Kommande premiärer och repriser på Stadsteatern

I mitten av augusti har Göteborgs stadsteater som tradition att generöst bjuda in sin nyfikna publik på ett slags peepshow inför kommande säsong. Ett farväl till den bleka sommarens borttynande. Ett välkommen till höst, vinter och även en spirande vår. det är förstås förväntningar. Vad ska vi få se av utbudet? Hur mycket ska avslöjas av uppsättningarna? Vilka gästspel? Vad ska kittla? Vad ska bemötas med liknöjdhet? Nej, ingen av frågorna är förstås lätta att besvara.

Men från att tidigare ha varit – under förre konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll – en gemensam uppstart för Stadsteatern och Backa Teater med utblick över det kommande spelåret, blev det den här gången bara smakprov från scenerna vid Götaplatsen. Och bara höstens uppsättningar.

Nya konstnärliga ledaren Linda Zachrison väljer ett annorlunda sätta att presentera sitt första egentliga spelår (hon tillträdde förra året med ett av Pontus Stenshäll redan dukat spelbord, som brukligt).

Hon har en vilja att samtala om scenen. Bjöd redan in till det förra året och utvecklar det även nu. Så efter en dryg timme av inblickar i teaterns pågående arbete är det öppet för publiken att möta sina skådespelare och för Stadsteaterns skådespelare att möta sin publik. En dialog, som förhoppnings ska öppna för något mer än frågor och svar.

På scen inledde man med att vi fick kika in i Gatsbys värld. Det är alltså F Scott Fitzgeralds klassiska roman, nära hundraåriga, ”Den stora Gatsby”, som får Sverigepremiär 14 september.

Jag ska villigt erkänna att jag räknar med ett uppdaterat kostymdrama. Att film- och teaterregissör, ungerske János Szász tillsammans med kostymör Ulrika Sjölin binder samman dessa hundra år, men att man ändå väljer kostym som tagen från la belle époque och 1920-talet. Av detta kunde man inte skönja när en scen spelades upp volymstarkt och intensivt. Det av t-shirtar, träningsoverallsbyxor och sneakers klädda skådespelarna, dans till modernt pumpande EDM. Men, och detta påpekades, var just en inblick i repetitionsarbetet.

Mot premiär. Hannes Fohlin siktar mot premiären av ”Gatsby” 14 september på Göteborgs stadsteaters stora scen. Foto: KAI MARTIN

Av höstens premiärer är det den jag är mest nyfiken på. Dels för att János Szász är en spännande regissör, dels för att romanen i ny kontext kan bli riktigt utmanande. Dessutom hoppas jag på en uppmaning till dresscode till föreställningarna.

Thrillerhöst. ”Nattvak”, premiär 27 september bjuder på psykologisk thriller med existentiella och humoristiska undertoner. Foto: KAI MARTIN

Även Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” lockar (premiär 27 september på Studion). En påstådd psykologisk thriller med humoristisk underton i familjemiljö. Familjen håller också sin hand över ”Skål för livet” av Maja Zade. Internationellt hyllade Yana Ross regisserar. Pjäsen är även uttagen till prestigefyllda Faraway festival i franske Reims. Sverigepremiär på Stadsteaterns stora scen 26 oktober.

1978 var ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!” först ut på Angereds teater med bland andra Sven Wollter som scenkonstnärpionjärer i Göteborgs norra förort. Nobelpristagaren (1997), italienaren Dario Dos pjäs från 1974 gjorde succé. Nu ska den utmanas av regissör Alexander Öberg. Men märkligt nog har den hyllade och uppskattade pjäsen hamnat i källaren på Stadsteatern och har premiär på Lilla scenen 15 november.

Modern klassiker. Alexander Öberg regisserar Dario Fos pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Foto: KAI MARTIN

Skådespelaren Odiin Romanus har att göra i höst. Inte nog med spelperioden med ”Nattvak”. Han har dessutom huvudrollen som Pinocchio i pjäsen med samma namn. En spännande uppsättning för barn över tolv år. Premiär på Stora scen 6 december med Katrine Wiedemann som regissör.

”Monicas vals”, om Monica Zetterlund, hade sin premiär i december förra året (läs min recension här!). Ett ömsint porträtt av ”Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar” för att citera Tage Danielsson om den folkkära sångerskan. Trycket på merspel har varit stort och pjäsen får nu nypremiär 12 oktober med få ytterligare speltillfällen.

Henrik Ibsens ”Vildanden” hade i Emil Graffmans regi en stiliserad och smärtsam ton med sinnrik scenografi av regissör. Som ett utsnitt av något konstverk av Edward Hopper. Den hade premiär hösten 2022 och prisades inte bara nationellt utan även internationellt då den spelade på scener utomlands. (Läs min recension här!) Pjäsen har nypremiär på Studion 22 november.

Göteborgs stadsteater bjuder också in till lunchteater. Underhållning och spis på samma gång. Mycket populärt och nära nog redan utsålt. För repertoar kolla in Stadsteaterns hemsida.

Listigt och lustfyllt på Sundspärlan

Teater:

ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP

!!!

I centrum. Eva Rydberg, 81, håller sig i centrum i ”Ett resande teatersällskap” med full energi och övertygelse. Foto: JOHAN LÖFQUIST

Sundspärlans friluftsteater, Helsingborg.

Bäst: Eva Rydberg imponerar med sin energi.

Sämst: Förvecklingarna kan bli en aningen för invecklade ibland.

Fråga: Är inte Sundspärlans friluftsteater en optimal plats för sommarteater…?

Av August Blanches klassiker ”Ett resande teatersällskap” (1848) har Andreas T Olsson hittat näring till ett eget teaterstycke.

