Underhållande. Bröderna Victor och John Dohlstens har gjort ytterligare en musikdramatisk föreställningen – nu ”Lyckans soldater” om Göteborgsfotbollens historia. Foto: KAI MARTIN
Kronhuset, Göteborg.
Publik: Nära nog fullsatt.
Bäst: Den underhållande historielektionen.
Sämst: Den stora scenen.
Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?
I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.
Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.
Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)
Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.
Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.
Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.
Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.
Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.
Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.
Stilrent och kraftfullt. Michaela Thorsén och Yohannes Frezgi medverkar i teater Trixters ”Rabbit hole” – en föreställning som griper tag. Foto: CHARLOTTE DAVIDSON
Pulitzer-prisade David Lindsay-Abaires drama ”Rabbit hole” hade premiär på Broadway 2006. När den nu sätts upp på intima teater Trixter är det i en avskalad och väldigt rättframt naken version.
Scenen är som en ram med gradänger runt om tre sidor. Pjäsen är uppbyggd enligt tablåformat där Jonatan Wibos ljus och Fredrik Jonassons musik tjänar som ut- och ingångar från en akt till en annan. Ingen rekvisita. Inget alls förutom denna nakna scen, en portal för entréer och sortier och de barfota skådespelarnas möjligheter och kapacitet; det blir helt enkelt utlämnande och intensivt i all sin enkelhet. Väldigt effektivt.
Rebecka (Michaela Thorsén) och Joel (Victor Trädgårdh) är det äkta paret som lever i sorg efter förlusten av ett barn. Krampaktigt söker de tillbaka till varandra, men avgrunden dem emellan är djup.
Rebeckas syster, slarvan Isabell (Kristin Falksten) är på besök, berättar om ett barbesök som urartat och avslöjar i samma andetag att hon är gravid. Något som den ständigt sanningssägande modern Madde (Carina Söderman) redan har fått berättat för sig. Som en gast kommer David (Yohannes Frezgi) in och ur handlingen med något angeläget på hjärtat…
Ja, i all sin enkelhet tycks det vara en ramberättelse som man skulle kunna utan och innan. Som man hört förut. Ett kammardrama man kan. Men David Lindsay-Abaires manus är starkt och överraskande, Elisabeth Klasons och Björn Lönners översättning fångande och replikerna lättsamt löpande att det skapar ett levande här och nu.
Här är händelserna inte i ett mindre samhälle i USA som i originalet utan i Sverige. Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” blir ett soundtrack till en intensivt laddad scen. Utan något alls blir det som sker på scenen bildrikt.
Intrigen är sinnrik, som en lök som sakta skalas av till sin innersta kärna. Det blir drabbande dramatik, som är både känsloladdad och trovärdig. De fem skådespelarna vårdar sina roller som vore karaktärerna dem själva. Det är utan tvivel skickligt och det är egentligen bara en sak att beklaga: att spelperioden är så kort. ”Rabbit hole” tål att ses igen.
Rabbit hole, teater Trixter, Göteborg. Premiär 23 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension från föreställningen 29 februari.
Fred och fotboll. I nyskrivna ”Änglarna, finns dom” på Göteborgs stadsteater samsas kärleken för IFK Göteborg med strävan för fred. Foto: OLA KJELBYE
I säsongens sista spark räddar IFK Göteborg det allsvenska kontraktet efter en miserabel säsong 2024. På Påskbergsvallen i Varberg mot grönsvarta Varbergs Bois pustar Blåvittsupportrar ut. Det spelåret som inleddes med den pinsamma förlusten på Superettanlaget Gais i Svenska cupen var äntligen över. En golgatavandring fotbollsmässigt gav inte en plats på korset, men ett fotbollsmässigt lidande som egentligen bara lokalkonurrenterna Gais kunnat visa upp med sina vandringar genom seriesystemen.
Men den här säsongen har Blåvitt hittills visat upp skrala resultat. I första matchen i Svenska cupen mot Nordic United – ett divison1-lag – borta i Södertälje ledde hemmalaget med 2–0, bland annat efter mål av 15-åriga Johannes Tahan. Blåvitt vaknar, kvitterar, som föregås av en straffmiss där Nordic Uniteds 18-årige målvakt Angelo Melkemichel räddar. Dramat på Södertälje fotbollsarena avgörs till meriterade Blåvitts fördel först på tilläggstid.
Ska säsongen 2024 gå i samma limbo som åren dessförinnan?
Ja, det saknas inte dramatik i fotbollsvärlden. För IFK-supportrar har känslo- och tålamodsregistret tänjts till bristningsgränsen. Men där laget inte presterat vare sig i styrelserum, på klubbdirektörsnivå eller på plan har fansen visat storstilad klass på läktarna (hemmamatchen mot Hammarby då en hel pyroteknisk arsenal briserade innan match).
Att IFK Göteborg varit i limbo förut vet pjäsförfattare Getrud Larsson. Hon som med pricksäkerhet kan sticka fingret i en varböld och författa en pjäs om det. Som GP:s ekonomiska haveri 2016 som i sin tur piggt gav ”Tidningshuset som gud glömde” 2017 (min recension här).
Nu är det IFK Göteborg som hamnar i Gertrud Larssons satirkvarn – och fredsrörelsen. För listigt har de stora händelserna 5 och 19 maj 1982 då Kamraterna slog de tunga, tyska giganterna Hamburger Sport-Verein med 1–0 på Ullevi och 3–0 på ett utsålt Volksparkstadion vävts ihop med Nordiska fredsmötet på Ullevi 15 maj 1982, som i sin tur krockade med Göteborgsvarvet. Det förstnämnda evenememanget som drog 100000 protesterande på Göteborgs gator.
Scenen är listigt byggd med arenaläktare i fonden, där en del av publiken sitter. Det är alltså upplagt för hejaramsor och mycket riktigt kommer ett ”Andra sidan är ni klara?” från salongen med ett blygt ”Jajamänsan fattas bara” från scenen innan pjäsen tar sin början.
Fotboll och fred, alltså. Gertrud Larsson har gjort sin research i båda fallen. Första halvlek bjuder på en aningen rapsodisk resumé över IFK Göteborgs historia från miserabla säsongen 2023 tillbaka historiskt till 1970, då laget åkte ur Allsvenskan och sedan vidare tillbaka och fram till den makalösa säsongen UEFA-cupresan från 1981 till ljuva maj 1982.
Det blir också en kärlekshistoria mellan Blåvittsuportern Hasse (Fredrik Evers), som efter att ha fått en flaska i huvudet i samband med att försökta rycka upp fotbollsmålets stolpar under ödesmatchen mot Örebro 26 oktober 1970 träffar läkaren Eva (Cecilia Milocco). Tycke uppstår. Kärlek spirar och familj bildas. Hon strävsam med italienskt påbrå, en fredsälskande öisare (!) –inspirerat av bröderna Birro, kan man förmoda. Han en slashas som tjänar sin inkomst via blixtbricka och som hellre vurmar för Blåvitts matcher än för världsfreden under kalla krigets dagar. Hasse är som vore det en Tomas von Brömssen-figur utmärkt utmejslad av Fredrik Evers. Cecilia Miloccos Eva är den karaktär som imponerar mest genom föreställningen – och i gestaltningen. Med det svenska tålamodet och det brinnande italienska temperamentet.
Vi kastas mellan nutid och dåtid. Änglakören – Mölndals kammarkör – agerar förtjänstfullt både IFK Göteborg på plan och dess supportrar på läktarna. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” har väl aldrig låtit så ljuvt, precis som Schytts ”Heja Blåvitt”.
Vi följer paret Eva och Hasse med barnen Jennie och Tobbe (förstås döpt efter Torbjörn Nilsson), som självklart blir hängivna Blåvittsupportrar. Men också tidens strömningar från 70-talets politik till den splittrade ideologin som vi befinner oss i nu.
Kärvar första halvlek en smula är det bättre fart på den andra. Här har pjäsen och historien funnit sin plats.
Javisst ryms det klichéer. Gaisarna framstår som sura och tvära framhärdande att ”Blåvitt är disko. Gais är rock’n’roll”. Öisarna som italienskt eleganta. Blåvittsupportrarna som käcka och kamratliga sprungna ur folkets lag. Likadant med fredsrörelsen där Vivi Lindberg får göra storrökande danskan Vibeke med parodisk danska. Hon gör också Nicole Seibert i en scen. Ja, tyskan som vann Eurovison med ”Ein bisschen frieden” 24 april 1982, som nu famnas av Änglakören och i Vivi Lindbergs porträttlika, men inte röstlika, gestalt.
Jo, det är mycket som kommer med i ”Änglarna, finns dom?”. Gertrud Larsson är väl här mindre satirisk och mer komisk utan att förlora allvaret. Men som pjäs är detta i paritet med Blåvitts insatser de senaste åren; väldigt mycket upp och ner.
”Änglarna, finns dom?”, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 februari 2024. Spelas till och med 18 april. Denna recension baserad på föreställningen den 22 februari.
Av: Gertrud Larsson.
Regi: Olle Törnqvist.
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson.
Mask: Ingela Collin.
Ljus: Isabelle Oldenqvist.
Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand.
Koreograf: Cecilia Milocco.
I rollerna: Victoria Olmarker (Jennie och arg gaisare), John Lalér (Tobbe, Jennies lillebror), Cecilia Milocco (Eva, mamma till Jennie och Tobbe), Fredrik Evers (Hasse, pappa till Jennie och Tobbe), Hanna Alem Davidson (Bella, Jennies dotter med flera), Vivi Lindberg (Robin, Bellas flickvän med flera) och Sven Boräng (Kent, Hasses bästa vän med flera).
