Pilgrimsvandring för vardagssjälen på E45

Teater:

E45 – ETT VANDRINGSDRAMA

Vandring längs E45. Författaren och journalisten Marit Kaplas vandring från Malung till Göteborg har blivit en stillsamt betraktande pjäs på Hagateatern. Foto: HARALD NILSSON

Sträckan Malung och Göteborg är drygt 40 mil. Med bil längs E45 cirka fem timmar utan paus. För författaren och journalisten Marit Kapla tog det väsentligt mycket längre tid när hon gick vägen 2023. Med en promenadtakt på ungefär två mil om dagen kan ni själva räkna ut hur lång tid det tog. Men för henne var det inte strövtåget längs denna många gånger ofantligt trista bilväg något helt annat. För att citera Karin Boye ”Nog finns det mål och mening i vår färd –//men det är vägen, som är mödan värd”.

För hennes pilgrimsvandring i vardagen med möte och intervjuer med allt från kvinnan från Laos till vitryska lastbilschaufförer, finskättlingar, hotellpersonal, barnpsykologer till campingsvenskar. Hon är ju en mästare på att fånga vardagen, så som hon har gjort i Augustprisvinnande debutromanen ”Osebol” (2019). Så också här.

Denna hennes vandring har förvandlats till hennes första pjäs, som nu spelas på Hagateatern i Göteborg i samarbete med Strindbergs intima teater i Stockholm.

Skådespelarna Helena Gezelius, Sara Klingvall och Edgar Lindblom kliver in och ut ur roller på den lilla vridscenen, som effektfullt utnyttjas för att ge föreställningen skjuts. Alla delar de på Marit Kaplas ryggsäck i rollen som henne för att ge sina perspektiv, sina tilltal. Tillsammans med Catharina Jaunviksnas ljud och kompositioner, Heidi Saikkonens enkla men effektiva scenografi och ljusmästare Gustave Lunds lekfulla ljussättning blir det en suggestiv föreställning på drygt en timme.

Starten är födelsen på Malungs lasarett. Finalen på Västra kyrkogården i Göteborg. Möten, reflektioner och samtal på vägen. Stillsamma funderingar, lyssnandet genom att ställa öppnande frågor. Marit Kapla kan konsten i tålamodet att låta någon tala till punkt och vila i tystnaden.

Det blir kontemplation, en vandring i verklighet, fantasi och drömmar. Från där hon föddes längs vägen som ledde henne till staden där hon bor och verkar till där hon bestämt att hon ska ligga när hon inte längre är med oss. Det blir något poetiskt över det.

”E45 – ett vandrningsdrama” är kanske inte så mycket ett drama som i dramatik, men ett stillsamt flöde av iakttagelser och lyssnande. Inte ett sätt att jaga tiden utan att gå med den, ge människor hon möter sin tid och låta dem dela med sig. Det är en pjäs som på alla sätt och vis är både vacker och avstressande, trots att E45 bitvis alltså måste vara en av Sveriges tråkigaste, som man vill skynda förbi. Åtminstone som bilist. Som vandrare öppnar den upp för en helt annan vy. Det visar om inte annat denna pjäs.

”E45 – ett vandringsdrama”, Hagateatern, Göteborg. Urpremiär 20 september 2024. Denna recension baserad på föreställningen 26 september. Pjäsen spelas till och med 20 oktober. I november spelas den på Strindbergs intima teater från 2 till 11 november.

Manus: Marit Kapla.

Regi: Bortas Josefine Andersson.

Manusbearbetning: Bortas Josefine Andersson och ensemblen.

Komposition och ljuddesign: Catharina Jaunviksna.

Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen.

Ljusdesign: Gustave Lund.

I rollerna: Helena Gezelius, Sara Klingvall & Edgar Lindblom (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö).

Vansinnigt bra

Teater:

VANSINNET

Fängslande. ”Vansinnet” på Backa Teater med Emelie Strömberg som tolvåriga Elvira är vansinnigt bra. Foto: OLA KJELBYE

Att vara tolv år med rusande hormoner och en känsla av att inte passa in, inte vara förstådd och ständigt hamna på kant med tillvaron, föräldrar, lärare, kamrater… Det kan få vilken som helst ung att tvivla på sitt förnuft. Att hamna i onåd, ställas inför utredningar och diagnoser när inte pedagogik hjälper. Där obs-klassbarn blivit dampungar som senare hamnat i något slags bokstavskombination. Jo, vi har genom tiden diagnosticerat unga, som inte klarat att passa in i mallen, som stretar emot systemet och som kämpar mot vansinnet.

Med just titeln ”Vansinnet” har Backa Teater tagit ett grepp om temat. Tolvåriga Elvira är just den missanpassade, missförstådda med alla känslorna på utsidan på en och samma gång. I en strikt skolvärld med ramar och regler hamnar hon, med sin kreativa och konstnärliga ådra, på kant mot allt och alla.

Är hon galen? Är hon bara ett offer för en oförstående samtid och omgivning?

Genom mötet med franske filosofen Michel Foucault, han med idéer om hur synen på galenskap och normalitet har förändrats över tid, får hon göra en tidsresa. Tillbaka till medeltiden, till häxbränningens tid, tortyr av de missanpassade… ja, fram till 40- och 50-talens lobotomi av påstått sinnessjuk och 60-talets pillerknarkande för att skapa lycka för ledsna.

Det är en intensiv föreställning med en effektfull scenografi som tjänar som allt från madrasserad cell till tortyrkammare. ”Vansinnet” är uppslukande från start till mål. Emelie Strömbergs Elvira är sårig, känslig och desperat. Ove Wolf snillrik i rollen som filosofen Michel Foucaults och den övriga ensemblen finessrik när de kliver ur och in i sina olika roller och kostymer beroende på tidsepoker.

Det är drabbande dramatik som går i klinch inte bara med temat utan också sin publik. Pjäsen är riktad för unga från tio år och uppåt, som friskt antar utmaningen och sugs in i föreställningen. Med leken – och skådespelet med den effektfulla musiken – som medel bjuds publiken in till allvaret och samtidigt till en historielektion i hur människan sett på vansinnet genom tiderna. Det är skickligt.

”Vansinnet”, Backa Teater, premiär 20 september 2024. Denna recension baserad på föreställningen 25 september.

Av: Hanna Nygren och Helle Rossing.

Regi: Helle Rossing.

Scenografi och kostym: Marie Moberg.

Mask: Josefin Ekerås.

Ljus: Bella Oldenqvist.

Ljud: Jesper Lindell.

Komposition: Kristina Issa.

Musiker: Kristina Issa, sång, klaviatur och harpa, Daniel Ekborg, trumpet och gitarr, Hilda Ekstedt, saxofon, och Emil Blommé, trummor.

Medverkande: Adel Darwish, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf och Emelie Strömberg.

Gatsby larmar och gör sig till

Teater:

GATSBY

Larmande och drömmande. Regissör János Szász ”Gatsby”, med Hannes Fohlin i huvudrollen som den mondäne, blide, drömmande Jay Gatsby, kliver in och ur tidsåldrar. Foto: ELLIKA HENRIKSON

F Scott Fitzgeralds roman ”Den store Gatsby” (1925) tog sin tid från publicering till Owen Davis dramatisering 1926 till framgång och den legendariska status boken har fått. Ett avslutat världskrig, en passerad pandemi och ekonomi i uppflammande välstånd. Till det ett nytt, djärvt mode, jazzen som ackompanjemang och soundtrack till denna efemära era.

Här kliver den mytomspunnen Jay Gatsby ut ur skuggorna. Grannen på Long Island utanför New York. Han som är så ofantligt rik och som bjuder på överdådiga fester i sitt chateau. Vem är han? Vad vill han? De väldigt rika, men inte riktigt lika förmögna grannarna spinner sina försåtliga trådar. Till denna bedrägliga väv och miljö kommer börsmäklaren Nick Carraway, som slickar sina sår efter att ha deltagit i första världskriget i Europa och kommit hem med författardrömmar. Istället för mellanvästern lugn har det blivit business och den lockande östkusten med New York som smältdegel för fest, dans och pengar.

Jo, ”Den store Gatsby” ekar in i vår tid av sorglöshet i en dystopisk tid. Detta tar ungerske regissören János Szász fasta på och skapar en larmande uppsättning fylld av dans, fest, drama, våld och trassliga kärleksrelationer.

Hans ”Gatsby” kliver ur tidsramarna med Niklas Falk som berättaren i rollen som den äldre, tillbakareflekterande Nick Carraway. Han som på scen skuggar Emil Ljungestigs valpiga, unga Nick Carraway. Han som i sin tur med motvillig förtjusning kastas in i handlingarna som Jay Gatsbys förtrogne, men också som grannen Tom Buchanans (Robin Stegmar) vän med intrikata intriger som följd.