Ja, jo. Det är i mångt och mycket August Blances komiska pjäs som Andreas T Olsson har baserat denna sin ”Ett resande teatersällskap” på och det dröjer noll sekunder innan den episka repliken ”Fan ska vara teaterdirektör” kommer. En replik som sedan går igen i föreställningen.

Men samtidigt är det en helt egen historia. Av ett teatersällskap har det blivit två konkurrerande. Eva Rydberg förestår den ena och Andreas T Olsson den andra. Rydbergs Sjövall håller i komiken. Olssons Högqvist i tragiken. Så slår det snillrikt gnistor om det hela.

Manuset är listigt, ordrikt vrängande och huvudrollskaraktärerna får var och en ta plats. Eva Rydbergs är fylld av energi, är tidlös och charmig i sin roll som Alexandra Sjövall. Ewa Roos är den kärva, minnesklena divan Carolina Grip med stil och tajming. Birgitta Rydberg gör sin roll som den avoga Josefine Sjövall med skön trulighet. Hampus Nessvold har stor komisk känsla med sin teatersuktande roll som Teodor Gråström.

Och som om det inte räcker med klipp i replikerna brister ensemblen gärna ut i sång och dans, så att pjäsen tangerar en musikal. Inte mig emot.

”Ett resande teatersällskap” i Andreas T Olssons version – och regi – är lustfylld och sprängfylld med intriger. Ibland kanske en aning för mycket. Men hans lutar sig mot en klassisk svensk humortradition, som är värd att bevara. Och för den som har följt turerna mellan Helsingsborgs kommun, Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern – den där hon tog över och förvaltade verksamheten efter Nils Poppe för att tvingas flytta inför denna säsongen – får sitt lystmäte; inte elakt, inte sårat, utan bara smart inbäddat i den historia som nu utspelar sig på anrika Sundspärlans friluftsteaters scen.

”Ett resande teatersällskap”, Sundspärlan, Helsingborg. Premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti. Denna recension baserade på föreställningen lördag 6 juli.

Manus och regi: Andreas T Olsson

Koreografi: Siân Playsted.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Musikproduktion: P-O Nilsson,

Kostym: Görel Engstrand.

Mask: Pernilla Werlin.

Ljus: Bertil Larsson.

Ljud: Peter Johansson.

På scen: Eva Rydberg (Alexandra Sjövall), Birgitta Rydberg (Josefine Sjövall), Ewa Roos (Carolina Grip), Kalle Rydberg (Moje Timlund), Andreas T Olsson (Jean Högqvist), Mia Poppe (Fanny Munter), Robert Rydberg (Kristoffer Ölander), Fredrik Dolk (Germund Gråström) och Hampus Nessvold (Teodor Gråström). I ensemblen: Fabian Engstrand, Caroline och Henning Ledstam, Mathilde S och Carl-Johan S Hedbrand samt Ellen Lindström.

Roande ”Korvfabrikören” med lösa ändar

Buskis:

KORVFABRIKÖREN

!!!

Briljant i biroll. Jeanette Capoccio må ha något mer än en biroll. Men det är hon – tillsammans med maken Mikael Riesebeck (i bakgrunden) och Alexander Corenado – som är den stora behållningen i ”Korvfabrikören” på Vallarna. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Äkta paret Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck gör var för sig sina roller med stor humor.

Sämst: Manusets delar får ingen riktigt fungerande helhet.

Fråga: När ska Jeanette Capocci få en rejäl huvudroll att bita i…?

Ingen riktig sommar förrän Vallarnas friluftsteater i Falkenberg har haft premiär. Det handlar som alltid om garanterad underhållning, fars eller buskis med plats för skratt. Håkan Klamas och Niklas Holtnes (den sistnämnde har även regisserat med hjälp av svensk komiks leading lady Annika Andersson) ”Korvfabrikören” är inget undantaget. Författarduon vet att sätta sin pjäs i rätt underhållande sammanhang. Vi är i något slags efterkrigstid. Sverige har fått luft under vingarna och korvfabrikör Julius Augustsson (en roll klippt och tillredd efter Claes Malmbergs pondus) har med sitt hemliga korvrecept fått rejäl fart på ruljansen. Men den avundsjuka konkurrenten vill åt ingredienserna och har sänt ut en spion, den valpige Rutger (Alexander Korenado, son till Annika Andersson).

Men vem är det som skickar hotbrev, som hotar att avslöja receptet…? Samtidigt ska korvfabrikörens hustru Tuttan (Jessica Heribertsson) firas enär hon fyller år. På samma gång ska affären om ett hus på Rivieran trumfas igenom, för dit ska hon med make flytta pronto och verksamheten ska lämnas över till någon av döttrarna Nora eller Ditte (Linnéa Lexfors respektive Jennie Rosengren). Döttrar ska ju dessutom gärna giftas bort, så kavaljerer motses.

Visst är det en härliga röra? Och, ja, det roar. För här tummas inte på det ekivoka och sprithumorn får sin plats med en skåpsupande direktör. Men detta underhållande trassel har samtidigt en aningens för lösa ändar för att knytas ihop till en fullständig fullträff. Trots de lösa bolinerna får Niklas Holtne ihop denna sin – och Håkan Klama – pjäs. Men det sker kanske mest tack vare ensemblens stringens och skicklighet. Främst är Jeanette Capocci, som spelar hembiträdet Berta Karlsson. Hon som håller samman allt och gärna strör förnumstigheter omkring sig samtidigt som hon suktar efter förmannen Alvin Bergman, spastiskt, underhållande spelat av Mikael Riesebeck. Hon har tajming, han en sällsynt förmåga att vricka sin kropp till omöjligheter.