Änglakören med medlemmar ut Mölndals kammarkör: Fredrik Berglund (konstnärlig ledare och dirigent), Magnus Bergenkulle, Johan Sahlgren, Anton Andersson, Lukas Lannemyr, Per Sahlgren, Kenny Svensson, Jens Blomqvist, Erik Rådbo, Daniel Svärd, Gustav Rimås, Peter Madsen, Karin Amin, Mia Malmstedt, Malin Sternby Eilard, Josefina Lindsten, Karin Lindahl, Elin Ljungqvist, Maria Bilén, Elisabeth Tullhage, Amanda Larsson, Anna Moreaus, Malin Hansson, Miranda Bergenkull, Josefin Lundsten Palmgren, Martina Skogsberg, Emelia Lundqvist, Terese Ewaldsson och Jenny Grünewald.
Stark. När Backat Teater komprimerar klassiska eposet ”Odysséen” blir det en föreställning som känns. Foto: ELLIKA HENRIKSON
Det är förstås svindlande att Homeros epos ”Odysséen” från 700 år före Kristus kan placeras på en scen i Göteborg anno 2024. Detta drama om Odysseus uppror mot gudarna, som sätter honom och hans besättning på en irrfärd i år – långt från hem, långt från familj, långt från trygghet.
”Odysséen” och även ”Illiaden” av samma författare har lockat genom historien och haft sina efterföljare. Som James Joyces ”Odysseus” (1922) och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” (1946) romaner till filmer som Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr” (1968) och bröderna Cohens ”O’ brother where art though?” (2000). Ja, till och med avknoppningar i låtskrivande som Ulf Lundells ”Strändernas svall” (1996) respektive Kai Martin & Stick!:s låt med samma titel (2016).
När regissör – och koreograf – Örjan Andersson tar sig an detta gigantiska verk – fyllt av förpliktelser, arv och historisk tyngd – gör han det lekfullt, men inte desto mindre med ett mörkt, djupt allvar. Han har med dramaturgerna Stefan Åkessons och Magnus Lindmans hjälp, den senare står för textens bearbetning, krånglat sig ur originalets hexameter, det kittlande, men tungrodda versmåttet. Fram står en komprimerad upplaga, som ensemblen på Backa Teater uppenbart älskat att forma till sin.
Med dem och kompositör Simeon Pappinen Hillert dramatiska och intensiva musik tillsammans dansarna Daniel Staaf och Sofia Sangregorio och scenograf Chrisander Bruns enkla, men levande scenrum skapas dramatik som känns. Ja, både fysiskt, när stormarna slår till, och känslomässigt.
”Odysséen” på Backa Teater är en kollektiv kraft, som utmanar inte bara originalet utan också sin publik. Uppsättningen tumlar runt i denna så eviga resa med alla dess utmaningar från Cyklopen och Kirke till skönt sjungande sirener. Gudinnan Athena i Gunilla Johansson Gyllenspetz gestalt far omkring i en plymkläd permobil ömt övervakande denna Odysseus resa. Han i sin tur gestaltas av flera skådespelare under pjäsens gång – Eleftheria Gerofoka, Rasmus Lindgren…; alla med sina olika temperament.
Pjäsen tänjer och bänder på historien utan att tappa fokus. På samma sätt uppstår något sömlöst mellan teaterns möjlighet och dansens. Skådespelarna – och dansarna – använder till fullo det gigantiska scenrummets möjligheter och då inte det räcker får även gradängerna där publiken sitter nyttjas.
Det här är en pjäs med stor närvaro utan en enda lugn stund. Knappast heller efteråt för de frågor som väcks. Ska man lita på sin ledare? Vad händer med en man som efter lång frånvaro kommer hem till sin familj? Hur mår man efter att cyniskt offrat delar av sitt manskap för att rädda det större flertalet?
Det är några av de frågor som ”Odysséen” inte ger svar på, men inte desto mindre bjuds det på förstklassig scenkonst.
Odysséen, Backa Teater. Premiär 17 februari 2024. Spelas till och med 3 maj. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari.
Av: Homeros.
I bearbetning av: Magnus Lindman.
Regissör och koreograf: Örjan Andersson.
Scenograf och ljusdesigner: Chrisander Brun.
Kostym- och maskdesigner: Josefin Lindskog.
Kompositör och ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert.
Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Daniel Staaf, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Sofia Sangregorio, Emelie Strömberg, Joseba Yerro Izaguirre, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Ove Wolf och Rasmus Lindgren.
Minnesstark. Sara Ahlberg spelar 20-åriga Carro som blir bergtagen. Foto: ANNA HULTH
Barndomen präglar alla. Vissa händelser starkare än annat. I ”Cigarrlådan”, en knapp timmes intensiv monolog på intima teaterscenen Ögat, fångar Sara Ahlberg 20-åriga Carros berättelse. Ja, knappast barn. Men en ung kvinna på väg ut i livet från fiskarsamhället i norra Bohuslän till folkhögskolan där hon bor inackorderad hos Robertsson. Han en äldre, ensamstående man som har sina exter och manér; en särling. Carro blir snart fångad av den specielle lägenhetsvärden. Lyssnar på honom och hans berättelser från livet, det sköra, det sårade, det sorgkantade.
Men vem är Robertsson? Vad har fått honom att bli den han är?
Carro kommer från fiskarsläkt där den vidskepliga morfadern omkommer till sjöss efter en oväntad storm. Vad kunde Carro ha gjort för att hindra honom från att gå ut…?
Ja, ”Cigarrlådan” är fylld av minnen och betraktelser. I högtalarna hör man den knastriga comradio som morfadern och mormodern talar via; en svårbegriplig bohuslänska. Scenen är stram. Här finns mycket lite rekvisita, knappt någon scenografi. Det är Sara Ahlberg som propsar på uppmärksamhet och det är hon som är guiden genom berättelsen, det är hon som är Carro, men också Robertsson samt sagoberättaren med historien om herdepojken som blir bergtagen.
För det är den röda tråd som ”Cigarrlådan” spinner kring. Hur Carro blir bergtagen av Robertsson, hur hon försöker krångla sig ur hans grepp, men fortfarande i vuxen ålder har svårt att göra det.
”Cigarrlådan” väcker minnen och fångar stunden eller stunder där en person intar en person, håller en fjättrad. Något, som jag inbillar mig, har drabbat var och en av oss i högre eller lägre grad, men inte desto mindre gjort oss bergtagna.
Det är en stark pjäs i det lilla med stor scenisk närvaro hos Sara Ahlberg, som får Carros berättelse att betyda något.
”Cigarrlådan”, Ögat och Teater Trixter, Götaholmsgatan 22, Gamlestaden, Göteborg. Premiär 17 februari 2024. Denna recension från föreställningen 19 februari. Spelas 21/2, 24 och 25/2.
Regi: Malin Martinsson.
På scen: Sara Ahlberg.
I högtalarna: Erik Åkerlind.
Scenografi: Petra Valén.
Musik och ljud: Silas Lilo Jensen och Sara Ahlberg.
Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Hyllar Lugn och Edwall. Mirja Burlin och Timo Nieminen bjuder på en varmt underhållande föreställning om det udda, kreativa paret Kristina Lugn och Allan Edwall. Foto: KAI MARTIN
Det är en smula sent för mig. Hög tid, med andra ord. För Mirja Burlins och Timo Nieminens uppsättning ”Avgrunden” har rullat på i några år. Som lunchteater på Göteborg stadsteater. På turné och diverse gästspel runt om på scener i landet. Det som från början var ett pandemiprojekt med texter som skickades fram och tillbaka har vuxit till en öm, varm och mycket roande föreställning – trots den avskräckande titeln ”Avgrunden”.
I centrum Kristina Lugn och Allan Edwall. Två kufar på den svenska, kulturella parnassen. Hon som hyllad diktare och pjäsförfattare samt Akademiledamot. Han som prisad skådespelare, textförfattare och mannen bakom den lilla scenen Teater Brunnsgatan i Stockholm där han med skrala medel höll hov mest själv. De kom att jobba ihop just där. Kom att finna varandra. Kom att få respekt för varandra. Kanske i deras respektive annorlunda förhållningssätt till texter spännande mellan humor och allvar.
Detta fångar duon Burlin–Nieminen med en empatisk känsla och till musik. Med på scen finns de mångfacetterade musikerna Henrik Cederblom (gitarr, fiol och mandolin) och Gunnar Frick (dragspel och keyboard) med känsla för det lågmält starka, lyriska och dynamiska i sångerna.
Timo Nieminen är ju en aktad musikalstjärna – och skådespelare –, som med sin djupa, mäktiga röst ger musiken både ömhet, intensitet och kraft. Mirja Burlin är främst skådespelare, men fostrad på just Aftonstjärnan och under Kent Anderssons vackert lysande ledarskap och kunnande har hennes sångarkraft också fått ta plats.
För det är just på Aftonstjärna som ”Avgrunden” nu har spelats. Passande nog öppnade kvartetten för en kvart nere i kaféet med just texter och sånger av Kent Andersson. Som ett fint förspel till kvällens huvudakt. Det märks att Mirja Burlin är rörd över att vara i huset där så mycket kom att bjuda i lindan av hennes karriär. Respekten för Kent Andersson märks också Timo Nieminen från sin tid på Folkteatern, när han rör vid sångerna och texterna med aktning. Men det kanske kan bli en annan, längre föreställning inom sinom tid.
För det är förstas timmen med ”Avgrunden” som är höjdpunkten. En föreställning som Mirja Burlin och Timo Nieminen kan utan och innan utan att förlora det vördnadsfulla grepp som de har om texterna och sångerna. Med det sagt kan de våga improvisera en smula, lätta på garden och låta svångremmar och hängslen lossas.
Det är en otvungen föreställning som ger en inblick inte bara i Kristina Lugns och Allan Edwalls respektive liv som särlingar. Det är också en inblick i den där före detta potatiskällaren på Brunnsgatan i Stockholm där de fann varandra. Till detta deras fantastiska texter, lek med orden för väsentligen i något att berätta. Så skickligt. Och så fint och respektfullt hanterat av Mirja Burlin och Timo Nieminen, som också väver in sina egna perspektiv i relationen till Lugn–Edwall och varandra.
