?

Det finns kanske de som sätter en tidig korv med bröd i halsen när de kommer traditionsenligt till Vallarnas sommarunderhållning. ”Vafalls! Är detta samma föreställning som förra året?” Ja, det är lätt att tro, då scenografin från förra årets ”Korvfabrikören” (läs recension här) är på plats även i år.

Och ja, det är åter igen Niklas Holtne och Håkan Klamas som skrivit manus på denna idé av Pär Nymark. Men… förra årets korvfabrikör Julius Augustsson (Claes Malmberg) och hans hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) är bortskrivna ur manus denna här gången (i Claes Malmbergs fall på uppdrag i Eva Rydbergs ”Spanska flugan” som senapsfabrikör i Helsingborg). Försvunnen är också Alexander Korenados roll som korvspionen Rutger. In kliver istället Peter Gröning som den slemme direktör Fjording. Plus Annika Andersson, som lämnat regissörsstolen.

Det står snart klart att allt inte står helt rätt i fabriken. Direktör Fjording är om sig och kring sig vad det gäller ekonomin, duperar kamrer Putte Lundström (Jojje Jönsson), som lätt förvirrad är lätt att lura. Men han snärjer också hushållerskan Bert Karlsson (Jeanette Capocci) och hennes fästman förman Bergman (Mikael Riesebeck) i sitt garn. För med en signatur från de båda på ett kontrakt kan han tillskansa sig hela fabrikens förmögenhet för egen vinning.

Rörigt? Ja, och det ska det vara i denna buskis. För att skapa än mer kaos försöker förman Bergman gång efter annan fria till sin kära. Men nervositeten omöjliggör varje tillfälle, som istället öppnar för Mikael Riesebecks underbara komik.

*Bästa scenparet. Det är aldrig en trist stund med äkta paret Mikae*l *Riesebeck och Jeanette Capocci på scen. Foto:* TOMMY HOLL

In skrider också Julius Augustssons döttrar Ditte (Jennie Rosengren), som gift sig med Major Håård (Pär Nymark) och Nora (Linnéa Lexfors) i handlingen. De förstnämnda med en bäbis, som ska döpas (och som under gång får en allt större roll). Den sistnämnda höggravid med ett koleriskt grossesstemperament.

Kalabaliken når sin fulländning med sen ankomst av Rakel, diakonissan, spelad av Annika Andersson. En stramt spelad karaktär, som hon hanterar till fulländning från entré till final.

Men… det här är en föreställning som brottas med stora problem i första akten. Fläckvis rolig, men med en inledning som alltför mycket tjänar som en resumé av hushållerskan Berta tillsammans med en radioröst för att vi i publiken ska förstå vad som har skett, sker och, ungefär, kommer att ske. Ensemblen har ett styvt jobb att få fart på den initialt bräckliga intrigen.

Lyckligtvis får publiken lön för betalda biljetter i andra akten då allt tas igen med råge. Här blir det kalabalik som bjuder in till skratt åt allt.

Varje skådespelare tar sin plats, bjuder på sin stund på scenen – om de inte gör det tillsammans – med underfundig, publikfriande humor.

Mikael Riesebecks förman Bergman är en stor favorit. En av dessa hans märkliga karaktärer som görs strulig, mumlande, roande från en föreställning till en annan av honom. Hans hustru Jeanette Capocci är en annan. Hennes Berta är frodig och frejdigt slagfärdig med i år – äntligen! – större utrymme på scen. Jojje Jönsson har fått krångla sig ur sin brevbärare Dag-Otto Flink för denna sävliga kamrer Putte. Ytterst klädsamt och roligt. Annika Andersson kan som få göra någon så trist så fruktansvärt underhållande. Församlingsassistenen Rakel är inget undantag. Linnéa Lexfors briljerar som höggravida Nora. Så självupptagen, så ilsk, så blödig. Pär Nymarks major Håård är en härlig karikatyr i fyrkantig förpackning med en barnpedagogik med en härlig disciplin. Se och lär! Och som hans maka, Jennie Rosengrens Ditte, som är både bestämd, ömsint mor och lättförförd i en omöjlig förening.

Slutligen då Peter Grönings direktör Fjording, som görs utmärkt utstuderad och allt annat än sympatisk. Han som lismar och smörjer alla för snöd vinnings skull, men vars avsikter i slutet kläs av i bara mässingen – i dubbel bemärkelse.

Ja, ”Kalabaliken i fabriken” vinner på andra akten då alla poäng, alla skratt och all möda från ensemblen hamnar i en och samma korg. Förhoppningvis får historien om Augustssons korvfabrik en fortsättning. Då är det trettionde (!) sommarunderhållningen på Vallarna sedan starten 1996. En föreställning som förtjänar ett manus som håller i både första och andra akten. Då blir det definitivt en total succé. Scenografin har ni ju redan klar.

Och ett tips i år till publiken på första bänkraderna till höger: klä er för väta, oavsett väder. Det sker blöta överraskningar från scen.

”Kalabaliken i fabriken”, Vallarna, Falkenberg, premiär 29 juni 2025. Spelas till och med 10 augusti.

Av: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Regi: Niklas Holtne.

Originalidé: Pär Nymark.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostymdesigner: Marianne Lunderquist.

Skräddare: Ulrika Dahlström-Franke och Per Enarsson.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Ljuddesign/ljudeffekter: Peter Tellqvist.

Medverkande: Annika Andersson (Rakel), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Pär Nymark (major Håård), Linnéa lexfors (Nora Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson), Jennie Rosengren (Ditte Håård, född Augustsson, dotter till korvfabrikör Julius Augustsson) och Peter Gröning (direktör Fjording).