Hannes Fohlin gör sin Jay Gatsby blid och tillbakadragen, men som emellanåt också larmar och gör sig till. Stora gester med elgitarr och trummor i rockposer, som för att frigöra sig från ett eventuellt, tidstroget jazzok, som det lät på 1920-talet. Musiken på festerna dundrar in med techno och EDM-dunk på samma vis. Ja, med visst avbrott av Frank Sinatras ”New York New York” (den som Liza Minnelli var först ut med 1977 i Martin Scorsese film med samma namn) i uppsluppen koreografi och Johann Jóhannssons vackra, repetitiva ”Flight from the city”, som återkommer för att ta på allvarets stillhet när så krävs.

Kläderna travesterar emellanåt ett eventuellt 1920-tal med dubbelknäppta kostymer i preppy färger för att tvärt bryta med jeans, t-shirtar och mysbyxor. Drogerna är emellertid desamma som för hundra år sedan: champagne, drinkar, cigaretter, kokain…

János Szász ”Gatsby” förvaltar ett mörker, som pumpar intensivt, hett genom föreställningen. Romanens berättarlinje följs, men rastlöst vill han visa på något mer. Projiceringar, den snillrika scenografin där vardagsrum förvandlas till en lyxyacht som skiftar till en smutsig verkstad till en svit på ett överdådigt hotell i New York. Dansarna Ulriqa Fernqvist, Samuel Hall, Harlan Rust och Aura Tiira förstärker mörkret med elektrisk dans, som emellanåt är uppåt väggarna.

Så spelet mellan Jay Gatsby, Tom Buchanan och Daisy Buchanan, ett triangeldrama mellan människor som saknar, men behöver gränser – och uppriktig kärlek. Robin Stegmar gör den rasistiske, otrogne och våldsamme Tom Buchanan med sprättig återhållsamhet, för att kunna skjuta känslomässigt från höften när så krävs. Anna Åströms Daisy Buchanan inleder med sina berusade snedsteg för att stärka sin karaktär till en kvinna, som vill bestämma själv men vilset inte riktigt vet hur.

Den betraktande Nick Carraway, som i Emil Ljungestigs gestalt vågar vara så ung och ostadig som rollen kräver. Men som i Niklas Falks äldre dito vacklar mellan en äldre mans livsreflektioner och återblickar och någon som larmar och gör sig till. Ett återkommande tema i János Szász skrikiga uppsättning där allt slutar med en krasch innan festen åter tar vid.

”Gatsby”, Göteborgs stadsteater. Premiär 14 september 2024. Spelas till och med 21 november.

Av: F Scott Fitzgerald.

Dramatiserad av Nicolei Faber.

Översättningen: Annika Silkeberg.

Bearbetad för Göteborgs stadsteater av: Irena Kraus och János Szász.

Regi: János Szász.

Scenografi: Márton Ágh och Henrik Ekberg.

Kostymdesign: Ulrika Sjölin.

Maskdesign: Marina Ritvall.

Ljusdesign: Tamás Banyai.

Videodesign: Péter Fanesikai.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen.

Koreografi: Peter Svenzon.

I rollerna: Hannes Fohlin (Jay Gatsby), Niklas Falk (Nick Carraway, som äldre), Emil Ljungestig (Nick Carraway, som ung), Anna Åström (Daisy Buchanan), Robin Stegmar (Tom Buchanan), Marta Andersson-Larsson (Jordan Baker), Eline Høyer (Myrtle Wilson), Anders Nerg (George Wilson), Johan Hafezi (Meyer Wolfsheim/polis), Karin Gjorv Røraas (Catherine/kvinna på fest), Lukas Lönnbro (Mr McKee/Frank jr), Josefine Johansson (Mrs McKee/barnflicka), Ulriqa Fernqvist (dansare/Gatsbys betjänt), Samuel Hall (dansare), Harlan Rust (dansare) och Aura Tiira (dansare).

Ångrar inget med Ådalen

Vi har snickchattat lite om Ådalen, om att åka dit, om att ses.

Intresset har två spår. Dels Ådalsbandet, som jag ju skrivit om och lyssnat på (läs här, här och här), vars föreställning ”Eldupphör” väckte ett sovande intresse om skotten i Ådalen 14 maj 1931, historien bakom, kring och efter. Dels min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierski, som är en person som har betytt mycket för mig, med en knuff i rätt riktning som i stort avgjort det liv jag har levt.

Ådalsbandet är från trakten. Grzegorz har bott utanför Kramfors sedan 27 år tillbaka tillsammans med sin hustru G. Där har han haft… fel, har en journalist- och författarkarriär. Han har gett ut en räcka böcker, varav jag har skrivit om några. (Läs bland annat här, här och här.)

Men när resan skulle ske och under vilka omständigheter var lite mer diffust.

Grzegorz och jag har återknutit kontakt via sociala medier och det är också där som jag blivit varse hans författarskap och på så sätt kunnat köpa hans böcker. När jag för några år sedan träffade honom på Bokmässan i Göteborg var det första gången sedan just gymnasietiden som jag stött på honom. Med tidens vindlande spår har ett höjt hårfäste skingrat båda hans och mina frisyrer. Hans, som var yvigt, krulligt, gjorde med hans energi honom till något av en Groucho Marx-look-alike på skolan. Men han var förstås så mycket mer än slagfärdig i replikerna och den basketguard som jag först stötte på då vi började i samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet hösten 1972.

Höstterminen var mörk för min del. Skoltrött som förlamade det mesta, olyckligt kär i en ung kvinna som strålade av skönhet (jag cyklade utanför hennes hus i Landala egnahem i hopp om att hon, som av en slump skulle komma ut och vi skulle av denna händelse bli ett par) och mobbad. Två klasskamrater hade mig som strategiskt mål, slog mig inte, men malde ner den barnslighet jag hade och längtan efter uppmärksamhet som jag sökte. Jag, då en vacklande pingstvän som fortfarande gick i Smyrnakyrkan till mina föräldrars besvikelse, ville då, som nu, synas. Det var ajabaja på det. Om det var dessa två som snodde min skolväska fylld med nyfådda böcker vet jag inte, men kan ana. Det skulle dröja en dryg månad innan någon gav mig ett tips om var den stod. Ensam och övergiven. Det bättrade inte på min skoltrötthet och jag gick ut terminen med så usla betyg att min mor nära nog försköt mig.

Det hela blev ju inte bättre av att en av mobbarna blev ihop med flickan jag var kär i. Dubbel bestraffning. Vårterminen började i mörker. På en rast i ett slaskigt Göteborg skulle mobbarna gôra mig, det vill säga köra upp slask i mitt puerila ansikte. På skolgården var det vintertid tillåtet att parkera bilar och när jag stretade emot tappade gärningsmännen mig på en bil, jag föll med hakan mot en motorhuv och huden sprack med blodvite som följd. En klasskamrat, en tjej, såg det hela och hade förmodligen följt deras mobbning av mig en längre tid, röt till: ”Nu får ni väl för helvetet lägga av!”.

De två drog sig tillbaka och jag fick vara ifred efter det.

På sportlovet var vi i familjen i Malcesine vid Gardasjön för att åka skidor kring väldiga Monte Baldos topp i italienska alperna. Den försmådda kärleken till skolkamraten levde kvar och den kom i uttryck i min första dikt. Den var eländig, förstås, fylld av usla rim. Men det blev starten. Uppfylld av min egen förträfflighet började jag skriva fler dikter och än mer efter det.

Jag var övertygad om att jag var ett geni i Ferlins klass. Det var bara att smälla ihop ett gäng dikter, skicka dem till Svenska Akademien i Uppsala (!) och saken var klar. Jag skulle bli prisad, ge ut diktsamlingar och kunna leva ett stilla, upphöjt liv som poet. Sa jag att jag var naiv…?

Jag lät en utvald, trängre krets läsa dessa mina alster. Av dem Grzegorz, som var något av en ung intellektuell i våra kretsar och med en spännande historia. Han hade kommit till Göteborg från Polen i slutet av 60-talet. Som tillhörande en judisk familj var de inte längre välkomna i hemlandet. Familjen hade dessutom rötter i det östra Polen som nu tillhör Ukraina och man behöver inte ha högsta betyg i historia och samhällskunskap för att förstå de vedermödor som familjen kommit att utstå.

Om mina dikter sa han inte så mycket. Terminen gick. Sommarlovet kom och passerade. Jag skrev mina dikter. Var på språkresa i England. Började terminen. Han fortsatte i tvåan. Jag gick om ettan. Fick nya klasskamrater, men höll fast vid några från mitt första år även en stund efter att de hade tagit sin examen. Bland dem Grzegorz. Höstterminen 1973 hade knappt börjat när han kom med en diktsamling av den sovjetiska författaren Jevgenij Jevstusjenko. Jag tvekade. Jag var ju redan ett geni. Men jag hade också stor respekt för Grzegorz, tog boken och när jag läste ”Babi Jar och andra dikter” föll allt jag hade byggt upp.