Och så listigt Mirja Burlin skiftar från sig själv till Kristina Lugn genom att släppa på hårklämman, låta håret fall ned i ansiktet och ställa om rösten till Kristina Lugns så särpräglade, släpiga röst. Skickligt.
”Avgrunden” är en föreställning att plocka upp för att plocka ned. En möjlighet för detta kreativa gäng att fylla någon scen när luckor från övriga engagemang öppnas. Vilken tur för mig att jag hann den här gången innan möjligheten stängdes för den här gången.
”Allvaret”, Aftonstjärnan, Göteborg. Recensionen av denna föreställningen från 10 februari 2024. Föreställningen hade premiär 2021.
På scen: Mirja Burlin och Timo Nieminen.
Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick.
Ljud: Jimmy Olsson.
Av: Mirja Burlin och Timo Nieminen baserad på texter och sånger av Kristina Lugn och Allan Edwall.
Det är ju hög tid att summera ett gånget år. Jag har i och för sig lagt jobbet på hyllan rent löneyrkesmässigt (i stort sett). Men är ju runt på mycket, lyssnar på mycket, läser en försvarlig del och har dessutom haft förmånen att delta röstmässigt. Så här en lista på favoriter under året plus några som hamnade på minussidan.
Ja, jag kommer att ha ett Göteborgsperspektiv – i stort sett. Världen är så stor ändå och bevakas säkerligen bättre av andra som kan famna den.
Dubbelt starkt. Paperwing gjorde inte bara årets album utan också årets föreställning. Foto: KAI MARTIN
Favoritalbum:
Paperwing: String fling. Excentrisk, vacker, levande och stark.
Daniel Lemma: Addis. Få kan som Daniel Lemma förmedla glädje i sin musik. Här än lite mer med musik inspelad från Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Exit North: Anyway, still. Konstfärdigt, pretentiöst och alldeles outgrundligt vackert.
Anders Boson Jazz Ensemble: Blåa dar. Håller den göteborgska jazztradionens fana högt.
Slob78: Helvetes förbannad jävla skit. Avknoppningen från Slobobans Undergång är jag delvis själv delaktig i (två spår). Det gör inte detta friska punkpopalbum sämre. Herregud vilken energi och vilka melodier. Tack.
Favoritkonsert:
Paperwing på Stora Teatern. Något av det bästa jag har sett. Hennes release av albumet ”String fling” blev en föreställning som helt tog andan ur mig. Magnifikt.
Exit North på Stora Teatern. Med starka två album i ryggen visade detta Göteborgsbaserade band med Japantrummisen Steve Jansen att det finns en extra dimension i musik från scen.
Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona. Det var inte den bästa av Håkan-konserter, men stort nog att få höra och se honom på klubb igen. Hoppas det gav mersmak.
Ossler, Skeppet. Pelle Ossler och hans manskap gjorde albumet ”Ett brus” i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin 2008. Med vinylen väl ute 2023 gjordes en konsertturné som var bländande svart och tung.
Rasmus Blomgren, Café Hängmatta. Med ”River’s call” gjorde han 2021 års album. Att äntligen få ta del av musiken live var en stark upplevelse.
Favoritföreställning:
Stadsteatern: Caligula. En föreställning som spänner musklerna och visar att stor teater kan imponera.
Hagateatern: Jag ser allt du gör. Annika Norlins noveller blir starkt berörande scenkonst med små gester.
Göteborgs Dramatiska Teater: Den sårande divan. På scen förenas Agnes von Krusenstjernas (1884–1940), konstnären Sigrid Hjerténs (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) levnadsöden i denna drabbande pjäs.
Folkteatern: Ett drömspel. En fascinerande och fantasifull tolkning av Strindbergs absurda klassiker.
Favoritmusikal/-operett/-dans/-magi:
Göteborgsoperans Danskompani: 12 song och Saaba. Med ”Hammer” 2022 satte Danskompaniet ribban högt. 2023 fortsatte man med högkvalitativa föreställningar med samarbetet med sångerskan och låtskrivaren One Brun som en favorit.
Folketeateret, Oslo: Miss Saigon. Fin och berörande uppsättning i anrik lokal.
Park Avenue: Get ready for my close up. Stefan Odelberg trollade bort mig fullkomligt under en helt magisk kväll.
Favoritläst:
Jo Nesbø: Blodmåne. Mästaren i genren är still going strong.
Tony Fischier: Ett stråk av karma. Flitige Tony Fischiers hittills bästa.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln. Åmålsduon fortsätter med framgång spinna intriger om förre FBI-agenten John Adderly i värmländsk miljö.
Grzegorz Flakierski: Familjeminnen. Min gymnasiekamrat, nu i Kramforsboende, vädrar flitigt sorgkantade minnen från en familjs judiska historia i Östeuropa. Denna hans senaste samling texter är vackert mollstämt och samtidigt inte utan humor.
Arnaldur Indriðason: Tyst som muren. Stillsamt och listigt berättande. Stor dramatik.
Dessutom: Knut och Eric Carlson. Berättelsen om guldvarufabriken Cesons 1918–1980. Boken om min morfars och hans brors fascinerande klassresa till framgång och välstånd.
Favoritmat:
Baccalá, Hauganes, Island. Tork så enkel, men välsmakande att allt stannar för en stund.
Santamadre Restaurant de tapes, Barcelona. En sjurätter tapaskväll blev mer. Magiskt.
Korvkiosken i Hørsholm midtpunkt. Mannen gjorde flæskestegsandwich som vore det fine dining.
Brasseri Draken. Stans utsikt kunde ha räckt. Men även köket bjuder högt, generöst och smakligt.
Japadog, McArthur Glen Outlet Mall, Richmond, Kanada. Mixen av hotdogkulturen och det japanska köket var speciellt – och gott.
Favoritfynd:
Ett par blå Barker Baileys, 5000-kronors skor för 149 kronor på Myrornas.
Ett par helt nya mysbyxor från Oscar Jacobson för 30 danska kronor på loppisen i Charlottenlund.
Ett par Bally-skor, brogues. 225 danska kronor för ett par 5000-kronors skor. Hittad hos Blå kors i Ølstykke.
En blå Boss-kavaj i manchester. Dyr men snygg och originell. Hittad hos Extraloppan i Reykjavik.
Ett par guldskimrande Dockersbyxor. 59 kronor på Myrornas.
Favoritresa:
Island. 28 grader plus i Akureyri säger det mesta. Lägg till Húsavik i strålande sol och ett regnigt Reyjakicv plus de bästa av vänner.
Barcelona. Håkan väntade i skiftet maj/juni. Där öppnade sig en hel stad som fått oss att längta dit igen… och igen.
Bled. Hockeyn tog mig till denna vackra slovenska by för ett minne för livet.
Vancouver. Hockeyturnering i landet där alla spela ishockey. Kom hem med en silvermedalj.
Krakow, Auschwitz. En resa jag länge velat göra som blev mer drabbande än vad jag trodde.
Favoritsett på tv:
Babylon Berlin, SVT. Senast säsongen är kanske den starkaste i denna favoritserie.
Slow horses, Apple TV. Vasst manus, bländande intrig och strålande skådespeleri.
Lessons in Chemistry, Apple TV. Stramt spelad med underfundig humor och snyggt underliggande budskap i 50-talsmiljö.
Berlin, Netflix. Spinoff på ”Las casa de papel”. Inte lika stark som denna spanska ursprungsserie. Men vass nog ändå.
If these walls could sing, Disney. Dokumentären om Abbey Road, EMI:s studio, innehöll allt. Tänk att jag har varit där!
Favoritsett på bio:
Hammarskjöld. Per Fly har gjort en grandios film med Mikael Persbrandt i en strålande huvudroll som den svenska FN-ordföranden.
Munch. Inspirerade av ”I’m not there”, där flera skådespelare spelar Bob Dylan skildrar norske regissören Henrik Martin Dahlsbakken konstnären Munchs liv på ett utmärkt sätt.
Volaða land. Islänningen Hlynur Pálmassons film med fantastiskt foto av Maria von Hausswolff är kärvt dramatisk.
Ustyrlig. I regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, om en ung kvinna som hamnar på tukthus i 30-talets Danmark.
Tillsammans 99. Lukas Moodysson låter skådespelarna från succéfilmen ”Tillsammans” mötas i sina roller 25 år senare. Kittlande och underhållande.
Bottennapp:
IFK Göteborgs säsong.
JVM i Frölundaborg. Toppenhockey inför nära nog tomma läktare. Vilken arrangörsmiss.
Lyckades missa Coldplay på Ullevi.
Sjukdom gjorde att jag inte bara missade Publik Image Ltd på Pustervik i oktober utan också Tills Lindemann i Malmö i december.
Diggiloo i Skatås. Regn, regntung mark och dåligt upplyst var inte den bästa finalen på detta turnépaket.
Det fladdrade förbi. 2023. Hann knappt starta förrän det nu skälver i sina sista timmar för att tyna bort och skugglikt glida över till ett nytt år. Ett 2024 med förhoppningar, löften och motsägelser.
Mitt 2023 startade drastiskt. Från att ha varit anställd 2022 fram till midnatt 31 december var jag nu ställd utan jobb. Efter drygt fem fantastiska år på GöteborgDirekt med likaledes fantastiska arbetskamrater var jag, efter uppsägningen i november, utan jobb.
Jo, jag ska erkänna att jag då beskedet kom darrade till. En besvikelse som inledningsvis var svår att svälja, men rätt snart efter att den första känslosamma stunden ebbat ut och klingat ut i sans blev ett fait accompli. Väl på den här sidan det nya året var det med ett stort lugn. Jag hade en deadline kvar, skönt, och den har jag inte för avsikt att jaga.