Ja, lite märklig är det att de som drar ned störst skratt – från repliker till slapstick – är de som har birollerna. Jeanette Capocci och Mikael Riesebeck är nämnda. Men också Linnéa Lexfors och Jennie Rosengren, som systrarna. Alexander Korenado, som tafflig korvspion. Pär Nymark som komiskt driven major. Jojje Jönssons lätt demente kamrer Putte Lundström. Jessica Heribertssons frejdiga korvfabrikörshustru (inledningsscenen mellan henne och Jeanette Capoccis Berta Karlsson är briljant.

Tar plats. Claes Malmberg tar självklart plats i ”Korvfabrikören”, men håller sig märkligt innanför rollens ramar.
Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Claes Malmberg då…? Jo, men han är aldrig dålig. Bara mer eller mindre bra. Med honom får man en kraftfull, bullrig och roande korvfabrikör. Det är hugget i sten. Men för en gångs skull håller han sig inom rollens ramar. Han som oftast famnar improvisation till medspelarnas förtjusning/förtret (beroende på vem man frågar), håller sig på banan. Inte ens då han får en stund för att fullständigt spela ut blir det annat än en närmast modest Claes Malmberg med hans mått mätt.

Så ”Korvfabrikören” bjuder på högt och lågt, men ger definitivt en glad stund nu då sommaren kan börja på riktigt.

Extra beröm ska föresten delas ut till scenograferna Arduino Punzo och Fredrik Dillberg. Vilket scenbygge de har gjort. Helt genialt.

”Korvfabrikören”, Vallarna, Falkenberg. Premiär 30 juni 2024. Spelas till och med 11 augusti.

Manus: Niklas Holtne och Håkan Klamas.

Originalidé: Pär Nymark.

Regi: Niklas Holtne (som också skriver musiknumren till föreställningen).

Regiassistent: Annika Andersson.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Marianne Lunderquist.

Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.

Claes Malmberg (Korvfabrikör Julius Augustsson), Jessica Heribertsson (Tuttan Augustsson), Jojje Jönsson (kamrer Putte Lundström), Jeanette Capocci (hushållerskan Berta Karlsson), Mikael Riesebeck (förman Alvin Bergman), Linnéa Lexfors (Nora Augustsson, äldre dottern), Jennie Rosengren (Ditte Augustsson, yngre dottern), Alexander Korenado (korvspionen Rutger) och Pär Nymark (major Håård).

Fröjdefull final med satirisk finess för Teater Tofta

Teater:

VÅRA PRIVATA LIV

Firar final. Teater Tofta firar 15 år på Tofta Herrgård, men sommarens föreställning ”Våra privata liv” blir också teaterns sista. Foto: PER BUHRE

Teater Tofta med paret Susanna Helldén och Göran Parkrud har i 15 år förgyllt teaterentusiasterna med relationsdramer. Inte sällan med svärta och smärta, en norénsk signatur där Göran Parkruds dramasvit ”Lycka!” (2014), ”Bunden” (2016), ”Törst” (2018), ”Vilse” (2019) och ”Glömska” (2020) har bjudit in till mörker i sommarljuset. (Hans absurda och underhållande ”Arkivet” från förra året ingår inte i serien.) Det har i stort varit utmärkt teater under åren och hans pjäser har utmärkt väl konkurrerat med de August Strindberg, Lars Norén, Henrik Ibsen, Jonas Gardell och Ingmar Bergman som har spelats under åren.

Men samtidigt som teatern firar 15 år firar de också sin final. Tyvärr.De får inte fortsatt förtroende på loftet vid Tofta Herrgård. Det intima mötet mellan pjäs, skådespelare och publik lämnas nu åt sitt öde. Trist.

Så kunde Teater Tofta-gänget denna gång ha grävt djupare i människan inre och mörker. Men istället har man valt en komedi, Noël Cowards (1899–1973) komedi ”Våra privata liv” från 1930. Ett relationsdrama (!), som gränsar till fars. Som ett finger till Kungälvs kommuns njugghet (om jag har fattat det rätt) visar ensemblen trotsigt att den klarar en publikflörtande komedi utan att för ett uns lämna teaterns signum, att utforska familjerelationer.

Intrigen är enkel. Ett par firar smekmånad på Rivieran. Hon (Malin Morgan) är ljuvt förälskad. Han (Göran Parkrud) mer tveksam. Fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relation han hade i sitt tidigare äktenskap.

Med farsens knep med dörrar bäddas det för förvecklingar. I rummet – och balkongen – bredvid firar ett annat par smekmånad. Han (Hans Brorson) är lyckligt förälskad. Hon (Susanna Helldén) mer återhållsam, fortfarande känslomässigt kvar i den passionerade och eldfängda relationen hon hade i sitt tidigare äktenskap.

Ja, ni förstår. Amanda (Susanna Helldén) och Elliot (Göran Parkrud) möts som grannar på balkongen. Lågan tänds åter. De bestämmer sig för att rymma tillsammans.

Det är förstås en tramsig historia, men underhållande. Samtidigt visar man med sinnrikhet att skillnaden mellan tragedi och komedi ibland kan vara hårfin. I ”Våra privata liv” spelas det över, som det anstår en fars. Det triviala får större plats än det själsliga, det lättsamma paras med vasst ordkrig och Susanna Helldéns översättning prickar snyggt stämningarna.

Allt spelas med dynamisk och lätt hand.