Det var bara att börja om och det gjorde jag. Med emfas.

Det i sin tur, med lite andra omständigheter, blev starten på det som inte bara blivit min skrivande yrkeskarriär utan också den parallellt löpande artistkarriären med låtskrivande och turnerande. En liten knuff för en människa, en viktig händelse för mig.

Nå… nu.

När Tomas Ledin med evenemangsbolaget 2entertain satsade på Höga kusten friluftsteater med den svenska artistens bygdespel blev jag nyfiken. Aftonbladet hade prisat premiären. Kanske skulle jag ändå se den, trots att jag skrivit till Grzegorz (som varit på premiären i egenskap av recensent och hyllat den) att jag inte skulle komma.

Men under Danmarksresan (som ni kan läsa om här och här) började jag tänka om. Jag löste biljetter, frågade Grzegorz om han hade plats och sneglade åt SJ om vad det skulle kosta. Jag fick ja från honom och då var det bara att boka tågbiljetter, nattåg till Kramfors med avfärd halv åtta från Göteborg Central och ankomst klockan sex på morgon. Sittplats vid fönstret. Lite drygt femhundra per väg. Det skulle gå.

Onsdag

Jag gör matsäck, mackor, ägg, något att dricka, någon chokladkaka. Packar packning för några dagar i den Samsoniteväska som jag nyligen köpte i någon av secondhandbutikerna som vi besökte under Danmarksresan. Två böcker att läsa. Hörlurar, så att jag kan lyssna på musik alternativt kolla på någon tv-serie eller film. Jag håller tummarna för att tåget håller tiden, för tolv timmar efter ankomst i Kramfors ska jag vara på plats i Lövvik för att se föreställningen.

Z är inte hemma då jag far. Hon har fullt upp med annat, så avskedet blir tidigt. Ner till Centralen i god tid, en tom perrong med en flicka som ensam ockuperar en bänk med sig och sin packning. Perrongen fylls på. En kvinna med golfbag trotsar tjejens upprättade zon och knôr ned sig på ena änden. Bra.

Så kommer tåget och irrandet och förvirrandet innan folk kommer till rätt vagn och rätt plats. Jag hittar min, installerar mig och förbereder mig på den långa färden norrut. Tåget lämnar Göteborgs Centralstation, station för station passeras, vid några stannar tåget, släpper på, släpper av. Konduktören checkar biljetter. Kvällen kommer med skymningen. Jag borstar tänder innan min sätesgranne slocknar. Somnar lite. Vaknar. Läser en smula. Somnar. Tittar på någon tv-serie. Det blir inte mycket till sömn och efter ett låter jag naturen i sommarnatten passera revy samtidigt som jag försöker orientera mig om var jag är på min resa mot mellersta Sverige.

Torsdag

Innan Härnösand tänker jag att jag kan tillåta mig att somna. Jag blir ju väckt av att stationens namn ropas ut och tåget stannar. Det sker inte. Vilken tur att det inte var innan Kramfors, som är nästa station, en knapp halvtimme senare.

Jag ursäktar min unge granne i sätet bredvid, tar ner min packning, kränger på min ryggsäck (Sandqvist, den jag nyss köpte i Danmark) och tar Samsoniteväskan i handen (handtaget som går att fälla ut visar sig vara för kort, så väskan slår mot fötterna och tenderar att välta titt som tätt). Vi är några som lämnar tåget. Jag kikar yrvaket efter min värd och det dröjer innan jag ser honom, längst ned mot det som senare visar sig vara parkeringen.

Jag blir vänligt mottagen. Att han masat sig upp i svinottan är generöst. Jag hade erbjudit mig att stanna på stationen och läsa, så att han fick sova ut. Kom inte på fråga. Vi åker ur Kramfors, mot hans hus som visar sig ligga en bit utanför och med en svindlande utsikt över Ångermanälven och bara ett stenkast från den väg demonstrationståget gick mot Lunde den ödesdigra dagen 14 maj 1931.

Historiens vingslag sveper redan över min resa.

Vi pratar en stund. Jämkar lite skissartat samman nu och då. Men efter en timme ber jag om respit. Jag behöver sova en timme eller två. Blir visad mitt rum med en generös, lätt knarrande gästsäng. Grzegorz bäddar, blåvita lakan (mycket smakfullt och, ja, han håller som jag på Blåvitt). Jag somnar snabbt och vaknar efter några timmar, redo att ta mig an dagen.

Då har också hans hustru G vaknat och står i startblocken för sitt goda värdinneskap och bjuder mig på frukost. Jag blir från start väl omhändertagen. Så bra man kan ha det, trots att jag tränger mig på.

Ja, Grzegorz har sina planer och jag får anpassa mig efter dem. Inga konstigheter. Antingen det eller stanna hemma med G. Det blir det förstnämnda, för vi har ju mycket att dryfta. Så när han har en läkartid i Sollefteå åker jag med.

Där har jag inte varit sedan hösten 1985 då kvinnan i mitt liv då, som kom därifrån, tagit med mig dit för vidare resa till Umeå, där hon också bott. Vi åker genom vindlande landskap och Grzegorz är en utmärkt ciceron, väl påläst om traktens rika historia.

Väl framme lämnar han mig för någon timme. Jag går Storgatan ner, gågatan som i turisttider är hyfsat befolkat av strosande. Men Sollefteå är en sömnig stad med vackra fastigheter som ingen längre bryr sig om. I ett skyltfönster breder SD:s partiordförande ut sig. Med ett smil och händerna i byxfickorna till rubriken ”Säg hej till Jimmy!” ska man alltså få förtroende för denna lismande man. Tror inte det. En partiledare med händerna i byxfickan…?! Hur ser det ut? Är det någon som ska leda Sverige rätt?

Jag går vidare. In på Röda korset-butiken, scannar av. Där finns inte mycket. Jag känner på två krus, keramik made in Kungälv. Kanske för sakens skull. De kostar inte mycket. Men… nej. Jag kommer ut med en siden- och en ylleslips plus en badhandduk, för det sistnämnda hade jag glömt i min packning.

Jag går upp till en annan loppis i ett hus som sett sina bättre dagar. Det är som att komma in i en lägenhet med överblivet. Det blir ingen affär. Grzegorz ringer. Han är klar. Vi möts och promenerar Storgatan ner och upp mot en annan secondhand där vi dröjer kvar. Det finns mycket, men priserna är för höga.

Istället går vi tillbaka för att ta en glass på Smak Mat & Glass med fika, som kan sin italienska glass.

Nöjda med fikat, glassen, samtal och stunden beger vi oss mot bilen och snart tar Grzegorz mig med på en vindlande tur uppför Hallstaberget. De sportintresserade vet att det är det berg som bland andra skidesset Ebba Andersson bestiger i sin träning för idrottslig perfektion och toppprestation. Utsikten är makalös över Sollefteå och vida omkring med den slingrande Ångemanälven brusande vild och okynnig för att mildras söderut efter Kramfors.

På toppen finns ett skamfilat hopptorn, som ger än bättre utsikt. Jag kan inte låta blir. Tar trapporna, etage efter etage, i detta bortglömda, resliga torn som utmanat så många djärva till den märkligaste av sporter, att brant åka skidor utför ett närmast stup och låta luften bära dig för landning långt, långt nedanför den stupande backen. Det är kittlande att stå och ta in utsikten. Det är också kittlande att ta in insikten om just detta med backhoppning.

Jag tänker omedelbart på ”Lilyhammer”, den utmärkta norska komedin med Little Steven, som ett slags spinoff på ”Sopranos”. Den där gangstrarna i Lillhammer skickar sina offer på skidor utför OS-hoppbacken på orten. Hu!

Så nedför samtliga trappor i trätornet, som verkar sucka i sin övergivenhet. Glaskross och graffiti kantar min väg när jag kikar in i märkliga skrymslen och vrår.

Suckarnas Sollefteå. En stad som är bortglömd, men som har en svindlande utsikt från Hallstaberget. Foto: KAI MARTIN

Så till parkeringen och in i det ståtliga hotellet, som bjuder upp till en lika ståtlig vy från restaurang och spa. Jag förstår att det är populärt.

Vi far nedför och tar mot Kramfors. Berättelserna om orterna, verken, folket fortsätter under färden. Skylten mot Häxberget med sin hemska historia från bygden. Jag lyssnar fascinerat. Förundras över människans grymhet.

Orter passerar, som bar industrier och gav jobb åt tusentals är nu nedlagda. Träindustrin och malmen byggde vårt land. Det är lätt att glömma av. Kramfors har nu en av sina största arbetsgivare i försäkringsbolaget Folksam; ringer du i något ärende hamnar du i Kramfors.

Strax efter staden, som vi aldrig besöker och heller aldrig kommer göra under resan, ser jag en secondhand. Pingstkyrkans secondhand får ett besök. Lite mer modesta priser än i Sollefteå, men… nej.