Bokjobb. Foto: KAI MARTIN
Januari:
Nå, jag inledde det nya året i stillhet. Z och jag kom iväg på Falkenbergsrevyn, som höll sedvanlig hög nivå (läs recension här!). Därefter vankades Mölndalsrevyn, den revy jag varit mest trogen och följt i nära 25 år (läs recension här!). Och det blev ett besök på Aftonstjärnan och revyn ”Nyårsbubbel”, som roade.
Arbetet med boken om Cesons, min morfars och hans brors företag, fortgick i något som skulle kallas en slutspurt. Tillsammans med min kusin Leif – den sista i raden av guldsmeder i familjen –, hans syssling och min vän och kollega Peter Birgerstam var den en ambitiös coffetablebok i förstone tänkt för familjen. En summering av bröderna nit, som i slutändan har gett ett välstånd som de nya ledande ätteläggarna vilar på.
Jag gick efter knappt två veckor ett telefonsamtal från en arrangör i Göteborg, som ville ha med mig på tåget gällande Unplugged live. Konserter varje lördag efter löning där det var tänkt att jag skulle intervjua från scen. Något extra förutom den musik som artisterna/banden skulle framför.
Jag tackade ja och såg mig själv framträda med artister som Ebbot, Mikkey Dee (allt annat än unplugged då han dônade på med sin Motörheadhyllning), Noices Peo Thyrén, Lustans Lakejers Johan Kinde och senare Kikki Danielsson. Det blev en succé och ett fungerande koncept, som ser ut att fortsätta nu i vår.
Stefan Andersson underhåll på Kajskjul 8 med en föreställning som förenade ”Skeppsråttan” med ”Made in China” på ett underhållande vis (recension här!). Han kan det där med historieundervisning till musik.
Filmfestivalen kom, som jag skrev om på i denna min blogg (läs om den bland annat här!).
Självklart spelade jag ishockey. Morgon som kväll. Allt som en förberedelse för det stora äventyret i Richmond, Vancouver i slutet av mars, då jag skulle spela med Soha Team Sweden, som hade två lag representerade i den stora hockeyturneringen Carha Hockey World Cup.
Jag umgicks förstås med min älskade hustru. Bland annat åkte vi till Mexiko för en kväll. Åtminstone för restaurangen Tizne på Fjärde Långgatan, där vi fick god mat och spritiga drinkar (skrev om det här!).
Självklart blev det häng med mitt älskade barnbarn. Torsdagarna med honom vill jag/vi inte gärna missa. Även om det nu är hämtning från förskolan och inte hela dagar av umgänge.
Jag om också iväg på Tommy Körbergs ”Grand finale”, som imponerade. Filmen show, vilken sångare (läs om det här!).
Om jag någon gång pratat om köpstopp gällande kläder, så är det ett löfte som på något vis har preskriberats. Ja, första månaden på året gav fynd, som under året skulle följas av fler.
Jag blev också kontaktad av Staffan Hassling, sångare i Slobobans Undergång, legendariskt punkband från Partille och generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick!. Han ville ha med mig på en låt med sitt nya band Slob78. Smickrande, förstås, så det tackade ja jag till. Väl på plats i studion i slutet av månaden kändes det inte som om jag bidrog till mycket. Låten ”nittonhundrasjuttiofem” lät helt enkelt komplett. Men han och medmusikern/producenten/inspelningsteknikern Björn Holmudd (en gång gitarrist i förstaupplagan av Slobobans Undergång) var väldigt nöjda. Jag har sedan inte kunnat få låten hur skallen. Pur poppunk med härlig energi. Låten finns på utmärkta albumet ”helvets förbannade jävla skit”, där jag även gästar på Grisen Skrikers låt ”sextiofem”, som bandet med hjälp av gamla Göteborgspunkare plus Brodde från Brända Barn gör en version av. Lyssna på albumet här!
Jobb. Foto: EVA MARTHA LARSSON
Februari:
Ja, det blev ju en intensiv start på det år som skulle bli början på något mer stillsamt. Årets andra månad fylldes av mer hockey, som ett förberedande läger i mitten av månaden för Kanadaresan. Jag fick äntligen se Göeborgsbandet the Halo Effect, som spelade på Pustervik. Med en mix av medlemmar från Dark Tranquillity, In Flames och Haunted är de ju en essens av the Gothenburg Sound, metalgenren som med framgång spritts över jorden i 30 år. (Jag skrev om spelningen här!)
Filmfestivalen fick sitt slut med vinnare i olika kategorier och filmupplevelser för den enskilde. Vilken ynnest att få uppleva detta år efter år. Göteborg är en rik kulturstad, högt och lågt; ett smörgåsbord som man ständigt kan gå och smaka av.
Så fick jag möjligheten att se Ane Brun med dansare från Göteborgsoperans Danskompani i den fascinerande föreställningen ”12 songs”. Det blev några föreställningar/pjäser till som ”Tusen år hos gud” på kreativa, intima Göteborgs dramatiska teater och ”Lyckliga i alla våra dagar” på Backa teater, som kan sin konst att nå unga.
Jag tog en ensamtur till Louisiana, tåg och färja tur och retur, för att få uppleva ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, en utställning som kittlade om en epok som har greppet om mig. Det blev en fin resa, men trots att jag inte har något problem med att resa ensam vet jag att det är så oerhört mycket rikare med Z. Så som det varit från dag ett i vår relation.
Jag hade satsat stort på att vara fin inför Kanadaresan och hade därför köpt en ny målvaktsutrustning. En bländande vit CCM-rustning, som förmodligen blir den sista som jag köper.
Jag umgicks med min familj, vi åt våra semlor, firade Z som fyller år i februari precis som min yngste son. Självklart firade vi fastelavn, den danska fastlagstraditionen som mer liknar den på kontinenten med utklädning. Några timmar i Danska kyrkan, som ligger på vår gata, blev det i den danska traditionens tjänst.
Månaden slutade med Mikkey Dee och hans två musiker som larmade loss med sin Motörheadhyllning. En ynnest att på nära håll få ta del av denne skicklige musikers rytmkonster.
Möte på is, oh Canada. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Mars
Från hård rock till jazz. Ja, allt ryms för den som är hågad. Jag hamnade på Westman Boson Standard Quartet på Wauxhall i Linnéstaden. Jag har följt Anders Boson genom åren och han har en cool stil, som trumpetare och sångare. Under året kom han med sin jazzensemble med albumet ”Blåa dar”. Strålande svensk jazz.
På Stadsteatern sång jag ”Caligula”, en stark uppsättning med Andrea Edwards i huvudrollen. Det blev också några pjäser till, som Hagateaterns pjäs ”Jag ser allt du gör” baserad på Annika Norlins noveller och Gothenburg English Studio Theatres ””Fair play”, som båda visar kvalitet utanför institutionsteatrarna.
Jag kom också iväg till Västerås för att se ”En folkefiende” på Västmanlands teater. En spännande uppsättning på en teater som bjuder på mycket kvalitet.
På hemresan tog jag en sväng om Katrineholm för att kika på en fotoutställning med Lars Johanssons bilder från rocklivet i järnvägsknuten. Bland annat fanns det bilder från Kai Martin & Stick!-turnén våren 1982, som landade där. Spännande.
Jag umgås med vänner. Hämtar hem min kära Z, som varit hos sin bror utanför Nice. Snön ligger kall och vintern dröjer sig kvar.
Cesonsboken går i tryck. Vi har gått i mål med ett projekt som tagit styvt två år. Men resultatet blir fantastiskt.
18 mars är trunken packad. Vi är ett gäng från Göteborg som reser mot Kanada för att förenas med resterande lagkamrater på Schiphol för vidare transport till Vancouver. Det blir en resa i hockeyns tjänst och ett minne för livet. Båda lagen Soha Team Sweden – +65 och +70 – kniper en silvermedalj. Jag skrev om resan bland annat här.
Inför resan hade jag upptäckt att Hålan Hellström skulle spela på klubb i Barcelona senare under våren. Jag lyckade genom omvägar fixa biljetter. Tillsammans med Z ordnades på boende och resa. Men mer om det senare.
Om jag köpte några kläder i Vancouver…? Jodå. Och en hatt.
Jag hinner knappt skaka av mig jetlagen förrän jag blir sjuk. Flera av lagkamraterna likaså. En del i covid. Men den är jag förskonad ifrån.
Skor med mera. Foto: KAI MARTIN
April
Månaden inleds med jobbet för Unplugged live på Lindholmen event. Ja, där jag en gång hade min 60-årsfest. nu ska jag intervjua Peo Thyrén från bland annat Noice. Månaden fortsätter med umgänge med Z och min kära familj. Kläder köps med stor regelbundenhet och emellanåt hamnar jag hos min skräddare Samuel vid Mölndals torg. För mina armar är oftast för korta för kavajernas ärmar.
Hockeyn har ju inte tagit slut bara för att jag har landat efter hockeyresan i Kanada. Nej då, säsongen är lång.
Z och jag firar att den tjeckiska restaurangen Gyllen Prag fyller 50 år, äter mat, dricker öl och lyssnar på musik.
Påsken är sen och firas med familjen.
Min vän Lasse kommer hem för en paus från tränaruppdraget i Bled, Slovenien. Knappt har jag hämtat honom från Landvetter förrän vi styr kosan på Oves gatukök i Sävedalen. Halvspecial inmundigas med god aptit.
Jag kommer i väg på föreställningen ”Gotta serve somebody” på Stadsteatern. En hyllning till Bob Dylan med bandet Valdemar som levande orkester. Jag hinner också med Marika Carlssons skickliga enmansshow ”Smalast när man dör vinner” och den roande tvåmansfarsen ”Sådan far” med Ola Hedén och Claes Månsson.