Malin Morgans Cecilia är återhållsamt känslosam, fylld av tvekan över sin otillräcklighet. Victor, Hans Brorsons karaktär, är förnumstig och beskyddande. Båda måste hela tiden förhöra sig om Amandas och Elliots tidigare relation för att vinnlägga sig om sin egen förträfflighet. Det går förstås sådär.

Göran Parkrud gör sin Elliot till en lättsam globetrotter, som jetsettande duckar för allt känslomässigt ansvar. Livet ska vara lätt. Livet ska vara elegant. Konflikter? Nej, dem tar inte gärna; om de nu inte hettar till. Då är han sylvass i sina ironiska kommentarer. Susanna Helldéns Amanda är eldfängd, snabb i känslor och undflyende från ansvar. Hon kickar på en tändande gnista och förvandlar nyckfullt snabbt något ömsint till ett brinnande kaos.

Tillsammans drivs Elliot och Amanda till och från varandra; kärlek och hat i sin prydno.

Hade man valt att göra Noël Coward mer som Norén hade man förstås skruvat på mörkret, svärtan och smärtan. Det hade lätt låtit sig göras i ”Våra privata liv”. Allt finns i intrigen. Men varför slarva bort en komedi när man nu har den i sitt grepp?

Här får dessutom både Susanna Helldén och Göran Parkrud excellera i satir iklädda de snyggaste, tidstrogna kostymer jag sett på länge på en scen. Ja, Malin Morgan och Hans Brorson är mer, förvisso stilfulla, återhållsamma.

Allt med klass.

Så bjuds det därmed på en både stilfull, vass och fröjdefull final för Teater Tofta.

”Våra privata liv”, Teater Tofta. Premiär 29 juni 2024. Spelas till och med 31 juli.

Av: Noël Coward.

Översättning: Susanna Helldén.

Regi: Ola Hedén.

Scenografi och ljus: Jacki Román.

Kostym: Pernilla Ekstrand.

Mask: Camilla Eriksson.

På scen: Göran Parkrud (Elliot), Susanna Helldén (Amanda), Malin Morgan (Cecilia), Hans Brorson (Victor) och Charlie Parkrud (Luis).

Festlig fars med Robert Gustafsson i sitt esse

Fars:

OJ DÅ… EN TILL?!

!!!

Förvecklingsfylld fars. I ”Oj då… en till?!” får vänner av Robert Gustafsson sitt lystmäte. Foto: MATS BÄCKER

Krusenstiernska teatern, Kalmar.

Publik: Utsålt.

Bäst: Trion Anton Lundqvist, Ola Forssmed och Robert Gustafsson firar komiska triumfer.

Sämst: Första akten var på tok för lång.

Fråga: Var finns den moderna farsen, fri från könsstereotyper…?

Den brittiske farsmästaren Roy Cooney kan skapa förvecklingar som få andra. Intriger som sticker iväg i absurditeter, lustigheter och med oväntade vändningar. Om än med en känsla av copy paste. Han har ett stadigt grepp om komiken. Hans ”One for the pot”, författad med Tony Hilton, från 1966 är inget undantag.

Pjäsen har spelats förut i Sverige – bland annat på Folketatern i Stockholm (1987) med Björn Gustafson i den ledande rollen och på Lisebergsteatern (1998) med Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell som föreställningens primus motorer.

Nu har Robert Gustafsson tillsammans med Edward af Sillén satt klorna i pjäsen för Krusenstiernas teaterns sommarunderhållning. I den vackert prunkande miljön kastas vi tillbaka till 1959 och med den tidens fixerade könsroller.

Jag kan tycka att kanske just Ray Cooneys farser fastnar i detta mönster; ”Oj då… en till?!” lider förstås av detta. Men med en frustande frisk ensemblen, som älskar sin roller, glider man undan skamgreppen och man kan ju alltid se mellan fingrarna.

Här är Robert Gustafsson i sitt esse. Han briljerar mellan sina tre (!) roller (ja, egentligen fyra, om jag nu ska bjuda på en spoiler). Rollskiften sker i en svindlande och ibland överraskande fart. Allt listigt iscensatt. Robert Gustafsson får använda sin mimik och sin förmåga att härma dialekter och typer. Det är skickligt och även om man sett allt förut är det häpnadsveckande och underhållande.

Parhästen Ola Forssmed bjuder även han upp rikt och frejdigt. Inte bara får han göra sin skumraskfigur, Tjalle Nyman, slem och intrigskapande. Han får också använda sin enastående känsla för slapstick och komisk tajming. Här till sin formidabla fulländning.

De båda är något så märkligt som bröderna Marx – Chico, Graucho och Harpo – på två i ett slags ljuv komisk förening. Lägg till Anton Lundqvists roll som betjänten Frank och man har plötsligt en mer slipad Manuel från ”Pang i bygget”, som konkurrerar om den komiska uppmärksamheten.

Intrigen? Tja, företagsledaren Noppe Magnusson, trilskt roande spel av Lars Väringer, lider av dåligt samvete. En tidigare affärspartner har blivit förfördelad. Men när denne nu inte finns i livet ska en arvtagare få 100000 kronor. Kalle Stolpe (Robert Gustafsson) propsar på detta och dyker upp ivrigt påhejad av sin chef Tjalle Nyman (Ola Forssmed), som vill dra allt till sin egen fördel (på grund av spelskulder). Men så dyker en okänd bror upp till Kalle Stolpe. Och en till…

Till detta hör kärleksförvecklingar och en skenade desperation då situationen håller på att gå Tjalle Nyman – och Frank – ur händerna. Perfekt för en underhållande, klassisk spring-i-dörrarna-fars.