Vi passerar många folkets hus på resan. Denna dag och de nästkommande. Arbetarrörelsen var stark. Folk skulle ha möjlighet att roa sig, mötas. Jag tänker på 60-talets popbandsvåg; hur banden kunde resa till en folkpark för en spelning på 30 minuter för att snabbt åka vidare till nästa. Det var ju möjligt då det knappt var en mil mellan spelställena. Fantastiskt. Vilket folkliv. Allt nu ett minne blott. Till och med dansbanden, som härdat ut längst i folkparkerna, har klingat av sin verksamhet i stort.

Hemma väntar mat. G har dukat upp och jag förser mig girigt. Får ett glas vin, och ett till.

Grezogorz hade ju som sagt sett föreställningen, men erbjudit sig att skjutsa mig. Men de milen ville jag bespara honom. Tidigare i veckan har jag kontaktat Tony Naima i Ådalsbandet, som jag ju senast träffade i Narvik, och undrade om han ville bli mitt sällskap enär jag hade två biljetter. Han blev väldigt glad. Tre av musikerna i bandet är ju med i Ådalsbandet, men själv hade han inte haft möjlighet att komma iväg för att se föreställningen.

Vi bestämmer att vi ska åka med god marginal för att äta en bit, så när han kommer har vi tid för en kort tur förbi Lunde, där militären sköt mot demonstranterna 1931. Ådalsbandet spelade där i år, just den 14 maj. En spelning synd att missa, men det krockade med andra åtaganden för min del. Jag håller andan då jag bjuds på denna korta sightseeing innan vi sätter oss i bilen och kör över Sandöbron, som även den har sitt öde. 31 augusti 1939, under brobyggets sista fas, rasade bron. 18 arbetare dog. En skandal, förstås. Men dagen efter startade andra världskriget och kritiken föll mer eller mindre i glömska. Först 1943 kunde en färdigbro över Ångermanälven invigas. Två vitt skilda dramatiska händelser med arbetare i centrum som offer i dekadens början och dess slut. Kittlande.

Historisk mark. Foto: KAI MARTIN

Vi landar på andra sidan Ångermanälven där där Lunde grill & pizzeria finns som Tony pekat ut. Vi äter i den lysrörsupplysta lokalen, dricker cola och sätter oss sedan mätta i bilen för färd österut mot Lövvik och bygdespelet. Han parkerar bland de många andra bilarna som transporterar en försvarlig mängd människor som, som vi, vill se skådespelet. Vi går till kassan där biljetter ska finnas, men det gör de inte. Vi bidar vår tid, det rings och datasystemet släcks ner för att väckas till liv igen. Mitt namn nämns av en kvinna bredvid. Så överraskande. Johanna var en gång en del i Cabaret Lorensberg, dels som artist, dels som en i produktionen. Jag kom att gilla henne. Men att hitta henne här var smått osannolikt. Vi kramas om, pratas vid lite hastigt innan hon får sin biljett (hon känner en i ensemblen) och mitt biljettmysterium löser sig.

Om föreställningen skriver jag sedan (läs den här), men först dagen därpå, på morgonen. Vi dröjer kvar, Tony och jag. Vi söker kontakt med medlemmarna från Ådalsbandet för att säga hej. Men är sena ur startblocken. De har redan smitit iväg. Så gör också vi samtidigt som skymningen kommer med sitt bleka leende. Vi har trevligt i bilen och när Tony ska lämna mig missar han avfarten, tar nästa, kör vilse, så jag får en sightseeing lite norr om där G och Grzegorz bor innan Tony landar bilen rätt.

Mitt värdpar och jag möter kvällningen med ett glas vin, lite samtal och utanför sluter sig natten och snart även jag, som somnar snabbt.

Fredag

Morgonen kommer, frukost serveras och jag tar en stund för att skriva min recension. Sedan bär det av. En konstrunda på Svanö, som min värd inte vill missa. Vädret är strålande, sommaren i sin prydno. Ångermanälven glittrar och förför, vinden är smeksam. Men först ett stopp i Lunde och mer Ådalshistoria, ett besök i Lunde folkets hus och utställningen om skotten. Det är koncist, svindlande och gripande. Jag andas in, håller andan, andas ut och försöker ta in vad jag läser. Köper några böcker, varav Grzegorz medverkar i några, innan vi tar Sandöbron över till Svanö och konstrundan.

Minnen från skotten i Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkeras, vi promenerar runt. Får se konst som skapats av konstnärer verksamma i närområdet. Somt kittlar, annat lite mindre. Eva Nordangårds hästdjursskulpturer lockar och jag är nära att köpa något till Z, men det jag är intresserad av är inte riktigt helt och konstnären vill inte sälja. I närheten hålls Nonagon festival – konst och elektronisk musik i något slags föreningen. Vi vill bara kika in på området med vetskapen om att musiken ännu inte dragit igång. Betalar en liten summa för detta och spatserar in på området. Går in i en av de två cisterner där det finns konst och ljud. Ögat vänjer sig, ställer om från det starka solskenet ute till mörkret och mystiken inne. Jag tar en lov runt, läser om verken och går sedan ut.

Saker att titta på. Foto: KAI MARTIN

Vi stannar inte så länge, utan rör oss ned mot parkeringen, tar bilen den korta vägen ned mot en utställning nere vid Ångermanälven. Utanför pumphuset ligger en sten som förför. Den är mobil och konstnären Ralph Praming finns på plats och berättar med förtjusning om sina skapelser. 85 år gammal jobbar han med det tunga materialet sten, som han får levande och förbluffande lätt. Det är fascinerande.

Vattnet lockar och jag har varit förutseende nog att plocka med mig badkläder. Det blir ombyte och snart konkurrerar jag med friskt badande ungdomar, som simmar och leker i Ångermanälven. Det är härligt. Grzegorz lockas inte, men håller i kameran för att föreviga sin badande gymnasiekamrat. En ångare stävar uppströms med sin passagerare, som om tiden inte rört sig sedan 1920-talet.

Konst, sim och båt. Foto: GRZGEORZ FLAKIERSKI/KAI MARTIN

Vi tar oss åter hem. Lite lunch, lite siesta och sedan ett glas vin på altanen på framsidan av huset, mot vägen. Så iväg igen. Förbi Wästerlunds konditori i Lunde, precis innan överfarten som Sandöbron bjuder. Konditoriets legendariska neonskylt ska tävla om Stomatol vid Slussen, Stockholm, om att vara Sveriges idag äldsta neonskylt i bruk. Men det är alltså inte dit vi ska.

G och Grzegorz har satt målet: Hotell Höga Kusten. Vid Höga Kusten-brons norra fäste ligger hotellet med restaurang och en utsikt att himla för. Höga Kusten-bron – invigd 1 december 1997 är 1867 meter väldiga meter lång och spänner 180 meter över vattnet – är intagande. Här kan man stå länge och titta, känna den svindlande känslan av när naturens och ingenjörskonstens krafter möts. Vägen dit är densamma som mot Lövvik. Jag börjar kunna dess vindlande, dess böljande kurvor, men bli inte mindre förtjust för det. Det är vackert med Ångermanälvens som nedströms breder ut sig i sin väldighet, som en fjord.

Vi står utanför och insuper utsiktens skönhet. En kvinna tar en bild på oss alla med G:s kamera. Vänskap förenad med panoramavy.

G har bokat bord och förstås får vi ett med utsikt, där jag placeras med näsan mot fönstret och blicken sydväst. Men det serveras mat också och vin. Och efterrätt. Servitrisen har humor och skinn på näsan. Balanserar serveringen och våra försök till lustiga kommentarer med bravur. Tiden flyr, maten äts, dryckerna i glasen töms och Grzegorz försvinner för en kort stund för G och mig att umgås i gemytlighetens tecken. Jag är sannerligen bortskämd. Blir det än mer då det visar sig att han har tagit notan och viftar bort eventuella försök till kompensation för mina utlägga via Swish. Jag är tacksam.

Hisnande utsikt, svindlande vänskap och utmärkt mat. Foto: KAI MARTIN/OKÄND KVINNA

Som det generösa värdpar som G och Grzegorz är tar de förstås vägen hem via Höga Kusten-bron. Jag sitter på passagerarplats och låter storögt den grandiosa vyn passera. Högsjö och Ramvik, förre statsmannen, forne statsministern Thorbjörn Fälldin föddes och dog här. Vi passerar till Grzegorz guidande röst. Folkets hus efter folkets hus. De ligger tätt. Vittnar om en stark politisk rörelse hand i hand med möjligheten för arbetare och boende till rekreation. Jag tänker återigen på popbanden på 60-talet som kunde göra flera spelningar på en kväll. Ja, det är klart. En halvtimmes konsert under dramatiska former, packa in och iväg någon knapp mil till nästa spelplats. Rabalder och skrikande tjejer och buttra raggare. Fylla och glädje.