En god vän avlider efter en tids sjukdom. Han och jag bildade Viva la Stick! där banden Viva! och Kai Martin & Stick! gjorde en gemensam sak med singeln ”Regnperioden” 1983, som också gav en medverkan i tv-programmet ”Guldslipsen”. Han var också redaktör för musiktidningar där han gav mig lite uppdrag. En fin man på många sätt.
Z har raggat på en Ægget, den danska designstolen, på auktion. Nu måste vi åka till Stockholm för att hämta hem den. Vi bokar in oss på Långholmen och får en cell som sovrum. En sällsam men positiv upplevelse. Vi hinner träffa vänner, hälsa på min faster och gå på utställning på Nordiska museet. Snabbt upp. Snabbt ner.
Så hinner vi fira vår jubileumsdag, Z och jag. Synd att missa.
”Grand hotel” på Göteborgsoperan är en barnsligt underhållande musikal/operett, som även den är synd att missa.
Jag tar också del av Göteborgsbandet Rödtjuts spelning på Bengans. Stadig rock’n’roll med hårdrockska förtecken.
Slutspel i ishockey startar i SHL och NHL samt en spännande kvalserie där Djurgården gör upp med Modo om en SHL-plats. Stor hockeyunderhållning.
Månaden avslutas med intervju på scen då Johan Kinde gästar Unplugged live. Då har jag precis blivit frisk efter en ny vecka av sängliggande.
Kläder? Jovars. Det blir under månaden sin beskärda del. Men kapet på Myrornas när jag hittar ett par nya (åtminstone knappt använda blå Barker Baileys i min storlek för 149 kronor gör mig euforisk. Ja, jag vet att det är belöningssystemet som klickar in. Men nypris på dessa par exklusiva brittiska herrskor är 5000 kronor.
Möte. Foto: ANDERS WESTIN
Maj:
Våren kommer och rasar ut den bistra vintern, som dröjde sig kvar. Det knoppas i rabatterna, tulpanerna spirar och träden brister i lövsång. Vädret tillåter till och med utomhuslunch på altanen på baksidan av vårt hus.
Det Göteborgsbaserade bandet Exit North, som ju har förre Japantrummisen Steve Jansen på trummor/slagverk, kommer med sitt nya album ”Anyway, still”, som förstås är lysande. Men än mer kittlande är att bandet ska spela på Stora Teatern och jag har köpt biljetter till Z och mig. Det blir förstås en bländande konsert (läs om den här!)
Jag ser föreställningen ”Mama Zoya, Belarus” på Konstepidemin, en pjäs som tar andan ur mig.
Jag får möjligheten att träffa Björn Skifs vars show ska komma till Rondo 1 februari 2024. Det blir en intervju för bloggen, men hastigt och lustigt också en för Hemmets Journal. För att hämta hem material till intervjun åker jag till Varberg över dagen (Skifs presskille bor där och det är han som arrangerat allt för mig, tacknämligt nog). Jag begår där min badsäsongsdebut och hälsar dessutom på en underbar kollega, unga Alice, som förgyllde tiden på GöteborgDirekt.
Slutspelen i ishockey håller i och VM kommer också in och underhåller, även om Sveriges insats ska glömmas. Och apropå hockey har jag förmånen att få spela med NHL-proffs och ett gäng rutinerade spelare när Kings and Queens – rekreationslaget jag spelar i serie med – förlänger säsongen.
Z studerar och naturligtvis har Barcelonaresan hamnat mitt i en tentaperiod. Men vi far och får en resa vi sent ska glömma som inte bara handlar om Håkan Hellströms konsert utan om så oändligt mycket mer. Läs om det här och här!
Delikatesser. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Juni:
Maj går hastigt över i juni under tiden vi är i Barcelona och njuter vårt otium. Men vi hinner knappt komma hem förrän vi både firar Göteborgs 400-årsjubileum på Bananpiren och nationaldag med barnbarnet i Slottsskogen och lyssna på Göteborgs symfoniker ledda av favoriten Barbara Hannigan.
Firar gör ju vi också yngste sonen, som tagit examen och kliver rätt in i programmeringsvärlden med ett jobb på firman där han praktiserat.
Knappt hinner jag andas ut förrän jag sitter på Stenafärjan till Frederikshavn med mina älskade, forna, kollegor från GöteborgDirekt. En dagstur i strålande väder gör susen och jag får tanka lite Danmark, köpa rådbröd, ymer och øl.
Z och jag passar också på att se Carl-Einar Häckner som gör comeback på Lisebergs stora scen med sin älskade – och saknade – varieté. Mystiska brittiska konstnären Banksy hyllas med en utställing på Eriksberg, som jag kollar in (läs om den här!).
Men först får jag ett telefonsamtal från min vän i Bled… ja, Lasse som är ungdomscoach där. Han säger frankt ”Nu är det klart!”. Jag undrar förstås vad det handlar om. Men han vill ha ner mig som assisterande målvaktscoach under ett hockeyläger i den idylliska slovenska bergsbyn i början av augusti. Jag var påtänkt redan sommaren 2022, men kunde inte. Nu var det alltså dags. Smickrande. Men var jag rätt man på rätt plats…?
Jag ser Vegas Knights vinna finalen i Stanley Cup och min hockeysäsong är därmed över en smula tidigare än vad den brukar. Ja, jag brukar ju ha förmånen att få spela en bit in i juni och till och med kunna idka denna min favoritsport även i juli.
Vi har knappt hunnit komma till rätta efter Barcelonaresan förrän det är dags för nästa. I januari ringer vår älskade vän på Island (ja, hennes man är lika älskad, men nu var det hon som ringde) och undrade var vi skulle göra i juni. Jag vet ju att hon fyller år på landets nationaldag, men trodde att hon fyllde 60 först nästa år. Jag fann mig emellertid snabbt och undrade om hon skulle ha fest? (Maken hade en hejdundrande 50-årsfest som vi gästade i mars 2009.) Nej, blev svaret. Jag vill bara vara med er. Sa jag att vi bokade biljetter snabbare än en inandning…?
Så vi tog åter flyget från Landvetter för att landa på ett grått och regntungt, men aldrig trist, Island. Återigen fick vi en resa vi sent ska glömma. Bland annat tog oss våra vänner upp till Akureyri och vidare till Húsavik. Bländande vackra dagar, som kröntes ju på national/födelsedagen med hisnande 28 grader och strålande sol. Läs om resan här.
Väl hemma får vi en solig midsommar och vänners lag. Men
Bruce Springsteen gästade Ullevi i tre dagar för vad som jag tror är hans sista besök i Göteborg. Jag fixade biljetter till den sista och fick hjälp av vännen, förre GT-kollegan och gymnasiekamraten Tommy Holl med bilder. Se dem här där det också går att läsa om konserten.
Någon dag efter spelar Generation Sex, det vill säga valda delar av Generation X och Sex Pistols, på Lisebergs stora scen. Förbandet Sator snor delvis showen, men samtidigt var punklegendarernas konsert kul och de är ju i min generation, har haft sin betydelse, så. Tack vara Johnny Käpääs fina bilder blev det inte bättre fräs än vanligt på bloggen.
Det blev en rastlös start på sommaren. Helgen efter midsommar väntade studentfirande i Danmark. Z:s näst äldsta systers äldsta dotter gick ut gymnasiet. Det får man inte missa. Vi hyrde hus via air b’n’b ett fint hus i Virum utanför Köpenhamn och det blev sedan starten på en dryg två veckors resa i Z:s hemland, som kom att innehålla lån av sommarhus på halvön som skiljer Ise- och Roskildefjordarna och tältning i Charlottenlund. Jag skrev om denna vår resa här och där är vi redan över i…
Bad. Foto: KAI MARTIN
Juli:
Ja, det blev en omfattande resa. Med Z blir det alltid bra och äventyrligt. Vi avslutade resan med att se det nyzeeländcskabandet Fat Freddy’s Drop, en favorit hos en god vän till mig och ett band som Z såg på Roskildefestivalen 2006 och velat se igen. Den spelningen på Stagebox gav i sin tur och förmånen att besöka Refshalveøen på Amager.
Väl hemma reser vi till Falkenberg för att se, som traditionen bjuder, fars på Vallarna. I år ”Skrot, hopp och kärlek”. Premiären missade vi på grund av studentfirandet, ovan nämnt, så det fick bli nu. Resan från fars i Falkenberg till seriös teater på Tofta utanför Kungälv kan tyckas lång. Men det är likväl scenunderhållning och sommarteater som jag sällan vill missa. Inte nu heller, även om Danmarksresan gjorde att jag inte prickade in premiären på ”Arkivet”.
Det blev en kort dagstur norröver till Lilla Askerön där äldste sonen bor med sin familj, så det blev bad med barnbarnen en vacker dag.
Jag hade under Danmarksresan bestämt mig för att komma igång med träning. Gick tidigt på morgonen och gjorde sedan lite work out. En hint till mig om att detta skulle bli en melodi för inte bara sommaren utan en rutin att vila på framgent. Bra jobbat, Kai. Men skulle det hålla…?
Resorna till Barcelona, Island och Danmark hade fyllt på garderoben rejält. Vem vill missa ett loppisfynd? Inte jag.
Villa Belparc har kanske Göteborgs bästa sommarscen med ett starkt startfält av artister. Jag hann med Eric Gadd, som kan konsten att få det att svänga.
Kring 24 juli har vi som tradition att hålla Jul i juli, något som ingen i familjen vill missa. Dansk julmat och -dryck tillsammans med presentlek för dagen till en höjdpunkt under året.
Det blev en rask tur- och returresa till Malmö för att hälsa på gudsonen med familj och hans mamma, en av mina allra bästa vänner, som var på besök från Umeå.