Lägg till Robert Gustafssons och Edward af Silléns utmärkta manus. Det är fullt av ordvrickande, men också med lokala kopplingar i form av ortsnamn nära Kalmar. Ja även krisande Kalmar FF får sig en gliring .

Första akten sätter statusen. Men är lång och en smula tradig. Men vad man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen; andra akten rusar iväg. Robert Gustafsson skiftar roller snabbare än Clark Kent till Stålmannen. Ola Forssmed spänner bågen – och kroppen – ytterligare. Carina Lidboms fröken Henrietta Magnusson svämmar över av eftersatt åtrå efter den återhållsamme advokat Birger Berggren, som med sin kvävda längtan efter henne berusande ger sig hän i denna den andra akten.

Ja, allt händer… och lite till.

”Oj då… en till?!”, Krustenstiernska teatern, Kalmar, premiär 27 juni 2024. Spelas till och med 28 juli.

Av Roy Cooney och Tony Hilton.

Regi: Edward af Sillén.

Översättning och bearbetning: Edward af Sillén och Robert Gustafsson.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Mask-/perukdesign: David M Julio.

Kostymdesign: Maria Felldin Almgren.

Ljuddesign/ljudtekniker: Sabina Donsér.

Medverkande: Robert Gustafsson (bröderna Stolpe), Ola Forssmed (Tjalle Nyman), Lars Väringer (Noppe Magnusson), Anton Lundqvist (Frans), Carina Lidbom (Henrietta Magnusson), Linda Olsson (Tilly Magnusson), Per Svensson (Borger Berggren), Martina Arbman Sundén, Martin Rydell (Oskar Sachs) samt Jan Dzedins och Tommy Valtersson (dubbelgångare).

Omfamnande queerfunderingar

Teater:

HOMO SWEET HOMO

Roande. Teatergruppen Revet scenkonst bjuder i ”Homo sweet homo” på både queerhistorik och – bland annat – funderingar kring att komma ut på landet eller i stan. Foto: DAN ANDERSSON

Det finns en tradition – och historia – av gaykultur blommande i storstäderna. I den stora staden kan man komma ut och få leva det liv man kanske önskar. På klubbar, diskotek, föreningar som förenar. Det som är omöjligt för någon som växer upp på vissjan. Eller…?

Revet Scenkonsts ”Homo sweet homo” är en föreställning som belyser frågeställning. Man omfamnar hela regnbågsrörelsens alla bokstäver. Men kanske sätter man ändå skäppan främst på de homosexuellas resa från landsort till storstad. Åtminstone vad det gäller ramberättelsen där allt inleds med historien om Göran. Han som någonstans i mellersta Sverige levde ensam i ett litet samhälle. En snäll man, som hjälpte till och fanns för alla. När han gick bort upptäcktes i huset en brevkorrespondens med en fransman; om kärlek, om längtan, om ömhet, om närhet, om ett liv tillsammans.

Att komma ut som homosexuell i en ”normaliserad” landsbygd är ett steg för stort att ta. Istället börjar den resan när man väljer att flytta till storstaden för studier, för jobb, för äventyret…

Skådespelarna Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine (som också är musiker) och Osborne Petersson gör sig själva, ett slags reflekterande över var och ens egen resa, för att lika snabbt växla över till olika karaktärer.

Det blir en lustfylld föreställning som är revyartad, men också sedelärande. Ja. underhållande om den queera historien där kung Magnus Eriksson (1316–1374) får bli startskottet. Han som av heliga Birgitta fick öknamnet ”Smek” på grund av sin förtjusning i både män och kvinnor. (Något som i sin tur gav den homfoba heliga Birgitta en karriär.) Selma Lagerlöf (1858–19540) passerar revy, förstås, med sina relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Men däremot inget om kungarna Gustav III och Gustav V.

Men… man kan inte få med allt.

Ändå lyckas Revet Scenkonst med att gripa efter mycket utan att förlora något. ”Homo sweet homo” bjuder på humor och allvar, pumpar på med snyggt komponerad musik och tar resan att komma ut på allvar.

För visst är det så att det som mer och mer blivit självklart – just genom bland annat landets olika prideparader – nu alltmer utsätts för kritik och ifrågasättande av mörka krafter och konservativ politik.

Det givna att få komma ut på landet, att få leva sitt liv på sina villkor i det närområde man älskar och känner sig trygg i… ja, det är inte lika givet. Frågor, som jag som heterosexuell, vit, borgerligt uppfostrad stadsbo, ställer mig med ett slags lätthet. För jag behöver ju inte möta dem varje dag jag vaknar. Behöver inte möta misstänksamhet , fördomar och homofobi.

Just därför är ”Homo sweet homo” viktig – inte bara för de som omfamnas av hela regnbågsrörelsens alla bokstäver.

”Homo sweet homo”. Pjäsen hade premiär 9 april i 2024 på Stora Teatern, där den också kommer spelas i höst. Föreställningen kommer turnera med stopp i bland annat Borås, Stockholm, Karlstad och Mölnlycke. Denna recension baserad på föreställningen på Folkteatern 13 juni som en del i West Pride

Av: Revet Scenkonst.

Regi: Dan Andersson.

Skådespelare: Hanna Ingman, Peter Hjelm, Alicia Jardine och Osborne Petersson.

Scenografi/kostym: Josefine Österberg Olsson.

Musik/ljud: Alicia Jardine.

Mask: Osborne Petersson.