Vi kommer hem. Jag smälter intrycken. Får ett glas vin och njuter av stillheten. Inga mygg på uteplatsen som inar och vill mitt blod. Husets katt smyger omkring. Natten kommer lika tassande. Det är dags att sova.

Lördag

Jag vaknar försvarligt tidigt. Grzegorz är uppe. Han har att göra. Det är dags för Dockstadagen. Där ska han med vännerna, paret Jonatan Petré Brixel och Erika Holm Petré hålla stånd. De är verksamma i Berlin, men med sommarboende i trakterna här uppe. Vi äter frukost, packar bilen för avfärd, håller koll på vädret gråmulenhet. Måtte regnet hålla sig på klädsamt avstånd.

Grzegorz styr ut och iväg. Över Sandöbron, Sandövägen norrut på väg 332. Gålöbron, den sorgligt bortglömda, står och förfaller över infarten till en camping. Bron är förstås avstängd i väntan på ett politiskt beslut att laga den till brukligt skick (någon halvannan månad efter denna min resa kommer så ett besked om när det ska ske) och vägen norröver ska, som varit sedan november 2021, undslippa omvägen över Lugnvik. Grzegorz är en engagerad förare, en berättare, som blir så ivrig att han svänger vänster istället för höger. Först vid Lugnvik kommer insikten. Han vänder och styr oss vidare mot Docksta, förbi Herrskog, Storsjöns krusade vatten och så upp på E4:a i norrgående riktning förbi Ullånger för att snart angöra Docksta.

Bilen parkeras, arrangören kontaktas, ett bord ställs iordning efter lite missförstånd och platsen där trion ska vara hittas. Vädret håller andan under en mulen himmel. Marknadens stånd ställs i ordning på Dockstavägen. Några har varit på plats länge, men än så länge är det inget folk.

Jonatan Petré Brixel lägger fram sin bok ”Sven Harolds äventyr” och Erika Holm Petré sina fototryck. Grzegorz plockar upp sina böcker, lägger dem på bordet. Olika Swishnummer för var och en av dem. Jag skrotar omkring. Folk kommer och fler därtill. Men i Docksta måste man ju – åtminstone – komma till Docksta sko. Jag har ju redan en toffel, den av Mats Theselius designade broguesliknande. Men mycket vill som bekant ha mer. Men fabriken/butiken ligger inte längre i själva Docksta, utan några kilometer norröver.

Jag får en vägbeskrivning, går på en grusad landsväg parallellt med E4:an, passerar villor, familjer, hundar, kulle upp och kulle ner innan jag kommer fram. Jag möter folk på vägen. Säger hej till de äldre; de yngre är som yngre är och bligar ned i marken.

Livat i Docksta. Foto: KAI MARTIN

Så tornar den gråbruna, moderna fabriks-/butiksbyggnaden upp sig. Docksta sko, som hållit sitt koncept intakt sedan starten 1923, har senare år fått något av en renässans. Jag är inte ensam om att frekventera lokalerna, som är nya och fräscha.

Jag hovrar runt. Kollar in. Hör en man i personalen initierat berätta om toffeln. Förstår att han tillhör ägarna. Han kommer snart fram till mig och är balanserat trevlig, visar och lockar så där precis lagom mycket. Jag håller ett par gröna Patrik i min hand, som är på utförsäljning för för knappt 900 kronor. Men jag avvaktar. Går vidare. Hittar ett par färgglada, aningen Josef Frank-inspirerade. Men det är i damstorlek, för smala för mina fötter även om storlek 40 fanns. Då kommer den trevliga expeditens lika trevliga, kvinnliga kollega (frun?) och berättar att hon nog har ett par i min storlek för män. Hon går iväg, kommer tillbaka. De är fina, Gunilla Jobs design. Men 1600 kronor?! Hon ser att jag rynkar på näsan och är snabb att konstatera att det nog är ett smärre fel på tofflorna. Jag kan få dem för 1200 kronor och hon har fått mig på kroken. Skorna läggs i kassan och jag skrotar omkring lite till innan jag går för att betala och går ut på grusvägen som tog mig till Berg en halv mil från Docksta.

Men jag nöjer mig inte. En tunnel öppnar sig som en hägring ned mot Norrfjärden och Veåns strand. Jag går den, trång och fylld av fantasi för en deckarstinn läsare som jag. Under E4:an brusande trafik, ut mot sluttningen och ängarna och stigarna som leder ned mot Veåns camping. Jag svettas. Min Sandqvist ryggsäck, som jag alltså köpte för en ringa kostnad på Røde kors i Virum i somras, har klibbat mot ryggen. Ted Bernhardtzkavajen, från Erikshjälpen vid Backaplan, blev dyngsur och fick hållas i fingret resten av promenaden. Jag kommer ned till stranden. Tänker hastigt: Bad! Men har inga kläder. Går ut på bryggan, i fjärran en ankrande segelbåt, fjärden ligger stilla, få människor är i rörelse; jag hinner ta av mig kläderna för ett hastigt nakendopp. Idén får fäste samtidigt som jag blir attackerad av ettriga strandskator. Jag lommar moloket tillbaka samma väg som jag kom. Kulle upp och kulle ner, passerar en talrik familj som jag senare möter på marknaden. Väl tillbaka i Docksta passerar Anders Bagge. Kort därefter Jessica Andersson, som jag stoppar och som förvånat ger mig en kram; jag var på fel plats i fel ort. Vi brukar ju ses i Göteborg. Men nu var Diggiloo på plats för spelning på Skuleberget.

Jag förenas med de säljande sällskapet. Går och tar mig en bit mat. Tiden tickar iväg och det är dags att packa ihop. Jag köper solidariskt en bok av Grzegorz, som jag redan har, Jonatan Petré Brixels bok och ett fototryck av Erika Holm Petré. Går vidare och handlar ost hos jämtländska Åsbergets gårdsmejeri: kraftfulla dessertostar.

Ryggsäcken är full. Den plus Grzegorz lådor och stolar packas in i bilen. G, som anslöt med buss till Docksta, är med i bilen. Snart är vi på väg tillbaka och lika snart är vi hemma hos mitt värdpar. Det är de sista timmarna innan mitt tåg ska ta mig söderut. G förser mig med röding, närfiskad, som smälter i munnen. Så gott. Till det ett pärlande, vitt vin.

Så är det dags att lämna Ådalen, som jag snart vill återse. Vid stationen tar vi farväl. Min värd och vän konstaterar att tåget är i tid, det brukar det inte alltid vara, och när det kommer in tar vi farväl med hopp om snart återseende. Det blev en fin vistelse, som jag är tacksam för.

Ombord är det stökigt. Min fönsterplats är upptagen. Mannen som sitter där flyttar sig snabbt. För att försöka ta sin plats som någon annan har tagit. Men det är en mor med dotter, som blivit placerad vid olika säten. Mannen tar den udda platsen. Tåget åker iväg mot Härnösand. Där skulle jag kunna ha klivit på om jag vågat utmana tiden. Denna kväll spelade Jesper Lindell tillsammans med Weeping Willows Magnus Carlson plus band. Konstellationen jag hade planerat se på Villa Belparc, men resan till Kramfors och Ådalen kom emellan. Jag får vänta till nästa tillfälle.

Bredvid mig sitter en reslig ung man, som pratar gettosvenska. Det är en korthuggen, ordkarg prosa som fylls upp av fuckin’ som var och vartannat ord. Han är rastlös. Jag upplever honom som jagad. Plötsligt under resan saknar jag honom. Han sitter inte bredvid mig. Men gick han av i Härnösand? I Sundsvall blir vi stående länge. En man stirrar in utifrån på mig med handen skuggad över ögonbrynen, som en skärm. Vid tåget på andra sidan perrongen ser jag en annan man göra samma sak. Båda går vidare. Tåget sätts i rörelse i sommarnatten. Jag läser senare i SJ-appen om en polisinsats på Sundsvalls station.

Jag lider av rastlösheten, men sitter still. Somnar och vaknar. Tåget kränger till, färdas envetet söderut. Natten blir till gryning, en och annan tv-serie passerar revy. Jag läser några rader ur en medhavd bok. Västerås, endast avstigning. Örebro, endast avstigning. Folk skakar tröttheten ur kropparna, snarkningarna från natten klingar ut. Skövde, endast avstigning. Herrljunga, endast avstigning. Toaletterna i min vagn är ur bruk. Jag får gå en bit för att hitta en fungerande. I Göteborg har tågföraren kört in förseningarna. jag är hemma. Fylld av minnen och med ostar som läckt i ryggsäcken och med en hustru som möter mig med kärlek.

Vi ska till Ådalen, hon och jag. Det ska vi.