Då har jag också hunnit med ett besök hos urologen. Efter en hälsoundersökning (ja, man får bekosta den själv, men det är det värt), visa PSA-provet på en smula för höga värden. Min läkare skickade en remiss, som snabbt blev till en tid. Urologen på Carlanderska gjorde en grundlig undersökning, tyckte att det verkade bra. Men han ville för säkerhets skull skicka mig på magnetröntgen. Eller som han sa ”Det ser bra ut, men jag ville utesluta så mycket som möjligt. Å andra sidan dör alla män av prostatacancer för eller senare. Ja, om man inte dör av något annat.”.
Framtiden är ljus, med andra ord.
Men jag hann knappt pusta ut förrän det var dags för resan till Slovenien och hockeylägret i Bled.
Jag är på gång att skriva om detta, men hösten har slukat tid och energi för annat. Men ett work in progress, alltså. Det blev hur som en intervju med Lasse om hans jobb där nere, som jag sålde till GP.
Notera att det inte blev något endaste klädköp under min tio dagar långa Slovenienresa. Å andra sidan blev det rejält av den varan i både Barcelona, Reykjavik och den drygt två veckor långa semestern i dyra, men dejliga Danmark.
Resa. Foto: KAI MARTIN
Augusti:
Det blir inte bara hockey i Bled utan också umgänge, promenader och mat med dryck. När jag rullar av planet är det dags att ta hand om den digra äppelskörden. Våra transparent blanche ska bli äppelmos. Jag tror att det i år gav knappt 30 liter.
Jag hann med min magnetröntgen, men fick bida min tid gällande resultatet.
Istället startade Way out West, där jag – och Z – har varit på samtliga förutom en. Det blev omtumlande dagar med en final med Håkan Hellström i ösregn. Läs den recensionen här och övriga way out West-texter här (torsdag), här (fredag), här (lördag) och här (summering).
Vi lagar mat, dricker drycker, umgås med familjen, hyllar äldsta sonen som fyller svindlande 33 och pappa i graven som firade 99 år.
På Kafé Hängmatta får jag äntligen höra Rasmus Blomgren, han som med gjorde årets album 2021 med ”River’s call”. Hur han lät live kan ni läsa här.
Vi kollar fotboll. Damlandslagets äventyr i VM i Australien och Blåvitts hisnande fiaskosäsong i Allsvenskan.
Jag får äntligen gå på is igen och gör mina första räddningar denna mina sjuttielfte säsong.
Daniel Ståhl klår i sitt sista kast i diskusfinalen slovenen Kristjan Čeh i VM. En storartad bragd. Precis som Armand Duplantis svindlande stavhopp.
Vi gör tillsammans med son och dotter en rask resa till Hebergs auktioner, strax söder om Falkenberg. Rekar för köp, äter en bit grillat inne i stan innan vi susar hem.
Hinner gå på Stadsteaterns peepshow av kommande säsongs program. Z följer med på premiären av årets Cabaret Lorensberg (recension här) och Diggiloos final i Skatås i allt annat än solsken.
Njuter av att Blåvitt slås BK Häcken i derbyt med 4–2. Men det blir efteråt något av en smolk i bägaren, då målkungen Marcus Berg aviserar att han slutat på grund av krånglande rygg.
Får istället trösta mig med lite punkenergi då Slog 78 samlar Brodde från Brända Barn, Jönsson från Attentat, Tobbe från Bruset, Per Hassling från Slobobans Undergång och undertecknad för sång på covern av Grisen Skrikers klassiker ”Sextiofem”.
Åker i ensamt mak till Stockholm för att se utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie på Moderna Museet respektive Kulturhuset. Blir en konsert med Pernilla Andersson som bonus. (Läs om resan här!) Det var de sista skälvande dagarna för utställningarna och finalen på hennes sommarturné.
Men det mesta bleknar… ja, allt under året som jag sett och hört när jag kommer till Stora Teatern för att bevittna Paperwings föreställning och releasespelning av albumet ”String fling”.
Z och jag bevittnar Göteborg maraton, jubileumsloppet som går av stapeln två år försent, både vid start och mål. Tacksamma att vi slipper delta med än som åskådare.
Efter ett hockeypass en fredagsmorgon får den andra målvakten och jag förfrågan om vi vill träna vidare. Det är ett gäng rutinerade lirare. Eller vad sägs om Eric Hjort (Laval Rocket AHL), Filip Roos (Chicago Blackhawks NHL), David Gustafsson (Winnipeg Jets NHL), Viktor Svedberg (jagar kontrakt), Samuel Fagemo (Ontario Reign AHL) och Adam Brodecki ( jagade kontrakt, men kör nu på korttidskontrakt med Frölunda).
Ja, det blir klädköp, men också försäljning då vi deltar i Änggårdens promenadloppis.
Jag deltar i ett hockeyläger med Soha Team Sweden. Denna gång i Åkers styckebruk i Sörmland med övernattning i Mariefred. Där tar jag ett morgondopp i Mälaren alldeles näck. På kvällen blir det säsongens sista i västerhavet när jag sänker min lekamen i vattnet vid Hovåsbadet.
Låter mig underhållas av föreställningarna ”Kulturbärarna” på Lorensbergsteatern och ”Wicked” på Göteborgsoperan. Men också jubileumskonserten med Triple & Touch. Vilken rik kulturstad Göteborg är.
Lunchar med mina kära ex-kollegor på GöteborgDirekt, som i sin tur leder till att jag får följa med på pressvisningen av hotel Draken. En svindlande tur från källare till utsikt över hela Göteborg.
Månaden rasar på: familj, ishockey, nöjen, jobb (ja!).
Så hamnar Z och jag på Ola Salo på Kajskjul 8 där han tillsammans med pianisten Christopher Dominique. Jag går på teaterföreställningar, filmpremiärer (som ”Tillsammans 99” och reser till Malmö för att ånyo göra Mikkey Dee. Hinner senare med Kikki Dee, det vill säga Kikki Danielsson i Göteborg innan Unplugged är slut för säsongen. Malmöresan gör att jag missar mitt barnbarns treårskalas, men firar honom rejält både före och efter. Å andra sidan får jag träffa min gudson, om än väldigt kort, när jag är i Malmö.
Får återse Talking Heads-filmen ”Stop making sense” i en nyrestaurerad version och blir lycklig, även om det är en tillfällig paus från den sjukdom som rammat mig kring min 67-årsdag. Ser ”Den sårade divan” på Göteborgs dramatiska teater och imponeras åter av den lilla teaters scenkonst.
Hamnar på Banff filmfestival med extremsportare i fokus – en udda festival med lika udda filmer och tillika udda människor som utmanar sig själva.
Knarkar Beatles med dels en föreläsning om Beatles spelningar på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963 och dels Pepperland på Stadsteatern med ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”. Beatlesbandet från Göteborg kan sin sak på det mest skickliga vis.
Läser böcker och köper böcker, som Lars Sundestrands om Freddie Wadling. Men förstås en del deckare, som jag oftast skriver om på här på bloggen. Håller också på med praktverket om Galenskaparna och After Shave författad av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag låter helt enkelt det ta sin modiga tid.
Resa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
November:
Den mörka, gråa, våta månaden inleds med ovanligt mycket sol. Jag lunchdejtar med vänner, går mitt stråk från Brunnsparken in i Arkaden, tittar in på Stadsmissionen, vidare till NK och Vintagebutiken på tredje våningen, korsar Östra Hamngatan för att gå ned Kyrkogatan, spatserar vidare över Domkyrkoplan, in genom Åhlén, ut på Vallgatan in på den gård som ligger bredvid Victoriapassagen. Där finns Abiti, en secondhandbutik med inriktning på herrkläder. Lite dyrare, lite hippare, men det har hänt att jag vädrat plånboken där. Ut på Södra Larmgatan. Nedför – eller är det uppför – densamma och in till Akademibokhandeln, som jag fortfarande envisas med att kalla Wettergrens vid hörnet av Västra Hamngatan, öven den av bil-, cykel-, buss- och spårvagnstrafik strida gatan för att åter vika av mot Vallgatan och upp till Ragtime herr, butiken jag frekventerat i över 40 år. Kolla plagg för att gå vidare till Erikshjälpen vid Rosenlund, fortsätter till Myrornas vid Pustervik och sedan en fika vid Cigarren.
Jag kan sedan välja att ta en kik in hos Björkå frihet på Linnégatan och fortsätta denna paradgata ner till Nordenskiöldsgatan och KFUM-butiken där innan jag promenerar hem eller också tar jag vagnen från Järntorget.
Näst yngste sonen bjuder på ishockey – Frölunda–Modo – i födelsedagspresent där hans flickvän och min älskade hustru är med. Vi hamnar mitt i Modo-klacken, men det har den ingenting för. Frölunda vinner.
Mästerfotografen Anton Corbijn ställer ut på Göteborgsoperan och jag är där, tar en selfie och skriver sedan om en text med kopplingen mellan honom och Lars Sundestrand. Z och jag blir förtrollade av Stefan Odelbergs closeup-show, som är rent magisk.
Hamnar på punk och så mycket av det som jag tagit del av är det hisnande att det är 45 år sedan som jag var mitt i centrifugen av känslor och skapande. Kai Martin & Stick! har ju tackat för sig. Men Slobobans Undergång och Attentat är alive and kicking. För speciellt det sistnämnda bandet är det något av ett under med tanke på hur illa sångaren och energisprutan Jönsson var våren 2022. Spelningen…? Jag skrev om den här.
Jag får möjlighet att dagtid se Folkteaterns underhållande uppsättning av Strindbergs svåra och märkliga ”Ett drömspel”, Teater Trixters ”The art of being many Hannah Arendt”, som bjuder på kittlande perspektiv och Backa Teaters underhållande dockteater (!) i pjäsen ”Oxytocin”. Det blir också Gothenburg English Studio Theatres starka ”A hundred words for snow”. Mycket bra teater på några få dagar.