Tredje gången gillt för ratad monolog

Teater:

MANNEN PÅ BRYGGAN

Försmådd. Eskil Lundgren – med musikern Pontus Edmar – gör mannen i Horca Engdahls ”Mannen på bryggan”. Foto: ADMIR RAHMANOVIC

När ”Mannen på bryggan” nu får premiär och väl släpper förtöjningarna från manus till scen sker det i Göteborg. Horace Engdahl, den omstridde ledamoten av Svenska akademien, har varit nära några gånger med denna sin debutpjäs. På uppdrag 2014 av Dramatens teaterchef förre Marie-Louise Ekman skrevs den, inte utan vånda, för att senare stoppas av hennes efterträdare Eirik Stubø. Pjäsen var klar, skulle sättas upp med Johan Rabeus i rollen. Men Metoo hade stormat upp. Pjäsen blev omöjlig på Dramatens scen. Nästa tur till Brunnsgatan 4 i huvudstaden. Då briserade bomben om Kulturprofilen, Jean-Claude Arnoult, vän till Horace Engdahl och i nära samröre med Svenska akademiens inre krets. Arnoult anklagades för våldtäkt och sexuella trakasserier – något han senare dömdes för. Pjäsen blev – om nu en pjäs kan bli det – persona non grata.

Men kontroversiella pjäser om försmådda män – för det är det delvis ”Mannen på bryggan” handlar om – har inte hindrat skådespelaren Eskil Lundgren. Pjäsen fick sin litterära plats i Horace Engdahl roman ”Den sista grisen”. Där hittade den göteborgske skådespelaren den och blev drabbad. Han hade då, förtjänstfullt, gjort August Strindbergs ”En dåres försvarstal” (se där en försmådd man –läs recension här) och letade nytt material.

Kontakt togs med Horace Engdahl och – et voilà – nu har pjäsen tredje gången gillt fått sin verkliga scendebut.

Är det då en kontroversiell pjäs…? Nja. Är det då Horace Engdahl som är det? Nja. Men kanske möjligen. Kanske är det så att avståndet från Stockholms infekterade kulturliv till Göteborg, plus att tiden slipat av kontroverserna, gjort den spelbar.

”Äntligen natt” är inledningen – och också den förlösande starten för Horace Engdahls skrivande av pjäsen, enligt programbladet – som klär av mannen. Han som har haft fest, men som längtat efter att gästerna skulle gå. Men i denna solitära nakenhet är han satt i kontrast till tesen ingen människa är en ö. Han är ensam. Han odlar denna sin ensamhet. Här frodas hans fördomar mot – framför allt – kvinnor. På försmådda mäns vis tuppar han sig i chauvinism. Åtminstone inledningsvis. För han backar. Funderar. Reflekterar.

Till sin hjälp har mannen både de gamla grekiska och romerska filosoferna och författarna. Han spelar genom tiden an på senare intellektuella och snyggt hittar pianisten Pontus Edmar tonen för detta. Ibland Beethoven (som ju också referas till i Horace Engdahls text), ibland stämningsmusik där temat till ”My funny Valentine” sipprar ut för att slutligen framföras i en bräcklig version. Så blir Anita Lindblomschlagern ”Sånt är livet” (Stikkan Andersons text) ”Sånt är svinet”. Uppsluppen självförakt. Ja, ”Mannen på bryggan” saknar inte distans. Den saknar heller inte humor.

Jo, Eskil Lundgren kan sina försmådda män. Han spelar dem rätt upp och ned med dramatisk enfas. Låter texten tala, låter dramaturgins toppar och dalar ge tempot. Här är det i en intensiv halvannan timma. Scenen är lika avskalad som monologen är fulladdad; Nils Hufhults målningar på en gigantiska presenning i fonden; enkel rekvisita: några trädgårdsstolar, en barstol, en pall – och senare en campingstol –, en hink, en rosa respektive ljusblå sjal, ett kors. Och detta kors draperas. Blir till kvinnan som inte längre finns. Blir till ömsint dans för att växla till vulgärt könsumgänge.

Eskil Lundgren når fram och in i den försmådde mannen. Man förstår att man inte förstår honom. Men mannen på bryggan sitter betraktande med ett avstånd till andra och framför allt kvinnor, som inte överbryggas. Som om det inte går. Mer kontroversiellt än så var det inte.

Mannen på bryggan, Pustervik, Göteborg. Premiär 12 maj 2024. Denna recension baserad på föreställningen 19 maj.

Manus: Horace Engdahl.

Bearbetning: Eskil Lundgren.

Regiöga: Björn Melander.

Dekor: Nils Hufhult.

På scen: Eskil Lundgren (skådespelare) och Pontus Edmar (piano och sång).

Smart och roande om soffliggare

Teater:

ETT SPEL FRÅN SOFFORNA

Beckett möter Slas. I ”Ett spel från sofforna” bjuder Carl Harlén och Lasse Carlsson på ett avslappnat och engagerat spel i denna nyskrivna pjäs signerad Carl-Markus Wickström. Foto: OLIVER KRAFT

Skådespelaren Carl-Markus Wickströms manusdebut är ambitiös, finurlig och roande samt inte minst rotad i det existentiella. Ja, det kanske låter pretentiöst, men någonstans förenar han Samuel Beckett och något slags ”I väntan på Godot” med Slas ursvenska folkhemskärva gestalter.

Två män, vänner förenade i en fader–son-relation, är fast. Inte bara i rummet. Inte bara i en fåtölj (Lasse Carlsson) och en soffa (Carl Harlén). Utan i livet. Det är som vi har fastnat mitt i, som Carl Harléns sävliga, filosofiska och pillemariska gubbe uttrycket det.

Det är ett kalt rum. Naket på allt förutom de filosofiska spörsmålen om livet som de båda försöker fånga. Det triviala, tidigare nötta floskler är förbjudna.De smarta uttrycken de hittar ska noteras i den äldre mannens nötta anteckningsbok. Som vore det en lek med regler. En stilla iscensatt duell eller dans av ord.