Minnen. Köpta minnen från resan till Ådalen. Foto: KAI MARTIN

Kommande premiärer och repriser på Stadsteatern

I mitten av augusti har Göteborgs stadsteater som tradition att generöst bjuda in sin nyfikna publik på ett slags peepshow inför kommande säsong. Ett farväl till den bleka sommarens borttynande. Ett välkommen till höst, vinter och även en spirande vår. det är förstås förväntningar. Vad ska vi få se av utbudet? Hur mycket ska avslöjas av uppsättningarna? Vilka gästspel? Vad ska kittla? Vad ska bemötas med liknöjdhet? Nej, ingen av frågorna är förstås lätta att besvara.

Men från att tidigare ha varit – under förre konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll – en gemensam uppstart för Stadsteatern och Backa Teater med utblick över det kommande spelåret, blev det den här gången bara smakprov från scenerna vid Götaplatsen. Och bara höstens uppsättningar.

Nya konstnärliga ledaren Linda Zachrison väljer ett annorlunda sätta att presentera sitt första egentliga spelår (hon tillträdde förra året med ett av Pontus Stenshäll redan dukat spelbord, som brukligt).

Hon har en vilja att samtala om scenen. Bjöd redan in till det förra året och utvecklar det även nu. Så efter en dryg timme av inblickar i teaterns pågående arbete är det öppet för publiken att möta sina skådespelare och för Stadsteaterns skådespelare att möta sin publik. En dialog, som förhoppnings ska öppna för något mer än frågor och svar.

På scen inledde man med att vi fick kika in i Gatsbys värld. Det är alltså F Scott Fitzgeralds klassiska roman, nära hundraåriga, ”Den stora Gatsby”, som får Sverigepremiär 14 september.

Jag ska villigt erkänna att jag räknar med ett uppdaterat kostymdrama. Att film- och teaterregissör, ungerske János Szász tillsammans med kostymör Ulrika Sjölin binder samman dessa hundra år, men att man ändå väljer kostym som tagen från la belle époque och 1920-talet. Av detta kunde man inte skönja när en scen spelades upp volymstarkt och intensivt. Det av t-shirtar, träningsoverallsbyxor och sneakers klädda skådespelarna, dans till modernt pumpande EDM. Men, och detta påpekades, var just en inblick i repetitionsarbetet.

Mot premiär. Hannes Fohlin siktar mot premiären av ”Gatsby” 14 september på Göteborgs stadsteaters stora scen. Foto: KAI MARTIN

Av höstens premiärer är det den jag är mest nyfiken på. Dels för att János Szász är en spännande regissör, dels för att romanen i ny kontext kan bli riktigt utmanande. Dessutom hoppas jag på en uppmaning till dresscode till föreställningarna.

Thrillerhöst. ”Nattvak”, premiär 27 september bjuder på psykologisk thriller med existentiella och humoristiska undertoner. Foto: KAI MARTIN

Även Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” lockar (premiär 27 september på Studion). En påstådd psykologisk thriller med humoristisk underton i familjemiljö. Familjen håller också sin hand över ”Skål för livet” av Maja Zade. Internationellt hyllade Yana Ross regisserar. Pjäsen är även uttagen till prestigefyllda Faraway festival i franske Reims. Sverigepremiär på Stadsteaterns stora scen 26 oktober.

1978 var ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” först ut på Angereds teater med bland andra Sven Wollter som scenkonstnärpionjärer i Göteborgs norra förort. Nobelpristagaren (1997), italienaren Dario Dos pjäs från 1974 gjorde succé. Nu ska den utmanas av regissör Alexander Öberg. Men märkligt nog har den hyllade och uppskattade pjäsen hamnat i källaren på Stadsteatern och har premiär på Lilla scenen 15 november.

Modern klassiker. Alexander Öberg regisserar Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Foto: KAI MARTIN

Skådespelaren Odiin Romanus har att göra i höst. Inte nog med spelperioden med ”Nattvak”. Han har dessutom huvudrollen som Pinocchio i pjäsen med samma namn. En spännande uppsättning för barn över tolv år. Premiär på Stora scen 6 december med Katrine Wiedemann som regissör.

”Monicas vals”, om Monica Zetterlund, hade sin premiär i december förra året (läs min recension här!). Ett ömsint porträtt av ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar” för att citera Tage Danielsson om den folkkära sångerskan. Trycket på merspel har varit stort och pjäsen får nu nypremiär 12 oktober med få ytterligare speltillfällen.

Henrik Ibsens ”Vildanden” hade i Emil Graffmans regi en stiliserad och smärtsam ton med sinnrik scenografi av regissör. Som ett utsnitt av något konstverk av Edward Hopper. Den hade premiär hösten 2022 och prisades inte bara nationellt utan även internationellt då den spelade på scener utomlands. (Läs min recension här!) Pjäsen har nypremiär på Studion 22 november.

Göteborgs stadsteater bjuder också in till lunchteater. Underhållning och spis på samma gång. Mycket populärt och nära nog redan utsålt. För repertoar kolla in Stadsteaterns hemsida.

Listigt och lustfyllt på Sundspärlan

Teater:

ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP

!!!

I centrum. Eva Rydberg, 81, håller sig i centrum i ”Ett resande teatersällskap” med full energi och övertygelse. Foto: JOHAN LÖFQUIST

Sundspärlans friluftsteater, Helsingborg.

Bäst: Eva Rydberg imponerar med sin energi.

Sämst: Förvecklingarna kan bli en aningen för invecklade ibland.

Fråga: Är inte Sundspärlans friluftsteater en optimal plats för sommarteater…?

Av August Blanches klassiker ”Ett resande teatersällskap” (1848) har Andreas T Olsson hittat näring till ett eget teaterstycke.

Ja, jo. Det är i mångt och mycket August Blances komiska pjäs som Andreas T Olsson har baserat denna sin ”Ett resande teatersällskap” på och det dröjer noll sekunder innan den episka repliken ”Fan ska vara teaterdirektör” kommer. En replik som sedan går igen i föreställningen.

Men samtidigt är det en helt egen historia. Av ett teatersällskap har det blivit två konkurrerande. Eva Rydberg förestår den ena och Andreas T Olsson den andra. Rydbergs Sjövall håller i komiken. Olssons Högqvist i tragiken. Så slår det snillrikt gnistor om det hela.

Manuset är listigt, ordrikt vrängande och huvudrollskaraktärerna får var och en ta plats. Eva Rydbergs är fylld av energi, är tidlös och charmig i sin roll som Alexandra Sjövall. Ewa Roos är den kärva, minnesklena divan Carolina Grip med stil och tajming. Birgitta Rydberg gör sin roll som den avoga Josefine Sjövall med skön trulighet. Hampus Nessvold har stor komisk känsla med sin teatersuktande roll som Teodor Gråström.

Och som om det inte räcker med klipp i replikerna brister ensemblen gärna ut i sång och dans, så att pjäsen tangerar en musikal. Inte mig emot.

”Ett resande teatersällskap” i Andreas T Olssons version – och regi – är lustfylld och sprängfylld med intriger. Ibland kanske en aning för mycket. Men hans lutar sig mot en klassisk svensk humortradition, som är värd att bevara. Och för den som har följt turerna mellan Helsingsborgs kommun, Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern – den där hon tog över och förvaltade verksamheten efter Nils Poppe för att tvingas flytta inför denna säsongen – får sitt lystmäte; inte elakt, inte sårat, utan bara smart inbäddat i den historia som nu utspelar sig på anrika Sundspärlans friluftsteaters scen.

”Ett resande teatersällskap”, Sundspärlan, Helsingborg. Premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti. Denna recension baserade på föreställningen lördag 6 juli.

Manus och regi: Andreas T Olsson

Koreografi: Siân Playsted.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Musikproduktion: P-O Nilsson,

Kostym: Görel Engstrand.

Mask: Pernilla Werlin.

Ljus: Bertil Larsson.

Ljud: Peter Johansson.

På scen: Eva Rydberg (Alexandra Sjövall), Birgitta Rydberg (Josefine Sjövall), Ewa Roos (Carolina Grip), Kalle Rydberg (Moje Timlund), Andreas T Olsson (Jean Högqvist), Mia Poppe (Fanny Munter), Robert Rydberg (Kristoffer Ölander), Fredrik Dolk (Germund Gråström) och Hampus Nessvold (Teodor Gråström). I ensemblen: Fabian Engstrand, Caroline och Henning Ledstam, Mathilde S och Carl-Johan S Hedbrand samt Ellen Lindström.

Roande ”Korvfabrikören” med lösa ändar

Buskis:

KORVFABRIKÖREN

!!!

Briljant i biroll. Jeanette Capoccio må ha något mer än en biroll. Men det är hon – tillsammans med maken Mikael Riesebeck (i bakgrunden) och Alexander Corenadosom är den stora behållningen i ”Korvfabrikören” på Vallarna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Äkta paret Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck gör var för sig sina roller med stor humor.

Sämst: Manusets delar får ingen riktigt fungerande helhet.

Fråga: När ska Jeanette Capocci få en rejäl huvudroll att bita i…?