Z och jag har inte varit i Oslo på gud vet hur många år. Det var hög tid nu. Det blev en fin resa över helgen med besök på Munchmuseet, sista föreställningen av ”Miss Saigon” på vackra på Folketeateret och dessutom äntligen få träffa våra kära vänner som bor där sedan tio år.
Per Fritzell och Jan Rippe från After Shave öppnar minnesluckorna på vid gavel i en generös och roande show på Kajskjul 8, där jag får mig med min gamla GT-kollega och vän Tore Lund.
På Skeppet, förra Sjömanskyrkan vid Stigberget, får jag en dos musik två helger å rad. Först the Mannequins of Death och Then Comes Silence i en postpunktriumf och därefter Ossler, gitarristen Pelle Ossler med band, som manglade ljuvt. Förband var Paperwing, nu i helt annan dräkt. En fin och berusande kväll.
Jag träffar Orup för en intervju inför hans soloshow som har premiär i dagarna på Rival i Stockholm, men som i höst kommer till Draken live. Det blir en bråd dag, då jag hastar från att ha hämtat mitt barnbarn på förskolan, hinna fika med honom och sedan lämna honom i tryggheten hos hans föräldrar.
Kläder? Jo, den här månaden med.
Underhållning. Foto: KAI MARTIN
December:
Vi har hastat genom året. Plötsligt är sista månaden här. Vi klär huset i ljus som en besvärjelse mot det omslutande mörkret. Snön faller, temperaturen. Vi får besök från Frankrike till första advent. Z:s brorson är på besök. Jag blir sjuk och ligger i sängen medan Z fyller huset för traditionellt adventsfirande och dito -stök. Vi skulle gemensamt åka ner till Malmö för att se Till Lindemann, Rammsteinsångaren, och den spektakulära showen. Sedan skulle vi ta några dagar i Köpenhamn. Det blir inte så. Men Z åker med dotter och brorson. Han fortsätter över Sundet efter konserten. De åker i snöyran en långsam väg hem längs E6. Sjukdom har nu gjort att jag missat två konserter som jag velat se; Public Image på Pustervik i oktober och nu denna. Trist.
Innan sjukdomen slår mig hinner jag komma iväg på premiären av ”Monica Z”, den fina hyllningen av Monica Zetterlund på Stadsteatern med musik – och handling – som mycket spinner kring det klassiska albumet med Bill Evans från 1964.
Efter en dryg vecka reser jag mig för att åka på vintriga vägar till Jönköping med en vän för att se HV71 mot Frölunda – vi håller på varsitt av lagen – där hemmalaget drar det längsta strået.
Dagen efter ger Bröderna Brothers oss värme och kärlek med sin ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning”. Förra året blev det inget av denna deras tradition, så behovet var uppdämt från både scenpersonligheterna och oss i publiken.
Z och jag kom också iväg på Göteborgsoperans danskompanis ”In a heartbeat”. Vilken rikedom att få se dessa skickliga dansare i sina omtumlande uppsättningar.
Franska Trion brukar fira in julen med sin udda musik på Pustervik. Smet iväg på den konserten och senare samma kväll på Dogsmiles releasespelning i Matsalen hos Pustervik. En helkväll.
Z och jag kommer iväg på Göteborgspremiären av ”Hammarskjöld” regisserad av dansken Per Fly, som Z förstås tar ett snack med.
Sedan tog förberedelserna över för julen. Klappar skulle handlas, mat skulle lagas. Jag lyckas baka surdegsbröd för första gången på 20 år efter att ha fått en surdegskultur av äldste sonen, som är en fena på att baka. Just det var inte julbröd, men det bakades också och den godaste sillsalladen jag har gjort, precis som med köttbullarna. Vi fick en välsignad jul och ett fint nyår.
Jo, jag spelade ishockey. Bland annat i ett kompisgäng som traditionellt höll sitt Winter classic. Tillsammans med en annan målvakt blev jag inbjuden att delta, för det saknade sista utposter. Det föll väl ut för min del, som blev MVP och därmed vann två biljetter till tisdagen den 2 januaris kvartsfinaler i JVM, som ju spelas i stan.
Tack vare mitt möte i Bled i somras med managern för det slovakiska laget blev jag också tilldelad biljetter till två kamper i Frölundaborg. Kvalitetshockey i närliggande Frölundaborg på annandagen och en av mellandagarna, men bara ett pass för mig på is. Nå man kan ha det sämre. 2023 ringde ut fint.
Det var inte den bästa av helger. Åtminstone inte kalendermässigt. Åtminstone inte för en överraskning. Det blev som det blev. Med lite framförhållning gick det ju ändå att stuva in. Besöket i Oslo.
Z, min flitiga, fantastiska hustru, jobbar inte bara hårt; hon studerar. Gärna flera kurser samtidigt. Just den här helgen var det inlämning/tenta. Men hur skulle jag kunna veta det då jag tog på mig att äntligen komma till Oslo.
Vi har inte varit där sedan hösten 2021 i samband med min 65-årsdag som firades i Trondheim (läs om den resan här). Då snek vi till oss ett hastigt besök hos yngsta dottern till min syster. Fick komma på hembesök till systerdotter med fru som precis köpt hus strax utanför Oslo. Då förärades jag av syskonbarnen ett presentkort på Folketeateret för valfri musikal tillsammans med Z. Det var hög tid att lösa in det och finalen på omtalade – och kritikerrosade – ”Miss Saigon” hägrade.
Något saknades emellertid de där snabba besöket i Oslo i mitten på oktober 2021. Vi fick aldrig tillfälle att träffa kära vännerna G&P. Nu var det tänkt att det skulle åtgärdas och dessutom skulle vi kose oss med syrrans dotter med fru.
En strålande plan. Men…
När jag aviserade att jag inte bara bokat in oss på ”Miss Saigon” utan också fixat bussresan gnydde hustrun. Inte för att hon i förstone inte gillar överraskningar, men för att det tajmade dåligt med hennes studier. Men hon hackade i sig det hela och, som sagt, jag var ute i god tid. Ja, i slutet av augusti till och med.
Det var heller inte optimalt att resa halv tolv som vi skulle göra. Då gick ju en arbetsdag. Men sådant tänker ju inte en glad pensionär på. Nu kom vi ändå iväg. Precis som hustrun då hon bokar hade jag valt förstaplats, högst upp i bussen. Som om vi körde, men slapp ta ansvar för färden. Nå, vädret kunde ha varit bättre. Regnet pepprade rutan och föraren var inte överdrivet glad att använda vindrutetorkarna för oss på övre däck.
På väg. E6 tar oss mot Oslo. Foto: KAI MARTIN
Men E6 svepte förbi och förhoppningarna om en helg i goda vänners lag likaså. Det unga paret hade styrt till Sverige just som vi drog till Oslo. Snopet. Det äldre paret likaså då barnbarnen drog. Men där fanns eventuellt en öppning på söndag.
Nå. Vi skulle reda oss, så som vi alltid gjort.
Efter kringelikrokvägarna längs med Oslofjorden öppnar sig Norges huvudstad. Vi kliver av och orienterar oss ut från bussterminalen och Oslo Sentralstasjon. Mot Karl Johan och lite om- och felvägar förbi varuhuset Steen & Strøm ned mot Rådhuset och Fridtjof Nansens Plads där vårt hotell ligger nära.
Z har bokat hotellet och vi bor alltså centralt. När vi checkar in uppgraderar vi för 200 kronor för att få ett större rum och det var klokt, för väl på plats är det inte mycket svängrum. Men hotel Verdandi fyller sin funktion och Z är nöjd med att vi bor på Tordenskiolds gate, uppkallad efter den i Trondheim födde sjömilitären som tjänstgjorde för den danska flottan och gjorde livet surt för göteborgarna, blott 27 år gammal, 1719.
Hon är sådan, Z. Danska i grund och botten, som ärar sin historia utan försonande drag. Lyckligtvis ligger inte vi i krig – vare sig hon och jag eller Sverige och Danmark. Vi tar rummet i besiktning, får ordning på krånglande kort, packar upp och går ut i den mörknande Osloeftermiddagen.
I Spikersuppa, parken som kantas av Karl Johan och Stortingsgata, är julmarknaden i full gång. Strålande belysning samsas med bord som säljer allsköns krimskrams, godis och drycker, ett pariserhjul skickar hågade runt, runt, en helter skelter ger en åktur för de som så önskar, en ljusarkad förför med sin ljussättning och gör besökarna – inklusive oss – förtjusta och selfiebenägna. Vi går dock förbi efter en kort besiktning och går ned Wessels plass där Stortinget burrar upp sig i det tilltagande mörket. Vi fortsätter på Övre Slottsgate, går in på UFF Vintage Heaven på hörnet vid Prinsens gate/Fred Olsens gate. Men… nja, det är – åtminstone inte för män – så fräscha kläder. Snarare åt lumphållet. Vi går ut och vidare mot vårt mål: det nya Munchmuseet.
Som den Jo Nesbø-fantast jag är har jag förstås läst hans senaste i Harry Hole-serien. I ”Blodmåne” nämner Harry Hole det nya museet, invigt hösten 2021 (vi dividerade om det, Z och jag; hon vann) i inte särskilt smickrande drag.
Väl på plats står vi utanför och försöker ta in den höga byggnaden som försöker stila sig i mörkret, som nu slutit sig om oss, om staden. Från bottenplan, som är som ett slags sockel reser sig det flera våningarna huset lutande framåt. Som för att spänna sig. Som om den inte tar nog plats ändå. Vi betalar våra biljetter, konstaterar att det pågår någon festival i huset, som rymmer inte bara utställningslokaler utan också konserthall, restaurang, fik och museibutik. Men priset för entrén omfamnar inte festivalen, så vi avstår kvällen akt Eartheater och det ståupprogram som vankas innan.