De utmanar varandra, men förenas mer i livet som ett nött par. Livlinan ut, en telefonlur gömd i en skåp, sker med knastrig linje när luren släpps fri; ett susande där den/de i andra änden aldrig svarar.

Ja, det är en absurd fångenskap som de båda sitter i. Men de är där i samförståndet de båda når ett slags uppgivenhet och samtidigt acceptans över det som livet har gett. Sömnen, som de båda lämnar i pjäsens inledning, är en paus, en befrielse från det egentliga livet. Det är också den de återvänder till. Så går dagen i väntan på samtalet de aldrig får.

”Ett spel för sofforna” har en stillsamt böljande dramaturgi där den letargiske äldre mannen (Carl Harlén) kämpar mot ålderdomen, krämpor och ork, men har intellektet i slipat behåll, och den yngre (Lasse Carlsson) är otåligt redo, på språng om kontakten kommer. Han i svarta byxor i skinnimitation, skjorta, slips och kavaj, som åker på – och av. Carl Harléns karaktär med slitna raggsockor med hål på hälen, mjukisbyxor och en solkig skjorta som det är synd att byta.

Det här är en filosofisk pjäs om liv i remi. En fascinerande och begåvad debut presenterad av två skådespelare som vet att vårda både manus, repliker och sina karaktärer. Så fint kan det bli att stor dramatik görs på en av Göteborgs allra minsta scener.

”Ett spel för sofforna”, Esperantonscenen, Göteborg. Premiär 27 april 2024. Spelas till och med 16 maj. Denna recension baserad på föreställningen 4 maj.

Manus och regi: Carl-Markus Wickström.

Rum/Ljusdesign/Attributmakare: Råger Johansson, Fredrik Glans och Frida Wernersson.

Musik: Alf Robertsons ”Där rosor aldrig dör”, intro och outro 1900 ”Träkors” samt Tommy Carlsson ”Under ekars djupa grönska”.

Medverkande: Carl Harlén och Lasse Carlsson.

Lustfylld njutning, roande kontroll

Teater:

NJUTNING OCH KONTROLL

Sinnlig och roande. Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblads ”Njutning och kontroll” är en intensiv och roande föreställning där publiken bjuds in. Foto: KAI MARTIN

Vi lever i en narcissistisk tid förstärkta av sociala medier. Vi ska framstå som perfekta, söka det perfekta och lockas av njutning. Njutning då vi gör något. Njutning av vad vi intar i form av mat och dryck. Gärna ska det se snyggt ut. Utom på en afterwork, då allt spiller över. Ett glas för mycket. Några bitar mat som blir frossa istället för ett lagom. Vi som inte bara vill ha gränslös njutning utan också sträng kontroll faller ned i ångest och självförakt.

Detta famnar duon Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad i sin lustfyllda, insiktsfulla och roande föreställning ”Njutning och kontroll” på intima Cinnober på Masthuggsterrassen.

Här har paret dukat upp furstligt. Glasen med bubbel i entrén (ja, det finns alkoholfria alternativ) uppmanas man att ta med in i salongen. För det vankas mer.

Det blir en fest för ögat, örat, hjärnan och själen. Men också frestelser i form av snittar, mer vin och godis. Vi lever i inte bara i ett narcissistiskt tidevarv utan också i ett hedonistiskt. Det är i njutningen föreställningen tar sitt avstamp, sneglar tillbaka till grekerna och romarna om orden orgie och hedenomi ursprungliga betydelse. Ett raskt hopp till brittiske filosofen Jeremy Bentham, som i mitten av 1800-talet skapade riktningen utilitarism. En teori inom normativ etik som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Eller, som Bentham sa ”all njutning är god”.

Men filosoferandet hos Klingvall–Grimfjord Cederblad löper raskt vidare till det egna erfarenheterna. Det gör också att föreställningen eventuella pretentioner och von oben-perspektiv snabbt landar på golvet. Det är ett friskt sammelsurium av koreografi och musik hämtat från allsköns håll. Kläd- och scenbyten i ett högt tempo, utan att dramaturgin går förlorad i något hafsigt.

Det blir tillbaka till filmer som duon minns – och iscensätter. Demi Moore i Sara Klingvalls gestaltning i den klassiska drejscenen i ”Ghost” där Patrick Swayze (komiskt gjord i ”muskulös” t-shirt av Charlotta Grimfjord Cederblad) glider över till ”Dirty dancing”. En film Demi Moore inte fick göra mot Patrick Swayze. Så fortsätter det: ”En officer och gentleman”, ”Titanic”… för allt Demi Moore (Sara Klingvall) är ju att flyga, hennes stora längtan efter njutning.

Ja, vi hamnar till med i Jane Austins kyska värld, som via de strålande skickliga projektionerna/animeringarna signerad Carmen Fetz, som utmanar det pryda och könsreglerade för något mer lustfyllt.

Så landar vi i ”När Harry mötte Sally” och ”orgasm”-scenen på en lunchrestaurang med Charlotta Grimefjord Cederblad som Meg Ryan. Där Charlotta Grimfjord Cederblad utmanar och tycker inte att Meg Ryan tappar kontrollen tillräckligt för att vara övertygande i sin roll. Efter några fatala försök talar hon sig varm om ett Youtubeklipp med operasångerskan Montserrat Caballé, där operadivan med slutna ögon mottar publikens flera minuter långa ovationer. Det drömmer Charlotta Grimfjord Cederblad om och förvandlar scenen till dödsmetal där hon growlande tar över – förstås till publikens ovationer.