Ingen riktig sommar förrän Vallarnas friluftsteater i Falkenberg har haft premiär. Det handlar som alltid om garanterad underhållning, fars eller buskis med plats för skratt. Håkan Klamas och Niklas Holtnes (den sistnämnde har även regisserat med hjälp av svensk komiks leading lady Annika Andersson) ”Korvfabrikören” är inget undantaget. Författarduon vet att sätta sin pjäs i rätt underhållande sammanhang. Vi är i något slags efterkrigstid. Sverige har fått luft under vingarna och korvfabrikör Julius Augustsson (en roll klippt och tillredd efter Claes Malmbergs pondus) har med sitt hemliga korvrecept fått rejäl fart på ruljansen. Men den avundsjuka konkurrenten vill åt ingredienserna och har sänt ut en spion, den valpige Rutger (Alexander Korenado, son till Annika Andersson).

Men vem är det som skickar hotbrev, som hotar att avslöja receptet…? Samtidigt ska korvfabrikörens hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) firas enär hon fyller år. På samma gång ska affären om ett hus på Rivieran trumfas igenom, för dit ska hon med make flytta pronto och verksamheten ska lämnas över till någon av döttrarna Nora eller Ditte (Linnéa Lexfors respektive Jennie Rosengren). Döttrar ska ju dessutom gärna giftas bort, så kavaljerer motses.

Visst är det en härliga röra? Och, ja, det roar. För här tummas inte på det ekivoka och sprithumorn får sin plats med en skåpsupande direktör. Men detta underhållande trassel har samtidigt en aningens för lösa ändar för att knytas ihop till en fullständig fullträff. Trots de lösa bolinerna får Niklas Holtne ihop denna sin – och Håkan Klama – pjäs. Men det sker kanske mest tack vare ensemblens stringens och skicklighet. Främst är Jeanette Capocci, som spelar hembiträdet Berta Karlsson. Hon som håller samman allt och gärna strör förnumstigheter omkring sig samtidigt som hon suktar efter förmannen Alvin Bergman, spastiskt, underhållande spelat av Mikael Riesebeck. Hon har tajming, han en sällsynt förmåga att vricka sin kropp till omöjligheter.

Ja, lite märklig är det att de som drar ned störst skratt – från repliker till slapstick – är de som har birollerna. Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck är nämnda. Men också Linnéa Lexfors och Jennie Rosengren, som systrarna. Alexander Korenado, som tafflig korvspion. Pär Nymark som komiskt driven major. Jojje Jönssons lätt demente kamrer Putte Lundström. Jessica Heribertssons frejdiga korvfabrikörshustru (inledningsscenen mellan henne och Jeanette Capoccis Berta Karlsson är briljant.

Tar plats. Claes Malmberg tar självklart plats i ”Korvfabrikören”, men håller sig märkligt innanför rollens ramar.
Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Claes Malmberg då…? Jo, men han är aldrig dålig. Bara mer eller mindre bra. Med honom får man en kraftfull, bullrig och roande korvfabrikör. Det är hugget i sten. Men för en gångs skull håller han sig inom rollens ramar. Han som oftast famnar improvisation till medspelarnas förtjusning/förtret (beroende på vem man frågar), håller sig på banan. Inte ens då han får en stund för att fullständigt spela ut blir det annat än en närmast modest Claes Malmberg med hans mått mätt.

Så ”Korvfabrikören” bjuder på högt och lågt, men ger definitivt en glad stund nu då sommaren kan börja på riktigt.

Extra beröm ska föresten delas ut till scenograferna Arduino Punzo och Fredrik Dillberg. Vilket scenbygge de har gjort. Helt genialt.

”Korvfabrikören”, Vallarna, Falkenberg. Premiär 30 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti.

Manus: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Originalidé: Pär Nymark.

Regi: Niklas Holtne (som också skriver musiknumren till föreställningen).

Regiassistent: Annika Andersson.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Claes Malmberg (Korvfabrikör Julius Augustsson), Jessica Heribertsson (Tuttan Augustsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Linnéa Lexfors (Nora Augustsson, äldre dottern), Jennie Rosengren (Ditte Augustsson, yngre dottern), Alexander Korenado (korvspionen Rutger) och Pär Nymark (major Håård).

Fröjdefull final med satirisk finess för Teater Tofta

Teater:

VÅRA PRIVATA LIV

Firar final. Teater Tofta firar 15 år på Tofta Herrgård, men sommarens föreställning ”Våra privata liv” blir också teaterns sista. Foto: PER BUHRE

Teater Tofta med paret Susanna Helldén och Göran Parkrud har i 15 år förgyllt teaterentusiasterna med relationsdramer. Inte sällan med svärta och smärta, en norénsk signatur där Göran Parkruds dramasvit ”Lycka!” (2014), ”Bunden” (2016), ”Törst” (2018), ”Vilse” (2019) och ”Glömska” (2020) har bjudit in till mörker i sommarljuset. (Hans absurda och underhållande ”Arkivet” från förra året ingår inte i serien.) Det har i stort varit utmärkt teater under åren och hans pjäser har utmärkt väl konkurrerat med de August Strindberg, Lars Norén, Henrik Ibsen, Jonas Gardell och Ingmar Bergman som har spelats under åren.

Men samtidigt som teatern firar 15 år firar de också sin final. Tyvärr.De får inte fortsatt förtroende på loftet vid Tofta Herrgård. Det intima mötet mellan pjäs, skådespelare och publik lämnas nu åt sitt öde. Trist.

Så kunde Teater Tofta-gänget denna gång ha grävt djupare i människan inre och mörker. Men istället har man valt en komedi, Noël Cowards (1899–1973) komedi ”Våra privata liv” från 1930. Ett relationsdrama (!), som gränsar till fars. Som ett finger till Kungälvs kommuns njugghet (om jag har fattat det rätt) visar ensemblen trotsigt att den klarar en publikflörtande komedi utan att för ett uns lämna teaterns signum, att utforska familjerelationer.

Intrigen är enkel. Ett par firar smekmånad på Rivieran. Hon (Malin Morgan) är ljuvt förälskad. Han (Göran Parkrud) mer tveksam. Fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relation han hade i sitt tidigare äktenskap.

Med farsens knep med dörrar bäddas det för förvecklingar. I rummet – och balkongen – bredvid firar ett annat par smekmånad. Han (Hans Brorson) är lyckligt förälskad. Hon (Susanna Helldén) mer återhållsam, fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relationen hon hade i sitt tidigare äktenskap.

Ja, ni förstår. Amanda (Susanna Helldén) och Elliot (Göran Parkrud) möts som grannar på balkongen. Lågan tänds åter. De bestämmer sig för att rymma tillsammans.

Det är förstås en tramsig historia, men underhållande. Samtidigt visar man med sinnrikhet att skillnaden mellan tragedi och komedi ibland kan vara hårfin. I ”Våra privata liv” spelas det över, som det anstår en fars. Det triviala får större plats än det själsliga, det lättsamma paras med vasst ordkrig och Susanna Helldéns översättning prickar snyggt stämningarna.

Allt spelas med dynamisk och lätt hand.

Malin Morgans Cecilia är återhållsamt känslosam, fylld av tvekan över sin otillräcklighet. Victor, Hans Brorsons karaktär, är förnumstig och beskyddande. Båda måste hela tiden förhöra sig om Amandas och Elliots tidigare relation för att vinnlägga sig om sin egen förträfflighet. Det går förstås sådär.

Göran Parkrud gör sin Elliot till en lättsam globetrotter, som jetsettande duckar för allt känslomässigt ansvar. Livet ska vara lätt. Livet ska vara elegant. Konflikter? Nej, dem tar inte gärna; om de nu inte hettar till. Då är han sylvass i sina ironiska kommentarer. Susanna Helldéns Amanda är eldfängd, snabb i känslor och undflyende från ansvar. Hon kickar på en tändande gnista och förvandlar nyckfullt snabbt något ömsint till ett brinnande kaos.

Tillsammans drivs Elliot och Amanda till och från varandra; kärlek och hat i sin prydno.

Hade man valt att göra Noël Coward mer som Norén hade man förstås skruvat på mörkret, svärtan och smärtan. Det hade lätt låtit sig göras i ”Våra privata liv”. Allt finns i intrigen. Men varför slarva bort en komedi när man nu har den i sitt grepp?

Här får dessutom både Susanna Helldén och Göran Parkrud excellera i satir iklädda de snyggaste, tidstrogna kostymer jag sett på länge på en scen. Ja, Malin Morgan och Hans Brorson är mer, förvisso stilfulla, återhållsamma.

Allt med klass.

Så bjuds det därmed på en både stilfull, vass och fröjdefull final för Teater Tofta.

”Våra privata liv”, Teater Tofta. Premiär 29 juni 2024. Spelas till och med 31 juli.

Av: Noël Coward.

Översättning: Susanna Helldén.

Regi: Ola Hedén.

Scenografi och ljus: Jacki Román.

Kostym: Pernilla Ekstrand.