Det blir fokus på Munchs konst – och det räcker och blir över – plus Alice Neels, amerikansk konstnär, som vi omedelbart blir både förtjusta och nyfikna på. Det blir en rejäl promenad upp och nedför husets alla utställningssalar, även om rulltrapporna färdar oss upp och ned. Tiden går och vi inser att det kanske är dags att få i oss något denna fredagskväll.
Vi går utmed vattnet och förbi Operahuset, där fönstren vi passerar ger oss en inblick i både syateljé och verkstad. Vi fortsätter Operagate och Tollbugate bort mot hotellet där vi spanat in DimSum på Taste of China på samma gata som vi bor. Kinamat är det väl ingen som äter i Oslo och de dumplings som Z suktar efter är hon väl ensam om…?
Kön in höll sig i och för sig innanför dörren denna köldslagna kväll, men något bord skulle vi inte kunna få – eftersom vi inte bokat – förrän inom en dryg timme. Folk kom och gick i parti och minut. Stället var minst sagt populärt. Men hovmästaren, en servil kvinna, bad oss dröja och plötsligt fick vi ett bord och en meny som vi glupskt kollade in samtidigt som vi hann beställa var sin Tsing Tao, som kom in iskall och frestande väl skummande upphälld i våra glas. Vi bestämde oss för en middag att dela på med allt det bästa som köket förmådde att erbjuda. Vi blev inte besvikna. Sju läckra rätter plus efterrätt.
Mätta och förtjust omtumlade av den god maten tog vi den korta promenaden till hotellet. Z skulle studera, jag låg och läste, men kroknade efter ett tag och somnade till en orolig sömn på grund av att taklampan var tänd.
Lördag morgon började med frukost, som vi köpt till på hotellet. En buffé som rikligt höll måttet. Vi skulle stå oss ett tag. Vi gör oss sedan i ordning och går ut i det gråa Oslovädret där snön lurar i luften.
Först en tur ut på Fridtjof Nansens plass, men ändrar snart riktning. Jag vill ta reda på var Folketeatret ligger, där som vi vid halv tre ska se ”Miss Saigon” (den sista föreställningen av den rosade föreställningen). Anledningen är vi ska vara orienterade, så att vi inte irrar och förlorar tid på att komma dit.
Som i Göteborg är Oslo en promenadvänlig stad. Framför allt i centrum där det mesta finns inom räckhåll. Vi knatar förbi Spikersuppa, passerar Storting plats där Christian Krohg står, eller sitter, staty. På den norske konstnären och journalistens huvud i brons tronar en trut vars träck besudlat statyn.
Vi fortsätter upp mot Grensen, passerar en secondhandbutik som ännu inte har öppnat, går ned mot Stortorvet och viker av ned mot Storgata där vi går in och ut ur butiker. Vi får i den vevan reda på att våra vänner är på väg hem från sitt besök hos barn och barnbarn i Sverige. Vi har en dejt efter musikalen. Vi glädjer oss redan innan den sker.
Så prickar vi Folketeateret (det var ju inte så svårt att hitta) och fortsätter korsande Storgata in på Brukthandeln med secondhand, som inte lockade. Vidare ut igen och nedför Hausmanns gate, över Akerselva mot Grønland, som inte ligger så långt bort som man kan tro. Stadsdelen i Oslo är ett myller av folk, butiker och restauranger. Z vet att det finns några välsorterade tygbutiker där, som hon inte vill missa. Vi hittar också Fretex, Frälsningsarméns secondhand, där jag kommer ut med en brandgul ylletröja (Sand, det danska exklusiva märket) och en sjal i babyalpacka och silke (Elvang, danskt flott märke).
Vi lämnar den charmiga stadsdelen och passerar den mindre charmiga trafikkarusellen i betong och asfalt, passerar Oslo Forum och in mot centrum. Vi kommer till M&E secondhand vid Grensen, butiken där E står för Erikshjälpen, som vi ofta besöker i Göteborg. En trappa ner och i generösa lokaler finns mängder att kika på. Men mitt framför näsa hänger en herrock som fångar mitt intresse. Jo, jag får anstränga mig för att knäppa rocken, men inte onödigt mycket. Priset är ok. En Zara med ett vilddjursmönster som passar en fåfäng rocker.
Oslofynd på secondhand. Foto: KAI MARTIN
Klockan tickar mot showtime. Men först ska vi hitta något till våra vänner. Men vad…? Vi vill ju inte komma tomhänta när vi väl ses. Vi har redan bokat restaurang för vår tête-à-tête. Den italienska Casa Pisano, där vi redan kvällen innan hade funderingar på att gå, men dels var det fullbokat och dels drog kinesen längre ned på Tordenskiolds gate mer.
Vi letar efter chokladpraliner på Glasmagasinet, men utan att känna att det stämmer. Vidare till ett köpcenter mittemot Folketeateret på Storgata där vi senare kommer ut med en blomsterkvast. Så mot teatern, den anrika, kulturmärkta och vackra från slutet av 20-talet, som nu är omfamnad av Clarion hotel och införlivad i en anskrämlig, modern arkad som inte ger teatern det utrymme utåt som man skulle önska.
Det är stimmigt och folkligt festligt i arkaden. Vi siktar på en snabb kopp kaffe, hittar ett kafé, beställer med kaffet också en chokladkaka att dela på. Det dröjer innan beställningen landar på bordet, men vi har tid. Kaffet är dyrt, men ok. Kaka torr och trist. Efteråt upptäcker vi ett kafé med större konditorikänsla än det vi hamnade på, men så dags.
Så betalar vi, masar oss in efter att ha visat biljetterna in i den spatiösa, resliga teaterfoajén. Den andas art deco. Ja, hela teatern gör det, som efter att vi lämnat in plagg, kassar och blommor i garderoben, öppnar sig en reslig trappa upp mot barerna en våning upp. Vi är en av 1400 som ska se denna den sista föreställningen av ”Miss Saigon”, har platser långt bak, men med god utsikt över den sinnrika scenen som fångar ett Vietnam i krig för 50 år sedan.
Teatermörkret sveper snabbt in oss i stämning och handlingen, inte så l långt från den i ”Madama Butterfly”, griper tag. Catharina Vu gör huvudrollen Kim med känsla och förtvivlad kraft.
Pausen ger oss luft och något att dricka i någon av teaterns salonger. Det är verkligen en byggnad som interiört imponerar. Föreställningen rasar vidare mot sin grand finale och berörda går vi ut i Oslos gråväder och aftonmörker.
”Miss Saigon” på anrika Folketeateret i Oslo. Foto: KAI MARTIN (föreställningsbild pressbild från Folketeateret)
Vid Stortorvet står en ensam lång vagn med något att sälja. Vi går nyfiket mot den och ser att det är ostar och charkuterier, främst korvar, som är till försäljning. Ni får allt för minst halv priset, säger mannen bakom disken på engelska. Han är från Nederländerna, gör sin sista dag på torget och vill tömma sitt lager. Vi frestas att smaka av fler än en ost och gör en affär som slutar på 800 kronor, men i gengäld gav det smakrika ostar och korvar som vi kommer njuta av länge. Dessutom vacuumförpackar han ostarna, så i obruten förpackning håller de över tid.
Vi hastar hem för att lämna vår packning, pusta ut en smula och sedan gå till vår dejt, som sedan ska ge oss mat på restaurang Casa Pisano, där Z bokat bord. Vi möter våra vänner som står och väntar på oss strax nedanför Stortinget. Så gott att se dem igen och så mycket vi har att prata om.
Det blir en fin kväll tillsammans, som inleds med en öl på hotellet i inväntan på restaurangen. Så beger vi oss i en råkalla kvällen några tiotal meter upp för gatan. Vi koser oss, beställer in vår respektive mat (jag tar en carbonara som är allt annat än en riklig portion och ett glas vin som blir två). Så ska vi bryta upp när P plötsligt tar notan. Kan man annat än älska sådana vänner. Vi skiljs åt, men med löfte om att vi ska komma förbi efter att vi har checkat ut från hotellet.
Så är det ny dag. Vi packar. Äter vår frukost. Checkar ut och tar vårt gepäck på en promenad ned till Akerbrygge och Tjuvholmen där P&G bor. Vi har inte varit där på evigheter, har glömt av vilken våning de bor på, men prickar till slut rätt bland hissens alla knappar.
Vi blir kvar där en stund, men så slår rastlösheten till. Dels min. Dels P, som vill ut på sin dagliga powerwalk (han är ett föredöme, även om jag inte kommit upp i hans stadiga rutiner). Dessutom är det en hund som ska rastas.
P går åt sitt håll, G, Z och jag plus hund går ut i det regntunga gråvädret. Tjuvholmen börjar julpyntas, vattnet är nära och med den den norska historien med motståndsrörelse, andra världskriget, hamnen, attentat med mera. Men nu är det stilla. Kung Harald V:s smäckra båt ligger förtöjd på andra sidan, nedanför något slags magasin som tjänar som sport/kulturcenter. Utanpå tronar svartvita bilder på norska idrottsmän, bland annat fotbollsfenomenet Erling Haaland som viking. Vi fortsätter utåt, G stannar för att prata med någon granne och tillika hundägare. Vi fortsätter ut mot badplatsen där jag på somrarna sällan missar en chans till ett dopp. Och se, där är en friskus som simmar i det kalla vattnet. Märkligt nog blir jag sugen. Men avstår. Vi går inåt, längs med kajen, ser fler badande men de har en bastu i kroppen. Vi viker av in mot en av gågatorna i det stängda köpcentret som varvsbyggnaderna har blivit och köper sushi av en kock, restauratör som kommer från Kortedala. Maten äter vi hemma hos våra vänner. Så är tiden för vårt Oslobesök utmätt. Vi går i det tilltalande mörkret upp mot julmarknaden i Spikersuppa. Z tar en bild på mig vid helter skeltern. Så mot bussterminalen, lite fika att ha på vägen, på bussen och hem till vårt.
kaimartinblog 