Ja, infallen är många och publiken bjuds hela tiden in i föreställningen inte bara som åskådare. Man njuter helt enkelt mer och bättre av denna tokiga föreställning ju större deltagande man tillåter sig.

Det är lätt. För det är generöst, levande, lustfyllt, roande och njutningsfullt – där sensmoralen nog mest av allt handlar om att våga tappa kontrollen för att njuta. Det gör ”Njutning och kontroll” på ett begåvat och underhållande vis utan att tappa koncepten.

”Njutning och kontroll”, Cinnober, Masthuggsterrassen, premiär 26 april 2024. Spelas också 27 och 28 april.

Koncept, text, regi, kostym, scenbild och framförande: Sara Klingvall och Charlotta Grimfjord Cederblad.

Koreografi och yttre öga: Pia Nordin.

Projektioner: Carmen Fetz.

Makeup-design och kostymrådgivning: Sam Message.

Ljusdesign: Max Mitle.

Full galenskap med Shakespeares samlade verk på en kväll

Teater:

THE COMPLETE WORK OF WILLIAM SHAKESPEARE – NÅGOT FÖRKORTAD

Stolligt. ”The complete work of William Shakespeare – något förkortad” är sceniskt underhållande galenskap från start till mål på 2lång.
Foto: KAI MARTIN

Det är förstås något monty pythonskt över The Reduced Shakespeare Company och deras ”The complete work of William Shakespeare (abridged)”.Föreställningen som skapades i slutet av 80-talet för att bli en formidabel succé under nio år i Londons West End. Den har inte legat av sig nu nu gänget och entusiasterna Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm spelar den på sin scenkrog 2lång på Andra Långgatan.

Det är en rapp, manustät och intensiv uppsättning med en översättning som landar rätt i det intima rum som 2lång utgör.

Visst har vi lärt oss älska män i trikåer via just Monty Python. Brittiska galenskaper, gärna historierelaterade, likaså. Här famnar trion detta med emfas och bjuder friskt.

Javisst, det är komplett galenskap att försöka bjuda på Shakespeares samlade verk – 37 stycken påstås det, men jag räknar till 38 i programbladet. Men friskt vågat, allt vunnet, verkar gänget resonera.

Här handlar det om brottstycken av pjäser i rasande takt. Men också mer koncentrerat när man exempelvis gör ”Rome och Julia”. Allt ska med, men mycket måste förstås sållas bort. Det görs med skratt, trams och en omild behandling av originalpjäserna. Men ska man hinna med så ska man hinna med.

Här får man en roande föreställning fylld av upptåg under en helkväll. Som publik är man synnerligen delaktig och visst märks det att ”The complete work of William Shakespeare – något förkortad” har Lasse Beischer från 1 2 3 Schtunk som regissör. Han är som få andra en mästare på improvisation, en grundsten i denna föreställning. Ensemblen är snabba att notera minsta rörelse eller kommentar från publiken. Ja, denna kväll när Frölunda möter Skellefteå i semifinal i vägen mot SM-guld i ishockey slinker spoilern om att Skellefteå gjort första målet ur Johan Carlbergs mun (jo, jag planerade att se matchen i efterhand och vill inte ha något resultat).

Trio som roas. Magnus Hjelm, Tobias Rosén och Johan Carlberg är underhållande stollar som famnar Shakespeare med kärlek och satir.

Foto: KAI MARTIN

Det är med andra ord ett alert gäng, ständigt på tårna som både driver och vördar William Shakespeare.

Det blir en sann scenisk sensation i det lilla där det är fascinerande att konstatera hur väl man fångar sin publik. Det finns brottstycken av allvar där inte en knappnål kan höras och där skådespelarna skänker stunden en air av seriös teater. Men i huvudskak är det humorn som driver föreställningen. Jag säger bara de historiska dramerna med kungakronan i ett slags Super Bowl-spel med amerikansk fotboll som inspiration. Tokigt? Ja. Roligt? Ja.

Lätt andfådd lämnar jag lokalen efter andra aktens ”Hamlet”, som inte bara görs i en reducerad form utan också görs som kortaste någonsin i ett extranummer. Till det en baklängesversion. Man kan ha kul för mindre. Men det är synd att chansa.

The complete work of William Shakespeare – något förkortad, 2lång, Göteborg. Premiär i september. Spelas 2024. Denne recension baserad på föreställningen 11 april 2024.

Av Adamo Ling, Daniel Singer och Jess Winfield baserad på William Shakespeares pjäser.

Regi: Lasse Beischer.

På scen: Tobias Rosén, Johan Carlberg och Magnus Hjelm.

Scenografi och dekormålning: Johannes Fuchs.

Ljud och ljus: Sara Alexandersson.

Shakespeares pjäser i hans samlade verk: Antonius och Cleopatra, Coriolanus, Cymbeline, Hamlet, Julius Caesar, Kung Lear, Macbeth, Othello, Pericles, Romeo och Julia, Timon av Aten, Titus Andnocis (samtliga tragedier), En midsommarnattsdröm, En vintersaga, Förvillelser, Kärt besvär förgäves, Köpmannen i Venedig, Lika för lika, Muntra fruar i Windsor, Mycket väsen för ingenting, Slutet gott, allting gott, Som ni behagar, Stormen, Så tuktas en argbigga, Trettondagsafton, Två ungherrar i Verona, The Noble Kinsmen (komedier) och Kung Johan, Richard II, Henrik IV, del 1 och 2, Henrik V, Henrik VI, del 1, 2 och 3, Richard III samt Henrik VIII.