Mask: Camilla Eriksson.

På scen: Göran Parkrud (Elliot), Susanna Helldén (Amanda), Malin Morgan (Cecilia), Hans Brorson (Victor) och Charlie Parkrud (Luis).

Festlig fars med Robert Gustafsson i sitt esse

Fars:

OJ DÅ… EN TILL?!

!!!

Förvecklingsfylld fars. I ”Oj då… en till?!” får vänner av Robert Gustafsson sitt lystmäte. Foto: MATS BÄCKER

Krusenstiernska teatern, Kalmar.

Publik: Utsålt.

Bäst: Trion Anton Lundqvist, Ola Forssmed och Robert Gustafsson firar komiska triumfer.

Sämst: Första akten var på tok för lång.

Fråga: Var finns den moderna farsen, fri från könsstereotyper…?

Den brittiske farsmästaren Roy Cooney kan skapa förvecklingar som få andra. Intriger som sticker iväg i absurditeter, lustigheter och med oväntade vändningar. Om än med en känsla av copy paste. Han har ett stadigt grepp om komiken. Hans ”One for the pot”, författad med Tony Hilton, från 1966 är inget undantag.

Pjäsen har spelats förut i Sverige – bland annat på Folketatern i Stockholm (1987) med Björn Gustafson i den ledande rollen och på Lisebergsteatern (1998) med Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell som föreställningens primus motorer.

Nu har Robert Gustafsson tillsammans med Edward af Sillén satt klorna i pjäsen för Krusenstiernas teaterns sommarunderhållning. I den vackert prunkande miljön kastas vi tillbaka till 1959 och med den tidens fixerade könsroller.

Jag kan tycka att kanske just Ray Cooneys farser fastnar i detta mönster; ”Oj då… en till?!” lider förstås av detta. Men med en frustande frisk ensemblen, som älskar sin roller, glider man undan skamgreppen och man kan ju alltid se mellan fingrarna.

Här är Robert Gustafsson i sitt esse. Han briljerar mellan sina tre (!) roller (ja, egentligen fyra, om jag nu ska bjuda på en spoiler). Rollskiften sker i en svindlande och ibland överraskande fart. Allt listigt iscensatt. Robert Gustafsson får använda sin mimik och sin förmåga att härma dialekter och typer. Det är skickligt och även om man sett allt förut är det häpnadsveckande och underhållande.

Parhästen Ola Forssmed bjuder även han upp rikt och frejdigt. Inte bara får han göra sin skumraskfigur, Tjalle Nyman, slem och intrigskapande. Han får också använda sin enastående känsla för slapstick och komisk tajming. Här till sin formidabla fulländning.

De båda är något så märkligt som bröderna Marx – Chico, Graucho och Harpo – på två i ett slags ljuv komisk förening. Lägg till Anton Lundqvists roll som betjänten Frank och man har plötsligt en mer slipad Manuel från ”Pang i bygget”, som konkurrerar om den komiska uppmärksamheten.

Intrigen? Tja, företagsledaren Noppe Magnusson, trilskt roande spel av Lars Väringer, lider av dåligt samvete. En tidigare affärspartner har blivit förfördelad. Men när denne nu inte finns i livet ska en arvtagare få 100000 kronor. Kalle Stolpe (Robert Gustafsson) propsar på detta och dyker upp ivrigt påhejad av sin chef Tjalle Nyman (Ola Forssmed), som vill dra allt till sin egen fördel (på grund av spelskulder). Men så dyker en okänd bror upp till Kalle Stolpe. Och en till…

Till detta hör kärleksförvecklingar och en skenade desperation då situationen håller på att gå Tjalle Nyman – och Frank – ur händerna. Perfekt för en underhållande, klassisk spring-i-dörrarna-fars.

Lägg till Robert Gustafssons och Edward af Silléns utmärkta manus. Det är fullt av ordvrickande, men också med lokala kopplingar i form av ortsnamn nära Kalmar. Ja även krisande Kalmar FF får sig en gliring .

Första akten sätter statusen. Men är lång och en smula tradig. Men vad man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen; andra akten rusar iväg. Robert Gustafsson skiftar roller snabbare än Clark Kent till Stålmannen. Ola Forssmed spänner bågen – och kroppen – ytterligare. Carina Lidboms fröken Henrietta Magnusson svämmar över av eftersatt åtrå efter den återhållsamme advokat Birger Berggren, som med sin kvävda längtan efter henne berusande ger sig hän i denna den andra akten.

Ja, allt händer… och lite till.

”Oj då… en till?!”, Krustenstiernska teatern, Kalmar, premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 28 juli.

Av Roy Cooney och Tony Hilton.

Regi: Edward af Sillén.

Översättning och bearbetning: Edward af Sillén och Robert Gustafsson.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Mask-/perukdesign: David M Julio.

Kostymdesign: Maria Felldin Almgren.

Ljuddesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.

Medverkande: Robert Gustafsson (bröderna Stolpe), Ola Forssmed (Tjalle Nyman), Lars Väringer (Noppe Magnusson), Anton Lundqvist (Frans), Carina Lidbom (Henrietta Magnusson), Linda Olsson (Tilly Magnusson), Per Svensson (Borger Berggren), Martina Arbman Sundén, Martin Rydell (Oskar Sachs) samt Jan Dzedins och Tommy Valtersson (dubbelgångare).

Omfamnande queerfunderingar

Teater:

HOMO SWEET HOMO

Roande. Teatergruppen Revet scenkonst bjuder i ”Homo sweet homo” på både queerhistorik och – bland annat – funderingar kring att komma ut på landet eller i stan. Foto: DAN ANDERSSON

Det finns en tradition – och historia – av gaykultur blommande i storstäderna. I den stora staden kan man komma ut och få leva det liv man kanske önskar. På klubbar, diskotek, föreningar som förenar. Det som är omöjligt för någon som växer upp på vissjan. Eller…?

Revet Scenkonsts ”Homo sweet homo” är en föreställning som belyser frågeställning. Man omfamnar hela regnbågsrörelsens alla bokstäver. Men kanske sätter man ändå skäppan främst på de homosexuellas resa från landsort till storstad. Åtminstone vad det gäller ramberättelsen där allt inleds med historien om Göran. Han som någonstans i mellersta Sverige levde ensam i ett litet samhälle. En snäll man, som hjälpte till och fanns för alla. När han gick bort upptäcktes i huset en brevkorrespondens med en fransman; om kärlek, om längtan, om ömhet, om närhet, om ett liv tillsammans.

Att komma ut som homosexuell i en ”normaliserad” landsbygd är ett steg för stort att ta. Istället börjar den resan när man väljer att flytta till storstaden för studier, för jobb, för äventyret…

Skådespelarna Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine (som också är musiker) och Osborne Petersson gör sig själva, ett slags reflekterande över var och ens egen resa, för att lika snabbt växla över till olika karaktärer.

Det blir en lustfylld föreställning som är revyartad, men också sedelärande. Ja. underhållande om den queera historien där kung Magnus Eriksson (1316–1374) får bli startskottet. Han som av heliga Birgitta fick öknamnet ”Smek” på grund av sin förtjusning i både män och kvinnor. (Något som i sin tur gav den homfoba heliga Birgitta en karriär.) Selma Lagerlöf (1858–19540) passerar revy, förstås, med sina relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Men däremot inget om kungarna Gustav III och Gustav V.

Men… man kan inte få med allt.

Ändå lyckas Revet Scenkonst med att gripa efter mycket utan att förlora något. ”Homo sweet homo” bjuder på humor och allvar, pumpar på med snyggt komponerad musik och tar resan att komma ut på allvar.

För visst är det så att det som mer och mer blivit självklart – just genom bland annat landets olika prideparader – nu alltmer utsätts för kritik och ifrågasättande av mörka krafter och konservativ politik.

Det givna att få komma ut på landet, att få leva sitt liv på sina villkor i det närområde man älskar och känner sig trygg i… ja, det är inte lika givet. Frågor, som jag som heterosexuell, vit, borgerligt uppfostrad stadsbo, ställer mig med ett slags lätthet. För jag behöver ju inte möta dem varje dag jag vaknar. Behöver inte möta misstänksamhet , fördomar och homofobi.

Just därför är ”Homo sweet homo” viktig – inte bara för de som omfamnas av hela regnbågsrörelsens alla bokstäver.

”Homo sweet homo”. Pjäsen hade premiär 9 april i 2024 på Stora Teatern, där den också kommer spelas i höst. Föreställningen kommer turnera med stopp i bland annat Borås, Stockholm, Karlstad och Mölnlycke. Denna recension baserad på föreställningen på Folkteatern 13 juni som en del i West Pride

Av: Revet Scenkonst.

Regi: Dan Andersson.

Skådespelare: Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine och Osborne Petersson.

Scenografi/kostym: Josefine Österberg Olsson.

Musik/ljud: Alicia Jardine.

Mask: Osborne Petersson.